Nr 31, 1998
Faderslycka
Damen i Östen Warnerbrings liv heter Amanda, och är hans nu tioåriga dotter. Far och dotter tillbringar all tid de kan ihop, trots att 60 mil skiljer dem åt till vardags. Östen tycker att han är en mycket bättre pappa nu än vad han var då han var yngre.
Nu är Amanda mitt hjärtas dam
- vid 60 är jag en mycket bättre pappa!
Det strålar om Östen Warnerbring. Och skälen är två; hälsa och kärlek. En hjärtoperation förra året räddade hans liv. Han mår nu bättre än på länge och kan lägga all tid och kraft på sin stora passion - Amanda. Tioåringen som han fick vid så fel, men ändå rätt tidpunkt...
Det är en glad och uppsluppen Östen Warnerbring som kommer nerför rulltrappan på Arlanda och släntrar bort mot transportbandet för att hämta sina väskor. Flyget från Ängelholm är försenat men det bekymrar honom inte. Han är van att resa och en halvtimma hit eller dit spelar just ingen roll.
- Jag har trekvarts sjukpension numera. Jag får inte jobba mer än tio timmar i veckan. För övrigt ska jag bara slappa av och ha det bra.
Östen har kommit till Stockholm för att vara spårhund i ”På rymmen” - ett TV-program som kan ta honom i stort sett vart som helst den kommande veckan. Det är därför vi gör vår avtalade intervju i bilen på väg till tioåriga dottern Amanda Eriksson och hennes mamma Mia i Högdalen, där han ska bo första natten.
- Min far var polis liksom en av mina bröder. Den andre var spion på Försvarets Radioanstalt, så det här ska nog gå bra, säger Östen om det förestående uppdraget.
- Men jag ska inte stressa. Jag ska spela rollen av elegant spårhud och inte flåsa omkring som de andra har gjort. Jag ska bara åka omkring och glassa och hälsa på min gamla publik, sitta still och spana mina tio timmar och hoppas på att rymmarna kommer förbi.
Östen skrattar gott åt sina egna tänkta hyss. 60 år fyllda är han en spjuver med befriande distans till sig själv. Att han är delvis sjukpensionerad beror på bypassoperationen i augusti förra året.
- Hela mitt liv är en sjukjournal, suckar Östen. Jag har haft allt utom mjäll. Om du vill, kan jag visa mina ärr...
Det började redan 1976. Östen spelade revy med Hagge Geigert i Uddevalla men drabbades av en svår halsinfektion.
- Jag ringde distriktsläkaren som kom till hotellet och gav mig en penicillinspruta. När han gått lyfte jag telefonluren för att ringa ett samtal men fick bara kontakt med receptionen, innan jag föll ihop på golvet. Receptionisten ropade på läkaren, som just steg ur hissen, och han åkte upp igen. När han kom in i rummet, låg jag död på golvet. Han blev påtagligt nervös - det såg jag från en plats utanför kroppen uppe i taket. Det var inte ett dugg obehagligt, så jag försökte lugna honom. Oroa dig inte, det går bra det här, sa jag gång på gång.
Läkaren hörde honom inte men konstaterade att hans hjärta hade slutat slå.
- Jag såg tunneln, fladdrande gardiner och allt det där som folk som varit döda brukar berätta om. En adrenalinspruta tog mig emellertid tillbaka till livet. Plötsligt vaknade jag bara som vilken morgon som helst. Sedan dess är jag inte rädd för döden men det vore ju förargligt om den kom, när man inte har tid.
Östen fördes till sjukhus men fick lämna akuten, så snart läkarna konstaterat att han hade drabbats av en allergisk chock på grund av penicillinet.
- Jag ringde min fru och min mamma och varnade för morgondagens löpsedlar. Och mycket riktigt, den församlade kvällspressen skrek ut nyheten att en känd sångare nästan var död.
Kvällen därpå framträdde han som vanligt med Britta Borg, Laila Westersund och alla de andra. Nästan 20 år senare, närmare bestämt 1985, drabbades han av hjärtinfarkt, när han showade på restaurang Kronprinsen i Malmö med Hasse ”Kvinnaböske” Andersson.
- Hasse upptäckte att jag var sjuk och kallade på ambulans. Det gick inte att komma in med en bår i logen, så de fick bära mig förbi spritkassan. ”Hej då”, hojtade jag. ”Jag ska bara ta en tur till lasarettet. Jag har fått en liten hjärtinfarkt.” Det var som ett stort skämt alltihop.
Östen drabbades inte bara av hjärtinfarkt utan också av en propp i hjärnan som tog ifrån honom hans musikalitet. Varken melodier eller rytmkänsla fanns kvar, när han vaknade upp.
- Det var fruktansvärt! Intellektuellt visste jag hur Gubben Noak går men när jag försökte sjunga blev det helt fel. Hjärnan kunde helt enkelt inte skicka rätt signaler till munnen.
Författaren Artur Lundkvist skulle fylla 70 och Östen lovade komma som sitt första framträdande efter infarkten.
- Jag läste några av hans dikter och sjöng några enkla tonsättningar som jag själv hade gjort. Det gick inte bra, så jag var ganska deppig. Efter några månader började förmågan att hitta rätt toner komma tillbaka. Flera av mina vänner hjälpte mig att traggla melodierna om och om igen. Efter ett halvår märkte jag att det började gå vägen. Den första melodi som kom tillbaka var en svår låt av Charlie Parker. Sedan kom alltihop nästan på en gång. Snacka om ketchupeffekt!
Hjärtinfarkten ledde så småningom fram till förra sommarens bypassoperation. Dålig blodcirkulation och ihopslammade kranskärl gjorde att Östen vaknade mitt i natten av kramp i hjärtat. Han insåg att det var bråttom och läkarna konstaterade att operation var nödvändig om han skulle överleva.
- Sven-Bertil Taube och jag opererades samma vecka - han i London och jag i Lund. Vi skulle båda ha jobbat på en visfestival i Falkenberg. Jag hann sjunga mina låtar men det gjorde inte han. Efter operationen mår jag bättre än på länge. Jag är rent av livsfarlig för damerna nu, när det är vår och allt...
Damerna vill han inte tala om. Där går gränsen. Utom den allra första kärleken Alice som han gärna berättar om.
- Jag var fem år och hon betydligt äldre, närmare bestämt åtta år. Jag försökte förföra henne i syrenbersån men min syster fick se oss från fönstret och hotade skvallra för mamma. Jag håller tyst om du går och handlar varje gång jag säger till, sa min syster. Så jag fick tillbringa hela min uppväxt med att springa ärenden åt henne. Dumma syster!
Redan då var han en entertainer. Östen debuterade nämligen redan som treåring på polisernas julfest i Malmö med att spela ”Spiskroksvalsen” på munspel. Tio år senare fick han dispens att medverka i Gösta Tönnes dansorkester på klarinett, flöjt och barytonsax. Han skivdebuterade 1952, innan han blev Östen med Rösten och värvades till Arne Domnérus Nalenorkester 1954. Exakt 37 låtar på Svensktoppen har han haft sedan dess, varav nästan alla har varit landsplågor.
Första hustrun Anita, hon som designade hans berömda krage i samband med melodin ”Alla andra får varann” och Eurovisionsschlagern 1960, är mamma till hans fyra äldsta barn Jonas, Lena-Maria, Niklas och Annika. Kerstin Warnerbring, numera politiker och riksdagsledamot för centerpartiet, var därefter hans hustru i tio år innan de gick skilda vägar 1989.
Numera är tioåriga dottern Amanda hans hjärtas dam. En lång och gänglig liten tjej som kastar sig i pappas famn, när vi kommer till skolan. Hon gillar uppmärksamheten och riktigt jäser av stolthet, när hon säger att en kille i klassen vill ha pappa Östens autograf. Han lovar ordna det och nojsar med småknattarna på skolgården som inte har en aning om vem han är, men som undrar varför han och Amanda blir fotograferade hela tiden.
Amanda har nästan alla skivor som pappa spelat in. De flesta kan hon utantill. Bäst gillar hon ”Tyrolerhatten” och ”Det var länge sen jag plocka några blommor”. Själv vill hon bli kallskänka och isprinsessa när hon blir stor. Det tilltalar Östens sinne för humor. Han ser för sin inre syn hur hon breder smörgåsar på Grand hotell om dagarna för att sedan ta bussen till Globen och vara isstjärna.
- Du kan väl ta med dig några mackor som blivit över hem till pappa, säger han hoppfullt men det tilltalar inte Amanda.
- Jag vill nog bli kallskänka, skådespelare, sångerska och balettdansös, när jag tänker efter, säger hon. Kallskänka är förresten inte så viktigt.
Amanda är duktig på att sjunga visar det sig, så duktig att pappa Östen är imponerad. Dessutom dansar hon, sjunger i kör och spelar teater en gång i veckan på Vår Teater i Högdalen.
- Jag träffar Amanda så ofta jag kan trots att 60 mil skiljer oss åt. Jag åker hit minst en gång i månaden och hon kommer lika ofta till mig i Helsingborg.
Amanda och Östen gör samma bus som alla andra pappor och döttrar gör. De går ut och kollar läget på stan och äter godis som hon inte får äta hemma hos mamma.
- Och så diskuterar vi Spice Girls förstås. Jag kan allt om Mel B, Mel C och de andra tjejerna. Och så Back Street Boys förstås och Hanson.
Östen tycker att han är en mycket bättre pappa till Amanda än vad han var för sina äldre barn. När de var små, var han ute i karriären och hade inte så mycket tid över för familjen. Amanda fick han vid fel men ändå rätt tidpunkt i livet.
- Det är stor spännvidd mellan mina barn. Den äldste, Jonas, är 42 och Amanda är 10. Mina stora barn har dessutom gett mig åtta härliga barnbarn att vara morfar och farfar till. Snart blir jag väl morfars far också. Min dotters äldste son har flyttat ihop med en tjej, så det dröjer nog inte länge.
Det känns onekligen lite gammalt, erkänner han. Morfars far. Då har man kommit förbi det där med att mata duvor och har bara rullatorstadiet kvar.
I sommar ska Östen jobba sina tio timmar i veckan med att sjunga på vis- och jazzfestivaler samt på en och annan födelsedagsfest.
- Det blir mycket fester för oss äldre artister. Vi måste ju släppa fram den nya generationen, de som är under 50. De ska ju också ha jobb.
Mellan varven skriver han poesi och noveller på sin dator vars hårddisk börjar bli full av halvfärdiga manus. Några memoarer är det dock inte tal om. Det finns ju gränser för vad som är intressant, menar han. Och det är tveksamt om det blir någon ny platta. Skivbolagen är inte särskilt intresserade av äldre artister.
- Vår publik finns inte, säger han. Den köper åtminstone inga skivor. Mina jämnåriga tycks nöja sig med de plattor de får av barnbarnen.
Det bekymrar nu inte Östen. Han har gjort det mesta och är inte särskilt hungrig längre. Nästa sommar tar han sig möjligen tid att uppfylla en gammal dröm av helt annat slag.
- Jag skulle vilja åka och hälsa på en gammal kompis i Australien. Han var musiker i början av 50-talet men som blev journalist och fotograf för Playboy. Han plåtade flickor i Afrika och Australien i över 15 år och blev sedan kvar där borta. Nu sitter han i en liten stuga vid en sjö, där han har en liten båt, ungefär 20 mil norr om Sidney.
Östen fick tag i sin gamle kompis för några år sedan tack vare en annan journalist.
- Jag ringde men hade egentligen inte räknat med att han skulle svara. Det gjorde han emellertid. Ja, här sitter jag nere vid sjön och lyssnar på pelikanerna, sa han. Dit skulle jag vilja åka. Vi skulle kunna sitta där några kvällar och prata om gamla tider, dricka en pilsner och mata pelikaner.
Monica Antonsson
- Jag har trekvarts sjukpension numera. Jag får inte jobba mer än tio timmar i veckan. För övrigt ska jag bara slappa av och ha det bra.
Östen har kommit till Stockholm för att vara spårhund i ”På rymmen” - ett TV-program som kan ta honom i stort sett vart som helst den kommande veckan. Det är därför vi gör vår avtalade intervju i bilen på väg till tioåriga dottern Amanda Eriksson och hennes mamma Mia i Högdalen, där han ska bo första natten.
- Min far var polis liksom en av mina bröder. Den andre var spion på Försvarets Radioanstalt, så det här ska nog gå bra, säger Östen om det förestående uppdraget.
- Men jag ska inte stressa. Jag ska spela rollen av elegant spårhud och inte flåsa omkring som de andra har gjort. Jag ska bara åka omkring och glassa och hälsa på min gamla publik, sitta still och spana mina tio timmar och hoppas på att rymmarna kommer förbi.
Östen skrattar gott åt sina egna tänkta hyss. 60 år fyllda är han en spjuver med befriande distans till sig själv. Att han är delvis sjukpensionerad beror på bypassoperationen i augusti förra året.
- Hela mitt liv är en sjukjournal, suckar Östen. Jag har haft allt utom mjäll. Om du vill, kan jag visa mina ärr...
- Jag ringde distriktsläkaren som kom till hotellet och gav mig en penicillinspruta. När han gått lyfte jag telefonluren för att ringa ett samtal men fick bara kontakt med receptionen, innan jag föll ihop på golvet. Receptionisten ropade på läkaren, som just steg ur hissen, och han åkte upp igen. När han kom in i rummet, låg jag död på golvet. Han blev påtagligt nervös - det såg jag från en plats utanför kroppen uppe i taket. Det var inte ett dugg obehagligt, så jag försökte lugna honom. Oroa dig inte, det går bra det här, sa jag gång på gång.
Läkaren hörde honom inte men konstaterade att hans hjärta hade slutat slå.
- Jag såg tunneln, fladdrande gardiner och allt det där som folk som varit döda brukar berätta om. En adrenalinspruta tog mig emellertid tillbaka till livet. Plötsligt vaknade jag bara som vilken morgon som helst. Sedan dess är jag inte rädd för döden men det vore ju förargligt om den kom, när man inte har tid.
Östen fördes till sjukhus men fick lämna akuten, så snart läkarna konstaterat att han hade drabbats av en allergisk chock på grund av penicillinet.
- Jag ringde min fru och min mamma och varnade för morgondagens löpsedlar. Och mycket riktigt, den församlade kvällspressen skrek ut nyheten att en känd sångare nästan var död.
Kvällen därpå framträdde han som vanligt med Britta Borg, Laila Westersund och alla de andra. Nästan 20 år senare, närmare bestämt 1985, drabbades han av hjärtinfarkt, när han showade på restaurang Kronprinsen i Malmö med Hasse ”Kvinnaböske” Andersson.
- Hasse upptäckte att jag var sjuk och kallade på ambulans. Det gick inte att komma in med en bår i logen, så de fick bära mig förbi spritkassan. ”Hej då”, hojtade jag. ”Jag ska bara ta en tur till lasarettet. Jag har fått en liten hjärtinfarkt.” Det var som ett stort skämt alltihop.
Östen drabbades inte bara av hjärtinfarkt utan också av en propp i hjärnan som tog ifrån honom hans musikalitet. Varken melodier eller rytmkänsla fanns kvar, när han vaknade upp.
- Det var fruktansvärt! Intellektuellt visste jag hur Gubben Noak går men när jag försökte sjunga blev det helt fel. Hjärnan kunde helt enkelt inte skicka rätt signaler till munnen.
Författaren Artur Lundkvist skulle fylla 70 och Östen lovade komma som sitt första framträdande efter infarkten.
- Jag läste några av hans dikter och sjöng några enkla tonsättningar som jag själv hade gjort. Det gick inte bra, så jag var ganska deppig. Efter några månader började förmågan att hitta rätt toner komma tillbaka. Flera av mina vänner hjälpte mig att traggla melodierna om och om igen. Efter ett halvår märkte jag att det började gå vägen. Den första melodi som kom tillbaka var en svår låt av Charlie Parker. Sedan kom alltihop nästan på en gång. Snacka om ketchupeffekt!
Hjärtinfarkten ledde så småningom fram till förra sommarens bypassoperation. Dålig blodcirkulation och ihopslammade kranskärl gjorde att Östen vaknade mitt i natten av kramp i hjärtat. Han insåg att det var bråttom och läkarna konstaterade att operation var nödvändig om han skulle överleva.
- Sven-Bertil Taube och jag opererades samma vecka - han i London och jag i Lund. Vi skulle båda ha jobbat på en visfestival i Falkenberg. Jag hann sjunga mina låtar men det gjorde inte han. Efter operationen mår jag bättre än på länge. Jag är rent av livsfarlig för damerna nu, när det är vår och allt...
Damerna vill han inte tala om. Där går gränsen. Utom den allra första kärleken Alice som han gärna berättar om.
- Jag var fem år och hon betydligt äldre, närmare bestämt åtta år. Jag försökte förföra henne i syrenbersån men min syster fick se oss från fönstret och hotade skvallra för mamma. Jag håller tyst om du går och handlar varje gång jag säger till, sa min syster. Så jag fick tillbringa hela min uppväxt med att springa ärenden åt henne. Dumma syster!
Redan då var han en entertainer. Östen debuterade nämligen redan som treåring på polisernas julfest i Malmö med att spela ”Spiskroksvalsen” på munspel. Tio år senare fick han dispens att medverka i Gösta Tönnes dansorkester på klarinett, flöjt och barytonsax. Han skivdebuterade 1952, innan han blev Östen med Rösten och värvades till Arne Domnérus Nalenorkester 1954. Exakt 37 låtar på Svensktoppen har han haft sedan dess, varav nästan alla har varit landsplågor.
Första hustrun Anita, hon som designade hans berömda krage i samband med melodin ”Alla andra får varann” och Eurovisionsschlagern 1960, är mamma till hans fyra äldsta barn Jonas, Lena-Maria, Niklas och Annika. Kerstin Warnerbring, numera politiker och riksdagsledamot för centerpartiet, var därefter hans hustru i tio år innan de gick skilda vägar 1989.
Numera är tioåriga dottern Amanda hans hjärtas dam. En lång och gänglig liten tjej som kastar sig i pappas famn, när vi kommer till skolan. Hon gillar uppmärksamheten och riktigt jäser av stolthet, när hon säger att en kille i klassen vill ha pappa Östens autograf. Han lovar ordna det och nojsar med småknattarna på skolgården som inte har en aning om vem han är, men som undrar varför han och Amanda blir fotograferade hela tiden.
Amanda har nästan alla skivor som pappa spelat in. De flesta kan hon utantill. Bäst gillar hon ”Tyrolerhatten” och ”Det var länge sen jag plocka några blommor”. Själv vill hon bli kallskänka och isprinsessa när hon blir stor. Det tilltalar Östens sinne för humor. Han ser för sin inre syn hur hon breder smörgåsar på Grand hotell om dagarna för att sedan ta bussen till Globen och vara isstjärna.
- Du kan väl ta med dig några mackor som blivit över hem till pappa, säger han hoppfullt men det tilltalar inte Amanda.
- Jag vill nog bli kallskänka, skådespelare, sångerska och balettdansös, när jag tänker efter, säger hon. Kallskänka är förresten inte så viktigt.
Amanda är duktig på att sjunga visar det sig, så duktig att pappa Östen är imponerad. Dessutom dansar hon, sjunger i kör och spelar teater en gång i veckan på Vår Teater i Högdalen.
- Jag träffar Amanda så ofta jag kan trots att 60 mil skiljer oss åt. Jag åker hit minst en gång i månaden och hon kommer lika ofta till mig i Helsingborg.
Amanda och Östen gör samma bus som alla andra pappor och döttrar gör. De går ut och kollar läget på stan och äter godis som hon inte får äta hemma hos mamma.
- Och så diskuterar vi Spice Girls förstås. Jag kan allt om Mel B, Mel C och de andra tjejerna. Och så Back Street Boys förstås och Hanson.
Östen tycker att han är en mycket bättre pappa till Amanda än vad han var för sina äldre barn. När de var små, var han ute i karriären och hade inte så mycket tid över för familjen. Amanda fick han vid fel men ändå rätt tidpunkt i livet.
- Det är stor spännvidd mellan mina barn. Den äldste, Jonas, är 42 och Amanda är 10. Mina stora barn har dessutom gett mig åtta härliga barnbarn att vara morfar och farfar till. Snart blir jag väl morfars far också. Min dotters äldste son har flyttat ihop med en tjej, så det dröjer nog inte länge.
Det känns onekligen lite gammalt, erkänner han. Morfars far. Då har man kommit förbi det där med att mata duvor och har bara rullatorstadiet kvar.
I sommar ska Östen jobba sina tio timmar i veckan med att sjunga på vis- och jazzfestivaler samt på en och annan födelsedagsfest.
- Det blir mycket fester för oss äldre artister. Vi måste ju släppa fram den nya generationen, de som är under 50. De ska ju också ha jobb.
Mellan varven skriver han poesi och noveller på sin dator vars hårddisk börjar bli full av halvfärdiga manus. Några memoarer är det dock inte tal om. Det finns ju gränser för vad som är intressant, menar han. Och det är tveksamt om det blir någon ny platta. Skivbolagen är inte särskilt intresserade av äldre artister.
- Vår publik finns inte, säger han. Den köper åtminstone inga skivor. Mina jämnåriga tycks nöja sig med de plattor de får av barnbarnen.
Det bekymrar nu inte Östen. Han har gjort det mesta och är inte särskilt hungrig längre. Nästa sommar tar han sig möjligen tid att uppfylla en gammal dröm av helt annat slag.
- Jag skulle vilja åka och hälsa på en gammal kompis i Australien. Han var musiker i början av 50-talet men som blev journalist och fotograf för Playboy. Han plåtade flickor i Afrika och Australien i över 15 år och blev sedan kvar där borta. Nu sitter han i en liten stuga vid en sjö, där han har en liten båt, ungefär 20 mil norr om Sidney.
Östen fick tag i sin gamle kompis för några år sedan tack vare en annan journalist.
- Jag ringde men hade egentligen inte räknat med att han skulle svara. Det gjorde han emellertid. Ja, här sitter jag nere vid sjön och lyssnar på pelikanerna, sa han. Dit skulle jag vilja åka. Vi skulle kunna sitta där några kvällar och prata om gamla tider, dricka en pilsner och mata pelikaner.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar