Frank Andersson ingen världsmästare som pappa...

Allas Veckotidning
Nr 29, 2011

Frank Andersson 

har svårt att förlåta sina föräldrar

Vi blev fastbundna och övergivna

Mamma var "tyskehora" och pappa postrånare. Under hela sin framgångsrika idrottskarriär var Frank Andersson livrädd att någon reporter skulle upptäcka familjehemligheterna. Han skämdes så.

Han är en av de legendariska idrottsstjärnorna födda 1956 som under något decennium så ofta stod överst på prispallen. 

Likt Linda Haglund, Ingemar Stenmark och Björn Borg har Frank Andersson en herrans massa utmärkelser varav tre VM-guld, fyra EM-guld och ett OS-brons. 

Det har gett honom en plats i Hall of Fame, ett slags museum i New York exklusivt för dem som utmärkt sig inom sport, musik och teknik.

Men Frank är inte den som skryter. Han ser snarast lite förlägen ut när han talar om sin storhetstid som världsmästare i brottning grekisk-romersk stil. 

I dag gläds han nästan lika mycket åt andraplatsen i Let´s Dance som har lett vidare till Superstar i 
TV3, Fångarna på Fortet i TV4 och showen Ladies Night med Martin Stenmarck som har premiär i oktober.
– Martin ska välja ut en dam i publiken som jag ska öva med, skrattar Frank. En halvtimma senare ska vi dansa en eldig latinodans för publiken.
Det ska bli sketch och lite annat också, säger han medan treåriga dottern Montana berättar om sina fina dansskor och att hon var i TV med pappa. Han ger henne välling i nappflaska och leker villigt tittut när hon pockar på uppmärksamhet.

Det var i Trollhättan som Frank först såg dagens ljus. Mamma Randi drev städbolag och pappa John åkeri. Så särskilt kärleksfullt var det nog inte i hemmet. Grälen föräldrarna emellan kunde braka loss när som helst, säger han. Att de fick fem barn tillsammans var väl snarast en brist på preventivmedel.

Barn med nazist
– En dag i tvättstugan berättade min åtta år äldre syster att mamma hade suttit på centrifugen när hon väntade mig. Hon ville inte ha dig helt enkelt, sa hon. Det är sådant som biter sig fast.

Mamma Randi kom från Fredrikstad i Norge. Som så många andra unga norskor fick hon barn med en tysk soldat under kriget.
– Han var mammas första kärlek och redan kapten fast han bara var 23 år. Han hade befälet över ett fångläger ett par mil. De träffades hösten 1940 när mamma var i lanthandeln för att hämta ägg. Plötsligt körde den tjusiga Mercedesen med naziflaggor på flyglarna upp framför affären. Den stilige kaptenen klädd i skinnrock och blanka stövlar steg ur och hon blev bländad.

Sonen Peter föddes 1942 men tyskarna kapitulerade och därmed försvann kaptenen. Randi och sonen blev kvar och hon fick finna sig i att kallas tyskehora. När hon flydde till Sverige lämnade hon sonen kvar hos morföräldrarna. Femton år gammal gick han till sjöss på en valfångare.
– Det var väldigt speciellt när han hälsade på. Att ha en storebror som var valfångare var något alldeles särskilt.

Hängde i selen

Randi och John träffades och blev ett par men även för hans föräldrar var hon en tyskehora.
– Jag minns en jul när vi var riktigt små. Farmor gav alla varsin marsipangris i grönt papper med röd rosett och i botten låg en femkrona. Men mamma fick ingenting.

Frank skämdes för det där med tyskehora och minns att han blev glad när Anni-Frid Lyngstad slog igenom 1967. Hennes mor var ju också tyskehora så plötsligt lättade bördan.

Ett av Franks första minnen var när familjen skulle åka till Norge och hälsa på morföräldrarna. Bilen hade bara plats för mamma, pappa och de tre äldsta syskonen. Den då treårige Frank och hans något år äldre bror Torbjörn fick stanna hemma. När barnflickan inte dök upp band mamma Randi fast sina småttingar i spjälsängen.
– Hon band fast oss med selen i varsin sänggavel. Sedan slickade hon på några kolor som hon tryckte fast på staketet. Där stod vi sedan hela dagen och slickade på kolorna. De tog fem timmar för dem att åka till Fredriksstad och fem timmar att åka hem igen och så skulle de ju vara där en stund också. Torbjörn och jag kunde inte ligga ner och sova ens en gång. Vi hängde fast i våra selar. Det är lätt att förstå hur våra blöjor såg ut när de kom hem.

Svårt i skolan
Frank och Torbjörn har talat mycket om det här med varandra. De talade däremot aldrig ut med föräldrarna om vad som hade hänt.
– Det hände flera gånger, säger Frank. Men man försökte intala sig att barn uppfostrades så där på den tiden. Man skämdes ju. Men de var egentligen rätt hejdlösa. Som när Torbjörn och jag var på koloni. Då kom de dit med Tommy, lurade in oss allihop i skogen och åkte iväg. Föreståndaren insåg förvånat att vi hade fått tillökning. Tommy blev kvar i 14 dagar. Så det finns en del man nästan inte kan förlåta.

Frank var omöjlig i skolan, säger han. Han kunde absolut inte sitta stilla. Han for omkring som en guttaperkaboll i korridorerna såväl på låg- som mellanstadiet. Så småningom kom idrotten att ta hand om det mesta av hans överskottsenergi. Och alla syskonen blev tämligen framgångsrika.
– Mamma förverkligade aldrig sina egna drömmar. I stället levde hon genom oss. Hon skjutsade Lillemor till olika skönhetstävlingar och Annika, som satsade på sången, kördes hon till olika folkparker. Tommy fick åka på träningsläger med fotbollen och vi hamnade i brottningslokalen.

Pappa i fängelse

– Våra framgångar var så viktiga att vi flyttade till Stockholm när Tommy värvades till Djurgårdens IF. En tid senare knöts även Torbjörn och jag till samma klubb. Tommy spelade fotboll i juniorlandslaget och Torbjörn blev juniormästare i brottning innan jag så småningom tog över brottarkarriären.

Familjen bosatte sig i Jakobsberg utanför Stockholm 1969. Tunnelbanan höll på att byggas så det fanns gott om jobb för pappans åkeri.
– Den 4 september 1972 satt vi allihop framför TV:n med persiennerna nedfällda och såg på OS från München. Pappa satt i kalsongerna och rökte i sin favoritfåtölj. Det var final på 200 meter och på startlinjen stod världens snabbaste män. Plötsligt ringde det på dörren. Utanför stod tre män i trenchcoat som ville tala med pappa. Några minuter senare kom han in till oss och sa att han måste åka iväg ett tag. Han hade en väska i ena handen och en necessär i den andra. Jag hör av mig, sa han. Tre dagar senare slängde hon den skamliga familjehemligheten i knäet på oss barn och berättade att han satt i fängelse.

Pappan och en kompis hade några år tidigare bestämt sig för att göra en kupp. Utklädda till poliser stoppade de en postbuss och letade igenom postsäckarna tills de hittade en med tre miljoner kronor i. Frank minns avslöjandet som en mardröm så hemsk att syskonen inte ens vågade prata om det. Frank smög sig hem till en kompis där han kunde gråta ut och bli tröstad.
– Fy fan så hemskt det var, säger han. Pappa och hans kompis fick 2,5 års fängelse tack vare att de inte bar vapen. Hade de haft det så hade det säkert blivit sex, sju år minst.

Skammen var det värsta för Frank. Under hela sin framgångsrika idrottskarriär var han rädd att någon journalist skulle få höra talas om tyskehoran och rånaren.

– När jag blev juniorvärldsmästare 1973 sade jag upp bekantskapen med mamma och pappa. Jag stod på egna ben och klarade mig själv, tyckte jag. När jag som europamästare 1977 skulle brottas om VM-titeln i Göteborg blev det någon slags försoning. Sedan följde mamma med till alla stora tävlingar. Hon hade bra social förmåga och blev vän med alla mina tränare och konkurrenter.

Mamma Randi vårdade Franks medaljer och pokaler med stor kärlek. När de ibland blev ovänner kunde Frank markera det genom att slänga dem i sopnedkastet.
– Jag visste ju att det sved. Och hon hämtade alltid upp dem igen. Sedan hon dött gav pappa och min syster bort alltsammans till ett museum i Vänersborg. Jag förstod aldrig varför så jag ska hämta dem så fort jag får tid. Det är ju mitt. Jag vill att mina barn ska ha dem.

Vackra kvinnor
Mamma Randi försökte åtminstone på ålderns höst bli en bra mamma som räckte till åt alla i familjen.
– Man måste kunna lägga somligt bakom sig och gå vidare, säger Frank. Men vi fick en relation först när det började gå bra för mig i brottning. Pappa fick jag egentligen aldrig någon kontakt med. Det var enkelriktat hela tiden både känslomässigt och ekonomiskt. Han var iskall. Jag gick inte ens på hans begravning.

Vältränad, framgångsrik och vacker som en grekisk gud var Frank ständigt omsvärmad av vackra kvinnor.
– Jag gick fram som en slåttermaskin nästan helt utan empati, erkänner han med ett visst mått av dåligt samvete. De var många. Först i 30-årsåldern kom tankarna på familjebildning.

Frank har tre barn med lika många mammor. Sonen Isac, 14, är äldst.
– Jag träffar honom men alldeles för lite och har dåligt samvete för det. Jag har verkligen inte varit någon världsmästare som pappa. Vi har mycket att ta igen.

Dottern Mira som snart är fem år bor i Sundsvall hos sin mamma. Hon och hans sambo tillika Montanas mamma Jeanette Kindblom kommer bra överens så umgänget med flickorna fungerar.
– Jeanette var den som första som tyckte sig se tecken på ADHD hos mig. Till sist gick jag med på att göra ett test.

Diagnosen är en lättnad för Frank. Han har äntligen fått en förklaring till rastlösheten som visserligen gjort honom framgångsrik som idrottsman men som ändå satt många käppar i hjulet för honom. För att inte tala om missbruket av alkohol och droger som var en självmedicinering och svårigheterna att hålla löften och passa tider.
– Det stämmer, säger han. Men det är inte minst viktigt att de människor jag har omkring mig har fått en förklaring.
Monica Antonsson

Bästa glassen: Cornetto jordgubb med blåbär
Bästa plagget: Knälånga shorts, kortärmad t-shirt och ett par luftiga skor
Bästa maten: Hemgjorda köttbullar med kokt potatis, gräddsås, rårörda lingon och gurka
Bästa drinken: Iskall mjölk och Coca cola
Bästa musiken: Ronny Jordan, jazzfunk
Bästa resmålet: Las Vegas
Bästa avkopplingen: En stund i solen
Min perfekta sommardag: En dag på Saint-Barthélemy i Karibien.