Allas Veckotidning
Nr 39, 2003
När Lisa trodde att ingen ville ha henne dök chansen upp
Nu har jag dansat med de stora elefanterna
Lägg namnet Lisa Werlinder på minnet. På bara några få år har Lisa varit med i flera filmer, hon har spelat i både tv-såpa och med Ingmar Bergman på Dramaten.
Och det är bara början...
– Jag sjöng i kör, spelade teater, dansade och lärde mig spela altsaxofon. Fast den var så tung, att mamma och pappa fick bära den till lektionerna.
Ville bli artist
Som de flesta andra var Lisa starkt
präglad av Astrid Lindgrens sagovärld. Hon hade en mysse och en bysse – en
skärmmössa och ett korkgevär – precis som Emil i Lönneberga. Och så käpphästen
Lukas förstås, som en av hennes två äldre bröder hade gjort.
– Jag bestämde mig tidigt för att bli artist. Att uppträda var det roligaste som fanns. Fast ibland, sa jag, att jag ville bli arkeolog. Det lät liksom mer seriöst. Och jag var fascinerad av historia, även om jag aldrig skulle ha tålamod att delta i en arkeologisk utgrävning. Det har jag nytta av nu som skådespelare. Ibland behöver man tränga in i en annan epok för att kunna gestalta en rollfigur.
Lisa var bara 15 år, när hon flyttade hemifrån. Teatern lockade men hon hade ingen aning om, att det fanns en scenskola. Det fick bli musik och i Uppsala, där hon bodde, fanns inget gymnasium med musiklinje.
– Jag flyttade till Västerås. Första året bodde jag inackorderad hos en dam som skulle hålla ett vakande öga på mig. Det fungerade hur fint som helst. Hon steg upp, innan jag vaknade och sov som en stock, när jag kom hem. Ett år senare fixade jag en egen lägenhet och kunde rå mig själv. Jag jobbade extra på ICA för att få fickpengar och mina föräldrar betalade hyran.
– Jag bestämde mig tidigt för att bli artist. Att uppträda var det roligaste som fanns. Fast ibland, sa jag, att jag ville bli arkeolog. Det lät liksom mer seriöst. Och jag var fascinerad av historia, även om jag aldrig skulle ha tålamod att delta i en arkeologisk utgrävning. Det har jag nytta av nu som skådespelare. Ibland behöver man tränga in i en annan epok för att kunna gestalta en rollfigur.
Lisa var bara 15 år, när hon flyttade hemifrån. Teatern lockade men hon hade ingen aning om, att det fanns en scenskola. Det fick bli musik och i Uppsala, där hon bodde, fanns inget gymnasium med musiklinje.
– Jag flyttade till Västerås. Första året bodde jag inackorderad hos en dam som skulle hålla ett vakande öga på mig. Det fungerade hur fint som helst. Hon steg upp, innan jag vaknade och sov som en stock, när jag kom hem. Ett år senare fixade jag en egen lägenhet och kunde rå mig själv. Jag jobbade extra på ICA för att få fickpengar och mina föräldrar betalade hyran.
Lisa njöt av musiken och övade från
morgon till kväll. Huvudinstrumentet var sång och biinstrumentet saxofon.
– Jag var mest inriktad på klassisk sång men kom i kontakt med jazz genom saxofonen. Och när pappa gav mig en Ella Fitzgerald-kassett, som han hade köpt på macken, började jag sjunga jazz. Jag blev helt fascinerad och lärde mig alla hennes låtar.
Lisa tog examen i vit studentmössa och sökte sig sedan till folkhögskolan Betelseminariet i Stockholm som drivs av Svenska Baptistförbundet. De lockade med studier i jazz, pop och rockmusik i kombination med teologi.
– Jag ville bilda mig en egen uppfattning om religionen men hade inga planer på att bli teolog.
Ett år senare kom hon in på Musikhögskolan som hon emellertid lämnade, sedan hon fått stipendium för teaterstudier i Alabama, USA. Då tog hon också språnget från musik till teater för gott.
– Under det året passade jag på att resa längs hela den amerikanska östkusten, till Gran Canyon och till Mexico. Jag sätter mig alltid in i landets historia och ska absolut titta på alla fantastiska minnesmärken. Den som reser med mig får finna sig i det. Det är skönt att bada men jag tycker det är tråkigt att ligga rätt uppochner på en strand och sola. Om jag hamnar där, lägger jag mig i skuggan under ett parasoll och läser en bok.
Hon är nyss hemkommen från en skådespelarkurs på ön Ösel i Estland, visar det sig. Resan var tänkt som semester men blev så ansträngande, att hon la in sig några dagar på SPA i Pärnu.
– Jag tänkte hela tiden på Ilon Wikland som illustrerade Astrid Lindgrens sagor. Husen på Ösel har grästak. Det ser ut precis ut som i Bröderna Lejonhjärta.
Efter året i Amerika blev Lisa skådespelare först på Borås stadsteater och sedan på Bohusläns teater i Uddevalla, där hon fick pröva på turnélivets vardag.
– Vi gjorde minst hundra föreställningar i Bohuslän. Jag har säkert spelat på varenda ö.
– Jag var mest inriktad på klassisk sång men kom i kontakt med jazz genom saxofonen. Och när pappa gav mig en Ella Fitzgerald-kassett, som han hade köpt på macken, började jag sjunga jazz. Jag blev helt fascinerad och lärde mig alla hennes låtar.
Lisa tog examen i vit studentmössa och sökte sig sedan till folkhögskolan Betelseminariet i Stockholm som drivs av Svenska Baptistförbundet. De lockade med studier i jazz, pop och rockmusik i kombination med teologi.
– Jag ville bilda mig en egen uppfattning om religionen men hade inga planer på att bli teolog.
Ett år senare kom hon in på Musikhögskolan som hon emellertid lämnade, sedan hon fått stipendium för teaterstudier i Alabama, USA. Då tog hon också språnget från musik till teater för gott.
– Under det året passade jag på att resa längs hela den amerikanska östkusten, till Gran Canyon och till Mexico. Jag sätter mig alltid in i landets historia och ska absolut titta på alla fantastiska minnesmärken. Den som reser med mig får finna sig i det. Det är skönt att bada men jag tycker det är tråkigt att ligga rätt uppochner på en strand och sola. Om jag hamnar där, lägger jag mig i skuggan under ett parasoll och läser en bok.
Hon är nyss hemkommen från en skådespelarkurs på ön Ösel i Estland, visar det sig. Resan var tänkt som semester men blev så ansträngande, att hon la in sig några dagar på SPA i Pärnu.
– Jag tänkte hela tiden på Ilon Wikland som illustrerade Astrid Lindgrens sagor. Husen på Ösel har grästak. Det ser ut precis ut som i Bröderna Lejonhjärta.
Efter året i Amerika blev Lisa skådespelare först på Borås stadsteater och sedan på Bohusläns teater i Uddevalla, där hon fick pröva på turnélivets vardag.
– Vi gjorde minst hundra föreställningar i Bohuslän. Jag har säkert spelat på varenda ö.
Grät som ett barn
Vid det laget hade Lisa sökt till
Scenskolan flera gånger. Hon hade spruckit i tredje och fjärde provet flera
gånger men envist kommit igen.
– Jag grät som ett barn, när jag väl kom in på scenskolan 1996. Jag hade ju trott, att ingen ville ha mig. Det sa jag också, när folk frågade, hur det var fatt. Jag bara grät. Det var reaktionen över att ha blivit nekad så många gånger. Jag varken hoppade eller skrek av jublande lycka. Det bästa var, att jag aldrig mer skulle behöva söka till scenskolan. Man blir bedömd på några minuter och får kommentarer som man sedan måste kämpa med för att bli av med. Det var inte roligt. Det var hemskt!
Lisa gick scenskolans fyra år i Luleå och gjorde praktiken på Stockholms Parkteater. Det ledde vidare till rollen som rysk knarkkurir i Hasselfilmen ”Förgörarna”. Året därpå – våren 2000 - lämnade hon Scenskolan och återvände till Stockholm.
– Luleå kändes för litet, trots att jag undervisade i teater och hade en egen jazzkvartett. Jag var beredd att ta vilket jobb som helst, bara jag fick komma till Stockholm. Då ringde Dramaten och frågade om jag ville jobba med Ingmar Bergman!
Lisa fick rollen som en av fyra hovdamer i ”Maria Stuart” med Pernilla August och Lena Endre i huvudrollerna. Därmed fick hon redan i början av sin karriär arbeta med Den store regissören.
– Det var fascinerande. Han har enorm utstrålning och karisma och en otrolig kärlek till sina skådespelare. Man blir liksom innesluten i hans värme och omtanke.
Lisa fick samtidigt en mindre roll i Colin Nutleys film ”Gossip” och en större roll i Bille Augusts ”En sång för Martin”. Ingmar Bergman-produktionen togs dessutom till New York, samtidigt som Lisa fick rollen som Josefin i Skeppsholmen och huvudrollen i danska filmen ”Arvet” av Per Fly. Hon for som en skottspole mellan Köpenhamn, New York och Stockholm.
– Jag grät som ett barn, när jag väl kom in på scenskolan 1996. Jag hade ju trott, att ingen ville ha mig. Det sa jag också, när folk frågade, hur det var fatt. Jag bara grät. Det var reaktionen över att ha blivit nekad så många gånger. Jag varken hoppade eller skrek av jublande lycka. Det bästa var, att jag aldrig mer skulle behöva söka till scenskolan. Man blir bedömd på några minuter och får kommentarer som man sedan måste kämpa med för att bli av med. Det var inte roligt. Det var hemskt!
Lisa gick scenskolans fyra år i Luleå och gjorde praktiken på Stockholms Parkteater. Det ledde vidare till rollen som rysk knarkkurir i Hasselfilmen ”Förgörarna”. Året därpå – våren 2000 - lämnade hon Scenskolan och återvände till Stockholm.
– Luleå kändes för litet, trots att jag undervisade i teater och hade en egen jazzkvartett. Jag var beredd att ta vilket jobb som helst, bara jag fick komma till Stockholm. Då ringde Dramaten och frågade om jag ville jobba med Ingmar Bergman!
Lisa fick rollen som en av fyra hovdamer i ”Maria Stuart” med Pernilla August och Lena Endre i huvudrollerna. Därmed fick hon redan i början av sin karriär arbeta med Den store regissören.
– Det var fascinerande. Han har enorm utstrålning och karisma och en otrolig kärlek till sina skådespelare. Man blir liksom innesluten i hans värme och omtanke.
Lisa fick samtidigt en mindre roll i Colin Nutleys film ”Gossip” och en större roll i Bille Augusts ”En sång för Martin”. Ingmar Bergman-produktionen togs dessutom till New York, samtidigt som Lisa fick rollen som Josefin i Skeppsholmen och huvudrollen i danska filmen ”Arvet” av Per Fly. Hon for som en skottspole mellan Köpenhamn, New York och Stockholm.
Drömmen blev sann
– Arvet, där jag spelar mot Ulrich
Thomsen och Ghita Nørby, har svensk premiär den 29 augusti, säger Lisa. Det är en kärlekshistoria och ett drama
kring ett familjeföretag. Vi fick strålande recensioner efter premiären i
Köpenhamn. När den nu går upp på svenska biografer, har den redan setts av en
halv miljon danskar.
– Det var en dröm som blev sann. Där har man stått och suktat framme vid scenkanten i alla år och lyssnat på alla fantastiska artister. Äntligen fick även jag vara med!
Lisa har just avslutat inspelningen av ”Kärringen där nere”, en film av Ragnar Dimarso som får sin premiär på Göteborgs filmfestival i januari nästa år. Hon spelar Natalie som bor i ett hippiekollektiv och hjälper grannen, en pensionär spelad av Gunvor Pontén, att gömma en illegal flyktingtjej.
– Det är en spännande familjekomedi med jättefint manus, säger Lisa. Hon knäpper på sig hjälmen och sparkar igång mopeden för att fara vidare till nästa möte någonstans på Söder. Sedan ska hon hem och packa. Om bara några timmar bär det iväg till Venedig på en sista minuten-resa tillsammans med en kompis. Någon pojkvän finns nämligen inte i hennes liv just nu.
– Vi ska hyra en bil och fara iväg dit näsan pekar, säger hon. Ingenting är bestämt mer än att vi ska fara norrut. Det är det som är tjusningen med att resa.
Monica Antonsson
– Det var en dröm som blev sann. Där har man stått och suktat framme vid scenkanten i alla år och lyssnat på alla fantastiska artister. Äntligen fick även jag vara med!
Lisa har just avslutat inspelningen av ”Kärringen där nere”, en film av Ragnar Dimarso som får sin premiär på Göteborgs filmfestival i januari nästa år. Hon spelar Natalie som bor i ett hippiekollektiv och hjälper grannen, en pensionär spelad av Gunvor Pontén, att gömma en illegal flyktingtjej.
– Det är en spännande familjekomedi med jättefint manus, säger Lisa. Hon knäpper på sig hjälmen och sparkar igång mopeden för att fara vidare till nästa möte någonstans på Söder. Sedan ska hon hem och packa. Om bara några timmar bär det iväg till Venedig på en sista minuten-resa tillsammans med en kompis. Någon pojkvän finns nämligen inte i hennes liv just nu.
– Vi ska hyra en bil och fara iväg dit näsan pekar, säger hon. Ingenting är bestämt mer än att vi ska fara norrut. Det är det som är tjusningen med att resa.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar