Katarina Ewerlöf

 Allas Veckotidning

Nr 35 eller 36, 2005 

(går inte att se på klippet)

TV-aktuella Katarina Ewerlöf växter upp i överklassmiljö

Jag passade aldrig in på snobbiga Östermalm

I serien "Kommissionen" kan vi se Katarina Ewerlöf som politiker i ett terrordrabbat Sverige. 

Inspiration fanns på nära håll - både farmor och farfar satt i regeringen. Men själv valde hon att lämna de fina salongerna för att plöja åkrar...

Stämningen är närmast uppsluppen i ”sminket” på SVT-Drama i Stockholms frihamn. Katarina Ewerlöf, 45, springer omkring med blött hår och en gummimössa med hål i på huvudet. Genom hålen har sminkösen dragit ut hårtestar som ska färgas. Det är sånt som också måste göras en torsdagskväll som denna, när teamet kring ”Kommissionen” ska nattfilma ute på stan.

Rollen som före detta justitieminister Lena Lagerfelt är specialskriven för Katarina. Hennes rollfigur har just flyttat hem efter flera års FN-uppdrag utomlands, när ett terrordåd inträffar som jämnar såväl riksdagshuset som halva Gamla stan med marken. Stadsministern (Loa Falkman) tillsätter en kommission med Lena Lagerfelt i spetsen och utser politikern Grete Ancker (Chatarina Larsson) till hennes högra hand. Chatarina sitter också i sminket den här kvällen. Så fort de är klara, ska en taxi ta dem till inspelningsplatsen.

– Det har varit en jättespännande inspelning, säger Katarina. Vi har haft temadagar med polisen, räddningstjänsten och marinen. Jag har fått lära mig, hur man fattar politiska beslut och vad som krävs, för att de ska vara demokratiska. Det är det fantastiska med vårt yrke! Man får öppna dörrar som annars hade förblivit stängda. Åh, om farmor hade sett mig nu, har jag tänkt ibland. Hon var politiskt engagerad, så det har varit roligt för mig att få spela politiker. Tidigare har jag mest bara gjort neurotiker och högspänningsledningar.

Inspelningarna har pågått sedan i maj och nu är det november. För ensemblen är Kommissionen i det närmaste slut. Om bara några dagar är inspelningen över. Tittarna måste vänta ett helt år, innan serien om tolv avsnitt börjar sändas.

– Det är lite trist att skiljas åt, säger Katarina. Vi har varit ett så bra gäng som skrattat hjärtligt åt varandra och oss själva. Jag får nog snarast slussas tillbaka ut i samhället nu.

Annan verklighet
Katarina är en varm och generös person som skrattar ofta och öppenhjärtligt. Speciellt när hon berättar om det snobbiga Östermalm, där hon växte upp men aldrig riktigt passade in. Hennes mamma var designer och pappan advokat, men ingen av dem var särskilt märkvärdig, så de passade nog inte in de heller.    

– Det var en konstig miljö. Där fanns så många fasader med så mycket trasigt bakom. Sånt man kände till eller bara kunde ana. Att värna sin fasad var närmast upphöjt till konst bland Östermalmsborna. Hemma hos en av mina kompisar fick man inte ens gå på de äkta mattorna. Hos en annan, fick man inte gå i strumplästen. Det kunde bli fuktfläckar på parketten, sa föräldrarna. 

På Vår Teater mötte den då tolvåriga Katarina en helt annan verklighet. En kompis tog henne dit och hon kände sig hemma direkt. 

– Där fick man utforska både sig själv och andra. Man fick vara både elak, ful och dum utan att det gjorde något. Jag var plötsligt del av en rörelse som jag levde för hela veckan, tills det blev måndag och jag fick gå dit igen.

Katarina drömde om att bli veterinär eller en slags djurens Florence Nightingale. Hon släpade hem katter och hundar men framför allt gnagare. När hon tog tåget till Karlskrona för att vara hos mormor och morfar på sommarlovet, kunde hon släpa med sig åtta marsvin, två dansmöss, en kanin och en hamster. Det hörde emellertid barndomen till och några år senare blev hon elev på ekonomiska linjen vid det då ultrakonservativa Frans Schartaus gymnasium. Där hade tiden stått tämligen stilla sedan 40-talet, så kvinnosynen var som den var.

– Det pratades mycket om Lill-Pröjsarn som hade gått där. Man skulle helst vara kille och spela ishockey för att duga. Jag kunde inte riktigt kvala in där med min teater. Ibland gick jag hem till farmor på frukostrasten för att få stöd. Både hon och farfar satt i riksdagen för högerpartiet då. Det pratades mycket politik hemma hos oss. Farmor hade till och med varit ordförande för Fredrika Bremerförbundet på 50-talet. Hon blev väldigt trött av det jag berättade. Speciellt som hon lärde mig mycket om livet ur hennes kvinnoperspektiv. ”Hur stod ni ut på den tiden, när ni blev tystade och inte tagna på allvar”, undrade jag. Åh, så mycket bråte som hon och andra kvinnor av hennes generation fick släpa framför sig! Hon hade nog varit besviken i dag, om hon hade levat. Vi har ju inte ens lika lön för lika arbete. Det går väldigt långsamt alltsammans.

Katarina teg och led och ibland kändes det som om skolan skulle kväva henne. 

– Jag fick totalpanik, när det blev dags att prya och jag befarade, att de skulle placera mig på en bank. Jag gick till Dramaten och frågade, om jag kunde få prya där. Studierektorn blev inte särskilt förtjust. Han tog mitt papper från Dramaten med en grimas och höll det ifrån sig längst ut i kanten med två fingrar som om pappret hade luktat illa. ”Ewerlöf”, sa han och släppte pappret, så att jag tvingades fånga det i luften. ”Det blir väl mest bara trams det här.”

La på luren
Men Katarina var lycklig. Under några intensiva veckor satt hon som en fluga på Dramatens väggar och insöp atmosfären.
– Det var där mina drömmar tog form långt från bokföring och räknemaskiner.

Som nybakad student skrev Katarina in sig vid Stockholms universitet och pluggade teater, litteratur, film och konstvetenskap. Samtidigt gick hon en förberedande teaterutbildning och staterade vid TV. 

– Jag har räfsat alla åkrar i ”God natt jord” av Keve Hjelm. Han var en fantastisk teaterman. Trots att han var så upptagen, klev han ombord på bussen med oss statister och förklarade vad som skulle hända under inspelningsdagen. Bara att som 16-åring få andas den luft som omgav honom var fantastiskt. Senare blev han ju min rektor. 

Katarina kom in på Teaterhögskolan på tredje försöket 1985, vilket var en bragd då bara 12 av 800 togs in. Samma dag som juryn meddelade resultatet, ringde Katarina till telefonsvararen som rabblade namnen på de lyckliga tolv.

– Jag hann bara höra orden: ”Och de intagna är…” Sedan lade jag på luren. Jag stod inte ut med att höra tolv andra namn än mitt. Så jag rusade till skolan, där anslaget satt. Hjärtat nästan stannade, när jag såg, att mitt namn fanns med på listan. Jag var väldigt, väldigt lycklig.

Skilsmässobarn
De kommande fyra åren bestod av lektioner för storheter som Gunilla Nyroos, Helge Skoog och Susanne Osten. Som nykläckt skådespelare kom Katarina därefter till Dramaten, där hon blev kvar i tre år.
– Sedan blev jag frilans. Jag var mogen för det då, fast samtidigt lite skrajsen. Det är trots allt 80 % arbetslöshet för kvinnor i vårt yrke här i Stockholm. Men med en god dos fatalism ska det nog gå det bra, tänkte jag. Man får helt enkelt låta bli att oroa sig och försöka stå ut med, att telefonen kanske inte ringer varje dag.

Det var under åren på scenskolan som Katarina mötte kärleken i form av Nils af Uhr, 48. Han gick på Konstfack då och de hade gemensamma vänner.

– Nils är möbelkonservator med egen ateljé, säger hon. Han tar sig an antika möbler och gamla klenoder på ett konsthantverksmässigt seriöst och exklusivt sätt. Det spelar just ingen roll om det är en pinnstol från 1710 eller en byrå signerad George Haupt. Han var kunglig hovsnickare hos Gustav III och stod för ett överlägset hantverk.

Katarina är tydligt initierad. Fattas bara annat. Hon och Nils har varit sambos i 23 år vid det här laget. Katarina är kanske mest förvånad själv. Som skilsmässobarn kunde hon knappast ana, att just hon skulle finna en livslång kärlek.

– Mina föräldrar hade varit gifta på varsitt håll, när de träffades, så jag har en underbar halvbror på vardera sidan men däremot inga helsyskon. Så småningom skilde sig mamma och pappa igen och för de flesta av mina kamrater var det ungefär likadant. Därför är jag fortfarande lite chockad över att Nils och jag fortfarande håller ihop. Men är man kär, så är man! Vi har en stark kärlek som grund för vårt förhållande. Sedan gäller det att inte ta varandra för givet. Man måste vara ödmjuk i sin relation.

Katarina och Nils bor på Söder. Sommarvistet har de emellertid på en ö i Karlskronas skärgård sedan några år. Katarina längtade helt enkelt tillbaka till Blekinge, där hon tillbringade sin barndoms somrar.

– Jag åker dit så ofta jag kan och har dessutom blivit heltokig i blommor, säger hon och antyder med ett skratt, att det förmodligen är ett ålderstecken.

– Vi har mest klippor på tomten, så jag häller jord alla skrevor. Där trycker jag ner frön av alla slag och blir väldigt förvånad, när det sedan börjar blomma.

Mystiska saker
Katarinas hår är färgat och hon har dessutom blivit sminkad i en hast. Hon försvinner in i ett rum med en silverglittrande stjärna på dörren och ut kommer justitieminister Lena Lagerfelt en stund senare. Hon är iförd en brun kappa med ett skärp knutet runt midjan och bär en axelremsväska. Från en annan stjärnloge kommer samtidigt Chatarina Larsson som politikern Grete Ancker i en snygg svart kappa. Efter ett hastigt farväl springer de tillsammans till den väntande taxin. I natt ska mystiska saker utspela sig på en kaj strax bortom Slussen. Vad är ännu så länge en väl bevarad hemlighet. Det får vi TV-tittare inte veta förrän nästa höst.
Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Allas Veckotidning

Nr 7, 2007

Katarina och Helena delade allt under skoltiden

Vi var främmande fåglar bland överklassbarnen

Varken Helena eller Katarina kände sig hemma i den fina privatskolan.

När de dessutom upptäckte att båda älskade marsvin blev de vänner för livet. 

Men deras första möte höll på att ta en ände med förskräckelse...

Deras första möte är oförglömligt. Deckardrottningen Helena von Zweigbergk skrattar så hon kiknar vid minnet. Bästa kompisen, skådespelerskan Katarina Ewerlöf, fnissar lite förläget och säger att hon för sin del nog har glömt alltihop - mer än att det måste ha varit i första klass, att Helena hade långt, vackert hår och att hon var "otroligt avundsjuk" på just det.

- Du tog tag i mitt hår och jämförde vem som hade längst. Sedan räckte du ut tungan och lipade åt mig, innan du svängde på klacken och trippade bort till din bänk.

Katarina faller in i Helenas skratt och konstaterar att hon aldrig lyckades vinna den kampen.

- Jag fick alltid tuggummi i mitt hår! Det slutade alltid med att jag blev tvungen att klippa mig. Det var mitt öde! Jag kan inte förstå, hur tuggummit kunde hamna där. Jag ville ju hela tiden ha lika långt och fint hår som du. Jag lyckades inte, förrän jag slutade med tuggummi, tror jag.

De har träffats för att prata barndomsminnen över en kopp kaffe med kanelbulle på populära konditori Vetekatten i Stockholm. Stämningen är uppsluppen och skratten, som sagt, många. De växte upp på det snobbiga Östermalm, som Katarina säger, och hamnade i samma privata flickskola – Alströmska skolan - avsedd för överklassbarn, trots att de inte kom från särskilt välbärgade hem.

- Det var en konstig miljö, säger Katarina. Det är en vacker stadsdel med stora grönområden inpå knutarna. Där finns en väldig frid men en sådan frid infinner sig även efter neutronbomben. Där var så stilla att där egentligen inte fanns något liv heller. Jag kunde faktiskt känna att den var rätt kvävande. Mamma Dordy var designer och pappa Gunnar advokat men ingen av dem var särskilt märkvärdig, så de passade nog inte in de heller. Detsamma gällde mina bröder Steve och Mikael.

Mammorna lärarinna
Helenas föräldrar var skilda, varför hon växte upp hos mamma Maud, lillasyster Charlotta och den fem år äldre halvsystern Tove. Pappan Jörgen gifte småningom om sig, varpå syskonen Amelie och Christina kom till världen.
- Mamma var lärarinna i skolan. Vi fick gå där gratis. Annars hade det aldrig gått.

Katarina på Karlavägen och Helena på Banérgatan blev bästisar redan i första klass efter den där första incidenten med håret. De kunde ty sig till varandra, när klasskompisarna kom till skolan i nya, trendiga kläder och pratade om senaste sportlovet i franska alperna.

- Det kändes konstigt att gå i en skola där i stort sett alla åkte till St Anton på sportlovet och man själv aldrig hade varit med om sånt. Namnen på alla de där skidorterna blev närmast magiska. Och vi var inte ens på samma planhalva. Samtidigt fick man inblick i en massa konstiga miljöer. Det var barn som var ensamma och mammor som var olyckliga. Vi hade kompisar som bodde i gigantiska åttarummare, där man inte fick gå på de äkta mattorna.

- Kommer du ihåg det. Man fick gå runt mattorna. Hos en annan fick man inte gå i strumplästen. Det kunde bli fuktfläckar på parketten, sa föräldrarna.

Katarina säger att hon till dags dato varken har lärt sig spela tennis, åka utför eller rida i ren protest.    

- Där fanns så många fasader med så mycket trasigt bakom, säger Katarina. Det var sådant man kände till eller bara kunde ana. Att värna sin fasad var närmast upphöjt till konst bland Östermalmsborna.

Räddade marsvin
Det var intresset för smådjur som band dem samman. De umgicks efter skolan, pratade framför allt om gnagare och besökte djuraffärer för att se, om de skötte sina djur ordentligt. Om inte så skulle flickorna rädda dem. Så fort de hade tillräckligt med pengar, köpte de marsvin, hamstrar, dansmöss och kaniner. 
- Helena fick inte ha sina gnagare hemma, så jag hade även hennes djur hemma hos mig. Mamma tyckte att det var helt i sin ordning. Hon är en väldig djurvän, så det var väl hon som mest tog hand om dem.

Helena berättar om hur de vid ett tillfälle, när de hade fått pengar för att gå på bio, i stället begav sig till djuraffären och köpte det halta marsvinet Lotta.

- Ja just det, säger Katarina. Vi skulle rädda henne från den elaka affären. Det är ingen som kommer att vilja ha henne annars, sa vi. Vi var helt enkelt hjältar!

- Vi hittade på en lång historia för att blidka Katarinas mamma. Om inte vi hade förbarmat oss över Lotta, så hade hon gått ett fruktansvärt öde till mötes.

Helena och Katarina skrattar gott och länge och konstaterar, att med det lät sig Katarinas mamma nöjas. Hon är begåvad med en stor portion empati och är lika sentimental själv, när det gäller djur.

- En dag för kanske 15 år sedan ringde mamma och berättade om en särskilt turbulent dag i hennes liv. Hon hade kommit cyklandes på väg hem, när hon plötsligt fick se en sjuk, stackars råtta mitt i körbanan. "Jag stannade och lyfte in den i buskaget", sa hon. "Men mamma! Du tog väl inte i den", sa jag. "De var ingen fara", sa hon. "Först hällde jag ut tomaterna och salladen och drog påsarna på händerna." "Men den kunde ha bitit dig!" "Nej då, den var så trött." Så hon bar in den i buskaget, bröt en stor bit av grevéosten och lade den bredvid. Det arvet har jag med mig hemifrån.

Såväl Helena som Katarina var begåvade med en stor portion fantasi. De drömde tillsammans och om kvällarna, när de lekte i Gustav Adolfsparken, hittade de på såväl dröm- som skräckscenarier om framtiden. På goda vänners vis fyller de i för varandra och turas om att berätta om samma sak.  

- Jag kunde berätta en fantastisk historia för Katarina i vilken hon var huvudpersonen. Sedan var det hennes tur att berätta om mig.

- Det kunde vara timslånga berättelser, så det gällde att vara påhittig. Grundstommen var att vi alltid blev väldigt framgångsrika. Vi skulle hela tiden bli veterinärer. Fast jag skulle alltid också bli skådespelerska och Helena en framgångsrik journalist.

- Och lite fotomodell! Det blev jag ju också även om det inte alls var så glamoröst som vi hade trott. Vi blev alltid väldigt lyckliga vare sig det gällde arbete eller kärlek.

- Vi ägnade många drömmar åt hur vi såg ut och det var också alltid väldigt lyckat. Över huvud taget tror jag att vi drömde oss bort ganska mycket. Men det fanns även onda versioner, när allt gick åt helvete.

- Jag kunde driva Katarina till tårar med mina berättelser. Det värsta var, att bli anklagad för djurplågeri. "Och så sa någon, att du hade slagit hunden och att alltihop var trickfilmat!" "Då skulle jag säga, att det inte var sant", bölade hon.

När Katarina for till mormor och morfar i Karlskrona på sommarlovet släpade hon med sig såväl sina egna som Helenas gnagare. Det kunde bli åtta marsvin, två dansmöss, en kanin och en hamster i olika burar. Det hände att Helena och Katarina blev ovänner, men det var mest småtjafs och aldrig särskilt allvarligt. 

Sminkade sig ihop
En tredje tjej hade emellertid långt gångna ambitioner att sära dem åt. Med godis och biljetter till evenemang försökte hon locka någon av dem till sig.
- Till sist hittade vi på, att vi hade blivit djurskötare till några lejonungar på Skansen och att vi därför måste hålla ihop. Då blev hon förstås ännu mer intresserad och ville följa med.

Katarina och Helena berättar om hur de sminkade sig, spelade Canasta och hade skrattorgier. De höll oftast till hemma hos Katarina, där det inte fanns några småsyskon och de fick vara i fred med djuren och fritt kunde sväva ut i en värld av fantasier.

- Vi höll taxen Lisa men även marsvinen i knäet och låtsades, att det var de som berättade historier. När de dog begravde vi dem i Gustav Adolfsparken. Om någon gräver ut där en dag kommer de att hitta en lång rad med skelett. Vi hade glasspinnar som kors.

Tillsammans lade de beslag på roliga timmen i skolan med ändlösa sketcher om agent 007 James Bond. Som om det inte varit nog gjorde de parodier på sina lärare och skrattade sig halvt fördärvade åt sina egna skämt.

- Vi var odrägliga på det viset, säger Helena. Vi frågade aldrig vad de andra tyckte. De fick helt enkelt bara stå ut.

Vänskapen håller
Efter grundskolan blev Helena elev vid Östra Real, en skola som i mångt och mycket präglades av samma överklassattityd som Alströmska skolan.
- Det var en rätt förskräcklig skola där, säger Helan som uppfattar sig själv som en särling de åren. Hon hade massor av kompisar i världen utanför men i skolan var hon rätt ensam.

Katarina blev elev vid det ultrakonservativa Frans Schartaus gymnasium, där flickor stod lågt i kurs och i synnerhet sådana som var intresserad av teater. När hon fick skriftligt löfte om att prya på Dramaten höll studierektorn pappret ifrån sig som om det hade luktat illa.  "Det blir väl mest bara trans det där", sa han.

I dag vet vi bättre. Katarina är en av våra mest framgångsrika skådespelerskor. Privat är hon gift med möbelkonservatorn Nils af Uhr och delar hans kärlek till sommarstället i en ö i Karlskronas skärgård. Några husdjur har hon inte. Helena blev journalist som sin pappa, framgångsrik som deckardrottning och programledare för Filmkrönikan. Hon är sambo med författaren Bo Olsson och lycklig mamma till sönerna John, 14, och Erik, 6, som Katarina förstås är gudmor till. Hemma hos Helena finns såväl akvariefiskar som katterna Greggan och Cissi.

Under gymnasieåren längtade båda bort från skolan. Den stora, spännande världen fanns utanför. Numera hinner de inte träffas så mycket men vänskapen består. Katarina läser Helenas böcker och ser henne på TV. Helena missar sällan eller aldrig Katarinas pjäser på stadsteatern och TV-serier.
- Vår vänskap har betytt oerhört mycket. Under ganska många år delade allt och var viktigast av alla för varandra. Vi kunde prata om allt. Nu kan det gå jättelångt mellan varven. Det är det tråkiga. Man jobbar ju jämt. Men vi finns där ändå för varandra. Det vet vi båda två. Det är bara att lyfta luren…
Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

Chatarina Larsson

Allas Veckotidning

Texten levererad 9/11 2004

Jag hittar inte klippet

Chatarina Larsson – Skådis - Kommissionen

Brödtext:

Hon har kallats doldis. Och det med viss rätt. Trots att Chatarina Larsson är en av våra mesta skådespelare, har hon ofta lyckats med konststycket att hålla sig undan media. Hon känns ändå bekant som om hon vore en i familjen. Det beror på TV förstås och serier som Skärgårdsdoktorn och S:t Mikael. Chatarina är emellertid en mycket trevlig bekantskap. Hon är hjärtlig och generös, när hon nu väljer att berätta. Pratstunden skulle kunna bli hur lång som helst. 

– Det var så mycket skriverier om oss, när jag var barn, att jag helt enkelt tröttnade på det, säger hon. Sedan har det bara blivit så här.

Chatarinas pappa var skådespelaren och regissören Egon Larsson (1914-89). Han var kanske mest känd som revystjärna med Åke Söderblom, sång- och dansman på Oscars och hos Karl Gerhard men även som musical artist och operettcharmör. Chatarinas mamma, Gunborg Glosimodt, var skådespelare även hon, så det är ingen överdrift, att Chatarina och hennes syskon växte upp i en teatermiljö som gav eko. Äpplena föll heller inte särskilt långt från päronträdet. Systern Gunilla Larsson blev skådespelare och brodern Lalle Larsson är musiker.

– Vi bodde på Bastugatan på Söder. Där var som på landet då, fast det var mitt i stan. Vår port stod alltid öppen och hunden släppte vi ut på egen hand. Vi barn skulle in vid teatern. Det var aldrig tal om annat. Och för mig var det dans som gällde. Jag dansade på operan och debuterade redan som sexåring i julspelet ”Lille Petters resa till månen”. 

Chatarina berättar, att hon blev ”utgallrad” från operan, när hon var 13 år. Då ansågs hennes begåvning inte räcka till. Det var grymt men klokt, säger hon. Själv hade hon aldrig kunnat sluta. 

– Dansen var helt enkelt mitt liv, säger Chatarina som blev elev vid Södra Elementärskolan vid Mosebacke torg. På fritiden dansade jazzdans vid balettakademin och drömde om att bli musicalstjärna som Liza Minelli. Efter skolan fick hon ett jobb på Statistiska Centralbyrån.

– Jag skulle leta reda på försvunnet folk i rullorna. Alla blev inte glada, när jag kom dem på spåren. Somliga blev så rädda, att jag tyckte synd om dem och lovade, att vi inte skulle höra av oss mer. Därefter slängde jag pappren. Som tur var, sa jag upp mig själv. Cheferna blev inte särskilt glada, när de upptäckte, vad jag hade gjort.

Chatarina blev elev vid Calle Flygares teaterskola och packade kassar på Metro för sin försörjning. Skolan hade emellertid inte mycket att tillföra för en som hade vuxit upp med teatern. 

– Framför allt spelade vi fåniga pjäser, tyckte jag.

Tjugo år gammal kom Chatarina in på Teaterhögskolan i Malmö. Året var 1967 och verksamheten präglades av tidens politiska motsättningar. Det var mest bara bråk som sög ur eleverna både kraft och energi, tyckte hon. Uppspelet ägde rum på Södra Teatern i Stockholm.

– Jag hade huvudrollen i en komedi om en kvinna som hade mördat sin man. Han låg på golvet inrullad i en matta, minns jag.

Efter Scenskolan blev Chatarina fast anställd på Stockholms Stadsteater. Den hade en väldig status, så det var precis dit hon ville.

– I det skedet var jag helt övertygad om, att jag skulle bli en stor stjärna och få de allra bästa huvudrollerna.

Genombrottet kom tämligen omgående i huvudrollen som Emelie i Per-Anders Fogelströms ”Minns du den stad”. Recensenterna jublade. Därefter blev rollerna mindre och mindre. Chatarina blev besviken och till sist insåg hon, att hon höll på att förändras som människa.

– Jag hade blivit en missnöjd och trist person som bara klagade. Jag kunde inte ens tycka om mig själv längre. Jag var helt enkelt tvungen att efter sex år säga upp mig.

Chatarina hade sett Skånska teatern gästspela i Stockholm och blivit imponerad. Hon satte sig därför i bilen och körde till Landskrona, där Skånska teatern tog emot henne med öppna armar.

– Det var en fri teater, så vi delade allt lika. Alla hade samma grundlön och därefter olika påslag beräknade på våra olika fasta kostnader. Vi tjejer hade till och med ob-tillägg! Det innebar, att våra lönekuvert innehöll olika mycket pengar, men när hyra och hemförsäkring var betalda, hade vi alla lika mycket pengar kvar. Stipendier vi fick gick till en gemensam pott som vi sedan delade på, så att alla kunde få semester.

Den norskfödde regissören, dramatikern och skalden Dag Norgård anslöt sig till Skånska teatern 1976. Han och Chatarina blev ett par och 1981 kom dottern Thora till världen.

– Hon jobbar just nu på dagis men söker sig till scenskolan. Dessutom arbetar hon som producent hos sin pappa då och då. Thora kommer säkert att satsa på film eller teater framöver.

1985 skrev Dag Norgård Chatarinas stora succémonolog ”Oda – satans kvinna” om den norska konstnärinnan Oda Krohg (1860-1935). Manuskriptet omfattade 110 sidor och Chatarina var ensam med fem musiker på scenen. Monologen tog hon med sig, när hon efter tio år lämnade Skånska Teatern och återvände till Stockholms Stadsteater. Oda gjorde succé på nytt och småningom skrevs en manlig motsvarighet för Sven Wollter, nämligen ”Christian – djävla karl” om Odas make, konstnären och författaren Christian Krohg (1852-1925).

– Vi spelade parallellt på Lilla scenen, säger Chatarina. Vi blev som en egen liten grupp där.

Chatarina och Dag gick skilda vägar 1990 efter 14 år tillsammans.

– Vi är fortfarande de bästa vänner. Han bor på Österlen, där han driver en fantastisk teater för barn som heter Sommarscen Österlen. 

I slutet av 80-talet började Chatarina undervisa på Teaterhögskolan, sedan några unga flickor hade bett henne om hjälp med några Strindbergscener. Hon blev fast och under fem, sex år var hon därför borta från scenen. Hon trivdes med att hjälpa unga skådespelare bli fria och trygga i sin roll och börja blomma. Till sist fick emellertid Thora nog.

– Hon var tolv år och sa, att jag borde återvända till scenen. Det gav mig en kick i rätt riktning. Några dagar senare stötte jag ihop med Susanne Osten utanför kulturhuset. Vi hade inte träffats sedan den legendariska ”Jösses Flickor” som hon skrev och jag spelade med i på 70-talet. Nu hade hon en ny pjäs på gång och efter några minuter var jag engagerad. Med ens var jag på banan igen. Och det var förstås jätteroligt. 

Sedan dess har karriären varit tämligen spikrak. Just nu är Chatarina aktuell i ”Kommissionen”, en politisk dramaserie i 12 delar om makt och demokrati som börjar med ett terrordåd som jämnar såväl riksdagshuset som halva Gamla stan med marken.

– Tusentals människor dör och myndigheterna står handfallna, säger Chatarina. Det är väldigt våldsamt i första avsnittet. Stadsministern (Loa Falkman) tillsätter en kommission som leds av Lena Lagerfelt (Katarina Ewerlöf) och där min rollfigur Grete Ancker ingår.

Fem månader har inspelningen pågått och nu är det över. Samarbetet har varit ovanligt gott och de inblandade kommer att sakna varandra. Chatarina har emellertid fullt upp med renoveringen av sin vita skånelänga med ljusblå dörrar utanför Tomelilla på Österlen.   

– Man kan se rakt ut genom dörrarna, fast de är stängda, säger hon. Så det finns risk, att jag får byta ut dem.

Huset är omkring hundra år gammalt. Hon hittade det för något år sedan på internet och slog till, för att hon helt enkelt blev så förtjust i det. Där ska hon tillbringa så mycket tid hon kan framöver.
– Jag bor fortfarande kvar på Söder men pendlar till Österlen. Nu gäller det för mig att få huset färdigt. De senaste månaderna har jag mest bara kunnat prata med hantverkarna i telefonen.
Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson 

 

Allas Veckotidning

Nr 49, 2005

Chatarina i "Kommissionen" hade inte råd att behålla sin lägenhet

Min rivningskåk blev stans glassigaste hus

Ibland krävs det mod att göra det rätta.

Det menar Chatarina Larsson som genom sin roll i tv-serien "Kommissionen" fått en tankeställare om hur det är att vara politiker.

Och vilka ödesdigra konsekvenser deras beslut kan få. 

Ett år efter inspelningen av Kommissionen har skådespelarna skingrats åt alla håll. Säkert gläds de alla åt att TV-serien om ett tänkt terrordåd som har sopat bort halva Stockholm får så höga tittarsiffror. 

Det beror kanske delvis på den senaste tidens katastrofer. Vem kunde ana för bara ett år sedan, den förödelse en tsunamivåg kan ställa till med? Eller en orkan vid namn Katrina i New Orleans. I Kommissionen dör människor helt i onödan, för att politiker och myndigheter står handfallna. Så har det dessvärre varit även i verkligheten.

– Det måste vara svårt att som politiker fatta beslut, när lagar och regler står i vägen, säger Chatarina Larsson vars rollfigur Grete Ancker spelar ett högt politiskt spel i Kommissionen.

– Det fordras oerhört mycket mod och civilkurage att fatta beslut på egen hand. Som i Italien efter tsunamin. Det var en enda person som såg till, att saker blev gjorda. Går det bra, så blir man hjälte. Går det inte bra, så blir man hängd. Efter Kommissionen har jag fått en annan förståelse för det. Vi har alldeles för mycket byråkrati, känns det som. Vi borde ha en slags krisberedskap, någon med ansvar för att sätta igång en räddningsaktion, om den behövs.

Chatarina har inte sett Kommissionen i färdigt skick, så hon följer den med spänt intresse.

– Jag har svårt att titta på mig själv med distans. Serien väcker dessutom minnen. Vi gjorde alla gjorde vårt bästa. Jag blir glad och stolt över mina kamrater som är så bra. Det är rent av en riktig lyckokänsla.

Svårare för kvinnor
Någon har jämfört Grete Ancker med verklighetens Margareta af Ugglas. Chatarina hade emellertid ingen förebild för sin figur. Detsamma gällde Katarina Ewerlöfs rollfigur Lena Lagerfelt. Förutom lägenhetsaffären fanns det ingenting i manus som minner om Laila Freivalds.

– Laila Freivalds problem blev synliga först efter tsunamin. Samtidigt tror jag att kvinnor har svårare att göra sig gällande i politiken än vad män har. Vi lever trots allt i ett manssamhälle och kvinnor gör karriär på männens villkor. Det verkar inte vara särskilt framgångsrikt.

Själv har Chatarina bara en enda gång engagerat sig politiskt. Det är elva år sedan nu. Kriget i Jugoslavien pågick som värst och i Sverige fanns flyktingfamiljer som skulle skickas tillbaka. 

– Jag började fundera på, vad jag kunde göra för dem. En väninna och jag började ringa in kända skådespelare, filmare och regissörer till en manifestation på Mynttorget i Gamla stan. Samtidigt fick vi tid för ett besök hos dåvarande statsminister Ingvar Carlsson. Det blev väldigt uppmärksammat och flyktingarna fick en tidsfrist på åtminstone ett halvår.

Chatarina är minst lika upprörd över att dagens apatiska flyktingbarn riskerar utvisning.

– Det är ohyggligt, att vi behandlar dem så illa! Vi som är så snabba på att prata om mänskliga rättigheter. Vad sjutton ska man göra? Jag skriver på listor, skriver på listor och skriver på listor. Samtidigt är det så enkelt. Myndigheterna behöver bara följa FN:s barnkonvention, så är saken klar.

Får vara anonym
För att vara en av landets mesta skådespelerskor är Chatarina en riktig doldis. Hon går sällan eller aldrig på kändispartyn och hon har skickligt hållit sig undan media. Som dotter till skådespelarparet Gunborg Glosimodt och Egon Larsson blev hon så omskriven och fotograferad som barn, att hon helt enkelt tröttnade på det. Hon lyckas dessutom ofta undgå att bli igenkänd på stan.

– Jag satt på tunnelbanan häromdagen. Bredvid mig satt en kvinna som samtalade med en annan kvinna mittemot om Kommissionen. Katarina Ewerlöf är ju väldigt bra, sa den ena, och den andra svarade, att hon tyvärr hade somnat under det senaste avsnittet. Ingen av dem kände igen mig. Det var väldigt positivt, tycker jag. Privat är jag inte så damig och strikt som Grete Ancker. Jag går verkligen inte klädd i dräkt. Det är mest långbyxor och kavaj som gäller.

Chatarina växte upp först i Gamla stan och sedan på Bastugatan på Söder. Där var som på landet då fast det var mitt i stan.

– Det var väl slummen egentligen. Stan var full av rivningskåkar och vi barn lekte på rivningstomter. Jag minns hur iskarlen kom med isblock som lades i botten på en zinkbalja och ställdes in i skafferiet för att hålla kylan. Det är fantastiskt, att ha varit med om det. Men det var lugnt och trivsamt. Vår port stod olåst hela dagarna och hunden släppte vi ut på egen hand. Han krafsade på dörren, när han ville komma in igen.

Det var aldrig tal om annat än att Chatarina och hennes syskon skulle in vid teatern. Hon dansade på operan och debuterade sex år gammal i julspelet ”Lille Pers resa till månen”. Sju år senare blev hon – långt före Idol - utgallrad, som det hette, för att hennes begåvning inte räckte till. Det var grymt men klokt, säger hon. Själv hade hon inte kunnat sluta. Så det blev jazzdans vid balettakademin och drömmar om att bli musicalstjärna som Liza Minelli.

– Jag hamnade på Statistiska Centralbyrån, där jag skulle leta reda på folk som hade försvunnet i rullorna. Alla blev inte glada, när jag kom dem på spåren. Somliga blev så rädda, att jag fick lova dem att kasta deras papper. Som tur var, sa jag upp mig själv. Cheferna blev inte särskilt glada, när de upptäckte, vad jag hade gjort.

För att finansiera sina teaterstudier, började Chatarina packa kassar på Metro. Efter genomgången teaterhögskola blev hon anställd på Stockholms Stadsteater.

– I det skedet var jag helt övertygad om, att jag skulle bli en stor stjärna och få de allra bästa huvudrollerna.

Mötte kärleken
Så blev det emellertid inte. Efter ett bejublat genombrott blev rollerna allt mindre. Chatarina lämnade därför Stockholm för Skånska teatern i Malmö. Där träffade hon 1976 den norskfödde regissören, dramatikern och skalden Dag Norgård som blev hennes man. Fem år senare föddes dottern Thora som går i Chatarinas fotspår och just nu turnerar med en pjäs om trafficing.
– På Skånska teatern hade alla samma grundlön med påslag beroende på olika fasta kostnader. När hyra och hemförsäkring var betalda, hade vi alla lika mycket pengar kvar. Alla andra pengar gick till en gemensam pott, så att alla skulle kunna få semester.

Dag Norgård skrev Chatarinas stora succémonolog ”Oda – satans kvinna” om den norska konstnärinnan Oda Krohg. Den tog hon med sig, när hon efter tio år återvände till Stockholms Stadsteater, där Oda gjorde succé på nytt. Äktenskapet var emellertid över.  

– Dag och jag är de bästa vänner, säger Chatarina. Han bor utanför Simrishamn, där han driver en fantastisk teater för barn som heter Sommarscen Österlen. 

Chatarina började undervisa på Teaterhögskolan och var under fem, sex år borta från scenen. Till sist fick emellertid Thora nog.

– Hon var tolv år och sa, att jag borde börja spela teater igen. Det gav mig en kick i rätt riktning. Några dagar senare stötte jag ihop med Susanne Osten som hade en ny pjäs på gång. Jag blev engagerad, så med ens var jag på banan igen.

Med rätt att misslyckas
Chatarina är numera tillbaka på stadsteatern. Hon har dessutom gjort sig folkkär i TV-serier som Skärgårdsdoktorn och S:t Mikael. Dessutom medverkar hon i van Veterenfilmerna med Sven Wolter och gör polischefen i Valanderfilmerna med Krister Henriksson. Allt med Söder som utgångspunkt. Det är fortfarande hennes hembygd.
– Men Söder har förändrats väldigt mycket. Huset på Malmgårdsvägen var en rivningskåk, när jag flyttade in på 60-talet. När det skulle renoveras, fanns det bara avlagringar kvar av stammarna. Jag fick byta till en mindre lägenhet. Jag hade inte råd med hyran på 1100 kronor i månaden. I dag är det stans glassigaste hus!

Chatarina är just nu fullt sysselsatt med renoveringen av sin vita skånelänga med ljusblå dörrar utanför Tomelilla på Österlen. Hon hittade det hundraåriga huset på internet och blev förtjust. Här ska hon bo framöver. Ett antal hantverkare har hjälpt henne renovera. Hon har emellertid inte tummen mitt i handen själv heller. Hon renoverar kök, målar och snickrar möbler likaväl som hon tecknar, skriver, väver och broderar. 
– Man måste våga misslyckas, säger hon. Det är hela saken. Men skulle det gå åt pipan, så får man ringa efter snickaren. Då kommer han och fixar till det. Värre än så är det faktiskt inte.      
Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Lotta Engberg

Året Runt

Nr 30, 1990

Vi njuter av Spaniens sköna sol

- medan rabatterna växer igen därhemma

Sitt riktiga hem har Lotta i Skara. Det är dit hon återvänder mellan turnéerna, och det är där flickorna och hon har nära till skogen med alla blommor och svampar. 

Men när Lotta längtar efter omväxling i vardagen, då är det till huset på Solkusten hon far...

__________________________________________________________________________________

Svensk Damtidning 

Nr 24, 1990

Kikki Danielsson bjuder Lotta Engberg med familj på glad grillkväll

Här kan vi koppla av på ett naturligt sätt!

Svensktoppsfavoriterna Kikki Danielsson och Lotta Engberg har hittat sitt perfekta fritidsparadis. 
I den spanska byn Hidalga kopplar de av med sina familjer och njuter av livet och anonymiteten. 

_______________________________________________________________________________

Allas Veckotidning

Nr 52, 2003

Kikki, Bettan och Lotta firar succén med nyårstårta

Tillsammans är vi rena dynamiten!

Vissa blommar en gång, är ack så vackra men försvinner sedan. 

Det gäller inte de tre trallande perennerna Kikki, Bettan och Lotta.

När de folkkära sångerskona i år beslöt att uppträda tillsammans kunde resultatet bara bli succé

Trots att en i trion fick uppträda i rullstol...

Kikki Danielsson, 51, Elisabeth Andreasson, 45, och Lotta Engberg, 40, har dragit fulla hus på Rondo i Göteborg såväl som på Cirkus i Stockholm det senaste året. 

På toppen av sina karriärer, var och en med egen lyskraft, har de lagt in en överväxel och överträffat sig själva. Och det är svenskt så det förslår med en liten gnutta norskt. Bettan bor ju i Oslo numera.

– Vi sa redan från början att vi skulle bli tre schlagerflickor i lyxförpackning, säger Lotta. Och så har det blivit. Vi river inte bara av våra gamla hits rätt upp och ner. Vi blommar ut som artister.

Alltihop började med att Kikki, Bettan och Lotta sjöng kör bakom Magnus Carlsson på Världens Barn-galan för tre år sedan.

– Efteråt gick vi på restaurang, pratade om gamla tider och skrattade, så att vi fick ont i magen, säger Bettan som var den som kastade ur sig idén om en krogshow.
– Något mer tillfälligt som har blivit så kul har jag aldrig varit med om. Tillsammans är vi rena dynamiten!
– Eller tre trallande perenner, säger Kikki. För så sjunger de i öppningsnumret som likt showen i övrigt präglas av humor och självironi. Det är med andra ord en rätt uppsluppen trio som samlas runt tårtan på hotellet, där Kikki och Lotta bor på halvtid, medan Bettan lånar en lägenhet. Tvärs över gatan ligger Cirkus som sedan under höstas har varit deras arena.

Samma ursprung
De känner varandra väl. Kikki och Bettan sjöng utgjorde gruppen Chips i början av 80-talet, då de tävlade i Melodifestivalen och turnerade landet runt med country- and westernmusik.

– Jag, som dittills hade varit fast rotad i den bohuslänska skärgården, flyttade till Stockholm, säger Bettan.

– Hon är fiskardotter, säger Kikki. Vi är av samma enkla ursprung. Jag är en småländsk bondjänta och Lotta är dotter till en jägmästare i Pajala. Det binder oss samman.

Efter Chips blev det revy hos Bosse Parnevik för Bettans del. Där i ensemblen träffade hon Lotta. Kikki mötte kärleken i dansbandsmusikern Kjell Roos och flyttade till Bollnäs. Avstånd har ingen betydelse i en bransch där de flesta ständigt är på resande fot.
– Jag har körat bakom både Kikki och Bettan, säger Lotta. Kikki sjöng ”Bra vibrationer” i Melodifestivalen och Bettan vann med ”La det svinge” tillsammans med Hanne Krog i Bobbysocks. Vi for till och med på Rysslandsturné tillsammans.

Kikki och Lotta har dessutom varit grannar i Spanien. Kikki var gift med Kjell och dottern Emma, 18, var liten. Viktor, 12, föddes senare och hann inte njuta så mycket av den spanska solen. Lotta var redan då mamma till Malin, 16, och Amanda, 15. Hon var dessutom gift med deras pappa Anders Engberg. Bådas skilsmässor hör till Skandinaviens mest omskrivna. Ändå är de vänner allihop. Kikki och Kjell jobbar till och med i samma band.
– Jag har sålt villan och hyrt ett Pippi Långstrumpshus vid vattnet, säger Kikki. Vi har gångavstånd in till Bollnäs nu.
Hon har jobbat så mycket på sistone, att hon ännu inte riktigt har hunnit bo in sig, säger hon. Allt oftare efterlyser små ensamma stunder.
– Jag brukar tända ljus och sätta på musik. Sånt ger mig energi.

Förbjuden kärlek
Kärlekens irrvägar ledde småningom Lotta – via den omskrivna romansen med Christer Sjögren – till Patrik Ehlersson. Kärleken var förbjuden först och de kämpade emot i det längsta. I dag delar de vått och torrt i schlagervärldens vackraste hus vid en fridfull vik av sjön Mjörn utanför Alingsås. Lotta odlar sina grönsaker och plockar sin svamp, när hon inte lagar mat till barnen och deras kompisar.
– Jag beundrar henne verkligen, säger Bettan. Hon har ett stort hus, en stor tomt och massor av tonåringar. Patrik hade ju tre barn med sig i boet. Det är full fart för jämnan.

– Det är därför jag uppskattar att någon gång få vara ensam med min man, säger Lotta. Sådana stunder ger mig verkligen livslust. Och nu är barnen så stora, att de tycker det är riktigt skönt, om vi försvinner en dag eller två.

 
Lotta medger att hon är dålig på att stanna upp. Ofta bränner hon sitt ljus i båda ändarna samtidigt.
– Det alltid är väldigt mycket Lotta, säger Patrik. När jag är ledsen, så är jag fruktansvärt ledsen och när jag är glad, så är jag väldigt glad. Och städar jag, så gör jag det väldigt intensivt. Jag tycker det är tråkigt annars.

Om Christer Sjögren som efter ett halvårs prasslande slutligen kollapsade och avslöjade allt om deras förhållande för både hustrun och resten av världen, säger Lotta ingenting. Det har hon satt en ära i. Möjligen upprepar hon det hon sa som sommarpratare: Den enda bok jag inte kan rekommendera är Christer Sjögrens memoarer. I den har i alla fall jag svårt att skilja på dikt och verklighet.
– Då blev det löpsedlar, skrattar Bettan. Det stod till och med i norska tidningar! ”Lotta i storbråk med sin älskare!” Jag höll på att skratta ihjäl mig.

Framgång och kärlek
Bettan är den som har lyckats klara sig undan de stora svarta rubrikerna. På sistone har hon mest blivit omskriven för, att hon bantade bort 8 kilo före premiären genom att avstå från kolhydrater. Annars är det bara idyll och framgång för hela slanten. Hon flyttade till Oslo 1990 för att hennes norska karriär helt enkelt var framgångsrikare än den svenska. Dessutom träffade hon Tor Andreassen som hon sedan dess delar morgontidningen med. Några år senare kom Anna, 8, och Nora, 6, till världen. Våningen i det vackra sekelskifteshuset vid Karl Johann byttes mot ett hus, där de har gott om plats och en vacker trädgård för barnen att tumla runt i. Det är Tor som sköter marktjänsten därhemma, då hon har den mest lukrativa karriären.
– Vi har det hur bra som helst, Tor och jag. Kärleken är jorden i blomsterpottan, som vi säger i Norge. Vi njuter av varandra och vårt hem, trots att saker egentligen inte betyder någonting. Det gäller att leva i nuet och att sluta sträva efter mer. Varje ny dag är som en gåva.

Bettan är lika populär som programledare i norsk TV som Lotta är i svensk. För en tid sedan fick även Kikki möjligheten att bli en ny Oprah Winfrey.
– Programmen skulle spelas in i Sverige för en dansk TV-kanal. Jag tog aldrig så allvarligt på det. Jag har ingen längtan till den världen än. Först vill jag komma till ro i mitt nya hem.

Inför premiären på Rondo hade Lotta kvalificerat sig till Melodifestivalen. Hon jobbade med Söndagsöppet och satt i sminket, när hon bad producenten, att Kikki och Bettan skulle få vara med. Han gick ut men kom tillbaka efter fem minuter. Jag har talat med Bert Karlsson, sa han. Så nu är det klart.
– Vänta, skrek jag efter honom. Säg åt Karlsson att han måste ringa och fråga tjejerna först. De kanske inte vill.
Lotta fick tag i Kikki samma kväll. Hon lyssnade på låten och sa ja direkt. Bettan svarade inte och nästa morgon lyste krigsrubrikerna från Sveriges alla löpsedlar.
– Till slut fick jag tag i henne i Oslo. Har du läst svenska tidningar idag? Nej, sa hon. Då är det bäst, att du sätter dig ner, sa jag. Hon lyssnade på låten och konstaterade, att det var en vinnarlåt. Vi vinner, sa hon. Vi vinner!

De fick nöja sig med en hedrande tredjeplats men premiären på showen blev en total succé. Och inte blev det sämre av, att den flyttades till Stockholm. Kikki har emellertid haft lite otur. På en semester i Thailand föll hon så illa, att hon fick en spricka i foten. Showen kördes vidare med Kikki i rullstol. Nu har hon armen i band, sedan hon halkat hemma i badrummet och brutit armen på två ställen. Mitellan är emellertid svart och försedd med gnistrande glaspärlor. Kikki är inte den som ger sig.

Akut till sjukhus
– Det viktigaste är att få vara frisk, säger Lotta som verkar piggare än någonsin. Det är förunderligt med tanke på, att hon för en tid sedan fördes akut till sjukhus och fick diagnosen ulcerös colit som är en kronisk inflammation i tarmen.
– Kort kan man säga, att jag var min egen läkare för länge. Nu är jag på benen tack vare medicin. Jag har haft tur. Så är det inte för alla. Många mår väldigt dåligt av den här sjukdomen.

Både Lotta och Bettan är i högform. Det märks inte minst i showen. Bettan hade säkert blivit av med sina kilon även utan bantning. Kikki tar det lite lugnare. Hon har som bekant sin reumatism att tänka på.

Kämpar varje dag
– Hon är starkast av oss alla, säger Bettan och Lotta håller med. Kikki kämpar hårt varje dag och har en otroligt stark livskraft. Jämfört med henne är det som om vi ligger och simmar i gräddfilen. Hon har det tufft ibland. Ändå brinner lågan så starkt, att allt annat rinner av. Då går hon in på scenen och bara lyser.

Tor och flickorna är på plats i Stockholm den här helgen. Tillsammans med Bettan har de handlat kläder, varit på Skansen och Junibacken. Även Patrik är på plats. Han har valt att jobba med Lotta och showen i stället för att spela dansmusik.
– Vi har promenerat flera timmar på Djurgården idag, säger Lotta. På lördagarna, då vi har två föreställningar, brukar Bettan och jag bada bastu, medan Kikki vilar och tar en bit mat. Nästa helg kommer Kjell och barnen från Bollnäs. Det ska verkligen bli jättekul!

Vad som händer efter nyår är ännu en väl förborgad hemlighet. Kikki, Bettan och Lotta har helt enkelt inte bestämt sig än. De prioriterar samarbetet men arrangörerna rycker och drar i dem alla tre. Kanske flyttar de showen till Malmö eller Oslo. Annars kanske den tas på turné genom landet. Den som lever får se.
– Vi brukar sitta och skriva autografer efter showen, säger Lotta. Häromdagen kom en tjej fram och sa, att det hade varit den bästa kvällen i hennes liv. Hon hade dittills mått dåligt av att vara 56 år. Hädan efter skulle hon vara stolt över det, sa hon. Det var häftigt. Tänk att vi kunde förmedla, att det finns en livskraft även i livets middagshöjd och att man kan göra saker, fast man är kvinna och äldre oavsett inom vilket område man är verksam. Det gäller bara att våga!
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

________________________________________________________________________________________

Hemmets Journal
2004 (filen skapad i augusti 2004)

Jag hittar tyvärr inte klippet

Det är dagen efter årets värsta åskväder. Regnet har vräkt ner under sensommarnatten och blixten har slagit ut vattenpumpen hemma hos familjen Engberg-Ehlersson. Vattnet i brunnen stannar följaktligen envist kvar där det är i väntan på en lämplig reparatör. Under tiden får Lotta, Patrik och tonåringarna bäst de kan göra sin morgontoalett nere vid sjön Mjörn. En vik av den tre mil långa sjön letar sig nämligen in här, så de har sin egen strand att tumla runt på. När Lotta slår sig ner för en pratstund med Hemmets Journal, passar Patrik följaktligen på att ta en simtur.

– Vi bor på en underbart vacker plats, konstaterar Lotta om hemmet i Gallvik utanför Alingsås. Just nu pustar hon ut efter Diggeloturnén och allsångskvällarna på Liseberg. Som vanligt har hon lagt i fyrans växel och gett allt hela sommaren. Så gör hon alltid. Hon sjunger och dansar nonstop på scenen och tycks orka hur mycket som helst.

– Äsch, säger hon och viftar bort komplimangen. Tidningarna ringer och vill att jag ska prata om hälsa. Men jag tackar nej. Det vore fel. Jag är hur ohälsosam som helst. Jag både röker och dricker. Det enda jag motionerar med är dammsugaren. Men jag har insett, att jag har en väldigt snäll kropp. Till och med när jag blev sjuk, visade den sig från en vänlig sida.

Lotta pratar om förra sommaren, när hon togs in akut på sjukhus på grund av ulcerös colit, en kronisk inflammation i tarmen, som hon utan att veta om det hade burit på rätt länge. 

– Jag var min egen läkare och till sist gick det inte längre. Och det var ju lika bra det. Nu har jag fått medicin som fungerar. Sjukdomen är inte det minsta handikappande för mig. Men visst har jag fått mig en tankeställare. Idag vet jag, att det viktigaste i livet är att få vara frisk. Många som lever med ulcerös colit har det väldigt jobbigt.

Lotta är lite dålig på att stanna upp och ta igen sig. Kanske var det därför som sjukdomen bröt ut. Hon jobbar hårt och intensivt och bränner sitt ljus i båda ändarna.

– När jag är ledsen, så är jag fruktansvärt ledsen och när jag är glad, så är jag väldigt glad. Detsamma gäller städning. Om jag städar, så gör jag det väldigt intensivt. Jag tycker det är tråkigt annars.

Nu har Lotta emellertid dragit till bromsen och bestämt sig för att andas ut för att få nya krafter. Nu är tid för familj, hus och hem. Hon har rotat sig bra i Västergötland. Ingenstans har hon bott längre än just här. 

– Jag är född i Överkalix och bodde nio år i Pajala, innan vi flyttade söderut 1976. Pappa hade fått jobb som jägmästare i Laxå då. Nu hör jag hemma här i Västergötland, där jag har min familj. Jag har aldrig förstått, varför det skulle vara smartare att bo i Stockholm. Det sägs, att där är närmare till allt, men i Stockholm tar ju allt så lång tid. Den tiden tjänar vi ihop flera gånger om på att slippa sitta i bilkö. För övrigt tar det bara två och en halv timma med tåget till Stockholm.

Lotta plockar ogräs i rabatterna fast det nästan är höst. Hon sätter in kort i fotoalbum och rättar till gardinerna. Det är sånt hon har semestern till. Och så läser hon förstås. Just nu ligger ”DaVinchikoden” på nattygsbordet.

– Vi ska resa bort två veckor, Patrik och jag. Det är skönt att ibland få vara ensam med sin man. Barnen är så stora nu, att de bara är glada, när vi far iväg några dagar. Och de är verkligen duktiga. Jag litar helt och fullt på dem. De har varit ensamma hemma rätt mycket de senaste åren. Först var vi ett år med ”Kikki, Bettan & Lotta” på Rondo i Göteborg. Sedan blev det ett halvår på Cirkus i Stockholm. Och därefter har vi turnerat. Men även om de uppskattar att vi far iväg, så blir de glada när vi kommer hem också. Och nu är det familjens tur för min del. Många hävdar att kvalitet är viktigare än kvantitet i umgänget med barnen. Men det är något motsägelsefullt i det. Kvalitet är givetvis viktigt men jag tror att även kvantitet behövs. Så vi försöker vara tillsammans med våra ungdomar så mycket som möjligt. 

Patriks dotter Jeanette, som har suttit och lyssnat en stund, säger plötsligt att det alltid ska finnas någon hemma i deras hus. Det är de nämligen vana vid.

– Det är jättekonstigt om ingen svarar, när man kommer hem, låser upp dörren och ropar hej.

I huset bor, förutom Jeanette och hennes syskon Daniel och Johnny, även Lottas barn Malin och Amanda. Och så Susanne förstås som är förlovad med Daniel.

– Våra ungdomar bor här för att de vill det, säger Lotta. Och för att vi vill det. Vi har dessutom birmakatterna Eva och Sara och så birmaskogskatten Gorby som är ett kolsvart resultat av en lyckostund på jorden. Vår gula labrador Fame hör självklart också till familjen. 

Lotta och Patrik hittade sin drömtomt 1995 och började själva rita sitt ovanligt vackra hus. Kraven var, att det skulle finnas plats för deras stora familj och dessutom passa in i den vackra skogsgläntan vid sjön Mjörn. Då hade kärleken just slagit till - efter att de hade varit spelkamrater i samma dansband sedan 1992 – och de hade bestämt sig för ett liv tillsammans. De fick hjälp med ritningarna av en arkitekt och året därpå kunde de flytta in. Resultatet är något alldeles extra. Det vackra huset har ingång på baksidan, vinklar, burspråk och vrår och stora panoramafönster mot sjön. Runt huset har de dessutom en stor altan med uteplats och utomhusjacuzzi.

– Det har väl hänt, att vi har badat, när det varit någon plusgrad, men det är allra häftigast med rykande, heta bad mitt i vintern, när det är snö och is.

På sluttningen ner mot sjön har Lotta sina grönsaksland. Hon odlar potatis, sallad, lök och allt annat som hon tycker är gott att skörda och bära in till kastrullerna. Likaså plockar hon svamp i skogen och tillreder den efter bästa förmåga.

Att Lotta sätter kärleken i första rummet torde inte vara någon nyhet. Alla minns TV-serien Kär & galen som hon gjorde tre vårsäsonger i rad. Kärlekspar fick tävla mot varandra och de som vann fick gifta sig i TV. Kanske var det början till den renässans vi nu ser av påkostade bröllop med stora kalas och bröllopsresor till fjärran land.

– Det tror jag inte, säger Lotta. Programmet var ju väldigt spektakulärt men så här i efterhand tycker jag nog, att vi tog vara på känslorna och gjorde det rätt fint.

Det händer att hon träffar sina brudpar, när hon turnerar runt om i landet. Somliga till och med umgås hon med.

– Det är bara några veckor sedan under Diggeloturnén som jag träffade ett av paren. Det är väldigt kära återseenden.

Själv har Lotta gift sig två gånger. Första gången svarade hon ja till Anders Engberg i Skara domkyrka. Hon bar en vit, vacker klänning och hade 70 gäster på middag på slottet. Andra gången gifte hon sig med livskamraten Patrik som simmar omkring nere i viken.

– Vi hade bjudit 25 vänner på kräftskiva. Det gör vi varje år och traditionsenligt börjar vi med att spela lite golf på en korthålsbana. Ingen av oss kan spela golf, så vi beter oss och har väldigt roligt åt varandra.

Vid golfbanan finns emellertid också ett litet kapell och det var där det i största hemlighet hade ordnats för bröllop.

– Våra bröllopsgäster var klädda i keps, shorts och gympadojor, säger Lotta. Från början hade vi tänkt att också vara det, men barnen protesterade. De tyckte att vi skulle klä oss fina.

Den gången gifte sig Lotta i en krämfärgad klänning som var med i just Kär & Galen.

– Det var ofta så, att även de som kom tvåa och trea i programmet ville gifta sig. De ville låna klänningar men det fanns förstås inga. Så jag köpte två brudklänningar som jag i tre års tid lånade ut. Det var en av dem jag gifte mig i, så den var kemtvättad i många omgångar. Men det blev vi i alla fall och det är vi väldigt glada för. Vi trivs mycket bra tillsammans.

Lotta håller just nu på att spela in en platta tillsammans med sångaren Jalle Karlsson på temat kärlek och bröllop. Det är traditionella sånger i ny tappning såväl som moderna.

– Det blir mannens sång till kvinnan och kvinnans sång till mannen. Där björkarna susa gör vi exempelvis som duett. Så småningom vill jag göra ett konsertprogram av det här. Jag är lite sugen på att prata mer och då är kärlek ett bra tema. Jag står ju vid ett vägskäl som artist, när jag nu efter 17 år har slutat med dansmusik. Inte för att jag är trött på att sjunga eller trött på danspubliken. Jag är bara väldigt led på att sitta i turnébuss.

Patrik, som förr var musiker i Lottas band, jobbar fortfarande vid hennes sida. Ibland kompar han henne och ibland är han ljudtekniker. 

– Man måste gå vidare, säger hon. Framför allt måste man förändra sitt liv, så att även privatlivet fungerar. Sjutton år med dansmusik, det är många mil med buss.

Under hösten gör Lotta ett antal konserter och en gospelturné med en kör från Malmö. Därefter följer ”Så ska det låta” och turnén On Stage tillsammans med Elisabeth Andreassen, Charlotte Nilsson, Andres Esteche och Niclas Strömstedt. Men dessförinnan är det alltså semester.     

– Patrik och jag tog jägarexamen i våras. Jag har funderat på det i flera år, för att jag har flera gånger varit med pappa i skogen och drevat. Har vi tur, så får vi åka upp till norrland och gå på jakt med morbror Kjell. Jag är sugen på att sitta på pass men vet faktiskt inte om jag vågar skjuta. Åtminstone inte första gången…
Monica Antonsson

 _____________________________________________________________________________

Allas Veckotidning
Nr 29, 2005

Lotta Engberg sjunger Göteborgs lov

Sommaren är bäst här i Väst

Sveriges bästa nöjespark ligger i väst. Lotta tvekar inte och statistiken talar för att hon har rätt. Om också allsångskvällarna på Liseberg, som hon själv leder, är bäst vill Lotta inte säga.
Däremot lovordar hon hela Göteborg - staden som vunnit en norrländskas hjärta.

Efter fjolårets succé på Liseberg har Lotta Engberg, 41, seglat upp som en ny svensk allsångsfavorit. Om programmen hade sänts i TV, hade hon kanhända utgjort ett rejält hot mot kollegorna i Stockholm. Det kan vara något för TV4 att tänka på. Speciellt som svenska folket aldrig tycks få nog av allsång. För staden Göteborg är ”Lotta på Liseberg” ett riktigt lyckokast. Tusentals och åter tusentals turister strömmar till för att få vara med. 

– Allsångskvällarna är just nu det roligaste som finns, säger Lotta som själv knåpar ihop sommarens tio program tillsammans med kapellmästare Curt-Erik Holmqvist.

– Vi har olika teman varje kväll. När det är Beatlestema sjunger vi allsång på ”Yesterday” och när det är 80-talskväll klämmer vi i med ”We are the world”. Vi har dessutom italiensk afton och Elviskväll. Då får vi besök av Elvis gitarrist James Burton och - Christer Sjögren.

Lotta gör en konstpaus och skrattar spjuveraktigt. Hon vet att nyheten med tanke på deras gamla romans kräver sin förklaring.
– Vi är bästa vänner numera, säger hon. Varken mer eller mindre. Det som en gång var finns inte mer. Det är löjligt att skriva om det nu.

Bland sommarens artister på Liseberg märks Charlotte Perrelli, Shirley Clamp, Siw Malmkvist, Harpo och Billy Swan.
– Det är han med ”I can help” du vet, säger Lotta. Men alla artister är inte bokade än, så vi har fantastisk roliga timmar på kontoret, Curt-Eric och jag.

  

Störst av alla
Lotta sitter på ett hotellrum i Stockholm och berättar. Hon är här för ett antal framträdanden och en presskonferens om en kommande julshow. Vid hennes sida sitter maken Patrik Ehlersson, 40. De jobbar ihop. Han kompar henne ibland och ibland sköter han tekniken.
– Liseberg är Sveriges största folkpark, påpekar han. Den är tio gånger större än Gröna Lund med stora gröna ytor mellan attraktionerna.

– Den är dessutom är Sveriges i särklass vackraste park, påpekar Lotta. Där finns gott om plats för utflykter med picknickkorg. Man kan dansa på Polketten varje dag till dansband, gammeltjo, salsa eller samba. Och man kan lyssna på musik i Paviljongen. Där sitter alltid någon och spelar. Det finns restauranger och attraktioner som åker upp och ner, fram och tillbaka, högt och lågt. Det är 
visserligen inte min grej. Jag är fullt nöjd med farfarsbilarna.
– Grönan hade 1,2 miljoner besökare förra året, säger Patrik som har läst på och kan statistiken. Till Liseberg löste 3,2 miljoner besökare biljett.

Det är Stora scenen, med 2 700 stolar för sittande publik, som gäller för ”Lotta på Liseberg”.
– Första kvällen kom 3500 personer. Det var alldeles fantastiskt, tyckte vi. Men ryktet gick och allt fler ville sjunga allsång, så sista kvällen trängdes 11 000 personer framför scenen. Och att TV inte är med, är nog bara bra. Som det är nu, får vi själva hitta på, vad vi ska göra i programmen.

Lotta sjunger emellertid inte bara allsång i sommar. Hon åker land och rike runt med turnén Diggelo också, vilket innebär att hon showar med kollegor som Lasse Holm, Elisabeth Andreassen, Agneta Sjödin, Sanna Nielsen, Fame, Thomas Pettersson och - Christer Sjögren.

Mysiga kaféer
– Allsången är ju bara en kväll i veckan, säger hon och låter som att hon har gott om energi att ta av. I vilket fall som helst, så har hon blivit något av en ambassadör för Göteborg, trots att hon är född i Överkalix och bodde nio år i Pajala, innan familjen flyttade till Västergötland 1976.

– Det är ju 30 år sedan, suckar hon. Jag hör hemma här, där jag har min familj. Patrik och jag bor med alla våra barn i Gallvik vid sjön Mjörn utanför Alingsås. Där trivs vi och där tänker vi bli kvar. Men vi åker gärna in till Göteborg som har så många härliga smultronställen. Ett av dem är Haga som är en riktigt gammal fin stadsdel. Där ligger Hagabadet, som byggdes för att hagaborna skulle ha någonstans att tvaga sig och där finns små, mysiga kaféer. Jag åker gärna dit och fikar med mina kompisar. Jag älskar att fika och beställer in kaffe utan socker men med mjölk. Till det tar jag en bulle, ett wienerbröd eller en bit moccatårta. Jag och mina vänner fikar ofta i Alingsås också. Staden är ju känd för sina bagerier och 22 fikaställen. Jag har ofta undrat hur det kommer sig, att staden har så många kaféer och fått förklaringen, att alingsåsborna äter sin frukost på kafé.

Det gamla Hagabadet är numera ett lyxigt spa för kroppens välbefinnande. Lotta och Patrik åker därför gärna dit för en stunds avkoppling.

Njuter tillsammans
– Det är verkligen ett ljuvligt andningshål, säger hon. Men vi går inte in på gymavdelningen, Patrik och jag. Vi föredrar morgonrocksavdelningen. Där blir vi väl omhändertagna med örtbad, massage och ansiktsbehandling. Man ska visserligen boka in sig i förväg, men vi brukar glömma bort det. Så vi tar det som blir kvar åt oss. Det spelar ingen roll, vad det blir. Det är skönt alltsammans.

Lotta och Patrik har det ovanligt bra tillsammans. Det syns alldeles tydligt. Kanske beror det på, att de genom kvalitetstid som stunderna på spaanläggningen i Haga odlar sin kärlek. 

– Vår kärlek behöver inte odlas, säger Lotta. Men vi är noga med att ta hand om den. Som till exempel i går kväll, när vi stannade på hotellet i stället för att gå ut på stan och roa oss. Vi beställde upp mat, åt på tu man hand och satte oss framför TV:n och myste.

Såväl Lotta som Patrik gillar skaldjur i alla former. Kanhända var det hummer, musslor och krabba som stod på menyn?

– Vi äter ofta både räkor och krabbor. Men inte i Stockholm! Skaldjur ska vara färska och nyfiskade som de är i Göteborg. Annars får det vara. Har man en gång handlat skaldjur i Feskekörkan, så vill man inte handla det någon annanstans sedan. Feskekörkan är ungefär som Östermalmshallarna här i Stockholm. Man går in i olika små butiker och handlar. Sedan går man ut med en stor påse skaldjur. I Stockholm äter vi annat. Här finns bara ett slags skaldjur och det är ägg!

Klarade katastrofen
Lotta och Patrik har köpt sig ett hus i semesterbyn Phuket Village i fiskebyn Ta Ma Traoh på nordöstra Phuket Island i Thailand. Huset är ett av flera som byggts av svenska Maria Florén från Göteborg och hennes thailändske make Narin. Husen klarade sig undan skador i flodvågskatastrofen, men Lotta kom ändå att beröras.

– Vårt hus var under byggnad, när katastrofen inträffade. Byggmästaren hörde av sig och fick klartecken att använda huset som evakueringshus för överlevande svenskar som hade förlorat precis allt. Vi skickade ner pengar, så att han skulle slippa stå för allt själv. Därför togs skadade omhand i våra hus. De fick mat och tröst och hjälp att ringa hem. Själva satt vi som de flesta andra framför TV:n i fem, sex dagar, innan vi förstod omfattningen av det som hade hänt.

Efteråt bildades en stiftelse inom vilken Maria och Narin Florén byggde ett barnhem för ett hundratal thailändska barn i området som blivit föräldralösa. Marken skänktes av munkarna i stadens buddisttempel.
– Det kändes självklart för oss att hjälpa till med det också, säger Lotta som tillsammans med traktens borgmästare invigde barnhemmet i februari.

Under våren har Lotta varit rektor för Bert Karlssons Fame Factory i Skara. Det har gått som en dokusåpa i TV3, där vem som helst alltså har kunnat se henne tampas med skivbolagskungen. Det har slagit gnistor ibland men med kärlek, som hon säger.
– Det jobbet var verkligen jätteroligt. Får jag frågan på nytt, ställer jag kanhända upp. Jag förstod, att jag skulle bli väldigt engagerad i ungdomarna. Man bor ju där och lever tätt tillsammans. Efteråt har vi fortsatt att träffas och några kommer att medverka i ”Lotta på Liseberg”.

Som symbol för Göteborg väljer Lotta det vackra 1700-talsskeppet Ostindiefararen Götheborg som är en kopia byggd av entusiaster. Hon ligger i varvsområdet med storslagen utsikt över stadens hamninlopp.
– Drottning Silvia invigde båten och jag tror, att man kan få en guidad tur ombord. De söker fortfarande sponsorer och jag stöder projektet.

En dubbelgångare
Verklighetens Ostindiefararen Götheborg for från Sverige till Kina, när det begav sig. Den 12 september 1745 kom hon tillbaka efter nära två år till sjöss. Hon var hårt ansatt av väder och vind då. Besättningen var likaså sliten men förväntansfull inför återkomsten. Seglatsen fick emellertid ett snöpligt slut, för fartyget gick på grund mitt i hamninloppet och sjönk som en gråsten med hela sin last som lär ha varit värd lika mycket som hela nationalbudgeten. 

Nu har båten fått sin dubbelgångare som om allt klaffar avseglar mot Kina i oktober. Då är ”Lotta på Liseberg” redan över och hon har övergått till att göra konserter med sångaren Jalle Karlsson under titeln ”Kär men inte helt galen”, framträdanden med Malmö Brandkårsorkester och shower med Elisabeth Andreassen. Och till jul kommer alltså en show med titeln White Christmas på Infra City i Upplands Väsby tillsammans med Magnus Carlsson.
– Och så blir det Jul-Lotta på Liseberg förstås, säger Lotta och skrattar gott åt namnet. Så kallar vi nämligen vinterns fyra allsångskvällar i november och december i samband med julmarknaden på Liseberg.
Monica Antonsson

_________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning
Nr 16, 2009

Efter operationen ser Lotta Engberg fram emot att fira påsk

Hela familjen är med i stora godisjakten

När populära Lotta Engberg försvann från Bingolotto några veckor trodde många att det var för att ta välbehövlig ledighet.
Bortovaron berodde i stället på att en knuta i underlivet måste tas bort. Och ett sådant ingrepp sätter sina spår...

Lotta Engberg och Patrik Ehlersson har firat påsk i semesterhuset i Phuket Village i Thailand de senaste åren. Men sedan Lotta tog över programledarrollen i Bingolotto är det inte tal om semester så här års. I år får Thailand helt enkelt vänta. 

– Ja, vi blir hemma, säger Lotta när Allas Veckotidning hälsar på under en repetition i bingolottostudion i Göteborg. Den förestående påsken med färggrant påskris och vackra ägg fulla med godis sätter sin prägel på stämningen. Lotta är klädd i gult och sprider som vanligt idel glädje omkring sig. Sådan är hon. Glad, proffsig och ytterst generös.  

– Patrik säger att jag är så mycket hundra procent, säger hon och slår sig ner i programledarstolen. En av hennes största schlagersuccéer heter just "Hundra procent" och hon kan alltså liknas vid låten.

– Jag har stort behov av att ha roligt själv så jag är glad för det mesta. Utom när jag är ledsen förstås. Då lipar jag. Det händer att jag går från den ena ytterligheten till den andra.  

En ny frihet
Att Lotta och Patrik blir hemma i år betyder förstås att de samlar barnen omkring sig för att fira påsk. Det är i och för sig inget ovanligt med det. Familjen brukar ofta samlas i den vackra strandvillan vid sjön Mjörn utanför Alingsås. Det är heller inte ovanligt att de lagar mat, äter och umgås tillsammans. Lottas döttrar Malin och Amanda och Patriks barn Jeanette, Daniel och Johnny är vuxna nu och utflugna ur boet.

– Och så har vi Susanne som är förlovad med Daniel. Hon bodde här några år så vi räknar även henne till barnen. Amanda, Jeanette, Daniel och Susanne bor i Göteborg. Johnny jobbar i Oslo och Malin pluggar till läkare i den gamla hansastaden Gdansk i Polen.

Lotta och Patrik har varit där och hälsat på. Det är hur fint som helst och ser ut ungefär som i Gamla stan i Stockholm, säger hon.

– Malin är faktiskt den enda som har sitt gamla flickrum kvar. Hon både jobbar och praktiserar i Sverige så det händer rätt ofta att hon tar det i besittning.

Att barnen numera står på egna ben innebär en helt ny frihet för Lotta och Patrik. 

– Man slipper ha dåligt samvete till exempel. För även om barnen är stora så känner man ett visst ansvar så länge de bor hemma. Har man sagt att man ska komma hem en viss tid vill man gärna göra det. Patrik och jag har alltid sagt att när barnen är utflugna ska vi ha våra pass i handväskan. Ja, inte Patrik förstås. Han har ingen handväska. Men jag. Det vore ju härligt att kunna sticka iväg utomlands direkt om andan skulle falla på. Nu är bundna av Bingolotto i stället och kan ändå inte åka så långt. Men vi kan stanna i Göteborg och äta middag en kväll om vi vill. Det är inte så dumt det heller. Och tänk att vi handlar oftare nu än förr när vi var så många här hemma. Vad är du sugen på ikväll, kan vi fråga varandra. Sedan åker vi och köper just det. Plötsligt kan vi vara spontana. Vi känner oss väldigt lyxiga faktiskt.

Lotta har även fått mer tid till styrketräning och badminton.
– Vi spelar tillsammans en gång i veckan Patrik och jag. Förr spelade vi med barnen. Nu har allt flera kompisar hängt på. Det blir bara roligare och roligare.

Blir aldrig elak
Lotta är förstås glad över att hon har lyckats rycka upp Bingolotto som onekligen var på fallrepet innan hon tog över. Närmare en halv miljon tittare följer henne varje vecka. Och det är kanske inte så konstigt. Lotta har en stor publik ute i landet sedan dansbandstiden.

– Äsch, säger hon och viftar bort berömmet. Vi är många som jobbar med programmet. Alla ska ha sin beskärda del av framgången. Själv känner jag mig nöjd med själva programmet. Bingospelarna får sitt. Dessutom bjuder vi på underhållning och möten med spännande personer. 

Lotta intervjuar sina gäster under vinjetten "Nyfiken på". Frågorna har hon funderat ut i förväg och skrivit ned på lappar. Allt för att det inte ska bli så journalistiskt, som hon säger. Många av gästerna känner hon privat. Ändå är de ofta nervösa, märker hon.  

– De har helt enkelt ingen koll, skrattar Lotta. Det är därför. Men de kan ta det lugnt. Jag blir aldrig elak. Det är ju underhållning.

När Lotta för några månader sedan sa i programmet att hon skulle vara ledig några veckor trodde de flesta att hon skulle ha semester. I själva verket togs hon in på sjukhus varpå ett myom, en muskelknuta, i livmodern opererades bort.  

– När jag några veckor senare skulle göra mitt första träningspass på gymmet orkade jag ingenting. Men efter ett buksnitt är det viktigt att få igång muskulaturen igen. Inte minst med tanke på sången. Så jag sjunger en liten snutt varje dag för att få rösten i trim.

Det är ingen tvekan om att programledarjobbet i Bingolotto kräver sin kvinna. Förutom repetitionerna jobbar Lotta med förberedelser och administration på kontoret ett par tre dagar i veckan. 

– Jag var egentligen fullt uppbokad när TV4 hörde av sig. Så hösten blev väldigt hektisk efter allsången på Liseberg, Diggilo-turnén, julturnén och allt annat. Nu har jag dragit ned på tempot så i sommar blir det ingen turné. 

Hjälper hemlösa barn
Allsång på Liseberg om måndagskvällarna blir det däremot. Det ryktas till och med om direktsändning i TV den här gången men än är inget bestämt.

– Det ska faktiskt bli skönt att få vara lite ledig. Vi ska grilla med goda vänner och njuta av den svenska sommaren. Vi har ju en båt också. Vi brukar nästan aldrig hinna ut på sjön men i sommar har vi bestämt oss för att ta en tur till Visby. 

Det blir säkert även en semester i Thailand också vad det lider. Huset måste tittas till liksom barnhemmet i Muangmai. Det ligger bara ett stenkast från Phuket Village. Båda är uppförda av svenska Maria Floréns och hennes thailändske make Narin.

– Byn ligger inte vid vattnet så husen stod oskadade efter tsunamin 2004. Maria och Narin lät drabbade svenskar ta sin tillflykt till våra hus. De fick mat och tillgång till telefon i väntan på att kunna ta sig hem. Efteråt var vi många som skänkte pengar till barnhemmet med plats för ett hundratal barn.

Lotta fick inviga barnhemmet i samband med en festlighet något senare. I dag har de barn som blev hemlösa efter tsunamin flyttat ut men nya hemlösa barn har tillkommit.

– Vi brukar ta dem med på en heldagsutflykt med båt. Personalen följer förstås också med. Vi kan ju inte tala med varandra men alla tjattrar på sitt sätt. Och så badar vi. Det är jätteroligt.

En riktig gottegris
Men nu är det alltså Sverige som gäller och Lotta laddar upp inför påsken.
– Som barn var man ju påskkärring med huckle, kvast och kopparkittel. Vi gick ut och knackade dörr på självaste påskaftonen. Sedan gjorde våra bara samma sak när de var små. I dag nöjer vi oss med att bjuda på godis när andra små påskkärringar ringer på.

I Lottas barndomshem samlades familjen för att baka påskbröd och måla ägg. På middagsbordet stod ungefär detsamma som Lotta själv brukar servera. 

– Sillen åker förstås fram på bordet. Och äggen! Och laxen! Och köttbullarna! Efteråt får var och en leta efter sitt godisägg till musik. Det är fågel, fisk eller mittemellan. Sedan spelar man svagt när den som letar är långt från ägget och starkt när den är nära. De flesta letar under möbler och bakom gardiner men bästa gömstället är på en person.

Det brukar ta en god stund innan alla i familjen har fått sina påskägg. Men det gör ingenting. De glada skratten blir många så det är det värt. Lotta erkänner för övrigt att hon är en riktig gottegris. Just nu föredrar hon sega bilar med choklad på.
– Och chokladröra som man rör ihop själv av kakao, socker och grädde! Det är nödlösningen när det är slut i godispåsen.

Efter middagen brukar familjen spela melodifestivalspel på tv:n. Hur det går till avslöjar hon inte men musik lär det innehålla på längden, bredden och tvären.
– Det är jättekul! Jag är väldigt förtjust i allt vad tävlingar heter, säger Lotta som alltid spelar bingolotto själv också i programmet. Det känns viktigt att dela det momentet med tittarna.
– Ja, naturligtvis, säger hon bestämt. Den chansen vill jag inte missa. Tänk om jag skulle vinna!
Monica Antonsson