Fredrik Paulun

Allas Veckotidning 
Nr 18, 2009

Fredrik Paulun
Vill inte ge upp hoppet helt men...

Min försvunna syster är nog borta för alltid

Kanske är han vår mest uppskattade näringsexpert. Det har gått bra för Allas medarbetare Fredrik Paulun, men det har inte enbart varit en framgångssaga. Här berättar han öppet om uppväxtens trauman och tragedier, om saknaden efter barn och om blodproppen som kunde ändat hans liv...

Fredrik Paulún, 38, bor ståndsmässigt i en stor grosshandlarvilla från slutet av 1800-talet i Nacka. Målad i gult och vitt och med massor av snickarglädje reser den sig högt över Halvkakssundet i Saltsjön vid inloppet till Stockholm. Utsikten från uteplatsen, där Fredrik om somrarna skriver sina böcker, är lika vacker som rogivande. Här glider skärgårdsbåtarna förbi och på andra sidan sundet ligger Lidingö.

- De stora finlandsfärjorna passerar också här utanför, säger Fredrik när han visar oss runt medan chinhuahuaorna Chilli och Cinnamon skuttar omkring hans ben. 

– Min fru Karoliina och jag träffades faktiskt på en av dem 1995. Jag såg henne på dansgolvet och jagade henne tills hon ställde upp på en dans. Hennes syster och min kompis blev väldigt förtjusta i varandra. När de träffades nästa gång ville att vi skulle följa med. Det slutade med att de gick åt varsitt håll medan vi fick allt varmare känslor för varandra.

Utklädd till Pippi
Karoliina och Fredrik har varit ett par sedan dess och gifte sig 2000. Han gör ingen hemlighet av att de har väntat förgäves på barn. Deras gemensamma längtan efter små tassande fötter i barnkammaren har gjort att de sedan några år ansökt om att få ett adoptivbarn från Kina.

– När man väl har börjat acceptera att det inte kommer att bli några biologiska barn blir längtan lika stark efter det adoptivbarn man väntar på. Det är ingen skillnad. Det tråkiga är att det är så krångligt och tar sådan tid.

Ovanför uteplatsen bjuder huset på två inglasade verandor, en i anslutning till köket och en till våningen ovanför. På toppen av taket finns ett torn med fönster åt alla håll i vilket Fredrik har såväl kontor som skrivarlya. Han skrattar gott åt liknelsen med Pippi Långstrumps Villa Villerkulla

– Jag har faktiskt alltid velat ha ett hus med tinnar och torn, erkänner han. Pippi Långstrump var min idol som barn. Det spelade ingen roll att hon var tjej. Jag klädde ut mig till Pippi i alla fall. Hon var ju starkast i hela världen!

Karoliina och Fredrik gästade det japanska badet Hasseludden ett stenkast bort när de fick höra talas om att den 290 kvadratmeter stora Villa Höja var till salu. Utgångsbudet var 8,9 miljoner kronor.

– Det hade stått tomt några år så vi lade ett skambud på 7 miljoner och fick huset. Kvinnan som för 120 år sedan lät bygga det hette Carolina Smith. Hon var syster till brännvinskungen och riksdagsmannen Lars Olsson Smith som hade ett bränneri ute på fjäderholmarna. Än i dag kan man se hans bild i sigillet på Absolut vodka. 

I direkt anslutning till uteplatsen har Fredrik inrett ett gym. Här tränar han dagligen när han är hemma. Det gäller att ge kroppen alla möjligheter till rörelse, påpekar han.

– Små insatser blir väldigt stora när man räknar ihop dem. Det gäller att röra sig i vardagen. Om man promenerar en kvart om dagen och bränner 100 kalorier så blir det faktiskt 5 kilo kroppsfett på ett år.

Fredrik fick med sig intresset för mat och hur man med näring kan påverka kroppen från föräldrarna. Mamma Lena och pappa Anders var på sin tid föregångare inom hälsokost. 

En brutal sjukdom
– Min mamma hade ju MS och redan på den tiden visste man att hon exempelvis skulle undvika mjölk. Det finns ett protein i mjölk som triggar den sjukdomen. Det blev därför mycket soja och fullkorn hemma hos oss. Det var inte så roligt. Men mamma och pappa försökte i alla fall anpassa maten till mig och min tre år äldre syster Ulrika. Resultatet var visserligen inte alltid blev så lyckat. De vedervärdiga sojafärsbiffarna smakade gammal disktrasa med smakförstärkare. Men det vi inte tyckte om plockades bort från menyn så till slut åt vi vanlig mat men med nyttig prägel.

Familjen bodde i Norra Ängby i Bromma strax utanför Stockholm. Pappan var civilingenjör och mamman, som varit sekreterare, var hemmafru.

– Jag var bara fem år gammal när hon drabbades av MS. Jag förstod förstås inte vad det innebar men det märktes tydligt på att sinnesstämningen hemma. Det blev liksom mer ledsamt. Och ju sjukare hon blev desto värre blev det. Sommaren 1976, när vi semestrade på Gotland, försämrades mamma snabbt och blev allt mindre rörlig. Det var som att hon tappade gnistan. Bara något år senare fick hon svårt att gå. Sedan blev det kryckor, rollator och rullstol innan hon slutligen hamnade i sängen för gott.

Familjen flyttade in till stan och föräldrarna gick skilda vägar. Situationen hade blivit ohållbar. Mamman behövde hjälp dygnet runt medan pappan skulle klara av att ensam sköta jobb, hem och barn. 

– Mamma flyttade till ett servicehem där hon fick all omvårdnad hon behövde utan att behöva känna att hon var till besvär. Vi bodde inom gångavstånd och kunde hälsa på henne när vi ville. Men sjukdomen var brutal. Det var väldigt plågsamt att se henne lida.

Familjens trauma gjorde Fredrik till en liten värsting. Han började smita ut om nätterna och sögs upp i ett busgäng på Östermalm som snattade godis i butikerna och pangade rutor. I dag förstår han att han sökte sig dit som ett uttryck för sin smärta.

– Jag var tio år och skolkade nästan hela fjärde klass. Ändå behövde jag inte gå om. Jag hade väl ett ganska bra läshuvud. Men hade jag fortsatt på den inslagna vägen så hade det kunnat gå riktigt illa. Till sist sa pappa och skolfröken ifrån. Jag var tvungen att ta mig i kragen.

Utan spår
Fredrik fick återvända till skolan i Norra Ängby och pendla dit från stan 40 minuter enkel väg varje dag. Där gick han sedan kvar tills han slutade nian. Den onda cirkeln var därmed bruten.

När Fredrik så här efteråt beskriver sin uppväxt och sitt barndomshem ser han det som mycket kärleksfullt.

– Mamma och jag kunde förstås inte göra så mycket tillsammans men man saknar inte det man aldrig haft. Hennes sjukdom var nog värre för Ulrika. Kanske var det därför hon valde att försvinna? Hon och jag slogs ju mest som syskon gör och jag minns inga förtroliga samtal. Jag var helt enkelt inte i den åldern. Så här efteråt förstår jag att hon växte upp till en ganska vilsen tonåring.

Ulrika var 15 år gammal när hon försvann utan att lämna minsta spår efter sig. Polisen till och med draggade under Tranebergsbron men utan resultat.

– Vi tror inte att hon råkade ut för någon våldsman. Mamma var väldigt sjuk just då och Ulrika skrev i sin dagbok att hon mådde dåligt. Hon stod på tröskeln till vuxenlivet och hade det trassligt med puberteten, killar och sånt. Att hon försvann var ett hårt slag för oss alla. Det blev svårt att tala med mamma. Hennes medvetande grumlades och hon tappade delvis talförmågan. Men hon förstod vad som hände och sörjde Ulrika mycket.

Fredrik tror att hans syster valde att försvinna. Inte minst det faktum att hon inte hade några pengar och att passet låg kvar hemma talar för det. Rent juridiskt blev hon så småningom dödförklarad men Fredrik och hans pappa har än i dag en bakdörr öppen om hon skulle välja att komma tillbaka.

– Det finns ju faktiskt folk som har gjort det, säger han hoppfullt. Men jag tror faktiskt att Ulrika är borta för alltid. Hon skulle ha gett ett livstecken ifrån sig annars.

Blodpropp i hjärnan
Fredrik visste att han ville skriva. Han var dessutom intresserad av både kost och träning.

– Jag har alltid tränat mycket. Andra väljer andra medel men träning är också ett sätt att ta udden av demonerna. Ens energi går åt till träningen och man slipper tänka på det tråkiga. Under tonåren gjorde jag minst två pass styrketräning, löpning eller badminton om dagen och det gav resultat.

Men det kan bli för mycket av det goda också. När Fredrik för några år sedan genomförde ett alltför tungt träningspass i bänkpress bar det sig inte bättre än att trycket mot halspulsådern blev för stort.

- Det orsakade en liten blödning på halspulsåderns insida och när sårskorpan släppte en vecka senare fick jag en blodpropp i hjärnan.
Det hela var mycket dramatiskt och kunde ha slutat riktigt illa. Fredrik hade emellertid tur. Proppen löstes upp och han klarade sig utan men.
- Jag gör inte den speciella rörelsen längre och ser mig själv som den bästa varning för alltför hård träning. 

Fann sin livsuppgift
Fredrik bestämde sig tidigt för att bli egen företagare. Att söka trygghet i form av en anställning vore honom främmande. Han är och har alltid varit sin egen lyckas smed. Efter gymnasiets naturvetenskapliga linje var det emellertid först dags för värnplikten. Fredrik, som inte gillar idén med att skjuta människor, lyckades få vapenfri tjänst på Historiska museet.

– De hade fått en sedelsamling som donation så jag satt och putsade mynt och sorterade sedlar i nästan ett år. Det var jättekul. Och tur också. Jag hade inte blivit någon lämplig soldat.

Efter några ströjobb och genomgånget högskoleprov lyckades Fredrik i början av 90-talet komma in på en fyraårig utbildning till näringsfysiolog eller nutritionist som det också kallas.

– Det var stentufft. Första året läste vi bara kemi vilket fick hälften av eleverna att hoppa av. Resten av studierna bestod bara av näringslära. Det var ju rena himmelriket!

Det var i andra årskursen som Fredrik snubblade över en studie om GI-metoden. Han testade den som han hade testat alla andra metoder och fann att den fungerade. Sedan dess är det hans livsuppgift att förmedla den. Därmed har han lyckats förverkliga alla sina framtidsdrömmar. Han driver företag, skriver böcker och han ägnar sig åt kost och träning. Och det är ingen tvekan om att han är fascinerad av uppgiften.

– Allt jag består av är näring, konstaterar han. Det är det jag stoppar i munnen som blir min kropp! Kemikalierna på min tallrik blir mina tankar och känslor. Genom det jag stoppar i mig kan jag påverka vad mina hormoner gör med min kropp och hur den förändras, om den byggs upp eller bryts ner och om den blir tjock eller smal. Nyckeln till såväl fysiskt som psykiskt välmående ligger på tallriken.
Monica Antonsson

Hemmets Veckotidning 
Nr 23, 2010

Efter nio långa år ska vår dröm äntligen bli sann!

Intresset för hälsosam kost väcktes tidigt hos Fredrik Paulun. Idag är han känd som ivrig förespråkare för GI-metoden. Men just i dagarna är det helt andra saker som snurrar i hans huvud - en dröm som han och hans Karloliina håller på att förverkliga...

GI-oraklet Fredrik Paulún, 39, och hans Karoliina, 36, behöver inget sommartorp på landet för att kunna koppla av och njuta av sommaren. De har det hur ljuvligt som helst året om i sitt skärgårdsparadis vid Saltsjöns strand i Nacka. Den 290 kvadratmeter stora grosshandlarvillan byggd i slutet av 1800-talet har en alldeles speciell atmosfär med sina spröjsade fönster och charmiga snickarglädje. Målad i gult och vitt reser sig trävillan tre våningar upp mot himlen. Långt nedanför glittrar vattnet i Halvkakssundet som är en del av inloppet till Stockholm. Båttrafiken är särskilt livlig om somrarna när fritidsbåtar far förbi i en ständigt strid ström mellan Vaxholmsbolagets passagerarbåtar och de jättelika finlandsfärjorna. Men det stör inte alls. Inbäddad i grönska och tillräckligt högt belägen är Villa Höja rena rama idyllen.

– Vi hörde redan 2003 att det här huset var till salu, säger Fredrik som just den här dagen är i färd med att ställa i ordning utemöblerna och grillen på uteplatsen. Solen skiner från klarblå himmel och om bara några timmar drar det ihop sig till grillfest.

– Vi tyckte att utgångspriset på 8,9 miljoner var alldeles för dyrt. Huset var snett och vint och i ganska dåligt skick. I februari året därpå var huset fortfarande var till salu och efter ännu en visning i maj lade vi ett skambud på 7 miljoner. Då fick vi huset efter en viss förhandling och prisjustering uppåt.

Fredrik riggar grillen och dukar bordet medan Karoliina förbereder maten inne i köket. Huset är numera totalrenoverat och hur fint som helst. I källaren finns ett gym och på taket ett torn som är Fredriks arbetsrum. Villa Höja har dessutom två stora balkonger - en i anslutning till kök och matrum och en i anslutning till vardagsrummet ovanför.

– Utsikten från takterrassen är fantastisk, säger Fredrik. Vi brukar skåla in det nya året med champagne där uppe medan fyrverkerierna från Lidingö på andra sidan sundet stiger upp mot becksvart himmel. 

Fredrik berättar att en dam vid namn Carolina Smith var byggherre för Villa Höja omkring 1870. Hon var syster till den så kallade brännvinskungen, riksdagsmannen Lars Olsson Smith, som drev ett bränneri ute på Fjäderholmarna och som fortfarande syns på företagets brännvinsettiketter.

– Hon arrenderade ut huset till en revisor från Stockholm. Annars vet vi just inte vilka som genom åren har bott här.

Fredrik går in till Karoliina för att hjälpa till att förbereda maten. På menyn står grillade lammracks (revbensspjäll av lamm), potatissallad med tzatsiki och fetaoströra. Alltihop ska avnjutas med kallt öl i sommarvärmen.

Fredrik har varit intresserad av mat sedan han var liten. Hans familj var tidigt föregångare vad gällde hälsokost. Hans mamma drabbades av svår MS och det var redan på den tiden väl känt att exempelvis mjölk innehåller ett protein som triggar sjukdomen.

– Det var mycket soja och fullkorn hemma hos oss, säger Fredrik med en grimas av olust. Det var inte så roligt. Mina föräldrar försökte anpassa maten till mig och min tre år äldre syster så till sist kan man väl säga att vi åt vanlig mat med en nyttig prägel. Vi slapp till exempel de där vedervärdiga sojafärsbiffarna som bara smakade gammal disktrasa.

Familjen bodde i Bromma utanför Stockholm men mamman försämrades snabbt och till sist gick flyttlasset in till stan.

– Då hade situationen blivit ohållbar. Mamma behövde hjälp dygnet runt och flyttade till ett servicehem där hon fick den omvårdnad hon behövde. Vi bodde på gångavstånd och kunde hälsa på när vi ville. Men sjukdomen var brutal. Det var väldigt plågsamt att se henne lida.

Då bröts den onda cirkeln
Fredrik var tio år och protesterade genom att skolka, hamna i dåligt sällskap och smita ut om nätterna. Han snattade godis i butiker och pangade rutor tills både pappan som skolfröken sa ifrån. Då fick han återvända till skolan i Bromma och finna sig i att pendla.

– Det var tur, säger Fredrik. Då bröts den onda cirkeln. Annars kunde det kunnat gå väldigt illa.

Fredrik berättar att hans syster växte upp till en väldigt vilsen tonåring. Femton år gammal valde hon att försvinna utan att lämna minsta spår efter sig. Både pass och pengar låg kvar hemma och ingenting tydde på att hon hade mött en våldsman. Hon återfanns aldrig utan dödförklarades så småningom. Fredrik påpekar dock att dörren står öppen om hon till äventyrs skulle vara vid liv och vilja återkomma.

Fredrik odlade tidigt intresset för kost och träning. Varje dag året runt under tonårstiden gjorde han två pass styrketräning varvat med löpning eller badminton. Han gick naturvetenskapliga linjen på gymnasiet, gjorde vapenfri tjänst i det militära och gick till sist en fyraårig utbildning till näringsfysiolog eller nutritionist.

– Jag råkade snubbla över en studie om GI-metoden medan jag studerade, säger Fredrik som testade och fann att den fungerade.

- Sedan dess har det varit min livsuppgift att på olika sätt förmedla den.

Fredrik skriver böcker om GI-metoden likaväl som han föreläser och säljer GI-produkter i eget postorderföretag som på heltid sysselsätter Karoliina. På senare år har han till och med lanserat en serie livsmedel med lågt GI i dagligvaruhandeln under eget varumärke.

– Bra mat är bra för figuren, säger Fredrik där han står och rör ihop marinaden till lammracksen. Att han valde just lamm har sin högst naturliga förklaring.

– Lamm går ju ofta ute och betar vilket ger bättre fett och godare kött. Och när kokt potatis får kallna sjunker GI-värdet så potatissallanden är väldigt hälsosam med hög fiberhalt vilket ger väldigt bra blodsockernivåer. Man blir helt enkelt mätt och belåten. Den som vill kan välja bearnaisesås, Café de Paris eller fetaoströra därtill. Så länge man bara tar en tesked eller två behövs inga lightprodukter. Annars kan man ju nöja sig med tzasiki som man nästan kan äta hur mycket som helst av.

När maten är klar att duka fram anländer gästerna Cecilia och Ola Westin med sonen Dag i barnvagn. Välkomstdrinken – Fredriks hemmagjorda Sangria – avnjutes på en av balkongerna. 

– Sangria är en god och bra fördryck, säger Fredrik. Kryddorna är supernyttiga. Kanel är väldigt rik på antioxidanter och i kryddnejlikorna är det ännu mer.

Nu går de i väntans tider
Cecilia och Ola driver en talarförmedling som flitigt anlitar Fredrik som föredragshållare. Livslust, arbetsglädje och hur man tar sig igenom tuffa tider är populära ämnen just nu.

– Vi träffades i adoptionskön och lärde känna varandra, säger Fredrik och berättar att han och Karoliina har försökt få barn sedan 2001.

– Vi har gått igenom alla sorters behandlingar. Till sist anmälde vi vårt intresse för adoption 2005 och hamnade året därpå i den så kallade Kinakön. Prognosen då var att vi skulle få ett barn sommaren 2007 men just nu pekar allt på att det tidigast kan bli aktuellt sommaren 2011.

Lille Dag som sover i barnvagnen är med andra ord ett mirakel. Det är visserligen alla barn men för Cecilia och Ola är han förstås alldeles speciell. Lika roligt är att nu har även Baby Paulún anmält sin ankomst till världen.   

- Vi har fått hjälp, säger Fredrik och berättar om in-vitro fertilisering, IVF, som innebär att ägget befruktas utanför kroppen och planteras in i livmodern där det i bästa fall fastnar och växer till sig.  

– Det känns fantastiskt att det för vår del har lyckats. Efter nio långa år. Barnet både sparkar och boxas i magen nu.

För Fredrik och Karoliina gäller att de därmed riskerar att åka ur den så kallade Kinakön. När Fredrik fyller 40 år i sommar börjar tiden för adoption bli knapp då gränsen går vid 42 års ålder. Men om de mot förmodan får stå kvar i kön och blir aktuella för att få adoptera ett litet barn så tar de med glädje emot det också.

Lyckan är med andra ord fullständig den här soliga sommardagen vid Villa Höja. Det är många glada skratt kring grillen och chihuahuaorna Chilli och Cinnamon tar många ystra skutt på den gröna, inhägnade gräsmattan.

– Man kan helt enkelt inte ha det bättre än så här, säger Fredrik och höjer sitt glas till en skål medan ljuvliga dofter sprider sig med röken från grillen.
Monica Antonsson

Lammracks (4 portioner)
1,2 kg lammracks
3 dl olivolja
8 vitlöksklyftor, pressade
1 msk torkade franska örter
½ msk havssalt
Blanda marinaden och lägg ned de delade lammracksen helst i ett dygn, men minst ett par timmar. Torka av överflödig marinad innan grillningen så att oljan inte droppar ned på glöden. Gilla och njut.

Paulúns potatissallad (4 portioner)
8 kokta skalade potatisar, kalla och tärnade
20 körsbärstomater, halverade
70 g ruccola
2 avokado, tärnade
1 liten rödlök, hackad
2 msk olivolja
½ msk vinäger (till exempel rödvins- eller balsamvinäger)
Salt och svartpeppar efter smak
Blanda ingredienserna till en sallad

Fetaoströra (4 portioner)
150 g fetaost
80 g turkisk yoghurt
1 tsk olivolja
Salt och svartpeppar efter smak
Mosa fetaosten med gaffel, blanda i yoghurten, olivoljan och kryddorna och rör till en jämn röra

Tzatsiki (4 portioner)
250 g turkisk yoghurt
200 g gurka, riven
2 vitlöksklyftor, pressade
1 tsk olivolja
Salt och svartpeppar efter smak
Riv gurkan med rivjärn och krama ur vattnet. Blanda i yoghurten, vitlöken, olivoljan och kryddorna och rör till en jämn röra.

Sangria
7 dl spanskt rött bordsvin
2 apelsiner
1 citron
8 kryddnejlikor
3 kanelstänger
½ dl konjak
2 msk rårörsocker (kan uteslutas)
Sodavatten/Sprite light
Skär 1 apelsin och citronen i skivor. Pressa saften ur den andra apelsinen och blanda med rödvinet i en kanna. Tillsätt fruktskivorna, kryddorna, konjaken och sockret i kannan, rör om och låt stå. Ju längre desto mer smak men minst ett par timmar.

Tag glas med 3 isbitar och fyll till hälften med blandningen. Resten av glaset fylls med sodavatten eller Sprite light för den som vill ha det sötare.



Allas Veckotidning
Nr 2, 2011

Fredrik Paulun och hans Karolina hoppas att nästa mirakel är snabbare

Adam tog inte 9 månder utan 10 år!

De hade prövat allt: Älskat efter tidtabell, fått hormonbehandling och försökt med provrörsbefruktning. 

När Fredrik och Karolina försto d aatt de inte ens skulle få adoptera försvann nästan allt hopp. De skulle aldrig bli föräldrar...

Efter tio år av längtan och misströstan har Karoliina och Fredrik Paulun blivit föräldrar. Drömmen blev sann när lille Adam kom till världen dagen före midsommarafton. Sedan dess har han på småbarns vis vänt upp och ned på det mesta i Villa Höja i Nacka där familjen bor. Det är en stor omställning såväl att födas som att bli föräldrar. Man måste lära känna varandra och försöka få vardagen att fungera.

Lille Adam är en mycket godmodig gosse som är fullt nöjd om han bara får mat var fjärde timme, en torr blöja då och då och att bli vyssad till söms av mor och far emellanåt. Väl vaken igen ler han oemotståndligt mot hela världen, betraktar nyfiket sina fingrars rörelser och jollrar av lycka. Om han till äventyrs skulle ledsna på situationen så behöver han bara skrika lite och vips är någon där som lyfter upp honom.

Chihuahuaorna Chilli och Cinnamon har svårt att förstå vad som hänt. Vad är det där för ett litet kryp, ser de ut att undra. Men de tar sitt självpåtagna bevakningsuppdrag på största allvar. Sällan eller aldrig viker de från Adams sida. Det är han som sätter dagordningen nu i den gamla grosshandlarvillan.

 – Det är verkligen omtumlande, säger Fredrik Paulun, 40. Karoliina förlöstes med kejsarsnitt efter 25 timmars hårt förlossningsarbete. Hon mådde väldigt dåligt när Adam föddes. Jag satt vid hennes huvud och såg hur läkarna lyfte upp vår baby. Våra blickar möttes och i samma ögonblick knöts osynliga band mellan oss. Det gick på en sekund. Jag är pappa, tänkte jag förvånat. Han finns! Det är vi nu. Jag har inte kommit över det ännu.

Envis uppvaktning
GI-kungen Fredrik Paulun och hans Karoliina, 36, möttes på en finlandsbåt 1995. De dansade hela kvällen men hon förhöll sig passiv. Någon flirt på en finlandsbåt hade hon verkligen inte tänkt sig. I synnerhet inte med en svensk.

– Jag pluggade ryska, sociologi och företagsekonomi då. Det fanns stort behov av rysktalande personer i finska företag då. Ett förhållande på distans med en kille i Sverige ingick inte i mina planer.

Men Fredrik var envis. Han kände att det fanns en väldigt speciell kemi mellan dem, en attraktion helt enkelt.

– Vi dansade hela kvällen men kunde ju inte prata så mycket. Jag ville träffa henne igen och se om det fanns något mer.

Sagt och gjort. Karoliina och Fredrik sågs igen och blev ett par. I två år pendlade de regelbundet över Östersjön för att få vara tillsammans. Två år efter första träffen flyttade hon in i hans lägenhet i Solna och fortsatte studera på distans innan hon slutligen gav upp. I Sverige fanns inte alls samma behov av rysktalande personer.

Karoliina kom i stället att intressera sig för GI-metoden som Fredrik redan var i full gång med. Hon följde med på hans föreläsningar och började studera ämnet på egen hand. I dag lever de helt enligt GI-metoden.

– Vår tolkning är att man kan äta allt, säger Fredrik. Det gäller bara att inte äta för mycket. Målsättningen är att 80 procent av maten ska vara riktigt bra. Resten spelar ingen roll för vare sig vikten eller hälsan. De 20 procenten ska vara bra för själen. De som lever som asketer och är sjukligt fokuserade på hälsa mår ofta inte själsligt bra. Så vi tror inte på lågkaloridieter. Det är tokigt tänkt redan från början och slår tillbaka på en i slutänden.

Fredrik menar att rörelse är minst lika viktigt som bra mat. En kvarts promenad om dagen bränner 100 kalorier vilket ger fem kilo fett på ett år. Det är bara ett av hans många knep som går att ta till utan att ansträngningen ska känns för stor. Om det berättar han mer i nästa bok "Femtio genvägar till fettförbränning" som kommer ut i februari nästa år.

Blev inte gravid
Karoliina och Fredrik gifte sig i finska kyrkan i Stockholm strax före millennieskiftet. De hade bestämt sig för att skaffa barn så hon slutade äta p-piller.

– Vi höll reda på när Karoliina hade ägglossning och trodde att hon skulle kunna bli gravid direkt. På sin höjd skulle det kunna ta ett år eller så.

Karoliina blev inte gravid. Varje månad när mensen kom blev hon lika besviken. Och än värre var det att berätta det för Fredrik, tyckte hon.  

– Första året gick an. Vi var fortfarande rätt unga och våra vänner hade inte heller barn. Det blev värre sedan när allt fler i bekantskapskretsen fått barn. De försvann in i sina slutna världar som vi var utestängda från, kändes det som. Vi kunde inte förstå varför vi inte kunde umgås som förr, att folk måste hem och natta barnen innan kvällen knappt hade börjat.

Karoliina och Fredrik sökte så småningom hjälp hos sjukvården. Några fysiska fel fanns inte men Karoliina gick igenom ett antal hormonbehandlingar som skulle stimulera till befruktning. 

– Det var lite jobbigt att älska på beställning, säger Fredrik. Särskilt som man måste göra det varje dag under en period varje månad. Jag beklagar det visserligen inte men lusten och romantiken blev något begränsad. Till slut känner man sig som en gammal avelstjur.

Nästa steg blev hormonbehandling i kombination med insemination vilket innebar att läkarna sprutade in Fredriks spermier i Karoliinas livmoder när den skulle vara som mest mottaglig. Men inte heller det lyckades.

– Det var en lika stor besvikelse varje gång, säger Karoliina. Till sist orkade jag inte ens umgås med mina väninnor som bara pratade graviditeter och småbarn. Fredrik och jag var öppna med våra problem men de verkade inte förstå vad vi gick igenom. De var så uppfyllda av sin egen lycka medan jag blev allt mera bitter och avundsjuk. Till sist drog jag mig undan. Jag insåg att jag var en dålig vän som inte kunde vara glad för deras skull och som sådan ville jag inte visa mig.  

2004 fick Caroline och Fredrik klartecken till så kallad provrörsbefruktning. Det innebar att hennes ägg befruktades med hans spermier i provrör varpå embryot fick växa till sig innan det planterades in i hennes livmoder.

– Det fungerade inte heller, säger Karoliina. Men vi visste redan innan att chansen var liten. Det finns de som försöker och försöker och inte lyckas förrän tionde gången. 

Caroline och Fredrik gav de upp efter två försök. Det var helt enkelt för plågsamt. I stället ansökte de om att få adoptera ett barn från Kina 2005.

– Men inte heller det är smärtfritt, säger Fredrik. Först ska kommunen konstatera att man duger som föräldrar. Sedan ska man gå en särskild föräldrautbildning. Därefter får man betala 42 000 kronor för att ens få skicka in en ansökan. När vi ställde oss i kön var det åtta månaders väntetid, en siffra som strax därpå ändrades till fem år. Sedan måste man betala 3000 kronor per år bara för att få stå kvar i kön.

Vågade inte hoppas
Karoliina och Fredrik insåg att den biologiska klockan tickade i rasande takt. Särskilt som man döms ut som förälder vid fyllda 45 år. När inte ett ord hade hörts från Kina på flera år bestämde de sig för att försöka med provrörsbefruktning en sista gång.

– Jag fick med mig en teststicka hem från sjukhuset, säger Karoliina. När det blev dags att testa den kändes det nästan meningslöst. Vi skulle antagligen bara bli ledsna och besvikna än en gång. Samtidigt kunde jag ju inte låta bli.

Morgonen den 10 oktober förra året väntade Karoliina tills Fredrik hade gått ut med hundarna, innan hon tog med sig stickan in på toaletten. En stund senare kom hon glädjestrålande ut i trädgården i bara morgonrocken. Plötsligt förstod hon varför hon hade mått så illa den senaste tiden och bara ville äta banan, fruktkräm och pannkaka.

– Hon höll stickan i handen men jag vågade inte ta ut något i förskott, säger Fredrik. Vi var ju rätt luttrade och visste bara alltför väl att vad som helst skulle kunna hända under resans gång.

I vecka sju såg Adam ut som en liten prick på ultraljudet. Men när Karoliina och Fredrik hörde hjärtljuden dunka i undersökningsrummet insåg de, att det trots allt fanns en liten varelse i hennes mage. I vecka 16 gick illamåendet över och i vecka 18 kunde de själva se på barnet på ultraljudsbilden.   

 – Jag klippte navelsträngen sedan Adam kommit ut, säger Fredrik. Karoliina syddes ihop och fördes iväg till uppvaket, så Adam och jag fick en timma för oss själva. Han tittade på mig som om han undrade vad jag var för en lustig gubbe. Själv kunde jag inte släppa honom med blicken. Det var onekligen intressant att få uppleva hur biologiskt styrda vi är. Man är som en fiskmås som helt enkelt bara tar hand om sina ungar. Jag blir rörd av att tänka på att Adam är vår nu.

Karoliina har fullt upp med att komma igen fysiskt efter allt som hennes kropp har varit med om. Hon har fått tillbaka sitt goda humör och umgås gärna med vännerna igen.

– Vi pratar om småbarn och blöjbyten för jämnan. Och vi har full förståelse för föräldrar som måste gå hem tidigt för att natta barnen.

Om det blir ytterligare småttingar framöver i Villa Höja står förstås ännu skrivet i stjärnorna.

– Vi har pratat om det, säger Fredrik. Men det är ingen brådska. Nu när vi har Adam känner vi inte samma panik längre. Fast oddsen är faktiskt goda. Vi har flera befruktade ägg i frysen.
Monica Antonsson

    

Året Runt
Nr 49, 2012

Fredrik Paulun fick en blodpropp i hjärnan:

Jag sluddrade och var förlamad

Tränings- och hälsogurun Fredrik Paulun ser ut att vara hälsan själv. Men för några år sedan var han nära döden. 

Under en resa utomlands drabbades han av en blodpropp som höll på att kosta honom livet. 

Fredrik och Karoliina Paulun har gått skilda vägar trots att deras långa kamp för att bli föräldrar krönts med framgång. När sonen Adam nu fyllt två år är skilsmässan ett faktum. Det är med andra ord ännu en vändpunkt i livet för Fredrik som så många gånger tidigare sett tillvaron ta en ny oväntad riktning.

– Vi är verkligen inte ensamma om det ödet, säger Fredrik där han sitter på golvet och leker med Adam. Det finns statistik som visar att nästan hälften av alla som kämpat för att få barn skiljer sig när man väl har lyckats. Det är på ett sätt förfärligt men lätt att förstå. Man sliter för att få adoptera och man prövar alla tänkbara medicinska lösningar. Drömmen om ett barn blir till ett projekt som man driver tillsammans. Under tiden glömmer man bort varandra och glider isär.

Det tog tio år innan lille Adam kom till världen. Och när han kom var han förstås kronan på den kärlek de en gång delade men som under tiden hann gå förlorad.

– Jag var 40 och Karoliina 36 år gammal när Adam föddes. Vi lade allt annat åt sidan första året och såg till att han fick vad han behövde av mat, vila och kärlek. Andra året gick det liksom inte längre. Vår kärlek hade övergått i vänskap och olikheterna blev allt tydligare. Karoliina har ett starkt säkerhets- och trygghetstänkande medan jag tar medvetna risker och skjuter från höften. Om mitt bolag går i stöpet på kuppen så har jag lärt mig något av det, resonerar jag. Det blev svårt att leva med för Karoliina och jag kände mig begränsad. Till sist insåg vi att det var bäst för oss båda att gå skilda vägar. 

De sålde sin vackra grosshandlarvilla i Nacka som också hade blivit en del av projektet. Karoliina bor kvar i kommunen men i lägenhet och omgärdas av den trygghet hon behöver. Fredrik har köpt ett hus med liten trädgård till i Sundbyberg.

– Vi delar på vårdnaden om Adam, säger Fredrik som tycker det är fantastiskt att äntligen få vara förälder.  

– Men det är väldigt intensivt också. Det är verkligen inte många timmar man får för sig själv.

Att nu stå inför ännu en vändpunkt i livet är inget Fredrik skyggar för. Katastrofen har redan hänt. Det kan liksom inte bli värre.

– Man lär sig med åren att inte ta det så hårt och att det faktiskt finns en fortsättning på livet bortom de bekymmer man för tillfället har. Det känns bra att kunna tänka på det.

Fredrik var bara fem år gammal när hans mamma drabbades av svår MS. Det mesta i hemmet, som till exempel föräldrarnas intresse för hälsokost, kretsade kring hennes sjukdom.

– Man visste redan då att det finns ett protein i mjölk som triggar just MS. Därför blev det mycket soja och fullkorn för mig och min tre år äldre syster Ulrika. Våra föräldrar försökte anpassa maten till oss så man kan säga att vi åt nyttig mat men slapp sojabiffarna som smakade disktrasa. 

Stämningen i barndomshemmet var tämligen tryckt. Och ju sjukare mamman blev desto tristare blev den.  

– Mamma fick snart svårt att gå. Hon fick kryckor och sedan både rollator och rullstol. Till sist kom hon inte ens ur sängen.

När Fredrik var tio år gammal gick flyttlasset in till Stockholm där modern flyttade in på ett servicehem för att få hjälp dygnet runt. Familjen bodde på gångavstånd och kunde hälsa på när de ville. Men sjukdomsförloppet var brutalt och det var plågsamt att år ut och år in bara kunna se henne lida.

– Till sist gick jag inte ens dit, säger Fredrik. Det kan jag ha dåligt samvete för nu. Hade jag varit vuxen så hade jag kanske kunnat vara mer behjälplig. Nu kunde jag inte det. Jag var knappt där alls de sista sju, åtta åren. Därför bär jag på en skuldkänsla gentemot min mor som förtar alla andra känslor av skuld jag stött på i livet. Jag har kanske lärt mig något av det. Jag försöker alltid se till att alla omkring mig är nöjda och glada. Det är möjligt att mina skuldkänslor tog slut med min mor helt enkelt. Eller så tillåter jag mig inte att hamna i den situationen.

Som barn protesterade han mot sin livssituation genom att skolka, smita ut om nätterna och hamna i dåligt sällskap. Han pangade rutor och snattade godis tills både pappan och skolfröken sa ifrån. Då fick han återvända till skolan i Bromma och finna sig i att pendla.

– Det blev min räddning. Den onda cirkeln bröts. Annars hade det kunnat gå riktigt illa. Min syster mådde också dåligt av situationen även om vi mest slogs som syskon gör. Hon växte upp till en väldigt vilsen tonåring som femton år gammal helt enkelt valde att försvinna.

Tog troligen sitt liv
Hon lämnade inte minsta spår efter sig. Ingenting tydde på att hon hade mött en våldsman och hemma i flickrummet låg både pass och pengar kvar.

– Hon återfanns aldrig och är numera dödförklarad. Det enda vi vet är att hon stod på tröskeln till vuxenlivet, hade det trassligt med killar och skrev i sin dagbok att hon mådde dåligt. Det troliga är att hon tog sitt liv. Polisen till och med draggade under Tranebergsbron utan resultat. Det var ett hårt slag för oss alla men kanske särskilt för mamma som ännu hade förmågan att förstå vad som hände omkring henne. Hon sörjde Ulrika mycket. Ibland dyker tanken upp att hon kanske skulle kunna stå här en dag. Det skulle ju vara en väldig glädje för hela familjen men jag gör mig inga illusioner i det avseendet. Jag tror inte att det kommer att hända.  

Fredrik gick naturvetenskapliga linjen på gymnasiet, gjorde vapenfri tjänst i det militära och kom i början av 90-talet efter genomgånget högskoleprov in på en fyraårig utbildning till näringsfysiolog. Någon gång i andra årskursen råkade han snubbla över en studie om Glykemiskt index, den så kallade GI-metoden. Han testade den som han hade testat alla andra metoder och fann att den fungerade.

– Jag gjorde det till min livsuppgift att förmedla den, säger Fredrik som också lyckades förverkliga drömmen om att driva företag, skriva böcker och ägna sig åt kost och träning. Numera är det Low Carbohydrate High quality (LCHQ) som gäller, en lågkolhydratkost och en utveckling av GI som den senaste boken handlar om.

– Många märker att de mår bra av mindre kolhydrater. Man tappar vikt och får bättre blodsocker. Man kan inte ta bort allt. Kolhydrater ger trots allt energi till musklerna, ökar halten av Serotonin i hjärnan och gör att vi mår bra. Får vi inte i oss tillräckligt med kolhydrater ökar risken för nedstämdhet och depression.

Det där med träning höll för några år sedan på att ta en ände med förskräckelse för Fredrik. Han styrketränar regelbundet och har eget gym men före 2006 - när han var svenska folkets näringsexpert i tv-programmet ”Toppform” - hade han aldrig tänkt tanken att det faktiskt kan bli för mycket av det goda. 

– Vi var i Lissabon när jag vaknade klockan två på natten med en fruktansvärd huvudvärk. Plötsligt upptäckte jag att jag inte kunde prata. Jag väckte Karoliina men insåg att jag inte kunde göra mig förstådd. Jag bara sluddrade. Och inte förstod jag vad hon sa heller. Höger arm låg dessutom slapp bredvid kroppen och höger ben bar inte. Ja, hela höger sida var förlamad.

Karoliina kallade på ambulans men när Fredrik kom till sjukhuset var han återställd.  

 – Det var väldigt primitivt på det sjukhuset. Folk låg och dog i korridorerna. Det var hospis och akutmottagning på samma gång. När läkarna skickade hem mig med hjärtmedicin förstod jag att jag måste hem till Sverige.

Bara ett dygn senare togs Fredrik in på Södersjukhuset i Stockholm. Läkarna kunde lätt konstaterade att han hade haft en liten blodpropp i hjärnan, en stroke till följd av för hård träning. Han hade nämligen tränat i bänkpress med huvudet lägre än fötterna.

– När jag lyfte kroppen tryckte jag ihop halsen så att det uppkom en skada på halspulsådern. Det orsakade blodproppen i hjärnan.

Fredrik blev helt återställd men fick sig en tankeställare som hette duga.

– I dag vet jag att träning på gränsen aldrig är bra. Förr eller senare slår det tillbaka. Numera tränar jag lätt, i korta pass och ser till att jag håller mig i form. Och så brukar jag springa fyra, femkilometerspass runt sjöarna här.

Kärleken kom direkt
Bäst av allt är att kärleken inte har låtit vänta på sig. När skilsmässan var ett faktum skaffade Fredrik sig, som den moderne man han är, en anonym profil på Match.com och började ragga så smått på nätet.

– Jag kan ju inte söka kärleken i min vardag. Det skulle bara skapa en massa spänningar på olika sätt. Om man är professionell i sitt yrke kan man ju inte börja flirta med dem man har affärsrelationer med.

Fredrik brevväxlade med några trevliga tjejer men fick tämligen snabbt sin lyckodejt i Helena Dittmer, 34, som är jurist från Lysekil. De träffades förutsättningslöst på en restaurang och det klickade direkt.

– Vi har delvis samma intressen och kunde prata om ganska viktiga saker redan från början. Men framför allt stämde kemin. Vi blev kära i varandra och nu efter fyra månader har vi flyttat ihop.

Den turbulenta hösten 2011, när de bara bråkade och bråkade med varandra, är nu ett minne blott. Han är kär och lycklig och med Karoliina har både han och Helena goda vänskapsband.

– Nu mår vi bra allihop. Jag har till och med börjat lära Karoliina hur en dejtingtjänst fungerar. Men det är svårare för tjejer faktiskt. De måste liksom sitta och vänta på att männen ska höra av sig och kanske träffa fem, sex stycken innan det klickar till. Av någon outgrundlig anledning är det fortfarande suspekt om kvinnan tar kontakt. Jag kan inte tycka annat än att det är ojämlikt.
Monica Antonsson

Lena Philipsson

Södra Roslagen
26 oktober 1988

Året Runt

Nr 38, 1988

______________________________________________________________________

VeckoRevyn
Nr 45, 1988

__________________________________________________________________________

Året Runt

Nr 2, 1990

Lena Philipsson är van vid fina recensioner, men bakom framgångarna ligger mycket hårt arbete - och en trogen vän: 

Torgny är min extrapappa
- Blir jag för lat får jag en spark i baken

Lena Philipsson har en röst som imponerar på de flesta. Och på trettondagsafton får vi chansen att se henne i TV igen. Lena älskar sitt jobb och hennes liv består till stor del av musik - men där finns också plats för tankar på drömprinsen...

Allas Veckotidning

Nr 12, 2006

Lena Philipsson har fått svar av stjärnorna.

- Nu när kärleken tagit slut

- För självständig för riktig passion 

(till februari)

I februari kommer han, Lenas nya kärlek. Men är han römprinsen?

Astrologen tvekar.

- Jag vill ju gifta mig - nån gång, säger Lena själv

Livet leker för Lena Philipsson som nyss fyllda 40 år står på toppen av sin karriär. Hon är dessutom upp över öronen förälskad i programledaren Martin Björk, 34, och gör inte längre någon hemlighet av, att det är allvar. Att hon dessutom har lagt beslag på årets mest eftertraktade programledarjobb gör inte saken sämre. Lena ska, som bekant, under våren lotsa tv-tittarna genom alla deltävlingarna i Melodifestivalen. Den 18 mars är det likaså hon som i finalen korar vinnarlåten som får åka till Aten och Eurovision Song Contest.

Programledarskapet är ett ansvarsfullt jobb som Lena tar på största allvar. Det vore olikt henne att lämna något åt slumpen. Uppbackad av en hel redaktion väljer hon just nu på heltid kläder likaväl som hon övar in hur hon ska gå och stå och vad hon ska säga. Därför har hon strukit alla planer på en vårturné. En sådan hinns helt enkelt inte med. 

– Jag ska i första hand vara programledare, säger hon vid presskonferensen i en studio i radiohuset, när nyheten avslöjas. Det innebär, att jag i första hand ska vara mig själv. Sedan får vi se om jag sjunger också. Det är ännu inte bestämt.

Lena gör ingen hemlighet av, att hon har tar råd av sin Martin hemma vid frukostbordet. Han har trots allt lång erfarenhet som programledare för diverse dokusåpor och program som ”Fråga Olle”. Lena befinner sig emellertid på sin mammas gata, när det gäller just Melodifestivalen. Det var också därför hon fick jobbet. Ingen tvivlar på att hon ska göra programmet oväntat, roligt och elegant som det heter i förhandsreklamen. Och visst för hon sig som drottning om än med en viss distrans framför pressfotograferna. Vacker, sval och alldeles självklar står hon där i sina trendigt trasiga jeans, en pärlgrå sidentopp som då och då blottar magen och i mockastövlar med höga klackar. 

– Jag har nog tänkt mig, att programmen ska bli lite glamorösa också, säger hon. Det ska vara kul, snyggt och modernt men ändå glamoröst. Det är trots allt festkvällar, vi talar om. Melodifestivalen är ju en gala!

Vet vad hon vill
Osökt kommer jag att tänka på horoskopet som astrologen Franz Schwabe ställde, när Lena 1988 stod på toppen av sin första karriär. Hon har nämligen ett mycket ovanligt horoskop, född i en övergångsskugga eller så kallad skymningszon mellan stenbockens och vattumannens tecken som hon är. Det är gör henne, astrologiskt sett, till en mycket ovanlig person, ett koncentrat av kraft och med en betydande konstnärlig begåvning. 

– Hon vet vad hon vill, sa Franz Schwabe den gången utan att veta vem hon var. Den här kvinnan har båda fötterna på jorden. Hon är en glad optimist med en kusligt fin intuition. Hon är vänfast, hjälpsam och ömsint men håller människor på ett visst avstånd. Hon måste det för att hon helt enkelt har ett behov av att vara oberoende. Hon är synnerligen fantasifull vilket tar sig uttryck i poesi, sång, musik eller annan konstnärlig verksamhet. Samtidigt är hon talangfull nog att kunna ge sig i kast med verkligt stora uppgifter. Hon har goda förutsättningar att verkligen lyckas med allt som hon på allvar går in för.

Lena skrattade gott åt horoskopet den gången, men höll med om det mesta. Idag är det lätt att konstatera, att Franz Schwabe hade rätt. Det är en mycket målmedveten och numera öppnare Lena som tar sig an programledarjobbet i Melodifestivalen. Hon vet vad hon kan och tar ödmjukt för sig.

– Det ska bli roligt och spännande, säger hon. Samtidigt är jag något nervös för själva röstningsförfarandet. Det momentet kan det vara svårt att på förhand få kontroll över.

Först bad hon att få fundera över erbjudandet. Samtidigt visste hon, att hon skulle tacka ja. Så hedersamt är det trots allt, att ensam få ta över ett jobb som tidigare har skötts av upp till elva olika programledare.  

– Jag har hållit det hemligt ända tills nu. Mina barn fick veta det först idag. Men de bryr sig inte så mycket. De är vana vid, att jag jobbar med olika saker. Jasså, sa Noa. Sedan var det inte mer med det. Saga är väl den som kommer att bli mest stolt, antar jag.

Sexigast i Sverige

Barnen Noa Månfare, 12, och Saga, 7, kom till världen i äktenskapet med regissören Måns Herngren. I samband med det var Lena under flera år närmast ute ur rampljuset, trots att hon dessförinnan hade sjungit sig rakt in i schlagerhimlen via just Melodifestivalen med låtar som ”Kärleken är evig” 1986, ”Dansa i neon” 1987 och ”Om igen” 1988. Hon var redan känd för, att hon sydde sina scenkläder själv, vilket fick en elak tidning att kalla henne Sveriges sämst klädda kvinna. Senare utsågs hon till ”Sveriges sexigaste kvinna” av en annan. Själv tycktes hon inte bry sig. Hon fortsatte att sy och turnérade med såväl ”Badrock” som ”Rocktåget”, innan hon 1991 gjorde succé som ”Agent 006” i en egen show på Börsen. Samma år skrev hon Pernilla Wahlgrens låt i Melodifestivalen och med gode vännen Torgny Söderberg skrev hon åtta år senare den låt som gav Arvingarna tredjeplatsen. Vid två tillfällen har hon dessutom delat programledarskapet med andra artister. Följaktligen är det så, att det Lena inte vet om Melodifestivalen är inte värt att veta. 

– En bra schlager kännetecknas av att alla kan sjunga med, säger Lena och nämner Abbas ”Ring Ring” som exempel på det. Man ska kunna lära sig texten fort och det ska vara lätt att sjunga med. 

Lena gifte sig med Måns Herngren i Seglora kyrka på Skansen 1993. Då var Noa Månfare redan på väg. Sedan blev det mest kärlek, man och barn för Lena några år. På scenen gjorde hon inte särskilt mycket väsen av sig, förrän det började talas om skilsmässa. Tafatta turnéer och halvhjärtade plattor sågades jäms med fotknölarna, så karriären var närmast stendöd. Lena drog sig tillbaka i mammarollen. Hon var helt enkelt för splittrad. Det är ett klassiskt kvinnligt beteende vid familjebildning, menar hon. Så gör inte män. Män fortsätter med karriären som om ingenting hade hänt. 

Skivorna säljer bra
Och visst skördade Måns Herngren stora framgångar de åren med filmer som exempelvis Adam & Eva. Lena skyller emellertid inte ifrån sig. Att hon inte fick sina båda roller att gå ihop, berodde helt på henne själv. Hon mötte sin publik på halvfart och det märktes.

Så kom skilsmässan 2001, varpå Lena steg ut i rampljuset igen med samma målmedvetna professionalism som förr. Budskapet var kristallklart. Lena Ph var tillbaka. Hon gjorde scenshow på Rondo i Göteborg och på Börsen i Stockholm, där hon gav prov på en ny, självironisk humor som gick hem hos publiken. Hon gjorde succé med två egna sommarturnéer likaväl som med Rhapsody in Rock, innan hon vann Melodifestivalen 2003 året med Orups ”Det gör ont”. Sången och ett vitt mikrofonstativ tog henne till Istanbul, där hon fick en hedrande femteplats i finalen. Skivan ”Det gör ont en stund på natten” som därefter gavs ut sålde dubbel platina och nu är uppföljaren ”Jag ångar ingenting” på väg åt samma håll. Efter sju svåra år och ett nödår har Lena med andra ord kommit tillbaka med större lyskraft än någonsin tidigare.      

– Det känns fantastiskt roligt, säger Lena som delar med sig av berömmet till teamet hon har omkring sig och inte minst Orup som skriver låtarna. Framgången är ett resultat av flera personers målmedvetna arbete.

– Jag är väldigt tacksam och glad för allt jag fått. Nu är det upp till mig, att förvalta det.

Det är inte underligt, att Lena var lite rädd för kärleken först. Efter äktenskapet med Måns, ville hon förbli singel till förmån för karriären. Så kom Martin Björck och ställde allt på ända. Det tog tid, innan hon erkände det ens för sig själv. I dag är hon glad och lycklig och gör ingen hemlighet av förhållandet. Det sägs, att de letar efter en gemensam våning nu och att åtminstone han drömmer om ett gemensamt barn. Lena säger ingenting. Det privata är förbjuden mark. När det gäller karriären drömmer hon emellertid om att få göra musikal, vilket inom parentes sagt är idealiskt för småbarnsmammor. Det har inte minst Pernilla Wahlgren och Charlotte Perelli visat. 

– Men nu är det Melodifestivalen som gäller, säger Lena. Vi i redaktionen har många goda idéer som helst. De ska stötas och blötas, innan vi bestämmer, hur programmen ska se ut. Det känns nästan som att ha en hel gottpåse att plocka praliner ur. Jag vet att oväntade saker ska hända, men inget är bestämt än. Själv ska jag göra allt som står i min makt, för att programmet ska bli så bra som möjligt. Jag vill ju inte, att folk ringa och klaga och tycka att jag är värdelös. Helst ska årets Melodifestival bli den bästa någonsin. Och det ska nog gå bra. När jag väl ropar ut segraren, har jag haft fyra program på mig att träna. Det är inte utan, att jag plötsligt känner mig väldigt vuxen…
Monica Antonsson 

Inger Nilsson

Allas Veckotidning
Nr 11, 2003

Ingers farväl till Astrid griper oss än

Många människor grät men jag fick inte visa mina tårar...

Hon kan aldrig fly från Pippi. 30 år efter tv-serien vet Inger Nilsson det. 

Men under uppväxten var det svårt att ständigt bli uppmärksammad för någon hon inte var. 

- Astrid var förtvivlad mend et var ju inte hennes fel, säger Inger som fortfarande måste kämpa mot sin egen berömmelse. 

Om någon fick svenska folket att gråta förra året, så var det Inger Nilsson. Astrid Lindgren hade gått ur tiden den 28 januari och hon tog farväl på ett ovanligt rörande sätt i den direktsända begravningsceremonin från Storkyrkan i Stockholm. Redan inledningsmusiken, temat ur Bröderna Lejonhjärta, var så hjärtknipande, att även Inger grät, där hon satt på kyrkbänken bland nära och kära.

– Det här går aldrig, tänkte jag. Sedan koncentrerade jag mig och började tala. 

”Käraste Astrid. En sommar för några år sedan spelade jag pigan Anna-Stina i Rasmus på luffen. En dag, när jag som vanligt stod bakom scenen och väntade på min entré och lyssnade på dialogen mellan Rasmus och luffaren, så förstod jag. Jag förstod varför ingen kan sluta prata med mig om Pippi. Det var så suveränt och roligt skrivet...”

Det var ett kärt återseende för tittarna mer än 30 år efter det, att Inger som Pippi Långstrump genom TV klev in i våra vardagsrum. Sedan dess har Astrid och Pippi varit en del av Ingers liv.

”Vi hade redan filmat några månader, när du klev in i ateljén i gamla Råsunda, sträckte ut armarna och sa: ’Hej, alla mina käraste barn’. Och vi sprang rakt in i din famn. Den famnen har varit öppen sedan dess. Att vara ett av dina filmbarn, det är något alldeles extra.”

Vald bland 8000
Men nu var det alltså dags för avsked och Inger tackade Astrid för att just hon fick spela Pippi vars rollfigur på gott och ont har präglat hennes liv. 

– Det började sommaren 1967, när Svensk Filmindustri sökte barn till TV-serien. Mina föräldrar tyckte att jag, som var rödblond och hade fräknar, kunde passa för rollen. Men jag var liten och emlig och hade sår på munnen. ”Vi tar inget kort på ungen nu, när hon ser ut så där”, sa pappa. De väntade i det längsta, innan de tog kort på mig i min finaste klänning som var svart med blommor på.

Inger fick rollen i konkurrens med 8000 andra barn. Och efter TV-serien och två långfilmer var hon världsstjärna. Journalister och fotografer från världens alla hörn vallfärdade till Kisa för att göra reportage på skolgården.

– Artiklarna handlade om mig men fotograferna ville alltid att bilderna skulle påminna om Pippi. Jag skulle klänga i stegar eller kasta mig ut från någonting, tyckte de. I verkligheten var det Astrid och Pippi som var populära. Jag var bara någon som spelade rollen.

I tonåren sa hon ifrån. Och sedan hon som 18-åring flyttade hemifrån, har inte en enda fotograf kommit över hennes tröskel.
– Det har känts viktigt att ha något alldeles eget, säger hon.

Andra tog pengarna
Likt Maria Persson och Pär Sundberg, som spelade Annika och Tommy, fick Inger en blygsam engångssumma som tack för si I n insats. Det är närmast skandalöst med tanke på hur filmerna ständigt repriseras över hela världen och spelat in nya, sköna miljoner.

– Hade vi fått procent på intäkterna eller så kallade reprispengar, så hade vi allihop varit mångmiljonärer för länge sedan. Pappa försökte förhandla till sig ett bättre gage efter TV-serien men SF sa iskallt att ”då tar vi någon annan”.

Inger brukar emellertid inte gå omkring och tänka på det. Det är bara det, att folk ständigt frågar hur förmögen hon blev på Pippi.  

Inger var bara 11 år när filmäventyren med Pippi var över. Såväl hon som de andra barnen hade helt enkelt blivit för stora för en fortsättning. Någon sådan fanns för övrigt inte heller. Livet återgick till det vanliga, även om Inger nu var en världsstjärna utan sparad slant men med skådespelardrömmar. 

Fick inte gråta
Uppmärksammad blev hon emellertid. Överallt. Som Pippi.

– Vid ett tillfälle hade jag skurit mig i handen och blivit sydd. När stygnen skulle tas bort och jag kom till sjukhuset, blev det uppståndelse. ”Titta”, skrek en sköterska till en annan. ”Pippi Långstrump är här!” Det var helt hysteriskt och jag har flera gånger fått påminna sjukhuspersonal om, att de har tystnadsplikt. Sedan gjorde det jätteont, när sköterskan tog bort stygnen. Hon stirrade kritiskt på mig och sa: ”Pippi gråter väl inte!”.   

På högstadiet spelade Inger skolteater som alla andra och i gymnasiet upptäckte hon andra yrken. Hon utbildade sig till sekreterare, skaffade lägenhet i Linköping och flyttade hemifrån. Under flera år skrev hon maskin och svarade i telefonen på ett kontor, innan hon insåg, att hon nog borde bli skådespelare i alla fall. I hård konkurrens med 180 andra kom hon 23 år gammal in vid Skara Skolscen.
– Det blev en vändpunkt för mig och länge talade jag om livet före och efter Skara Skolscen.
Ett år senare blev hon rekvisitör på Östgötateatern i Norrköping. Hon bestämde sig för att söka in vid Scenskolan och fick hjälp av Birgitte Söndergaard som tillhörde teaterns fasta ensemble.
– Hon övade med mig och jag sökte med hennes gamla prov, säger Inger som kom in på första försöket. 

Slipper inte Pippi-stämpeln
Tre år senare lämnade hon Scenskolan i Göteborg som nykläckt skådespelare. Året var 1987 och hon hamnade på Kronobergsteatern i Växjö, innan hon återvände till Göteborg för att spela fars med Hagge Geigert. Två år senare gick flyttlasset till Stockholm, där hon sedan dess har försörjt sig som sekreterare och skådespelare i de roller hon fått.
– Patienterna känner ofta igen mig. ”Vad gör du här”, säger de. ”Varför spelar inte du teater?” Jag blir intervjuad varje gång.

De senaste åren har Inger lånat ut sin röst till barn- och reklamfilmer likaväl som hon har spelat sommarteater i Lindköping och gjort filmroller som exempelvis hushållerskan i den tyska filmen ”Gripsholm” av Xavier Koller. I de riktigt stora sammanhangen har hon aldrig fått chansen, att visa vad hon går för.
– Jag blir helt enkelt inte av med Pippi, konstaterar hon. Regissörer och producenter undviker mig. I publikens ögon är det ofta inte jag utan Pippi som spelar. Min enda chans är att få en roll med sådan genomslagskraft, att Pippi bleknar bort. Det kan vara en dramatisk roll i ett skådespel av Shakespeare men lika gärna en TV-såpa. Det spelar just ingen roll. Jag behöver en chans att få visa, att jag är en egen person som heter Inger och som kan spela teater.

Som alla andra skådespelare går Inger på auditions för att få visa framfötterna. Hon får emellertid inte den möjligheten särskilt ofta. Teaterns värld är sluten och det mesta sker inom en inre krets av vänner. Producenterna väljer ofta ut dem som får testa för en roll. Så det gäller att ha kontakter.

Gav svar på tal
Alternativet är att själv producera teater. Tillsammans med en kompis satte Inger därför förra året upp ”Lida”, en skräckhistoria av Stephen King, på Årsta teater.
– Men det var svårt med marknadsföringen. Inte en enda journalist i hela stan orkade komma ut till Årsta för att recensera. Stephen Kings fanclub ”Följeslagarna” var de enda som gjorde det. ”Vi blev skräckslagna, när vi såg att Inger Nilsson skulle spela rollen som kvinnan Annie”, skrev de på hemsidan. ”Det blir väl som att se Pippi Långstrump på LSD.” Dessbättre blev de överraskade. De tyckte att jag var jättehemsk, jätteäcklig och jättebra. Och så brukar det vara. När jag någon gång verkligen får kritik, så står det oftast: Hon kan ju faktiskt spela teater!

Varm relation till Astrid
När Astrid hade gått bort tog Inger kontakt med hennes dotter Karin Nyman och bad att få hålla sitt hyllningstal. Hon ville ta farväl på ett personligt sätt och med sina egna ord som inte skulle kunna missförstås. På något vis måste hon sätta punkt.

– Astrid och jag träffades då och då genom åren. Hon fanns liksom alltid med mig på ett speciellt sätt. När jag som tonåring var förtvivlad över all sammankoppling med Pippi, var hon förtvivlad. ”Lilla barn”, sa hon. ”Vad har jag ställt till för dig?” Men uppståndelsen var inte hennes fel. Den var ett resultat av att filmerna blev så bra. Och det är jag glad för idag. Men det fanns en tid, då jag försökte förtränga alltsammans. Jag ville inte ens höra talas om Pippi. För några år sedan fick jag in Sjörövarfilmen på dansk TV. Jag kunde inte för mitt liv komma ihåg hur den slutar. Den var uppdelad i avsnitt, så jag fick inte veta det heller. Men nu har jag fått filmerna från SF…

Inger filade på sitt tal till Astrid i flera dagar, innan det väl var dags och hela svenska folket rördes till tårar. ”Om hundra år eller så, när vi möts igen, då ska vi sitta på ett moln, du och jag Astrid, och ha så där trevligt som bara en smålänning och en östgöte kan”
– Jag var mest rädd, att jag skulle börja gråta. Men Irene Lind, som sjöng i kyrkan, lärde mig ett bra knep. ”På fredag jobbar vi”, sa hon. ”Sedan gråter vi.” På så vis hamnade känslorna bakom. Först i april, maj kom sorgen. Då blev jag väldigt ledsen över att Astrid var borta.

Efteråt blev Inger stoppad på gatan, i tunnelbanan och i affärer när hon handlade. ”Tack för det fina talet”, sa folk och somliga började gråta. Och så är det fortfarande ett år efter begravningen. Den här dagen, när vi pratar över en fika i Kulturhusets kafeteria, är det damen bakom kassaapparaten som böjer sig fram och tackar.
– Det händer nästan varje dag, säger Inger. Mitt hyllningstal till Astrid har nästan fått samma genomslag som Pippi. Men nu måste jag gå vidare. Det kan ju inte vara så, att det bästa jag gjort, gjorde jag som tioåring. Framtiden är ett oskrivet blad och jag vet, att jag har mitt livs roll framför mig.
Monica Antonsson

__________________________________________________________________________________

Hemmets Journal
Nr 16, 2004

Serien: Vad livet lärt mig

Pippi gjorde mig till världskändis

- Men ännu väntar jag på mitt livs roll

Inger Nilsson höll ett gripande tal på Astrid Lindgrens begravning coh rollen som Pippi kan hon nog aldrig riktigt frigöra sig ifrån. Men det finns andra sidro av Inger Nilsson, som har allt från tragedier till komedier på sin meritlista.

Det är så med Inger Nilsson, att hon faktiskt påminner om Pippi Långstrump. Eller rättare sagt, hon påminner om sig själv som barn. Då satte hon sin prägel på rollfiguren så bra, att hon blev världskändis. Det är över 30 år sedan nu. Ändå blir Inger fortfarande nästan dagligen kallad för Pippi. Och det är så lagom kul för en välutbildad skådespelerska med höga ambitioner.

– Jag har lärt mig att leva med det, säger hon. Jag blir ändå aldrig av med henne.

Inger berättar hur det var en gång på en akutmottagning. ”Titta vem som är här”, ropade en sköterska till en annan. ”Pippi Långstrump har skadat handen.” Det blev ett sådant rabalder, att hon till sist påminde om tystnadsplikten. När stygnen togs bort och hon tyckte, att det gjorde ont, spände sköterskan sina kritiska ögon i henne med orden: Pippi Långstrump gråter väl inte! En annan gång i Spanien, där Inger gjorde TV, vaknade hon en morgon av att två städerskor stod mitt i rummet med varsitt autografblock. Hon hämtade sig från chocken och skrev autograferna. Snäll har hon nämligen alltid varit.  

– Sedan dess är jag väldigt restriktiv med mitt privatliv, förklarar hon. När jag var barn, kunde folk plötsligt kliva rakt in i vårt hus och börja peta på våra saker. En granne hade skulpterat en vit häst med prickar som stod i trädgården. Det gjorde ju inte saken bättre. Alla kunde se var vi bodde.

Blir utpekad
Och det är faktiskt så, att okända människor hela tiden fram och pratar med Inger om Pippi. Det är inte ovanligt att de pekar och säger till sina barn: Titta på den där tanten. Kan ni tänka er, att det var hon som spelade Pippi! Inger skriver autografer och ställer upp på bild utan att med en min avslöja, vad hon tänker.    

– De menar bara väl, säger hon. Det är ju en sorts kärlek trots allt. Till sagofiguren och författaren. Problemet är, att det inte är jag. Jag har varit med om, att barn har blivit väldigt besvikna. För dem är Pippi liten. Hon kan helt enkelt inte bli stor.

Inger är emellertid betydligt intressantare än sin rollfigur. Hon har faktiskt egen lyskraft. Dessutom är hon trevlig, fullständig chosefri och ett skådespelarproffs. Hennes gripande hyllningstal till Astrid Lindgren på begravningen i Storkyrkan var ett bevis på det så gott som något. 

– Jag var rädd, att jag skulle börja gråta, erkänner hon. Men jag tänkte, att i dag jobbar jag och i morgon gråter jag. Jag sköt undan känslorna. Några månader senare blev jag väldigt ledsen över att Astrid var borta.

Sedan dess blir Inger stoppad på gatan, i tunnelbanan och i butiker även av det skälet. Tack för det fina talet, säger folk.
– Mitt tal till Astrid fick nästan samma genomslag som Pippi. Men jag har gått vidare och lämnat Pippi bakom mig. Jag räknar starkt med, att jag har mitt livs roll framför mig. Det kan ju inte vara så, att jag gjorde mitt livs bästa skådespelarinsats som tioåring.

Inger var bara elva år, när äventyret Pippi Långstrump var över. Då var TV-serien om 13 avsnitt och två långfilmer inspelade och klara. Inger återvände till verkligheten i Kisa och köpte sig ett svenskt halvblod och en liten ponny för gaget. Sedan var det ridning som gällde ända upp i gymnasiet. Men vart hon kom tjatade folk om Pippi. I början tog hon avstånd från filmkarriären och på högstadiet upptäckte hon andra yrken och utbildade sig till sekreterare. I flera år skrev hon maskin och svarade i telefonen på ett kontor, innan hon slutligen gav efter för sin längtan till teatern och sökte sig till Skara Skolscen.
– Det blev den stora vändpunkten, säger Inger som länge talade om livet före och efter Skara Skolscen.
– Det är på scenen jag hör hemma. Det har egentligen aldrig varit någon tvekan om det.

Kom in direkt
Inger blev rekvisitör på Östgötateatern i Norrköping, varifrån hon sökte sig till Statens Scenskola. Hon kom in på första försöket och knöts tre år senare till Kronobergsteatern i Växjö 1987. Där spelade hon allt från tragedier och komedier till barnteater. Efter några år med fars och revy hos Hagge Geigert i Göteborg spelade hon dessutom in film med Xavier Koller och gjorde sommarteater i Linköping, innan flyttlasset gick till Stockholm och rysaren Lida av Steven King. Sedan dess är hon frilans med ett heltidsjobb som läkarsekreterare för sin försörjning.

– Men det var inte för att skriva journaler som jag gick scenskolan, säger Inger som har en något avskild arbetsplats på Läkarhuset. Möten med patienter leder ofta till långa intervjuer. Men är det inte Pippi? Vad i allsindar gör du här? 
Varför spelar inte du teater?
– Det kan bli väldigt snurrigt alltsammans, innan de väl kommer in till doktorn.

Vid sidan av sekreterarjobbet repeterar Inger just nu farsen ”Två män om en änka” tillsammans med bland andra Berit Carlberg och Mia Poppe. Det kommer att framföras under bar himmel hela sommaren i Wendela Hebbes Hus i Södertälje. Till hösten väntar en roll i ”Konstparadiset” om Carl Larsson på Dalateatern i Falun. Och allt gör hon vid sidan av sekreterarjobbet. Målet är förstås att få spela teater på heltid. Inger vet att hon borde synas mer i kändisvimlet och visa framfötterna på auditions. Teaterns värld är väldigt trång och framgång kräver kontakter. Hon är emellertid ingen armbågstyp.

– Mitt boende kräver också en hel del energi, säger Inger som bor i andra hand och rätt som det är måste flytta. Sånt är livet i Stockholm för den som inte har minst en miljon att spendera på en bostadsrätt.
– Just nu har jag ett evakueringskueringskontrakt på en liten etta på Söder. Här kan jag bo, tills huset ska totalrenoveras i höst. Köket har brunt kakel från 70-talet och hemmagjorda snickerier. Vissa skåpluckor går inte ens att stänga.

Ingers förra lya, även den på Söder, var så lyhörd, att hon hörde allt vad grannen gjorde och tvärtom. När han spelade musik, kunde hon knappt höra nyheterna på TV.
– Det blev aldrig riktigt tyst, så till sist kände jag mig jagad. Jag klagade hos ordföranden för att få lite lugn och ro. Han svarade, att eftersom jag inte trivdes, så kunde jag gott flytta. Jag blev väldigt förvånad. Så är det att bo i andra hand. Man har ingenting att säga till om.

Hon drömmer om en liten lägenhet med balkong i stan någonstans dit solen når. Hittar hon en till överkomligt pris, så köper hon den med hjälp av banklån.
– Men det får inte vara för dyrt. Man ska ju kunna betala tillbaka pengarna också.

Några Pippi-miljoner på banken har hon alltså inte, trots att filmerna ständigt går i repris här hemma såväl som ute i världen. Som barnstjärna fick hon ett blygsamt engångsarvode. Det är bara de vuxna skådespelarna som får reprispengar.

Dåligt avtal
– Pappa försökte förhandla till oss ett bättre avtal, men Svensk Filmindustri hotade med att plocka in en annan unge. Avtalen med barn är lika dåliga i dag. Det har Teaterförbundet sett till. Det är som om barn inte ska tjäna några pengar. Så fort det är en ny produktion på gång, så ringer tidningarna till mig och pratar om det här. Om vi barnskådespelare hade haft reprispengar eller procent på intäkterna enligt amerikansk modell, så hade vi varit mångmiljonärer för länge sedan. I stället är det SF som lägger beslag på pengarna från våra filmer.

Inger går emellertid inte och grämer sig för det. Det är bara det, att folk ständigt frågar. Det var också därför hon ville sätta punkt i samband med Astrids begravning med orden:

”Och om hundra år eller så när vi möts igen, ska vi sitta på ett moln du och jag, Astrid, och dingla med benen och sjunga gamla skillingtryck och ha så där trevligt som bara en smålänning och en östgöte kan ha. Och nästa gång som någon frågar mig, om jag är lika rik som Pippi Långstrump, ska jag inte säga nej utan svara att "det är jag" för jag fick känna dig, Astrid, och det är den största rikedomen. Det har varit värt allting, precis allting.
Nu är Pippis mamma i himlen på riktigt. Tack, dotter Karin för att du kom på Pippi Långstrump. Och tack, älskade Astrid, för att du skrev. Och för att jag fick spela henne på film.”

Inger har gått vidare. Livet har lärt henne att se framåt, leva i nuet och ta sig an varje ny uppgift med samma entusiasm. Nu återstår bara att erövra en roll med en sådan genomslagskraft, att Pippi kan få blekna bort. Det spelar ingen roll om det är i ett dramatiskt skådespel av Shakespeare eller i en TV-såpa. Det viktiga är att skådespelerskan Inger Nilsson får komma till sin rätt.
– Dagens roller fördelas mellan tre sorters skådisar, säger hon. Det är etablerade skådespelare, kändisar i största allmänhet och outbildade ungdomar som inte kostar så mycket. I mig får producenterna både en skådis och en kändis. Det är något att tänka på. Det är inte varje dag de får två flugor i en smäll!
Monica Antonsson

Vad hon har lärt sig av livet:
Att se framåt och aldrig ångra någonting (samma som orden på vägen).

Faktaruta
Namn: Inger Nilsson
Yrke: Skådespelerska och läkarsekreterare
Ålder: 45 år
Familj: Ja
Bosatt: Lägenhet med evakueringskontrakt på Söder i Stockholm
Gör just nu: Repeterar farsen ”Två män om en kvinna” som har premiär på gården till Wendela Hebbes Hus i Södertälje vid midsommar.

Hennes ord på vägen:
1) Se framåt.
2) Ångra ingenting. (Det är ingen idé.)
3) Var snäll mot andra och mot dig själv.

Hon sa också:
– Subventionera priset på läckra skor!
Men det är väl inget ord på vägen direkt.

________________________________________________________________________________

Hänt Extra
Nr 35, 2004

Karriären har tagit ny fart...

Äntligen kan Inger, 45, säga tack och adjö till Pippi Långstrump

Inger Nilsson, 45, kan äntligen säga tack och adjö till Pippi Långstrump. Efter sommarens friluftsteater ”Två man om en änka” med Berit Carlberg, Mia Poppe och Ted Åström på utomhusscenen vid Wendela Hebbes hus i Södertälje, är det inte längre någon som gör jämförelser mellan henne och Astrid Lindgrens folkkära sagofigur. Inger har spelat såväl piga som ungersk varietéartist med sådan inlevelse, att ingen ens har kommit på tanken.

– Det är ingen som kallat Ted Åström för ”Olyckan” heller, skrattar Inger lyckligt i telefonen en spelledig kväll, då hon passar på att tvätta och vittja e-postlådan i en dator hemma hos en kompis. Själv bor Inger i en lya på Söder. Hon har evakueringskontrakt och saknar tillgång till tvättstuga.

– Publiken i Södertälje har haft så trevligt, att de helt enkelt inte har tänkt på våra gamla rollfigurer. Det har verkligen varit jättekul!

Läkarsekreterare

Intensivt har det varit dessutom. Speciellt för Inger som under hela spelperioden har jobbat heltid om dagarna som läkarsekreterare i Stockholm. Hon som alla andra måste ha en trygg inkomst och i teatervärlden är det ont om fasta jobb.    

– Jag har inte haft ledigt en enda dag, erkänner hon. Jag är läkarsekreterare måndag till fredag och skådespelare onsdag till söndag. Så jag går lite på knäna nu. Men det är spännande med friluftsteater. Sommaren har varit regnig, så ibland har vi fått vänta ut skurarna och inte vetat om det skulle bli någon föreställning överhuvudtaget.  

Ny bostad
Nu hägrar emellertid tre lediga veckor, då Inger ska ordna sitt boende. Evakueringskontraktet går ut, så hon måste hitta en ny bostad, packa och flytta.
– Den här gången ska jag försöka köpa en lägenhet, säger Inger som helst vill bo kvar på Söder. Om några veckor börjar hon dessutom repetera ”Konstparadiset”, en nyskriven pjäs av Per-Ola Björklund om målaren Carl Larssons uppväxt och ungdomsår. Stefan Sauk spelar huvudrollen och Mia Poppe gestaltar Karin Bergöö som målaren Carl Larsson så småningom gifte sig med. Konstnärsvännen Carl Nordström spelas av Per Ragnar.

– Jag gör Julia Beck som var Karins Bergöös bästa väninna och som faktiskt finns avbildad på Valdemarsudde. Hon och Karin for till konstparadiset Grez i Paris, där konstnärerna levde livets glada dagar då. Julia blev kvar i Paris, där hon levde ett gott liv, tills hon dog. Vi är dessvärre inte särskilt porträttlika, hon och jag. Julia var mörk, så jag får fixa håret inför premiären på Dalateatern i Falun den 22 oktober.

Inger är dessutom aktuell i Ernst Billgrens film ”Recycle” eller ”Återvinning”, som är så annorlunda, att den knappt låter sig beskrivas. I rollistan har Inger emellertid gott sällskap av Thomas Hanzon, Per Morberg, Olle Ljungström, Lena Philipson och E-type.
– Ernst Billgren är mannen som gör allt precis tvärtom! Först drog ihop vänner och bekanta för att spela in filmen och nu först söker han förhandsstöd.

Ernst Billgren
Inger berättar hur Ernst Billgren skapade filmen med hjälp av en ljudtekniker och en fotograf. Manus och miljöer kom till efterhand.
– Det som först var min lilla Skansenstuga med halm på golvet förvandlade han snabbt till ett badhus, en festlokal och ett bageri. E-type spelar sotare och Lena Ph är TV-kock. Det är omöjligt att veta, vad det blir av Ernst Billgrens mycket speciella film, när den är färdigklippt. Efter årsskiftet antingen går den antingen upp på biograferna eller visas på TV.
Monica Antonsson

________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning
Nr 30, 2007

Vi är alla Astrids barn!

De flesta barnskådespelare i Astrid Lindgrens filmer är för evigt förknippade med sin rollfigur.

För en del satte det stopp för en fortsatt skådespelarkarriär. 

För andra är det ett ljust och roligt barndomsminne

Nu är jag glad för Pippi Långstrump

Det var i februari 1969 som Inger Nilsson gjorde entré i TV som Pippi Långstrump första gången. Hon kom ridandes på sin prickiga häst genom ringmuren runt Visby med herr Nilsson på axeln och väskan med guldpengar på sadeln. Några minuter senare tog hon Villa Villerkulla i besittning. Äventyret kunde börja. 

Sverige hade just fått färg-TV och en andra kanal i konkurrens med den första. På sommaren samma år tog astronauten Niel Armstrong människans första steg på månen. Det går kanske inte att jämföra med premiären på Pippi Långstrump men det är bra nära. Nästan alla satt bänkade framför TV-apparaterna, när tioåringen från Kisa blev Pippi med hela svenska folket.

I böckernas och TV-seriens spår kom småningom två långfilmer men även pippi-dockor, pippi-peruker, pippi-kläder och pippi-väskor. Allt som kunde knytas till rollfiguren var värt sin vikt i guld. Och det var bara början. Filmerna om Pippi är så tidlösa att de varje år möter nya generationer barn som kan identifiera sig med världens starkaste flicka. Beundrarpost från hela världen strömmar därför in nästan dagligen till Inger som vid det här laget har fyllt 47 år.

– Det skulle onekligen vara intressant att få veta, hur mycket pengar filmerna har spelat in, säger Inger och lutar sig tillbaka i stolen i sin nya, fina lägenhet mitt i Stockholm. Inte för att jag är missnöjd för egen del utan av ren nyfikenhet. Svensk Filmindustri har tjänat mycket pengar på mig. Ibland har jag tänkt, att jag kanske kunde få en liten roll i någon film som tack för det.

Inspelningarna av filmerna om Pippi pågick åren 1968-1973. Inger minns det som ett enda långt äventyr. Barnen och filmteamet arbetade vardag som helgdag men det blev ändå en hel del lek och stoj.

– Om somrarna kom föräldrar och syskon till inspelningsplatsen och hälsade på. Vi var som en enda stor familj eller kanske snarare som ett kollo.

Media var det enda som egentligen störde Inger. Väl tillbaka i vardagen förväntades hon ställa upp i tid och otid för tidningar som ville fotografera henne med hästen hon köpte för arvodet eller i skolan med kompisarna.

– Pappa var ju journalist, så han tyckte, att jag skulle ställa upp. Själv hade jag inte kurage nog att säga nej. När jag blev äldre började jag säga nej. Ingen har någonsin gjort ett reportage i mitt hem.

Det var som att Inger och Pippi blev ett. Omgivningen fick svårt att skilja dem åt och det blev jobbigt för Inger. Framgången till och med vändes mot henne. När hon som barn vann en ridtävling, fick hon höra, att det hade hon inte gjort, om hon inte varit Pippi. När hon kom till akuten för att sy ihop ett skärsår i handen, ropade såväl patienter som personal: Pippi är här! Och när hon kom för att ta bort stygnen, blev hon uppmanad att var modig. Pippi gråter väl inte! Ibland blev det riktigt pinsamt. Som när bankkassörskan i Växjö tittade på hennes konto och utbrast: "Och jag som trodde du var rik!" så att det hördes i hela lokalen.

– Somliga gör de mest konstiga saker, när de får se en så kallad kändis, suckar Inger. Man blir som ett djur i bur. Folk pekar på en och pratar. Själv sitter man där och kommer inte undan. Det är ungefär samma uppståndelse som när det är realisation. Ibland känner jag mig som en sko på rea.

Inger utbildade sig till skådespelare men var klok nog att även utbilda sig till läkarsekreterare. Efter några år på Kronobergsteatern i Växjö, spelade hon revy med Hagge Geigert och gjorde ett antal farser på Lisebergsteatern i Göteborg. Så småningom flyttade hon till Stockholm, där hon har jobbat heltid som läkarsekreterare i alla år. Hon arbetar i ett rum där hon kan stänga dörren om sig. I receptionen är hon för utsatt och får dagarna i ända förklara för folk, varför hon "bara" spelar teater på sin fritid.

På senare år har Inger emellertid kunnat notera, att allt fler skiljer på henne och Pippi. Rollfiguren blev så älskad, att hon kom att stå i vägen för skådespelerskan. Utseendemässigt har hon nämligen inte förändrats särskilt mycket. Regissörer har därför ofta tvekat att ge henne roller. Hur skulle det se ut i en spännande mordhistoria eller lidelsefullt kärleksdrama, om Pippi Långstrump plötsligt dök upp?

- Det är hemskt att säga det, men vändningen kom i och med Astrids begravning, säger Inger.

Det var som att Sverige stannade den gången också. Efter att statsminister Göran Persson framfört svenska folkets tack till författarinnan i samband med den TV-sända begravningen i Storkyrkan, höll plötsligt Inger sitt tal till Astrid. "Det har inte gått en enda dag utan att någon har pratat med mig om Pippi och varje gång har jag tänkt på dig. Tack för att du skrev Pippi och för att jag fick spela henne. Nästa gång någon frågar mig, om jag är lika rik som Pippi, ska jag svara ja, för jag fick lära känna dig, Astrid. När vi ses igen ska vi sitta på ett moln och dingla med benen och sjunga gamla skillingtryck och ha så där trevligt som bara en smålänning och en östgöte kan ha."

Plötsligt var det som att folk äntligen förstått, att Inger är Inger och inte Pippi. Hon spelade henne bara en tid. Beundrarposten fortsätter emellertid att strömma in, som sagt. Det är snälla, rara brev som alla handlar om Pippi. Många vill ha signerade idolkort, men några sådana har Inger aldrig haft. Som den mest tongivande av Astrids många filmbarn blir hon ofta intervjuad såväl hemma som utomlands. Speciellt i är, när Astrids skulle ha fyllt 100 år, om hon hade levat. 

– I nästa vecka har jag lovat ställa upp på en kort intervju för spansk television, säger Inger. Koreansk TV är också på gång. Ibland säger jag nej. Jag har trots allt mitt jobb att sköta.

De senaste åren har Inger framför allt spelat sommarteater med Berit Carlberg i Wendela Hebbes hus i Södertälje. Hon har dessutom spelat in svensk film för tysk TV som har köpt in Mari Ljungstedts fyra deckare om kommissarie Anders Knutas som i Tyskland fått namnet Robert Anders.
– Tyskarna är som galna i svenska deckare, säger Inger. Säger man Wallander och Beck, så dräglar de ju.

Rollistan skäms inte för sig direkt. Eller vad sägs om Sissela Kyle, Tomas Hanzon, Anders Ekborg, Lia Boysen, Gustaf Hammarsten, Frida Hallgren och - Inger Nilsson. Historierna utspelar sig på Gotland, så på vita duken är Inger tillbaka i Visby igen.
– Jag spelar rättsläkaren som karvar i lik och pratar om intryckta skallben krossade av hammare. Det är inte mindre än fyra mord i varje film.

Två böcker är färdiginspelade. På svenska. Tyskarna dubbar. I dagsläget tyder dessvärre ingenting på, att de kommer att visas i Sverige. Ytterligare två deckare spelas in i sommar. Inger är tillfrågad och har tackat nej till sommarteatern för att kunna vara med.  
– Men jag tar inte ut något förrän jag har kontraktet i handen, säger hon. Plötsligt kan man vara utbytt. Så är det ju i den här branschen.
Monica Antonsson

__________________________________________________________________________________

"Om 100 år ska vi sitta på ett moln, du och jag, och dingla med benen."

Inger ”Pippi” Nilssons hyllningstal till Astrid Lindgren

Käraste Astrid

  En sommar för några år sedan spelade jag pigan Anna-Stina i Rasmus på luffen.
  Och en dag när jag som vanligt stod bakom scenen och väntade på min entré och lyssnade på dialogen mellan Rasmus och luffaren, så förstod jag.
  Jag förstod varför ingen kan sluta prata med mig om Pippi.

  Det var så suveränt och roligt skrivet om Rasmus som förklarade för luffaren varför han var tvungen att rymma från barnhemmet efter att ha kastat vatten på föreståndarinnan - en hel hink.
  Och det är så det är. Det finns helt enkelt ingen bättre författare i världen än du, Astrid, som kan beskriva förhållandet mellan barn och vuxna utan att krångla till det, vare sig det handlar om luffare och barnhemsbarn, eller prussiluskor och Pippi Långstrump.

 Ja, när det gäller Pippi så hade jag naturligtvis begripit att det var något speciellt, men inte riktigt vad.
  Men den här varma sommardagen, då förstod jag.
  Det är svårt att förstå när man är mitt uppe i det och aldrig hinner få någon distans, men att spela en annan av dina roller gav mig den distansen.

  Jag lovar dig Astrid, fast det är över 30 år sedan Pippi visades för första gången i tv, så har det knappast gått en enda dag utan att nån har pratat med mig om henne.
  Jag kommer ihåg första gången vi träffades. Vi hade redan filmat några månader och du klev in i ateljén i gamla Råsunda och sträckte ut armarna och sa: "Hej, alla mina käraste barn", och vi sprang rakt i din famn. Och den famnen har varit öppen sedan dess. Att vara ett av dina filmbarn, det är nog alldeles extra. En mycket speciell relation. Jag önskar att jag kunde förklara men det går inte.
  
  Och till min stora, stora glädje så behöll vi kontakten genom åren. Vi har haft fantastiska samtal och möten, men jag tror faktiskt aldrig att vi har pratat om Pippi. Jo, en gång, när jag var tonåring och det var som jobbigast, för ingen människa i världen verkade förstå att jag faktiskt heter Inger. Då pratade vi om Pippi. Du var ledsen och bad om ursäkt för vad du ställt till med.

  Men du ska aldrig be om ursäkt för att du har gjort mitt liv så fantastiskt, för det är vad det är och har varit. Trots att det ibland är väldigt tungt. Men så är ju livet, det vet ju du om nån.
  Nej, våra samtal de har handlat om teater och liv och, inte minst, kärleken. Och så har vi sjungit. Jag minns när du första gången sjöng " I en sal på lasarettet" för Maria, filmens Annika, och mig och vi satt hemma i din soffa på Dalagatan och grät för att det var så sorgligt. Det var underbart.

  För några år sedan när du själv låg på lasarettet, var det Margareta och du som sjöng den, och då var det också underbart, men jag grät för jag förstod att du som funnits för mig i nästan hela mitt liv snart inte skulle göra det så länge till. Jag vet att det är livets gång, men led i alla fall.
  Du fick leva hela livet,
  Astrid, och du fick ett fantastiskt liv.
  
  Vill jag önska nåt till alla människor här på jorden så var det att nån gång i livet få träffa en person som du, som kan konsten att lyfta andra människor, mig har du lyft många gånger. Och om hundra år eller så när vi möts igen, ska vi sitta på ett moln du och jag, Astrid, och dingla med benen och sjunga gamla skillingtryck och ha så där trevligt som bara en smålänning och en östgöte kan ha. Och nästa gång som nån frågar mig om jag är lika rik som Pippi Långstrump, då ska jag inte säga nej, utan jag ska svara att "det är jag" för jag fick känna dig, Astrid, och det är den största rikedomen. Det har varit värt allting, precis allting.

  Nu är Pippis mamma i himlen på riktigt. Tack, dotter Karin för att du kom på Pippi Långstrump. Och tack, älskade Astrid, för att du skrev. Och för att jag fick spela henne på film.
Publicerad: 2002-03-09 

__________________________________________________________________________________

Fantastiska Inger!

Tack för de fina pratstunderna och för att du kom till Vallentuna kyrka 

när vi samlade in pengar till Tjernobyls barn...