tisdag 22 mars 2022

Mona Sahlin

Allas veckotidning
Nr 38, 2004

Mona Sahlin berättar om saknaden efter komisen Anna Lindh

Jag ringde och ringde men hon svarade inte...

När Anna Lindh knivhöggs till döds var det inte bara en karismatisk politiker som togs ifrån oss.
Mona Sahlin sörjer sin kompis, väninnan som stöttat henne i över 30 år.
- Sorgen kommer aldrig att gå ur helt, säger Mona nu när ett år har gått. 

Det var stabssekreterare Lise Berg som berättade nyheten för demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin. Hon hade blivit informerad av justitieminister Thomas Bodström som i sin tur just hade fått veta, att utrikesminister Anna Lindh samma dag vid 15-tiden hade blivit knivskuren på varuhuset NK.
– Som alla andra trodde jag rätt länge, att det bara rörde sig om ett knivhugg i armen, säger Mona Sahlin inför ettårsdagen av bästa väninnans bortgång den 11 september. Tiden sedan dess har varit tämligen tung. Den värsta sorgen har kanhända lagt sig, men den kommer aldrig att gå ur helt.  
– Tänk alla regeringsmöten och sammanträden jag har kommit till och plötsligt insett, att Annas stol står tom. Man vill liksom inte riktigt tro, att Anna är borta. 
Mona berättar hur de två i tidiga tonåren lärde känna varandra på kurser och kongresser. Båda var aktiva i ungdomsförbundet SSU – Mona i Stockholm och Anna i Uppsala – och båda hade sina rötter i FNL-rörelsen.
– Som 13-åringar skramlade vi med FNL-bössor och sålde Vietnambulletinen. När vi sedan möttes, tog vi genast intryck av varandra. Personkemin stämde. Vi var dessutom födda samma år – jag den 9 mars och hon den 18 juni 1957. Anna hade väldigt roligt åt åldersskillnaden på tre månader och nio dagar. Expressen hade nämligen vid ett tillfälle publicerat listor över äldre respektive yngre socialdemokrater. Mitt namn stod med bland de äldre, medan Annas namn stod med på listan över de unga, begåvade politiker på uppåtgående.

Stöttade varandra
Ingen av dem drömde om att göra karriär. Det politiska arbetet var en naturlig del av vardagen. De hade bara råkat hamna i regering och riksdag, tyckte de. Drömmarna handlade om att träffa den rätte, gifta sig och få barn.

– Vi drogs till varandra, för att vi var tjejer och insåg, att vi måste hålla ihop. Det var ovanligt med unga tjejer i politiken då. Tillsammans med Margot Wallström, som är tre år äldre, bildade vi Kräkklubben – en systergrupp där vi kunde prata av oss och stötta varandra utan att utomstående kunde höra vad vi sa. Det var viktigt att ha vänner som man kunde vara busärlig med. Det kunde vi i Kräkklubben. Vi träffades, när vi hade tid över ett glas vin eller två och det fortsatte vi med genom åren.
Margot Wallström blev riksdagsman 1979. Tre år senare kom även Mona och Anna in i riksdagen. Kräkklubben bestod som en nödvändig ventil för de tre unga tjejerna i regeringens mansdominerade värld.       
– Vi sa alltid, att vårt jobb är ett uppdrag. Skulle man börja se politiken som ett jobb, så är det dags att sluta. Som politiker måste man tro på den något naiva drömmen, att världen faktiskt går att förändra. Alla inser inte det. Det är rätt många som blir förändrade, när de får politisk makt.

Bortjagad
Mona är klädd i en enkel jeanskjol och bär en uppknäppt, knallröd bomullsskjorta över den svarta jumpern. Hon ser inte alls ut som en makthavare. Det enda som skiljer henne från en tjej vem-som-helst är att pressekreterare Stefan Engström hela tiden närvarar. Tjänsterummet är enkelt och trivsamt med skrivbord, dator och en soffgrupp för besökare. På väggarna dominerar en bokhylla och fyra löpsedlar. En föreställer tjejerna i fotbollslandslaget och två föreställer Bruce Springsteen med texten: ”Jag var där!”. Det var hon också, visar det sig. ”Polis jagade riksdagskvinna med batong!”, lyder texten på den fjärde löpsedeln.
– Det var min första löpsedel, konstaterar Mona och skrattar lite. Jag var 25 år och ny i riksdagshuset, när en grupp ungdomar gjorde uppror ute på stan. Expressen tyckte, att jag skulle följa med ut i verkligheten och se, hur ungdomar verkligen har det. Vi råkade komma just som polisen hade bestämt sig för att rensa upp. ”Jag sitter i riksdagen”, sa jag i hopp om att de skulle låta mig vara. Men polisen brydde sig inte. ”Försvinn härifrån”, sa de och jagade bort oss.
I tjänsterummet finns förstås också en bild av Kräkklubben och ovanpå bokhyllan står Jerzy Einhorns bok ”Utvald att leva” (1996) med hans bild på omslaget som är vänd utåt rummet.
– Han var en god vän, förklarar hon. Jerzy var riksdagsman för kristdemokraterna, men vänskap har inte med partipolitik att göra.

Vanmakt
Mona påpekar att hon lever enligt devisen Carpe Diem – Fånga dagen. Varje stund är värd att tas tillvara. Det är viktigt. Carpe Diem står även ingraverat på en av hennes silverringar av designern Efva Attling.
– Visst hände det, att vi i Kräkklubben pratade om hotbilderna som drabbade oss. Ingen minister – särskilt inte kvinnliga – klarar sig undan förföljelser. Dessvärre drabbar det ibland även familjen.
Mona berättar om känslan av vanmakt, när anonyma hotelsebrev stoppats rakt ner i brevlådan därhemma och när illasinnade okända placerat använda kondomer på yttertrappan.
– Det är inget vidare att få ett kuvert som någon har bajsat i, säger hon. Men om man som jag jobbar mot rasism och för de homosexuellas rättigheter i samhället, så kommer sådana reaktioner som ett brev på posten. Det är en del av min vardag. Och folk som fixerar sig vid kända personer har alltid funnits, vare sig de hatar eller älskar en. Hotbilder måste man emellertid lära sig att bortse från. Som politiker måste man lita till proffsen på Säpo. 
Det gjorde även Anna Lindh. Ändå knivhöggs hon till döds en helt vanlig onsdag bland helt vanliga kunder på varuhuset NK mitt i Stockholm. Hon var ute på en shoppingrunda med väninnan Eva Franchell för att köpa en jacka till kvällens TV-debatt inför folkomröstningen om införandet av euro, när hon råkade stöta ihop med den psyksjuke och knivbeväpnade Mijailo Mijailovic. 

Fick inget svar
– Jag ringde Anna på mobilen minst tio gånger, sedan jag fått veta, att hon hade blivit knivhuggen, säger Mona. Anna ringde förstås inte tillbaka. Sedan satt jag uppe hela natten och följde händelseutvecklingen på text-TV. Margot ringde från Bryssel. Vi talades vid flera gånger under natten och ju mer information som smög sig på, desto otäckare blev känslan av, att Anna inte skulle klara sig. Situationen visade sig vara betydligt allvarligare, än vi först hade trott.
Det var vid åttatiden nästa morgon, som Mona fick veta, att Anna Lindh kl 05.29 hade avlidit till följd av en massiv blödning orsakad av en knivskada på levern och flera stora blodkärl i buken.
– Beskedet kom som en otäck bekräftelse på, vad många redan anade. Jag satt på mitt rum och grät i en timma, innan jag regeringssammanträdet skulle börja. Det kändes helt overkligt.
Sorgen förlamade inte bara Mona, den förlamade hela Sverige. Rödgråtna ministrar anlände till Rosenbad och utanför UD hissades svenska flaggan på halv stång. Statsminister Göran Persson höll direktsänd presskonferens, kämpade mot gråten och meddelade att Sveriges utrikesminister Anna Lindh hade avlidit av sina skador.

Anna var en kompis
– Från de dagarna minns jag mest alla gråtminnen som exempelvis blomsterbergen utanför NK, UD och Rosenbad. Det var hemskt. När Olof Palme hade dött, stod jag som alla andra vid avspärrningarna och grät. Han var min stora idol, en person som jag såg upp till. Det här var annorlunda. Anna var ju min kompis, en person som jag i över 30 år hade haft kontakt med varje dag. Hon var Bosses fru och mamma till David och Filip. Jag kände en sådan tomhet. Det var först på begravningen, när jag stod vid Annas kista hand i hand med Margot, som jag verkligen började förstå.
Mördarjakten vill Mona inte kommentera. Hon är nöjd med att Mijailo Mijailovic sitter bakom lås och bom. 
– För mig är mördaren som smutsigt grummelvatten som forsar förbi ibland, säger hon. Anna är den klara, porlande bäcken, den mest fascinerande politiker jag någonsin har mött. Vi får aldrig veta, om dådet hade ett politiskt motiv eller ej. Anna var på fel plats vid fel tillfälle. Det är det enda vi verkligen vet.
Det socialdemokratiska partiet har, efter Anna Lindhs död, inrättat en minnesfond i hennes namn. Den ska årligen dela ut ett stipendium till en kvinna som verkar i Anna Lindhs anda. Första stipendiet tillföll den israeliska journalisten Amira Hass.  
– Mitt i all hopplöshet är det viktigt att hämta kärlek, kraft och styrka ur Annas minne. Det är viktigt att ge beröm och premiera någon, medan hon lever. I morgon kan det vara för sent. Stipendiet delas ut på Annas födelsedag den 18 juni, säger Mona. Det är den dagen vi firar. Den 11 september är bara dagen, då hon dog.
Monica Antonsson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar