Nr 33, 2003
Ola Lindholm är öppen för allt
Nästa kärlek ska jag älska länge, länge...
Vissa glider på en räkmacka, Ola Lindholm är räckmackan.
Tv-karriären har gått strålande med undantag för en enda flopp som han är redo att ta revansch för.
Ola har även dolda talanger.
- Ge mig en loge och jag gör underverk!
Det är det som gör honom till en god intervjuare.
– Jag vill få ut något extra av varje intervju, säger han. Jag vill få det att svänga. Mina intervjuoffer ska balansera på gränserna. Det blir liksom läskigare då.
Han har sina rötter i Karlshamn, en mysig liten stad som är tryggheten personifierad, säger han.
– Jag vill få ut något extra av varje intervju, säger han. Jag vill få det att svänga. Mina intervjuoffer ska balansera på gränserna. Det blir liksom läskigare då.
Han har sina rötter i Karlshamn, en mysig liten stad som är tryggheten personifierad, säger han.
Föräldrarna skildes 1975, så han växte upp hos mamma, medan systern Maria växte upp hos pappa. Men det var mest en formsak. Kontakten har alltid varit god.
– Vi firade midsommar tillsammans i år allihop med nya män, nya fruar och nya barn. Det var hur trevligt som helst.
Som liten sparkade Ola boll med grabbarna i kvarteret och närde en viss längtan efter att själv få bli fotbollsproffs en dag. Vid fyllda 18 insåg han, att han hörde hemma inom korpen. Musikaliskt hette idolen Michael Jackson.
Vit eksemhandske
– Man kan lätt säga, att jag moonwalkade mig genom högstadiet, säger Ola som under en period gick omkring i Jacksonbyxor, Jacksontröja, Jacksonjacka, Jacksonskor, Jacksonsolglasögon och Jacksonklocka och en vit eksemhandske från apoteket på vänster hand. Och jodå, han tog dansstegen också. Som barn var han så rytmisk, att han funderade på att bli dansör.
– Mamma tog mig till en kurs i jazzdans, men där var bara tjejer, så efter första lektionen gick jag aldrig tillbaka. Det ångrar jag faktiskt. Hade jag bara fortsatt, så hade jag kunnat bli en ny Mikhail Baryshnikov. Han kan verkligen beröra människors själ. Jag kan på sin höjd distrahera folk en stund om fredagskvällarna.
Ola blev dansör ändå skolad i Asarums folkdanslag. Envist lärde han sig alla sorters folkdans, trots att han hånades av kamraterna.
– Jag kan både polka, schottis och hambo. Ge mig en loge och jag gör underverk!
Tioårsjubileum
I den lokala musikföreningen insåg han, att han inte skulle bli någon rockstjärna. Teater var inte heller hans grej. Han är bättre på att gestalta sig själv än att gestalta andra. Efter samhällsvetenskaplig linje och ett år på folkhögskola flyttade han 20 år gammal till Stockholm med några kompisar.
– Jag försörjde mig som trubadur på stans krogar utan att vare sig sjunga eller spela gitarr. Den delen stod min kompis Kristoffer för. Jag var bara ett charmigt inslag i programmet genom att spela på tvättbräda, congas, askfat och diverse flintskallar som gick förbi.
Så blev han långhårig programledare i TV3, innan han kom till ZTV, där han under flera år gjorde film-, rese-, debatt- och intervjuprogram. Det är därför han kan fira tioårsjubileum som underhållare i år.
– Folk brukar säga, att de har seglat på en räkmacka. Det gäller inte mig. Det är jag som är räckmackan!
Ola kom till SVT som programledare för ett nytt barnprogram om natur för sexåringar. Resultatet blev ”Myror i brallan” med inslaget ”Gissa bajset”, där barn skulle identifiera djurspillning.
– Programmet slog ner som en bomb i svensk barntelevision och plötsligt var min karriär i hamn! Jag har ”Gissa bajset” att tacka för allt. När jag ligger på min dödsbädd kommer de att säga just det. Det var han som var bajsmannen!
Offra lite
Ola ville intervjua kända människor på scenen och locka fram tidigare okända sidor hos dem. Frågan var bara hur det skulle gå till.
– Det fanns naturligtvis ingen arrangör som skulle ge mig ett sådant uppdrag, så jag bestämde mig för att göra det på kontoret på Birkagatan, där jag hade tillgång till 180 kvadratmeter källarutrymme.
Han anställde några kompisar som husband och ringde Alice Bah och Jonas Hallberg som intet ont anande anlände för att göra talkshow.
