Gladys del Pilar

Allas Veckotidning

Nr 23, 1995

Serien: Då blev vi kära

Vilken tur att Roger vågade sin fräckis

- Jag hade ju redan sagt nej en gång...

Friskt vågat är hälften vunnet.

Eller kanske allt...

För Roger visste att han aldrig skulle få se Gladys igen om han inte gjorde något.

Att hon redan avspisat honom en gång brydde han sig inte om.

Och att Roger gjorde rätt skvallrar Gladys mage om. 

Den är anledningen till att hon just nu måste tacka nej till fler sångroller.

Det finns en viktigare som väntar...

Hemmets Veckotidning
Nr 49, 2000

Kärleken till mina barn kommer alltid först

- Jag vet ju hur det känns att bli övergiven...

 

 

Allas Veckotidning

Nr 20, 2002

Gladys och Afro-dite gjorde succé med låten som andra ratat!

Nu får jag äntligen råd att sätta fast nummerplåten på bilen.

Gladys och tvillingsystern lämnades på trappan till ett barnhem i Ecuador.
En dag kom en räddande ängel från Sverige och befriade dem från dieten på stekta fladdermöss och salta fiskögon. 
Och nu är de svåra åren förbi. 
Framgången i Melodifestivalen är nämligen värd miljoner...
 

Det är en närmast uppsluppen Gladys del Pilar, 34, som möter vid Seven Eleven i Hammarbyhöjden. Hon har gjort sig av med åtta kilo och har ett helt nytt självförtroende. Det syns, att hon känner sig vacker. 

Undra på att hon väcker uppmärksamhet bland smågrabbarna i kvarteret. Var det verkligen hon som vann Melodifestivalen, undrar de. Gladys skrattar och klämmer i med ”Never let it go” bara för att visa att det är hon. 

Killarna applåderar och hon hoppar in i sin Hyundai kombi utan nummerplåt. Den har nämligen ramlat av och ligger lös i bilen. 

- Vi var först i startfältet, säger hon, när vi en stund senare kliver in på Jesses krog i Kärrtorp. 

Hem får vi inte komma den här gången. Det ser ut som efter ett bombnedslag där, säger hon.

- Vi gav allt, säger hon och återvänder till Melodifestivalen. Efteråt visste vi, att vi hade lyckats. Vi kände det på oss! Sedan fick vi sju tolvor och dessutom folkets röst. Bättre än så kan det knappast bli.

Hela Globen jublade

Det har gått några veckor sedan Gladys och kompisarna i Afro-Dite - Kayo Shekoni och Blossom Tainton - sopade mattan med konkurrenterna i Melodifestivalen. Tagen av upplevelsen berättar Gladys hur 13 000 åskådare i Globen bara jublade och jublade.
- Vi fick sjunga låten två gånger, innan de gav sig, trots att TV-sändningen var över för länge sedan. Efterfesten kunde vi inte gå på. Klockan sju på morgonen kom taxin som tog oss till morgonprogrammet på TV4. På kvällen hade vi en spelning som var inbokad sedan länge. Vi skulle egentligen bara vara ett nummer bland andra men hela pressuppbådet kom dit, så det blev närmast en konsert. Folk jublade och sjöng med. På bara några dagar hade singeln sålt guld.

Gladys tar sig för pannan för att håret spänner. Frisyren är samma skapelse som TV-tittarna såg. Halva hjässan är full av små tofsar som fixerats med gummisnoddar. De har tvinnats hårt och lagts i ett vackert rutmönster som slutligen bildar ett av ”pansarspray” stenhårt diadem. Det långa, tvåfärgade håret i bak är löshår som flätats ihop med hennes eget.
- Frisyren är rena rama ansiktslyftningen! Den tog sju timmar att göra och det gjorde jätteont! Vi gick alla igenom samma plåga. Nu måste den tas ur. Annars går håret av, säger frisören.

Svåra åren förbi

Den senaste tidens spänning har satt sina spår. Sedan de vunnit sin deltävling, funderade de på, hur de toppa sitt vinnande koncept. De första fantasifulla frisyrerna byttes mot nya och skräddaren Tomas Malmros skickades till Soho i London för att köpa klänningstyg.
- Vi designade våra kläder tillsammans med honom. Det resulterade i en av artistvärldens mest omdiskuterade urringningar. Men jag tycker, att Blossom bar upp den med elegans. Det var aldrig någon risk, att brösten skulle trilla ut. De satt fast med dubbelhäftande tejp och limspray.

Om Gladys är lycklig nu så var hon motsatsen för några år sedan. Då var hon nyskild efter att ha lämnat maken och villan i Fågelbro för en trång två-och-en-halva i Johanneshov tre trappor upp utan hiss. Med i bagaget hade hon barnen David och Amanda som nu är sex och fem år gamla. Ansvaret vilade tungt på hennes axlar. För i ärlighetens namn dräller det inte precis av sångjobb. Nu kan hon luta sig tillbaka och slappna av. Jobben rasar in. Redan nu finns anbud värda 15 miljoner kronor att tacka ja till bara i år. Plötsligt har Gladys råd att sätta fast nummerplåten på bilen och köpa sig en ny dator. Den gamla står och hackar en halvtimma, innan den hoppar igång. Överst på önskelistan står emellertid en större lägenhet.

- Mina svåra år är över, säger hon och syftar på skilsmässan. Allt gammalt bråk är glömt. Barnens pappa och jag har väldigt bra kontakt. Han var faktiskt ivrigare än jag inför finalen. Jag vet inte hur många vänner och bekanta han övertalade att rösta.

Gladys försöker landa nu och komma tillbaka till vardagen. Det är nödvändigt, tycker hon. Nu gäller hårt jobb och koncentration på såväl plattan som videon som ska färdigställas i tid till finalen i Tallin. Ett och annat jobb, som var bokat redan innan, måste dessutom fullföljas. Det är möten, fotograferingar och intervjuer om vartannat.

Grillade råttor

Gladys har gjort en lång klassresa, sedan hon kom till världen i det fjärran Ecuador i början av oktober 1967. Exakt när vet hon inte. Hennes förmodligen fattiga mamma kunde av okänd anledning inte ta hand om sina tvillingflickor, så Gladys och Consuela lämnades på trappan till ett barnhem i staden Guayaquil. Efter tre år i en avskavd spjälsäng på barnhemmet, flyttades de till ett katolskt nunnekloster i Ambato utanför stan, där alla föräldralösa barn blev illa behandlade. Speciellt de som var svarta och utgjorde en minoritet. Ecuadors befolkning består till 80 procent av indianer.

Barnhemmet låg mitt i slummen bland asfalt och betong. Bakom knuten reste sig regnskogen så klimatet var fuktigt och hett om somrarna.
- På vintrarna frös vi. Termometern visade 15 grader och det var rått och kallt.
Barnhemsbarnen fick arbeta hårt och stryk hörde till vardagen. Banen blev likaså med jämna mellanrum instängda i en mörk källare. Maten bestod av stekta fladdermöss, grillade råttor och salta fiskögon.
- Undra på att vi hade löss och mask i magen, när vi sju år gamla kom till Sverige, säger Gladys och skänker sin adoptivmamma, diakonissan Inga Werner från Örebro, en tacksamhetens tanke. Tack vare henne sitter hon här på Jesses krog och njuter segerns sötma.

Svenskar skjuter barn
- Nunnorna kastade sten på mammas bil. De sa att i Sverige skjuter de små barn, när de blir för många. Vi blev livrädda och gömde oss under sängen. De gav oss en tandkrämstub att tugga på. Det var det närmaste godis vi hade kommit. När vi steg av flygplanet i Sverige, var vi livrädda. Ska ni skjuta oss nu, undrade vi. 

Flickorna försvenskades och fick heta Eva och Ann. Det är först på senare år som Gladys har återtagit sitt riktiga namn. Gladys blev sångerska i ett lokalt band och fick småningom skivkontrakt 1989.
- Mamma tyckte att jag skulle satsa på sången, så jag flyttade till Stockholm. Ann hade en liten dotter, så hon blev kvar i Örebro.  

Skivbolaget hade ambitionen att hitta såväl nya artister som nya sound. Resultatet blev en Modern-beat-turné som skulle presentera den nya musikvågen.
- De flesta artisterna var svarta, säger Gladys. Men det är en myt, att svarta skulle vara mer musikaliska än andra. Det är bara det, att de musikaliska syns mer. Det finns färgade som varken kan hålla takten eller sjunga en enda ton rent.

Kayo Shekoni, 38, var en annan av bolagets artister. Hon och Gladys delade hotellrum på turnén och blev goda vänner. Och när Kayo fick en hit med ”Change of attitude” åkte Gladys med som körtjej på hennes turné. Blossom Tainton, 39, kom in i bilden flera år senare, när gruppen Hot´n Tots, med Fransesca Quartey och Vivian Cardinal, bildades.
- Vi skulle bara göra tio föreställningar som utfyllnad mellan två stora shower på Berns. Men det blev succé, så vi blev kvar en hel säsong.

En lyxig vecka

Så kom barnen och Gladys fick annat att tänka på. Och efter skilsmässan blev det mest ströjobb. Ett typiskt sådant kom från SAS som behövde underhållning till sin midvinterbal för utlandssvenskar i Singapore. De ville hyra in Hot´n Tots. 
- Fransesca och Vivan var upptagna, så Blossom och jag bildade grupp med Kayo. ”Sjöström, Söderberg och Werner”, kallade vi oss. I utbyte mot 40 minuters show fick vi en hel vecka på lyxhotell i Singapore. Det var helt fantastiskt!

Gruppen Afro-Dite var född. Och det var ingen tvekan om, att de hade ett vinnande koncept. Det insåg bland andra Christer Björkman, när han i vintras började knåpa ihop årets Melodifestival. Somliga melodier saknade sångare och en av dem var Marcos Ubedas ”Never let it go”. Såväl Nanne Grönvall som Friends hade tackat nej. 

- Vi fick frågan en kväll på Heaven, precis innan vi skulle in på scenen, säger Gladys. SVT budade låten till krogen och ville ha svar direkt. Vi lyssnade och tackade ja direkt. Och nu har vi vunnit den svenska uttagningen. Det är helt fantastiskt! Vinner vi i Tallin, så ligger världen eller åtminstone Europa öppet för våra fötter. Men barnen måste med i planeringen. Det är mitt och Blossoms absoluta villkor. Ingen framgång i världen är så mycket värd, att den får gå ut över våra barn.
Monica Antonsson 
 
  
 
Allas Veckotidning

Nr 25, 2007

Äntligen har Gladys del Pilar hittat den rätte

Fredrik stöttar i stället för att styra mig

Det är inget åtta till femjobb hon har. 

Ibland kommer Gladys hem mitt i natten, ibland befinner hon sig i en annan del av landet. 

Det ställer stora krav på den man som vill leva med henne.

Men nu vet Gladys att det finns en som klarar det...
 

Gladys del Pilar, 39, är strålande glad, där hon kommer gåendes med kärestan Fredrik Schybbert, 43, vid sin sida. Han är lång, har ärliga blå ögon och är minst lika sympatisk som hon. De har varit ett par i snart två år och bor ihop sedan i höstas. Frågan är hur de har lyckats hemlighålla det?
– Fredrik är inte van vid uppmärksamhet från media och jag har respekterat det, förklarar Gladys när de slår sig ner vid bordet på charmiga Enskede värdshus. De bor bara ett stenkast bort med hennes barn Amanda, 11, och David, 10, och hans son Vincent, 10, som delar sin tid mellan mor och far.

Dubbel smärta

Det har gått några sedan vi sågs. Gladys hade just vunnit den svenska uttagningen av Melodifestivalen med Afro-Dite och "Never let it go". Med hjässan full av stenhårt tvinnade afrotofsar som fixerats på plats med gummisnoddar och pansarspray i ett vackert rutmönster stod hon inför finalen i Tallin. Kollegorna Kayo Shekoni och Blossom Tainton genomled samma tortyr. Ska man vara fin, får man lida pin, som det heter.
– Åh, vad ont det gjorde, säger Gladys. Jag har aldrig haft så ont i hårbottnen. Jag var ju alldeles svullen!

Afro-Dite var segertippade redan från början men slutade på åttonde plats.
– Man försöker verkligen att inte ta ut några segrar i förskott. Men det är svårt, när man är så segertippade som vi faktiskt var. Efteråt är det svårt att inte bli besviken.  

Flitigt anlitade fick Afro-Dite ändå ett intensivt arbetsår. Sällan har en svensk grupp haft en sådan medvind. Till sist blev de tvungna att ta en paus. Kayo återtog sin ställning som solist  och Blossom satsade på jobbet som personlig tränare, föreläsare och programledare.

– Själv har jag sjungit mycket gospels och gjort en hel del gästframträdanden i orkestrar runt om i landet, säger Gladys. Men jag har även gjort krogshow med Triple & Touch i Göteborg och åkt på julkonsert med Christer Sjögren. Då och då väcker vi fortfarande Afro-Dite till liv. Vi jobbar gärna tillsammans när vi har tid.

Flydde kylan

Vem är han då hennes Fredrik? Han har tyska rötter men är inte släkt med kompositören Schubert. Det vet han bestämt. Det har familjens släktforskning visat.
– Kompositörens namn stavas med ett b och vi stavar med två. Men min pappa heter faktiskt Frans!

Han bor emellertid i Solberga utanför Stockholm, där Fredrik är född och uppväxt. Som ungkarl jobbade han hårt om somrarna för att sedan kunna ge sig ut i världen om vintrarna. Det var kylan som fick honom att fly Stockholm för varmare breddgrader i framför allt USA. Han körde buss och taxi likaväl som han jobbade på bygge och gjorde FN-tjänst i Libanon. Han har aldrig varit rädd för att ta i.
– När jag blev pappa fick jag ändra mitt sätt att leva, säger han. Får man barn, måste man ta sitt ansvar.  
Det var då han köpte sin första glasskiosk med bästa möjliga läge på Kungliga Djurgården i Stockholm. I dag har han tre. Sortimentet kommer från klassiska Djurgårdsglass. Bara det bästa är gott nog. Som sann entreprenör driver Fredrik dessutom Flatenbadets grill med tennis- och minigolfbana. Som om inte det vore nog driver han dessutom ett lunchkafé i Åre.
– Jag måste ju ha en vinterverksamhet också, konstaterar han. Personalen gör det praktiska jobbet. Själv är jag spindeln i nätet som ser till att allt fungerar. Största trasslet är alla maskiner som krånglar i tid och otid.   

Gladys och Fredrik träffades på en fest hösten 2005. En kompis ville utvidga sitt kontaktnät, så alla inbjudna tog med varsin kompis och plötsligt var de dubbelt så många. Gladys och Fredrik hamnade bredvid varandra och tycke uppstod. 

Ett möte blev flera
– Jag hade nog hört talas om Afro-Dite men visste inte riktigt i vilket sammanhang, säger Fredrik. För mig var Gladys en helt vanlig tjej. Det är hon fortfarande. Det är det som är det fina med henne.
Första mötet ledde vidare flera, innan de som av en slump kom att spendera lite mer tid tillsammans.
– Jag fick in ett jobb på Fjällgården i Åre med väldigt kort varsel förra påsken, säger Gladys som visste att Fredrik och Vincent också skulle dit över helgen.
– Jag frågade om barnen och jag kunde få åka med. Men det var bråttom, så Fredrik körde med gasen i botten mest hela vägen. Under tiden satte jag ihop min 40 minuter långa show och stod i kontakt med bandet via mobiltelefon. När vi kom fram, hade de redan börjat spela. Jag fick gå direkt upp på scenen, medan Fredrik och barnen bar bagaget till våra rum. Först efteråt kunde jag leta reda på dem och installera mig. 
Fredrik och Vincent bodde på ett annat hotell, men de sågs alla fem och gjorde småningom sällskap hem till Stockholm igen.
– Man hinner prata en hel del, när man sitter hopklämda i en bil åtta timmar, skrattar Gladys. Efter det sågs vi mest varje dag. 
Fredrik påpekar att deras förhållande på så vis fick en lugn upptrappning.
– Man är ju inte typen som kastar sig in något, konstaterar han. Har man barn, gör man inte det. Det är ju inte bara oss det handlar om. Barnen ska ju också fungera tillsammans.

Satsade på kärleken

Frågan är om inte vägen till Fredriks hjärta gick genom hans mage. Det låter hur traditionellt som helst men märks verkligen, när han beskriver Gladys matlagningskonst.
– Hon lägger sin själ i den mat hon lagar. Den är helt enkelt enastående. Bäst är de glaserade revbensspjällen och såsen som hör till. Mums!
På frågan om han står för glassen efteråt, svarar han helt kort:
- Efter Gladys mat är man så belåten, att man faktiskt inte behöver någon efterrätt.
Gladys och Fredrik gav kärleken en chans. Han sålde sin lägenhet på Söder och flyttade hem till henne. Där står numera hans dyra down-hill-cykel parkerad i hallen. Den är alldeles för stöldbegärlig för att lämnas kvar nere på gården.
– Vi har faktiskt tänkt börja cykla tillsammans, säger Gladys. För motionens skull. Jag har därför just reparerat och putsat upp min gamla cykel. Jag har till och med tjuvstartat genom att cykla till konsum en gång några minuter bort. 
I stället för lägenheten på Söder har Fredriks köpt en bostad i Åre. Med dubbelt boende kan de därför åka till sitt vinterparadis närhelst de vill. Det är en fördel för såväl lunchkaféet som Fjällgården, där Gladys numera jobbar av och till. 
– Åre är härligt om vintern. Och inte är det så långt bort heller. Med flyg är man i Stockholm på ett par timmar. Frågan är om vi ska byta lägenheten i Enskede till ett hus?

Inte som andra

Ingen dag är den andra lik för vare sig Gladys eller Fredrik. De rår sig själva rätt fritt men arbetstiderna är ofta obekväma och förenade med resor. Det är mycket som ska pusslas ihop för att fungera. Barnens skolgång är egentligen det enda rutinmässiga i deras liv. Som frilans och entreprenör tackar man inte utan vidare nej till några jobb.
Gladys är just nu och fram till den 15 juli aktuell som Carmen i en musikalversion av operan i Pildammsparken i Malmö. Hon agerar, sjunger och dansar i föreställningen som har föregåtts av omfattande repetitioner i såväl Stockholm som Malmö. Under tiden ska vardagslivet hållas flytande därhemma.
– Det fina med vårt förhållande är, att vi har förståelse för varandras åtaganden, säger Gladys. Så har det inte alltid varit i mitt liv. Män har ofta haft svårt att förlika sig med mitt yrke. Ingen har direkt krävt, att jag ska sluta sjunga. Men de har gärna velat bestämma när och var det ska ske. En och annan har till och med börjat agera manager. Jag är rätt iskall för sånt numera. Vid sådana tendenser drar jag mig ur. Jag har ju en manager. Det räcker. Med Fredrik är det annorlunda. Han är lugn och stadig. Han är ett verkligt stöd för mig. Det kan behövas i den här något förvirrade och väldigt osäkra branschen.
Monica Antonsson