Allas Veckotidning
Nr 47, 2004
En gång kände sig tv-aktuella Vanna Rosenberg osäker och tjock
Mammas knuff gav mig självförtroendet jag saknade
Det var nog tur att Vanna varken blev dykare eller kassörska som hon drömde om som barn.
I dag är hon firad skådespelerska och stor publikfavorit i tv-rutan.
Och det är inte sin kända pappa hon har att tacka för det...
En ny klassiker
– ”Allt och lite till” är en avlägsen släkting till ”Fem myror är fler än en elefant”, säger Vanna som hoppas och tror att serien ska bli lika klassisk som förebilden.
– Det var en stor lycka att bli tillfrågad. En sån här storsatsning har inte gjorts på flera decennier. Vi har jobbat på heltid i åtta månader och dessutom spelat in 20 låtar på skiva. Nu kan vi bara hoppas, att programmet ska väcka frågor och sätta igång samtal mellan barn, föräldrar och morföräldrar.
Vanna fick rollen, när hon förra våren spelade med i den bitvis egenhändigt skrivna revyn ”Svenska för hamburgare” på Teater Tribunalen. TV-producenterna Maria Groop Russel och Calle Marthin sökte en skådespelare med komisk ådra och som dessutom kunde sjunga.
– Jag blev både förundrad och förtjust, säger Vanna. Speciellt sedan jag hade läst manuskriptet. Och vi har verkligen haft jätteroligt. Jag har kiknat av skratt minst två timmar om dagen.
– ”Allt och lite till” är en avlägsen släkting till ”Fem myror är fler än en elefant”, säger Vanna som hoppas och tror att serien ska bli lika klassisk som förebilden.
– Det var en stor lycka att bli tillfrågad. En sån här storsatsning har inte gjorts på flera decennier. Vi har jobbat på heltid i åtta månader och dessutom spelat in 20 låtar på skiva. Nu kan vi bara hoppas, att programmet ska väcka frågor och sätta igång samtal mellan barn, föräldrar och morföräldrar.
Vanna fick rollen, när hon förra våren spelade med i den bitvis egenhändigt skrivna revyn ”Svenska för hamburgare” på Teater Tribunalen. TV-producenterna Maria Groop Russel och Calle Marthin sökte en skådespelare med komisk ådra och som dessutom kunde sjunga.
– Jag blev både förundrad och förtjust, säger Vanna. Speciellt sedan jag hade läst manuskriptet. Och vi har verkligen haft jätteroligt. Jag har kiknat av skratt minst två timmar om dagen.
– Min pappa är av polsk släkt, säger Vanna. På polska och ryska betyder mitt namn badkar. Badkaret Rosenberg skulle man alltså kunna kalla mig. Först kunde jag inte förstå, varför farmor inte hade stoppat mina föräldrar från att ge mig detta namn. Sedan förstod jag att badkar heter van-na med en helt annan betoning.
Föräldrarna gick skilda vägar när hon var liten. Hon växte upp hos sin mamma på Östermalm och tog själv från och med första klass 47:ans buss till pappa i Birkastan.
– Mamma och pappa följde mig till bussen och talade om för chauffören var jag skulle gå av. Jag pratade en stund med busschauffören och vips så var jag framme.
Vanna har två systrar på sin pappas sida - Elin som är arkitekt och Agnes som är något av en mångsysslare. Själv inspirerades hon av sin mamma. Från det att hon var fem år, fick hon ofta följa med till hennes jobb på Vår Teater i Högdalen och senare i Fältöversten i Stockholm.
– Vår Teater var en väldigt lustfylld plats, där barn på ett kreativt sätt kunde fortsätta leka.
Avundsjuk och vilsen
För Vanna blev det en hel del teater och dessutom TV-serien
”Du måste förstå att jag älskar Fantomen”.
– Det var en kille på mitt dagis som spelade huvudrollen, så vi andra fick också vara med. Det var väldigt påkostat med drömsekvenser, där vi allihop hade fantomenkläder och brottades med skurkar. Jag var sex år och fick ett gage på 1000 kronor. Det var otroligt mycket pengar! Jag köpte två ABBA-skivor, en orange skivspelare och några snäcktvålar. Det var en över huvud taget en lycklig tid. Jag älskade att gå på dagis.
Några år senaste fick självförtroendet en knäck. Vanna tyckte att hon var för tjock, för dålig och fel på alla sätt. Då tog sången över för en tid. Samtidigt kände hon sig vilsen i de fina kvarteren på Östermalm, där klasstillhörigheten var viktig.
– Mamma var kommunanställd och vi bodde i en hyresrätt. Det smällde inte så högt bland kompisarna på högstadiet. Och visst blev man avundsjuk. Varför har hon allt det där men inte jag? Samtidigt bodde vi i ett fantastiskt hus med många kulturarbetare. Så småningom insåg jag, att det är ganska bra att inte ha för mycket. Man blir ju mycket gladare då, när man får något. Jag packade kassar i livsmedelsbutiken, när jag var 13 år. Det var mysigt att stå i kassan och trycka på knappar mot en symbolisk betalning. Som sjuåring var det just kassörska jag ville bli. Eller dykare.
– Det var en kille på mitt dagis som spelade huvudrollen, så vi andra fick också vara med. Det var väldigt påkostat med drömsekvenser, där vi allihop hade fantomenkläder och brottades med skurkar. Jag var sex år och fick ett gage på 1000 kronor. Det var otroligt mycket pengar! Jag köpte två ABBA-skivor, en orange skivspelare och några snäcktvålar. Det var en över huvud taget en lycklig tid. Jag älskade att gå på dagis.
Några år senaste fick självförtroendet en knäck. Vanna tyckte att hon var för tjock, för dålig och fel på alla sätt. Då tog sången över för en tid. Samtidigt kände hon sig vilsen i de fina kvarteren på Östermalm, där klasstillhörigheten var viktig.
– Mamma var kommunanställd och vi bodde i en hyresrätt. Det smällde inte så högt bland kompisarna på högstadiet. Och visst blev man avundsjuk. Varför har hon allt det där men inte jag? Samtidigt bodde vi i ett fantastiskt hus med många kulturarbetare. Så småningom insåg jag, att det är ganska bra att inte ha för mycket. Man blir ju mycket gladare då, när man får något. Jag packade kassar i livsmedelsbutiken, när jag var 13 år. Det var mysigt att stå i kassan och trycka på knappar mot en symbolisk betalning. Som sjuåring var det just kassörska jag ville bli. Eller dykare.
Begåvning inte nog
Självförtroendet återvände när Vanna som 14-åring fick en
roll i långfilmen Agnes Cecilia.
– Mamma hade fått en förfrågan, om hon visste några begåvade ungdomar som kunde provfilma. Du kan väl också gå dit, sa hon.
Det var precis vad Vanna gjorde. Hon fick rollen, blev sedd och bekräftad. Därefter valde hon treårig samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning på gymnasiet. Hon var sångerska i gruppen Adastra 1994, spelade med i filmen ”En på miljonen” med Måns Herngren och Hannes Holm 1995 och ”Eva och Adam” 1997. Hon gjorde dessutom två skruvade TV-filmer med Ulf Malmros, innan hon 24 år gammal blev elev vid Teaterhögskolan i Stockholm.
– Jag hade börjat tröttna på att vara naturbegåvning. Jag tyckte helt enkelt att jag saknade redskap, en utbildning för att komma vidare.
Vanna sökte en första gång men misslyckades. Inför andra försöket jobbade hon stenhårt med proverna tillsammans med kompisen Sara Sommerfeld som hon samtidigt repeterade ”En spelman på taket” med. Pjäsen skulle ha premiär på Scalateatern dagen efter offentliggörandet av intagningsresultatet.
– Vi åkte till skolan på darrande ben, säger Vanna. Det var en sådan där snöblöt dag då det mesta känns otrevligt. Väl framme skärskådade vi listan med namn på dem som hade kommit in. En stund senare kändes allting fel. Jag hade kommit in men inte Sara. Vi genomförde vår premiär nästa dag, varpå Sara åkte till Göteborg. Hon gjorde om proven där och kom in.
De tre åren vid Teaterhögskolan innebar att Vanna drog sig tillbaka från rampljuset. Hon är emellertid inte odelat positiv till det hon kallar lite mangelverksamhet vid skolan, trots att hon inser utbildningens värde.
– Det kändes märkligt att plötsligt befinna sig i en elevsituation igen. Som vuxen var jag van att ta ansvar och betala hyran, men i skolan var jag bara en liten elev. Man skulle putsa på allt, hur man går och står, hållningen och rösten. Det tog ett bra tag, innan jag hittade mig själv. Så plötsligt en dag hände det. Men här är jag ju!
– Mamma hade fått en förfrågan, om hon visste några begåvade ungdomar som kunde provfilma. Du kan väl också gå dit, sa hon.
Det var precis vad Vanna gjorde. Hon fick rollen, blev sedd och bekräftad. Därefter valde hon treårig samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning på gymnasiet. Hon var sångerska i gruppen Adastra 1994, spelade med i filmen ”En på miljonen” med Måns Herngren och Hannes Holm 1995 och ”Eva och Adam” 1997. Hon gjorde dessutom två skruvade TV-filmer med Ulf Malmros, innan hon 24 år gammal blev elev vid Teaterhögskolan i Stockholm.
– Jag hade börjat tröttna på att vara naturbegåvning. Jag tyckte helt enkelt att jag saknade redskap, en utbildning för att komma vidare.
Vanna sökte en första gång men misslyckades. Inför andra försöket jobbade hon stenhårt med proverna tillsammans med kompisen Sara Sommerfeld som hon samtidigt repeterade ”En spelman på taket” med. Pjäsen skulle ha premiär på Scalateatern dagen efter offentliggörandet av intagningsresultatet.
– Vi åkte till skolan på darrande ben, säger Vanna. Det var en sådan där snöblöt dag då det mesta känns otrevligt. Väl framme skärskådade vi listan med namn på dem som hade kommit in. En stund senare kändes allting fel. Jag hade kommit in men inte Sara. Vi genomförde vår premiär nästa dag, varpå Sara åkte till Göteborg. Hon gjorde om proven där och kom in.
De tre åren vid Teaterhögskolan innebar att Vanna drog sig tillbaka från rampljuset. Hon är emellertid inte odelat positiv till det hon kallar lite mangelverksamhet vid skolan, trots att hon inser utbildningens värde.
– Det kändes märkligt att plötsligt befinna sig i en elevsituation igen. Som vuxen var jag van att ta ansvar och betala hyran, men i skolan var jag bara en liten elev. Man skulle putsa på allt, hur man går och står, hållningen och rösten. Det tog ett bra tag, innan jag hittade mig själv. Så plötsligt en dag hände det. Men här är jag ju!
Kärleken slog till
Vanna berättar hur hon fick pröva på både Strindberg och
Norén och därmed öka på sitt register. I dag kan hon lätt gå från den ena
genren till den andra, vilket innebär att hon har bredd.
Det var på Teaterhögskolan som Vanna träffade skådespelande snyggingen Jonatan Rodriquez som snabbt blev mycket mer än en kollega. Kärleken slog till och idag bor de tillsammans i närheten av Norrmälarstrand på Kungsholmen.
– Jonatan är mycket intresserad av fotboll, säger Vanna och berättar att de har spenderat en del av sommaren på fotbolls-EM i Portugal.
– Det var verkligen fest! Speciellt när Sverige vann över Bulgarien med 5-0. Då kände man en riktig urglädje! Det var alldeles fantastiskt att få vara på plats och dela gemenskapen med spelarna och den övriga publiken. Sport, när den är som bäst, kan verkligen förena.
Vanna och Jonatan hade först tänkt vandra den 70 mil långa Pilgrimsleden från Pamplona i Spanien till fotbollsstadion i Lissabon.
– Vi gick några dagar, innan vi insåg, att vi hade tagit oss vatten över huvudet. Då tog vi flyget vidare till Lissabon. Men vi hann få oss en rejäl dos naturupplevelser i alla fall.
Det var på Teaterhögskolan som Vanna träffade skådespelande snyggingen Jonatan Rodriquez som snabbt blev mycket mer än en kollega. Kärleken slog till och idag bor de tillsammans i närheten av Norrmälarstrand på Kungsholmen.
– Jonatan är mycket intresserad av fotboll, säger Vanna och berättar att de har spenderat en del av sommaren på fotbolls-EM i Portugal.
– Det var verkligen fest! Speciellt när Sverige vann över Bulgarien med 5-0. Då kände man en riktig urglädje! Det var alldeles fantastiskt att få vara på plats och dela gemenskapen med spelarna och den övriga publiken. Sport, när den är som bäst, kan verkligen förena.
Vanna och Jonatan hade först tänkt vandra den 70 mil långa Pilgrimsleden från Pamplona i Spanien till fotbollsstadion i Lissabon.
– Vi gick några dagar, innan vi insåg, att vi hade tagit oss vatten över huvudet. Då tog vi flyget vidare till Lissabon. Men vi hann få oss en rejäl dos naturupplevelser i alla fall.
inte alls vilsen
Efter avslutad utbildning kom Vanna till Uppsala stadsteater
och sedan dess har hon haft fullt upp. Bland annat har hon spelat med i Hasse
Alfredssons melodram ”Lille Ronny” mot bland andra Siw Malmkvist och Mikael
Samuelsson på Maxim.
– Vilken fröjd! Mikael är ett under av begåvning och Siwan är ju grym!
Vanna var under flera år återkommande gäst i Björnes Magasin. Hon fick dessutom sitt genombrott i SVTs humorserie ”Kvarteret Skatan” som hon gärna skulle göra en fortsättning av. Just nu spelar hon huvudrollen i Gunilla Boëthius dramatisering av Elsie Johanssons tre böcker ”Nancy Victoria” på Uppsala stadsteater och efter det väntar ”ett akademiskt sjukhusspektakel” vid namn ”Dass” med Staffan Westerberg på samma scen.
– Det ska bli kul, säger Vanna. Han är faktiskt inte så vilsen i pannkakan som man skulle kunna tro.
Monica Antonsson
– Vilken fröjd! Mikael är ett under av begåvning och Siwan är ju grym!
Vanna var under flera år återkommande gäst i Björnes Magasin. Hon fick dessutom sitt genombrott i SVTs humorserie ”Kvarteret Skatan” som hon gärna skulle göra en fortsättning av. Just nu spelar hon huvudrollen i Gunilla Boëthius dramatisering av Elsie Johanssons tre böcker ”Nancy Victoria” på Uppsala stadsteater och efter det väntar ”ett akademiskt sjukhusspektakel” vid namn ”Dass” med Staffan Westerberg på samma scen.
– Det ska bli kul, säger Vanna. Han är faktiskt inte så vilsen i pannkakan som man skulle kunna tro.
Monica Antonsson
Allas Veckotidning
Nr 49, 2007
Den biologiska klockan tickar snabbt för Vanna Rosenberg
Mitt barns far måste ha mycket humor!
Köttbullar hos pappa och ostron hos mamma.
Skådespelerskan Vanna Rosenberg firar jul på både traditionellt och okonventionellt vis.
Det är en stor förmån, tycker Vanna som är aktuell i årets julkalender.
Vanna bär en liten plastväska med fem personliga saker som vi har bett henne välja ut. De får emellertid stanna där de är, medan vi avnjuter dagens fisk och pratar om vad hon gör just nu.
– Jag är knuten till stadsteatern i minst ett år till. Jag trivs med det. Speciellt som "Älskar dig också" blev en sådan publik- och kritikersuccé i våras. Närmast väntar huvudrollen som Susanna i Figaros Bröllop. Det är skönt att vara anställd. Jag får bra roller och lön varje månad. Under våren har jag dessutom kunnat dryga ut min inkomst med rollen som mamman till huvudpersonen Mila i årets adventskalender.
Alla vill vara med
TV-mässigt är adventskalendern något av en milstolpe varje år. Alla skådespelare vill vara med i en. Åtminstone någon gång. Och för Vanna har drömmen alltså slagit in. Årets kalender handlar om hur Mila och hennes mamma flyttar in i ett hus och blir grannar med en man och hans son. Tycke uppstår mellan de vuxna och julen närmar sig. Mila önskar sig en riktig jul på tu man hand med mamma och tomten som skickar sin nissa Elfrid att uppfylla hennes önskan.
– Elfrid är emellertid inte bara den lataste av tomtenissor, säger Vanna. Hon är den klantigaste också! Så det händer en hel del på vägen…
- Jag hoppas och tror att ingen ska bli besviken, säger hon.
Barndomens jular var ofta ett enda åkande för Vanna. Hon bodde med sin mamma, dramapedagogen Annika Isaksson, på Östermalm. Pappa Göran Rosenberg, journalisten och författaren, bodde i Birkastan, så Vanna tog tidigt bussen mellan föräldrarna på egen hand.
– När jag blev äldre och fick en pojkvän firade vi jul även hos hans föräldrar. Det kunde bli både fyra och fem destinationer per julafton. Till slut bestämde jag mig för att begränsa det hela. Speciellt som mamma numera är lärare, konstnär och gallerist på Österlen. Det får bli det ena eller det andra.
Vanna gjorde sin första TV-serie som sexåring och fyllde CV:n med filmroller långt innan hon hade kommit in på Teaterhögskolan. Som nybakad skådespelare tog hon sedan TV-publiken med storm i serier som Björnes Magasin, Allt och lite till och Kvarteret Skatan.
– Skatan blev allt populärare ju längre vi höll på. Den har kallats en värdig uppföljare till Lorry. Det är väldigt hedrande.
Ska hitta den rätte
Vanna har emellertid goda arvsanlag även från pappa. I skrivbordslådan trängs såväl
sångtexter som halvfärdiga romaner, teatermanuskript och spännande reseskildringar.
– Pappa råkade för några månader sedan få syn på utkastet till en barnbok. Men det här är ju färdigt, utbrast han. Det är inget utkast. Det är ju klart! Det var den största kick jag någonsin har fått. Så fort jag fått klart med en tecknare, ska jag gå upp till ett förlag med boken. Jag ville ju skriva redan från början. Alla mina lärare var säkra på, att jag skulle gå i pappas fotspår. Men jag har aldrig lockats av journalistiken. Det var författare jag ville bli.
Vanna öppnar kassen med de fem sakerna i samma stund som hennes bästis Anna kommer in med ettåriga charmtrollet Rebecca. Vanna vinkar och jollrar med den lilla en lång stund och Rebecca svarar på ett språk som bara de förstår.
– Ljuva unge, suckar hon sedan och tillstår att den biologiska klockan tickar med förfärande fart. För visst längtar hon efter egna barn. Problemet är att hitta en lämplig blivande pappa.
– Det är klart jag vill ha en familj. Det vill väl alla. Men det gäller att hålla sig sansad och inte rusa iväg. Jag har inte hittat rätt man ännu.
En sådan ska vara vuxen och trygg i sig själv, avslöjar hon. Han ska veta var han står, vara nyfiken och ha en stor portion humor.
– Jag får vackert vänta, tills han dyker upp. Hur träffar man någon? Jag undrar ofta över det. Det är svårt. Jag är så blyg.
– Röjpartyn är inget för mig. Men till och med min farmor stämmer numera in i kören av folk som tycker att jag borde gå ut och roa mig lite oftare.
Vanna har plockat upp några CD-skivor med brasiliansk musik ur sin kasse. Musiken svänger så in i bomben, säger hon och låter skivorna kort och gott symbolisera den musik hon bär med sig vare sig hon motionerar längs Norrmälarstrand eller lyfter skrot på sitt gym. Det är därför hennes ipod så viktig. Den rymmer inte mindre än 2500 låtar och fungerar som ett ypperligt sällskap i de flesta lägen.
– Jag stoppar mina "ploppisar" i öronen och låter musiken fylla huvudet. Sedan sjunger jag med för full hals och lägger till stämmor, där jag tycker att det passar. Möter jag någon, så tystnar jag. Men efter tio meter lallar jag igen. Jag älskar det portugisiska, sköna svänget som man kan stöta på i Brasilien.
Vilse i regnskogen
Vanna är faktiskt själv en duktig sångerska med flera skivor bakom sig. Minst en timma varje dag brister hon ut i sång för att hålla stämbanden igång. Det har till och med hänt, att hon funderat på en sångkarriär.
Av alldeles särskild betydelse i Vannas väska är den anteckningsbok hon jämt bär med sig. Hon antecknar tankar och bra formuleringar hon vill komma ihåg. På resor får den dessutom fungera som dagbok. Vanna är nämligen en vandrerska. Som sådan låter hon tankarna flöda fritt, medan hon tar sig fram på egen hand och upptäcker sådant som de flesta andra turister aldrig får se.
– När jag kom till ön Sal på Kap Verde förra julen, kändes det först som att jag hamnat vid världens ände. Jag tog mig vidare med inrikesflyg till staden Mindelo på ön Sao Vicente, där jag skulle bo hos en kreolsk kvinna vid namn Patricia och hennes tant Alise. Jag tog färjan till den vackra ön Sao Antao och vandrade omkring där några dagar. Väl tillbaka i Mindelo satt jag ofta på ett café vid torget. Där drack jag kaffe tills de stängde sent på kvällarna och skrev om allt jag hade varit med om.
En enkel elefant signerad konstnären Ove Gustafsson är nästa sak i Vannas väska. Han illustrerade såväl "Fem Myror" som efterföljaren "Allt och lite till" och har dessutom ställt ut sina verk hos mamma Annika på Österlen.
– Elefanten är betydelsefull för mig, då den hör ihop med barnprogram jag gjort. Till vardags står den på en gammal skänk i sovrummet med fem andra elefanter.
Vanna plockar slutligen upp en litet silversmycke som hon fick av förre pojkvännens farmor i Baskien. Hon tyckte mycket om den gamla damen och ser den som en lyckoamulett med en given plats på hallbordet, där hon samlar sina lyckisar.
Själva väskan har emellertid också sin historia. Den var vid ett tillfälle med på en vandring på Cook Island i Söderhavet. Vanna och hennes vänner hade tagit bussen ut i regnskogen för en längre vandring och då väskan var till besvär, hängde hon upp den på en gren. Tanken var att hon skulle hämta upp den på tillbakavägen.
– Vi tog oss till toppen men gick vilse och hittade inte vägen tillbaka. Vi sökte oss mot vatten och fann efter flera timmar en flod som vi gick i. Förr eller senare skulle den trots allt rinna ut i havet. Plötsligt fick jag för mig, att jag måste gå upp på land. Och tänk, där hängde väskan! Vilken tur! Därmed visste vi, att vi var på rätt väg.
Barn i familjen
Om det blir någon resa för Vanna även denna jul står skrivet i stjärnorna. Hon kan lika gärna stanna hemma Stockholm eller åka ner till mamma på Österlen.
– Hos pappa i Vasastan står det alltid hemlagad mat på bordet. Det är väldigt traditionellt utan att vara något överdåd. Han griljerar sina revbensspjäll och hans fru Lotta står för köttbullar, spenatpaj, skinka och specialinlagda sillar. I år kommer nog tomten dit också, för mina systrar har fått barn.
Vannas mamma bjuder på ett annat sorts julbord. Hos henne är det sillunch som gäller, innan middagen tar vid med paté tillagad av hennes make Staffan.
– Den är viktig och supergod, säger Vanna. Hemma hos dem kan det till och med stå ostron på julbordet. Någon tomte är det emellertid inte tal om. Man får sina klappar efter middagen. Så jag går från det traditionella till det otraditionella. Det är en väldig förmån att få göra det.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar