Fredrik Paulun

Allas Veckotidning 
Nr 18, 2009

Fredrik Paulun
Vill inte ge upp hoppet helt men...

Min försvunna syster är nog borta för alltid

Kanske är han vår mest uppskattade näringsexpert. Det har gått bra för Allas medarbetare Fredrik Paulun, men det har inte enbart varit en framgångssaga. Här berättar han öppet om uppväxtens trauman och tragedier, om saknaden efter barn och om blodproppen som kunde ändat hans liv...

Fredrik Paulún, 38, bor ståndsmässigt i en stor grosshandlarvilla från slutet av 1800-talet i Nacka. Målad i gult och vitt och med massor av snickarglädje reser den sig högt över Halvkakssundet i Saltsjön vid inloppet till Stockholm. Utsikten från uteplatsen, där Fredrik om somrarna skriver sina böcker, är lika vacker som rogivande. Här glider skärgårdsbåtarna förbi och på andra sidan sundet ligger Lidingö.

- De stora finlandsfärjorna passerar också här utanför, säger Fredrik när han visar oss runt medan chinhuahuaorna Chilli och Cinnamon skuttar omkring hans ben. 

– Min fru Karoliina och jag träffades faktiskt på en av dem 1995. Jag såg henne på dansgolvet och jagade henne tills hon ställde upp på en dans. Hennes syster och min kompis blev väldigt förtjusta i varandra. När de träffades nästa gång ville att vi skulle följa med. Det slutade med att de gick åt varsitt håll medan vi fick allt varmare känslor för varandra.

Utklädd till Pippi
Karoliina och Fredrik har varit ett par sedan dess och gifte sig 2000. Han gör ingen hemlighet av att de har väntat förgäves på barn. Deras gemensamma längtan efter små tassande fötter i barnkammaren har gjort att de sedan några år ansökt om att få ett adoptivbarn från Kina.

– När man väl har börjat acceptera att det inte kommer att bli några biologiska barn blir längtan lika stark efter det adoptivbarn man väntar på. Det är ingen skillnad. Det tråkiga är att det är så krångligt och tar sådan tid.

Ovanför uteplatsen bjuder huset på två inglasade verandor, en i anslutning till köket och en till våningen ovanför. På toppen av taket finns ett torn med fönster åt alla håll i vilket Fredrik har såväl kontor som skrivarlya. Han skrattar gott åt liknelsen med Pippi Långstrumps Villa Villerkulla

– Jag har faktiskt alltid velat ha ett hus med tinnar och torn, erkänner han. Pippi Långstrump var min idol som barn. Det spelade ingen roll att hon var tjej. Jag klädde ut mig till Pippi i alla fall. Hon var ju starkast i hela världen!

Karoliina och Fredrik gästade det japanska badet Hasseludden ett stenkast bort när de fick höra talas om att den 290 kvadratmeter stora Villa Höja var till salu. Utgångsbudet var 8,9 miljoner kronor.

– Det hade stått tomt några år så vi lade ett skambud på 7 miljoner och fick huset. Kvinnan som för 120 år sedan lät bygga det hette Carolina Smith. Hon var syster till brännvinskungen och riksdagsmannen Lars Olsson Smith som hade ett bränneri ute på fjäderholmarna. Än i dag kan man se hans bild i sigillet på Absolut vodka. 

I direkt anslutning till uteplatsen har Fredrik inrett ett gym. Här tränar han dagligen när han är hemma. Det gäller att ge kroppen alla möjligheter till rörelse, påpekar han.

– Små insatser blir väldigt stora när man räknar ihop dem. Det gäller att röra sig i vardagen. Om man promenerar en kvart om dagen och bränner 100 kalorier så blir det faktiskt 5 kilo kroppsfett på ett år.

Fredrik fick med sig intresset för mat och hur man med näring kan påverka kroppen från föräldrarna. Mamma Lena och pappa Anders var på sin tid föregångare inom hälsokost. 

En brutal sjukdom
– Min mamma hade ju MS och redan på den tiden visste man att hon exempelvis skulle undvika mjölk. Det finns ett protein i mjölk som triggar den sjukdomen. Det blev därför mycket soja och fullkorn hemma hos oss. Det var inte så roligt. Men mamma och pappa försökte i alla fall anpassa maten till mig och min tre år äldre syster Ulrika. Resultatet var visserligen inte alltid blev så lyckat. De vedervärdiga sojafärsbiffarna smakade gammal disktrasa med smakförstärkare. Men det vi inte tyckte om plockades bort från menyn så till slut åt vi vanlig mat men med nyttig prägel.

Familjen bodde i Norra Ängby i Bromma strax utanför Stockholm. Pappan var civilingenjör och mamman, som varit sekreterare, var hemmafru.

– Jag var bara fem år gammal när hon drabbades av MS. Jag förstod förstås inte vad det innebar men det märktes tydligt på att sinnesstämningen hemma. Det blev liksom mer ledsamt. Och ju sjukare hon blev desto värre blev det. Sommaren 1976, när vi semestrade på Gotland, försämrades mamma snabbt och blev allt mindre rörlig. Det var som att hon tappade gnistan. Bara något år senare fick hon svårt att gå. Sedan blev det kryckor, rollator och rullstol innan hon slutligen hamnade i sängen för gott.

Familjen flyttade in till stan och föräldrarna gick skilda vägar. Situationen hade blivit ohållbar. Mamman behövde hjälp dygnet runt medan pappan skulle klara av att ensam sköta jobb, hem och barn. 

– Mamma flyttade till ett servicehem där hon fick all omvårdnad hon behövde utan att behöva känna att hon var till besvär. Vi bodde inom gångavstånd och kunde hälsa på henne när vi ville. Men sjukdomen var brutal. Det var väldigt plågsamt att se henne lida.

Familjens trauma gjorde Fredrik till en liten värsting. Han började smita ut om nätterna och sögs upp i ett busgäng på Östermalm som snattade godis i butikerna och pangade rutor. I dag förstår han att han sökte sig dit som ett uttryck för sin smärta.

– Jag var tio år och skolkade nästan hela fjärde klass. Ändå behövde jag inte gå om. Jag hade väl ett ganska bra läshuvud. Men hade jag fortsatt på den inslagna vägen så hade det kunnat gå riktigt illa. Till sist sa pappa och skolfröken ifrån. Jag var tvungen att ta mig i kragen.

Utan spår
Fredrik fick återvända till skolan i Norra Ängby och pendla dit från stan 40 minuter enkel väg varje dag. Där gick han sedan kvar tills han slutade nian. Den onda cirkeln var därmed bruten.

När Fredrik så här efteråt beskriver sin uppväxt och sitt barndomshem ser han det som mycket kärleksfullt.

– Mamma och jag kunde förstås inte göra så mycket tillsammans men man saknar inte det man aldrig haft. Hennes sjukdom var nog värre för Ulrika. Kanske var det därför hon valde att försvinna? Hon och jag slogs ju mest som syskon gör och jag minns inga förtroliga samtal. Jag var helt enkelt inte i den åldern. Så här efteråt förstår jag att hon växte upp till en ganska vilsen tonåring.

Ulrika var 15 år gammal när hon försvann utan att lämna minsta spår efter sig. Polisen till och med draggade under Tranebergsbron men utan resultat.

– Vi tror inte att hon råkade ut för någon våldsman. Mamma var väldigt sjuk just då och Ulrika skrev i sin dagbok att hon mådde dåligt. Hon stod på tröskeln till vuxenlivet och hade det trassligt med puberteten, killar och sånt. Att hon försvann var ett hårt slag för oss alla. Det blev svårt att tala med mamma. Hennes medvetande grumlades och hon tappade delvis talförmågan. Men hon förstod vad som hände och sörjde Ulrika mycket.

Fredrik tror att hans syster valde att försvinna. Inte minst det faktum att hon inte hade några pengar och att passet låg kvar hemma talar för det. Rent juridiskt blev hon så småningom dödförklarad men Fredrik och hans pappa har än i dag en bakdörr öppen om hon skulle välja att komma tillbaka.

– Det finns ju faktiskt folk som har gjort det, säger han hoppfullt. Men jag tror faktiskt att Ulrika är borta för alltid. Hon skulle ha gett ett livstecken ifrån sig annars.

Blodpropp i hjärnan
Fredrik visste att han ville skriva. Han var dessutom intresserad av både kost och träning.

– Jag har alltid tränat mycket. Andra väljer andra medel men träning är också ett sätt att ta udden av demonerna. Ens energi går åt till träningen och man slipper tänka på det tråkiga. Under tonåren gjorde jag minst två pass styrketräning, löpning eller badminton om dagen och det gav resultat.

Men det kan bli för mycket av det goda också. När Fredrik för några år sedan genomförde ett alltför tungt träningspass i bänkpress bar det sig inte bättre än att trycket mot halspulsådern blev för stort.

- Det orsakade en liten blödning på halspulsåderns insida och när sårskorpan släppte en vecka senare fick jag en blodpropp i hjärnan.
Det hela var mycket dramatiskt och kunde ha slutat riktigt illa. Fredrik hade emellertid tur. Proppen löstes upp och han klarade sig utan men.
- Jag gör inte den speciella rörelsen längre och ser mig själv som den bästa varning för alltför hård träning. 

Fann sin livsuppgift
Fredrik bestämde sig tidigt för att bli egen företagare. Att söka trygghet i form av en anställning vore honom främmande. Han är och har alltid varit sin egen lyckas smed. Efter gymnasiets naturvetenskapliga linje var det emellertid först dags för värnplikten. Fredrik, som inte gillar idén med att skjuta människor, lyckades få vapenfri tjänst på Historiska museet.

– De hade fått en sedelsamling som donation så jag satt och putsade mynt och sorterade sedlar i nästan ett år. Det var jättekul. Och tur också. Jag hade inte blivit någon lämplig soldat.

Efter några ströjobb och genomgånget högskoleprov lyckades Fredrik i början av 90-talet komma in på en fyraårig utbildning till näringsfysiolog eller nutritionist som det också kallas.

– Det var stentufft. Första året läste vi bara kemi vilket fick hälften av eleverna att hoppa av. Resten av studierna bestod bara av näringslära. Det var ju rena himmelriket!

Det var i andra årskursen som Fredrik snubblade över en studie om GI-metoden. Han testade den som han hade testat alla andra metoder och fann att den fungerade. Sedan dess är det hans livsuppgift att förmedla den. Därmed har han lyckats förverkliga alla sina framtidsdrömmar. Han driver företag, skriver böcker och han ägnar sig åt kost och träning. Och det är ingen tvekan om att han är fascinerad av uppgiften.

– Allt jag består av är näring, konstaterar han. Det är det jag stoppar i munnen som blir min kropp! Kemikalierna på min tallrik blir mina tankar och känslor. Genom det jag stoppar i mig kan jag påverka vad mina hormoner gör med min kropp och hur den förändras, om den byggs upp eller bryts ner och om den blir tjock eller smal. Nyckeln till såväl fysiskt som psykiskt välmående ligger på tallriken.
Monica Antonsson

Hemmets Veckotidning 
Nr 23, 2010

Efter nio långa år ska vår dröm äntligen bli sann!

Intresset för hälsosam kost väcktes tidigt hos Fredrik Paulun. Idag är han känd som ivrig förespråkare för GI-metoden. Men just i dagarna är det helt andra saker som snurrar i hans huvud - en dröm som han och hans Karloliina håller på att förverkliga...

GI-oraklet Fredrik Paulún, 39, och hans Karoliina, 36, behöver inget sommartorp på landet för att kunna koppla av och njuta av sommaren. De har det hur ljuvligt som helst året om i sitt skärgårdsparadis vid Saltsjöns strand i Nacka. Den 290 kvadratmeter stora grosshandlarvillan byggd i slutet av 1800-talet har en alldeles speciell atmosfär med sina spröjsade fönster och charmiga snickarglädje. Målad i gult och vitt reser sig trävillan tre våningar upp mot himlen. Långt nedanför glittrar vattnet i Halvkakssundet som är en del av inloppet till Stockholm. Båttrafiken är särskilt livlig om somrarna när fritidsbåtar far förbi i en ständigt strid ström mellan Vaxholmsbolagets passagerarbåtar och de jättelika finlandsfärjorna. Men det stör inte alls. Inbäddad i grönska och tillräckligt högt belägen är Villa Höja rena rama idyllen.

– Vi hörde redan 2003 att det här huset var till salu, säger Fredrik som just den här dagen är i färd med att ställa i ordning utemöblerna och grillen på uteplatsen. Solen skiner från klarblå himmel och om bara några timmar drar det ihop sig till grillfest.

– Vi tyckte att utgångspriset på 8,9 miljoner var alldeles för dyrt. Huset var snett och vint och i ganska dåligt skick. I februari året därpå var huset fortfarande var till salu och efter ännu en visning i maj lade vi ett skambud på 7 miljoner. Då fick vi huset efter en viss förhandling och prisjustering uppåt.

Fredrik riggar grillen och dukar bordet medan Karoliina förbereder maten inne i köket. Huset är numera totalrenoverat och hur fint som helst. I källaren finns ett gym och på taket ett torn som är Fredriks arbetsrum. Villa Höja har dessutom två stora balkonger - en i anslutning till kök och matrum och en i anslutning till vardagsrummet ovanför.

– Utsikten från takterrassen är fantastisk, säger Fredrik. Vi brukar skåla in det nya året med champagne där uppe medan fyrverkerierna från Lidingö på andra sidan sundet stiger upp mot becksvart himmel. 

Fredrik berättar att en dam vid namn Carolina Smith var byggherre för Villa Höja omkring 1870. Hon var syster till den så kallade brännvinskungen, riksdagsmannen Lars Olsson Smith, som drev ett bränneri ute på Fjäderholmarna och som fortfarande syns på företagets brännvinsettiketter.

– Hon arrenderade ut huset till en revisor från Stockholm. Annars vet vi just inte vilka som genom åren har bott här.

Fredrik går in till Karoliina för att hjälpa till att förbereda maten. På menyn står grillade lammracks (revbensspjäll av lamm), potatissallad med tzatsiki och fetaoströra. Alltihop ska avnjutas med kallt öl i sommarvärmen.

Fredrik har varit intresserad av mat sedan han var liten. Hans familj var tidigt föregångare vad gällde hälsokost. Hans mamma drabbades av svår MS och det var redan på den tiden väl känt att exempelvis mjölk innehåller ett protein som triggar sjukdomen.

– Det var mycket soja och fullkorn hemma hos oss, säger Fredrik med en grimas av olust. Det var inte så roligt. Mina föräldrar försökte anpassa maten till mig och min tre år äldre syster så till sist kan man väl säga att vi åt vanlig mat med en nyttig prägel. Vi slapp till exempel de där vedervärdiga sojafärsbiffarna som bara smakade gammal disktrasa.

Familjen bodde i Bromma utanför Stockholm men mamman försämrades snabbt och till sist gick flyttlasset in till stan.

– Då hade situationen blivit ohållbar. Mamma behövde hjälp dygnet runt och flyttade till ett servicehem där hon fick den omvårdnad hon behövde. Vi bodde på gångavstånd och kunde hälsa på när vi ville. Men sjukdomen var brutal. Det var väldigt plågsamt att se henne lida.

Då bröts den onda cirkeln
Fredrik var tio år och protesterade genom att skolka, hamna i dåligt sällskap och smita ut om nätterna. Han snattade godis i butiker och pangade rutor tills både pappan som skolfröken sa ifrån. Då fick han återvända till skolan i Bromma och finna sig i att pendla.

– Det var tur, säger Fredrik. Då bröts den onda cirkeln. Annars kunde det kunnat gå väldigt illa.

Fredrik berättar att hans syster växte upp till en väldigt vilsen tonåring. Femton år gammal valde hon att försvinna utan att lämna minsta spår efter sig. Både pass och pengar låg kvar hemma och ingenting tydde på att hon hade mött en våldsman. Hon återfanns aldrig utan dödförklarades så småningom. Fredrik påpekar dock att dörren står öppen om hon till äventyrs skulle vara vid liv och vilja återkomma.

Fredrik odlade tidigt intresset för kost och träning. Varje dag året runt under tonårstiden gjorde han två pass styrketräning varvat med löpning eller badminton. Han gick naturvetenskapliga linjen på gymnasiet, gjorde vapenfri tjänst i det militära och gick till sist en fyraårig utbildning till näringsfysiolog eller nutritionist.

– Jag råkade snubbla över en studie om GI-metoden medan jag studerade, säger Fredrik som testade och fann att den fungerade.

- Sedan dess har det varit min livsuppgift att på olika sätt förmedla den.

Fredrik skriver böcker om GI-metoden likaväl som han föreläser och säljer GI-produkter i eget postorderföretag som på heltid sysselsätter Karoliina. På senare år har han till och med lanserat en serie livsmedel med lågt GI i dagligvaruhandeln under eget varumärke.

– Bra mat är bra för figuren, säger Fredrik där han står och rör ihop marinaden till lammracksen. Att han valde just lamm har sin högst naturliga förklaring.

– Lamm går ju ofta ute och betar vilket ger bättre fett och godare kött. Och när kokt potatis får kallna sjunker GI-värdet så potatissallanden är väldigt hälsosam med hög fiberhalt vilket ger väldigt bra blodsockernivåer. Man blir helt enkelt mätt och belåten. Den som vill kan välja bearnaisesås, Café de Paris eller fetaoströra därtill. Så länge man bara tar en tesked eller två behövs inga lightprodukter. Annars kan man ju nöja sig med tzasiki som man nästan kan äta hur mycket som helst av.

När maten är klar att duka fram anländer gästerna Cecilia och Ola Westin med sonen Dag i barnvagn. Välkomstdrinken – Fredriks hemmagjorda Sangria – avnjutes på en av balkongerna. 

– Sangria är en god och bra fördryck, säger Fredrik. Kryddorna är supernyttiga. Kanel är väldigt rik på antioxidanter och i kryddnejlikorna är det ännu mer.

Nu går de i väntans tider
Cecilia och Ola driver en talarförmedling som flitigt anlitar Fredrik som föredragshållare. Livslust, arbetsglädje och hur man tar sig igenom tuffa tider är populära ämnen just nu.

– Vi träffades i adoptionskön och lärde känna varandra, säger Fredrik och berättar att han och Karoliina har försökt få barn sedan 2001.

– Vi har gått igenom alla sorters behandlingar. Till sist anmälde vi vårt intresse för adoption 2005 och hamnade året därpå i den så kallade Kinakön. Prognosen då var att vi skulle få ett barn sommaren 2007 men just nu pekar allt på att det tidigast kan bli aktuellt sommaren 2011.

Lille Dag som sover i barnvagnen är med andra ord ett mirakel. Det är visserligen alla barn men för Cecilia och Ola är han förstås alldeles speciell. Lika roligt är att nu har även Baby Paulún anmält sin ankomst till världen.   

- Vi har fått hjälp, säger Fredrik och berättar om in-vitro fertilisering, IVF, som innebär att ägget befruktas utanför kroppen och planteras in i livmodern där det i bästa fall fastnar och växer till sig.  

– Det känns fantastiskt att det för vår del har lyckats. Efter nio långa år. Barnet både sparkar och boxas i magen nu.

För Fredrik och Karoliina gäller att de därmed riskerar att åka ur den så kallade Kinakön. När Fredrik fyller 40 år i sommar börjar tiden för adoption bli knapp då gränsen går vid 42 års ålder. Men om de mot förmodan får stå kvar i kön och blir aktuella för att få adoptera ett litet barn så tar de med glädje emot det också.

Lyckan är med andra ord fullständig den här soliga sommardagen vid Villa Höja. Det är många glada skratt kring grillen och chihuahuaorna Chilli och Cinnamon tar många ystra skutt på den gröna, inhägnade gräsmattan.

– Man kan helt enkelt inte ha det bättre än så här, säger Fredrik och höjer sitt glas till en skål medan ljuvliga dofter sprider sig med röken från grillen.
Monica Antonsson

Lammracks (4 portioner)
1,2 kg lammracks
3 dl olivolja
8 vitlöksklyftor, pressade
1 msk torkade franska örter
½ msk havssalt
Blanda marinaden och lägg ned de delade lammracksen helst i ett dygn, men minst ett par timmar. Torka av överflödig marinad innan grillningen så att oljan inte droppar ned på glöden. Gilla och njut.

Paulúns potatissallad (4 portioner)
8 kokta skalade potatisar, kalla och tärnade
20 körsbärstomater, halverade
70 g ruccola
2 avokado, tärnade
1 liten rödlök, hackad
2 msk olivolja
½ msk vinäger (till exempel rödvins- eller balsamvinäger)
Salt och svartpeppar efter smak
Blanda ingredienserna till en sallad

Fetaoströra (4 portioner)
150 g fetaost
80 g turkisk yoghurt
1 tsk olivolja
Salt och svartpeppar efter smak
Mosa fetaosten med gaffel, blanda i yoghurten, olivoljan och kryddorna och rör till en jämn röra

Tzatsiki (4 portioner)
250 g turkisk yoghurt
200 g gurka, riven
2 vitlöksklyftor, pressade
1 tsk olivolja
Salt och svartpeppar efter smak
Riv gurkan med rivjärn och krama ur vattnet. Blanda i yoghurten, vitlöken, olivoljan och kryddorna och rör till en jämn röra.

Sangria
7 dl spanskt rött bordsvin
2 apelsiner
1 citron
8 kryddnejlikor
3 kanelstänger
½ dl konjak
2 msk rårörsocker (kan uteslutas)
Sodavatten/Sprite light
Skär 1 apelsin och citronen i skivor. Pressa saften ur den andra apelsinen och blanda med rödvinet i en kanna. Tillsätt fruktskivorna, kryddorna, konjaken och sockret i kannan, rör om och låt stå. Ju längre desto mer smak men minst ett par timmar.

Tag glas med 3 isbitar och fyll till hälften med blandningen. Resten av glaset fylls med sodavatten eller Sprite light för den som vill ha det sötare.



Allas Veckotidning
Nr 2, 2011

Fredrik Paulun och hans Karolina hoppas att nästa mirakel är snabbare

Adam tog inte 9 månder utan 10 år!

De hade prövat allt: Älskat efter tidtabell, fått hormonbehandling och försökt med provrörsbefruktning. 

När Fredrik och Karolina försto d aatt de inte ens skulle få adoptera försvann nästan allt hopp. De skulle aldrig bli föräldrar...

Efter tio år av längtan och misströstan har Karoliina och Fredrik Paulun blivit föräldrar. Drömmen blev sann när lille Adam kom till världen dagen före midsommarafton. Sedan dess har han på småbarns vis vänt upp och ned på det mesta i Villa Höja i Nacka där familjen bor. Det är en stor omställning såväl att födas som att bli föräldrar. Man måste lära känna varandra och försöka få vardagen att fungera.

Lille Adam är en mycket godmodig gosse som är fullt nöjd om han bara får mat var fjärde timme, en torr blöja då och då och att bli vyssad till söms av mor och far emellanåt. Väl vaken igen ler han oemotståndligt mot hela världen, betraktar nyfiket sina fingrars rörelser och jollrar av lycka. Om han till äventyrs skulle ledsna på situationen så behöver han bara skrika lite och vips är någon där som lyfter upp honom.

Chihuahuaorna Chilli och Cinnamon har svårt att förstå vad som hänt. Vad är det där för ett litet kryp, ser de ut att undra. Men de tar sitt självpåtagna bevakningsuppdrag på största allvar. Sällan eller aldrig viker de från Adams sida. Det är han som sätter dagordningen nu i den gamla grosshandlarvillan.

 – Det är verkligen omtumlande, säger Fredrik Paulun, 40. Karoliina förlöstes med kejsarsnitt efter 25 timmars hårt förlossningsarbete. Hon mådde väldigt dåligt när Adam föddes. Jag satt vid hennes huvud och såg hur läkarna lyfte upp vår baby. Våra blickar möttes och i samma ögonblick knöts osynliga band mellan oss. Det gick på en sekund. Jag är pappa, tänkte jag förvånat. Han finns! Det är vi nu. Jag har inte kommit över det ännu.

Envis uppvaktning
GI-kungen Fredrik Paulun och hans Karoliina, 36, möttes på en finlandsbåt 1995. De dansade hela kvällen men hon förhöll sig passiv. Någon flirt på en finlandsbåt hade hon verkligen inte tänkt sig. I synnerhet inte med en svensk.

– Jag pluggade ryska, sociologi och företagsekonomi då. Det fanns stort behov av rysktalande personer i finska företag då. Ett förhållande på distans med en kille i Sverige ingick inte i mina planer.

Men Fredrik var envis. Han kände att det fanns en väldigt speciell kemi mellan dem, en attraktion helt enkelt.

– Vi dansade hela kvällen men kunde ju inte prata så mycket. Jag ville träffa henne igen och se om det fanns något mer.

Sagt och gjort. Karoliina och Fredrik sågs igen och blev ett par. I två år pendlade de regelbundet över Östersjön för att få vara tillsammans. Två år efter första träffen flyttade hon in i hans lägenhet i Solna och fortsatte studera på distans innan hon slutligen gav upp. I Sverige fanns inte alls samma behov av rysktalande personer.

Karoliina kom i stället att intressera sig för GI-metoden som Fredrik redan var i full gång med. Hon följde med på hans föreläsningar och började studera ämnet på egen hand. I dag lever de helt enligt GI-metoden.

– Vår tolkning är att man kan äta allt, säger Fredrik. Det gäller bara att inte äta för mycket. Målsättningen är att 80 procent av maten ska vara riktigt bra. Resten spelar ingen roll för vare sig vikten eller hälsan. De 20 procenten ska vara bra för själen. De som lever som asketer och är sjukligt fokuserade på hälsa mår ofta inte själsligt bra. Så vi tror inte på lågkaloridieter. Det är tokigt tänkt redan från början och slår tillbaka på en i slutänden.

Fredrik menar att rörelse är minst lika viktigt som bra mat. En kvarts promenad om dagen bränner 100 kalorier vilket ger fem kilo fett på ett år. Det är bara ett av hans många knep som går att ta till utan att ansträngningen ska känns för stor. Om det berättar han mer i nästa bok "Femtio genvägar till fettförbränning" som kommer ut i februari nästa år.

Blev inte gravid
Karoliina och Fredrik gifte sig i finska kyrkan i Stockholm strax före millennieskiftet. De hade bestämt sig för att skaffa barn så hon slutade äta p-piller.

– Vi höll reda på när Karoliina hade ägglossning och trodde att hon skulle kunna bli gravid direkt. På sin höjd skulle det kunna ta ett år eller så.

Karoliina blev inte gravid. Varje månad när mensen kom blev hon lika besviken. Och än värre var det att berätta det för Fredrik, tyckte hon.  

– Första året gick an. Vi var fortfarande rätt unga och våra vänner hade inte heller barn. Det blev värre sedan när allt fler i bekantskapskretsen fått barn. De försvann in i sina slutna världar som vi var utestängda från, kändes det som. Vi kunde inte förstå varför vi inte kunde umgås som förr, att folk måste hem och natta barnen innan kvällen knappt hade börjat.

Karoliina och Fredrik sökte så småningom hjälp hos sjukvården. Några fysiska fel fanns inte men Karoliina gick igenom ett antal hormonbehandlingar som skulle stimulera till befruktning. 

– Det var lite jobbigt att älska på beställning, säger Fredrik. Särskilt som man måste göra det varje dag under en period varje månad. Jag beklagar det visserligen inte men lusten och romantiken blev något begränsad. Till slut känner man sig som en gammal avelstjur.

Nästa steg blev hormonbehandling i kombination med insemination vilket innebar att läkarna sprutade in Fredriks spermier i Karoliinas livmoder när den skulle vara som mest mottaglig. Men inte heller det lyckades.

– Det var en lika stor besvikelse varje gång, säger Karoliina. Till sist orkade jag inte ens umgås med mina väninnor som bara pratade graviditeter och småbarn. Fredrik och jag var öppna med våra problem men de verkade inte förstå vad vi gick igenom. De var så uppfyllda av sin egen lycka medan jag blev allt mera bitter och avundsjuk. Till sist drog jag mig undan. Jag insåg att jag var en dålig vän som inte kunde vara glad för deras skull och som sådan ville jag inte visa mig.  

2004 fick Caroline och Fredrik klartecken till så kallad provrörsbefruktning. Det innebar att hennes ägg befruktades med hans spermier i provrör varpå embryot fick växa till sig innan det planterades in i hennes livmoder.

– Det fungerade inte heller, säger Karoliina. Men vi visste redan innan att chansen var liten. Det finns de som försöker och försöker och inte lyckas förrän tionde gången. 

Caroline och Fredrik gav de upp efter två försök. Det var helt enkelt för plågsamt. I stället ansökte de om att få adoptera ett barn från Kina 2005.

– Men inte heller det är smärtfritt, säger Fredrik. Först ska kommunen konstatera att man duger som föräldrar. Sedan ska man gå en särskild föräldrautbildning. Därefter får man betala 42 000 kronor för att ens få skicka in en ansökan. När vi ställde oss i kön var det åtta månaders väntetid, en siffra som strax därpå ändrades till fem år. Sedan måste man betala 3000 kronor per år bara för att få stå kvar i kön.

Vågade inte hoppas
Karoliina och Fredrik insåg att den biologiska klockan tickade i rasande takt. Särskilt som man döms ut som förälder vid fyllda 45 år. När inte ett ord hade hörts från Kina på flera år bestämde de sig för att försöka med provrörsbefruktning en sista gång.

– Jag fick med mig en teststicka hem från sjukhuset, säger Karoliina. När det blev dags att testa den kändes det nästan meningslöst. Vi skulle antagligen bara bli ledsna och besvikna än en gång. Samtidigt kunde jag ju inte låta bli.

Morgonen den 10 oktober förra året väntade Karoliina tills Fredrik hade gått ut med hundarna, innan hon tog med sig stickan in på toaletten. En stund senare kom hon glädjestrålande ut i trädgården i bara morgonrocken. Plötsligt förstod hon varför hon hade mått så illa den senaste tiden och bara ville äta banan, fruktkräm och pannkaka.

– Hon höll stickan i handen men jag vågade inte ta ut något i förskott, säger Fredrik. Vi var ju rätt luttrade och visste bara alltför väl att vad som helst skulle kunna hända under resans gång.

I vecka sju såg Adam ut som en liten prick på ultraljudet. Men när Karoliina och Fredrik hörde hjärtljuden dunka i undersökningsrummet insåg de, att det trots allt fanns en liten varelse i hennes mage. I vecka 16 gick illamåendet över och i vecka 18 kunde de själva se på barnet på ultraljudsbilden.   

 – Jag klippte navelsträngen sedan Adam kommit ut, säger Fredrik. Karoliina syddes ihop och fördes iväg till uppvaket, så Adam och jag fick en timma för oss själva. Han tittade på mig som om han undrade vad jag var för en lustig gubbe. Själv kunde jag inte släppa honom med blicken. Det var onekligen intressant att få uppleva hur biologiskt styrda vi är. Man är som en fiskmås som helt enkelt bara tar hand om sina ungar. Jag blir rörd av att tänka på att Adam är vår nu.

Karoliina har fullt upp med att komma igen fysiskt efter allt som hennes kropp har varit med om. Hon har fått tillbaka sitt goda humör och umgås gärna med vännerna igen.

– Vi pratar om småbarn och blöjbyten för jämnan. Och vi har full förståelse för föräldrar som måste gå hem tidigt för att natta barnen.

Om det blir ytterligare småttingar framöver i Villa Höja står förstås ännu skrivet i stjärnorna.

– Vi har pratat om det, säger Fredrik. Men det är ingen brådska. Nu när vi har Adam känner vi inte samma panik längre. Fast oddsen är faktiskt goda. Vi har flera befruktade ägg i frysen.
Monica Antonsson

    

Året Runt
Nr 49, 2012

Fredrik Paulun fick en blodpropp i hjärnan:

Jag sluddrade och var förlamad

Tränings- och hälsogurun Fredrik Paulun ser ut att vara hälsan själv. Men för några år sedan var han nära döden. 

Under en resa utomlands drabbades han av en blodpropp som höll på att kosta honom livet. 

Fredrik och Karoliina Paulun har gått skilda vägar trots att deras långa kamp för att bli föräldrar krönts med framgång. När sonen Adam nu fyllt två år är skilsmässan ett faktum. Det är med andra ord ännu en vändpunkt i livet för Fredrik som så många gånger tidigare sett tillvaron ta en ny oväntad riktning.

– Vi är verkligen inte ensamma om det ödet, säger Fredrik där han sitter på golvet och leker med Adam. Det finns statistik som visar att nästan hälften av alla som kämpat för att få barn skiljer sig när man väl har lyckats. Det är på ett sätt förfärligt men lätt att förstå. Man sliter för att få adoptera och man prövar alla tänkbara medicinska lösningar. Drömmen om ett barn blir till ett projekt som man driver tillsammans. Under tiden glömmer man bort varandra och glider isär.

Det tog tio år innan lille Adam kom till världen. Och när han kom var han förstås kronan på den kärlek de en gång delade men som under tiden hann gå förlorad.

– Jag var 40 och Karoliina 36 år gammal när Adam föddes. Vi lade allt annat åt sidan första året och såg till att han fick vad han behövde av mat, vila och kärlek. Andra året gick det liksom inte längre. Vår kärlek hade övergått i vänskap och olikheterna blev allt tydligare. Karoliina har ett starkt säkerhets- och trygghetstänkande medan jag tar medvetna risker och skjuter från höften. Om mitt bolag går i stöpet på kuppen så har jag lärt mig något av det, resonerar jag. Det blev svårt att leva med för Karoliina och jag kände mig begränsad. Till sist insåg vi att det var bäst för oss båda att gå skilda vägar. 

De sålde sin vackra grosshandlarvilla i Nacka som också hade blivit en del av projektet. Karoliina bor kvar i kommunen men i lägenhet och omgärdas av den trygghet hon behöver. Fredrik har köpt ett hus med liten trädgård till i Sundbyberg.

– Vi delar på vårdnaden om Adam, säger Fredrik som tycker det är fantastiskt att äntligen få vara förälder.  

– Men det är väldigt intensivt också. Det är verkligen inte många timmar man får för sig själv.

Att nu stå inför ännu en vändpunkt i livet är inget Fredrik skyggar för. Katastrofen har redan hänt. Det kan liksom inte bli värre.

– Man lär sig med åren att inte ta det så hårt och att det faktiskt finns en fortsättning på livet bortom de bekymmer man för tillfället har. Det känns bra att kunna tänka på det.

Fredrik var bara fem år gammal när hans mamma drabbades av svår MS. Det mesta i hemmet, som till exempel föräldrarnas intresse för hälsokost, kretsade kring hennes sjukdom.

– Man visste redan då att det finns ett protein i mjölk som triggar just MS. Därför blev det mycket soja och fullkorn för mig och min tre år äldre syster Ulrika. Våra föräldrar försökte anpassa maten till oss så man kan säga att vi åt nyttig mat men slapp sojabiffarna som smakade disktrasa. 

Stämningen i barndomshemmet var tämligen tryckt. Och ju sjukare mamman blev desto tristare blev den.  

– Mamma fick snart svårt att gå. Hon fick kryckor och sedan både rollator och rullstol. Till sist kom hon inte ens ur sängen.

När Fredrik var tio år gammal gick flyttlasset in till Stockholm där modern flyttade in på ett servicehem för att få hjälp dygnet runt. Familjen bodde på gångavstånd och kunde hälsa på när de ville. Men sjukdomsförloppet var brutalt och det var plågsamt att år ut och år in bara kunna se henne lida.

– Till sist gick jag inte ens dit, säger Fredrik. Det kan jag ha dåligt samvete för nu. Hade jag varit vuxen så hade jag kanske kunnat vara mer behjälplig. Nu kunde jag inte det. Jag var knappt där alls de sista sju, åtta åren. Därför bär jag på en skuldkänsla gentemot min mor som förtar alla andra känslor av skuld jag stött på i livet. Jag har kanske lärt mig något av det. Jag försöker alltid se till att alla omkring mig är nöjda och glada. Det är möjligt att mina skuldkänslor tog slut med min mor helt enkelt. Eller så tillåter jag mig inte att hamna i den situationen.

Som barn protesterade han mot sin livssituation genom att skolka, smita ut om nätterna och hamna i dåligt sällskap. Han pangade rutor och snattade godis tills både pappan och skolfröken sa ifrån. Då fick han återvända till skolan i Bromma och finna sig i att pendla.

– Det blev min räddning. Den onda cirkeln bröts. Annars hade det kunnat gå riktigt illa. Min syster mådde också dåligt av situationen även om vi mest slogs som syskon gör. Hon växte upp till en väldigt vilsen tonåring som femton år gammal helt enkelt valde att försvinna.

Tog troligen sitt liv
Hon lämnade inte minsta spår efter sig. Ingenting tydde på att hon hade mött en våldsman och hemma i flickrummet låg både pass och pengar kvar.

– Hon återfanns aldrig och är numera dödförklarad. Det enda vi vet är att hon stod på tröskeln till vuxenlivet, hade det trassligt med killar och skrev i sin dagbok att hon mådde dåligt. Det troliga är att hon tog sitt liv. Polisen till och med draggade under Tranebergsbron utan resultat. Det var ett hårt slag för oss alla men kanske särskilt för mamma som ännu hade förmågan att förstå vad som hände omkring henne. Hon sörjde Ulrika mycket. Ibland dyker tanken upp att hon kanske skulle kunna stå här en dag. Det skulle ju vara en väldig glädje för hela familjen men jag gör mig inga illusioner i det avseendet. Jag tror inte att det kommer att hända.  

Fredrik gick naturvetenskapliga linjen på gymnasiet, gjorde vapenfri tjänst i det militära och kom i början av 90-talet efter genomgånget högskoleprov in på en fyraårig utbildning till näringsfysiolog. Någon gång i andra årskursen råkade han snubbla över en studie om Glykemiskt index, den så kallade GI-metoden. Han testade den som han hade testat alla andra metoder och fann att den fungerade.

– Jag gjorde det till min livsuppgift att förmedla den, säger Fredrik som också lyckades förverkliga drömmen om att driva företag, skriva böcker och ägna sig åt kost och träning. Numera är det Low Carbohydrate High quality (LCHQ) som gäller, en lågkolhydratkost och en utveckling av GI som den senaste boken handlar om.

– Många märker att de mår bra av mindre kolhydrater. Man tappar vikt och får bättre blodsocker. Man kan inte ta bort allt. Kolhydrater ger trots allt energi till musklerna, ökar halten av Serotonin i hjärnan och gör att vi mår bra. Får vi inte i oss tillräckligt med kolhydrater ökar risken för nedstämdhet och depression.

Det där med träning höll för några år sedan på att ta en ände med förskräckelse för Fredrik. Han styrketränar regelbundet och har eget gym men före 2006 - när han var svenska folkets näringsexpert i tv-programmet ”Toppform” - hade han aldrig tänkt tanken att det faktiskt kan bli för mycket av det goda. 

– Vi var i Lissabon när jag vaknade klockan två på natten med en fruktansvärd huvudvärk. Plötsligt upptäckte jag att jag inte kunde prata. Jag väckte Karoliina men insåg att jag inte kunde göra mig förstådd. Jag bara sluddrade. Och inte förstod jag vad hon sa heller. Höger arm låg dessutom slapp bredvid kroppen och höger ben bar inte. Ja, hela höger sida var förlamad.

Karoliina kallade på ambulans men när Fredrik kom till sjukhuset var han återställd.  

 – Det var väldigt primitivt på det sjukhuset. Folk låg och dog i korridorerna. Det var hospis och akutmottagning på samma gång. När läkarna skickade hem mig med hjärtmedicin förstod jag att jag måste hem till Sverige.

Bara ett dygn senare togs Fredrik in på Södersjukhuset i Stockholm. Läkarna kunde lätt konstaterade att han hade haft en liten blodpropp i hjärnan, en stroke till följd av för hård träning. Han hade nämligen tränat i bänkpress med huvudet lägre än fötterna.

– När jag lyfte kroppen tryckte jag ihop halsen så att det uppkom en skada på halspulsådern. Det orsakade blodproppen i hjärnan.

Fredrik blev helt återställd men fick sig en tankeställare som hette duga.

– I dag vet jag att träning på gränsen aldrig är bra. Förr eller senare slår det tillbaka. Numera tränar jag lätt, i korta pass och ser till att jag håller mig i form. Och så brukar jag springa fyra, femkilometerspass runt sjöarna här.

Kärleken kom direkt
Bäst av allt är att kärleken inte har låtit vänta på sig. När skilsmässan var ett faktum skaffade Fredrik sig, som den moderne man han är, en anonym profil på Match.com och började ragga så smått på nätet.

– Jag kan ju inte söka kärleken i min vardag. Det skulle bara skapa en massa spänningar på olika sätt. Om man är professionell i sitt yrke kan man ju inte börja flirta med dem man har affärsrelationer med.

Fredrik brevväxlade med några trevliga tjejer men fick tämligen snabbt sin lyckodejt i Helena Dittmer, 34, som är jurist från Lysekil. De träffades förutsättningslöst på en restaurang och det klickade direkt.

– Vi har delvis samma intressen och kunde prata om ganska viktiga saker redan från början. Men framför allt stämde kemin. Vi blev kära i varandra och nu efter fyra månader har vi flyttat ihop.

Den turbulenta hösten 2011, när de bara bråkade och bråkade med varandra, är nu ett minne blott. Han är kär och lycklig och med Karoliina har både han och Helena goda vänskapsband.

– Nu mår vi bra allihop. Jag har till och med börjat lära Karoliina hur en dejtingtjänst fungerar. Men det är svårare för tjejer faktiskt. De måste liksom sitta och vänta på att männen ska höra av sig och kanske träffa fem, sex stycken innan det klickar till. Av någon outgrundlig anledning är det fortfarande suspekt om kvinnan tar kontakt. Jag kan inte tycka annat än att det är ojämlikt.
Monica Antonsson