Stellan Skarsgård

Hemmets Journal

Nr 8, 1994

Jag har just sett filmen "Our kind of traitor" med Stellan Skarsgård som rysk maffiakassör. 

Vilken otroligt duktig skådespelare han är. Man blir stolt.

Det fick mig att leta reda på en gammal intervju med Stellan Skarsgårt långt innan han blev så stor internationellt.  

Succéer och flotta filmanbud väger lätt för Stellan Skarsgård

Hollywood vill betala mig 75 000 om dagen

- men jag steker hellre köttbullar åt barnen

Familjen är det enda vettiga jag har i livet, säger Stellan Skarsgård. My och de fem barnen betyder allt för vår stora filmhjälte. Men när han först lärde känna sin fru lät det minsann annorlunda...

Filmen ”Kådisbellan” går just nu för fulla hus runt om i landet. Det är en skildring av författaren Roland Schütts barndomsår i 20-talets Stockholm. Den koleriske fadern spelas av Stellan Skarsgård som förstås fått översvallande recensioner för sin insats.

Tack vare ”Kådisbellan” har Stellan för några timmar lämnat hemmets härd för att låta sig intervjuas. Det var länge sedan sist. I över ett år har han bara ägnat sig åt familjen som för honom betyder mer än alla filmjobb i världen. 

Han skulle aldrig drömma om att ens för en kort tid försaka hustrun My och de fem barnen för något så trivialt som ett jobb. Han har inte låtit sig imponeras ens när Hollywood genom åren har lockat med feta anbud. 

Den enda gången han tackat ja, var till en mindre roll som sovjetisk ubåtskapten i filmen ”Röd Oktober” mot Sean Connery. Han kunde kvittera ut 150 000 kronor för två dagars jobb den gången vilket säger mer om Hollywood än om honom.

- Jag är en ekonomisk idiot som är priviligierad nog att kunna välja hur jag vill leva. Det senaste året har jag bara jobbat 20 dagar men nu börjar pengarna ta slut, säger Stellan och påstår att han faktiskt är pank.
- Om man förekommer på bild i tidningarna så tror folk att man har gott om pengar. Tyvärr stämmer det inte. Det finns inga som helst samband mellan bankkontot och den publicitet man får.
Stellan är en utpräglad livsnjutare. Han älskar sommaren och avskyr vintern. Barnen och svågern, författaren Niklas Rådström, har i flera år försökt få honom med på vintersemester i fjällen. Det har inte lyckats. Det är bra med fyra årstider men tre av dem kunde kortas ner till två, tycker han.

Stellan har en befriande distans till sina många framgångar som skådespelare. Han föredrar vardagsbestyr som att handla, laga och äta god mat tillsammans med familjen. 

För ändamålet har han låtit installera en riktig restaurangspis i den stora våningen på Söder i Stockholm. Här lagar han det mesta av familjens kulinariska läckerheter men föredrar italiensk mat och svensk husmanskost.

Ibland äter jag så mycket att jag måste sträcka ut mig på golvet efter middagen. Då kommer alla barnen och hoppar på min mage.

Privatlivet vill han hålla för sig själv. Svensk Damtidning och Hänt i veckan pratar han inte ens med.
- De är inte intresserade av mig och det jag gör. Det enda de vill skriva om är om jag byter fru eller hoppar i säng med någon annan. Men om så skulle ske, skulle jag ändå aldrig berätta det. Dessutom har jag lyckats gifta mig med precis den kvinna jag vill ha.

Ett eget land
Stellan växte upp i Skåne dit han kom som åttaåring med familjen från Uppsala. Han var lite och klen och det givna mobboffret för elaka skolkamrater. Han slog aldrig tillbaka men det berodde mest på att han inte vågade.
- Jag lärde mig att slåss med ord, säger Stellan som frågade sina plågoandar hur det kom sig att de ville klå en sådan svag stackare som han. Då framstod de som fega och slutade.

Familjen Skarsgård flyttade i samma takt som fadern fick bättre betalda jobb. Ibland kunde det bli så ofta som en gång om året. Ändå rotade han sig på två mycket speciella platser. 

Den ena var disponentvillan i Klagshamn som föräldrarna hyrde för 500 kronor i månaden.

- Det var minsann en kåk för galna upptåg, säger Stellan. Den var tillräckligt ruffig för att vi ungar skulle få fara fram nästan hur som helst. 

Vi hade tjänarnas avdelning på tre rum och badrum till vårt förfogande. 

Tyvärr blev vi tvungna att flytta när det visade sig att uppvärmningskostnaden för 14 rum och kök blev bra mycket högre än hyran.

Stellans käraste smultronställe är farmors sommarhus i Stora Rör mellan Borgholm och Färjestaden på Öland. Huset byggdes av farfars far som var skeppsmäklare i Kalmar och står kvar än i dag i sitt ursprungliga skick. Dit styr familjen kosan så fort solen börjat värma och marken tinat upp.
- Det är ett oisolerat trähus utan rinnande vatten och ska så förbli. På den punkten är jag oerhört konservativ. Det står där som ett monument över en utdöd borgarklass och förfaller allt mer. Men jag vill inte isolera det och göra om det till något det inte är.

Odräglig unge

Det bästa med barndomens Ölandssomrar var kompisen, numera författaren Johan Günther som bodde i grannhuset. Föräldrarna kände varandra och lät dem hållas med sina vilda lekar. Bland annat skapade de nationen Transic i fantasin och organiserade sin bananrepublik med eget postväsende och demokratiska val. Själva var de trestjärniga generaler som lade ner särskilt mycket möda på försvarsmakten innan Transic slutligen gick under eller åtminstone glömdes bort efter fyra, fem år.
- Vi hade en egen tidning, egna frimärken och egen valuta. Allt finns kvar. Till och med uniformerna med stjärnor och utmärkelser av papper och tygbitar.

En dag när Stellan var fem år fick John plötsligt en syster. Lilla My gjorde entré i världen som det besvärligaste av småglin.
- Hon utvecklade inga intressantare sidor förrän i 17-årsåldern, flinar Stellan. Bortsett från det är det en väldig trygghet att vi delar vår bakgrund.

Teatern kom tidigt in i Stellans liv. Redan som sjuåring spelade han snödriva i ”Barnen som skulle hämta våren”. Han låg i ett hörn med ett vitt lakan över huvudet tills våren kom och han fick krypa ut.
- Mamma och pappa tyckte att jag var jättebra, säger Stellan som på den tiden spelade ABF-teater hos ”tant Alice” i Malmö. Därefter gjorde han småroller på Malmö och Helsingborgs stadsteatrar och succé hos Peter Oscarsson på Teater Sju. Men äventyret lockade och innan han hade fyllt femton år bestämde han sig för att gå till sjöss.
- De tittade på oss från topp till tå när vi mönstrade på, Johan och jag. Vi var inte bara unga och spinkiga utan också totalt oförberedda på den råbarkade samtalston vi skulle möta. Men det var nyttigt, mycket nyttigt.

Skutan gick med pappersmassa från Holmsund till Liverpool och med bananer från Kanarieöarna till Sverige innan den for vidare till Finland och andra länders främmande hamnar. Stellan och Johan fick städa, diska, skala potatis och göra allt ”skitjobb” som tänkas kan. När de gick i land några månader senare var de definitivt botade från all slags sjömansromantik.

Stellan ville bli tandläkare som Johans pappa eller rent av diplomat. Men storebror Kettil sökte rollen i TV-serien ”Bombi Bitt” för både sig och brorsan – och Stellan fick jobbet. Sexton år gammal blev han plötsligt en omåttligt populär TV-idol.
- Jag förstod inte riktigt omfattningen av framgången förrän jag belägrades av journalister. På den tiden fanns bara en TV-kanal så det var ungefär som att vara rockstjärna. Jag fick hundratals brev varje dag och tonåringarna skrek hysteriskt så fort jag visade mig.

Stellans kloka föräldrar såg vänligt men bestämt till att framgången inte steg honom åt huvudet. Han var inte bättre än andra bara för att han var känd i filmens förljugna värld.
Stellan sökte in på scenskolan 1969 men ansågs inte tillräckligt begåvad. Ändå strömmade jobben in och han har kunnat välja och vraka sedan dess.
- Jag har samma relation till scenskolan som till militärtjänsten som jag inte heller har gjort. Jag saknar möjligheten att kunna träffa kompisar och prata lumparminnen. Men det är allt. Skådespelaryrket handlar mest om att lära sig allt från botten och arbeta sig uppåt.

På luffen

Stellan knöts till Dramaten och spelade under några intensiva år alla de klassiska styckena innan han ledsnade och sade upp sig i mitten av 80-talet. Sedan dess har hans stjärna lyst klarast på film. Vem minns inte Hasse Alfredssons ”Den enfaldige mördaren”, Kjell Gredes film om Raoul Wallenberg, Sven Nykvists ”Oxen” och kommendörkapten Hamilton i Jan Guillous ”Coq Rouge”. För att bara nämna några. Och så ”Kådisbellan” förstås som är aktuell just nu.
- Min rollfigur Fritiof Schütt är en klart olämplig far. Han vill nog väl men överför sina grusade drömmar på sönerna, säger Stellan och tillstår att det finns ett visst mått av honom själv i rollfiguren. Som i alla roller.
- Ingredienserna kommer från mig själv. Men jag förstärker en del sidor och dämpar andra till det blir en helt annan människa. Alla har något av det mesta inom sig fast olika mycket av olika ingredienser.
Stellan har funderat mycket på föräldrarollen och det fenomen som gör att de flera, när barnen är i tonåren, får veta att de har gjort fel. Det finns nog ingen som klarar föräldrarollen till fulländning, menar han.

- Det finns inga patentlösningar. Men det är viktigt att barnen känner sig älskade och att de kan vända sig till en utan att bli avvisade. Det är inte lätt att leva upp till det i ett samhälle där båda föräldrarna ska arbeta och barnen vara på dagis hela dagarna. Tyvärr går det inte ihop.
Hans egen barndom präglades av öppenhet och frihet under ansvar. När äldste sonen Alexander förra året meddelade att han ville semestra på egen hand lät han det ske. För andra året i rad reste sonen i somras till Grekland med sina kompisar i stället för att följa med familjen till Öland. Men det är så det ska vara, menar Stellan.

För att någon gång få samla familjen har My och Stellan givit sig ut och tågluffat. Bland annat har de upplevt Venedig tillsammans några gånger.
- Det gäller att planera resan noga och inte börja leta efter hotellrum när man kommit fram. Vi brukar boka två trebäddskupéer intill varandra på de internationella tågen och sedan ta bort mellanväggen. Vi äter tillsammans, ägnar oss åt högläsning och pratar om allt mellan himmel och jord. Det är jättehärligt!
Någon ny tågluffarresa är just nu inte planerad.
- Jag är ju pank, sa jag ju!
Istället blir det en hel del jobb framöver. En TV-serie och ett eget långfilmsprojekt – ”Ett triangeldrama i högt tempo” om finansiering kan ordnas.
Några önskeroller håller han sig inte med. Vill han spela Hamlet så kan han göra det för sig själv hemma på Söder, menar han. Värre än så är det inte.

Goda grannar!
Stellan trivs bäst när han har många människor omkring sig. Ensamheten skyr han som pesten.
- Somliga drar sig undan för att få vara ensamma. Jag förstår inte vad det ska vara bra för. Människor är det roligaste som finns.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att svågern och bästa kompisen Johan Günther och hans familj bor på andra sidan farstun hemma på Söder. Dörrarna står alltid öppna och ungarna springer ut och in. Stellan har till och med påstått att de delar porslin med varandra.
- Vi är som en enda stor familj. Det finns flest gafflar där det var fest sist, säger han.

För några år sedan, när sönerna Alexander, 17, Gustaf, 13, och Sam, 10, hade börjat växa till sig, blev My och Stellan föräldrar på nytt. För tre år sedan föddes Bill och för ett år sedan lilla Alice. Det är med andra ord full fart hemma hos Skarsgårds. De tre äldsta barnen går redan i pappas fotspår. Mammas jobb, hon pluggar till läkare, tycks däremot inte locka. Det beror nog på att hon pluggar så mycket, tror Stellan. Det ser inte så kul ut.

- Det är annorlunda att bli föräldrar nu när man är äldre. Det är otroligt roligt! Vi är både lugnare och mognare, säger Stellan som alltid har drömt om att få många barn.
- I och med att jag slutade på Dramaten och fick mer tid över, blev det plötsligt möjligt, säger han. Familjen är mitt livselixir. Det är det enda vettiga jag har i livet.
Monica Antonsson

Jag hittar några fax som visar hur knepigt det var att få vissa intervjuer på 70-talet. Särskilt när det gällde så kallade kändisar. Det var inte ovanligt att man fick vänta ett halvår eller ett år på att få en tid att träffa stjärnan. Så man fick tjata, utrusta sig med tålamod och att ha många bollar i luften samtidigt.

Och rätt som det var föll alla pusselbitar på plats. Som här med Stellan Skarsgård som jag intervjuade på Münchenbryggeriet vid Södermälarstrand i Stockholm. 

Tilde de Paula

Allas Veckotidning

Nr 39, 2005

Tilde de Paula tar kommando både hemma och på jobbet

En kontrollfreak som jag måste göra allting själv

Hon är en obotlig optimist som styr och ställer och avskyr gnäll. Tv-profilen Tilde de Paula har koll. Men när det gäller kärleken är hon inte längre så säker...

Nu tar Tilde kontrollen över "Nyhetsmorgon söndag" i TV4. 

Tilde de Paula, 32, är ett riktigt energiknippe. Söt och glad, generös och ödmjuk är hon van att åtminstone mentalt spotta i nävarna och ta tag i situationer med en kraft få förunnad. 

Hon har koll och hon tar kommando. Därför är det oftast hon som är navet kring vilket resten kretsar.

- Så har det alltid varit, säger hon och parkerar stadsjeepen för en promenad i Hagaparken. 

Det gäller familjen såväl som jobbet. Jag kan stå med ett barn på armen och två runt benen och koka mat samtidigt som jag pratar i telefonen och lovar hämta tvätten om fem minuter. Det har med mitt kontrollbehov att göra. Jag gör helst allt själv. Frågan är om det är en förmåga eller ett ok.

Det är svårt att förstå att spensliga lilla Tilde faktiskt är trebarnsmor. På bara fem år har hon fött dem till världen.
- Jag tränar, förklarar hon. Och jag är ointresserad av såväl vikt som ålder. Det viktiga är om folk jag möter får mig att må bra eller dåligt, om de är översittare eller kamrat.

Tilde är en obotlig optimist som avskyr gnäll. Hemma har hon därför infört en antignällregel.
- Jag brukar säga till barnen, att de får vara arga eller glada och ge uttryck för det. Då lyssnar jag. Gnäll lyssnar jag däremot inte på. Gnäll betyder ingenting. Det skapar bara dålig stämning.

Ber om ursäkt

Själv kan hon börja dagen med att be sina barn om ursäkt. Vet ni vad, säger hon. Idag känner jag mig trött och ur slag och är inte särskilt rolig. Och barnen förstår. Det gör inget, säger de. Alla är trötta ibland.

 
- De är så jättefina och förstående, konstaterar hon. Sönerna Elian, 5, och Zion, 4, har hon just släppt av hos pappa Daniel Möllberg. De var livskamrater länge och delar på ansvaret för pojkarna.

- Han är helt ovärderlig, säger Tilde och slår sig ner med en kopp kaffe vid bordet på en uteservering. Daniel är bäst i hela universum! Vi har en otroligt hög ambitionsnivå med vårt föräldraskap och löser alla problem i samförstånd. Det har att göra med att vi är generösa mot varandra. 

Båda vill ju vara med barnen hela tiden. Första halvåret efter separationen, när jag jobbade med Nyhetsmorgon, var det han som löste av mig klockan tre om morgnarna. Därför blev övergången väldigt smidig för grabbarna.

Tilde ser separationen som ett misslyckande. Ingenting går upp mot orginalfamiljen, säger hon. Det var en oväntat insikt. Alla andra skiljer sig, så det kan väl jag också göra, tänkte hon.
- Det har jag omvärderat nu. Men det är tråkigt, att man måste grotta in hela huvudet i gyttjan själv för att förstå saker och ting. Livet måste faktiskt inte vara så perfekt hela tiden. Om man bara tänkte efter, borde man kunna hitta styrka hos varandra, när det kör ihop sig.

Kärleken kom i kläm
Det var i konkurrensen med jobb och föräldraansvar som kärleken kom i kläm och hamnade på undantag. Till sist hade de nått vägs ände och bröt upp.
- En relation blir så lätt Familjen AB, en slags styrelse med två ledamöter, jag och min man. Man pusslar med tiderna, för att få allt att fungera. Om du hämtar, så lämnar jag. Diskade du igår, så kan du träna i dag, annars är det min tur. Man börjar räkna sina rättigheter efter ett poängsystem där någon är offer. Till slut får man ihop det. Pusslet är lagt. Det är lätt att glömma, att den andre en gång var det sexigaste man hade mött. Det är synd, att man inte kan gå skilda vägar, komma till insikt och mötas på nytt, men så funkar det inte. Daniel och jag har en jättebra relation. Jag är glad för det. Vi pratar och SMS:ar till varandra flera gånger om dagen.

Tilde fanns så småningom kärleken på nytt i Fredrik Bjur som är pappa till minstingen Naemi som kom till världen i februari.
- Skvallerpressen tyckte att det gick lite väl fort, men de hade ju ingen aning om, när Daniel och jag separerade. Vi informerade dem inte om det. Fredrik och jag hade tänkt ta det lite lugnt, men jag blev med barn och på den vägen är det. Jag blir helt enkelt väldigt lätt gravid!

Det är kanhända erfarenheterna från skilsmässan som Tilde ska sätta på pränt, nu när hon skrivit kontrakt med ett bokförlag om en relationsfaktabok. Inspirationen kom med lilla Naemi och snart är det dags att göra upp en tidsplan för arbetet. 

Tonårsbröllop

Tilde gör som alltid det bästa av situationen. Hon tror inte, att pojkarna mår dåligt av den nya familjesituationen, men visst skulle de helst se mamma och pappa förenade under samma tak.
- Det vill alla barn. Som det nu är, hamnar de i en valsituation. När de är hos mig, längtar de efter pappa och när de är hos Daniel, längtar de efter mig.

Anatilde, som hon egentligen heter, har sina rötter i alla världsdelar utom Australien, visar det sig. Mamma Lourdes och pappa Anacleto möttes på Kuba, när de var 14 respektive 15 år gamla. Hon kom från New York och han från Rio de Janeiro. Kärleken slog till och till sist ställdes det till med tonårsbröllop. Sonen Andes kom till världen och familjen flyttade till Chile, där Tilde föddes 1972. Året därpå störtades Chiles socialistiske president, Salvador Allende, varpå familjen flydde till Sverige.
- De tog den ambassad som låg närmast, säger Tilde. Sveriges ambassadör hade dessutom gjort sig känd för att ställa upp för människor på flykt. Det fick han sota för sedan här hemma.

Familjen hamnade i Uppsala, där Tilde växte upp omgiven av sin brasilianska släkt.
- De fick politisk asyl 1979 och återvände till Brasilien. Det var bara mamma, min bror och jag som stannade kvar.

Längtade hem
Tildes pappa återvände alltså, vilket gjort att hon har delat sina uppväxtår mellan Uppsala och Rio de Janeiro. Somrarna har hon spenderat i New York och Miami, dit mammas amerikanska släkt har flyttat.
- Både mamma och pappa bildade nya familjer. Hon fick tre nya barn och han fick tre eller fyra. En del är ju plastbarn… Vi är en väldigt stor familj. Det är nästan lite Corleone över oss. Men många bor i Brasilien, så vi samlas inte om söndagarna. Det hindrar inte, att vi har tät och fin kontakt.

Tilde talar såväl engelska som spanska och portugisiska flytande. Hon har dessutom pluggat franska och förstår italienska. Undra på att hon känner sig hemma överallt.
- När jag var yngre, längtade jag alltid hem. Det var inget trauma eller så, men var jag än var, så ville jag någon annanstans. Numera är Sverige mest hemma. Det är här jag har flest vänner.

Det var viktigt för Tilde att höra hemma, så på artonårsdagen lämnade hon in en ansökan om svenskt medborgarskap. Hon var emellertid inte myndig i vare sig USA eller Brasilien, så hon fick invänta 21-årsdagen.
- Då stod jag där med min ansökan igen och fick ett fint papper med tre kronor som intygar, att jag är svensk. Vi firade det med en napoleonbakelse på konditori mamma, Andes och jag.

Tilde var duktig på att skriva och med DN-skrapan som mål, siktade hon 13 år gammal in sig på att bli journalist. Två år senare flyttade hon hemifrån och fick dra på sig de blå latexhandskarna för att skrubba toaletter. Hon var ju tvungen att försörja sig, som hon säger. De närmast följande tio åren hann hon vara såväl städare som pizzabagare, tidningsutdelare, kassörska, guide, tolk, översättare, motorsågs- och vedklyvsförsäljare, innan hon väl fick sin journalistutbildning vid Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping. Det ledde vidare till en praktikplats på TV4 Uppland och på den vägen är det. Efter program som ”Saknad” och ”Nyhetsmorgon” är hon en av TV4:s mest populära programledare. Och efter att hon, med lilla Naemi på armen, har åkt omkring med sommarcirkusen ”Stadskampen”, tar hon i september hand om ”Nyhetsmorgon söndag”.

Jobbade när barnen var små
- Det blir ett program med kvinnliga förtecken men med mindre mat, mode och trädgård än liknande program. Och vi ska definitivt inte ägna oss åt läppstiftstester! Redaktionen är liten, så jag får själv ett stort inflytande över innehållet. Det är en dröm som har blivit sann. Tänk att få göra Nyhetsmorgon och bara behöva stiga upp tidigt en dag i veckan. Övriga dagar ska jag jobba redaktionellt. Naemi får helt enkelt följa med.

Tilde jobbade även när pojkarna var små. Det fick hon kritik för från sina håll.
- Mamma tröstade mig och sa, att i hela den övriga världen jobbar mammorna med barnen tätt intill kroppen. Det är bara här i Sverige som man är mammaledig. Det är i och för sig bra, men det kan ju inte vara så, att det bara är svenska barn som är sunda, medan alla andra är vrak. Jag kan inte förstå, att det skulle spela någon roll, om Naemi och jag sitter på TV4 eller hemma i vardagsrummet. Så länge jag är lugn och glad och hon får sina behov tillfredsställda, är det nog bara bra för oss båda, att jag arbetar.
Av: Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson

Adele Li Puma

Hemmets Veckotidning

Nr 11, 1998

Olyckan raserade allt

- Inte förrän jag såg Siv i en dröm kunde jag gå vidare med mitt liv...

Adele Li Puma var en ung lovande sångstjärna när den tragiska bilolyckan slog hennes liv i spillror. 

Hennes vän, sångerskan Siv Pettersson, omkom och själv blev Adele svårt skadad. Ingen trodde att hon någonsin skulle kunna stå på en scen igen...

Idag är hon tillbaka men drivkraften är inte längre att bli stjärna. Nu vill hon mer än så...

Den 12 januari 1975 var något av en ödesdag för sångerskan Adele Li Puma. Tillsammans med kollegan Siv Pettersson och två musiker var hon på hemväg i bil från Oslo, där de hade gjort en krogshow med Sune Mangs. 

Framtiden såg ljus ut för dem båda. Siv toppade alla listor med ”Låt mig få tända ett ljus” och Adele hade just gjort succé som Maria Magdalena i musikalen Jesus Christ Superstar - en roll hon delade med Agneta Fältskog och Titti Sjöblom. 

Adele var erbjuden en roll i nästa Bondfilm och skulle inom kort skriva kontrakt på en krogshow på Berns Salonger.

Siv och Adele småpratade på tjejers vis i baksätet, medan bilen tog sig fram på hala vintervägar i snöblandat regn. Så knäppte Siv av sig halsbandet, räckte det till Adele och tackade för lånet. ”Tag det nu”, sa hon. ”Man vet aldrig när vi ses igen.”

- Vi satt och slumrade, när bilen plötsligt fick sladd och dundrade rakt in i ett vägräcke, säger Adele Li Puma, 50. Det var strax före Säffle och kraschen blev våldsam. Efteråt blev det alldeles tyst.
Adele försökte komma loss men insåg att hon satt fast. Strax intill låg Siv med slutna ögon.
- Jag ropade hennes namn gång på gång men hon svarade inte. Efter en stund kom polis och ambulans med blåljus och tjutande sirener. Siv och grabbarna bars iväg till ambulanserna. Mig fick de skära loss, säger Adele som fördes till sjukhus med krossat bäcken. Det var tveksamt om hon någonsin skulle kunna gå igen.

I dag, 23 år senare, har Adele återfått det mesta av sitt forna, glada jag. Hon är en ovanligt positiv människa med ett ständigt leende till hands under jätteburret av svart, självlockigt hår. Det märks att hon är road av heminredning. Kedjehuset i Upplands Väsby är vackert möblerat och starkt präglat av hennes sicilianska ursprung. Maken Kjell Forsberg, som är väktare på ett möbelvaruhus, står för det jordnära svenska liksom barnen Josefin, 20, och Mattias, 22, som mest ser mamma Adeles hemland som ett varmt och trivsamt semestermål. Josefin jobbar i en hamburgerbar medan Mattias säljer TV- och dataspel i eget företag. Till familjen hör även lekfulla boxern Elliot.

Pappan hämtade sin familj till Sverige

Adele kom till världen i huvudstaden Catania på Sicilien. Hon växte upp med mamma Filippa, pappa Umberto och lillasyster Graciella i en stor lägenhet som de delade med farmor, farfar, en farbror och en faster. Männen hjälptes åt med försörjningen medan kvinnorna delade på hushållsarbetet. Graciella och Adele, som var enda barnen, hade följaktligen många vuxna att ty sig till.

- När mina föräldrar och min syster flyttade till Milano - för att pappa hade ett fått jobb som nattklubbsmusiker där - blev jag kvar hos faster och farbror i Catania. Jag var sex år och hade just börjat skolan. Det kändes hårt i början men jag hade det bra. De hämtade mig när jag var elva men då hade jag helst velat stannat kvar.

Familjen återvände till Sicilien, när pappan for till Sverige för att turnera med sångaren Umberto Marcato som just då var populär med världsschlagern ”Volare”.
Adele var något av en rebell, så farbrodern hade fullt upp med att hålla ordning på henne. Fina, italienska flickor skulle helst sitta hemma om kvällarna på den tiden och definitivt inte prata med pojkar.
- Det struntade jag fullständigt i! Jag ville vara fri och dansade på restaurangerna så fort jag kom åt. Det stod grabbar under min balkong och väntade så ofta, att min farbror till slut inte vågade låta mig gå till skolan själv. Han kom till och med och hämtade mig om eftermiddagarna.

Det gick bra för Umberto Marcato i Sverige och kontrakten förlängdes. Adeles pappa blev följaktligen kvar. Till sist sa farbrodern i från. Tänkte han stanna i Sverige, så fick han allt komma och hämta familjen.
- Vi tog tåget till Sverige i september 1962, säger Adele vars första möte med det nya hemlandet var centralstationen i Stockholm.
- Där stod vi i höstkylan och väntade utan att kunna ett ord svenska.

Adeles pappa dök snart upp och det blev färd med bil till förorten Upplands Väsby, där han hade hyrt övervåningen på en villa. Adele minns hur det kändes, när hon första gången steg in över tröskeln till sitt nya, svenska hem.
- Jaha, här ska vi bo nu, tänkte jag och undrade hur det skulle bli. Graciella fick börja om från första klass och jag gick realskolan.

Det fanns ingen svenskundervisning för invandrare på den tiden, så Adele fick lära sig språket själv med hjälp av ett lexikon. En lärare i skolan, som likt Adele kunde lite franska, var också till god hjälp.
- Mina klasskompisar lärde mig alla fula ord som fanns. En gång lurade de mig att skriva något fruktansvärt på tavlan. Lärarna var chockade men jag förstod ingenting.

Adele blev småningom springflicka på Svenska Metallverkens postavdelning. Det var där hon 14 år gammal mötte den några år äldre Kjell Forsberg som jobbade på kontoret.
- Han fick plötsligt väldigt mycket post, skrattar Adele. Så fort jag fick en chans, gjorde jag mig ärenden till Kjell. Det dröjde inte länge förrän vi var ett par och det är vi ännu efter 35 år. Kjell är och förblir min stora kärlek. Han har stått vid min sida genom alla svåra år. Som tur är, är han väldigt tolerant och tar mig som den jag är.

Strax före jul undrade arbetskamraterna om inte Adele kunde bjuda på Luciasång. Helgonet Lucia levde trots allt i Syracusa på Sicilien.
- Jag hade sjungit lite för turister därhemma, så jag ställde upp. Pappa kom med orkestern och kompade, så det blev väldigt populärt.

Efter det började Adele sjunga på firmafester och födelsedagskalas och fick snart vara med i radioprogrammet Frukostklubben med Sigge Fürst. Genombrottet kom sedan hon blivit ”upptäckt” av den svenskamerikanske vissångaren William Clauson som på 60-talet berikade svenskt musikliv med latinamerikanska rytmer och som drev restaurang El Sombrero i Stockholm.
- Jag sjöng på El Sombrero några kvällar i veckan och gick, efter rekommendation av Kardemumma och Hasse Ekman, tre år på Calle Flygares teaterskola. Det blev Nygammalt i TV, folkparksturné, grammofoninspelningar, Jesus Christ Supestar på Scandinavium i Göteborg och den där krogshowen på Regnbuen i Oslo som norsk TV filmade och som skulle bana väg för min nya platta. Om inte olyckan hade hänt...

Det dröjde flera dagar innan läkarna vågade berätta för Adele att Siv Pettersson och en av musikerna var döda. Hon trodde, där hon låg med krossat bäckenben, att Siv låg i salen intill. När de till sist berättade sanningen, kunde hon inte ta den till sig.
- Jag grät och grät och grät. Det kändes så fruktansvärt tomt att Siv var borta. Jag matvägrade och ville inte prata om olyckan. Än mindre vågade jag fråga hur det var med mig själv. Jag låg där jag låg med kateter på en specialmadrass som skulle bespara mig liggsår. Dessutom hade jag förlorat barnet jag väntade. Det hade varit lika bra om även jag hade åt, tyckte jag.

Adele delade rum med en flicka som var blind. När inget annat hjälpte, bad läkarna henne om hjälp.
- Hon matade mig och berättade om sitt liv, säger Adele som kände sig lite dum. Till sist kom en nattsköterska in på salen och sa: ”Du har ju hjärtat på rätta stället, gör något av det!”
- Det fick mig att gå vidare. När jag skrevs ut från sjukhuset efter fyra månader gick jag snett men jag kunde i alla fall gå.

Det tog Adele sju år av stenhård rehabilitering att läka kroppen och lära sig gå rakt igen, trots att ena benet är förkortat två centimeter. I dag har hon ett inlägg i ena skon men haltar bara lätt när hon är trött.

Hade svåra skuldkänslor för olyckan

De följande åren levde Adele ett liv långt från kändisvärlden tillsammans med Kjell. Branschen hörde inte av sig. De flesta trodde att hon låg förlamad. Hon öppnade en affär tillsammans med sin syster och kunde så småningom föda Mattias och Josefin med kejsarsnitt trots sin svåra höftskada. Sällan eller aldrig talade hon om olyckan. Skuldkänslorna var för svåra och hon ville inte oroa familjen.

- Det tog 13 år innan jag kunde börja prata det som hänt, säger Adele. Varför fick jag leva och inte Siv? Det kunde lika gärna ha varit jag. Strax före kraschen hade vi talat om att byta plats.
Tankarna malde på tills hon en natt mötte Siv i drömmen.

- Jag drömde att jag kom in i en stor, gyllene sal där det var fullt med glada människor och guld överallt. Så kom Siv emot mig och räckte mig sin hand. ”Jag vill bara tala om att jag har det bra”, sa hon. Det var som om hon ville befria mig från min känsla av skuld. Så försvann hon och jag såg henne inte mer. Jag har bevarat den lyckliga bilden av henne i mitt minne. Numera kan jag till och med höra hennes plattor utan att bryta ihop. Det kunde jag inte i början.
Sju år efter olyckan tyckte Adeles forna manager, Sten Åström, att det var dags för henne att återvända till scenen. Det gjorde hon också tack vare hans stöd. Bland annat turnerade hon med revyn ”Heja Sverige”.

Så drabbades hon av nästa slag - en tumör i urinblåsan som efter mycket vånda opererades bort med lycklig utgång. Tre år senare opererades hon för ett utomkvädeshavandeskap.
- Kjell och jag hade så gärna velat ha ett tredje barn, säger Adele och berättar hur hon efter operationen i sin ensamhet skrek av återhållen smärta, när hon sprang i motionsspåret.
- Annars hade jag sprängts i bitar.

Så omkom Sten Åström i Estoniaolyckan. Därmed förlorade Adele inte bara en vän utan också den person som i alla år skött hennes bokningar. Även honom har hon mött i drömmen flera gånger.
- Sten hade tvingats amputera ett ben på grund av diabetes. Sista gången vi sågs körde jag honom i rullstol. I drömmarna kommer han alltid springade emot mig, frisk och glad, ur en skog.

Tragedierna har lärt Adele att älska livet. I stället för att göra karriären livsviktig har artistyrket blivit hennes sätt att dela med sig av sig själv till andra. Samtidigt kommer hon vidare själv. Hon har just gjort Landstingscabarrén ”O sole mio” och ”Bröderna Östermans huskors” mot bland andra Hans Wahlgren. Hon skräddarsyr festkvällar och sjunger till dans och underhållning med två pianinster och två orkestrar, varav en italiensk. Hon har till och med en CD på gång. Och familjen hejar på. Som alltid.
- Jag skulle gärna spela teater eller musikal, säger hon. Det är ju det jag är utbildad för. Men även revy och cabarré är intressant, om någon roll skulle vara ledig.
Av: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson mfl

______________________________________________________________________

Hänt Extra
Nr 19, 2004

Sångerskan Adele kom till Sverige som tonåring

- Jag har mitt Italien här...

Det märks att sångerskan Adele Li Puma, 55, är road av heminredning. Hennes hem präglas av spännande inredningsdetaljer av sydeuropeiskt snitt. Adele har sina rötter i Catania på Sicilien och det går igen här i hennes svenska hem. Det är dekorationslister på väggar och dörrar, skugglister i taken, infälld belysning och stora, vackert schablonmålade takbjälkar. Somliga rum har tapeter i taken och det är gott om infällda hyllor och skåp - med och utan glasdörrar och belysning.  

– Våra barn, Mattias och Josefin, har för länge sedan flyttat hemifrån, säger Adele. Det är bara Kjell och jag kvar. Och så Cooper förstås, boxern. Men barnen och deras familjer kommer ofta på besök, så numera är det Mattias ungar Emilia, 4, och Oliver, 3, som leker i barnkammaren. 

Adele kom till Sverige som tonåring, när hennes pappa turnerade här med sångaren Umberto Marcato. Hon lärde sig svenska på egen hand, gick Calle Flygares teaterskola och fick snabbt stora framgångar tillsammans med trubaduren William Clausen som då drev restaurang El Sombrero på Drottninggatan i Stockholm. Adele delade rollen som Maria Magdalena i Jesus Christ Superstar med Titti Sjöblom och Agneta Fältskog och hade just tecknat kontrakt för en roll i James Bond-filmen Octopussy, när en bilolycka satte stopp för karriären. I bilen satt även sångerskan Siv Pettersson som var svensktoppsaktuell med ”Låt mig få tända ett ljus”. Hon och en av deras musiker omkom. Adele satt fastklämd och fick skäras loss med krossat bäcken. Det tog sju år, innan hon kunde gå normalt igen.

– Det var min manager Sten Åström som till sist fick mig att börja jobba igen, säger Adele vars almanacka alltjämt är fulltecknad. Hon gör kabaré med Bert-Åke Varg och trollkarlen Johnny Long och hon bjuder på italienska temakvällar likaväl som hon föreläser om nyttan av ett väl fungerande kroppsspråk. En rad tragedier har lärt henne älska livet. Hon är en ovanligt positiv och färgstark person under jätteburret av svart, självlockigt hår.

Adele och maken Kjell Forsberg träffades för 40 år sedan nu och på den vägen är det. De köpte villan i Upplands Väsby tio år senare och här lär de bli kvar. Adele har inga planer på att återvända till Sicilien.

– Kjell skulle gärna flytta, säger hon. Han skulle packa direkt, om jag bara gick med på att lämna Sverige. Jag har mitt Italien här och är nöjd med det. 

Adele är förtjust i textilier. Huset präglas därför av mjuka kuddar, heltäckande dukar och naturfärgade stolsdynor med spets. Och så rosetter förstås. Hon har knutit rosetter överallt, där de överhuvudtaget är möjligt att knyta rosetter - runt stolsryggar, bordsdukshörn och ljusstakar. Dessutom samlar hon på italienska porslinskrukor och har porslinsänglar. Hon har ett 60-tal varav många kommer från vännen Christina Schollin.

– Jag drömmer om en inglasad veranda med glaskupol som går att öppna, säger Adele. Det är nästa projekt. Hade vi inte behövt tänka på pengar, så hade vi redan haft en.

Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

Foto: Kurt Pettersson
Adele och Kjell har varit ett par i 40 år vid det här laget.
Här gör den lekfulla boxern Cooper dem sällskap i Karl Johan-soffan.

Foto: Kurt Pettersson
 Adele fick det blåbetsade skåpet i present av sin familj,när hon fyllde 25 år.
Det är fullt av bra-ha-grejor och väldigt dekorativt där det står i vardagsrummet.

Foto: Kurt Pettersson
Den tvådelade dörren mellan hallen och köket är ett ovanligt
dekorativt grepp i inredningen hemma hos Adele.

 

Foto: Kurt Pettersson
Genom en portal kommer man in i vardagsrummet som präglas av antika
möbler, bord med ”fotsida” dukar, italienska porslinskrukor
och inramade fotografier från trevliga kalas och högtidsdagar.  

Foto: Kurt Pettersson
Karl Johan-soffan, som Adele fick av konstnärinnan Bali Fristedt, har sina rötter i 1800-talet då den ägdes av en finsk häradshövding i Ryssland. På väggarna hänger målningar av Christian Björn-Larsen som var god vän med såväl William Clausen som Evert Taube.

Foto: Kurt Pettersson
Adele samlar på vackra glas. De flesta har hon köpt på sina resor i Sverige, Italien och Estland. Till Estland for hon med Estonia, innan färjan förliste 1994. Hon sjöng ombord och skulle ha varit med den ödesdigra dagen, när kollegan Pierre Ström som managern Sten Åström omkom.

 

Foto: Kurt Pettersson
Adele är för böljande tyg och volanger. I duschrummet på övervåningen
står det här ungflicksromantiska sminkbordet.

Foto: Kurt Pettersson

”Vår kärlek ska vara evig” lyder texten i det röda hjärtat vid dubbelsängens

huvudgärd. Och så verkar det bli. Den romantiska sänghimlen gör

säkert sitt till för att hålla kärleken vid liv.

– Den tvättas hur lätt som helst i maskin, säger Adele praktiskt.

Foto: Kurt Pettersson
I väntan på barnbarnen sitter nallarna samlade i lekhörnan. På byrån
står en av Adeles 60 porslinsänglar. Den är en gåva från vännen Christina Schollin.

Foto: Kurt Pettersson
Spegeldörrar i hall och sovrum ger övervåningen en känsla av luft och rymd.
Färgstarka Adeles klänning har designas av Gunilla Pontén.

Foto: Kurt Pettersson
Adele serverar italiensk mat på italienska tallrikar av glas dekorerade i grönt och rött. Även matsalsmöbeln av rotting är hämtad från Italien. 
Adeles italienska kök med inbyggt diskställ, skåpbelysning och dörrar av glas har en unik finess. Det är nämligen flyttbart. Klinkers med golvvärme och träjalusier för fönstren kompletterar det italienska intrycket.   

Allas Veckotidning

Nr 45, 2005

Adele har haft änglavakt två gånger

Jag skulle ha varit med på Estonia...

Adele var med i olyckan där sångerskan Siv Pettersson omkom. 

Hon klarade sig med ett nödrop men det got många år för henne att ta sig tillbaka till scneen. 
Och då kom en ny katastrof...

Adele Li Puma, 57, är en av Stockholms mest anlitade sångerskor. Hon gör italienska shower med musikerna Franco Graziani och Guido Antarani likaväl som hon sjunger dansmusik i Olle Eilestams orkester och uppträder för pensionärer med pianisten Torgny Ström. 

Hon håller kurser i konsten att använda sitt kroppsspråk och sitter i styrelsen för Sällskapet Stallfåglarna. 

Det innebär att hon har en central placering i Stockholms kändisvärld. Att hon dessutom är en ovanligt positiv och trevlig människa gör inte saken sämre. Adele har alltid ett leende till hands under det stora självlockiga hårburret.

Det är därför en gåta, att hon är något av en doldis.
– Det beror på bilolyckan, konstaterar hon vid en lunch hemma i villan i Upplands Väsby. Sallader, oliver och mortadella står på bordet att avnjutas till en italiensk chianti. 
– Det var den 12 januari 1975. Jag och min kollega Siv Pettersson var på hemväg från Oslo, där vi hade gjort en krogshow med Sune Mangs. Vi var unga och hade framtiden för oss. Hon låg på svensktoppen med ”Låt mig få tända ett ljus” och på mig väntade såväl en skivinspelning som en krogshow på Berns. Jag skulle dessutom provfilma för en roll i James Bondfilmen Octopussy.

Våldsam krasch

Siv och Adele pratade och sov om vartannat i baksätet, medan bilen tog sig fram i snöblandat regn på hala vintervägar. De hade just bytt plats och Siv hade tagit av sig halsbandet, räckt det till Adele och tackat för lånet. ”Tag det nu”, sa hon. ”Man vet aldrig när vi ses igen.”

– Det var strax före Säffle. Två av våra polska musiker satt i framsätet. Plötsligt fick bilen sladd och dundrade rakt in i ett vägräcke med en våldsam krasch. Sedan blev det tyst. Jag försökte komma loss men satt fast. Strax intill låg Siv med slutna ögon. Jag ropade hennes namn gång på gång, men hon svarade inte.

Polis och ambulans var snabbt på plats med blåljus och tjutande sirener. Siv och musikerna bars iväg, medan Adele fick skäras loss. 

Hon fördes till sjukhus med krossat bäcken och det var tveksamt, om hon någonsin skulle kunna gå igen. Först efter flera dagar fick hon veta, att Siv Pettersson och en av musikerna var döda.
– Jag grät och matvägrade och kunde inte ta det till mig. Än mindre vågade jag fråga, hur det var med mig själv, där jag låg med kateter på en specialmadrass som skulle förhindra, att jag fick liggsår.
Läkarna tvingades till sist ta en blind medpatient till hjälp.

– Hon matade mig och berättade om sitt liv, tills jag kände mig dum. Till sist sa en nattsköterska de förlösande orden. ”Du har ju hjärtat på rätta stället”, sa hon. ”Gör något av det!” Fyra månader senare skrevs jag ut. Då kunde jag i alla fall gå, även om jag gick väldigt snett. 

Tåget till Sverige

Det tog Adele sju år av stenhård rehabilitering att lära sig gå rakt igen. I dag är hennes ena ben två centimeter kortare än det andra, vilket rättas till med ett inlägg i skon. Numera haltar hon bara, när hon är trött.

Adele har sina rötter i staden Catania på Sicilien. Där växte hon upp med mamma Filippa, pappa Umberto och lillasyster Graciella i en stor lägenhet som de delade med farmor, farfar, en farbror och en faster. Männen hjälptes åt med försörjningen och kvinnorna delade på hushållsarbetet. Graciella och Adele hade följaktligen många vuxna att ty sig till. Deras pappa Umberto var musiker och plötsligt en dag for han till Sverige på turné med Umberto Marcato som då var en populär sångare. Han kom inte hem igen. Kontrakten förlängdes och han hade träffat en ny kvinna. Det visste emellertid inte familjen. Hans bror slog näven i bordet till sist. Han var trött på att ta ansvar för Umbertos familj. Ville brodern stanna i Sverige, så fick han komma och hämta den.

– Vi tog tåget till Sverige i september 1962, säger Adele som minns hur de stod i höstkylan på Centralen i Stockholm och väntade på pappan som naturligtvis inte var där.
– Jag var 13 år och min syster fem år yngre. Ingen av oss kunde svenska. Pappa dök upp till sist och mamma var jättearg, så vår återförening började med ett gräl. Sedan for vi hit till Upplands Väsby i hans gamla folkvagnsbuss som hade små fönster med gardiner. Han hade hyrt övervåningen på en villa. Här ska vi bo nu, tänkte jag och undrade hur det skulle bli. Graciella började i första klass och jag i realskolan.

43 år tillsammans

Någon svenskundervisning fanns inte på den tiden. Adele fick lära sig svenska själv med hjälp av ett lexikon.
– Mina klasskompisar lärde mig alla fula ord som fanns och lurade mig att skriva fruktansvärda saker på tavlan. Lärarna var chockade men jag förstod ju ingenting.
Adele blev småningom springflicka på Svenska Metallverkens postavdelning. Det var där hon 14 år gammal mötte den några år äldre Kjell Forsberg på kontoret.
– Han fick plötsligt väldigt mycket post, skrattar Adele. Så fort jag fick chansen, gjorde jag mig ärenden till Kjell. Vi blev snabbt ett par och är det ännu efter 43 år. Han är och förblir min stora kärlek.

Det var när det drog ihop sig till jul som kamraterna på Svenska Metallverken bad Adele att sjunga Luciasången. Lucia har trots allt sina rötter på samma ö som hon. Sedan stod det inte på förrän Adele började sjunga på firmafester och födelsedagskalas. Den svenskamerikanske vissångaren William Clauson, som på 60-talet drev restaurang El Sombrero i Stockholm, upptäckte och engagerade henne och därefter följde tre år på Calle Flygares teaterskola. Det blev Nygammalt i TV, folkparksturné, filminspelningar, grammofoninspelningar och rollen som Maria Magdalena i Jesus Christ Superstar på Scandinavium.
– Och så den där krogshowen på Regnbuen i Oslo som norsk TV filmade och som skulle bana väg för min nya platta. Om bara inte olyckan hade hänt…

Vid det laget visste familjen att Umberto – på italienskt manér - höll sig med en älskarinna. I förhållandet föddes tre barn, så till sist var skilsmässa oundviklig.
– Pappa var vaktmästare på Riksdagshuset då. Han mådde dåligt av att slitas mellan sina båda familjer. Speciellt som mina halvsyskon var små. Mamma hade i alla år varit väldigt tolerant. Redan i Italien, där han spelade revy och film, var han omsvärmad av vackra balettflickor. Men till sist gick det alltså inte längre. Vi ville däremot inte återvända till Sicilien. Mamma älskade Sverige och sitt jobb i köket på Löwenströmska lasarettet. Pappa försökte komma tillbaka till mamma senare. Det blev inte riktigt som han hade tänkt sig med den nya fästmön. Då var mamma inte intresserad. När han dog, bodde han ensam i en liten stuga på Ekerö.

Adele och Kjell förlorade två ofödda barn men fick behålla dottern Josefin och sonen Mattias som numera är vuxna och står på egna ben. Mattias har småningom gjort Adele till farmor åt barnbarnen Emilia, 5, och Oliver, 3. Till familjen hör dessutom boxern Cooper.

Kollegorna omkom

Det var tack vare managern Sten Åström som Adele började framträda igen sju år efter olyckan. Karriären var visserligen raserad då, men hon fick i alla fall sjunga. Ett av hennes återkommande engagemang var ombord på passagerarfärjan Estonia, där hon både showade och sjöng dansmusik. I slutet av september 1994 skulle hon, Sten Åström, kollegan Pierre Isaksson och en del annat branschfolk planera framtiden ombord. Adele fick emellertid förhinder i sista stund, så de andra fick ha sitt möte på egen hand. Samtliga omkom, när färjan sjönk den 28 september.

– Det var fruktansvärt! Jag satt klistrad framför TV:n och hoppades i det längsta att de hade klarat sig. Efteråt kunde jag inte sluta gråta. Jag var handlingsförlamad och kunde inte jobba på ett halvår.
I dag är Adele sin egen manager. Olyckorna till trots har hon lyckats behålla sitt goda humör. Hur eländigt det än har sett ut, så har hon en förmåga att ta vara på livets ljuspunkter och se framåt. Mest för att hon älskar sitt jobb. Det är bara åldern som numera ligger henne i fatet. 

– Arrangörerna kan vara väldigt entusiastiska, tills de får veta hur gammal jag är. Sedan förändras attityden. Det är synd. Som tur är har jag Kjell. Han är min klippa. Han är väldigt tolerant och tar mig som den jag är. Det funkar för att vi är så olika och för att var och en har sitt jobb. Det gör inget att då och då vara ifrån varandra någon dag. Man måste ju få längta lite också…
Monica Antonsson
 

Året Runt

Nr 41, 2009

60-talsartisten William Caluson:

Världsstjärnorna har gjort succé med min musik!

William Clauson slog igenom i Hylands hörna med sin sydamerikanska musik.

I Sverige tröttnade han på snön och kylan och flyttade till Mexico...

Stämningen är spänt förväntansfull på Solnadals Värdshus den här varma sensommarkvällen. Restaurangen är fullsatt och de flesta har hunnit avnjuta sin middag. I bortre änden av lokalen riggas ljud och ljus för kvällens framträdande. Publiken ska, lagom till kaffet, få vara med om en unik återförening som dessutom ska spelas in på skiva.

Gitarristerna Emilio Bobadilla och Diego Rodriguez stämmer sina gitarrer. Genuint spanska eller kanske snarare sydamerikanska klanger ger en angenäm försmak av vad som komma skall. Emilio spelar dessutom harpa. Det är gudabenådat vackert. En tredje man ansluter sig strax för att backa upp det hela på kontrabas.

– Han kallas Pancho, säger sångerskan Adele Lipuma som gör sig redo för entré i den blommande trädgården utanför det kulturminnesmärkta värdshuset.

– Vi jobbade ihop förr. Numera är han mest verksam som präst.

Den gemensamma arbetsplatsen var El Sombrero på Drottninggatan 55 i Stockholm, en mexikansk restaurang som i slutet av 60-talet var minst sagt exotisk. Då stod italiensk pasta, pizza och kinamat ännu bara på tröskeln till den svenska marknaden.

Krögare på El Sombrero var den svenskamerikanske sångaren William Clauson som också står och väntar på att få göra entré. Han bor numera i Tijuana, Mexico, men har varit i Sverige sedan i maj månad när han fyllde 79 år.

– Plötsligt ringde han bara, säger Adele. Det var förra sommaren. 

Hej, det är William. Jag trodde först att det var ett skämt. Och nu är han alltså här igen. Han har jobbat som trubadur på High Chaparal i sommar. Vi har dessutom gjort fem, sex konserter tillsammans.

William puffar på sin kubanska cigarr och ler brett mot Adelita som han kallar henne. Sombreron sitter på plats och under den skymtar det lingula håret.

– Det känns fantastiskt att få möta alla gamla vänner. Repertoaren känns lika aktuell som på 60-talet och nu kom Pancho också. Vilken överraskning! Plötsligt stod han bara här. Jag blev så glad.

William är född av svenska föräldrar i Ohio, USA. Pappa John Valfrid Klasson var snickare från Viskafors i Västergötland och mamma Maria Gustavsson kom från småländska Vetlanda.

– De utvandrade men flyttade tillbaka till Sverige när jag var två år gammal. Fyra år senare återvände de för gott. Min mor flyttade tillbaka på ålderns höst. Hon sjöng romantiska skillingtryck och gav konserter för tusentals människor.

William växte upp i Kalifornien och blev tidigt barnstjärna i Hollywood. Han medverkade i minst 25 filmer mot megastjärnor som Ginger Rogers och Ray Milland. Filmproducenterna tyckte att han såg lika amerikansk ut som vi tycker att Kalle på kaviartuben är svensk. Han studerade teater för regissören Max Reinhardt men sadlade om och blev kringvandrande vissångare. Det var som sådan han kom till Sverige 1954. Åtta år senare fick han sitt stora genombrott i Hylands Hörna.
– När jag kom hit sökte jag efter visor och gamla skillingtryck och fick kontakt med många diktare och poeter. Evert Taube var ju kolossalt känd så jag sökte upp honom och blev väldigt god vän med Sven-Bertil.

Andra vänner var trubaduren och diktaren Olle Adolfsson, författaren Lennart Helsing och hans skådespelande hustru Yvonne Lombard som William håller kontakten med.
– Jag har haft förmånen att få arbeta med alla de stora legenderna. Det är inte utan att jag känner mig smått legendarisk själv.

William skrattar gott åt sitt skämt men har all anledning att känna sig framgångsrik. Han är väl känd i alla de skandinaviska länderna liksom i England, Amerika och Mexico. Han har sjungit skillingtryck, Taube och Bellman likaväl som sydamerikanskt och spelat in 65 LP-skivor. Han har dessutom skrivit tusentals sånger varav flera blev världshits som "La Bamba", "He´s got the whole world in his hand" och barnvisan "Klappa händerna när du är riktigt glad". Om han bara hade varit om sig och kring sig så hade melodierna inbringat miljoner.

– Det finns hundratals inspelningar som jag aldrig fått betalt för. Jag blir ständigt lurad. Men ibland får jag en glad överraskning. Då kan det komma flera tusen dollar. Men det händer inte så ofta. För det mesta kommer ingenting. I Mexico hör jag mina låtar spelas så fort jag går utanför dörren. Men därifrån har jag aldrig fått ett öre. De bara tar min musik och spelar in den. Det är trist. Men jag har hälsan och det är viktigast.

William träffade sin blivande hustru Christina i Sverige 1954. De gifte sig fem år senare och fick sonen Juanito i Mexico. Tio år senare kom sonen Patrick till världen i Sverige. Idag bor båda sönerna i Santa Monica, Kalifornien.
– Men de är lika ofta här, säger William. Deras mamma bor ju i Sverige.

William startade El Sombrero tillsammans med en etablerad krogkung och utvidgade snart med tre restauranger till. En kväll satt Adele i publiken och sjöng med i refrängerna så vackert att William bad henne sjunga för publiken.
– Jag tyckte mycket om hennes sång. Och hon var inte bara vacker, hon hade en fantastisk utstrålning också. Jag bad henne komma tillbaka. Sedan anställde jag henne. Och det samarbetet varar än.

Adele och William var ett begrepp inom svenskt nöjesliv tills han 1973 sålde krogarna och lämnade Sverige för Amerika.
– Det var för kallt här, skrattar han. Jag hade fått nog av snö.

Det var i själva verket skattetrycket, den så kallade pomperipossaeffekten, som tvingade iväg honom. När myndigheterna begärde 105 procent i skatt gick det inte längre.
– Vi hade dessutom skilt oss, Christina och jag, så det var dags att ge sig av. Men vi är fortfarande de allra bästa vänner.

Ingenting blev som förr på El Sombrero sedan William gett sig av. Ett år senare lades krogen ned. Adele gick Calle Flygares teaterskola och sjöng sina sånger med eget band. Några år senare delade rollen som Maria Magdalena i Jesus Christ Superstar med Titti Sjöblom och Agneta Fältskog. Hon var på turné med svensktoppssångerskan Siv Pettersson, som just då hade en hit med "Låt mig få tända ett ljus", och hade just tecknat kontrakt för en roll i James Bond-filmen Octopussy, när en bilolycka satte stopp för hennes lovande karriär. Siv och en av musikerna omkom. Adele satt fastklämd och fick skäras loss med krossat bäcken. När hon sju år senare kunde gå normalt igen var karriären ett minne blott.
– Det var min manager Sten Åström och pianisten Torgny Ström som till sist fick mig att börja jobba igen, säger Adele med en varm blick mot Torgny som den här kvällen sitter i publiken.

Det stora genombrottet har visserligen uteblivit för Adele men populär som få har hon i alla år varit flitigt anlitad på landets estrader. Hon skräddarsyr sina program för åhörarna och bjuder just nu på "Italienska pärlor" med sångaren Eddie Oliva, "När höstlöven faller vänder vi oss till solen" med sångaren Franco Graziani, och "Bara kärlek" med allt från Czardas till ryska ballader och italienska belcanto med violinisten Rimma Gotskosik och pianisten Jan Erik Sandvik. Adele och Torgny musicerar dessutom gärna i kyrkor.

För William rullade karriären på främst i USA. Det var när han för 15 år sedan tänkte pensionera sig som han hamnade i Tijuana.
– Jag lade gitarren på hyllan men tröttnade efter en vecka och tog fram den igen. Sedan dess har det varit full fart. Jag har faktiskt aldrig arbetat så mycket som nu.

William öppnade ett museum där han säljer antikviteter och underhåller gästerna med sång och musik.
– På väggarna hänger bilder från min karriär med alla kungar, prinsar och prinsessor som jag har träffat.

Publiken applåderar förtjust när Adele och William gör entré. En timma senare är showen över. Alla är nöjda och inspelningen blev bra. William hinner inte vänta på att CD:n ska bli pressad och klar. Han har engagemang och TV-framträdanden i USA som väntar. Vagabond som han är ska han dessutom passa på att resa under vintern.
– Nicaragua är mitt favoritland. Där är så otroligt vackert med alla blommor. Jag känner mig nära himlen där. Det är som ett Edens lustgård.

Och så ska han till en plats inte långt från Alaska för att jobba med artister som läser gammal cowboypoesi. Först till våren kommer han tillbaka till Sverige.
– Då ses vi här vid samma bord, skrattar han och blossar på cigarren. Jag fyller 80 år den 2 maj. Det ska vi fira med en stor konsert här på Solnadals Värdshus, Adelita och jag. Sedan drar vi till Norrland på turné med samma musiker.
Monica Antonsson

På äventyr hos prinsessan Birgitta på Mallorca...

Hemmets Veckotidning
Nr 48, 1993

 Exklusivt för Hemmets Veckotidning!

Prinsessan Birgitta:

- Jag har gråtit i dagar över alla elaka rykten...

- Ingenting ska få skilja min man och mig åt!
Det säger prinsessan Birgitta apropå den senaste tidens skvaller om hennes privatliv.

- Allt är lögn, både det som sägs om mitt äktenskap och det som antyder en schism med det svenska kungahuset...

Efter alla hemska skriverier kommer jag kanske aldrig mer att kunna resa hem till Sverige. Folk kommer att stirra på mig och undra vad jag är för konstig person. Jag förstår inte hur vissa svenska tidningar kan göra så här. Det är lögn alltihop från början till slut.

Så säger prinsessan Birgitta, 56, där hon sitter i Golfklubben Santa Ponsas restaurang på Mallorca och pustar ut efter förmiddagsturen på 18-hålsbanan. 

Hon är mycket ledsen och säger att hon har gråtit både dagar och nätter på sistone. Familjen hemma i München, maken Hansi och barnen Carl Christian, 31, Désirée, 30, och Hubertus, 27, har varit hennes stöd. 

Och så Olga Lallerstedt förstås, golfklubbens PR-chef och prinsessan Birgittas bästa väninna sedan skolåren hemma i Stockholm.

Ville inte komma ensam
- Vi ringde prinsessan Christina härifrån i samband med 50-årsdagen. Hon hade full förståelse för att prinsessan Birgitta just då föredrog att stanna på Mallorca, säger Olga som fått trösta sin väninna en hel del den senaste tiden.

 

- Min man var förhindrad att resa till Stockholm och jag ville inte fara dit ensam, förklarar prinsessan.

Hade jag kommit utan Hansi, så hade skvallret omedelbart tagit fart. Det ville jag inte vara med om. 

Hellre stannade jag på Mallorca.

Prinsessan talar lågmält och väger sina ord. Till sättet påminner hon mycket om sin farfar, kung Gustav VI Adolf. Hon är reslig och smärt, har ett rejält handslag och för sig med stor kunglig elegans. Bara ögonen avslöjar den smärta hon känner. Skvallerpressen har skrivit mycket om skilsmässorykten och förmodade konflikter med svenska kungahuset på sistone. Och trots att ryktena saknar grund så är de icke desto mindre smärtsamma.
- Jag har mycket god kontakt med mina syskon och vi tycker alla att skriverierna är larviga. Det är obehagligt att få veta senaste nytt om sig själv genom tidningar. Häromdagen, när min man och jag åt frukost, fick vi åter igen läsa om vår så kallade skilsmässa. Men de har ingen chans! Tidningarna ska inte lyckas skilja oss åt med så billiga medel!

Allt började när prinsessa för några år sedan ville införa det numera så populära magnetarmbandet i Sverige. Hon hade just avvecklat sin boutique i München och hade tid över för ett nytt projekt.
- Armbandet, som har en helande kraft, tillverkas i Palma Nova. Jag upptäckte att många bar dem, blev nyfiken och frågade varför. När jag fick veta att det kunde hjälpa människor prövade jag det på mig själv. Till min stora förvåning blev jag strax fri från min svåra ischias. Sedan dess har jag det alltid på mig.

Prinsessan ville dela med sig av vetskapen och for till Sverige med sin dotter för att introducera armbandet här.
- Det gick inte alls! Vi blev mer eller mindre utslängda. Folk trodde att det var humbug. Ändå blev många hjälpta. Till och med drottning Silvia, som fick ett armband av mig, befriades från värk.

Kungen negativ
Det blev stort rabalder i pressen den gången. Kungen reagerade negativt över skriverierna och prinsessan gav upp. Men armbandet är populärare nu än någonsin. Det spelar just ingen roll att den helande kraften inte går att bevisa. Smycket är lätt att bära, fullständigt ofarligt och dessutom vackert att ha på.
- Sammansättningen av metaller påverkar kroppen genom huden i stället för genom magen. Vad spelar bevisning för roll? Det finns mycket som vi människor inte förstår.

Prinsessan Birgitta har alltid väckt en viss uppmärksamhet för att hon inte bara vill vara ett vackert kungligt blickfång. När hon och syskonen växte upp på Haga slott i Stockholm fostrades de till att hålla en viss distans till andra människor. Tjänstefolk tog hand om allt som skulle göras och barnsköterskan Ingrid ”Nanne” Björnberg blev den viktigaste personen i Hagasessornas liv. Hon såg till att barnen varje morgon gjordes fina inför det dagliga besöket vid föräldrarnas frukostbord. Likaså träffades de en stund på eftermiddagen. Det kunde också hända att mor och far om upp till barnkammaren för att läsa sagor, när barnen låg i sina sängar för natten.

Prinsessan Birgitta har tidigare berättat hur hennes mamma, prinsessan Sibylla, led av detta. När hon småningom själv blev mor, avskaffade hon genast barnsköterskan och tog själv hand om sina barn.

Prinsessan Birgitta var redan i tonåren den mest utåtriktade av syskonen. Hon vägrade att finna sig i hovets restriktioner, krävde att få gå i vanlig skola och bad att få skaffa sig en yrkesutbildning. Helst av allt ville hon bli läkare eller sjukgymnast men det var otänkbart. I stället blev hon extra elev på GCI och kunde 1958 gratulera sig själv till titeln gymnastikdirektör.

Genom hela skoltiden kördes hon till och från skolan i kunglig bil med chaufför. Vart hon gick följdes hon dessutom av en hovfröken.
- Ja, bevare mig väl! Men till sist fick det vara nog, säger prinsessan som helt sonika skaffade sig körkort och egen bil för att få lite privatliv. Hovet lät det ske och sedan stod det inte länge på förrän syskonen följde hennes exempel. Hon var rebell redan på den tiden, som vännerna uttrycker saken.

- Min första bil var en liten MG, säger prinsessan och ler vid minnet. Men tyvärr fanns det bara en sådan bil i hela Stockholm. Vart jag än kom blev jag igenkänd. Det gick inte att gömma sig på något sätt. Enda chansen var att parkera långt bort från den plats man skulle till.

De äldsta prinsessorna, Margareta och Birgitta, var mycket roade av dans. Hovet bjöd därför regelbundet in till bal på slottet. Tidningarna var inte sena att koppla ihop dem med än den ene än den andre av de utvalda gossarna. Bland annat tisslades det mycket om en tänkt romans mellan prinsessan Birgitta och Sven Tumba Johansson, som redan då var en stor idrottsidol.
- Sven har en härlig humor! När en tidning frågade om det var sant, svarade han: ”Javisst, de håller redan på och spolar borggården”.

Härlig tid
Åren på GCI var en härlig tid. För första gången fick prinsessa leva som en vanlig människa. Sven Tumba var en god vän och vänskapen har bestått trots att de inte har setts på några år.

I december 1959 mötte prinsessan Birgitta sin tillkommande prins Johan Georg av Hohenzollern, Hansi kallad, på ett cocktailparty i München. Hon var där för att lära sig tyska och han höll just på att doktorera i konsthistoria vid universitetet. De förlovade sig och gifte sig 1961 två gånger om, dels borgerligt i Rikssalen på slottet i Stockholm och dels kyrkligt i Sigmaringen i Tyskland. Det är 32 år sedan nu och sedan dess har prinsessan Birgitta varit bofast i München.

- Min man och jag är mycket olika. Han har sin konst och jag har min idrott. Vi ger varandra utrymme att syssla med det vi tycker om och träffas dess emellan. Det är ett perfekt förhållande, säger prinsessan med anledning av de florerande skilsmässoryktena.

- Min man, som är konstintendent vid Alte Pinakotheke i München, är just nu i Amerika och håller föredrag. Då passar jag på att spela golf. Det är inget konstigt med det. Jag kom hit igår och stannar bara några veckor. Sedan far jag hem till familjen. Under vintern ska jag pendla fram och åter mellan Tyskland och Mallorca.

Svårt och jobbigt
Tjusningen med golf är att spelet är både svårt och jobbigt, menar prinsessan. Det blir aldrig långtråkigt och man blir aldrig fullärd. Det är ett evigt kämpande med sig själv och karaktären.

Prinsessan Birgitta läppjar på en kall läskedryck där hon sitter i korgstolen invid poolen bland golfklubbens övriga gäster. Förmiddagssolen värmer skönt trots att det är höst. Inom bara några timmar ska temperaturen passera 35-graderssträcket.

Prinsessan Birgitta har kommit till ön den här gången för att inviga sin årliga golfturnering som bär hennes namn. Santa Ponsa ska invaderas av golfspelare i världsklass som under några intensiva dagar ska tävla om hennes trofé. Som klubbens galjonsfigur nummer ett ska hon förstås också slå tävlingens första slag.

Till vardags tar prinsessan ett par turer om dagen på 18-hålsbanan. Hon avskyr att sitta stilla och här dessutom liten i maten. Det är därför hon håller sig så smal och fräsch.
- Jag äter frukost och middag men aldrig lunch, förklarar hon. Kanske är jag lyckligt lottad också när det gäller vikten.

Hon väcker onekligen en viss uppmärksamhet bland klubbens medlemmar och tituleras allmänt ”prinsessan”. De flesta respekterar dock hennes önskan om att få vara privat och vanlig. Inte underligt då att hon trivs på Mallorca och har skaffat sig en stor etagevåning med vidunderlig utsikt från altanen strax intill Santa Ponsa.

- Mallorca är en underbar ö. Trots turismen är den fortfarande väldigt oförstörd. Alla som kommer hit förälskar sig i den. Se bara de vackra bergen som reser sig upp mot himlen överallt. Här finns allt man kan önska av kultur, natur och sport. I Sverige och Tyskland går det inte att spela golf när som helst. Där har regnet stått som spön i backen hela sommaren.

Det senaste på ön är cykling med Mountain bikes. Folk kör som galningar längs bergvägarna.
- Min son kommer säkert att göra likadant när han kommer hit, suckar prinsessan.

Som alla andra mödrar oroar hon sig för barnen trots att de är vuxna nu. Det är sönerna, som jobbar med film och ”arbetar alldeles för mycket” och dottern Désirée som för några år sedan skadades svårt i en bilolycka. Efter operationer och två års konvalescens är hon dessbättre återställd.
- Olyckan inträffade på autobahn och Desi flög ut genom bakrutan. Hon bröt bäckenbenet och krossade lårbenshalsen i höjd med höftleden. Nu har hon börjat rida igen. Och jag är livrädd! Tänk om hon trillar av! Hon tröstar mig med att hon bara rider i ridhus än så länge.

Mormors ögonsten
Strax efter olyckan blev Desirée mamma till lille Carl Theodor som naturligtvis är mormors ögonsten.
- Han ”talade” med mig i telefonen häromdagen, skrattar prinsessan. Det var första gången. Han sa bara ”brum, brum, brum” hela tiden för han kan inga ord. Men det var ljud i alla fall.

Prinsessan Birgitta promenerar iväg över anläggningen tillsammans med Olga Lallerstedt för att bli fotograferad i en liten golfbil. Fnittrande som två skolflickor sitter de bakom ratten och ler mot kameran medan solen värmer alltmer.

- Det finns tidningar som skrivit att jag inte vill vara prinsessa längre. Det är ofattbart dumt! Hur skulle det gå till? Ibland är det svårt att vara en offentlig person. Man blir angripen vad man än gör och till slut orkar man inte mer. Jag blev totalt nedtryckt av alla löpsedlar med feta rubriker fem veckor i rad nyligen. Vid sådana tillfällen drar man sig lätt undan till ett mer privat liv där man får vara ifred.

Några kvällar efter vår intervju håller prinsessan stor mottagning på slottet Bellver strax utanför Palma. Då står väninnorna sida vid sida med stadens borgmästare och välkomnar de 160 deltagare som lyckats komma med i ”Prinsessan Birgittas Golf Cup”. På borggården under den svarta natthimlen bjuds gästerna på champagne med tilltugg och trivsam samvaro.

- Prinsessan har just talat i telefonen med drottning Silvia av Sverige, sa Olga Lallerstedt till de församlade gästerna sedan hon hade översatt borgmästarens välkomsttal till flera språk.
- Drottning Silvia önskar turneringen all lycka!

Bakom henne stod prinsessan Birgitta stolt och vacker med ett stort fång blommor i famnen. Trots att skvallerpressen fanns på plats - men hölls på avstånd - såg hon precis så svensk och kunglig ut som någon kan begära.
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

En affisch som gjort sitt och fick hänga med hem...