Nr 16, 1989
Det är lätt att hitta hit. Storkyrkobrinken är kort och en ängel som sticker ut från väggen visar var dörren är. Skyltfönstret är som hämtat ur en sagobok och i butiken trängs tusentals vackra ting som kittlar fantasin. Det är annorlunda presentartiklar, vackra tyger och spetsdukar i gammal stil. Det är gediget konsthantverk, allmogemöbler, sidenblommor och handgjorda glas med änglar av guld. Här hänger också några stickade tröjor med texten ”Christina Schollin original” i guld på vita sidenettiketter. Christina har med andra ord stickat dem själv.
- Jag har broderat och stickat i hela mitt liv. Det är mycket väntan i mitt yrke och och jag kan inte vara sysslolös. Stickning en bra sysselsättning som inte hindrar en från att samtidigt följa med i jobbet, men jag hinner inte sticka särskilt ofta numera.
När barnen var små stickade hon åt familjen. De fick så småningom nog av hennes alster, så hon började sälja sina tröjor först på skönhetssalongen där hon går, sedan i väninnors små butiker.
- Min syster Kajsa arbetade i en pytteliten butik snett över gatan som hette ”Morfars lilla bod”, säger Christina och bjuder på kaffe i muggar med änglar på. Det är för övrigt änglar överallt även i pentryt - på bordsduken, på servetterna, på väggen och i lampan.
- Jag sålde mina tröjor där och när innehavaren slutade, blev vi erbjudna att ta över butiken. Min syster var pensionerad och ville tillbringa en stor del av året i Spanien, så budet gick helt överraskande till mig.
Det blev lustigt nog en av Christinas mest älskade rollfigurer - glasblåsardottern Sara Widebäck i ”Det går an” av Carl Jonas Love Almqvist - som fick henne att bestämma sig. Boken var, när den kom ut 1838, en debattroman om fri kärlek och kvinnans ekonomiska frigörelse. Christina spelade rollen mot Per Ragnar och blev så fascinerad att hon skrev en egen version.
- Resultatet blev en timmas föreställning med valda delar ur pjäsen, där jag själv spelade både Sara och sergeanten Albert.
Det ledde vidare till ett collage på hans författarskap, hans liv och ”songes” - det franska ordet för drömmar - som Almqvist själv använde om sina melodiförsedda dikter - och ett samarbete med pianisten Käbi Laretei.
- Vi höll salong som förr i tiden, klädda i underbart vackra 1800-talsklänningar. Käbi spelade Almqvists fria fantasier för piano forte och ackompanjerade mig, när jag sjöng hans songes. Sedan berättade vi om Almqvists liv, innan jag framförde min version av ”Det går an”. Om Sara Widebäck är en fiktiv person eller om hon funnits på riktigt i författarens närhet, är det ingen som vet - men jag känner mig märkligt besläktad med henne.
Det slumpade sig så att Christina skulle framföra just ”Det går an” på en teater samma kväll som hon fått förfrågan om att överta butiken.
- Plötsligt hörde jag mig själv säga: ”Och där, Albert, i Lidköping, tänker jag öppna bod med handel som kvinnfolk får sköta. Före tio på morgonen, innan jag slår upp boddörren, förfärdigar jag alla mina askar och glassaker och om kvällen blandar jag fönsterkitt. Kanhända tar jag också in varjehanda plockgods och olika hantverk i kommissionshandel. Det ska bli en sådan god handel och ett gott liv.”
Sara Widebäck anno 1838, säger Christina eftertänksamt. Det var som om jag fick ett tecken - och ett tecken kan man antingen gå förbi och stänga sin dörr för eller öppna sig för och ta emot. Jag valde det senare. Plötsligt var det självklart, att jag skulle ha en liten bod i Sara Widebäcks anda. Butiken var liten - bara 24 kvadrat - och hyran låg, så det var ingen större risk. Jag tänkte inte att det skulle bli särskilt långvarigt. Jag brukar säga, att jag ”lekte affär” på den tiden.
Christina åkte på mässor och köpte upp sådant hon själv tycker om. Sedan stod det inte på förrän leveranserna började strömma in till ”Min lilla bod” som butiken kallades.
- Jag slängde mig rakt in i allt detta nya med god vilja och glatt humör. Jag gick på känsla och instinkt och saknade både budget eller affärsidé. Min familj tyckte att det var fullkomligt vansinnigt! De har nog inte accepterat det fullt ut ännu. Butiken tar nästan all min tid, det är knappt att jag hinner med.
- Jag anställde en flicka men kunderna vände i dörren, när de såg att jag inte var där. Det var meningslöst att ha en anställd så de dagar jag spelade, stängde jag butiken och hängde upp en skylt med texten ”Stängt på grund av inspelning av Tre Kronor”.
Plötsligt blev lokalen till salu. Christina blev erbjuden att köpa men priset var för högt.
- Det var nära att jag lade ner verksamheten, när det blev tal om ekonomiska investeringar. Som tur var dök grannfastighetens hyresvärd upp med ett bättre erbjudande. De hade tröttnat på Västerlånggatans tingeltangel och upptäckt att min bod drog mycket folk till de här kvarteren.
Christina berättar om känslan, när hon steg in i de små 1700-talsrummen som i dag är ”Min lilla bod och salong”. Hon kände tydligt atmosfären av goda krafter som tycks sitta i väggarna.
- När jag steg in i det inre rummet, såg jag plötsligt en gammaldags salong öppna sig. Här, tänkte jag, här skulle jag kunna förverkliga min dröm om att hålla salong som på 1800-talet. Här kan konstnärer ställa ut sin konst och läsa poesi och här kan artister spela och sjunga för att underhålla gästerna.
Christina lät sig övertalas och kunderna lät inte vänta på sig. Redan när hon låste upp om morgnarna, stod de i kö utanför. Det inre rummet förvandlades snabbt till konstsalong och det stod inte länge på, förrän de första 40 gästerna fick vara med, när Christinas för första gången höll salong.
- Det är som om allt händer av sig själv i de här lokalerna. Jag ha fullt upp med att hänga med och hålla mig öppen för möjligheterna.
Christina höll Christina soaréer själv i sin lilla salong och bjöd dessutom in andra artister som Per Ragnar, Gunilla Pontén och Anita Strandell. Maken, Hans Wahlgren, har två program aktuella. Det ena heter ”Schlagerlåteriet - melodier och händelser som du glömt att du kommer ihåg”.
- Det är nästan vår enda chans att träffas, skrattar Christina. Jag jobbar ju jämt!
Christina återvänder till kassan, där kön av besökare ringlar tät ända ut på gatan. Det är torsdagskväll och sångerskan Adele Li Puma från Sicilien ska bjuda på ”Italiensk afton”. Christina säljer soarébiljetter och presenterar programmet som är så populärt att hon en dryg timma senare fyller salongen en andra gång.
- Det är något speciellt med just det rummet, säger Christina igen. Jag undrar just vad det kan ha använts till. Hela Gamla stan är historisk. När de grävde upp gatan här utanför för tre år sedan - för att bygga gångtunnel åt rikdagsmännen - fick de avbryta arbetet på grund av alla 1600-talsfynd. Det ligger en hel stad under dagens kullerstensgator. Tänk så många människor som levat här och så mycket som har hänt.
Det är som om Christina för ett ögonblick framträder som en riktig bodmadame från förgången tid. Vacker och driftig men inte fullt så glamourös som i dag. Kan det möjligen vara så, att hon har varit här förut?
- Det är en intressant tanke, säger hon. Det har varit medier här som antytt något sådant och som känt av svunna tider här. Ibland känner jag det själv också. Sedan jag kom hit, är det som om alla bitar i ett pussel har hamnat på rätt plats.
Christina har ingen kommersiell inriktning med sin verksamhet. Att hon satsar på änglar i en tid av newage är mer tur än skicklighet.
- Jag fick mina första änglar av Bibi Andersson, när jag blev mamma första gången för snart 40 år sedan. De var så vackra att jag började samla på änglar. Ryktet spred sig och så snart det drog ihop sig till bemärkelsedag, så fick jag en ängel.
I dag har Christina låtit intresset för änglar spricka ut i full blom. De trängs överallt i hennes bod, på hyllor, i lådor och som dekoration på nästan allt. Längst in i butiken finns till och med Christinas filmsuccé ”Änglar finns dom” i videoupplaga.
Inspelningen av Tre Kronor är numera avslutad men det finns avsnitt inspelade för ett helt år framåt. Christina har dessutom tackat nej till två bra roller på teatrar utanför Stockholm. Därmed kan hon ägna sig helhjärtat åt butiken sex dagar i veckan.
- Jag tackar gärna ja till en bra roll, om den går att kombinera med butiken. Annars är det omöjligt. Skulle jag inte få några roller framöver, hoppas jag kunna försörja mig på det här.
Trots att hon är nybliven företagare, hinner hon odla familjebanden och träffa barnbarnen Oliver, Bianca, Benjamin och Timmy med viss regelbundenhet
- Vi brukar samlas hos Pernilla i stan om söndagarna. Det är enklare för oss att åka dit än för dem att komma ut till villan på Värmdö. Linus har just flyttat, så vi är ensamma i det stora huset nu, Hans och jag.
Det är alldeles tydligt att Christina trivs i sin nya roll som bodmadame. Att som firad skådespelerska sadla om i livets middagshöjd har gett henne både lust och inspiration.
- Jag har alltid varit intresserad av vackra ting, annorlunda presenter och heminredning. Här får jag utlopp för min all skaparkraft. Det är en ny dimension och vidareutveckling av allt jag tidigare gjort.
Monica Antonsson
- Gårdarna måste
rustas, säger hon. Vi får inga bidrag, så nu måste alla hjälpa till.
Det började redan på 1880-talet, när det fanns gott om fattiga, klena och sjuka skolbarn i Stockholm. Många hade dåliga hemförhållanden och knappt om både kläder och mat. Folk med ansvarskänsla menade, att en sommarvistelse på landet skulle göra dem gott. Under drottning Viktorias beskydd bildades därför så kallade skollovskolonier. För att styra upp verksamheten bildades en Barnens Dagsförening och för finansieringen anordnades Barnens Dagsfestligheter med karusell och tombola. Evenemanget var årligen återkommande långt in på 1970-talet.
- Koloniverksamheten kom till för att storstadsbarnen skulle
få en chans att komma ut på landet om somrarna, säger Christina. Många barn
hade det eländigt då.
Barnens Dagsföreningen började så småningom se sig om efter
en fast plats för kolonierna. De köpte en egendom på Väddö 1911 och började
bygga gårdar. Föreningen blev stiftelse och i dag äger Barnens Dag 650 hektar
mark varav tre mil är stränder på Väddö. På området finns omkring 350
byggnader.
- Barnens Ö är nedläggningshotat för att husen är gamla och måste rustas, säger Christina. Sånt kostar pengar. Behovet av sommarkolonier har dessvärre inte minskat. I dag köar fler barn än någonsin till att få åka ut till ön.
Christina tillbringade åtminstone tre av sin barndoms somrar på Barnens Ö. Mamma Henny var föreståndare på olika gårdar och tre av hennes betydligt äldre bröder arbetade som ledare.
Mamman var småskolelärarinna och pappan var kamrer men före detta sågverksdisponent. De hade varit tämligen förmögna men trävarubranschen gick dåligt, så han blev arbetslös. På toppen av allt kom Krügerkraschen och ruinerade familjen. Mamma
Hennys dröm om en villa i
Äppelviken gick i kras vilket senare kompenserades av att Christina köpte
föräldrarna ett radhus i Västerhaninge.
Kolonijobbet var ett sätt för Henny dryga ut hushållskassan.
Familjen bodde på Söder, så det var också ett sätt att komma ut på landet.
- Jag fick följa med till Barnens ö som personalbarn första
gången när jag var tre, säger Christina. Jag fick hänga med så gott jag kunde
och lärde mig simma som fyraåring. Som slutprov simmade jag 200 meter till
fastlandet, medan min storebror Hans rodde bredvid.
- Jag har alltid varit minst. Det är först nu som jag plötsligt inte är ung längre! Och det är ganska härligt det med.
På kolonien sov Christina med de andra barnen i sovsalarna. Mamman och bröderna var noga med att hon inte skulle få några favörer. Som alla andra måste hon äta upp både vattgröt och lingon, trots att det vände sig i magen.
- Vi satt vid ett långbord och ledarna, som ibland var mina bröder, satt vid varsin kortsida. De hade till uppgift att hålla stenhård disciplin bland oss. Man fick absolut inte busa. Vi skulle sitta stilla och äta upp maten. Först därefter var det dags för lek och stoj. Vi badade, klättrade i träd och klädde ut oss.
Christina minns somrarna på Barnens Ö som en lång rad soliga dagar fyllda av spännande äventyr.
- Att komma ut till det underbara Väddö, var som att stiga rakt in i en saga med blommande hagar, blå himmel och porlande vattendrag. Och inte behövde jag längta efter min mamma heller som många av de andra barnen. Hon fanns ju hela tiden hos mig.
Solstickan för Barnens Ö
Christinas livskamrat, skådespelaren Hans Wahlgren, har också en beröringspunkt med Barnens Ö visar det sig. Sex år gammal spelade han huvudrollen i en film om Solstickan – en stiftelse grundad 1936 som genom pristillägg på tändsticksaskar samlar in medel till medicinsk forskning, handikapp- och sjukvård.
- På den tiden gick en del av förtjänsten till Barnens Ö, berättar Christina. Hans spelade en pojke som så gärna ville komma ut på landet och leka med de andra barnen. Han fick ställa sig i kö och hoppas på tur - det var ju behovsprövat. Till sist lyckades han komma med i alla fall.
Christina fick kännedom om filmen i samband med inspelningen av Fanny & Alexander 1982. Fotografen Sven Nykvist berättade, att Hans spelat huvudrollen i hans debutfilm.
- Jag fann filmen hos tändsticksbolaget. Jag fick kopiera den gamla rullfilmen till VHS. Det blev min present till Hans, när vi firade att vi hade känt varandra i 25 år.
Sommarminnen på strå
På 80-talet började byggnaderna på Barnens Ö kräva mer underhåll än det fanns medel till. Då bildades Barnens Ö Stödförening med uppgift skaffa sponsorer och samla in pengar. Christina blev hedersmedlem och tyckte det var självklart att ställa upp. Sedan dess har hon gjort vad hon kan för att dra sitt strå till stacken.
- Att komma tillbaka dit är som att göra en resa i sina egna fotspår. Många av mina finaste sommarminnen finns samlade där ute som på ett strå.
I höstas var Christina och Hans konferencierer på en stödgala. Publiken strömmade till, trots att middagen kostade 1500 kronor per kuvert, varav 900 gick direkt till Barnens Ö.
- Jag passade på att överlämna det bidrag som försäljningen av Christinaängeln då hade inbringat, säger Christina om den ängel hon själv designat och som känns igen på sin blinkning och sitt fredsbudskap i form av en duva. Självklart säljer hon den i sin änglabutik i Gamla stan. Varje år kommer nya utgåvor vilket lockar till samlande och ökad försäljning av vilket en del alltså går till Barnens Ö. Christina tycker det är skönt att dela med sig. Ett stort hjärta och generösa tankar är bra för såväl välbefinnandet som hälsan, påpekar hon.
Monica Antonsson
– Jag hade allt oftare känt ett behov av en egen plats i solen och drömde om ett hem som hela familjen kunde ha glädje av. De flesta gav mig rådet att hyra ett hus och börja resa. Men jag har rest så mycket i mitt jobb, att jag ville ha ett andra hem.
När vi kom till
Nerja, visste både Hans och jag, att den här underbara lilla staden är vår
plats på jorden. Här finns varken skyskrapor eller stora hotell. Det har
borgmästaren sett till. Dessutom finns allt att få i stans mysiga butiker, på
tapasbarer och restauranger.
Christina och Hans drömde om en
spansk finca med vackra valv någonstans uppe bland bergen men valde till sist
ett treplans radhus i morisk stil med inglasad veranda och två solterrasser -
en i anslutning till sovrummet och en på taket med grill. Utsikten över Medelhavet
bedövande vacker och i fonden reser sig bergen i Sierra Almijara majestätiskt
upp bland molnen. Ett stenkast bort, bakom en insynsskyddande häck, ligger
områdets vackra trädgård som har en stor gemensam pool.
– Huset var möblerat när vi köpte det och trädgården stod i full blom. Det var bara att flytta in och ta hela härligheten i besittning. Sedan dess har vi bytt ut det mesta inomhus, säger Christina som är road av att pyssla och föredrar att sätta sin personliga prägel på inredningen. Själen ska också ha sitt, som bekant.
– Jag lät klä om soffan, köpte nya sängar till gästrummet
och inredde hela huset med textilier som harmonierar med varandra. Från början
trodde jag, att mitt spanska hus skulle bli stormönstrat och färggrant, men det
blev klassiskt elegant, varmt och ombonat.
Från gatan är det egentligen bara
namnet Casa Angel på grinden som antyder att Christina och Hans bor här.
Fasaden är oansenlig som sig bör i Spanien. Det är därför inte heller lätt att
hitta hit. Ett stort nisperoträd fullt av goda, apelsingula frukter skuggar
ingången och innanför ligger trädgården vacker som en tårta. Det är rosor,
citronträd, hibiskus och en överdådigt blommande bougainvillea. Ett klockspel
sjunger änglasånger, när vinden fläktar, och vatten porlar i en väggfontän. Det
är stenlagda gångar i gräsmatten och terrakottakrukor med pelargoner.
Hörntomten omgärdas av en låg mur med kaklade kanter och blomsterrabatter. Om
hösten är det bara att sträcka ut handen och skörda sin avocado från lunden
utanför. Bara några meter bort mognar dessutom cherimoya i solen
– Vi har en trädgårdsmästare som vattnar åt oss. Dessvärre är han mycket för att klippa ner också. När vi åkte härifrån i höstas blommade bougainvillean i höjd med balkongen. När vi kom ner några månader senare, var den jämnad med marken. Nu blommar den igen. Likadant var det med hibiskusen som är full med knoppar. Jakarandaträdet måste vi se till att han tar bort. Rötterna håller på att underminera både muren och en del av huset.
Christina visar stolt sitt paradis, där hon unnar sig livets goda och laddar batterierna.– Vi brukar säga, att vi har det välförtjänt bra här nere. Svenska Maria kommer hit med alla sina attiraljer och ger mig fotvård i trädgården och nere på Playa de Burriana får man en helt underbar massage av en svensk tjej som kallas Donna. Jag brukar ligga där under palmerna och titta upp mot den blå himlen, medan havet brusar och ljuvliga dofter kommer till en från Ayos strandrestaurang. Han är känd för sin paella. Den som inte har prövat den har inte varit i Nerja.
– Vi är kanske inte så mycket för
flamencobarer, men man kan inte undgå att imponeras när spanjorer dansar
sevillianas, säger Christina. De är stolta, sensuella och rör sig med en
fantastisk gras oavsett ålder. Och det är underbart att se, hur unga flickor
går och håller sina mammor under armen. Spanjorerna vördar verkligen sina
gamla.
– Vi for hit den 27 december tillsammans med sex vänner. Efter att ha lämnat ett mörkt och vintrigt Stockholm med tio minusgrader kom vi hit några timmar senare, där solen sken och det var 24 grader varmt. Vi bytte genast om till shorts och slog oss ner med en drink i trädgården. Citron till drinken plockade vi från vårt eget träd. Nyårsafton firade vi på Bancon dé Europa. Där stod en stor scen och det var packat med folk. Alla hade champagne och 12 vindruvor med sig. Tanken är, att man ska hinna äta en druva för varje klockslag. Tolvslaget kulminerade i ett stort fyrverkeri, innan orkestern drog igång musiken. Det var varmt och skönt, kanske 15 grader, fast det var mitt i natten. Alla skålade och dansade med varandra.
Det är Christinas Bod & Salong i Gamla stan som gör, att hon då och då måste åka hem. Sedan hon startade butiken för nio år sedan, har den blivit en lika stor sevärdhet för turisterna som någonsin slottet och Storkyrkan. Det är där som hon som bodmadam, inspirerad av glasblåsardottern Sara Widebäck i Carl Jonas Love Almqvists ”Det går an”, säljer ”varjehanda plockgods” för ”en god handel och ett gott liv”. Och det är här som hon, på gammalt vis, håller salong med konstutställningar och soaréer flera kvällar i veckan.
– Jag har fantastisk personal som jag verkligen litar på. Varje dag kommer kassarapport och räkningar på faxen. Därför kan jag sköta ekonomin med hjälp av Internetbank. Målet är att butiken ska fungera, även när jag inte är där. Då skulle jag kunna tillbringa vintrarna i Spanien och somrarna hemma i Stockholm. Enda nackdelen är, att man inte får träffa barn och barnbarn lika ofta som man får hemma. Samtidigt umgås vi intensivare än hemma, när de väl kommer hit.
Och barnen kommer. Äldste sonen Peter har just varit på besök med sin flickvän och om en vecka kommer yngste sonen Linus med flickvän och några kompisar.
– Pernilla har varit här med barnen flera gånger. Hon shoppar verkligen loss i butikerna här. Speciellt skor och väskor är billigt. Sist köpte hon med sig tolv par. De glömmer henne aldrig! Bella! Bella! Så vacker hon är, säger de. Och när en klänning skulle ändras, fick hon gå till sömmerskan som bor som i ett hål i väggen. Medan hon nålade i ett rum, satt gamla mormor och tittade på kärleksfilm på TV i ett annat.
Christina har inte spelat teater på åtta år. Anbuden har inte varit tillräckligt lockande. Nu är hon emellertid aktuell i en TV-serie som spelas in i Göteborg, likaväl som hon spelar med i ”Agnes Cecilia” av Marie Gripe som är sommarföljetång i radio. Dessutom dubbar hon skolvärdinnan på internatet i filmen om Harry Potter.
– I sommar stannar vi i Sverige. Vi har ju ett hus med sjötomt hemma på Värmdö också att ta hand om. Men i höst far vi hit igen. Då går kanske ännu en av mina drömmar i uppfyllelse. Jag tycker ju inte om att vara sysslolös, så jag har ett nytt, hemligt projekt på gång…
Monica Antonsson
Här är paradiset!
- Men nu behövs jag därhemma också
 |
– Nu kan jag stundtals känna mig
lite sysslolös, säger hon och visar vägen genom trädgården, där vatten porlar
fram i en
väggfontän och ett klockspel bjuder på änglasång i morgonbrisen.
– Jag gillar att ha nya projekt på gång, säger hon och slår sig ner vid trädgårdsmöbeln. Förr stickade jag mycket. Nu broderar jag.
Christina visar hur hon med små, små korsstygn syr änglar som tillsammans bildar barnbarnet Biancas namn på en tavla. När den är klar, står en dopvepa till Linn på tur.
– Linn är dotter till vår son Linus. Hon föddes i somras och döptes hemma på Värmdö i vår trädgård. Det är underbart att på nära håll få följa det lilla knytet som växer hela tiden. Vårt hem här i Spanien är som grädden på moset. Vi mår bra av att få vara i solen. Enda nackdelen är, att vi inte får träffa barn och barnbarn lika ofta som vi får hemma. Därför har vi faktiskt börjat omvärdera vårt boende. Från början hade vi tänkt bo här halvårsvis. Nu har vi bestämt oss för att pendla. Ibland känns det helt enkelt fel att sitta här nere i solen, när barn och barnbarn behöver oss hemma. Samtidigt är det roligt, när de kommer hit. Timmy och Pernillas 16-årige son Oliver har exempelvis som tradition att hälsa på oss här på höstlovet. Då får inte föräldrarna följa med. I höstas frågade jag, om de inte hade tröttnat på det. Men mormor, sa Oliver. Det är ju tradition! Så de fortsätter att komma. Det är deras vecka med oss. Vi har väldigt trevligt tillsammans.
Hittills har Christina och Hans spenderat åtminstone två månader om våren och sex veckor om hösten i sitt spanska paradis. Ibland har de också åkt hit med goda vänner över nyår.
– Då kommer man hit från ett vintrigt Stockholm och byter om till shorts. Sedan slår man sig ner i trädgården och tar en drink med citronskivor från det egna trädet i. Inför tolvslaget samlas alla nere i stan med ett glas champagne och tolv vindruvor. Tanken är att man ska hinna äta alla tolv, medan klockan slår och innan nyårsfirandet kulminerar i ett fyrverkeri. Det brukar vara varmt och skönt ute, kanske 15 grader, fast det är mitt i natten.
Det är flera händelser i familjen som har fått Christina och Hans att mer vilja finnas till hands. Tsunamikatastrofen i Sydostasien förra vintern var en sådan. Sonen Niclas och hans sextonårige son Timmy var nämligen på Phi Phi Island, när flodvågorna vällde in över Thailand.
– De lyckades rädda sig upp på hotelltaket, där de skickade ett SMS. ”Vi lever och väntar på evakuering.” Det var tur. Annars hade vi blivit sjuka av oro. Timmys mamma, Mia Bodén, befann sig på Batong Beach, där hon dramatiskt räddades ur en vattenfylld bungalow. Hon frågade folk, hur det gått på Phi Phi Island. Sorry madam, fick hon till svar. Där har ingen överlevt. Som tur var, fick vi hem dem levande allihop. Sedan dess har Mia startat stiftelsen ”Mitt i hjärtat” till stöd för ett barn- och familjehem i Muangmai. Jag har dragit mitt strå till stacken genom att låta en viss procent av förtjänsten från Christinaänglarna gå dit.
Christinas bidrag på 48 000 kronor har räckt till såväl ett eget ”änglahus” på anläggningen som verksamhet för barnen. Det känns bra, tycker hon. Speciellt som varje öre går fram utan administrationskostnader.
– Niclas, Pernilla och Mia har
ordnat stödgalor för barnhemmet och Timmy ordnade såväl uppträdande som
loppmarknad i sin skola. Själv gjorde jag en välgörenhetsföreställning på en
svensk restaurang här nere. Att få dela med sig till andra när livet är svårt,
är bland det bästa man kan göra. Det ger minst lika mycket livslust som att ligga
i solen och ha det skönt.
Vinden tar tag i parasollet, men
Christina får tag i det, innan kannan med juice faller omkull. Hennes trädgård
är ett blommande paradis med pelargoner och hibiskus som sträcker sig mot solen
i terrakottafärgade krukor. Citronträdet bär mogna frukter och den blommande
bougainvillean klättrar längs husets vita fasad. En stenlagd gång leder bort
till poolen, där Christina dagligen tar långa simturer. Utsikten är milsvid. I
fjärran glittrar Medelhavet och i fonden reser sig de majestätiska bergen högt
mot skyn.
Christina har ett brinnande intresse för hälsa. Hon tänker på vad hon stoppar i sig och lagar medelhavsmat med vitlök och nyskördade primörer. Till det serverar hon sina hempressade fruktjuicer. Hans assisterar med att hacka lök och skala morötter, om han inte grillar fläskkarré på någon av husets balkonger. Han är känd för sin kryddning, säger Christina.
Christina mediterar, unnar sig fotvård och massage, och går långpromenader på stranden. Hon drömmer om att få vara med och öppna en spa-anläggning på kusten. Om någon vill satsa pengarna, så ställer hon gärna upp som galjonsfigur, säger hon. Men hon vill inte jobba för mycket. Det är trots allt meningen, att hon ska trappa ner.
– Man måste ta vara på tiden tillsammans. Den insikten har blivit allt starkare, sedan en väninna omkom här nere. Jag läste en dikt av Lasse Berghagen vid ceremonin i kyrkan här och Hans läste samma dikt vid ceremonin hemma i Stockholm. Det gav oss en tankeställare. Tiden rinner iväg så fort. Ena sekunden är man två, nästa sekund är man ensam.
De tre yngsta barnen går, som bekant, i föräldrarnas fotspår. Pernilla och Linus har just gjort musikalen ”Grease”. Nu spelar Linus med i ”Skönheten och odjuret” och Niclas har kommit ut med två nya album som spelas flitigt i radion. Nu kommer dessutom barnbarnen. Pernillas dotter Bianca, 11, såväl dansar som sjunger. Hon har dansat bakom Darin och har flera gånger framrätt i TV. Lillebror Benjamin, 8, spelar Nils Karlsson Pyssling på Maximteatern.
– Det var bara en tidsfråga,
innan han skulle bli proffs, säger Christina. Han älskar att stå på scenen och
kan alla roller som Pernilla har gjort. Nu har han egna uppdrag. Hon har fullt
upp med att vara chaufför och agent. Det är skola, teater, dubbningar,
TV-repetitioner och danslektioner om vartannat. Vi skjutsar och hämtar och
sitter ofta barnvakt, när vi är hemma. Det är också en orsak till, att vi
framöver kommer att vara kortare perioder i Spanien. Vi behövs! Vi kan helt enkelt
inte vara borta så länge från barn och barnbarn. I februari åker vi ner några
veckor. Sedan åker vi hem för att i april åka ner igen och möta våren. Det blir
nästan som att pendla.
– Jag har framför allt väldigt fina artister på mina soaréer, säger hon. Där gör jag faktiskt en kulturell gärning, tycker jag.
Christina njuter av att numera inte spela teater varenda kväll. Femtio år efter debuten som Kitty i ”Charlies tant” är det helt enkelt skönt att slippa vara nervös. Varje föreställning är trots allt en anspänning.
– Men dyker det upp något som jag absolut vill göra, så gör jag det, säger hon.
– De undrade, om jag själv hade ringt upp och bett att få vara med, skrattar Christina. För dem och deras kompisar är jag mest känd som Nickes och Nillas mamma, efter TV-programmen med Nicklas och Pernilla. Min man retas och säger, att jag inte har gjort en sådan succé sedan ”Änglar finns dom”. Äntligen förstår barnbarnen, varför jag är i tidningarna hela tiden. För dem har jag ju ”bara” varit en helt vanlig mormor som står i affär.
Monica Antonsson
Ålder: 68 år
Yrke:
Niclas, 40, (skådespelare, musiker och sångare) som har sonen Timmy, 16, med Mia Bodén
Pernilla, 38, (skådespelare och sångare) som är sambo med Joachim Lennholm, 32, och har barnen Oliver, 16, Bianca, 11, och Benjamin, 8, med exmaken Emilio Ingrosso.
Linus, 29, (skådespelare) som har sju månader gamla dottern Linn
Nr 32, 2009
- Här unnar jag mig att njuta av det goda livet!
Christina Schollin har på sistone haft ovanligt bråda dagar. Hon har flängt fram och tillbaka mellan olika tv-inspelningar och butiken i Gamla Stan i Stockholm.
Hon skulle med ålderns rätt mycket väl kunna slå av på takten. Men det har hon inte gjort. Snarare tvärtom!
Sedan en tid tillbaka har hon gett sig in i vad hon kallar
"wellnessbranschen" och blivit distributör för ett hudvårdsföretag.
Med stor entusiasm berättar hon om och en apparat som stryker bort rynkor och
tillsammans med krämer och vitaminer "lägger lock på åldrandet".
– Jag använder det själv och har prövat metoden på flera av mina väninnor med fantastiskt resultat, säger hon lyckligt och drar en vit badrock omkring sig.
Hon har just tagit sitt
morgondopp i poolen och ställt en kanna citronsaft med skramlande isbitar i på
bordet under parasollet i sin vackra spanska trädgård.
– Ett hus på barnhemmet bär faktiskt mitt namn, säger hon stolt. Jag hade tänkt hälsa på där i samband att jag bjöd hela familjen till Thailand som 70-årspresent åt mig själv, men vi var för långt från Phuket där det ligger. Pernilla och jag hade tänkt flyga dit över dagen men det gick inte. Det får bli en annan gång.
Christinas man Hans Wahlgren ansluter sig för ett glas saft under parasollet men sätter sig sedan i solstolen för att läsa. Daggen ligger ännu fuktig på gräsmattan och morgonen är behagligt varm. Stora vackra hibiskusblommor sträcker sig upp mot solen och det stora nisperoträdet är fullt av apelsingula frukter. Ett stenkast bort glittrar Medelhavet i förmiddagssolen och i fonden reser sig bergen majestätiskt mot himlen.
– Trädgården stod i full blom när vi fick tillträde till huset, säger Christina. Det var fantastiskt vackert. Vi hade länge varit på jakt efter en spansk finca men när vi kom till den här lilla staden utan vare sig skyskrapor eller stora hotell visste vi båda att det var här vi skulle bo. Det är åtta år sedan nu.
Casa Angel är ett treplans radhus i så kallat morisk stil med en inglasad veranda som Christina kallar blomsterrummet.
– Det är där jag sitter och broderar, säger hon. Det är min terapi. Jag kan sitta och sy hela nätterna. Det är smått, smått, smått i korsstygn. Jag har broderat fantastiska konstverk ofta med änglar som motiv.
Huset har två solterrasser, en mot gatan i anslutning till sovrummet och en på taket med murad utegrill, och en väggfontän i vilken vatten ständigt porlar.
Huset var möblerat när Christina och Hans flyttade in. Sedan dess har de bytt ut det mesta, köpt nytt och klätt om.
Christina är road av inredning och väldigt
duktig med textilier. Det vet alla som någon gång besökt hennes butik i Gamla
stan. Sortimentet har visserligen varierat men inredningsdetaljer och presenter
har hela tiden dominerat.
– Jag tar in sånt som jag tycker om och vill vidarebefordra till andra. Man kan inte sälja sånt man inte själv tycker om. Butiker präglas alltid av sin ägare.
Turister i Stockholm mer eller mindre vallfärdar till butiken. De flesta vill ha en egen Christinaängel och de som har tur får köpa den av bodmadamen personligen.
– Det är en förmån att få träffa sin publik, säger hon. De som har tyckt om det man gjort och vill prata om det en stund. Kvarterspolisen har berättat att besökare i Gamla stan brukar fråga två saker, var ligger Kungliga slottet ligger och var man hittar Christina Schollins affär. Jag försöker finnas på plats när det är högsäsong och mycket turister.
Men några månader om våren och några månader om hösten är det Costa del Sol i Spanien som gäller för Christina och Hans såväl som för resten av familjen.
– Våra fyra barn och deras familjer åker ofta hit. De älskar att vara här. Det är ett underbart ställe att ladda batterierna på.
Christina byter om och visar därefter runt i såväl huset som trädgården. För några år sedan drabbades staden av ett häftigt skyfall. På bara någon timma föll kanske 250 mm regn med sådan kraft att det sopade bilar som vägar och förstörde hus. På Casa Angel försvann både muren, carporten, bilen och rosenrabatten ner i ravinen intill. Gästhuset fylldes av lera och jacuzzin i trädgården blev hängandes på trekvart över kanten.
– Till och med mangoträdet och mitt vackra mimosaträd försvann, säger Christina. Hela trädgården var förstörd. Men allt är uppbyggt nu. Skyfallet betraktades som en naturkatastrof så spanska staten gick in och hjälpte till. Nu har nya blommor vuxit upp och vi har såväl apelsin- och citronträd som mango- och passionsfruktsträd i trädgården.
Christina drömmer om att kunna glasa in en av altanerna. Hon behöver helt enkelt ett arbetsrum där hon kan sitta och skriva sina memoarer. Får hon bara tid ska hon sammanställa vad hon varit med om under sin fantastiska karriär.
– Jag tar det i kronologisk ordning och har kommit fram till 1966, säger Christina. Samtidigt känns det fel att slutföra arbetet redan. Jag är ju fortfarande aktiv!
Frågan är om hon någonsin kommer att få tid. Hon har nämligen många järn i elden.
– Det måste man ha om man är en entreprenör som jag. Men en entreprenör är ju en igångsättare. Jag får hoppas att jag när det blir så dags har vett att delegera arbetsuppgifterna. Sedan får andra vidareutveckla det jag har satt igång. Jag kan vara med när jag
själv vill så att det inte blir för betungande.
– Vad tror du att jag
fick för roll, säger Christina och skrattar. Varuhuschefen förstås! Men hon
heter inte Margareta som i "Varuhuset" utan Maj och är inte alls så
"bitchig" som förlagan. Hon är snäll och idérik och har egentligen
inte alls tid att vara VD. Helst vill hon skjuta över ansvaret på andra och
bara spela golf.
Det var rollistan som fick Christina att tacka ja. Det gör hon annars inte så ofta numera. Hela den kvinnliga humoreliten är med. Eller vad sägs om Sissela Kyle, Babben Larsson, Petra Mede, Alexander Rappaport, Pia Johansson och Christine Meltzer.
– De är så bra, säger Christina och tillstår att hon känner sig lite ringrostig.
– På min tid, när vi gjorde "Varuhuset" och "Tre kronor", hade vi tid att repetera ordentligt. Det har man inte nu. Tempot är väldigt högt och det finns inte mycket utrymme för finlir.Hans är också flitigt anlitad just nu. I sommar ska han spela folklustspel med dottern Pernilla Wahlgren på Fjäderholmarna i Stockholms skärgård. I höst blir det "Rasmus på luffen" på Oscarsteatern med Markoolio och barnbarnet Benjamin Ingrosso.
– Så i höst blir jag ensam här, säger Christina. Men så är det. Ibland är vi här tillsammans och ibland var och en för sig. Då får jag kanske tid att skriva.
I sommar är det butiken som gäller för Christina. Särskilt som hon från och med nu delvis har ändrat inriktning. Hon begränsar sitt lager av inredningsdetaljer och behåller bara det viktigaste. I stället lägger hon fokus på må bra och välbefinnande. Kunder som tittar in kan få såväl massage som aroma-terapi, färgterapi och ansiktsbehandlingar.
– Tanken är att man ska kunna få pröva den lilla apparaten mot rynkor och åldrande, säger Christina. Man stryker på en gelé innehållande ett enzym som och behandlar med apparaten som skickar galvaniska strömmar till hudlagrets djup så att alla rynkor stryks ut. Det är fantastiskt! Man blir rynkfri och slipper både ansiktslyftning och botox. Alla som har funderat på att ta till kniven eller spruta in gift i ansiktet bör först pröva det här. Och av vitaminerna som hör till blir man precis lika pigg som jag.
Christina berättar att det är en rad skickliga terapeuter som står för de olika behandlingarna. Själv ska hon ägna sig åt skönhetsbehandlingar med sitt nya hudvårdsprogram.
– Tanken är att man ska göra det på sig själv och ha sitt eget spa hemma. Men om någon vill få en behandling av mig personligen är det bara att beställa tid.
Christina har förstås tagit med sig metoden till sin spanska utkikspost. Tillsammans med Alexandra Charles och 1,6-miljonerklubben och 2,6-millionerklubben tänker hon till hösten ta grupper på tiodagars må-bra-resor till en hotellanläggning med spa i närheten. Flera terapeuter och spännande föredragshållare är tillfrågade om de vill vara med. Själv tänker hon leda exempelvis vattengympan.
– Jag är full av idéer, säger Christina som vill att alla ska må bra.
– Jag inser att jag faktiskt har en mission att fylla!
Monica Antonsson
Christina och Hans har för första
gången på flera år spenderat hela hösten i sitt spanska paradis. Han har de två
senaste åren spelat teater för fullt mot barnbarnet Benjamin som just fyllt 15
år och kommit i målbrottet. Nu dubbar han film och det kan lika gärna göras i Spanien.
Christina har stängt sin butik i
Gamla stan där hon som bodmadam bjöd på konstutställningar och höll
salong i 17 år. Nu är det slut med det. De åtråvärda Christinaänglarna, som inbringade 600 000 kronor till välgörenhet, tillverkas inte ens längre.
– Det är samlarvärde på dem nu, anförtror hon när Svensk Damtidning smiter in på en av hennes må-bra-träffar i Nerja. Christina har nämligen sadlat om. Sedan drygt tre år representerar hon ett amerikanskt företag vars produkter hon menar gör underverk för såväl skönhet som hälsa. För att sprida budskapet bjuder hon in till den här sortens träffar och åker omkring längs kusten för att förmedla sitt budskap som hos Sweorna i Marbella och på Svenskdagen i Fuengirola för en tid sedan. För övrigt jobbar hon mest framför datorn.
– Jag loggar in på mitt kontor på webben, säger hon förtjust. Och det kan jag göra precis var som helst. Det är därför vi kan vara så mycket här i Nerja nu, där vi mår bra av ljuset och värmen. Vi förlänger sommaren helt enkelt.
Christina samlar damerna i vardagsrummet och bjuder på en näringsdryck gjord på kinesisk vittergurka, bocktörne, havtorn och chili.
– En slurk varje morgon och kväll gör underverk för immunsystemet, förklarar hon. Man får i sig allt man behöver av antioxidanter och vitaminer.
Christina berättar om olika preparat som är bra. Det är lermask för ansiktet, salva mot herpes och fotsvamp, kapslar som främjar minnet, musklerna och sexualdriften. För att bara nämna något. Mest intresse väcker det lilla ”rynkstrykjärnet” som går på batteri och avger galvaniska strömmar som stramar upp. Regelbunden behandling i kombination med rätt hudvårdsprodukter slätar ut rynkorna i ansiktet. En större variant används på celluliter, skrynklig mage och de förargliga änglavingarna som vanligtvis kallas gäddhäng. För att visa hur bra den är har hon behandlat sin vänstra överarm men inte den högra. Det hörs ett sus av förvåning från åhörarna när hon lyfter båda armarna och visar skillnaden.
– Men det är inget lågprisvaruhus, säger hon bestämt. Kvalitet kostar.
Christina säljer sina produkter men vill helst knyta åhörarna till sig i ett nätverk. Sedan är det de som ska föra budskapet vidare, är det tänkt.
– Vi blir som en enda stor familj, försäkrar hon.
När mötet är över och damerna har traskat
hem med väskorna fulla av piller, krämer och geléer far vi iväg med Christina
och Hans till Playa Burriana för att äta lunch på Ayos strandrestaurang. Här
sitter man till bords med fötterna i sanden och avnjuter med fördel krögarens
paella tillagad över öppen eld.
– Vi åker hit det första vi gör när
vi kommer från Sverige, säger Hans. Då är ju kylskåpet tomt och vi är hungriga
efter resan.
Christina sköter beställningen på
spanska vilket får servitören att le. När man bor i ett annat land en stor del
av året måste man åtminstone försöka lära sig språket, tycker hon.
– Man ser ju hur glada de blir bara
man försöker.
Att Christina och Hans fortfarande
arbetar fast de skulle kunna slå av på takten har med livskvalitet att göra.
Hon har blivit erbjuden en ny butikslokal i Gamla stan från nästa sommar,
avslöjar hon. Där ska hon öppna skönhetssalong till vilken hon redan nu söker
terapeuter som vill hyra in sig.
Christina och Hans umgås mest bland svenskar och norrmän i Nerja. Sammanhållningen är stor och hon ingår ”Nerjorna” som är ett järngäng av damer bosatta här. Deras respektive män har värvat Hans till sitt gäng.
– Det är ett antal herrar i sin bästa ålder som kallar sig Gubbröra, förklarar Hans. Vi träffas varannan onsdag, äter lunch och har det trevligt. Annars drar jag mig gärna tillbaka under parasollet för att läsa en god bok medan Christina skriver på det som så småningom ska bli hennes memoarer.
Christina och Hans träffades när båda var unga lovande skådespelare. Hennes kusin, Helena Brodin, var kurskamrat med Hans på Gösta Terselius teaterskola och hon tyckte absolut att han skulle passa Christina.
– Helena agerade äktenskapsmäklare. När vi sedan träffades sa det inte bara klick. Det sa pang! Vi bestämde rätt snart att vi skulle gifta oss.
Det är 50 år sedan nu.
Äktenskapet har ofta beskrivits som en idyll men även solen har sina fläckar och när de under en tid höll på att glida isär flyttade Christina hemifrån för att tänka igenom saken.
– Fnurror på tråden ska man ha, säger hon. Det hör till. Det viktiga är vad man gör av dem. Man får försöka ta reda på vad som har hänt, inse sin egen roll i sammanhanget och komma fram till om det verkligen är värt att avsluta förhållandet. Har man levt många år tillsammans så har man så många minnen ihop. Det är oerhört värdefullt och ingenting man kan få med någon annan. Och så måste ta hänsyn till vad som är bra för barnen också.
Christina och Hans hittade tillbaka till varandra och den 22 december, när de är tillbaka i Sverige, firar de guldbröllop. Hur hoppas hon att barnen Peter, Niclas, Pernilla och Linus ska hitta på. Hans förstår inte riktigt varför men orsaken kan vara julfirandet som står för dörren bara två dagar senare. För att inte tala om att Christina fyller 75 år på annandagen!
– Jag kommer inte att ha någon fest. Men om någon vill komma och säga ”har den äran” så är jag hemma och tar emot.
– Den sitter som en smäck, konstaterar hon.
Christina och Hans återvänder till Nerja några dagar efter jul för att få vara med om nyårsfirandet Balkong de Europa som är stadens givna träffpunkt. En orkester spelar och folk
går man ur huse i nyårsnatten som vanligen lär varm nog så att det räcker med en kofta över axlarna.
– Vi äter middag med goda vänner och drar oss ner mot Europabalkongen strax före midnatt. Där samlas alla på nyårsafton. Man ska ha tolv vindruvor med sig och äta en vid varje klockslag när klockan i kyrktornet slår tolv. Sedan får man önska sig någonting medan fyrverkerierna skjuts mot himlen. Alla är glada och ingen är berusad. Gamla och unga tar varandras händer och dansar runt. Det är en väldigt fin gemenskap. Så det kan mycket väl hända att en ung spanjor kommer och bjuder upp.
Monica Antonsson
– Jag stängde min gamla butik för att huset, som ägs av Sveriges Riksdag, skulle renoveras, säger Christina. Vi blev uppsagda allihop och efterhand erbjudna nya lokaler. Jag var länge tveksam till om jag skulle komma tillbaka men butiksägarna i kvarteret har berättat att turisterna frågar efter min butik varje dag så till sist bestämde jag mig. Jag tycker ju om att ha projekt. Och eftersom jag sedan över fyra år jobbar med Nu Skin Enterprises och tycker att jag säljer ett vinnande koncept, så passar det ju bra med en Må-Bra-oas med olika aktiviteter och behandlingar. När man har hittat något bra vill man ju gärna dela med sig. Om jag kan vara ett föredöme och använda mitt goda namn och rykte till något som kan gagna andra så har jag en uppgift att fylla.
Ingen människa kan tro att hon har fyllt 75 år. Men Christina skulle aldrig kunna drömma om att dra sig tillbaka till ett lugnt pensionärsliv och bara njuta av livet. Hon vill hålla igång och missar aldrig ett tillfälle att göra reklam för sin verksamhet.– Jag ser 15 år yngre ut för att jag använder Nu skins fantastiska produkter, säger hon bestämt.
Den avundsvärda födelsedagen inföll emellertid annandag jul sedan Christina och Hans hade lämnat Nerja för att fira jul i Sverige med barn och barnbarn. Två dagar före julafton hade de dessutom firat guldbröllop.
– Då lyckades vi samla hela familjen. Såväl barn som barnbarn och respektive kom. Jag lagade en festmåltid på Coeur de filet Provensale som serverades efter en förrätt på färskrökt lax med fetaost och sparris. Som efterrätt gjorde jag en äppelpaj. Jag har ju hela frysen full av äpplen från trädgården varje år.
Annandagen höll Christina dörren öppen för dem som ville komma och gratulera henne på födelsedagen. Grannar, vänner och bekanta strömmade till.
– Vi har ju ett väldigt stort umgänge här på Värmdö. Men det är ingen idé att ställa till med kalas annandag jul. Då blir det som det blir. Julbordet åker fram igen. Men det var trevligt och jag kände mig väldigt firad.
Nej, födelsedagen skulle firas i Nerja, det hade Christina bestämt
sig för. För att få familjen på plats hade hon köpt flygbiljetter till allihop och
dessutom hyrt grannarnas hus så att alla skulle få plats.
– Alla utom Niclas och hans familj kunde komma. Men det var
nervöst in i det sista. SAS höll ju på att gå i konkurs då. Hade det hänt så hade
vi förlorat biljetterna. Som tur var gick det bra. Den 4 januari damp hela
ungskocken ner i Nerja och invaderade vår trädgård. Vi hade fantastisk tur med
vädret. Det var 24 grader varmt hela veckan. Småungarna bodde i jacuzzin.
Christina höll sin fest för ett 50-tal gäster på El Viejo
Sotano som är en av Nerjas bättre restauranger.
Hon var klädd i sin skräddarsydda spanska klänning köpt begagnad på söndagsmarknaden
och eskorterades av Hans klädd i klanderfri vit kostym. Pernilla Wahlgren, Linus
Wahlgren och storebror Peter Wahlgren gratulerade sin mamma med en
specialskriven sång till ackompanjerade av Anders Berglund på piano. Han och
hans fru Christel bor bara ett stenkast bort sedan de med Christinas hjälp hittade
sitt drömhus i Nerja för några år sedan.
– Linus förevigade alltihop, säger hon lyckligt. Det blev en väldigt trevlig film som börjar med att han sitter i cockpit när SAS-planet lyfter och slutar med att alla medverkande säger ”Grattis lilla mamma! Tack för att vi fick komma till Nerja och fira dig på din 75-års dag”.
Som grädde på moset fick Christina resa hem för att ta emot medaljen Litteris et artibus av åttonde storleken i högblått band för sina framstående konstnärliga insatser inom teatern av kung Carl Gustaf och drottning Silvia på kungliga slottet. Och nu är hon alltså igång i full gång som salongsmadam igen.
– Det känns faktiskt som att det inte riktigt är jag som bestämmer över mitt liv, säger hon. Det känns som att det är meningen att jag ska hålla på med detta. Min skyddsängel tycker det är bra. Jag känner att han håller sina vingar över mig.
Christinas förra butik hade 4 rum om totalt 100 kvadratmeter plus pentry och källarutrymme. Den nya salongen är på 45 kvadrat plus pentry.
– Jag har avdelat salongen med ett draperi för att kunna få ett behandlingsrum. I pentryt kan man skapa avskildhet bakom några skärmar, om man vill. Man kan till och med stänga dörren. Där är väldigt tyst och avskilt.
Den som vill kan boka in sig hos Christina personligen för en ansiktsbehandling med galvanic spa, en liten manick som jämnar ut rynkor och ger slätare hy som hon kallar det lilla strykjärnet. Då och då företrädesvis på måndagar håller hon också föredrag om tankens kraft och hemligheten om hur man kan uppnå optimal hälsa och välbefinnande.
De övriga terapeuterna står till tjänst med allt från massage
och healing till astrologi, numerologi och aromaterapi. Man kan även köpa
juveler och få hjälp med heminredning. Allt medan medierna
Regina Lund – Jodå, det är skådespelerskan som har breddat sitt register - och Lena Candemo erbjuder medial rådgivning och seanser individuellt likaväl som i grupp. Christina har valt sina medarbetare med omsorg. Det skulle aldrig falla henne in att befatta sig med något flummigt.
– Aldrig, säger hon bestämt. Ingenting flummigt kommer in över tröskeln här. Jag vill bara samarbeta med utövare som delar med sig av sitt kunnande och sin förmåga.
Christina är kanske just nu mest imponerad av Lena Candemo som i en privat seans har gett prov på sin mediala förmåga.
– Hon kände mycket kärlek omkring mig, konstaterar Christina. Många gamla kollegor, som jag har arbetat med, kom och ställde sig i kö för att hälsa på mig. Jag fick till och med rådet att tacka ja till ett anbud som har med teater att göra. Det kändes väldigt konstigt först. Jag har ju slutat med teater och brukar numera oftast tacka nej. Men kollegorna stod på sig. Den här gången skulle jag tacka ja.
Tre dagar senare fick Christina anbud från TV3 om en liten roll som ”Faster Berit” i humorserien ”Sommartider” som hon förvånat tackade ja till och spelade in.
– Och nu ska jag göra ännu en roll i samma serie…
Lena Candemo kunde även se och beskriva Christinas skyddsängel.
– Så nu vet jag vem han är. Namnet behåller jag för mig själv men jag kan säga så mycket som att det är en man med teateranknytning.
Till dem som tvivlar på mediers och terapeuters förmågor vill Christina säga, att var och en får tro och tycka som den vill. Det är upp till var och en att välja om man vill öppna upp för sådant eller inte.
– Jag kände mig i alla fall väldig uppfylld efteråt. Och med den här Må-Bra-Oasen hoppas jag fylla ett behov hos vår tids stressade människor. Det gäller ju inte att fylla livet med år utan åren med liv. Det är det jag håller på med.
Monica Antonsson
Nr 38, 2013
Tänk att jag sa nej till Elvis!
– Visst ser det ut som ett sagoslott med alla bergen som en
teaterkuliss bakom, säger hon. Vi föll pladask för det här stället. Det är 13
år sedan nu.
Men Christina är inte den som bara njuter av sommarvärmen. Tvärtom.
Hon har alltid nya projekt på gång och nu har hon tagit itu med memoarerna. Ett
bokförlag har bett henne att skriva. I skuggan på uteplatsen står datorn och snart
kommer en redaktör från förlaget till Nerja för att hjälpa henne korta texten
och välja bilder.
– Jag har skrivit dagbok i hela mitt liv så jag har gott om material
men efter 500 sidor har jag bara kommit till 1968.
Christina knäpper av datorn och ropar på maken Hans Wahlgren
som har suttit försjunken i en bok på en av terrasserna. Vi drar oss ner mot Playa Burriana för en lunch på Ayos – världsberömd för sin paella – och Christina gör sin beställning på spanska.
– Det tycker jag att man ska göra när man får vara gäst i deras land. Spanjorerna uppskattar det verkligen.
Christina växte upp på Söder i Stockholm och var yngst i en syskonskara om sex barn. Henny och Gustaf Schollin, som hade fått de fem första inom loppet av sex år, fick vänta i tolv år innan Christina kom till världen, en liten tjej som tyckte att det var svårt att hävda sig mot syskonen.
– De tyckte väl mest att jag var en gullig liten leksak, säger hon.
Mamma Henny var småskolelärarinna och pappa Gustaf kamrer
med en bakgrund som sågverksdisponent. När trävarubranschen blomstrade hade familjen
varit tämligen förmögen. Men tiderna försämrades och han blev arbetslös. På
toppen av allt kom Krügerkraschen 1932 som ruinerade familjen. Mamma Hennys
dröm om en villa i Äppelviken gick därmed i kras. Först 30 år senare fick
föräldrarna ett radhus i Västerhaninge som Christina köpte åt dem.
Mamma Henny arbetade på barnkoloni på Väddö om somrarna. Fattiga,
klena och sjuka storstadsbarn fick på den tiden åka ut till Barnens Ö för att
få frisk luft och vara på landet. Christina var tre år när hon fick följa med
första gången. Året därpå lärde hon sig simma. Som slutprov simmade hon 200 meter
över till fastlandet medan storebror Hans rodde bredvid.
– Att åka ut till Barnens Ö var som att stiga rakt in i en
saga med blommande hagar, blå himmel och porlande vattendrag. Och inte behövde
jag längta efter min mamma heller som många av de andra barnen. Hon fanns ju hos
mig hela tiden.
Christina drömde redan som åttaåring om teatern och förstod att det för henne, som kände sig så blyg och intetsägande, skulle bli en befrielse att få krypa in i andra karaktärer än sin egen. Som barn fick hon ofta sjunga i radion och nitton år gammal blev hon elev vid Willy Koblancks teaterskola. Hon filmdebuterade samma år mot Alice Babs och Gösta Ekman i ”Swing it, fröken” och blev 1958 elev på Dramatens elevskola.
– Jag hade inte gått mer än två månader på elevskolan när jag fick min första stora roll som flickan Anjotka i Mörkrets Makt av Leo Tolstoy. Regissören Alf Sjöberg fick begära dispens av teaterchefen Karl Ragnar Gierow för att jag som förstaårselev skulle få spela rollen. Jag var väl den enda som såg tillräckligt barnslig ut kanske.
– Det var inte bara det, påpekar Hans och hugger in på sin paella. Du var ju begåvad också! Recensionerna var fantastiska!
Som andraårselev gjorde hon Ofelia i Hamlet.
– Det var ju inte klokt! Jag fick spela mot fantastiska skådespelare som Allan Edvall, Ulf Palme, Sif Ruud, Gertrud Frid och alla de andra stora skådespelarna som man på den tiden neg för.
– Så började min karriär på Dramaten! Visst är det något för mig att skriva om.
Christina var inte den enda i släkten som hade teaterdrömmar. Hennes kusin Helena Brodin gick samtidigt på Gösta Terselius teaterskola.
– Vi växte upp tillsammans. När vi var i tonåren bodde vi och våra föräldrar hos morfar i Enskede. Helena pratade mycket om sin kurskamrat Hans Wahlgren som hon tyckte skulle passa mig. Hon agerade äktenskapsmäklare och när vi möttes sa det inte bara klick, det sa pang direkt! Vi bestämde rätt snart att vi skulle gifta oss.
Christina och Hans spelade in filmen ”Raggare” 1959. Hon gjorde rollen som Bibban, den tuffaste tjejen i gänget.
– Det är lite märkligt med tanke på att jag sedan blev ängel med hela svenska folket i ”Änglar finns dom?”. Det var ju en komedi i vilken män med fantasi trodde att de såg mer än vad de såg.
Filmen blev en stor internationell framgång liksom ”Käre John” några år senare som nominerades till en Oscar och tog Christina till Hollywood.
– Det var ju fantastiskt att få träffa alla dessa filmstjärnor som man bara hade sett på bild. Särskilt Gregory Peck som var min ungdomsidol. Jag skrev om alltsammans i min dagbok medan pappa samlade tidningsurklipp och höll ordning på min beundrarpost. Det har jag stor nytta av nu. Mycket av arbetet med memoarerna går ju ut på att läsa på om mig själv. Det är onekligen rätt intressant att se hur jag uttalade mig i olika intervjuer. Som när jag var som hetast och fick anbud från Amerika om att spela in en film mot Elvis Presley på Hawaii. Jag var tydligen inte särskilt imponerad av den store rockkungen.
– Nej, du var ju elev på Dramaten, skrattar Hans och sätter näsan i vädret. På den tiden tyckte vi att vi var väldigt fina. Att spela mot Elvis var ungefär som att spela med i en Åsa-Nisse-film.
– Åh, så dumt, skrattar Christina. Nu tycker jag att det hade varit jättekul. Men vi hade förstås två barn och ett stort hus hemma också.
Sönerna Peter och Niclas hade kommit till världen och efter dem kom Pernilla och Linus. De tre yngsta är skådespelare medan Peter har gjort en mer civil karriär.
– När vi hade fått Peter ville jag kombinera mammarollen med skådespeleriet. Det gick inte på Dramaten där man repeterade om dagarna och spelade tre kvällar i veckan. Jag hade då fått ett anbud från Scalateatern om att spela ”Söndag i New York” mot Jan Malmsjö och såg min chans att vara mamma om dagarna och spela teater om kvällarna. Det gällde bara att först få tjänstledigt från Dramaten som ju var mitt konstnärliga hem.
Christina vände sig till Ingmar Bergman som sa blankt nej till tjänstledighet. Han ville att hon skulle ha sin konstnärliga utveckling på Kungliga Dramatiska Teatern och ingen annanstans. Komedi och privatteatrar stod inte högt i kurs.
– Jag fick natten på mig att tänka igenom saken. Nå, lilla Snurran, sa han nästa dag, har du bestämt dig? Ja, sa jag. Jag ska be att få sluta. Då ska du få se att det inte blir lätt att komma tillbaka, sa han. Det blev det inte heller. Man sa inte nej till Ingmar Bergman! Ingen av teatercheferna Erland Josefsson, Jan-Olof Strandberg eller Lasse Pöysti släppte in mig. Jag tror inte att de svarade mig ens. Kanske var det Ingmar Bergman som låg bakom det. Det sas att han var sådan. Men det var i alla fall inte värre än att han valde mig till en roll i ”De två saliga” som han regisserade för TV 1976. Till sist tyckte nye teaterchefen Lars Löfgren att jag skulle få komma tillbaka till fadershuset. Han välkomnade mig med en stor blombukett med texten ”Välkommen hem!” på premiären av ”Farliga förbindelser”.
Christinas succéer är många men om hon ska plocka russinet ur kakan så väljer hon Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” som premiärvisades 1982 och faktiskt vann flera Oscars året därpå.
– Vi visste allihop att vi skrev filmhistoria, säger Christina. Det var inte tal om annat. Det var magiskt.
Bland filmerna väljer hon ”Käre John” för att den hade ett djup och inte var så ytlig. Att välja bland teaterpjäserna är värre men den som har gjort störst avtryck i hennes privata historia är rollen som Sara Videbeck i Jonas Love Almqvists ”Det går an”, ett kvinnoporträtt som dessutom stått modell för henne själv som bodmadam i Gamla stan.
– Almqvist skrev novellen 1838 och diskuterade på fullaste allvar äktenskapets vara eller inte vara. Han föreslog att Sara och hennes sergeant Albert, som hon träffade på en ångbåtsresa mellan Stockholm och Lidköping, skulle bo i skilda våningar i samma hus och inte ha sin ekonomi och sitt hushåll gemensamt, för att det så lätt fördärvar kärleken. Man undviker ju en massa triviala äktenskapsproblem man inte räknar med varandra så mycket. Novellen träffade mig rakt i hjärtat och Sara blev en önskeroll som gav mig otroliga recensioner. Jag blev, som någon skrev, ett med min text.
Under några år hade Christina och Hans en äktenskapskris som de mot alla odds lyckades hålla hemlig. Christina flyttade till och med hemifrån en tid. Men kärleken segrade och de fann varandra på nytt.
– Jag tycker nog att folk separerar för lätt, säger Christina. Man måste ta hänsyn till barnen och fråga sig själv om det verkligen är värt det. Det gäller ju att även se sin egen roll i det hela och inte bara klaga på den andra. Fnurror på tråden ska man ha. Det hör till. Det viktiga är vad man gör av dem.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar