Nr 11, 2003
– Det här går aldrig, tänkte jag. Sedan koncentrerade jag mig och började tala.
”Käraste Astrid. En sommar för några år sedan spelade
jag pigan Anna-Stina i Rasmus på luffen. En dag, när jag som vanligt stod bakom
scenen och väntade på min entré och lyssnade på dialogen mellan Rasmus och
luffaren, så förstod jag. Jag förstod varför ingen kan sluta prata med mig om
Pippi. Det var så suveränt och roligt skrivet...”
Det var ett kärt återseende för tittarna mer än 30 år efter
det, att Inger som Pippi Långstrump genom TV klev in i våra vardagsrum. Sedan
dess har Astrid och Pippi varit en del av Ingers liv.
”Vi hade redan filmat några månader, när du klev in i
ateljén i gamla Råsunda, sträckte ut armarna och sa: ’Hej, alla mina käraste
barn’. Och vi sprang rakt in i din famn. Den famnen har varit öppen sedan dess.
Att vara ett av dina filmbarn, det är något alldeles extra.”
Men nu var det alltså dags för avsked och Inger tackade Astrid för att just hon fick spela Pippi vars rollfigur på gott och ont har präglat hennes liv.
Inger fick rollen i konkurrens med 8000 andra barn. Och
efter TV-serien och två långfilmer var hon världsstjärna. Journalister och
fotografer från världens alla hörn vallfärdade till Kisa för att göra reportage
på skolgården.
– Artiklarna handlade om mig men fotograferna ville alltid
att bilderna skulle påminna om Pippi. Jag skulle klänga i stegar eller kasta
mig ut från någonting, tyckte de. I verkligheten var det Astrid och Pippi som
var populära. Jag var bara någon som spelade rollen.
– Det har känts viktigt att ha något alldeles eget, säger hon.
Andra tog pengarna
Likt Maria Persson och Pär Sundberg, som spelade Annika och Tommy, fick Inger en blygsam engångssumma som tack för si I n insats. Det är närmast skandalöst med tanke på hur filmerna ständigt repriseras över hela världen och spelat in nya, sköna miljoner.
– Hade vi fått procent på intäkterna eller så kallade reprispengar,
så hade vi allihop varit mångmiljonärer för länge sedan. Pappa försökte
förhandla till sig ett bättre gage efter TV-serien men SF sa iskallt att ”då
tar vi någon annan”.
Inger brukar emellertid inte gå omkring och tänka på det.
Det är bara det, att folk ständigt frågar hur förmögen hon blev på Pippi.
Inger var bara 11 år när filmäventyren med Pippi var över. Såväl hon som de andra barnen hade helt enkelt blivit för stora för en fortsättning. Någon sådan fanns för övrigt inte heller. Livet återgick till det vanliga, även om Inger nu var en världsstjärna utan sparad slant men med skådespelardrömmar.
Fick inte gråtaUppmärksammad blev hon emellertid. Överallt. Som Pippi.
– Det blev en vändpunkt för mig och länge talade jag om livet före och efter Skara Skolscen.
Ett år senare blev hon rekvisitör på Östgötateatern i Norrköping. Hon bestämde sig för att söka in vid Scenskolan och fick hjälp av Birgitte Söndergaard som tillhörde teaterns fasta ensemble.
– Hon övade med mig och jag sökte med hennes gamla prov, säger Inger som kom in på första försöket.
Tre år senare lämnade hon Scenskolan i Göteborg som nykläckt skådespelare. Året var 1987 och hon hamnade på Kronobergsteatern i Växjö, innan hon återvände till Göteborg för att spela fars med Hagge Geigert. Två år senare gick flyttlasset till Stockholm, där hon sedan dess har försörjt sig som sekreterare och skådespelare i de roller hon fått.
– Patienterna känner ofta igen mig. ”Vad gör du här”, säger de. ”Varför spelar inte du teater?” Jag blir intervjuad varje gång.
De senaste åren har Inger lånat ut sin röst till barn- och reklamfilmer likaväl som hon har spelat sommarteater i Lindköping och gjort filmroller som exempelvis hushållerskan i den tyska filmen ”Gripsholm” av Xavier Koller. I de riktigt stora sammanhangen har hon aldrig fått chansen, att visa vad hon går för.
– Jag blir helt enkelt inte av med Pippi, konstaterar hon. Regissörer och producenter undviker mig. I publikens ögon är det ofta inte jag utan Pippi som spelar. Min enda chans är att få en roll med sådan genomslagskraft, att Pippi bleknar bort. Det kan vara en dramatisk roll i ett skådespel av Shakespeare men lika gärna en TV-såpa. Det spelar just ingen roll. Jag behöver en chans att få visa, att jag är en egen person som heter Inger och som kan spela teater.
Som alla andra skådespelare går Inger på auditions för att få visa framfötterna. Hon får emellertid inte den möjligheten särskilt ofta. Teaterns värld är sluten och det mesta sker inom en inre krets av vänner. Producenterna väljer ofta ut dem som får testa för en roll. Så det gäller att ha kontakter.
Gav svar på tal
Alternativet är att själv producera teater. Tillsammans med en kompis satte Inger därför förra året upp ”Lida”, en skräckhistoria av Stephen King, på Årsta teater.
– Men det var svårt med marknadsföringen. Inte en enda journalist i hela stan orkade komma ut till Årsta för att recensera. Stephen Kings fanclub ”Följeslagarna” var de enda som gjorde det. ”Vi blev skräckslagna, när vi såg att Inger Nilsson skulle spela rollen som kvinnan Annie”, skrev de på hemsidan. ”Det blir väl som att se Pippi Långstrump på LSD.” Dessbättre blev de överraskade. De tyckte att jag var jättehemsk, jätteäcklig och jättebra. Och så brukar det vara. När jag någon gång verkligen får kritik, så står det oftast: Hon kan ju faktiskt spela teater!
Varm relation till Astrid
När Astrid hade gått bort tog Inger kontakt med hennes dotter Karin Nyman och bad att få hålla sitt hyllningstal. Hon ville ta farväl på ett personligt sätt och med sina egna ord som inte skulle kunna missförstås. På något vis måste hon sätta punkt.
– Astrid och jag träffades då och då genom åren. Hon fanns liksom alltid med mig på ett speciellt sätt. När jag som tonåring var förtvivlad över all sammankoppling med Pippi, var hon förtvivlad. ”Lilla barn”, sa hon. ”Vad har jag ställt till för dig?” Men uppståndelsen var inte hennes fel. Den var ett resultat av att filmerna blev så bra. Och det är jag glad för idag. Men det fanns en tid, då jag försökte förtränga alltsammans. Jag ville inte ens höra talas om Pippi. För några år sedan fick jag in Sjörövarfilmen på dansk TV. Jag kunde inte för mitt liv komma ihåg hur den slutar. Den var uppdelad i avsnitt, så jag fick inte veta det heller. Men nu har jag fått filmerna från SF…
Inger filade på sitt tal till Astrid i flera dagar, innan det väl var dags och hela svenska folket rördes till tårar. ”Om hundra år eller så, när vi möts igen, då ska vi sitta på ett moln, du och jag Astrid, och ha så där trevligt som bara en smålänning och en östgöte kan”
– Jag var mest rädd, att jag skulle börja gråta. Men Irene Lind, som sjöng i kyrkan, lärde mig ett bra knep. ”På fredag jobbar vi”, sa hon. ”Sedan gråter vi.” På så vis hamnade känslorna bakom. Först i april, maj kom sorgen. Då blev jag väldigt ledsen över att Astrid var borta.
Efteråt blev Inger stoppad på gatan, i tunnelbanan och i affärer när hon handlade. ”Tack för det fina talet”, sa folk och somliga började gråta. Och så är det fortfarande ett år efter begravningen. Den här dagen, när vi pratar över en fika i Kulturhusets kafeteria, är det damen bakom kassaapparaten som böjer sig fram och tackar.
– Det händer nästan varje dag, säger Inger. Mitt hyllningstal till Astrid har nästan fått samma genomslag som Pippi. Men nu måste jag gå vidare. Det kan ju inte vara så, att det bästa jag gjort, gjorde jag som tioåring. Framtiden är ett oskrivet blad och jag vet, att jag har mitt livs roll framför mig.
Monica Antonsson
__________________________________________________________________________________
Nr 16, 2004
 |
–
Jag har lärt mig att leva med det, säger hon. Jag blir ändå aldrig av med
henne.
Inger
berättar hur det var en gång på en akutmottagning. ”Titta vem som är här”,
ropade en sköterska till en annan. ”Pippi Långstrump har skadat handen.” Det
blev ett sådant rabalder, att hon till sist påminde om tystnadsplikten. När
stygnen togs bort och hon tyckte, att det gjorde ont, spände sköterskan sina
kritiska ögon i henne med orden: Pippi Långstrump gråter väl inte! En annan
gång i Spanien, där Inger gjorde TV, vaknade hon en morgon av att två
städerskor stod mitt i rummet med varsitt autografblock. Hon hämtade sig från
chocken och skrev autograferna. Snäll har hon nämligen alltid varit.
– Sedan dess är jag väldigt restriktiv med mitt privatliv,
förklarar hon. När jag var barn, kunde folk plötsligt kliva rakt in i vårt hus
och börja peta på våra saker. En granne hade skulpterat en vit häst med prickar
som stod i trädgården. Det gjorde ju inte saken bättre. Alla kunde se var vi
bodde.
Blir utpekad
Och det är faktiskt så, att okända människor hela tiden fram och pratar med Inger om Pippi. Det är inte ovanligt att de pekar och säger till sina barn: Titta på den där tanten. Kan ni tänka er, att det var hon som spelade Pippi! Inger skriver autografer och ställer upp på bild utan att med en min avslöja, vad hon tänker.
Inger är emellertid betydligt intressantare än sin
rollfigur. Hon har faktiskt egen lyskraft. Dessutom är hon trevlig, fullständig
chosefri och ett skådespelarproffs. Hennes gripande hyllningstal till Astrid
Lindgren på begravningen i Storkyrkan var ett bevis på det så gott som
något.
– Jag var rädd, att jag skulle börja gråta, erkänner hon. Men
jag tänkte, att i dag jobbar jag och i morgon gråter jag. Jag sköt undan
känslorna. Några månader senare blev jag väldigt ledsen över att Astrid var
borta.
– Mitt tal till Astrid fick nästan samma genomslag som Pippi. Men jag har gått vidare och lämnat Pippi bakom mig. Jag räknar starkt med, att jag har mitt livs roll framför mig. Det kan ju inte vara så, att jag gjorde mitt livs bästa skådespelarinsats som tioåring.
Inger var bara elva år, när äventyret Pippi Långstrump var över. Då var TV-serien om 13 avsnitt och två långfilmer inspelade och klara. Inger återvände till verkligheten i Kisa och köpte sig ett svenskt halvblod och en liten ponny för gaget. Sedan var det ridning som gällde ända upp i gymnasiet. Men vart hon kom tjatade folk om Pippi. I början tog hon avstånd från filmkarriären och på högstadiet upptäckte hon andra yrken och utbildade sig till sekreterare. I flera år skrev hon maskin och svarade i telefonen på ett kontor, innan hon slutligen gav efter för sin längtan till teatern och sökte sig till Skara Skolscen.
– Det blev den stora vändpunkten, säger Inger som länge talade om livet före och efter Skara Skolscen.
– Det är på scenen jag hör hemma. Det har egentligen aldrig varit någon tvekan om det.
Inger blev rekvisitör på Östgötateatern i Norrköping, varifrån hon sökte sig till Statens Scenskola. Hon kom in på första försöket och knöts tre år senare till Kronobergsteatern i Växjö 1987. Där spelade hon allt från tragedier och komedier till barnteater. Efter några år med fars och revy hos Hagge Geigert i Göteborg spelade hon dessutom in film med Xavier Koller och gjorde sommarteater i Linköping, innan flyttlasset gick till Stockholm och rysaren Lida av Steven King. Sedan dess är hon frilans med ett heltidsjobb som läkarsekreterare för sin försörjning.
– Men det var inte för att skriva journaler som jag gick
scenskolan, säger Inger som har en något avskild arbetsplats på Läkarhuset.
Möten med patienter leder ofta till långa intervjuer. Men är det inte Pippi?
Vad i allsindar gör du här?
Varför spelar inte du teater?
– Det kan bli väldigt snurrigt alltsammans, innan de väl kommer in till doktorn.
Vid sidan av sekreterarjobbet repeterar Inger just nu farsen ”Två män om en änka” tillsammans med bland andra Berit Carlberg och Mia Poppe. Det kommer att framföras under bar himmel hela sommaren i Wendela Hebbes Hus i Södertälje. Till hösten väntar en roll i ”Konstparadiset” om Carl Larsson på Dalateatern i Falun. Och allt gör hon vid sidan av sekreterarjobbet. Målet är förstås att få spela teater på heltid. Inger vet att hon borde synas mer i kändisvimlet och visa framfötterna på auditions. Teaterns värld är väldigt trång och framgång kräver kontakter. Hon är emellertid ingen armbågstyp.
– Mitt boende kräver också en hel del energi, säger Inger som bor i andra hand och rätt som det är måste flytta. Sånt är livet i Stockholm för den som inte har minst en miljon att spendera på en bostadsrätt.
– Just nu har jag ett evakueringskueringskontrakt på en liten etta på Söder. Här kan jag bo, tills huset ska totalrenoveras i höst. Köket har brunt kakel från 70-talet och hemmagjorda snickerier. Vissa skåpluckor går inte ens att stänga.
Ingers förra lya, även den på Söder, var så lyhörd, att hon hörde allt vad grannen gjorde och tvärtom. När han spelade musik, kunde hon knappt höra nyheterna på TV.
– Det blev aldrig riktigt tyst, så till sist kände jag mig jagad. Jag klagade hos ordföranden för att få lite lugn och ro. Han svarade, att eftersom jag inte trivdes, så kunde jag gott flytta. Jag blev väldigt förvånad. Så är det att bo i andra hand. Man har ingenting att säga till om.
Hon drömmer om en liten lägenhet med balkong i stan någonstans dit solen når. Hittar hon en till överkomligt pris, så köper hon den med hjälp av banklån.
– Men det får inte vara för dyrt. Man ska ju kunna betala tillbaka pengarna också.
Några Pippi-miljoner på banken har hon alltså inte, trots att filmerna ständigt går i repris här hemma såväl som ute i världen. Som barnstjärna fick hon ett blygsamt engångsarvode. Det är bara de vuxna skådespelarna som får reprispengar.
Dåligt avtal
– Pappa försökte förhandla till oss ett bättre avtal, men Svensk Filmindustri hotade med att plocka in en annan unge. Avtalen med barn är lika dåliga i dag. Det har Teaterförbundet sett till. Det är som om barn inte ska tjäna några pengar. Så fort det är en ny produktion på gång, så ringer tidningarna till mig och pratar om det här. Om vi barnskådespelare hade haft reprispengar eller procent på intäkterna enligt amerikansk modell, så hade vi varit mångmiljonärer för länge sedan. I stället är det SF som lägger beslag på pengarna från våra filmer.
Inger går emellertid inte och grämer sig för det. Det är bara det, att folk ständigt frågar. Det var också därför hon ville sätta punkt i samband med Astrids begravning med orden:
”Och om hundra år eller så när vi möts igen, ska vi sitta på ett moln du och jag, Astrid, och dingla med benen och sjunga gamla skillingtryck och ha så där trevligt som bara en smålänning och en östgöte kan ha. Och nästa gång som någon frågar mig, om jag är lika rik som Pippi Långstrump, ska jag inte säga nej utan svara att "det är jag" för jag fick känna dig, Astrid, och det är den största rikedomen. Det har varit värt allting, precis allting.
Nu är Pippis mamma i himlen på riktigt. Tack, dotter Karin för att du kom på Pippi Långstrump. Och tack, älskade Astrid, för att du skrev. Och för att jag fick spela henne på film.”
Inger har gått vidare. Livet har lärt henne att se framåt, leva i nuet och ta sig an varje ny uppgift med samma entusiasm. Nu återstår bara att erövra en roll med en sådan genomslagskraft, att Pippi kan få blekna bort. Det spelar ingen roll om det är i ett dramatiskt skådespel av Shakespeare eller i en TV-såpa. Det viktiga är att skådespelerskan Inger Nilsson får komma till sin rätt.
– Dagens roller fördelas mellan tre sorters skådisar, säger hon. Det är etablerade skådespelare, kändisar i största allmänhet och outbildade ungdomar som inte kostar så mycket. I mig får producenterna både en skådis och en kändis. Det är något att tänka på. Det är inte varje dag de får två flugor i en smäll!
Monica Antonsson
Att se framåt och aldrig ångra någonting (samma som orden på vägen).
Faktaruta
Namn: Inger Nilsson
Yrke: Skådespelerska och läkarsekreterare
Ålder: 45 år
Familj: Ja
Bosatt: Lägenhet med evakueringskontrakt på Söder i Stockholm
Gör just nu: Repeterar farsen ”Två män om en kvinna” som har premiär på gården till Wendela Hebbes Hus i Södertälje vid midsommar.
Hennes ord på vägen:
1) Se framåt.
2) Ångra ingenting. (Det är ingen idé.)
3) Var snäll mot andra och mot dig själv.
Hon sa också:
– Subventionera priset på läckra skor!
Men det är väl inget ord på vägen direkt.
________________________________________________________________________________
Nr 35, 2004
Karriären har tagit ny fart...
Äntligen kan Inger, 45, säga tack och adjö till Pippi Långstrump
– Det är ingen som kallat Ted Åström för ”Olyckan” heller,
skrattar Inger lyckligt i telefonen en spelledig kväll, då hon passar på att
tvätta och vittja e-postlådan i en dator hemma hos en kompis. Själv bor Inger i
en lya på Söder. Hon har evakueringskontrakt och saknar tillgång till
tvättstuga.
– Publiken i Södertälje har haft så trevligt, att de helt
enkelt inte har tänkt på våra gamla rollfigurer. Det har verkligen varit
jättekul!
Läkarsekreterare
Intensivt har det varit dessutom. Speciellt för Inger som
under hela spelperioden har jobbat heltid om dagarna som läkarsekreterare i
Stockholm. Hon som alla andra måste ha en trygg inkomst och i teatervärlden är
det ont om fasta jobb.
– Jag har inte haft ledigt en enda dag, erkänner hon. Jag är
läkarsekreterare måndag till fredag och skådespelare onsdag till söndag. Så jag
går lite på knäna nu. Men det är spännande med friluftsteater. Sommaren har
varit regnig, så ibland har vi fått vänta ut skurarna och inte vetat om det
skulle bli någon föreställning överhuvudtaget.
Nu hägrar emellertid tre lediga veckor, då Inger ska ordna sitt boende. Evakueringskontraktet går ut, så hon måste hitta en ny bostad, packa och flytta.
– Den här gången ska jag försöka köpa en lägenhet, säger Inger som helst vill bo kvar på Söder. Om några veckor börjar hon dessutom repetera ”Konstparadiset”, en nyskriven pjäs av Per-Ola Björklund om målaren Carl Larssons uppväxt och ungdomsår. Stefan Sauk spelar huvudrollen och Mia Poppe gestaltar Karin Bergöö som målaren Carl Larsson så småningom gifte sig med. Konstnärsvännen Carl Nordström spelas av Per Ragnar.
– Jag gör Julia Beck som var Karins Bergöös bästa väninna och som faktiskt finns avbildad på Valdemarsudde. Hon och Karin for till konstparadiset Grez i Paris, där konstnärerna levde livets glada dagar då. Julia blev kvar i Paris, där hon levde ett gott liv, tills hon dog. Vi är dessvärre inte särskilt porträttlika, hon och jag. Julia var mörk, så jag får fixa håret inför premiären på Dalateatern i Falun den 22 oktober.
Inger är dessutom aktuell i Ernst Billgrens film ”Recycle” eller ”Återvinning”, som är så annorlunda, att den knappt låter sig beskrivas. I rollistan har Inger emellertid gott sällskap av Thomas Hanzon, Per Morberg, Olle Ljungström, Lena Philipson och E-type.
– Ernst Billgren är mannen som gör allt precis tvärtom! Först drog ihop vänner och bekanta för att spela in filmen och nu först söker han förhandsstöd.
Ernst Billgren
Inger berättar hur Ernst Billgren skapade filmen med hjälp av en ljudtekniker och en fotograf. Manus och miljöer kom till efterhand.
– Det som först var min lilla Skansenstuga med halm på golvet förvandlade han snabbt till ett badhus, en festlokal och ett bageri. E-type spelar sotare och Lena Ph är TV-kock. Det är omöjligt att veta, vad det blir av Ernst Billgrens mycket speciella film, när den är färdigklippt. Efter årsskiftet antingen går den antingen upp på biograferna eller visas på TV.
Monica Antonsson
________________________________________________________________________________
Sverige hade just fått
färg-TV och en andra kanal i konkurrens med den första. På sommaren samma år
tog astronauten Niel Armstrong människans första steg på månen. Det går kanske
inte att jämföra med premiären på Pippi Långstrump men det är bra nära. Nästan
alla satt bänkade framför TV-apparaterna, när tioåringen från Kisa blev Pippi
med hela svenska folket.
I böckernas och
TV-seriens spår kom småningom två långfilmer men även pippi-dockor,
pippi-peruker, pippi-kläder och pippi-väskor. Allt som kunde knytas till
rollfiguren var värt sin vikt i guld. Och det var bara början. Filmerna om
Pippi är så tidlösa att de varje år möter nya generationer barn som kan
identifiera sig med världens starkaste flicka. Beundrarpost från hela världen
strömmar därför in nästan dagligen till Inger som vid det här laget har fyllt
47 år.
Inspelningarna av
filmerna om Pippi pågick åren 1968-1973. Inger minns det som ett enda långt
äventyr. Barnen och filmteamet arbetade vardag som helgdag men det blev ändå en
hel del lek och stoj.
– Om somrarna kom
föräldrar och syskon till inspelningsplatsen och hälsade på. Vi var som en enda
stor familj eller kanske snarare som ett kollo.
Media var det enda som
egentligen störde Inger. Väl tillbaka i vardagen förväntades hon ställa upp i
tid och otid för tidningar som ville fotografera henne med hästen hon köpte för
arvodet eller i skolan med kompisarna.
– Pappa var ju
journalist, så han tyckte, att jag skulle ställa upp. Själv hade jag inte
kurage nog att säga nej. När jag blev äldre började jag säga nej. Ingen har
någonsin gjort ett reportage i mitt hem.
– Somliga gör de mest
konstiga saker, när de får se en så kallad kändis, suckar Inger. Man blir som
ett djur i bur. Folk pekar på en och pratar. Själv sitter man där och kommer
inte undan. Det är ungefär samma uppståndelse som när det är realisation.
Ibland känner jag mig som en sko på rea.
Inger utbildade sig till
skådespelare men var klok nog att även utbilda sig till läkarsekreterare. Efter
några år på Kronobergsteatern i Växjö, spelade hon revy med Hagge Geigert och
gjorde ett antal farser på Lisebergsteatern i Göteborg. Så småningom flyttade
hon till Stockholm, där hon har jobbat heltid som läkarsekreterare i alla år.
Hon arbetar i ett rum där hon kan stänga dörren om sig. I receptionen är hon
för utsatt och får dagarna i ända förklara för folk, varför hon
"bara" spelar teater på sin fritid.
- Det är hemskt att säga
det, men vändningen kom i och med Astrids begravning, säger Inger.
Det var som att Sverige
stannade den gången också. Efter att statsminister Göran Persson framfört
svenska folkets tack till författarinnan i samband med den TV-sända
begravningen i Storkyrkan, höll plötsligt Inger sitt tal till Astrid. "Det
har inte gått en enda dag utan att någon har pratat med mig om Pippi och varje
gång har jag tänkt på dig. Tack för att du skrev Pippi och för att jag fick
spela henne. Nästa gång någon frågar mig, om jag är lika rik som Pippi, ska jag
svara ja, för jag fick lära känna dig, Astrid. När vi ses igen ska vi sitta på
ett moln och dingla med benen och sjunga gamla skillingtryck och ha så där
trevligt som bara en smålänning och en östgöte kan ha."
– I nästa vecka har jag lovat ställa upp på en kort intervju för spansk television, säger Inger. Koreansk TV är också på gång. Ibland säger jag nej. Jag har trots allt mitt jobb att sköta.
De senaste åren har Inger framför allt spelat sommarteater med Berit Carlberg i Wendela Hebbes hus i Södertälje. Hon har dessutom spelat in svensk film för tysk TV som har köpt in Mari Ljungstedts fyra deckare om kommissarie Anders Knutas som i Tyskland fått namnet Robert Anders.
– Tyskarna är som galna i svenska deckare, säger Inger. Säger man Wallander och Beck, så dräglar de ju.
Rollistan skäms inte för sig direkt. Eller vad sägs om Sissela Kyle, Tomas Hanzon, Anders Ekborg, Lia Boysen, Gustaf Hammarsten, Frida Hallgren och - Inger Nilsson. Historierna utspelar sig på Gotland, så på vita duken är Inger tillbaka i Visby igen.
– Jag spelar rättsläkaren som karvar i lik och pratar om intryckta skallben krossade av hammare. Det är inte mindre än fyra mord i varje film.
Två böcker är färdiginspelade. På svenska. Tyskarna dubbar. I dagsläget tyder dessvärre ingenting på, att de kommer att visas i Sverige. Ytterligare två deckare spelas in i sommar. Inger är tillfrågad och har tackat nej till sommarteatern för att kunna vara med.
– Men jag tar inte ut något förrän jag har kontraktet i handen, säger hon. Plötsligt kan man vara utbytt. Så är det ju i den här branschen.
Monica Antonsson
Inger ”Pippi” Nilssons hyllningstal till Astrid Lindgren
Och en dag när jag som vanligt stod bakom scenen och väntade på min entré och lyssnade på dialogen mellan Rasmus och luffaren, så förstod jag.
Jag förstod varför ingen kan sluta prata med mig om Pippi.
Det var så suveränt och roligt skrivet om Rasmus som förklarade för luffaren varför han var tvungen att rymma från barnhemmet efter att ha kastat vatten på föreståndarinnan - en hel hink.
Och det är så det är. Det finns helt enkelt ingen bättre författare i världen än du, Astrid, som kan beskriva förhållandet mellan barn och vuxna utan att krångla till det, vare sig det handlar om luffare och barnhemsbarn, eller prussiluskor och Pippi Långstrump.
Ja, när det gäller Pippi så hade jag naturligtvis begripit att det var något speciellt, men inte riktigt vad.
Men den här varma sommardagen, då förstod jag.
Det är svårt att förstå när man är mitt uppe i det och aldrig hinner få någon distans, men att spela en annan av dina roller gav mig den distansen.
Jag lovar dig Astrid, fast det är över 30 år sedan Pippi visades för första gången i tv, så har det knappast gått en enda dag utan att nån har pratat med mig om henne.
Jag kommer ihåg första gången vi träffades. Vi hade redan filmat några månader och du klev in i ateljén i gamla Råsunda och sträckte ut armarna och sa: "Hej, alla mina käraste barn", och vi sprang rakt i din famn. Och den famnen har varit öppen sedan dess. Att vara ett av dina filmbarn, det är nog alldeles extra. En mycket speciell relation. Jag önskar att jag kunde förklara men det går inte.
Och till min stora, stora glädje så behöll vi kontakten genom åren. Vi har haft fantastiska samtal och möten, men jag tror faktiskt aldrig att vi har pratat om Pippi. Jo, en gång, när jag var tonåring och det var som jobbigast, för ingen människa i världen verkade förstå att jag faktiskt heter Inger. Då pratade vi om Pippi. Du var ledsen och bad om ursäkt för vad du ställt till med.
Men du ska aldrig be om ursäkt för att du har gjort mitt liv så fantastiskt, för det är vad det är och har varit. Trots att det ibland är väldigt tungt. Men så är ju livet, det vet ju du om nån.
Nej, våra samtal de har handlat om teater och liv och, inte minst, kärleken. Och så har vi sjungit. Jag minns när du första gången sjöng " I en sal på lasarettet" för Maria, filmens Annika, och mig och vi satt hemma i din soffa på Dalagatan och grät för att det var så sorgligt. Det var underbart.
För några år sedan när du själv låg på lasarettet, var det Margareta och du som sjöng den, och då var det också underbart, men jag grät för jag förstod att du som funnits för mig i nästan hela mitt liv snart inte skulle göra det så länge till. Jag vet att det är livets gång, men led i alla fall.
Du fick leva hela livet,
Astrid, och du fick ett fantastiskt liv.
Vill jag önska nåt till alla människor här på jorden så var det att nån gång i livet få träffa en person som du, som kan konsten att lyfta andra människor, mig har du lyft många gånger. Och om hundra år eller så när vi möts igen, ska vi sitta på ett moln du och jag, Astrid, och dingla med benen och sjunga gamla skillingtryck och ha så där trevligt som bara en smålänning och en östgöte kan ha. Och nästa gång som nån frågar mig om jag är lika rik som Pippi Långstrump, då ska jag inte säga nej, utan jag ska svara att "det är jag" för jag fick känna dig, Astrid, och det är den största rikedomen. Det har varit värt allting, precis allting.
Nu är Pippis mamma i himlen på riktigt. Tack, dotter Karin för att du kom på Pippi Långstrump. Och tack, älskade Astrid, för att du skrev. Och för att jag fick spela henne på film.
Publicerad: 2002-03-09
__________________________________________________________________________________
Fantastiska Inger!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar