Ludvig Andersson

Allas Veckotidning

Nr 44, 2012

ABBA-Bennys son Ludvig har missbruk i generna

Jag provade alla droger som erbjöds

Ludvig Andersson blev nykter alkoholist när han bara var 22 år.

Då hade han röjt runt rejält i många år och provat olika droger.

Idag fokuserar Ludvig på musiken och älskade dottern Viola.

Strax bortom fullriggaren af Chapman på Skeppsholmen i Stockholm har Benny Andersson sitt musikaliska högkvarter. Här, i en över hundra år gammal tegelbyggnad, arbetar han och här står hans flygel. I huset finns flera bolag men även medarbetare som Görel Hanser känd som Stikkan Anderssons högra hand. Härifrån förvaltas nämligen det världsunika Abba-imperiet.

– Där finns skivbolaget Mono Music, Briggen Teaterproduktion som handskas med teaterrättigheterna och galopphästägarföretaget Chess Racing, säger Ludvig Andersson som möter upp i ett hus intill.

– Därifrån administreras även Benny Anderssons orkester som i sommar bara gör en enda spelning. Det är så svårt att få ihop alla sexton.

Ludvig är Benny Anderssons son med hustrun Mona Nörklit. Han är numera en del av familjeföretaget och det är honom vi har kommit för att träffa.
– Vi gjorde en konsertversion av Kristina från Duvemåla på Carnegie Hall i New York och Albert Hall i London. Nu ska den sättas upp i Helsingfors, berättar han och visar oss runt. Båda husen var flottans magasin tills Skeppsholmen i början av 1960-talet inte längre var militärt område för allmänheten förbjudet att beträda. Det första huset hyr Benny Andersson av Statens Fastighetsverk sedan 1991. Det andra kom till för några år sedan.

– Det satt ganska långt inne faktiskt. Fastighetsverket var angelägna om att få hit kulturell verksamhet och hoppades på en repslagarverkstad eller ett båtbyggeri. När det inte gick fick vi hyra. För bara ett år sedan var det jordgolv här inne.

Det nyrenoverade huset hyser numera en stor studio kallad Rixmixningsverket, ett påhittigt namn av Abba-producenten Michael B Tretow. Studios är vanligen inrymda i mörka, ljudisolerade källare men den här har stora panoramafönster av specialglas utåt Saltsjön där vita skärgårdsbåtar ligger förtöjda vid kajen. Centralt placerat är det 64 kanaler stora mixerbordet byggt 1976 som har tagits hit från Nashville via London och producenten Max Martins studio. Här står även Benny Anderssons Synclavier, en klenod till synthesizer med inbyggd inspelningsmaskin.
– Det är väl ingen direkt sprutspetsteknologi, säger Ludvig. Men pappa har alltid jobbat på den. Det är väl bara Sting, Stevie Wonder och han som vet hur den fungerar.

Musik och teater
Ett gäng musiker pockar på att få komma in så vi lämnar studion och söker oss till ett sällskapsrum intill. Där kan man dricka kaffe i Abba-muggar och se hur toalettdörrens handtag växlar från grönt till rött när det blir upptaget.
– Pappa frågade för tre år sedan om jag var intresserad av att vara lite mer på kontoret, säger Ludvig och ursäktar sig för att skjortan är skrynklig. Det var så mörkt i garderoben i morse.

– Han ville att jag med tanke på framtiden skulle lära mig hur allt fungerar. Och det är verkligen kul. Men jag har egna projekt också. Jag har alltid spelat musik och hållit på med teater.

Ludvig hör hemma på det fashionabla Östermalm. När han var nio byttes stadsvåningen mot en stor exklusiv villa på Djurgården. Det var det enda som skilde honom från andra barn, säger han.
– Det var varken glamoröst eller spektakulärt hemma hos oss. Mamma och pappa löste korsord och såg på TV som alla andra. Världsstjärnorna som kom och gick i vårt hem var som vilka tanter och farbröder som helst för mig.

Abba-eran var för länge sedan över. Det är snarare Orsa Spelmän som musikaliskt har präglat honom.
– Jag tog bussen varje morgon till Alströmska skolan tills jag var femton år. Då fick jag moped. Den körde jag med till skolan i ur och skur, ja i snöstorm till och med.

Ludvig fick sin första elgitarr med förstärkare när han var sju. Han fick privatlektioner av Kalle Moraeus som då var en ung fattig speleman.
– Jag övade alldeles för lite. Det kan jag ångra idag. Jag kan visserligen aldrig bli ett musikaliskt geni som pappa och Paul McCartney men om jag hade övat så hade jag kanske blivit bättre.

Drack och festade
Ludvig spelade trummor i kommunala musikskolan och hade fjorton år gammal sitt första band. De tränade på vinden i den Anderssonska villan. När fönstren om sommaren stod öppna hördes det ända bort till Skansen. Några år senare vann bandet en talangjakt på Östra Real och fick spela in sin första skiva.
– Jag gick samhällsvetenskaplig linje och älskade den skolan. Som tur var hade jag lätt för mig. Jag läste aldrig några läxor. Jag var på plats i skolan mellan nio och fem varje dag men jag var inte nödvändigtvis på lektionerna. Det var mycket roligare att vara elevrådsordförande och ordna fester. Om nätterna hängde jag på stans nattklubbar och hade alldeles för kul alldeles för sent.

Från femton års ålder fick Ludvig jobba som scentekniker i Kristina från Duvemåla om helgerna. Efter studenten fick han jobb som sjungande statist i Chess. Plötsligt måste han passa tider och ställa upp på rutiner.
– När man kommer till teatern klockan sex på kvällen vet man att alla som är där måste göra sitt. Annars blir det ingen föreställning för de 1600 som har köpt biljetter. Vi spelade totalt 350 föreställningar och man kan gott säga att det var min bästa skola.

Ludvig prövade på att gå i sin mammas fotspår. Tre somrar i rad fick han vara journalistelev på Aftonbladet och recensera skivor med bildbyline.
– Jag intervjuade Peter Forsberg när jag var 16 år. Det var Vattenfestival i Stockholm och han hade fått något slags pris. Vi var minst 60 journalister som trängdes utanför hans tält när hans manager sa att Peter bara skulle göra en intervju. ”Var är Aftonbladet?” Jag klev fram och fick ställa mina frågor. Det ösregnade så blocket blev blött och pennan slutade fungera men jag höll masken och låtsades. Sedan var det bara att försöka komma ihåg vad han hade sagt. Jag tror det gick bra. Han ringde i varje fall inte och skällde.

Kände sig döende
Ludvig drömde om att få bli skådespelare. Efter Chess fick han en roll i Jesus Christ Superstar som spelades i Örebro, i Dalhalla och på Maximteatern i Stockholm. Samtidigt skrev han låtar, fick skivkontrakt och festade. Nattklubbslivet från gymnasieåren hängde fortfarande i.

– Man kan gott säga att jag mellan 14 och 22 ansträngde mig ganska mycket för att ställa till det för mig. Jag drack och festade minst tre dagar i veckan. Hade jag inte slutat med det så hade jag inte suttit här nu. Jag som har beroendesjukdom i generna klarar inte av den sortens liv. Och förloppet snabbas på om man blandar alkohol med andra kuliga grejer. Det gjorde jag. Jag tog allt som erbjöds, kom aldrig ihåg något och kunde vakna upp var som helst. Jag var bara 22 år gammal när jag första gången hamnade på Sankt Görans beroendeklinik med delirium.

Ludvig var medveten om sitt ärftliga påbrå. Farföräldrarna har han aldrig ens träffat.
– Mina föräldrar hade förklarat det där för mig men det hjälpte ju inte så länge festandet var kul. Men mot slutet av min dryckeskarriär var det inte så roligt längre.

Det var efter en rejäl fyllehelg som Ludvig drabbades av svåra abstinensbesvär.
– Det började krypa i hela kroppen. Det var som om någon hade dragit av mig skinnet och hällt salt över mig. Jag trodde hjärtat skulle stanna och var helt säker på att jag skulle dö.

Ludvig hamnade på sjukhus, fick behandling och sov ett helt dygn.
– Tio dagar senare mådde jag bra och fortsatte som förut. Då hände det igen! Direkt! Då insåg jag att jag inte kunde fortsätta lura mig själv. Jag var tvungen att sluta.

Mycket stolt pappa
Efter genomgånget tolvstegsprogram är Ludvig sedan åtta år nykter alkoholist. Idag berättar han sin historia för att avskräcka och hjälpa andra.
– De alkoholrelaterade problemen är de största vi har, konstaterar han. Tänk bara på vad alla sjukhusbesök och levertransplantationer kostar. För att inte tala om bilolyckor, knivslagsmål, krogbråk och hustrumisshandel.

Pappa Benny som bär på samma gener var också nära att drabbas men slutade i tid.
– Det var stort av honom att berätta det hos Skavlan. Det var inte bestämt i förväg men när vi hörde att My Skarsgård skulle medverka och berätta om sina problem bestämde vi oss för att berätta om det gavs tillfälle. Pappa är ett väldigt stort stöd för mig. Det har han alltid varit.

Ludvig gifte sig mitt i den allra rörigaste avvänjningsprocessen. Med en dröm om en karriär som artist i Amerika flyttade han och hans fru till Los Angeles 2005. I åtta månader spelade han när tillfälle gavs, skrev låtar i en liten stuga på en bakgård, knöt branschkontakter och fick en manager till sitt band.

– Då visade det sig att vi skulle få barn, säger Ludvig. Jag var 25 år och livrädd för att bli pappa så vi åkte hem. Sedan kom Viola Andersson till världen och allt ordnade sig till det bästa. För mig är hon är det finaste som finns. Naturen är väldigt välordnad på det viset.

I dag är Ludvig frånskild varannanveckaspappa som lämnar och hämtar på dagis. När Viola bor hos honom leker de och lagar mat tillsammans. När hon ska sova nattar han henne med sina speciella vaggvisor.
– Jag brukar sjunga Fritjof i Arkadien av Evert Taube. Den är ju som en saga. Men det blir Fattig bonddräng också och Sov du lilla videung.

Ludvigs band heter Atlas numera. Hans tredje CD ligger på skivdiskarna och han hoppas på det stora genombrottet. Fritiden tillbringar han gärna i skärgården ombord på familjens båt. När det drar ihop sig till midsommar på landet utanför Trosa i Sörmland spelar far och son musiken som en liten priviligierad skara får skutta runt midsommarstången till.
– Det brukar komma hundratals människor från alla håll, säger Ludvig. Somliga har instrument med sig och spelar med. Andra dansar på sommarängen. Det brukar vara väldigt trevligt.
Monica Antonsson