Marika Domanski-Lyfors

Allas Veckotidning
Vecka 33, 2004

Mackans tuffaste match på hemmaplan:

- Min egen man petade mig ur landslaget!

Marika Domanski-Lyfors knep drömjobbet som förbundskapten för damlandslaget i fotboll. Men när hon själv ville spela där satte maken Ulf stopp. Killarna i familjen bjuder på hårt motstånd - sin son vågar mamma Mackan inte träna fler gånger...

Av Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Brödtext:

Som sjuåring sparkade Marika Domanski-Lyfors, 43, boll med grabbarna hemma på gården. Sedan dess brinner hon för fotboll. 

Då, 1967 när hon skulle börja skolan, hade familjen just flyttat in till Trollhättan från det mer lantliga Norra Björke. 

I Marikas kvarter bodde mest bara pojkar, så det var tuffa tag med fotboll och hockey. Mamma Astrid var hemma med barnen som mammor var på den tiden. 

Förutom Marika fanns småsyskonen Eva-Lotta och Dennis i familjen. Pappa Jaroslav, bördig från Polen, var sjöman och borta för det mesta.  

– Mamma hade ett tungt lass att dra, när vi var små, säger Marika. Hon var oftast ensam med oss fem, sex veckor i streck. När pappa skulle komma hem, satt man och väntade hela dagen. Det var spännande att höra honom berätta och det är klart, att man fick presenter…

Spela med "tanter"

Marika hamnade i en klass med idrottsintresserade flickor och när det drog ihop sig till skolturneringar, var det de och inte grabbarna som bildade fotbollslag. Killarna nöjde sig med att träna flickorna.

– De hejade på oss och blev jättestolta varje gång vi slog ett pojklag.

Idrottsintresset gjorde att Marika siktade på att bli sjukgymnast eller idrottslärare. Att drömma om ett liv som fotbollsproffs – som de flesta pojkar skulle ha gjort – var det inte tal om. På den tiden fanns varken proffsverksamhet eller pengar inom damfotbollen.

– Vi spelade för att det var roligt, konstaterar Marika. Den första landskampen för damer spelades så sent som 1973.

Familjen flyttade till Nödinge utanför Göteborg, när Marika var elva år. Då blev det fotboll lite mer på riktigt i Nödinge SK. Och det var damlag som gällde. Flicklag fanns överhuvudtaget inte.

– Vi småtjejer fick spela med ”tanter” i 40-års åldern, skrattar Marika. Men det var kul. Inför varje match undrade vi, om motståndarlaget också hade några äldre tjejer med. De var lättast att dribbla av, tyckte vi.

Marika gick vidare till Surte IS, innan hon 20 år gammal kom till Jitex BK i Mölndal. Samtidigt påbörjade hon sina studier till idrottslärare i Örebro. De närmaste åren nådde hon sina största spelarframgångar, när Jitex BK 1981 och 1984 tog SM-guld.

– Det var en fantastisk känsla att vara bäst i Sverige.

Marika, eller Mackan som hon kallas, lyckades emellertid aldrig nå landslaget. Dåvarande förbundskaptenen Ulf Lyfors plockade helt enkelt inte ut henne.

– Det har jag aldrig förlåtit honom, säger Marika med hög röst, så att han ska höra det inne i vardagsrummet. De har varit gifta i över 15 år vid det här laget.

– Skämt åsido, säger hon. Ulf ville väl inte ha några tekniska ytterbackar helt enkelt. Han förstod väl inte bättre. Senare har han insett, att han faktiskt hade fel.

Större utmaning

Ulf Lyfors, vars tränarkarriär började redan 1967, var med och startade damfotbollen i Sverige. Han tränade Djurgårdens damer och var förbundskapten för landslaget 1980-1987. Största fjädern i hans hatt är damlandslagets EM-guld 1984. I dag är han konsult, tränare för sonen Joakims pojklag och Marikas främsta supporter

– Vi träffades i mitten av 80-talet och blev ett par, säger Marika. Men det dröjde ända till 1988, innan jag sa upp mig från jobbet som idrottslärare och flyttade till Stockholm. Samtidigt lade jag fotbollsskorna på hyllan. Jag fick ett nytt lärarjobb och började träna ett klubblag i Tyresö FF. Visst hade jag kunnat fortsätta som spelare några år till, men att bli tränare var en större utmaning.

Svenska fotbollsförbundet insåg snart att Marika fanns i Stockholm. De knöt henne till sig som damfotbollskonsulent, innan hon 1989 blev förbundskapten för damlaget närmast under landslaget. Året därpå kom sonen Joakim till världen.

– Att bli mamma var förstås det största någonsin. Det går inte att beskriva den glädje jag kände då.

Marika har aldrig haft några idrottsliga förväntningar på sonen Joakim. Men hon har hoppats, att han skulle bli intresserad. Och det blev han förstås.

– Jag spelar både fotboll, innebandy och ishockey, säger Joakim som tränar hårt varje dag med sikte på att bli proffs i någon av sporterna. Marika skjutsar, hämtar och lämnar som alla andra mammor i den mån hon hinner. Men tiden är knapp. I jobbet som förbundskapten reser hon minst 200 dagar per år. Det är samlingsdagar, konferenser, kurser och bevakning av matcher både hemma och utomlands. Ulf håller ställningarna och sköter marktjänsten. 

Håller tyst nu

På fritiden delar de intresset för Joakims idrottsutövande.

– Man får akta sig, så att man inte faller in i rollen som tränare, säger Marika. En gång, när Jocke var sju, åtta år gammal, ropade jag åt honom att försöka jobba på lite. Han stod kvar uppe på topp alldeles för länge, tyckte jag. Jocke sprang raskt ut till sidlinjen och klagade för Ulf. Nog är det väl så, att föräldrar inte ska ropa på sina barn, sa han. Sedan dess håller jag tyst. Åtminstone på matcherna.

Vid sidan av jobbet är Marika road av heminredning. Det märks i hennes hemtrevliga kök. Hon har målat väggar och skåpluckor med schabloner - som folk gjorde förr, när de inte hade några tapeter, säger hon. Hon har designat den öppna spisen, lutat av och lackat de breda plankorna i golvet. På samma sätt har hon gjort underverk med sommarstället i Vallvik utanför Ljusne.

– Det såg bedrövligt ut när vi köpte det, säger Ulf. Marika åkte dit och när Jocke och jag kom upp efter en vecka, hade hon gjort otroligt fint där. Det var som ett helt nytt hus. 

– Jag kopplar av när jag målar, säger Marika. Trädgården får Ulf ta hand om. För mig får den gärna vara vild och vacker.

Att Marika blev förbundskapten för landslaget innebar, att hon fick sitt drömjobb. Damfotbollen hade emellertid ingen status då och det hände att hon utstå en del kritik. När laget överraskande nog tog sig till VM-final i Los Angeles förra sommaren, var situationen plötsligt en annan. Omkring 4 miljoner svenskar bänkade framför TV:n, vilket var tittarrekord för TV4. Marika och spelarna var emellertid inte särskilt förvånade över framgången.

– Vi hade siktat på att gå till semifinal och ta medalj, säger Marika. Och vi gjorde det mer än bra. Vi var trots allt bara en frispark från guld.

Guld värda

Hon var jättearg först. Att bli lurad av Tyskland på guldmedaljen kändes mer än snöpligt. Först på väg hem förvandlades besvikelsen till glädjerus. 

– SAS bjöd på en jättefin mottagning i Chicago. Både piloter och flygvärdinnor hade landslagströjor på sig, när vi kom. Sedan flöt det på med champagne och snittar överallt. När vi flög in över Stockholm, fick vi eskort av två JAS-plan och på Arlanda rullades röda mattan ut, varpå vi fördes till ett VIP-rum. Där fanns journalister och fotografer från varenda TV-kanal. Vi hade inte väntat oss att sådant mottagande. Det stod folk överallt och vinkade från balkonger och kontorsfönster. Och i rondellen vid Sergels torg var det proppfullt med folk. När vi kom upp på scenen i Kungsträdgården, tappade man nästan andan. Det var otroligt många som hade kommit för att fira oss.

– De knep ett silver, de vann våra hjärtan och de är guld värda, sa statsminister Göran Persson. Det är en härlig känsla när folk kommer fram och säger grattis. Jag är en väldigt blyg person, men det känns enormt fint, när människor tackar för underhållningen som tjejerna bjuder på. Den värmen kan man bara inte stå emot. 

Sedan dess har Marika valts till såväl Årets tränare som Årets ledare. Det svenska tjejlandslaget har dessutom kvalificerat sig till EM-slutspel i England i maj nästa år. Det är stort men störst är ändå OS som snart går av stapeln i Aten. Marika har plockat ut sitt lag och snart bär det av till Rom på träningsläger.

- Vi har en god chans, konstaterar hon. Men man ska ha tur också. Det såg vi inte minst på herrarnas EM nu senast. Det kan vara stolpe in som avgör.

Titta i efterhand

Herrfotbollen ligger minst hundra år före damfotbollen, konstaterar hon. Men det går framåt. Framgångarna nu är frukten av väldigt mycket hårt arbete genom åren.

– Det är kul för mig också, säger Ulf och kan inte låta bli att retas. Jag brukar säga, att jag har krattat för det som händer nu. Damfotbollen har fått en enorm utveckling.  

Ulf tar sin kaffekopp och återvänder till vardagsrummet för ännu en fotbollsmatch på Eurosport. Så är det för det mesta. Det är egentligen bara när damlandslaget spelar som TV:n stängs av.

– Jocke och jag brukar se alla matcher med Djurgården men när Mackan spelar, då går det bara inte. Jag blir nervös och hetsar upp mig och Jocke blir irriterad på mig. Vi blir osams varje gång. Enda chansen är att banda matcherna och titta i efterhand, när vi vet resultatet.

Monica Antonsson