Finns tidigare artiklar också!
Allas Veckotidning
– Jag behövde några trasor häromdagen, säger Birgitte och drar ner en mössa över håret. Då rök två ärmar av en skjorta. Därför använder jag bara urtvättade och utslitna kläder, när jag målar. Dem behöver jag inte vara rädd om. Jag försöker verkligen att inte spilla på mig, men det går liksom inte. Det blir kladdigt överallt.
Skådespelerskan, programledaren och numera alltså också konstnären Birgitte Söndergaard, 49, satsar stenhårt på sitt måleri. För det krävs god ekonomi, målinriktat arbete och en relevant sexårsplan, säger hon. En sådan har hon förstås, där hon står på tröskeln till sitt konstnärliga genombrott.
– Pröva själv, säger Birgitte och erbjuder ett staffli. Med hennes målning som förlaga gör jag därför ett eget försök med assistens av hennes söta dotter Liv. Efteråt vet Birgitte förmodligen inte, om hon ska skratta eller gråta.
– Din målning har ett starkt uttryck, säger hon med återhållet leende. Den är som en förtröstan om, att evolutionen faktiskt har haft sin gång. Det är lite grottmänniska eller rent av lite King Kong över den. Det ser faktiskt ut som att de har päls!
Vi kiknar av skratt allihop bland färgtuberna och återgår till våra vardagsroller. Birgitte är förvisso ingen dussinkonstnär, om nu någon trodde det. Snarare tvärtom. Hon är mycket begåvad. Det säger hennes gallerist Juha Sulila i Utställningssalongen vid Karlavägen några kvarter bort och det framgår inte minst av recensionerna hon redan hunnit få. Skånska dagbladets recensent Britte Montigny skrev exempelvis att hon är ”imponerande mångsidig och med ett konstnärligt register som sträcker sig från milda, färglyriska och koloristiskt väl sammanhållna abstraktioner till ett färgintensivt expressivt figurativt måleri och vidare till en rent abstrakt expressionism, där färgerna tycks explodera i ett brännande raseri som bara till hälften kunnat tyglas”.
Upp och ner i kärlek
– Men det tar väldigt lång tid att ta sig in i de rätta kretsarna, säger Birgitte. Jag måste ge mig den tiden. Det är därför jag har min sexårsplan.
Birgitte har emellertid inte lämnat teatern, om nu någon trodde det. Så sent som i höstas spelade hon ”Omaka par” på Maximteatern, men publiken svek och pjäsen lades ner. Två turnéer har hon sedan dess tackat nej till. Turnéer fungerar helt enkelt inte i hennes liv just nu. Som mamma kan hon inte bara ge sig iväg och lämna döttrarna Liv, 7, och Linnéa, 15, ensamma hemma. Sedan skilsmässan för tre år sedan bor deras pappa Ulf på annat håll.
Birgitte fann småningom kärleken på nytt i Magnus Backlund, 37, som flyttade in i hennes östermalmsvåning. Idag har de, som hon säger, tagit ett mer sansat beslut, brutit förlovningen och flyttat isär.
– Vi har barn båda två och tänker på dem i första hand. Det var många personer att ta hänsyn till och vi fick inte riktigt ihop våra liv. Vi valde att bryta upp ett tag och fortsätta vårt förhållande som särbos. Nu träffas vi ibland och är ett par, men det vill vi helst vara privat. Sedan får vi se, vad som händer.
Saknar sina pappor
Det är inte bara skilsmässa och uppbrott som har drabbat Birgitte de senaste åren. Hon hann knappt lära känna sin biologiska pappa, innan han rycktes bort.
– Plötsligt en dag ringde han och ville träffa mig. Som alla andra skilsmässobarn hade jag drömt och fantiserat om det ögonblicket i hela mitt liv. Jag skulle vara finklädd, hade jag tänkt. Han skulle känna igen mig direkt, gråta och be om ursäkt för att han aldrig brytt sig om mig. Det blev inte så. Alla tårar var liksom redan gråtna. Men frågor fick svar och allt har sin förklaring. Det gällde för mig att vara öppen för det och låta livet gå vidare.
Birgittes danska pappa Sören Söndergaard var läkare och vinexpert med en seger i den danska 10 000-kronorsfrågan på meritlistan. I dag är hans skrivbord med tillhörande stol kära klenoder i Birgittes ateljé. Han dog nämligen av cancer bara något år efter deras första möte. Med honom fick Birgitte även en bror och en syster. Systern har egen vinimport och man är vinexpert med en seger i vann danska 48 000-kronorsfrågan i ämnet franska viner. Vin och champagne av årgång 1957 ingick för övrigt också i Birgittes arv efter pappa Sören.
– Mitt födelseår var inget bra vinår, men de som finns är fantastiska. Vi hann faktiskt knäcka några flaskor tillsammans, pappa och jag, innan han gick bort. Men det var hemskt att först för lära känna honom och sedan tvingas se honom tyna bort. Bara ett år senare dog dessutom min styvfar Rolf i samma sjukdom. Det var nästan ännu värre. Det är överhuvudtaget väldigt smärtsamt, när människor försvinner ur ens liv. Jag kan faktiskt inte riktigt fatta, att de är borta. Mitt i sorgen försökte jag dessutom få ett nytt förhållande att fungera, skapa trygghet för barnen och ge mig själv lite utrymme till kreativitet. Det har varit tungt. Hade jag inte haft måleriet, vet jag inte, hur det hade gått.
Valde först teater
Birgitte har målat sedan hon var liten. När hon växte upp hemma hos mamma i Vänersborg, ritade hon den verklighet hon såg och målade föreställande bilder i plastfärger, akryl, krita och pastell. Först i högstadiet kom hon i kontakt med oljefärg.
– Jag målade mest bara träd och hästar med långa manar som sprang i solnedgången. Det var svart på orange botten som det skulle vara på 70-talet.
Intresset för teater fick Birgitte att lägga måleriet på hyllan. Hon gick scenskolan i Göteborg och blev dramatisk skådespelerska på Östgötateatern i Norrköping. Därifrån drog hon vidare till Stockholm, där hon slog igenom i TV-serien ”Det var då”. Sedan dess har hon spelat komedier på Stockholms privatteatrar och vunnit publikens hjärtan som naken dalkulla i filmen om Anders Zorn mot Gunnar Hellström likaväl som i SOS Sällskapsresan. Birgitte har dessutom visat sin mångsidighet som programledare för såväl ”Mänskligt” som ”Spårlöst försvunnen” i TV3, där hon faktiskt fortfarande är anställd.
Tror på sig själv
Längtan till måleriet väcktes till liv, när dottern Linnea kom till världen. Birgitte tillbringade sin många timmar av sin mammaledighet i vårsolen ute på gården, där de då bodde, med att måla akvarell. Det var en kompromisslösning, säger hon. Då fick hon nöja sig med att måla i det lilla formatet, medan Linnea sov i barnvagnen bredvid. Det är först nu hon kan satsa på en framtid som konstnär. Hon har emellertid inte sagt adjö till film och teater. Det är bara de rätta rollerna som saknas just nu.
– Det tickar som tusan av nya projekt i mitt huvud. Jag har min sexårsplan som konstnär men räknar med ett internationellt genombrott redan i år.
Efter vårens första utställning på Galleri Victoria i Göteborg, far Birgitte till Paris och ställer ut sina målningar där. Det är ansikten och åter ansikten. Glada och ledsna, uttryckslösa och uttrycksfulla. Det är bufflar med klövar och stövlar med hög klack. Det är klotrunda tuttar med en prick i mitten.
– Det är ju humor, säger Birgitte och gapskrattar. Men allvarligt talat, så är jag fascinerad av ansikten, relationer, uttryck och kommunikation. Jag brukar titta på folk och fantisera om vad de har på sig, om de har sorg eller är lyckliga. Därför är jag så respektlös i mitt måleri, att jag klampar rakt in i finsalongerna med mina klövar. Varför skulle jag inte göra det? Jag tror ju på mig själv och vet att jag är bra.
Monica Antonsson
Året Runt 2007 jan
Det är en något trött och sliten men ändå väldigt lycklig Birgitte Söndergaad, 49, som möter upp i sin konstnärsateljé. Döttrarna Linnea, 17, och Liv, 9, har föredragit att stanna hemma i den vackra östermalmsvåningen, där de bor. Det är en hektisk tid för dem alla just nu. Birgitte känner fortfarande av bronkiten och lunginflammationen som sånär hade satt stopp för hennes medverkan i populära Let´s Dance. Efter att ha hostat hela hösten kunde hon knappt andas och än mindre röra sig särskilt mycket, när det var som värst.
- Men när man har gett sig in i något, vill man ju göra sitt allra bästa, säger Birgitte och letar i väskan efter hårborsten som inte kom med, när hon rusade hemifrån.
– Då är det ju särskilt trist, när det är kroppen som säger ifrån. Självklart blev jag ledsen. Ett tag höll jag nästan på att ge upp. Jag ställer ju väldigt höga krav på mig själv, men tror inte att jag är den enda som i alla lägen vill vara en duktig flicka. Det vill väl alla. Det är sånt man har med sig ut i livet redan från början.
Hon fick hjälp av en doktor som efter röntgen och provtagningar skrev ut starka mediciner och ordinerade vila. Efter det tränade Birgitte och hennes danspartner Johan Andersson i takt med vad hon orkade. Så småningom gav förkylningen med sig och Birgitte kunde dansa in i TV-rutan hos två miljoner tittare.
– Men det var svårt! Jag är ju inte van vid att dansa. I början glömde jag koreografin och tappade takten. Till slut kunde jag knappt räkna till fyra. Och vid sidan av all träning skulle man prova skor och klänningar, ge intervjuer och göra reklaminslag. Då gällde det verkligen att hålla distansen. Jag gör det här, för att det är kul och inte för att bli proffsdansare. På köpet har jag tänkt komma i form och bli av med några kilon. Så får man tänka, när nacken är stel, armarna blåslagna och benen värker. Det är klart att tårarna trillade ibland av ren trötthet, men jag vet inte om det var någon kollaps direkt, som kvällspressen skrev.
Birgitte gör plats åt sig i en stol bland halvfärdiga målningar, färgpytsar, tuber och trasor som trängs över hela golvet. Hennes konstnärsateljé är hennes arbetsplats och ser ut därefter. De tre rummen andas mys och trivsel. Här, långt från mediabruset, får hon arbetsro. Och det behöver hon nu. Hon har mycket att ta igen.
– Jag måste måla rätt länge, innan den rätta känslan infinner sig, säger hon. Det är liksom inte bara att gå ner och måla en stund. Konstnärligt skapande är ett väldigt känsligt instrument som inte kan räknas i dagsverken.
Birgitte har lagt ett tyg till skydd över den antika stolen hon sitter på. Den och skrivbordet som skymtar under en trave skisser är rummets enda möblemang. Hon har ärvt dem efter sin danske pappa som i sin tur ärvde dem efter sin far.
– Plötsligt en dag hördes han av, säger hon. Det är bara några år sedan. Då hade vi inte setts sedan jag var döptes. Han ville ha kontakt, innan det var för sent. Det var bara för mig att gilla läget. På vissa frågor får man aldrig några svar. Men visst kändes det lite märkligt. Det var ju en stund jag hade väntat på i hela mitt liv. Och hur har du haft det de här 40 åren då? Tack bra, men man har ju undrat ibland, var du har varit.
Birgitte och hennes pappa lärde känna varandra och knöt starka vänskapsband. Dessvärre drabbades han av cancer och gick bort något år senare. Nu finns bara minnet kvar, två danska halvsyskon och sakerna hon ärvde.
Birgitte visar runt i ateljén, där målningarna står lutade mot väggen den ena vackrare än den andra. Hon bjuder på snabbkaffe i ett av de två bakre rummen och visar färdiga alster i det andra. Målningarna står där i väntan på att inom kort få se världen. Senare i vår flyger Birgitte till Paris för att ställa ut ett 20-tal verk på Art Gallery vid Montmartre. Efter förra årets framgångar med tre stora utställningar i Sverige och en i Milano, är det en unik möjlighet som hon hoppas mycket på.
– Jag har fullt upp här i ateljén just nu. Galleristerna sålde så bra förra året att jag har brist på målningar nu.
Birgitte tar fram en mönstrad kjol och en rosa jumper ur en medhavd plastkasse. Efter ett snabbt ombyte glider hon in bland sina tavlor.
– Vi ska kanske ha några snygga bilder också, säger hon bland bufflar med högklackade stövlar som var hennes favoritmotiv en tid. Numera är det mest glada, ledsna, uttryckslösa och uttrycksfulla ansikten på målningarna och alla har kroppar har klotrunda tuttar med en prick i. Birgitte kryddar gärna det konstnärliga med lite humor.
– Mitt mål är att komma ut internationellt och att utveckla mitt formspråk. Det är väldigt viktigt för mig att behålla äktheten och kontakten med mitt inre, så att måleriet inte blir till en trist rutin.
Måleriet kom in i Birgittes liv i samband med dottern Linneas födelse för 17 år sedan. Våren var varm och solen sken över bakgården på Östermalm, där hon tillbringade sina dagar. Barndomens lust att teckna och måla vaknade till liv och hon började måla akvarell där hon satt i solskenet. Linnea sov sött i barnvagnen bredvid och efter en tid övergick Birgitte till att måla i olja. Hon utvecklade sin personligt expressiva stil ivrigt påhejad av såväl kollegor som konkurrenter och gallerister. I dag är hon lika etablerad som respekterad för sitt måleri. Det har hon på ett ypperligt sätt lyckats kombinera med yrkesrollen som skådespelerska. Hon lämnade sitt fasta jobb på Östgötateatern i Norrköping för Vasateatern i Stockholm 1987 och fick sitt genombrott i TV-serien "Det var då" 1989. Därmed blev hon kvar i huvudstaden och gjorde småningom succé på vita duken i "SOS Sällskapsresan" och i filmen "Zorn" om målaren Anders Zorn. Lite oväntat knöts hon därefter till TV3, där hon sadlade om till programledare för långkörare som ”Mänskligt” och ”Spårlöst försvunnen”.
– Det går bra att kombinera olika yrkesroller, förutsatt att man verkligen är fokuserad på det man för tillfället gör, säger Birgitte. För mig betyder det också, att jag kan hålla mig i Stockholm. Som ensamstående mamma kan man ju inte ge sig iväg på turné hur som helst.
Efter skilsmässan bor exmaken Ulf Söndergaard i Älvdalen. Därför kan han inte träffa döttrarna så ofta. Föräldraansvaret faller därmed väldigt tungt på Birgitte.
– Det fungerar, säger hon. Jag lever ensam med flickorna och tycker att det fungerar. Men jag är förstås ständigt orolig att inte räcka till. I grunden tycker jag ju, att man ska vara två.
Birgitte har emellertid inte tid att fundera över kärleken just nu. Men om lyckan väntar runt hörnet, så slår hon säkert till. Det viktiga är att känslorna är de rätta.
- Jag har bra kontakt med mina ex, så tills vidare lever jag på minnen, säger hon och skrattar både gott och länge.
Birgitte är just nu aktuell i Disneys uppmärksammade film "Bilar", där hon gör rösten som Flo. Hon har dessutom en roll i filmen "Se upp för dårarna" som är skådespelerskan Helena Bergströms regidebut.
– Hon är väldigt bestämd som regissör och vet precis vad hon vill ha ut av varje scen, säger Birgitte som ännu inte har sett filmen i färdigt skick men är väldigt nyfiken på resultatet.
- Jag tror att den blir jättebra
Birgitte har på sistone tagit sina första stapplande steg som designer. På uppdrag av en bokklubb, som då och då förärar sina medlemmar så presenter, har hon designat såväl ett guldpläterat smycke som en målad sidenscarves.
- Jag är i gott sällskap med konstnärer som Ulrika Hydman Wallin och Ernst Billgren, säger Birgitte som är lite imponerad av bokklubbens initiativ.
- Det är kul att de satsar på kvalitet. Annars brukar man väl mest få små suddgummin eller så. Sånt här gör jag gärna mer av. Det var faktiskt väldigt roligt.
En ny karriär som designer är med andra ord under uppsegling inför 50 årsdagen den 29 april. Birgitte tänkte först med viss vånda hålla sig undan bemärkelsedagen. Nu har hon emellertid tänkt om.
– Jag har varit på några 50-årskalas och insett att det nog får bli en liten fest i alla fall, när jag väl har klarat av Parisutställningen. Vid närmare eftertanke är det ju faktiskt rätt kaxigt att fylla 50 år!
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar