Adele Li Puma

Hemmets Veckotidning

Nr 11, 1998

Olyckan raserade allt

- Inte förrän jag såg Siv i en dröm kunde jag gå vidare med mitt liv...

Adele Li Puma var en ung lovande sångstjärna när den tragiska bilolyckan slog hennes liv i spillror. 

Hennes vän, sångerskan Siv Pettersson, omkom och själv blev Adele svårt skadad. Ingen trodde att hon någonsin skulle kunna stå på en scen igen...

Idag är hon tillbaka men drivkraften är inte längre att bli stjärna. Nu vill hon mer än så...

Den 12 januari 1975 var något av en ödesdag för sångerskan Adele Li Puma. Tillsammans med kollegan Siv Pettersson och två musiker var hon på hemväg i bil från Oslo, där de hade gjort en krogshow med Sune Mangs. 

Framtiden såg ljus ut för dem båda. Siv toppade alla listor med ”Låt mig få tända ett ljus” och Adele hade just gjort succé som Maria Magdalena i musikalen Jesus Christ Superstar - en roll hon delade med Agneta Fältskog och Titti Sjöblom. 

Adele var erbjuden en roll i nästa Bondfilm och skulle inom kort skriva kontrakt på en krogshow på Berns Salonger.

Siv och Adele småpratade på tjejers vis i baksätet, medan bilen tog sig fram på hala vintervägar i snöblandat regn. Så knäppte Siv av sig halsbandet, räckte det till Adele och tackade för lånet. ”Tag det nu”, sa hon. ”Man vet aldrig när vi ses igen.”

- Vi satt och slumrade, när bilen plötsligt fick sladd och dundrade rakt in i ett vägräcke, säger Adele Li Puma, 50. Det var strax före Säffle och kraschen blev våldsam. Efteråt blev det alldeles tyst.
Adele försökte komma loss men insåg att hon satt fast. Strax intill låg Siv med slutna ögon.
- Jag ropade hennes namn gång på gång men hon svarade inte. Efter en stund kom polis och ambulans med blåljus och tjutande sirener. Siv och grabbarna bars iväg till ambulanserna. Mig fick de skära loss, säger Adele som fördes till sjukhus med krossat bäcken. Det var tveksamt om hon någonsin skulle kunna gå igen.

I dag, 23 år senare, har Adele återfått det mesta av sitt forna, glada jag. Hon är en ovanligt positiv människa med ett ständigt leende till hands under jätteburret av svart, självlockigt hår. Det märks att hon är road av heminredning. Kedjehuset i Upplands Väsby är vackert möblerat och starkt präglat av hennes sicilianska ursprung. Maken Kjell Forsberg, som är väktare på ett möbelvaruhus, står för det jordnära svenska liksom barnen Josefin, 20, och Mattias, 22, som mest ser mamma Adeles hemland som ett varmt och trivsamt semestermål. Josefin jobbar i en hamburgerbar medan Mattias säljer TV- och dataspel i eget företag. Till familjen hör även lekfulla boxern Elliot.

Pappan hämtade sin familj till Sverige

Adele kom till världen i huvudstaden Catania på Sicilien. Hon växte upp med mamma Filippa, pappa Umberto och lillasyster Graciella i en stor lägenhet som de delade med farmor, farfar, en farbror och en faster. Männen hjälptes åt med försörjningen medan kvinnorna delade på hushållsarbetet. Graciella och Adele, som var enda barnen, hade följaktligen många vuxna att ty sig till.

- När mina föräldrar och min syster flyttade till Milano - för att pappa hade ett fått jobb som nattklubbsmusiker där - blev jag kvar hos faster och farbror i Catania. Jag var sex år och hade just börjat skolan. Det kändes hårt i början men jag hade det bra. De hämtade mig när jag var elva men då hade jag helst velat stannat kvar.

Familjen återvände till Sicilien, när pappan for till Sverige för att turnera med sångaren Umberto Marcato som just då var populär med världsschlagern ”Volare”.
Adele var något av en rebell, så farbrodern hade fullt upp med att hålla ordning på henne. Fina, italienska flickor skulle helst sitta hemma om kvällarna på den tiden och definitivt inte prata med pojkar.
- Det struntade jag fullständigt i! Jag ville vara fri och dansade på restaurangerna så fort jag kom åt. Det stod grabbar under min balkong och väntade så ofta, att min farbror till slut inte vågade låta mig gå till skolan själv. Han kom till och med och hämtade mig om eftermiddagarna.

Det gick bra för Umberto Marcato i Sverige och kontrakten förlängdes. Adeles pappa blev följaktligen kvar. Till sist sa farbrodern i från. Tänkte han stanna i Sverige, så fick han allt komma och hämta familjen.
- Vi tog tåget till Sverige i september 1962, säger Adele vars första möte med det nya hemlandet var centralstationen i Stockholm.
- Där stod vi i höstkylan och väntade utan att kunna ett ord svenska.

Adeles pappa dök snart upp och det blev färd med bil till förorten Upplands Väsby, där han hade hyrt övervåningen på en villa. Adele minns hur det kändes, när hon första gången steg in över tröskeln till sitt nya, svenska hem.
- Jaha, här ska vi bo nu, tänkte jag och undrade hur det skulle bli. Graciella fick börja om från första klass och jag gick realskolan.

Det fanns ingen svenskundervisning för invandrare på den tiden, så Adele fick lära sig språket själv med hjälp av ett lexikon. En lärare i skolan, som likt Adele kunde lite franska, var också till god hjälp.
- Mina klasskompisar lärde mig alla fula ord som fanns. En gång lurade de mig att skriva något fruktansvärt på tavlan. Lärarna var chockade men jag förstod ingenting.

Adele blev småningom springflicka på Svenska Metallverkens postavdelning. Det var där hon 14 år gammal mötte den några år äldre Kjell Forsberg som jobbade på kontoret.
- Han fick plötsligt väldigt mycket post, skrattar Adele. Så fort jag fick en chans, gjorde jag mig ärenden till Kjell. Det dröjde inte länge förrän vi var ett par och det är vi ännu efter 35 år. Kjell är och förblir min stora kärlek. Han har stått vid min sida genom alla svåra år. Som tur är, är han väldigt tolerant och tar mig som den jag är.

Strax före jul undrade arbetskamraterna om inte Adele kunde bjuda på Luciasång. Helgonet Lucia levde trots allt i Syracusa på Sicilien.
- Jag hade sjungit lite för turister därhemma, så jag ställde upp. Pappa kom med orkestern och kompade, så det blev väldigt populärt.

Efter det började Adele sjunga på firmafester och födelsedagskalas och fick snart vara med i radioprogrammet Frukostklubben med Sigge Fürst. Genombrottet kom sedan hon blivit ”upptäckt” av den svenskamerikanske vissångaren William Clauson som på 60-talet berikade svenskt musikliv med latinamerikanska rytmer och som drev restaurang El Sombrero i Stockholm.
- Jag sjöng på El Sombrero några kvällar i veckan och gick, efter rekommendation av Kardemumma och Hasse Ekman, tre år på Calle Flygares teaterskola. Det blev Nygammalt i TV, folkparksturné, grammofoninspelningar, Jesus Christ Supestar på Scandinavium i Göteborg och den där krogshowen på Regnbuen i Oslo som norsk TV filmade och som skulle bana väg för min nya platta. Om inte olyckan hade hänt...

Det dröjde flera dagar innan läkarna vågade berätta för Adele att Siv Pettersson och en av musikerna var döda. Hon trodde, där hon låg med krossat bäckenben, att Siv låg i salen intill. När de till sist berättade sanningen, kunde hon inte ta den till sig.
- Jag grät och grät och grät. Det kändes så fruktansvärt tomt att Siv var borta. Jag matvägrade och ville inte prata om olyckan. Än mindre vågade jag fråga hur det var med mig själv. Jag låg där jag låg med kateter på en specialmadrass som skulle bespara mig liggsår. Dessutom hade jag förlorat barnet jag väntade. Det hade varit lika bra om även jag hade åt, tyckte jag.

Adele delade rum med en flicka som var blind. När inget annat hjälpte, bad läkarna henne om hjälp.
- Hon matade mig och berättade om sitt liv, säger Adele som kände sig lite dum. Till sist kom en nattsköterska in på salen och sa: ”Du har ju hjärtat på rätta stället, gör något av det!”
- Det fick mig att gå vidare. När jag skrevs ut från sjukhuset efter fyra månader gick jag snett men jag kunde i alla fall gå.

Det tog Adele sju år av stenhård rehabilitering att läka kroppen och lära sig gå rakt igen, trots att ena benet är förkortat två centimeter. I dag har hon ett inlägg i ena skon men haltar bara lätt när hon är trött.

Hade svåra skuldkänslor för olyckan

De följande åren levde Adele ett liv långt från kändisvärlden tillsammans med Kjell. Branschen hörde inte av sig. De flesta trodde att hon låg förlamad. Hon öppnade en affär tillsammans med sin syster och kunde så småningom föda Mattias och Josefin med kejsarsnitt trots sin svåra höftskada. Sällan eller aldrig talade hon om olyckan. Skuldkänslorna var för svåra och hon ville inte oroa familjen.

- Det tog 13 år innan jag kunde börja prata det som hänt, säger Adele. Varför fick jag leva och inte Siv? Det kunde lika gärna ha varit jag. Strax före kraschen hade vi talat om att byta plats.
Tankarna malde på tills hon en natt mötte Siv i drömmen.

- Jag drömde att jag kom in i en stor, gyllene sal där det var fullt med glada människor och guld överallt. Så kom Siv emot mig och räckte mig sin hand. ”Jag vill bara tala om att jag har det bra”, sa hon. Det var som om hon ville befria mig från min känsla av skuld. Så försvann hon och jag såg henne inte mer. Jag har bevarat den lyckliga bilden av henne i mitt minne. Numera kan jag till och med höra hennes plattor utan att bryta ihop. Det kunde jag inte i början.
Sju år efter olyckan tyckte Adeles forna manager, Sten Åström, att det var dags för henne att återvända till scenen. Det gjorde hon också tack vare hans stöd. Bland annat turnerade hon med revyn ”Heja Sverige”.

Så drabbades hon av nästa slag - en tumör i urinblåsan som efter mycket vånda opererades bort med lycklig utgång. Tre år senare opererades hon för ett utomkvädeshavandeskap.
- Kjell och jag hade så gärna velat ha ett tredje barn, säger Adele och berättar hur hon efter operationen i sin ensamhet skrek av återhållen smärta, när hon sprang i motionsspåret.
- Annars hade jag sprängts i bitar.

Så omkom Sten Åström i Estoniaolyckan. Därmed förlorade Adele inte bara en vän utan också den person som i alla år skött hennes bokningar. Även honom har hon mött i drömmen flera gånger.
- Sten hade tvingats amputera ett ben på grund av diabetes. Sista gången vi sågs körde jag honom i rullstol. I drömmarna kommer han alltid springade emot mig, frisk och glad, ur en skog.

Tragedierna har lärt Adele att älska livet. I stället för att göra karriären livsviktig har artistyrket blivit hennes sätt att dela med sig av sig själv till andra. Samtidigt kommer hon vidare själv. Hon har just gjort Landstingscabarrén ”O sole mio” och ”Bröderna Östermans huskors” mot bland andra Hans Wahlgren. Hon skräddarsyr festkvällar och sjunger till dans och underhållning med två pianinster och två orkestrar, varav en italiensk. Hon har till och med en CD på gång. Och familjen hejar på. Som alltid.
- Jag skulle gärna spela teater eller musikal, säger hon. Det är ju det jag är utbildad för. Men även revy och cabarré är intressant, om någon roll skulle vara ledig.
Av: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson mfl

______________________________________________________________________

Hänt Extra
Nr 19, 2004

Sångerskan Adele kom till Sverige som tonåring

- Jag har mitt Italien här...

Det märks att sångerskan Adele Li Puma, 55, är road av heminredning. Hennes hem präglas av spännande inredningsdetaljer av sydeuropeiskt snitt. Adele har sina rötter i Catania på Sicilien och det går igen här i hennes svenska hem. Det är dekorationslister på väggar och dörrar, skugglister i taken, infälld belysning och stora, vackert schablonmålade takbjälkar. Somliga rum har tapeter i taken och det är gott om infällda hyllor och skåp - med och utan glasdörrar och belysning.  

– Våra barn, Mattias och Josefin, har för länge sedan flyttat hemifrån, säger Adele. Det är bara Kjell och jag kvar. Och så Cooper förstås, boxern. Men barnen och deras familjer kommer ofta på besök, så numera är det Mattias ungar Emilia, 4, och Oliver, 3, som leker i barnkammaren. 

Adele kom till Sverige som tonåring, när hennes pappa turnerade här med sångaren Umberto Marcato. Hon lärde sig svenska på egen hand, gick Calle Flygares teaterskola och fick snabbt stora framgångar tillsammans med trubaduren William Clausen som då drev restaurang El Sombrero på Drottninggatan i Stockholm. Adele delade rollen som Maria Magdalena i Jesus Christ Superstar med Titti Sjöblom och Agneta Fältskog och hade just tecknat kontrakt för en roll i James Bond-filmen Octopussy, när en bilolycka satte stopp för karriären. I bilen satt även sångerskan Siv Pettersson som var svensktoppsaktuell med ”Låt mig få tända ett ljus”. Hon och en av deras musiker omkom. Adele satt fastklämd och fick skäras loss med krossat bäcken. Det tog sju år, innan hon kunde gå normalt igen.

– Det var min manager Sten Åström som till sist fick mig att börja jobba igen, säger Adele vars almanacka alltjämt är fulltecknad. Hon gör kabaré med Bert-Åke Varg och trollkarlen Johnny Long och hon bjuder på italienska temakvällar likaväl som hon föreläser om nyttan av ett väl fungerande kroppsspråk. En rad tragedier har lärt henne älska livet. Hon är en ovanligt positiv och färgstark person under jätteburret av svart, självlockigt hår.

Adele och maken Kjell Forsberg träffades för 40 år sedan nu och på den vägen är det. De köpte villan i Upplands Väsby tio år senare och här lär de bli kvar. Adele har inga planer på att återvända till Sicilien.

– Kjell skulle gärna flytta, säger hon. Han skulle packa direkt, om jag bara gick med på att lämna Sverige. Jag har mitt Italien här och är nöjd med det. 

Adele är förtjust i textilier. Huset präglas därför av mjuka kuddar, heltäckande dukar och naturfärgade stolsdynor med spets. Och så rosetter förstås. Hon har knutit rosetter överallt, där de överhuvudtaget är möjligt att knyta rosetter - runt stolsryggar, bordsdukshörn och ljusstakar. Dessutom samlar hon på italienska porslinskrukor och har porslinsänglar. Hon har ett 60-tal varav många kommer från vännen Christina Schollin.

– Jag drömmer om en inglasad veranda med glaskupol som går att öppna, säger Adele. Det är nästa projekt. Hade vi inte behövt tänka på pengar, så hade vi redan haft en.

Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

Foto: Kurt Pettersson
Adele och Kjell har varit ett par i 40 år vid det här laget.
Här gör den lekfulla boxern Cooper dem sällskap i Karl Johan-soffan.

Foto: Kurt Pettersson
 Adele fick det blåbetsade skåpet i present av sin familj,när hon fyllde 25 år.
Det är fullt av bra-ha-grejor och väldigt dekorativt där det står i vardagsrummet.

Foto: Kurt Pettersson
Den tvådelade dörren mellan hallen och köket är ett ovanligt
dekorativt grepp i inredningen hemma hos Adele.

 

Foto: Kurt Pettersson
Genom en portal kommer man in i vardagsrummet som präglas av antika
möbler, bord med ”fotsida” dukar, italienska porslinskrukor
och inramade fotografier från trevliga kalas och högtidsdagar.  

Foto: Kurt Pettersson
Karl Johan-soffan, som Adele fick av konstnärinnan Bali Fristedt, har sina rötter i 1800-talet då den ägdes av en finsk häradshövding i Ryssland. På väggarna hänger målningar av Christian Björn-Larsen som var god vän med såväl William Clausen som Evert Taube.

Foto: Kurt Pettersson
Adele samlar på vackra glas. De flesta har hon köpt på sina resor i Sverige, Italien och Estland. Till Estland for hon med Estonia, innan färjan förliste 1994. Hon sjöng ombord och skulle ha varit med den ödesdigra dagen, när kollegan Pierre Ström som managern Sten Åström omkom.

 

Foto: Kurt Pettersson
Adele är för böljande tyg och volanger. I duschrummet på övervåningen
står det här ungflicksromantiska sminkbordet.

Foto: Kurt Pettersson

”Vår kärlek ska vara evig” lyder texten i det röda hjärtat vid dubbelsängens

huvudgärd. Och så verkar det bli. Den romantiska sänghimlen gör

säkert sitt till för att hålla kärleken vid liv.

– Den tvättas hur lätt som helst i maskin, säger Adele praktiskt.

Foto: Kurt Pettersson
I väntan på barnbarnen sitter nallarna samlade i lekhörnan. På byrån
står en av Adeles 60 porslinsänglar. Den är en gåva från vännen Christina Schollin.

Foto: Kurt Pettersson
Spegeldörrar i hall och sovrum ger övervåningen en känsla av luft och rymd.
Färgstarka Adeles klänning har designas av Gunilla Pontén.

Foto: Kurt Pettersson
Adele serverar italiensk mat på italienska tallrikar av glas dekorerade i grönt och rött. Även matsalsmöbeln av rotting är hämtad från Italien. 
Adeles italienska kök med inbyggt diskställ, skåpbelysning och dörrar av glas har en unik finess. Det är nämligen flyttbart. Klinkers med golvvärme och träjalusier för fönstren kompletterar det italienska intrycket.   

Allas Veckotidning

Nr 45, 2005

Adele har haft änglavakt två gånger

Jag skulle ha varit med på Estonia...

Adele var med i olyckan där sångerskan Siv Pettersson omkom. 

Hon klarade sig med ett nödrop men det got många år för henne att ta sig tillbaka till scneen. 
Och då kom en ny katastrof...

Adele Li Puma, 57, är en av Stockholms mest anlitade sångerskor. Hon gör italienska shower med musikerna Franco Graziani och Guido Antarani likaväl som hon sjunger dansmusik i Olle Eilestams orkester och uppträder för pensionärer med pianisten Torgny Ström. 

Hon håller kurser i konsten att använda sitt kroppsspråk och sitter i styrelsen för Sällskapet Stallfåglarna. 

Det innebär att hon har en central placering i Stockholms kändisvärld. Att hon dessutom är en ovanligt positiv och trevlig människa gör inte saken sämre. Adele har alltid ett leende till hands under det stora självlockiga hårburret.

Det är därför en gåta, att hon är något av en doldis.
– Det beror på bilolyckan, konstaterar hon vid en lunch hemma i villan i Upplands Väsby. Sallader, oliver och mortadella står på bordet att avnjutas till en italiensk chianti. 
– Det var den 12 januari 1975. Jag och min kollega Siv Pettersson var på hemväg från Oslo, där vi hade gjort en krogshow med Sune Mangs. Vi var unga och hade framtiden för oss. Hon låg på svensktoppen med ”Låt mig få tända ett ljus” och på mig väntade såväl en skivinspelning som en krogshow på Berns. Jag skulle dessutom provfilma för en roll i James Bondfilmen Octopussy.

Våldsam krasch

Siv och Adele pratade och sov om vartannat i baksätet, medan bilen tog sig fram i snöblandat regn på hala vintervägar. De hade just bytt plats och Siv hade tagit av sig halsbandet, räckt det till Adele och tackat för lånet. ”Tag det nu”, sa hon. ”Man vet aldrig när vi ses igen.”

– Det var strax före Säffle. Två av våra polska musiker satt i framsätet. Plötsligt fick bilen sladd och dundrade rakt in i ett vägräcke med en våldsam krasch. Sedan blev det tyst. Jag försökte komma loss men satt fast. Strax intill låg Siv med slutna ögon. Jag ropade hennes namn gång på gång, men hon svarade inte.

Polis och ambulans var snabbt på plats med blåljus och tjutande sirener. Siv och musikerna bars iväg, medan Adele fick skäras loss. 

Hon fördes till sjukhus med krossat bäcken och det var tveksamt, om hon någonsin skulle kunna gå igen. Först efter flera dagar fick hon veta, att Siv Pettersson och en av musikerna var döda.
– Jag grät och matvägrade och kunde inte ta det till mig. Än mindre vågade jag fråga, hur det var med mig själv, där jag låg med kateter på en specialmadrass som skulle förhindra, att jag fick liggsår.
Läkarna tvingades till sist ta en blind medpatient till hjälp.

– Hon matade mig och berättade om sitt liv, tills jag kände mig dum. Till sist sa en nattsköterska de förlösande orden. ”Du har ju hjärtat på rätta stället”, sa hon. ”Gör något av det!” Fyra månader senare skrevs jag ut. Då kunde jag i alla fall gå, även om jag gick väldigt snett. 

Tåget till Sverige

Det tog Adele sju år av stenhård rehabilitering att lära sig gå rakt igen. I dag är hennes ena ben två centimeter kortare än det andra, vilket rättas till med ett inlägg i skon. Numera haltar hon bara, när hon är trött.

Adele har sina rötter i staden Catania på Sicilien. Där växte hon upp med mamma Filippa, pappa Umberto och lillasyster Graciella i en stor lägenhet som de delade med farmor, farfar, en farbror och en faster. Männen hjälptes åt med försörjningen och kvinnorna delade på hushållsarbetet. Graciella och Adele hade följaktligen många vuxna att ty sig till. Deras pappa Umberto var musiker och plötsligt en dag for han till Sverige på turné med Umberto Marcato som då var en populär sångare. Han kom inte hem igen. Kontrakten förlängdes och han hade träffat en ny kvinna. Det visste emellertid inte familjen. Hans bror slog näven i bordet till sist. Han var trött på att ta ansvar för Umbertos familj. Ville brodern stanna i Sverige, så fick han komma och hämta den.

– Vi tog tåget till Sverige i september 1962, säger Adele som minns hur de stod i höstkylan på Centralen i Stockholm och väntade på pappan som naturligtvis inte var där.
– Jag var 13 år och min syster fem år yngre. Ingen av oss kunde svenska. Pappa dök upp till sist och mamma var jättearg, så vår återförening började med ett gräl. Sedan for vi hit till Upplands Väsby i hans gamla folkvagnsbuss som hade små fönster med gardiner. Han hade hyrt övervåningen på en villa. Här ska vi bo nu, tänkte jag och undrade hur det skulle bli. Graciella började i första klass och jag i realskolan.

43 år tillsammans

Någon svenskundervisning fanns inte på den tiden. Adele fick lära sig svenska själv med hjälp av ett lexikon.
– Mina klasskompisar lärde mig alla fula ord som fanns och lurade mig att skriva fruktansvärda saker på tavlan. Lärarna var chockade men jag förstod ju ingenting.
Adele blev småningom springflicka på Svenska Metallverkens postavdelning. Det var där hon 14 år gammal mötte den några år äldre Kjell Forsberg på kontoret.
– Han fick plötsligt väldigt mycket post, skrattar Adele. Så fort jag fick chansen, gjorde jag mig ärenden till Kjell. Vi blev snabbt ett par och är det ännu efter 43 år. Han är och förblir min stora kärlek.

Det var när det drog ihop sig till jul som kamraterna på Svenska Metallverken bad Adele att sjunga Luciasången. Lucia har trots allt sina rötter på samma ö som hon. Sedan stod det inte på förrän Adele började sjunga på firmafester och födelsedagskalas. Den svenskamerikanske vissångaren William Clauson, som på 60-talet drev restaurang El Sombrero i Stockholm, upptäckte och engagerade henne och därefter följde tre år på Calle Flygares teaterskola. Det blev Nygammalt i TV, folkparksturné, filminspelningar, grammofoninspelningar och rollen som Maria Magdalena i Jesus Christ Superstar på Scandinavium.
– Och så den där krogshowen på Regnbuen i Oslo som norsk TV filmade och som skulle bana väg för min nya platta. Om bara inte olyckan hade hänt…

Vid det laget visste familjen att Umberto – på italienskt manér - höll sig med en älskarinna. I förhållandet föddes tre barn, så till sist var skilsmässa oundviklig.
– Pappa var vaktmästare på Riksdagshuset då. Han mådde dåligt av att slitas mellan sina båda familjer. Speciellt som mina halvsyskon var små. Mamma hade i alla år varit väldigt tolerant. Redan i Italien, där han spelade revy och film, var han omsvärmad av vackra balettflickor. Men till sist gick det alltså inte längre. Vi ville däremot inte återvända till Sicilien. Mamma älskade Sverige och sitt jobb i köket på Löwenströmska lasarettet. Pappa försökte komma tillbaka till mamma senare. Det blev inte riktigt som han hade tänkt sig med den nya fästmön. Då var mamma inte intresserad. När han dog, bodde han ensam i en liten stuga på Ekerö.

Adele och Kjell förlorade två ofödda barn men fick behålla dottern Josefin och sonen Mattias som numera är vuxna och står på egna ben. Mattias har småningom gjort Adele till farmor åt barnbarnen Emilia, 5, och Oliver, 3. Till familjen hör dessutom boxern Cooper.

Kollegorna omkom

Det var tack vare managern Sten Åström som Adele började framträda igen sju år efter olyckan. Karriären var visserligen raserad då, men hon fick i alla fall sjunga. Ett av hennes återkommande engagemang var ombord på passagerarfärjan Estonia, där hon både showade och sjöng dansmusik. I slutet av september 1994 skulle hon, Sten Åström, kollegan Pierre Isaksson och en del annat branschfolk planera framtiden ombord. Adele fick emellertid förhinder i sista stund, så de andra fick ha sitt möte på egen hand. Samtliga omkom, när färjan sjönk den 28 september.

– Det var fruktansvärt! Jag satt klistrad framför TV:n och hoppades i det längsta att de hade klarat sig. Efteråt kunde jag inte sluta gråta. Jag var handlingsförlamad och kunde inte jobba på ett halvår.
I dag är Adele sin egen manager. Olyckorna till trots har hon lyckats behålla sitt goda humör. Hur eländigt det än har sett ut, så har hon en förmåga att ta vara på livets ljuspunkter och se framåt. Mest för att hon älskar sitt jobb. Det är bara åldern som numera ligger henne i fatet. 

– Arrangörerna kan vara väldigt entusiastiska, tills de får veta hur gammal jag är. Sedan förändras attityden. Det är synd. Som tur är har jag Kjell. Han är min klippa. Han är väldigt tolerant och tar mig som den jag är. Det funkar för att vi är så olika och för att var och en har sitt jobb. Det gör inget att då och då vara ifrån varandra någon dag. Man måste ju få längta lite också…
Monica Antonsson
 

Året Runt

Nr 41, 2009

60-talsartisten William Caluson:

Världsstjärnorna har gjort succé med min musik!

William Clauson slog igenom i Hylands hörna med sin sydamerikanska musik.

I Sverige tröttnade han på snön och kylan och flyttade till Mexico...

Stämningen är spänt förväntansfull på Solnadals Värdshus den här varma sensommarkvällen. Restaurangen är fullsatt och de flesta har hunnit avnjuta sin middag. I bortre änden av lokalen riggas ljud och ljus för kvällens framträdande. Publiken ska, lagom till kaffet, få vara med om en unik återförening som dessutom ska spelas in på skiva.

Gitarristerna Emilio Bobadilla och Diego Rodriguez stämmer sina gitarrer. Genuint spanska eller kanske snarare sydamerikanska klanger ger en angenäm försmak av vad som komma skall. Emilio spelar dessutom harpa. Det är gudabenådat vackert. En tredje man ansluter sig strax för att backa upp det hela på kontrabas.

– Han kallas Pancho, säger sångerskan Adele Lipuma som gör sig redo för entré i den blommande trädgården utanför det kulturminnesmärkta värdshuset.

– Vi jobbade ihop förr. Numera är han mest verksam som präst.

Den gemensamma arbetsplatsen var El Sombrero på Drottninggatan 55 i Stockholm, en mexikansk restaurang som i slutet av 60-talet var minst sagt exotisk. Då stod italiensk pasta, pizza och kinamat ännu bara på tröskeln till den svenska marknaden.

Krögare på El Sombrero var den svenskamerikanske sångaren William Clauson som också står och väntar på att få göra entré. Han bor numera i Tijuana, Mexico, men har varit i Sverige sedan i maj månad när han fyllde 79 år.

– Plötsligt ringde han bara, säger Adele. Det var förra sommaren. 

Hej, det är William. Jag trodde först att det var ett skämt. Och nu är han alltså här igen. Han har jobbat som trubadur på High Chaparal i sommar. Vi har dessutom gjort fem, sex konserter tillsammans.

William puffar på sin kubanska cigarr och ler brett mot Adelita som han kallar henne. Sombreron sitter på plats och under den skymtar det lingula håret.

– Det känns fantastiskt att få möta alla gamla vänner. Repertoaren känns lika aktuell som på 60-talet och nu kom Pancho också. Vilken överraskning! Plötsligt stod han bara här. Jag blev så glad.

William är född av svenska föräldrar i Ohio, USA. Pappa John Valfrid Klasson var snickare från Viskafors i Västergötland och mamma Maria Gustavsson kom från småländska Vetlanda.

– De utvandrade men flyttade tillbaka till Sverige när jag var två år gammal. Fyra år senare återvände de för gott. Min mor flyttade tillbaka på ålderns höst. Hon sjöng romantiska skillingtryck och gav konserter för tusentals människor.

William växte upp i Kalifornien och blev tidigt barnstjärna i Hollywood. Han medverkade i minst 25 filmer mot megastjärnor som Ginger Rogers och Ray Milland. Filmproducenterna tyckte att han såg lika amerikansk ut som vi tycker att Kalle på kaviartuben är svensk. Han studerade teater för regissören Max Reinhardt men sadlade om och blev kringvandrande vissångare. Det var som sådan han kom till Sverige 1954. Åtta år senare fick han sitt stora genombrott i Hylands Hörna.
– När jag kom hit sökte jag efter visor och gamla skillingtryck och fick kontakt med många diktare och poeter. Evert Taube var ju kolossalt känd så jag sökte upp honom och blev väldigt god vän med Sven-Bertil.

Andra vänner var trubaduren och diktaren Olle Adolfsson, författaren Lennart Helsing och hans skådespelande hustru Yvonne Lombard som William håller kontakten med.
– Jag har haft förmånen att få arbeta med alla de stora legenderna. Det är inte utan att jag känner mig smått legendarisk själv.

William skrattar gott åt sitt skämt men har all anledning att känna sig framgångsrik. Han är väl känd i alla de skandinaviska länderna liksom i England, Amerika och Mexico. Han har sjungit skillingtryck, Taube och Bellman likaväl som sydamerikanskt och spelat in 65 LP-skivor. Han har dessutom skrivit tusentals sånger varav flera blev världshits som "La Bamba", "He´s got the whole world in his hand" och barnvisan "Klappa händerna när du är riktigt glad". Om han bara hade varit om sig och kring sig så hade melodierna inbringat miljoner.

– Det finns hundratals inspelningar som jag aldrig fått betalt för. Jag blir ständigt lurad. Men ibland får jag en glad överraskning. Då kan det komma flera tusen dollar. Men det händer inte så ofta. För det mesta kommer ingenting. I Mexico hör jag mina låtar spelas så fort jag går utanför dörren. Men därifrån har jag aldrig fått ett öre. De bara tar min musik och spelar in den. Det är trist. Men jag har hälsan och det är viktigast.

William träffade sin blivande hustru Christina i Sverige 1954. De gifte sig fem år senare och fick sonen Juanito i Mexico. Tio år senare kom sonen Patrick till världen i Sverige. Idag bor båda sönerna i Santa Monica, Kalifornien.
– Men de är lika ofta här, säger William. Deras mamma bor ju i Sverige.

William startade El Sombrero tillsammans med en etablerad krogkung och utvidgade snart med tre restauranger till. En kväll satt Adele i publiken och sjöng med i refrängerna så vackert att William bad henne sjunga för publiken.
– Jag tyckte mycket om hennes sång. Och hon var inte bara vacker, hon hade en fantastisk utstrålning också. Jag bad henne komma tillbaka. Sedan anställde jag henne. Och det samarbetet varar än.

Adele och William var ett begrepp inom svenskt nöjesliv tills han 1973 sålde krogarna och lämnade Sverige för Amerika.
– Det var för kallt här, skrattar han. Jag hade fått nog av snö.

Det var i själva verket skattetrycket, den så kallade pomperipossaeffekten, som tvingade iväg honom. När myndigheterna begärde 105 procent i skatt gick det inte längre.
– Vi hade dessutom skilt oss, Christina och jag, så det var dags att ge sig av. Men vi är fortfarande de allra bästa vänner.

Ingenting blev som förr på El Sombrero sedan William gett sig av. Ett år senare lades krogen ned. Adele gick Calle Flygares teaterskola och sjöng sina sånger med eget band. Några år senare delade rollen som Maria Magdalena i Jesus Christ Superstar med Titti Sjöblom och Agneta Fältskog. Hon var på turné med svensktoppssångerskan Siv Pettersson, som just då hade en hit med "Låt mig få tända ett ljus", och hade just tecknat kontrakt för en roll i James Bond-filmen Octopussy, när en bilolycka satte stopp för hennes lovande karriär. Siv och en av musikerna omkom. Adele satt fastklämd och fick skäras loss med krossat bäcken. När hon sju år senare kunde gå normalt igen var karriären ett minne blott.
– Det var min manager Sten Åström och pianisten Torgny Ström som till sist fick mig att börja jobba igen, säger Adele med en varm blick mot Torgny som den här kvällen sitter i publiken.

Det stora genombrottet har visserligen uteblivit för Adele men populär som få har hon i alla år varit flitigt anlitad på landets estrader. Hon skräddarsyr sina program för åhörarna och bjuder just nu på "Italienska pärlor" med sångaren Eddie Oliva, "När höstlöven faller vänder vi oss till solen" med sångaren Franco Graziani, och "Bara kärlek" med allt från Czardas till ryska ballader och italienska belcanto med violinisten Rimma Gotskosik och pianisten Jan Erik Sandvik. Adele och Torgny musicerar dessutom gärna i kyrkor.

För William rullade karriären på främst i USA. Det var när han för 15 år sedan tänkte pensionera sig som han hamnade i Tijuana.
– Jag lade gitarren på hyllan men tröttnade efter en vecka och tog fram den igen. Sedan dess har det varit full fart. Jag har faktiskt aldrig arbetat så mycket som nu.

William öppnade ett museum där han säljer antikviteter och underhåller gästerna med sång och musik.
– På väggarna hänger bilder från min karriär med alla kungar, prinsar och prinsessor som jag har träffat.

Publiken applåderar förtjust när Adele och William gör entré. En timma senare är showen över. Alla är nöjda och inspelningen blev bra. William hinner inte vänta på att CD:n ska bli pressad och klar. Han har engagemang och TV-framträdanden i USA som väntar. Vagabond som han är ska han dessutom passa på att resa under vintern.
– Nicaragua är mitt favoritland. Där är så otroligt vackert med alla blommor. Jag känner mig nära himlen där. Det är som ett Edens lustgård.

Och så ska han till en plats inte långt från Alaska för att jobba med artister som läser gammal cowboypoesi. Först till våren kommer han tillbaka till Sverige.
– Då ses vi här vid samma bord, skrattar han och blossar på cigarren. Jag fyller 80 år den 2 maj. Det ska vi fira med en stor konsert här på Solnadals Värdshus, Adelita och jag. Sedan drar vi till Norrland på turné med samma musiker.
Monica Antonsson