– Jag hade tvingat ner 50 kompisar i källaren som publik. De betalade 20 kronor var i inträde och köpte öl för 10 kronor. Det blev succé och efter en säsong flyttade vi in på Mosebacke. Där gick vi, som man säger, på dörren och pengarna räckte oftast åtminstone till bandet. Vill man göra något man tycker om, så får man offra lite också.
Efter två år och många bejublade intervjuer hade Ola fått nog. Han orkade inte jobba ideellt längre, samtidigt som han gjorde Söndagsöppet och Myror i brallan för sin försörjning. Till sista intervjun på Mosebacke bjöd han in Stina Lundberg som emellertid tackade nej. Hon gillar nämligen inte att bli intervjuad. I stället kom Thorsten Flinck och Thomas di Leva.
Inga drömmar
– Stina hade just gjort en intervju med Thorsten, så hon kom för att se och höra. Efteråt kom hon ut i logen och sa, att det här gör vi TV av. Vi gjorde ett pilotprogram och sedan var det bara att köra igång. SVT köpte det direkt. Och så här efteråt tycker jag - mycket ödmjukt - att ”Riktig talkshow” är en av de bästa talkshower som någonsin gjorts.
Ola har aldrig haft några särskilda framtidsdrömmar. Han tar dagen som den kommer och går helhjärtat upp i det som han för tillfället tycker är kul. Han är, som han säger, öppen för förändringar och låter livet styra. När tiden är mogen, så sker det som ska ske av sig självt. Med det följer också, att sånt som vid första anblicken verkar vara negativt kanske i själva verket inte är det.
Så var det till exempel med kritiken kring pratshowen 21.30. Det fanns substans i den och Ola tog den till sig.
– Det händer trots allt, att även TV-recensenter har rätt, säger han. Fast det är sällsynt! Jag var för trött för att ge mig in i ett så stort projekt. Folk tyckte att programmet var snuttifierat, lite hafsigt tillkommet och att jag inte var rätt man på rätt plats. De hade rätt. Jag var inte det då. Nu är jag det. I allra högsta grad!
Ny chans
Ola får en chans till. Under sju veckor i slutet av sommaren kommer 21.30 tillbaka i ny tappning. Publiken består av 21 utvalda personer som Ola känner till namn och levnadsvillkor.
– De kommer att vara mina bästa vänner och samtidigt mina värsta antagonister. De får ställa frågor till mina gäster och gästerna får ställa frågor till dem. Det är ett helt nytt koncept som vi tror mycket på. Det blir lugnare samtal än tidigare och mer av riktig talkshow.
Det kan hända, att även skilsmässan från den hårfagra förlagskvinnan Jessika Gedin för ett år sedan i längden visar sig vara en god sak. Fast det vill Ola på inga villkor i världen tala om. Inte heller det faktum, att hon strax efter skilsmässan inledde ett förhållande med gemensamme vännen, filmaren och debattören Pål Hollender, mannen som köpte sex av sina intervjuoffer i dokumentärfilmen "Buy Bye Beauty". Det är själva förutsättningen för en pratstund i Olas blåa Ford Maverick av 1973 års modell som han köpte på annons för två år sedan. Följaktligen berör vi det inte.
Blåsning
– Jag är en oerhört rastlös och ganska intensiv människa. Det är inte många ställen jag kan andas på, säger han. Min bil är en sådan plats. Om det är rätt bil. Och då måste man ha en amerikanare!
Han mekar lite själv, när andan faller på. Då händer det att grannarna på Atlasgatan vid St Eriksplan ser honom stå där smetig av olja och med bar överkropp böjd över motorn. Grannarna ser förmodligen en och annan apa eller myra också, eftersom Ola har ett kostymförråd i källaren. Tillsammans med vännerna repeterar han just nu ”Ola och gorillan show” som ska sättas upp på Gröna Lund. Några fritidsproblem har han följaktligen inte. Han jobbar jämt.
– Jag gillar inte att resa. Helst lämnar jag inte St Eriksplan överhuvudtaget.
Hur är det då med kärleken som han håller så hemlig? Ett grundmurat rykte talar trots allt om en flickvän vid namn Therese som han på sistone har setts ute i vimlet med.
– Det var en blåsning, skrattar han. En skvallertidning gjorde ett helt uppslag på mig och min nya flickvän Therese, trots att jag aldrig sagt, att hon verkligen existerar. Hon är definitivt inte flickan på bild som jag står och kramar i alla fall. Hon heter Helena och är min arbetskamrat. Vi skrattar gott åt det varenda dag. Artikeln hänger inramad på jobbet.
Nej, kärleken vill han inte tala om annat än rent allmänt. Som de allra flesta hoppas Ola en dag få möta Kvinnan som förstår, varför det snurrar så i hans huvud - och som står ut med det. Denna någon ska bara låta det vara som det är och inte försöka påverka så mycket, säger han.
– Hon finns säkert där ute någonstans. Henne kommer jag att älska länge, länge...
Monica Antonsson
I sommarbersån vill jag möta:
Som liten sparkade Ola boll med grabbarna i kvarteret och närde en viss längtan efter att själv få bli fotbollsproffs en dag. Vid fyllda 18 insåg han, att han hörde hemma inom korpen. Musikaliskt hette idolen Michael Jackson.
Vit eksemhandske
– Man kan lätt säga, att jag moonwalkade mig genom högstadiet, säger Ola som under en period gick omkring i Jacksonbyxor, Jacksontröja, Jacksonjacka, Jacksonskor, Jacksonsolglasögon och Jacksonklocka och en vit eksemhandske från apoteket på vänster hand. Och jodå, han tog dansstegen också. Som barn var han så rytmisk, att han funderade på att bli dansör.
– Mamma tog mig till en kurs i jazzdans, men där var bara tjejer, så efter första lektionen gick jag aldrig tillbaka. Det ångrar jag faktiskt. Hade jag bara fortsatt, så hade jag kunnat bli en ny Mikhail Baryshnikov. Han kan verkligen beröra människors själ. Jag kan på sin höjd distrahera folk en stund om fredagskvällarna.
Ola blev dansör ändå skolad i Asarums folkdanslag. Envist lärde han sig alla sorters folkdans, trots att han hånades av kamraterna.
– Jag kan både polka, schottis och hambo. Ge mig en loge och jag gör underverk!
Tioårsjubileum
I den lokala musikföreningen insåg han, att han inte skulle bli någon rockstjärna. Teater var inte heller hans grej. Han är bättre på att gestalta sig själv än att gestalta andra. Efter samhällsvetenskaplig linje och ett år på folkhögskola flyttade han 20 år gammal till Stockholm med några kompisar.
– Jag försörjde mig som trubadur på stans krogar utan att vare sig sjunga eller spela gitarr. Den delen stod min kompis Kristoffer för. Jag var bara ett charmigt inslag i programmet genom att spela på tvättbräda, congas, askfat och diverse flintskallar som gick förbi.
Så blev han långhårig programledare i TV3, innan han kom till ZTV, där han under flera år gjorde film-, rese-, debatt- och intervjuprogram. Det är därför han kan fira tioårsjubileum som underhållare i år.
– Folk brukar säga, att de har seglat på en räkmacka. Det gäller inte mig. Det är jag som är räckmackan!
Ola kom till SVT som programledare för ett nytt barnprogram om natur för sexåringar. Resultatet blev ”Myror i brallan” med inslaget ”Gissa bajset”, där barn skulle identifiera djurspillning.
– Programmet slog ner som en bomb i svensk barntelevision och plötsligt var min karriär i hamn! Jag har ”Gissa bajset” att tacka för allt. När jag ligger på min dödsbädd kommer de att säga just det. Det var han som var bajsmannen!
Offra lite
Ola ville intervjua kända människor på scenen och locka fram tidigare okända sidor hos dem. Frågan var bara hur det skulle gå till.
– Det fanns naturligtvis ingen arrangör som skulle ge mig ett sådant uppdrag, så jag bestämde mig för att göra det på kontoret på Birkagatan, där jag hade tillgång till 180 kvadratmeter källarutrymme.
Han anställde några kompisar som husband och ringde Alice Bah och Jonas Hallberg som intet ont anande anlände för att göra talkshow.
– Jag hade tvingat ner 50 kompisar i källaren som publik. De betalade 20 kronor var i inträde och köpte öl för 10 kronor. Det blev succé och efter en säsong flyttade vi in på Mosebacke. Där gick vi, som man säger, på dörren och pengarna räckte oftast åtminstone till bandet. Vill man göra något man tycker om, så får man offra lite också.
Efter två år och många bejublade intervjuer hade Ola fått nog. Han orkade inte jobba ideellt längre, samtidigt som han gjorde Söndagsöppet och Myror i brallan för sin försörjning. Till sista intervjun på Mosebacke bjöd han in Stina Lundberg som emellertid tackade nej. Hon gillar nämligen inte att bli intervjuad. I stället kom Thorsten Flinck och Thomas di Leva.
Inga drömmar
– Stina hade just gjort en intervju med Thorsten, så hon kom för att se och höra. Efteråt kom hon ut i logen och sa, att det här gör vi TV av. Vi gjorde ett pilotprogram och sedan var det bara att köra igång. SVT köpte det direkt. Och så här efteråt tycker jag - mycket ödmjukt - att ”Riktig talkshow” är en av de bästa talkshower som någonsin gjorts.
Ola har aldrig haft några särskilda framtidsdrömmar. Han tar dagen som den kommer och går helhjärtat upp i det som han för tillfället tycker är kul. Han är, som han säger, öppen för förändringar och låter livet styra. När tiden är mogen, så sker det som ska ske av sig självt. Med det följer också, att sånt som vid första anblicken verkar vara negativt kanske i själva verket inte är det.
Så var det till exempel med kritiken kring pratshowen 21.30. Det fanns substans i den och Ola tog den till sig.
– Det händer trots allt, att även TV-recensenter har rätt, säger han. Fast det är sällsynt! Jag var för trött för att ge mig in i ett så stort projekt. Folk tyckte att programmet var snuttifierat, lite hafsigt tillkommet och att jag inte var rätt man på rätt plats. De hade rätt. Jag var inte det då. Nu är jag det. I allra högsta grad!
Ny chans
Ola får en chans till. Under sju veckor i slutet av sommaren kommer 21.30 tillbaka i ny tappning. Publiken består av 21 utvalda personer som Ola känner till namn och levnadsvillkor.
– De kommer att vara mina bästa vänner och samtidigt mina värsta antagonister. De får ställa frågor till mina gäster och gästerna får ställa frågor till dem. Det är ett helt nytt koncept som vi tror mycket på. Det blir lugnare samtal än tidigare och mer av riktig talkshow.
Det kan hända, att även skilsmässan från den hårfagra förlagskvinnan Jessika Gedin för ett år sedan i längden visar sig vara en god sak. Fast det vill Ola på inga villkor i världen tala om. Inte heller det faktum, att hon strax efter skilsmässan inledde ett förhållande med gemensamme vännen, filmaren och debattören Pål Hollender, mannen som köpte sex av sina intervjuoffer i dokumentärfilmen "Buy Bye Beauty". Det är själva förutsättningen för en pratstund i Olas blåa Ford Maverick av 1973 års modell som han köpte på annons för två år sedan. Följaktligen berör vi det inte.
Blåsning
– Jag är en oerhört rastlös och ganska intensiv människa. Det är inte många ställen jag kan andas på, säger han. Min bil är en sådan plats. Om det är rätt bil. Och då måste man ha en amerikanare!
Han mekar lite själv, när andan faller på. Då händer det att grannarna på Atlasgatan vid St Eriksplan ser honom stå där smetig av olja och med bar överkropp böjd över motorn. Grannarna ser förmodligen en och annan apa eller myra också, eftersom Ola har ett kostymförråd i källaren. Tillsammans med vännerna repeterar han just nu ”Ola och gorillan show” som ska sättas upp på Gröna Lund. Några fritidsproblem har han följaktligen inte. Han jobbar jämt.
– Jag gillar inte att resa. Helst lämnar jag inte St Eriksplan överhuvudtaget.
Hur är det då med kärleken som han håller så hemlig? Ett grundmurat rykte talar trots allt om en flickvän vid namn Therese som han på sistone har setts ute i vimlet med.
– Det var en blåsning, skrattar han. En skvallertidning gjorde ett helt uppslag på mig och min nya flickvän Therese, trots att jag aldrig sagt, att hon verkligen existerar. Hon är definitivt inte flickan på bild som jag står och kramar i alla fall. Hon heter Helena och är min arbetskamrat. Vi skrattar gott åt det varenda dag. Artikeln hänger inramad på jobbet.
Nej, kärleken vill han inte tala om annat än rent allmänt. Som de allra flesta hoppas Ola en dag få möta Kvinnan som förstår, varför det snurrar så i hans huvud - och som står ut med det. Denna någon ska bara låta det vara som det är och inte försöka påverka så mycket, säger han.
– Hon finns säkert där ute någonstans. Henne kommer jag att älska länge, länge...
Monica Antonsson
I sommarbersån vill jag möta:
Michael Jackson. Jag är ett stort Michael Jackson-fan och han är ett av vår tids mest fascinerande livsöden.
Vi skulle tala om:
Jag skulle vilja krypa innanför skinnet på honom för att försöka förstå honom och hans liv. Jag är en av de få som verkligen tror, att han är så god, som han säger att han är.
Vi skulle äta:
Om jag känner min Michael rätt, så skulle vi äta jordgubbar.
________________________________________________________________________________
Hemmets Veckotidning
Levererad i jan 2008
Jag hittar tyvärr inte klippet just nu.
Det har varit tämligen tyst om Ola Lindholm, 37, det senaste året. Mest för att han inte så ofta har varit med i TV. Privat har det hänt desto mer.
– Jag har blivit pappa, säger han och lyser av glädje. Sonen Leo har just fyllt ett år, vilket firades med jämnåriga småttingar och stor födelsedagstårta.
– Att få barn har gjort mig till en mognare människa. Det har blivit ett helt nytt sätt att leva. I dag står Leo i fokus för allt vi gör. Plötsligt är det någon annan som är viktigast.
Bakom den lycklige fadern finns förstås en lycklig mor. Hon heter Lotta Bäcker, 36, och är Olas sambo sedan några år. Till vardags är hon inredare, dekoratör och mammaledig från jobbet som produktionschef på Jarowkij som gör en rad populära tv-program. Det var så de träffades. Ola var programledare för "Wild kids", en dokusåpa för barn som utspelar sig i Kolmårdens djurpark och som sändes i tv våren 2005 och våren 2007. Serien var typisk för Ola. Han har ofta jobbat med just barn. I dag präglar det även hans civila liv. Sedan drygt ett år är han chefredaktör på Kamratposten, en tidning som vänder sig till såväl flickor som pojkar mellan 8 och 14 år och som kommer ut var tredje vecka.
– Det är förmodligen det roligaste chefredaktörsjobbet i hela Sverige, säger Ola som för första gången i sitt liv anpassat sig till en inrutad tillvaro med dagligt kontorsarbete och personalansvar. Till sitt förfogande har han en kompetent redaktion, vars medarbetare fyller tidningen med artiklar om allt från kärlek och relationer till kultur och sport. Själv är han Kamratpostens ansikte utåt. Med honom har tidningen fått en ny attityd och ett nytt tänk vad gäller marknadsföring, säger han. Målsättningen är att ingen ska kunna växa upp i Sverige utan att stöta på Kamratposten.
– Det är en stor ära för mig att få leda Bonniers äldsta tidning. Kamratposten har trots allt 117 år på nacken. Det handlar om kommunikation med barn och det har ju jag ägnat mig mycket åt. Min position är otroligt viktig. Som chefredaktör har jag en möjlighet att inspirera till läsning och förändra barns vardag.
Ola dyker inom kort också upp i SVT som programledare för frågesporttävlingen "Glasklart". Det är en serie om åtta program som har spelats in under fem intensiva dagar och som ska ta över lördagsunderhållningen på bästa sändningstid efter Melodifestivalen.
– Det blir en timmas frågesport varje gång av väldigt speciell karaktär. Tre personer tävlar varje gång om en summa pengar. Det är väldigt spännande. Tittarna kommer säkert att kunna engagera sig hemma i soffan.
Ola har sina rötter i Karlshamn, där han växte upp med sin mamma. Föräldrarna separerade när han var fem år gammal. Systern Maria växte upp hos pappan, men det var mest en formsak Kontakten har alltid varit god. Det gick inte en midsommar utan att alla samlades med nya män, nya fruar och nya barn.
– Michael Jackson var min store idol, säger Ola som en tid gick klädd i Jacksonbyxor, Jacksontröja, Jacksonjacka, Jacksonskor, Jacksonsolglasögon och Jacksonklocka. På toppen av allt bar han en vit eksemhandske från apoteket på vänster hand. Även dansstegen satt som de skulle.
– Attributen finns inte kvar. Men det blir en och annan moonwalk hemma i vardagsrummet då och då till Lottas stora förtjusning, säger Ola som fortfarande tycker, att Michael Jacksons musik är fantastisk. Följaktligen ser han fram mot att nytt material ska komma ut framöver. Den trista historien med eventuella övergrepp på barn, är svår att ta ställning till, tycker han.
– Har han förgripit sig på barn, ska han naturligtvis straffas stenhårt. Men det tar inte ifrån honom, att den musik han gjort är fantastisk.
Ola kan inte minnas, att han under uppväxtåren hade några särskilda drömmar eller framtidsplaner. Snarare tvärtom. Att planera ligger helt enkelt inte för honom.
– Jag tycker faktiskt, att det är intressantare att bli ledd av livet, än att försöka påverka det i en viss riktning. Men om någon hade berättat för mig, när jag var liten, att jag skulle bli, det jag har blivit, så hade jag nog inte blivit förvånad. Jag har alltid gillat att apa mig, att skriva och att synas. Det är ju det jag gör också.
Som barn var Ola så rytmisk, att han en tid faktiskt funderade på att bli dansör.
– Mamma tog mig till en kurs i jazzdans, men där var dessvärre bara tjejer. Åh, så pinsamt! Efter första lektionen gick jag aldrig tillbaka. Jag brukar tänka på det ibland.
Ola avslöjar att han för några år sedan blev tillfrågad om att vara med i den allra första upplagan av Let´s Dance.
– Kändisarna hade väl tackat nej mangrant, gissar han. Det var väl därför de försökte med mig. Tyvärr kunde jag inte ställa upp den gången. Sedan dess har jag inte blivit tillfrågad. Jag skulle möjligen kunna tänka mig att tacka ja. Det ser ju väldigt roligt ut, måste jag säga.
Jazzdansen och tjejerna till trots blev Ola ändå en tämligen duktig dansare. Av ett helt annat slag. Som medlem i Asarums folkdanslag lärde han sig småningom alla sorters folkdans.
– Jag kan både polka, schottis och hambo, säger Ola som gärna tar en svängom när tillfälle ges. Logdans är något av det roligaste som finns.
Efter samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet och ett år på folkhögskola flyttade Ola 20 år gammal till Stockholm med några kompisar.
– Jag försörjde mig som trubadur på stans krogar utan att vare sig sjunga eller spela gitarr. Den delen stod min kompis Kristoffer för. Jag var bara ett charmigt inslag i programmet som höll takten genom att spela på tvättbräda, congas och askfat. Dessutom föll det på min lott att prata trevligt mellan låtarna.
Sång och musik var kanske inte Olas grej. Ändå lyckades han vinna en Grammis med "Ola och gorillan" i kategorin "Årets bästa barnskiva" 2002. Oavsett vad han ger sig på, så brukar det liksom ge utdelning. Då hade han redan några år tidigare fått in foten på ett antal tv-kanaler, där han fick göra såväl barn- som reseprogram.
– Drömmen var att få göra talkshow och intervjua kända människor på scenen. Frågan var bara hur det skulle gå till. Jag funderade fram och tillbaka och bestämde mig till sist för att göra egna program i en källarlokal som jag hade tillgång till.
Ola lyckades övertala en rad kändisar att ställa upp på intervjuer. Han lyckades dessutom få sina kompisar att betala 20 kronor var för att få vara publik. Programmen blev en succé och efter ett år kunde han flytta sin show till scenen på Mosebacke.
– Jag bjöd in Stina Dabrowski, men hon tackade nej. I stället kom Thorsten Flinck och Thomas di Leva. Stina kom för att se och höra vad det var frågan om. Efteråt kom hon ut i logen och sa, att det här gör vi TV av. SVT tackade och tog emot. Efter ett pilotprogram körde vi igång serien ”Riktig talkshow” som blev mitt stora genombrott.
Sedan dess har det rullat med olika tv-program för Ola mest hela tiden. Eller vad sägs om Söndagsöppet, Myror i brallan, Världens Barn och Melodifestivalen.
– Jag skulle gärna göra flera pratshower i TV, men det är faktiskt väldigt krävande. Det ser enkelt ut att bara sitta där och prata, men att porträttera en människa kräver ett enormt känslomässigt och mentalt engagemang. Just nu känns det som att jag vill ta det lite lugnare och ägna mig åt annat.
Det är familjen och kärleken som står i fokus för Ola numera. Lotta var projektledare för Wild Kids, när de träffades sommaren 2004. Han hade just krånglat sig ur en omvittnat kaotisk livskris efter skilsmässan från förlagskvinnan Jessica Gedin och bestämt satt punkt med krogshowen "En dryg timme kärlek".
– Jag tyckte redan från början att Lotta var otroligt läcker, säger han. Hon tyckte däremot att jag var rätt töntig. Dessutom hade jag fula kläder, tyckte hon. Det tog lite tid för henne att förstå, att jag är okej.
De blev ett par och flyttade ihop i en villa på Lidingö. För drygt ett år sedan kom så lille Loa till världen.
– Han vägde 4,5 kilo och tog 40 timmar på sig, säger Ola. Det hann födas fem barn i rummet intill, innan han väl bestämde sig för att komma ut. Vi har mest bara dimmiga minnen av förlossningen. Det var som en enda lång kamp alltsammans. Lotta var helt slut och jag hade nackspärr. Jag hade trots allt spänt mig i 40 timmar jag också. De lade både mig och Leo i sängen bredvid.
I dag har nackspärren släppt. Leo är en glad liten ettåring som springer omkring och busar hemma i Lidingövillan. Lotta och Ola tillbringar alla sin lediga tid vid hans sida. Det finns helt enkelt ingenting som är viktigare än Leo.
– Vi bygger torn med klossar, tittar på fåglar och bilar och gör sånt som man gör med en ettåring, säger Ola. Har vi tur, så får Leo ett syskon framöver. Men det är inget vi planerar just nu.
Monica Antonsson
Vi skulle tala om:
Jag skulle vilja krypa innanför skinnet på honom för att försöka förstå honom och hans liv. Jag är en av de få som verkligen tror, att han är så god, som han säger att han är.
Vi skulle äta:
Om jag känner min Michael rätt, så skulle vi äta jordgubbar.
________________________________________________________________________________
Hemmets Veckotidning
Levererad i jan 2008
Jag hittar tyvärr inte klippet just nu.
Det har varit tämligen tyst om Ola Lindholm, 37, det senaste året. Mest för att han inte så ofta har varit med i TV. Privat har det hänt desto mer.
– Jag har blivit pappa, säger han och lyser av glädje. Sonen Leo har just fyllt ett år, vilket firades med jämnåriga småttingar och stor födelsedagstårta.
– Att få barn har gjort mig till en mognare människa. Det har blivit ett helt nytt sätt att leva. I dag står Leo i fokus för allt vi gör. Plötsligt är det någon annan som är viktigast.
Bakom den lycklige fadern finns förstås en lycklig mor. Hon heter Lotta Bäcker, 36, och är Olas sambo sedan några år. Till vardags är hon inredare, dekoratör och mammaledig från jobbet som produktionschef på Jarowkij som gör en rad populära tv-program. Det var så de träffades. Ola var programledare för "Wild kids", en dokusåpa för barn som utspelar sig i Kolmårdens djurpark och som sändes i tv våren 2005 och våren 2007. Serien var typisk för Ola. Han har ofta jobbat med just barn. I dag präglar det även hans civila liv. Sedan drygt ett år är han chefredaktör på Kamratposten, en tidning som vänder sig till såväl flickor som pojkar mellan 8 och 14 år och som kommer ut var tredje vecka.
– Det är förmodligen det roligaste chefredaktörsjobbet i hela Sverige, säger Ola som för första gången i sitt liv anpassat sig till en inrutad tillvaro med dagligt kontorsarbete och personalansvar. Till sitt förfogande har han en kompetent redaktion, vars medarbetare fyller tidningen med artiklar om allt från kärlek och relationer till kultur och sport. Själv är han Kamratpostens ansikte utåt. Med honom har tidningen fått en ny attityd och ett nytt tänk vad gäller marknadsföring, säger han. Målsättningen är att ingen ska kunna växa upp i Sverige utan att stöta på Kamratposten.
– Det är en stor ära för mig att få leda Bonniers äldsta tidning. Kamratposten har trots allt 117 år på nacken. Det handlar om kommunikation med barn och det har ju jag ägnat mig mycket åt. Min position är otroligt viktig. Som chefredaktör har jag en möjlighet att inspirera till läsning och förändra barns vardag.
Ola dyker inom kort också upp i SVT som programledare för frågesporttävlingen "Glasklart". Det är en serie om åtta program som har spelats in under fem intensiva dagar och som ska ta över lördagsunderhållningen på bästa sändningstid efter Melodifestivalen.
– Det blir en timmas frågesport varje gång av väldigt speciell karaktär. Tre personer tävlar varje gång om en summa pengar. Det är väldigt spännande. Tittarna kommer säkert att kunna engagera sig hemma i soffan.
Ola har sina rötter i Karlshamn, där han växte upp med sin mamma. Föräldrarna separerade när han var fem år gammal. Systern Maria växte upp hos pappan, men det var mest en formsak Kontakten har alltid varit god. Det gick inte en midsommar utan att alla samlades med nya män, nya fruar och nya barn.
– Michael Jackson var min store idol, säger Ola som en tid gick klädd i Jacksonbyxor, Jacksontröja, Jacksonjacka, Jacksonskor, Jacksonsolglasögon och Jacksonklocka. På toppen av allt bar han en vit eksemhandske från apoteket på vänster hand. Även dansstegen satt som de skulle.
– Attributen finns inte kvar. Men det blir en och annan moonwalk hemma i vardagsrummet då och då till Lottas stora förtjusning, säger Ola som fortfarande tycker, att Michael Jacksons musik är fantastisk. Följaktligen ser han fram mot att nytt material ska komma ut framöver. Den trista historien med eventuella övergrepp på barn, är svår att ta ställning till, tycker han.
– Har han förgripit sig på barn, ska han naturligtvis straffas stenhårt. Men det tar inte ifrån honom, att den musik han gjort är fantastisk.
Ola kan inte minnas, att han under uppväxtåren hade några särskilda drömmar eller framtidsplaner. Snarare tvärtom. Att planera ligger helt enkelt inte för honom.
– Jag tycker faktiskt, att det är intressantare att bli ledd av livet, än att försöka påverka det i en viss riktning. Men om någon hade berättat för mig, när jag var liten, att jag skulle bli, det jag har blivit, så hade jag nog inte blivit förvånad. Jag har alltid gillat att apa mig, att skriva och att synas. Det är ju det jag gör också.
Som barn var Ola så rytmisk, att han en tid faktiskt funderade på att bli dansör.
– Mamma tog mig till en kurs i jazzdans, men där var dessvärre bara tjejer. Åh, så pinsamt! Efter första lektionen gick jag aldrig tillbaka. Jag brukar tänka på det ibland.
Ola avslöjar att han för några år sedan blev tillfrågad om att vara med i den allra första upplagan av Let´s Dance.
– Kändisarna hade väl tackat nej mangrant, gissar han. Det var väl därför de försökte med mig. Tyvärr kunde jag inte ställa upp den gången. Sedan dess har jag inte blivit tillfrågad. Jag skulle möjligen kunna tänka mig att tacka ja. Det ser ju väldigt roligt ut, måste jag säga.
Jazzdansen och tjejerna till trots blev Ola ändå en tämligen duktig dansare. Av ett helt annat slag. Som medlem i Asarums folkdanslag lärde han sig småningom alla sorters folkdans.
– Jag kan både polka, schottis och hambo, säger Ola som gärna tar en svängom när tillfälle ges. Logdans är något av det roligaste som finns.
Efter samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet och ett år på folkhögskola flyttade Ola 20 år gammal till Stockholm med några kompisar.
– Jag försörjde mig som trubadur på stans krogar utan att vare sig sjunga eller spela gitarr. Den delen stod min kompis Kristoffer för. Jag var bara ett charmigt inslag i programmet som höll takten genom att spela på tvättbräda, congas och askfat. Dessutom föll det på min lott att prata trevligt mellan låtarna.
Sång och musik var kanske inte Olas grej. Ändå lyckades han vinna en Grammis med "Ola och gorillan" i kategorin "Årets bästa barnskiva" 2002. Oavsett vad han ger sig på, så brukar det liksom ge utdelning. Då hade han redan några år tidigare fått in foten på ett antal tv-kanaler, där han fick göra såväl barn- som reseprogram.
– Drömmen var att få göra talkshow och intervjua kända människor på scenen. Frågan var bara hur det skulle gå till. Jag funderade fram och tillbaka och bestämde mig till sist för att göra egna program i en källarlokal som jag hade tillgång till.
Ola lyckades övertala en rad kändisar att ställa upp på intervjuer. Han lyckades dessutom få sina kompisar att betala 20 kronor var för att få vara publik. Programmen blev en succé och efter ett år kunde han flytta sin show till scenen på Mosebacke.
– Jag bjöd in Stina Dabrowski, men hon tackade nej. I stället kom Thorsten Flinck och Thomas di Leva. Stina kom för att se och höra vad det var frågan om. Efteråt kom hon ut i logen och sa, att det här gör vi TV av. SVT tackade och tog emot. Efter ett pilotprogram körde vi igång serien ”Riktig talkshow” som blev mitt stora genombrott.
Sedan dess har det rullat med olika tv-program för Ola mest hela tiden. Eller vad sägs om Söndagsöppet, Myror i brallan, Världens Barn och Melodifestivalen.
– Jag skulle gärna göra flera pratshower i TV, men det är faktiskt väldigt krävande. Det ser enkelt ut att bara sitta där och prata, men att porträttera en människa kräver ett enormt känslomässigt och mentalt engagemang. Just nu känns det som att jag vill ta det lite lugnare och ägna mig åt annat.
Det är familjen och kärleken som står i fokus för Ola numera. Lotta var projektledare för Wild Kids, när de träffades sommaren 2004. Han hade just krånglat sig ur en omvittnat kaotisk livskris efter skilsmässan från förlagskvinnan Jessica Gedin och bestämt satt punkt med krogshowen "En dryg timme kärlek".
– Jag tyckte redan från början att Lotta var otroligt läcker, säger han. Hon tyckte däremot att jag var rätt töntig. Dessutom hade jag fula kläder, tyckte hon. Det tog lite tid för henne att förstå, att jag är okej.
De blev ett par och flyttade ihop i en villa på Lidingö. För drygt ett år sedan kom så lille Loa till världen.
– Han vägde 4,5 kilo och tog 40 timmar på sig, säger Ola. Det hann födas fem barn i rummet intill, innan han väl bestämde sig för att komma ut. Vi har mest bara dimmiga minnen av förlossningen. Det var som en enda lång kamp alltsammans. Lotta var helt slut och jag hade nackspärr. Jag hade trots allt spänt mig i 40 timmar jag också. De lade både mig och Leo i sängen bredvid.
I dag har nackspärren släppt. Leo är en glad liten ettåring som springer omkring och busar hemma i Lidingövillan. Lotta och Ola tillbringar alla sin lediga tid vid hans sida. Det finns helt enkelt ingenting som är viktigare än Leo.
– Vi bygger torn med klossar, tittar på fåglar och bilar och gör sånt som man gör med en ettåring, säger Ola. Har vi tur, så får Leo ett syskon framöver. Men det är inget vi planerar just nu.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar