Allas Veckotidning
Nr 52, 2006
Tsunamin svepte iväg Gerdh till andra sidan ön
Min sons ord gav mig kraften att överleva
Av Monica Antonsson
Foto: Niklas Henriksson
Foto: Niklas Henriksson
Familjen Vall skulle egentligen ha åkt till Thailand 2003. Men sonen Johannes fick lunginflammation och de sköt upp resan till året därpå.
Annandag jul befann de sig på Phi Phi Island när vågen kom. 16-priga Linnea glömmer aldrig synen av den jättelika väggen av vatten som kom emot dem...
– Våra vänner Lena och Johan Strömberg och deras barn Max, Adam och Jonathan var med på resan, säger Gerdh. Lena och Johan hade just gift sig så det var deras bröllopsresa. Tanken var att vi skulle resa runt några veckor och sedan avsluta semestern på paradisön Racha Yai. Den 26 december befann vi oss på Phi Phi island där vi hade firat jul. Efter en förmiddag vid poolen skulle vi samma dag resa vidare till Phuket.
Poolen var nedsänkt i taket på en strandrestaurang. Där uppe fanns även en massagestuga och en bar med tak. Strax intill låg uteserveringen över vilken det stod ett stort, paraplyliknande tak på åtta kraftiga pelare.
Poolen var nedsänkt i taket på en strandrestaurang. Där uppe fanns även en massagestuga och en bar med tak. Strax intill låg uteserveringen över vilken det stod ett stort, paraplyliknande tak på åtta kraftiga pelare.
Vattnet försvann
– Plötsligt försvann vattnet, säger Björn. Hela viken blev torrlagd. Fiskar sprattlade och båtar lade sig på sidan på sandbottnen. Några minuter senare kom vattnet tillbaka. Båtarna drogs med och vi såg hur de som fanns ombord klamrade sig fast i masterna. De fick en sådan fart att det såg ut ungefär som när man snabbspolar en videofilm. En efter en slogs de sönder mot klipporna och betongdäcket vi stod på. Plötsligt kom en 15 meter hög våg som med våldsam kraft slog in över oss.
Den då 14-åriga Linnea glömmer aldrig den synen. Det var som om en jättelik vägg av vatten hade kommit forsandes. Johannes låg i poolen och hon såg hur en mast kom farandes rakt mot honom. Hon skrek till varning och hann se hur Gerdh och Björn klättrade upp på barens tak. Själv försökte hon rädda sig in i massagestugan.
– Jag hann inte. Vågen träffade mig i ryggen och jag slogs rakt in i väggen. Det svartnade för ögonen men jag såg hur en kvinna framför mig mosades mellan väggen och ett skåp.
Linda tumlade hjälplöst runt i vattnet som i en tvättmaskin. Obönhörligt sögs hon in i massagestugan och nerför trappan till den vattenfyllda restaurangen.
– Jag fick ingen luft. När jag slutligen måste andas fick jag bara in vatten. Jag svalde och svalde och till sist fick jag inte ner mer. Då var krafterna slut. Jag var säker på att jag skulle dö. Jag följde bara med och väntade på att få vakna upp i himlen.
Plötsligt upptäckte Linda att hon andades. Stönen hon hade hört kom från henne själv. Förvånad insåg hon att hon hade hamnat i en luftficka.
– Min hand var full av djupa hål och verkade vara bruten. Jag brydde mig men insåg att jag måste försöka ta mig därifrån.
Linnea tvingades dra undan brädor, skräp och döda kroppar innan hon äntligen lyckades ta sig ut genom ett hål i väggen. Utanför fanns ingenting. Allt var borta utom soldäcket de nyss hade suttit på. Några thailändare drog upp henne och hon fick hjälp att ta sig tillbaka till poolen där blodiga och chockade människor irrade omkring.
– Där såg jag min egen pappa! Jag ropade men han kände inte igen mig.
Våldsam kraft
Uppe på barens tak var Gerdh och Björn en hårsmån från att krocka med en segelbåt. Vågen slungade iväg dem med våldsam kraft och Björn lyckades få tag i en av bjälkarna i det stora, paraplyliknande taket där han alltså blev instängd.
– Det kom bara mer och mer vatten och till slut började jag svälja. I det ögonblicket trodde jag att jag dog. För min inre syn såg jag hur mina föräldrar städade ut vårt hus här hemma. Det fanns ju ingen möjlighet att vi skulle kunna ta oss hem levande. Plötsligt fick jag luft. Vattnet hade sjunkit undan till en nivå under min haka. Jag måste ha varit minst sex meter upp från marken. En stund senare drog sig vattnet tillbaka med ett väldigt sug. Jag sögs med bland kylskåp, dörrar och all sköns bråte och blev ståendes vid poolen med uppskurna fötter. Tio meter bort stod en flicka och ropade på sin pappa. Hon var blåslagen och full av lera. Jag kände inte igen henne men det var Linnéa.
Av hundratals människor som varit vid poolen återstod kanske 15 som så småningom samlades vid poolen. Bland dem var Johan Strömberg med sönerna Max och Jonathan. Lena och Adam var borta. Av Gerdh och Johannes syntes heller inga spår. De insåg att de var ensamma kvar. Ingen som inte var där kunde ha överlevt.
– Vi klättrade upp på ett tak och drog upp kanske tio personer efter oss. Nere på stranden såg vi folk som försökte rädda sig upp bland bergen. De kom bara halvvägs innan de sveptes med av den andra vågen och slogs ihjäl mot klipporna.
Flera timmar senare klättrade Björn och Linnea ner för att försöka ta sig till det tio våningar höga Phi Phi hotel som stod kvar mitt på ön. De kröp och klättrade över 4-5 meter höga högar av bråte bland skadade och döda människor. Vid hotellet arbetade thailändare febrilt med att dra fram och stapla kroppar i skuggan.
– Bottenvåningen var full av döda och hela golvet var täck av blodig sörja, säger Björn som gick barfota med sina uppskurna fötter.
Orkade inte leta
– Där någonstans fanns väl Gerdh och Johannes, tänkte vi. Men vi orkade inte leta. Vi tittade bara på fötterna som vi nog skulle känna igen. På första våningen låg svårt skadade och döende. På andra våningen låg de som något mindre skadade. Ju högre upp vi kom desto friskare människor mötte vi. En norsk kvinna på femte våningen tvättade våra sår med whisky och plåstrade om oss med bandage av sönderrivna lakan.
Ett 50-tal människor hade samlats på takterrassen vars ena hörn tjänstgjorde som toalett. Några andra faciliteter fanns liksom inte.
– Det var en fruktansvärd stank av avföring och förruttnelse, säger Björn. Folk sa att hotellet höll på att rasa och att nästa våg skulle vara 50 meter hög. Det var skräck hela tiden. Då och då hördes rop nerifrån att nästa våg var på gång. Folk flydde panikslagna för livet. Men det kom ingen våg. De som skrek var plundrare. De gjorde allt för att få arbeta i fred.
När mörkret fallit kom en helikopter för att ta de svårast skadade till sjukhus. I ljuset av en ficklampa tog de sig ner från taket med uppmaningen att inte se sig omkring. Linnea togs ombord på helikoptern men Björn fick stanna kvar. Han såg hur hon vinkade när den fullastade helikoptern lyfte.
– Vid det laget var jag helt utslagen, säger han. Jag stapplade iväg till ett annat hotell där jag tillbringade natten med andra som också hade förlorat nära och kära.
Linnea fördes till ett sjukhus på ön Krabi. Därifrån ringde hon farmor hemma i Sverige. Pappa och jag lever, sa hon. Men mamma och Johannes är döda.
– Farmor protesterade och sa att de hade ringt hem. Jag ville bli överlycklig men förstod liksom inte. Jag var så inställd på att de inte kunde ha överlevt helvetesvågen.
Linnea opererades utan bedövning. Det gjorde fruktansvärt ont men var ändå ingenting mot vad hon tidigare hade upplevt. Gipsad skrevs hon ut och bad alla hon mötte meddela Björn att hon hade tagit sig vidare till närmaste hotell.
– Där låg människor överallt men jag fick duscha och kunde plocka åt mig lite kläder ur en hög på golvet. Äntligen blev jag av med bikinin.
Ingen hörde henne
Även Gerdh stötte i paraplytaket sedan vågen tagit henne. Hon böjde emellertid sitt huvud och sveptes därför bort av vågen. Det var som att hon flög långt bort. Hon snurrade runt, runt, runt och sögs allt djupare ner. I dag vet hon att vågen tog henne nästan en hel kilometer till andra sidan ön.
– Plötsligt såg jag ljus och förstod att jag var nära ytan. Dessvärre kom jag inte upp på grund av all bråte ovanför. Jag fick anstränga mig till det yttersta innan jag äntligen kunde få lite luft. Jag höll i ett palmblad som jag först trodde flöt omkring i vattnet. Sedan insåg jag att jag satt på toppen av en palm. När jag väl kunde se mig omkring, såg jag Adam sitta på en gul uppochnedvänd kanot vid vilken Johannes klängde sig fast. Då fick jag panik och någon slags tunnelseende. Jag och grabbarna var liksom de enda som fanns. Jag såg inget annat.
Gerdh försökte ta sig bort till pojkarna bland kylskåp brädor och toalettstolar. Båtar med andra förvirrade turister drev förbi, men trots att hon ropade på hjälp, var det ingen som hjälpte henne. Till sist fick pojkarna syn på henne och den då 12-årige Johannes växte till en stor stark karl. Simma mamma, skrek han bestämt. Simma mamma! Hans ord gav henne den kraft hon behövde. Nu efteråt vet hon att det räddade hennes liv.
– Jag hängde fast vid båten, när andra vågen kom. Den tog oss med på en svindlande färd, tills vi krockade med en tom longtailbåt. Då trillade jag av. Vi hade dagen innan försökt hoppa upp i en sådan båt och det är verkligen jättesvårt. Nu kom jag upp i båten hur lätt som helst trots att knäet var uppfläkt och foten uppskuren. Även pojkarna kom upp i båten och strax därpå hittade vi Lena. Jag såg ett barn flyta förbi men gjorde märkligt nog ingenting. Det var nog en docka, sa jag till mig själv. Det måste ha varit en docka!
Gerdh, Lena och barnen togs omhand av folk i den ena båten efter den andra tills de var så långt ute till havs att Phi Phi island inte längre syntes. De tittade inte ens. Öarna var helt enkelt dränkta, tänkte de. De fanns inte mer. Björn och Linnea, Johan, Max och Jonathan var döda. Det var också vad Gerdh sa i en lånad mobiltelefon till telefonsvararen hemma hos döttrarna Alexandra och Madelen. Vi lever men de andra är döda.
Samlat in pengar
– Plötsligt försvann vattnet, säger Björn. Hela viken blev torrlagd. Fiskar sprattlade och båtar lade sig på sidan på sandbottnen. Några minuter senare kom vattnet tillbaka. Båtarna drogs med och vi såg hur de som fanns ombord klamrade sig fast i masterna. De fick en sådan fart att det såg ut ungefär som när man snabbspolar en videofilm. En efter en slogs de sönder mot klipporna och betongdäcket vi stod på. Plötsligt kom en 15 meter hög våg som med våldsam kraft slog in över oss.
Den då 14-åriga Linnea glömmer aldrig den synen. Det var som om en jättelik vägg av vatten hade kommit forsandes. Johannes låg i poolen och hon såg hur en mast kom farandes rakt mot honom. Hon skrek till varning och hann se hur Gerdh och Björn klättrade upp på barens tak. Själv försökte hon rädda sig in i massagestugan.
– Jag hann inte. Vågen träffade mig i ryggen och jag slogs rakt in i väggen. Det svartnade för ögonen men jag såg hur en kvinna framför mig mosades mellan väggen och ett skåp.
– Jag fick ingen luft. När jag slutligen måste andas fick jag bara in vatten. Jag svalde och svalde och till sist fick jag inte ner mer. Då var krafterna slut. Jag var säker på att jag skulle dö. Jag följde bara med och väntade på att få vakna upp i himlen.
Plötsligt upptäckte Linda att hon andades. Stönen hon hade hört kom från henne själv. Förvånad insåg hon att hon hade hamnat i en luftficka.
– Min hand var full av djupa hål och verkade vara bruten. Jag brydde mig men insåg att jag måste försöka ta mig därifrån.
Linnea tvingades dra undan brädor, skräp och döda kroppar innan hon äntligen lyckades ta sig ut genom ett hål i väggen. Utanför fanns ingenting. Allt var borta utom soldäcket de nyss hade suttit på. Några thailändare drog upp henne och hon fick hjälp att ta sig tillbaka till poolen där blodiga och chockade människor irrade omkring.
– Där såg jag min egen pappa! Jag ropade men han kände inte igen mig.
Våldsam kraft
Uppe på barens tak var Gerdh och Björn en hårsmån från att krocka med en segelbåt. Vågen slungade iväg dem med våldsam kraft och Björn lyckades få tag i en av bjälkarna i det stora, paraplyliknande taket där han alltså blev instängd.
– Det kom bara mer och mer vatten och till slut började jag svälja. I det ögonblicket trodde jag att jag dog. För min inre syn såg jag hur mina föräldrar städade ut vårt hus här hemma. Det fanns ju ingen möjlighet att vi skulle kunna ta oss hem levande. Plötsligt fick jag luft. Vattnet hade sjunkit undan till en nivå under min haka. Jag måste ha varit minst sex meter upp från marken. En stund senare drog sig vattnet tillbaka med ett väldigt sug. Jag sögs med bland kylskåp, dörrar och all sköns bråte och blev ståendes vid poolen med uppskurna fötter. Tio meter bort stod en flicka och ropade på sin pappa. Hon var blåslagen och full av lera. Jag kände inte igen henne men det var Linnéa.
Av hundratals människor som varit vid poolen återstod kanske 15 som så småningom samlades vid poolen. Bland dem var Johan Strömberg med sönerna Max och Jonathan. Lena och Adam var borta. Av Gerdh och Johannes syntes heller inga spår. De insåg att de var ensamma kvar. Ingen som inte var där kunde ha överlevt.
– Vi klättrade upp på ett tak och drog upp kanske tio personer efter oss. Nere på stranden såg vi folk som försökte rädda sig upp bland bergen. De kom bara halvvägs innan de sveptes med av den andra vågen och slogs ihjäl mot klipporna.
Flera timmar senare klättrade Björn och Linnea ner för att försöka ta sig till det tio våningar höga Phi Phi hotel som stod kvar mitt på ön. De kröp och klättrade över 4-5 meter höga högar av bråte bland skadade och döda människor. Vid hotellet arbetade thailändare febrilt med att dra fram och stapla kroppar i skuggan.
– Bottenvåningen var full av döda och hela golvet var täck av blodig sörja, säger Björn som gick barfota med sina uppskurna fötter.
Orkade inte leta
– Där någonstans fanns väl Gerdh och Johannes, tänkte vi. Men vi orkade inte leta. Vi tittade bara på fötterna som vi nog skulle känna igen. På första våningen låg svårt skadade och döende. På andra våningen låg de som något mindre skadade. Ju högre upp vi kom desto friskare människor mötte vi. En norsk kvinna på femte våningen tvättade våra sår med whisky och plåstrade om oss med bandage av sönderrivna lakan.
– Det var en fruktansvärd stank av avföring och förruttnelse, säger Björn. Folk sa att hotellet höll på att rasa och att nästa våg skulle vara 50 meter hög. Det var skräck hela tiden. Då och då hördes rop nerifrån att nästa våg var på gång. Folk flydde panikslagna för livet. Men det kom ingen våg. De som skrek var plundrare. De gjorde allt för att få arbeta i fred.
När mörkret fallit kom en helikopter för att ta de svårast skadade till sjukhus. I ljuset av en ficklampa tog de sig ner från taket med uppmaningen att inte se sig omkring. Linnea togs ombord på helikoptern men Björn fick stanna kvar. Han såg hur hon vinkade när den fullastade helikoptern lyfte.
– Vid det laget var jag helt utslagen, säger han. Jag stapplade iväg till ett annat hotell där jag tillbringade natten med andra som också hade förlorat nära och kära.
Linnea fördes till ett sjukhus på ön Krabi. Därifrån ringde hon farmor hemma i Sverige. Pappa och jag lever, sa hon. Men mamma och Johannes är döda.
– Farmor protesterade och sa att de hade ringt hem. Jag ville bli överlycklig men förstod liksom inte. Jag var så inställd på att de inte kunde ha överlevt helvetesvågen.
Linnea opererades utan bedövning. Det gjorde fruktansvärt ont men var ändå ingenting mot vad hon tidigare hade upplevt. Gipsad skrevs hon ut och bad alla hon mötte meddela Björn att hon hade tagit sig vidare till närmaste hotell.
– Där låg människor överallt men jag fick duscha och kunde plocka åt mig lite kläder ur en hög på golvet. Äntligen blev jag av med bikinin.
Ingen hörde henne
Även Gerdh stötte i paraplytaket sedan vågen tagit henne. Hon böjde emellertid sitt huvud och sveptes därför bort av vågen. Det var som att hon flög långt bort. Hon snurrade runt, runt, runt och sögs allt djupare ner. I dag vet hon att vågen tog henne nästan en hel kilometer till andra sidan ön.
– Plötsligt såg jag ljus och förstod att jag var nära ytan. Dessvärre kom jag inte upp på grund av all bråte ovanför. Jag fick anstränga mig till det yttersta innan jag äntligen kunde få lite luft. Jag höll i ett palmblad som jag först trodde flöt omkring i vattnet. Sedan insåg jag att jag satt på toppen av en palm. När jag väl kunde se mig omkring, såg jag Adam sitta på en gul uppochnedvänd kanot vid vilken Johannes klängde sig fast. Då fick jag panik och någon slags tunnelseende. Jag och grabbarna var liksom de enda som fanns. Jag såg inget annat.
Gerdh försökte ta sig bort till pojkarna bland kylskåp brädor och toalettstolar. Båtar med andra förvirrade turister drev förbi, men trots att hon ropade på hjälp, var det ingen som hjälpte henne. Till sist fick pojkarna syn på henne och den då 12-årige Johannes växte till en stor stark karl. Simma mamma, skrek han bestämt. Simma mamma! Hans ord gav henne den kraft hon behövde. Nu efteråt vet hon att det räddade hennes liv.
– Jag hängde fast vid båten, när andra vågen kom. Den tog oss med på en svindlande färd, tills vi krockade med en tom longtailbåt. Då trillade jag av. Vi hade dagen innan försökt hoppa upp i en sådan båt och det är verkligen jättesvårt. Nu kom jag upp i båten hur lätt som helst trots att knäet var uppfläkt och foten uppskuren. Även pojkarna kom upp i båten och strax därpå hittade vi Lena. Jag såg ett barn flyta förbi men gjorde märkligt nog ingenting. Det var nog en docka, sa jag till mig själv. Det måste ha varit en docka!
Gerdh, Lena och barnen togs omhand av folk i den ena båten efter den andra tills de var så långt ute till havs att Phi Phi island inte längre syntes. De tittade inte ens. Öarna var helt enkelt dränkta, tänkte de. De fanns inte mer. Björn och Linnea, Johan, Max och Jonathan var döda. Det var också vad Gerdh sa i en lånad mobiltelefon till telefonsvararen hemma hos döttrarna Alexandra och Madelen. Vi lever men de andra är döda.
Samlat in pengar
Väl framme i Phuket fördes de med ambulans till sjukhus. Skadorna rengjordes hjälpligt och syddes igen utan bedövning. I entrén fanns en hjälpligt upprättad databas i vilken de kunde söka sina anhöriga. De fick ingen träff vilket bekräftade vad de redan visste. Dagen därpå fick de komma till en kyrka där personalen under ledning av den engelske pastorn Brian Burton tog hand om dem. Gerdhs sår blev emellertid inflammerade, så hon fördes till sjukhuset på nytt för operation.
– När vi kom dit satt Johan där med Max och Jonathan. Det var ju helt otroligt, men jag var så sjuk att jag inte orkade engagera mig i deras återförening.
Även Björn fanns vid det laget i Phuket. På Pearl hotell, där svenska ambassaden hade upprättat ett tillfälligt högkvarter hittade han en lapp med namnet Gerdh Vall på.
– Jag tiggde ihop 30 bath och ringde numret som stod där. En stund senare kom pastor Brian och hämtade mig.
Björn återförenades med Gerdh och Johannes på sjukhuset. En stund senare for han iväg till Krabi med pastor Brians chaufför.
– Linnea hade ringt hem och sagt att hon var på Krabi, så vid midnatt stannade vi vid öns största sjukhus. Där såg ut som ett slagfält. Folk låg och sov överallt. Vi fick ta en ficklampa och gå runt och leta. Två timmar senare kunde vi bara konstatera att hon inte var där. Vi for vidare till närmsta hotell där det fanns tre, fyra konferenssalar med minst 50 sovande personer i varje. Det var bara att börja om med ficklampan. Den sista personen i sista raden var Linnea. Vakna, sa jag. Det är pappa. Hon såg ut som om hon hade sett ett spöke.
Vid femtiden på morgonen tre dagar efter katastrofen var båda familjerna samlade igen. Pastor Brian såg till att de i t-shirts och shorts fick flyga hem dagen före nyårsafton.
– Min svåger hade kört upp till Stockholm och hyrt hotellrum åt oss på Arlanda, säger Björn. Det var som en dröm. Vi duschade och satt som klistrade framför TV:n i de mjuka sängarna. Då började vi äntligen förstå vad som hade hänt.
Sex veckor senare åkte familjen Vall tillbaka till Thailand med 100 000 kronor som de samlat in till pastor Brian. Till ettårsdagen var de där igen för att leverera en longtailbåt vid namn Falkenberg till en fattig fiskare. Och nu har de även firat tvåårsdagen av katastrofen i Thailand.
– Då var vi faktiskt på Phi Phi island, säger Gerdh. Vi till och med bodde på Phi Phi hotel. Sedan åkte vi vidare till paradisön Racha Yai. Det var ju den som var målet för resan redan från början.
Monica Antonsson
När artikeln skrevs:
– När vi kom dit satt Johan där med Max och Jonathan. Det var ju helt otroligt, men jag var så sjuk att jag inte orkade engagera mig i deras återförening.
Även Björn fanns vid det laget i Phuket. På Pearl hotell, där svenska ambassaden hade upprättat ett tillfälligt högkvarter hittade han en lapp med namnet Gerdh Vall på.
– Jag tiggde ihop 30 bath och ringde numret som stod där. En stund senare kom pastor Brian och hämtade mig.
Björn återförenades med Gerdh och Johannes på sjukhuset. En stund senare for han iväg till Krabi med pastor Brians chaufför.
– Linnea hade ringt hem och sagt att hon var på Krabi, så vid midnatt stannade vi vid öns största sjukhus. Där såg ut som ett slagfält. Folk låg och sov överallt. Vi fick ta en ficklampa och gå runt och leta. Två timmar senare kunde vi bara konstatera att hon inte var där. Vi for vidare till närmsta hotell där det fanns tre, fyra konferenssalar med minst 50 sovande personer i varje. Det var bara att börja om med ficklampan. Den sista personen i sista raden var Linnea. Vakna, sa jag. Det är pappa. Hon såg ut som om hon hade sett ett spöke.
Vid femtiden på morgonen tre dagar efter katastrofen var båda familjerna samlade igen. Pastor Brian såg till att de i t-shirts och shorts fick flyga hem dagen före nyårsafton.
– Min svåger hade kört upp till Stockholm och hyrt hotellrum åt oss på Arlanda, säger Björn. Det var som en dröm. Vi duschade och satt som klistrade framför TV:n i de mjuka sängarna. Då började vi äntligen förstå vad som hade hänt.
Sex veckor senare åkte familjen Vall tillbaka till Thailand med 100 000 kronor som de samlat in till pastor Brian. Till ettårsdagen var de där igen för att leverera en longtailbåt vid namn Falkenberg till en fattig fiskare. Och nu har de även firat tvåårsdagen av katastrofen i Thailand.
– Då var vi faktiskt på Phi Phi island, säger Gerdh. Vi till och med bodde på Phi Phi hotel. Sedan åkte vi vidare till paradisön Racha Yai. Det var ju den som var målet för resan redan från början.
Monica Antonsson
När artikeln skrevs:
Gerdh är idag 46, Björn 44, Linnea 16 och Johannes 14 år gamla.
Alexandra och Madelen är 28 och 22 nu.
Max, Adam och Jonathan är nu 8, 12 och 15 år gamla.
Alexandra och Madelen är 28 och 22 nu.
Max, Adam och Jonathan är nu 8, 12 och 15 år gamla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar