Stellan Skarsgård

Hemmets Journal

Nr 8, 1994

Jag har just sett filmen "Our kind of traitor" med Stellan Skarsgård som rysk maffiakassör. 

Vilken otroligt duktig skådespelare han är. Man blir stolt.

Det fick mig att leta reda på en gammal intervju med Stellan Skarsgårt långt innan han blev så stor internationellt.  

Succéer och flotta filmanbud väger lätt för Stellan Skarsgård

Hollywood vill betala mig 75 000 om dagen

- men jag steker hellre köttbullar åt barnen

Familjen är det enda vettiga jag har i livet, säger Stellan Skarsgård. My och de fem barnen betyder allt för vår stora filmhjälte. Men när han först lärde känna sin fru lät det minsann annorlunda...

Filmen ”Kådisbellan” går just nu för fulla hus runt om i landet. Det är en skildring av författaren Roland Schütts barndomsår i 20-talets Stockholm. Den koleriske fadern spelas av Stellan Skarsgård som förstås fått översvallande recensioner för sin insats.

Tack vare ”Kådisbellan” har Stellan för några timmar lämnat hemmets härd för att låta sig intervjuas. Det var länge sedan sist. I över ett år har han bara ägnat sig åt familjen som för honom betyder mer än alla filmjobb i världen. 

Han skulle aldrig drömma om att ens för en kort tid försaka hustrun My och de fem barnen för något så trivialt som ett jobb. Han har inte låtit sig imponeras ens när Hollywood genom åren har lockat med feta anbud. 

Den enda gången han tackat ja, var till en mindre roll som sovjetisk ubåtskapten i filmen ”Röd Oktober” mot Sean Connery. Han kunde kvittera ut 150 000 kronor för två dagars jobb den gången vilket säger mer om Hollywood än om honom.

- Jag är en ekonomisk idiot som är priviligierad nog att kunna välja hur jag vill leva. Det senaste året har jag bara jobbat 20 dagar men nu börjar pengarna ta slut, säger Stellan och påstår att han faktiskt är pank.
- Om man förekommer på bild i tidningarna så tror folk att man har gott om pengar. Tyvärr stämmer det inte. Det finns inga som helst samband mellan bankkontot och den publicitet man får.
Stellan är en utpräglad livsnjutare. Han älskar sommaren och avskyr vintern. Barnen och svågern, författaren Niklas Rådström, har i flera år försökt få honom med på vintersemester i fjällen. Det har inte lyckats. Det är bra med fyra årstider men tre av dem kunde kortas ner till två, tycker han.

Stellan har en befriande distans till sina många framgångar som skådespelare. Han föredrar vardagsbestyr som att handla, laga och äta god mat tillsammans med familjen. 

För ändamålet har han låtit installera en riktig restaurangspis i den stora våningen på Söder i Stockholm. Här lagar han det mesta av familjens kulinariska läckerheter men föredrar italiensk mat och svensk husmanskost.

Ibland äter jag så mycket att jag måste sträcka ut mig på golvet efter middagen. Då kommer alla barnen och hoppar på min mage.

Privatlivet vill han hålla för sig själv. Svensk Damtidning och Hänt i veckan pratar han inte ens med.
- De är inte intresserade av mig och det jag gör. Det enda de vill skriva om är om jag byter fru eller hoppar i säng med någon annan. Men om så skulle ske, skulle jag ändå aldrig berätta det. Dessutom har jag lyckats gifta mig med precis den kvinna jag vill ha.

Ett eget land
Stellan växte upp i Skåne dit han kom som åttaåring med familjen från Uppsala. Han var lite och klen och det givna mobboffret för elaka skolkamrater. Han slog aldrig tillbaka men det berodde mest på att han inte vågade.
- Jag lärde mig att slåss med ord, säger Stellan som frågade sina plågoandar hur det kom sig att de ville klå en sådan svag stackare som han. Då framstod de som fega och slutade.

Familjen Skarsgård flyttade i samma takt som fadern fick bättre betalda jobb. Ibland kunde det bli så ofta som en gång om året. Ändå rotade han sig på två mycket speciella platser. 

Den ena var disponentvillan i Klagshamn som föräldrarna hyrde för 500 kronor i månaden.

- Det var minsann en kåk för galna upptåg, säger Stellan. Den var tillräckligt ruffig för att vi ungar skulle få fara fram nästan hur som helst. 

Vi hade tjänarnas avdelning på tre rum och badrum till vårt förfogande. 

Tyvärr blev vi tvungna att flytta när det visade sig att uppvärmningskostnaden för 14 rum och kök blev bra mycket högre än hyran.

Stellans käraste smultronställe är farmors sommarhus i Stora Rör mellan Borgholm och Färjestaden på Öland. Huset byggdes av farfars far som var skeppsmäklare i Kalmar och står kvar än i dag i sitt ursprungliga skick. Dit styr familjen kosan så fort solen börjat värma och marken tinat upp.
- Det är ett oisolerat trähus utan rinnande vatten och ska så förbli. På den punkten är jag oerhört konservativ. Det står där som ett monument över en utdöd borgarklass och förfaller allt mer. Men jag vill inte isolera det och göra om det till något det inte är.

Odräglig unge

Det bästa med barndomens Ölandssomrar var kompisen, numera författaren Johan Günther som bodde i grannhuset. Föräldrarna kände varandra och lät dem hållas med sina vilda lekar. Bland annat skapade de nationen Transic i fantasin och organiserade sin bananrepublik med eget postväsende och demokratiska val. Själva var de trestjärniga generaler som lade ner särskilt mycket möda på försvarsmakten innan Transic slutligen gick under eller åtminstone glömdes bort efter fyra, fem år.
- Vi hade en egen tidning, egna frimärken och egen valuta. Allt finns kvar. Till och med uniformerna med stjärnor och utmärkelser av papper och tygbitar.

En dag när Stellan var fem år fick John plötsligt en syster. Lilla My gjorde entré i världen som det besvärligaste av småglin.
- Hon utvecklade inga intressantare sidor förrän i 17-årsåldern, flinar Stellan. Bortsett från det är det en väldig trygghet att vi delar vår bakgrund.

Teatern kom tidigt in i Stellans liv. Redan som sjuåring spelade han snödriva i ”Barnen som skulle hämta våren”. Han låg i ett hörn med ett vitt lakan över huvudet tills våren kom och han fick krypa ut.
- Mamma och pappa tyckte att jag var jättebra, säger Stellan som på den tiden spelade ABF-teater hos ”tant Alice” i Malmö. Därefter gjorde han småroller på Malmö och Helsingborgs stadsteatrar och succé hos Peter Oscarsson på Teater Sju. Men äventyret lockade och innan han hade fyllt femton år bestämde han sig för att gå till sjöss.
- De tittade på oss från topp till tå när vi mönstrade på, Johan och jag. Vi var inte bara unga och spinkiga utan också totalt oförberedda på den råbarkade samtalston vi skulle möta. Men det var nyttigt, mycket nyttigt.

Skutan gick med pappersmassa från Holmsund till Liverpool och med bananer från Kanarieöarna till Sverige innan den for vidare till Finland och andra länders främmande hamnar. Stellan och Johan fick städa, diska, skala potatis och göra allt ”skitjobb” som tänkas kan. När de gick i land några månader senare var de definitivt botade från all slags sjömansromantik.

Stellan ville bli tandläkare som Johans pappa eller rent av diplomat. Men storebror Kettil sökte rollen i TV-serien ”Bombi Bitt” för både sig och brorsan – och Stellan fick jobbet. Sexton år gammal blev han plötsligt en omåttligt populär TV-idol.
- Jag förstod inte riktigt omfattningen av framgången förrän jag belägrades av journalister. På den tiden fanns bara en TV-kanal så det var ungefär som att vara rockstjärna. Jag fick hundratals brev varje dag och tonåringarna skrek hysteriskt så fort jag visade mig.

Stellans kloka föräldrar såg vänligt men bestämt till att framgången inte steg honom åt huvudet. Han var inte bättre än andra bara för att han var känd i filmens förljugna värld.
Stellan sökte in på scenskolan 1969 men ansågs inte tillräckligt begåvad. Ändå strömmade jobben in och han har kunnat välja och vraka sedan dess.
- Jag har samma relation till scenskolan som till militärtjänsten som jag inte heller har gjort. Jag saknar möjligheten att kunna träffa kompisar och prata lumparminnen. Men det är allt. Skådespelaryrket handlar mest om att lära sig allt från botten och arbeta sig uppåt.

På luffen

Stellan knöts till Dramaten och spelade under några intensiva år alla de klassiska styckena innan han ledsnade och sade upp sig i mitten av 80-talet. Sedan dess har hans stjärna lyst klarast på film. Vem minns inte Hasse Alfredssons ”Den enfaldige mördaren”, Kjell Gredes film om Raoul Wallenberg, Sven Nykvists ”Oxen” och kommendörkapten Hamilton i Jan Guillous ”Coq Rouge”. För att bara nämna några. Och så ”Kådisbellan” förstås som är aktuell just nu.
- Min rollfigur Fritiof Schütt är en klart olämplig far. Han vill nog väl men överför sina grusade drömmar på sönerna, säger Stellan och tillstår att det finns ett visst mått av honom själv i rollfiguren. Som i alla roller.
- Ingredienserna kommer från mig själv. Men jag förstärker en del sidor och dämpar andra till det blir en helt annan människa. Alla har något av det mesta inom sig fast olika mycket av olika ingredienser.
Stellan har funderat mycket på föräldrarollen och det fenomen som gör att de flera, när barnen är i tonåren, får veta att de har gjort fel. Det finns nog ingen som klarar föräldrarollen till fulländning, menar han.

- Det finns inga patentlösningar. Men det är viktigt att barnen känner sig älskade och att de kan vända sig till en utan att bli avvisade. Det är inte lätt att leva upp till det i ett samhälle där båda föräldrarna ska arbeta och barnen vara på dagis hela dagarna. Tyvärr går det inte ihop.
Hans egen barndom präglades av öppenhet och frihet under ansvar. När äldste sonen Alexander förra året meddelade att han ville semestra på egen hand lät han det ske. För andra året i rad reste sonen i somras till Grekland med sina kompisar i stället för att följa med familjen till Öland. Men det är så det ska vara, menar Stellan.

För att någon gång få samla familjen har My och Stellan givit sig ut och tågluffat. Bland annat har de upplevt Venedig tillsammans några gånger.
- Det gäller att planera resan noga och inte börja leta efter hotellrum när man kommit fram. Vi brukar boka två trebäddskupéer intill varandra på de internationella tågen och sedan ta bort mellanväggen. Vi äter tillsammans, ägnar oss åt högläsning och pratar om allt mellan himmel och jord. Det är jättehärligt!
Någon ny tågluffarresa är just nu inte planerad.
- Jag är ju pank, sa jag ju!
Istället blir det en hel del jobb framöver. En TV-serie och ett eget långfilmsprojekt – ”Ett triangeldrama i högt tempo” om finansiering kan ordnas.
Några önskeroller håller han sig inte med. Vill han spela Hamlet så kan han göra det för sig själv hemma på Söder, menar han. Värre än så är det inte.

Goda grannar!
Stellan trivs bäst när han har många människor omkring sig. Ensamheten skyr han som pesten.
- Somliga drar sig undan för att få vara ensamma. Jag förstår inte vad det ska vara bra för. Människor är det roligaste som finns.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att svågern och bästa kompisen Johan Günther och hans familj bor på andra sidan farstun hemma på Söder. Dörrarna står alltid öppna och ungarna springer ut och in. Stellan har till och med påstått att de delar porslin med varandra.
- Vi är som en enda stor familj. Det finns flest gafflar där det var fest sist, säger han.

För några år sedan, när sönerna Alexander, 17, Gustaf, 13, och Sam, 10, hade börjat växa till sig, blev My och Stellan föräldrar på nytt. För tre år sedan föddes Bill och för ett år sedan lilla Alice. Det är med andra ord full fart hemma hos Skarsgårds. De tre äldsta barnen går redan i pappas fotspår. Mammas jobb, hon pluggar till läkare, tycks däremot inte locka. Det beror nog på att hon pluggar så mycket, tror Stellan. Det ser inte så kul ut.

- Det är annorlunda att bli föräldrar nu när man är äldre. Det är otroligt roligt! Vi är både lugnare och mognare, säger Stellan som alltid har drömt om att få många barn.
- I och med att jag slutade på Dramaten och fick mer tid över, blev det plötsligt möjligt, säger han. Familjen är mitt livselixir. Det är det enda vettiga jag har i livet.
Monica Antonsson

Jag hittar några fax som visar hur knepigt det var att få vissa intervjuer på 70-talet. Särskilt när det gällde så kallade kändisar. Det var inte ovanligt att man fick vänta ett halvår eller ett år på att få en tid att träffa stjärnan. Så man fick tjata, utrusta sig med tålamod och att ha många bollar i luften samtidigt.

Och rätt som det var föll alla pusselbitar på plats. Som här med Stellan Skarsgård som jag intervjuade på Münchenbryggeriet vid Södermälarstrand i Stockholm.