Karin Svärd - Tsunamihjälte

Allas Veckotidning

Nr 50, 2006

Karin tänkte bara på att rädda barnen

Det var jag som sprang mot dödsvågen

Av Monica Antonsson
Foto: Ralf Bergman, Pressens bild

Det har snart gått två år. Bilderna från mardrömsjulen 2004 kommer att förfölja oss läng. Bilder av den väldiga vågen, av kroppar, förstörda hus och förtvivlade människor. Men en bild har särskilt etsat sig fast. En bild av en kvinna som rusar inte från tsunamin - utan emot den...

Karin Svärd, 39, och exmaken Lars Eriksson, 46, i Skelleftehamn hade sparat både länge och väl för att kunna förverkliga drömresan till Thailand med barnen Anton, Filip och Victor som nu är 16, 13 och 12 år gamla. Halva släkten skulle åka med för att fira Karins syskon, tvillingarna Maria och Per, som skulle fylla 40 år den 1 januari. Totalt var de därför 17 personer som den 12 december 2004 klev ombord på flyget till Bangkok.
– Vilket semesterparadis, säger Karin. Vi stannade några dagar i Bangkok och for vidare till Koh Lanta, innan vi kom till Ao Nang utanför Krabi dagen före julafton. Där tog vi in på ett hotell, firade jul och planerade båtutflykter till öar som Phi Phi Island och Railay Beach.

Annandagens morgon steg elva av de sjutton familjemedlemmarna ombord på en så kallad longtail-båt med destination Railay Beach. Morgonsolen var varm och skön och det smaragdgröna Andamanska havet låg spegelblankt. Långsamt stävade båten fram längs Krabikusten vars dramatiska kalkstenklippor skjuter lodrätt upp mot himlen. Kvart över tio på förmiddagen var de framme.
– Jag kommer ihåg tiden för att vi diskuterade med mannen som körde båten vid vilken tid han skulle hämta oss, säger Karin som nästan genast köpte en madrass av en liten pojke på stranden och lade sig att sola.
– Pojkarna, min systers man Lennart, min bror och hans båda barn Erik och Ellen, som då var 13 och 10 år gamla, hoppade i vattnet direkt och började snorkla.

Såg vågorna komma
Barnen var ett par hundra meter ut när vattnet plötsligt drog sig undan. Per fick i sista stund tag i lille Victor som höll på att dras med ut till havs. Förvånade stod de sedan där med strömt vatten upp till knäna.
– Men titta på vattnet, sa Lasse. Stranden hade plötsligt blivit 150 meter längre. Vi förstod ingenting. Kanske hade det med tidvattnet att göra, tänkte vi.

En stund senare såg Karin hur två vita vågor tornade upp sig vid horisonten. Ingen av dem hade hört talas om fenomenet tsunami. Vågorna hann därför rulla ganska långt innan oron fick Karin att handla.
– Jag kände att allt inte stod rätt till. Lasse såg hur båt efter båt välte där ute på havet och ju närmare vågorna kom desto mer tänkte jag på barnen. Jag ropade men vattnet dånade så de hörde mig inte ens. De försökte gå mot land men strömmarna var så starka att de hade fullt upp med att hålla sig kvar.

Karin sprang mot barnen och skrek: spring in, spring in, spring in! Bakom henne rusade även Lars och Maria ut för att undsätta de sina. En flyende kvinna från Hongkong vände sig om och fotograferade vågorna innan hon sprang för sitt liv.

Kastades runt
Anton, Filip, Victor fick själva syn på vågorna som närmade sig. Så gott de kunde sprang de mot land. Snart fick de också syn på Karin som hela tiden skrek: Spring, spring, spring!
– Jag vände när vi var jämsides. Då var vi 20-30 meter ifrån varandra sidledes. Vi sprang jämsides upp mot land så fort vi kunde. Lasse lyckades möta upp barnen på något vis men själv nådde jag aldrig fram.

Karin såg hur vågen tog barnen som försvann i vattenmassorna. En sekund senare slogs hon själv omkull med våldsam kraft. Hon drogs med i virvlarna och for hjälplöst runt, runt, runt som i en centrifug.
– Det gick inte att ställa sig upp, säger Karin. Det gick inte att göra någonting. Sedan kom nästa våg som var ännu värre. Jag kastades tvärs över stranden och slog in i ett staket. Sedan var det som att jag fick ett ton sand över mig. Alla kommer inte att klara det här, tänkte jag. Det gick inte att komma upp till ytan, men jag fick tag i ett träd och lyckades klamra mig fast i det. Då vet jag i alla fall vad som är upp, tänkte jag. Sedan kom tredje vågen som kastade mig över det två meter höga staketet och vidare över en stor gräsyta, innan jag landade vid annat träd och fick en massa solstolar från poolområdet över mig.

I den stunden var Karin säker på, att hon hade förlorat hela sin familj. När hon väl kom upp till ytan, flöt hon i vatten bland all möjlig bråte. Hon bottnade inte och när hon såg sig omkring var alla borta. Kvar fanns bara förstörelse. De två yngsta pojkarna, Filip och Victor, hade emellertid kastats upp bland bebyggelsen ovanför stranden och hamnat i en pool. Därmed undgick de att träffas av den tredje vågens fulla kraft. Anton och Lasse hade landat strax intill.

–Det var de längsta minuterna i hela mitt liv! Jag simmade och klev omkring i bråten och kan inte med ord beskriva vad jag kände. Speciellt som skräckslagna människor runt omkring mig hela tiden ropade efter de sina. Plötsligt fick jag syn på Lasse och barnen ett hundratal meter bort. Jag ropade och fick svar. Det var det lyckligaste ögonblicket i mitt liv.

Återförening och chock
Familjen kunde snart återförenas med Per och hans barn. Maria var emellertid borta.
– Lasse och Lennart gick i väg för att leta, medan Per och jag sprang längre upp på land med barnen. Vi klättrade upp i ett tvåvåningshotell, där vi kunde pusta ut en stund och trösta barnen som var fulla av sår och hade ont överallt. Folk omkring oss sa att huset inte var tillräckligt högt, så när Lasse kom tillbaka tog vi oss ut och sprang vidare mot ett berg längre bort. Då hade han och Lennart hittat Maria. En thailändare hade hjälpt henne upp i ett högt träd så där satt hon när de kom. En stund senare återförenades vi på berget.

Familjen blev kvar på toppen av berget ett helt dygn med 150 andra överlevande. Alla fick hjälp av thailändarna med mat och kläder. .
– Jag ångrar att vi inte tog namn och adress till några av dem. Det hade känts bra efteråt att kunna tacka dem. När räddningen kom, gick vi bara rakt ner och steg ombord på motorbåten som tog oss därifrån.

De sex som väntade i Ao Nang hade under tiden blivit evakuerade med bagage och allt. De var oskadda. Deras strandremsa hade klarat sig förhållandevis bra
– Det var en oerhörd lättnad att återförenas, säger Karin. Då kom chocken. Då först förstod vi vad vi hade varit med om.

Sjuk i ett år
Semesterkänslan vägrade infinna sig på nytt. Speciellt som alla pratade om att nya vågor var på väg. Vid ett tillfälle fick familjen till och med lämna lunchen och bege sig upp på restaurangens tak. Sådan var stämningen dag och natt. Bada var inte heller att tänka på. Skrubbsår och saltvatten går inte ihop. Dessutom fanns risk för epidemier.
– Alla visste ju vad som hade hänt, säger Karin. Det skapade någon slags gemenskap mellan oss. Somliga var ju väldigt illa ute och många sökte ännu efter nära och kära. Vi var väldigt privilegierade som hade vårt rum, våra pass och våra pengar. Vi hade dessutom rest reguljärt och kunde bara boka om biljetterna. Vi kom hem dagen före nyårsafton men det var svårt att känna glädje när så många hade mist de sina och var nedbrutna av sorg.

Karins mor åkte hem med ett annat plan. Hon hade drabbats av salmonella och var så uttorkad att planet fick landa i Köpenhamn. Därifrån kördes hon till Malmö med ambulans. Det tog en hel vecka, innan hon kunde transporteras vidare till lasarettet i Skellefteå. Även Karin drabbades av salmonella. Bakterierna hade helt enkelt tagit sig in i kroppen genom alla öppna sår. Per drabbades av inflammation i skelettet och var sjuk i nästan ett helt år.

Det var en kompis som berättade att Expressen hade Karin på förstasidan. En stund senare kunde hon själv konstatera, att någon med kamera hade fångat hennes språng mot dödsvågen. "Hon springer mot sina barn", stod det i rubriken. Bilden visade sig vara såld till en fransk bildbyrå som i sin tur hade sålt den över hela världen. Då visste ännu ingen visste vem kvinnan på bilden var och hur det hade gått för familjen.
– Per och jag diskuterade saken. Slutligen kontaktade vi Expressen för att tala om att vi var välbehållna hemma allihop, säger Karin som därefter blev nerringd av media från hela världen. Folk ringde både hem och till jobbet. Somliga journalister letade till och med reda på numren till barnens mobiltelefoner.

Är ingen hjälte
Efter jullovet återvände barnen till sina skolor. Karin återgick i tjänst som polis på närpolisstationen. Sakta men säkert tog vardagsrutinerna över. Första årsdagen "firade" familjen med en gemensam middag. Hur den andra blir återstår att se. Bilderna från annandagens Railay Beach kommer emellertid än en gång att publiceras världen över. En katastrof som tsunamin, som skördade fler än 220 000 människoliv varav 543 svenskar, behöver trots allt sin solskenshistoria.

– Jag tycker inte riktigt om det, säger Karin. Hon handlade instinktivt och vill inte kallas hjälte. Alla gjorde sitt bästa, säger hon. Oavsett åt vilket håll de sprang.
– Men jag är inte arg på fotografen. Hon skänkte arvodet till välgörenhet i Thailand. Det är en tröst. Bilden gör åtminstone lite nytta.
Monica Antonsson