Chatarina Larsson

Allas Veckotidning

Texten levererad 9/11 2004

Jag hittar inte klippet

Chatarina Larsson – Skådis - Kommissionen

Brödtext:

Hon har kallats doldis. Och det med viss rätt. Trots att Chatarina Larsson är en av våra mesta skådespelare, har hon ofta lyckats med konststycket att hålla sig undan media. Hon känns ändå bekant som om hon vore en i familjen. Det beror på TV förstås och serier som Skärgårdsdoktorn och S:t Mikael. Chatarina är emellertid en mycket trevlig bekantskap. Hon är hjärtlig och generös, när hon nu väljer att berätta. Pratstunden skulle kunna bli hur lång som helst. 

– Det var så mycket skriverier om oss, när jag var barn, att jag helt enkelt tröttnade på det, säger hon. Sedan har det bara blivit så här.

Chatarinas pappa var skådespelaren och regissören Egon Larsson (1914-89). Han var kanske mest känd som revystjärna med Åke Söderblom, sång- och dansman på Oscars och hos Karl Gerhard men även som musical artist och operettcharmör. Chatarinas mamma, Gunborg Glosimodt, var skådespelare även hon, så det är ingen överdrift, att Chatarina och hennes syskon växte upp i en teatermiljö som gav eko. Äpplena föll heller inte särskilt långt från päronträdet. Systern Gunilla Larsson blev skådespelare och brodern Lalle Larsson är musiker.

– Vi bodde på Bastugatan på Söder. Där var som på landet då, fast det var mitt i stan. Vår port stod alltid öppen och hunden släppte vi ut på egen hand. Vi barn skulle in vid teatern. Det var aldrig tal om annat. Och för mig var det dans som gällde. Jag dansade på operan och debuterade redan som sexåring i julspelet ”Lille Petters resa till månen”. 

Chatarina berättar, att hon blev ”utgallrad” från operan, när hon var 13 år. Då ansågs hennes begåvning inte räcka till. Det var grymt men klokt, säger hon. Själv hade hon aldrig kunnat sluta. 

– Dansen var helt enkelt mitt liv, säger Chatarina som blev elev vid Södra Elementärskolan vid Mosebacke torg. På fritiden dansade jazzdans vid balettakademin och drömde om att bli musicalstjärna som Liza Minelli. Efter skolan fick hon ett jobb på Statistiska Centralbyrån.

– Jag skulle leta reda på försvunnet folk i rullorna. Alla blev inte glada, när jag kom dem på spåren. Somliga blev så rädda, att jag tyckte synd om dem och lovade, att vi inte skulle höra av oss mer. Därefter slängde jag pappren. Som tur var, sa jag upp mig själv. Cheferna blev inte särskilt glada, när de upptäckte, vad jag hade gjort.

Chatarina blev elev vid Calle Flygares teaterskola och packade kassar på Metro för sin försörjning. Skolan hade emellertid inte mycket att tillföra för en som hade vuxit upp med teatern. 

– Framför allt spelade vi fåniga pjäser, tyckte jag.

Tjugo år gammal kom Chatarina in på Teaterhögskolan i Malmö. Året var 1967 och verksamheten präglades av tidens politiska motsättningar. Det var mest bara bråk som sög ur eleverna både kraft och energi, tyckte hon. Uppspelet ägde rum på Södra Teatern i Stockholm.

– Jag hade huvudrollen i en komedi om en kvinna som hade mördat sin man. Han låg på golvet inrullad i en matta, minns jag.

Efter Scenskolan blev Chatarina fast anställd på Stockholms Stadsteater. Den hade en väldig status, så det var precis dit hon ville.

– I det skedet var jag helt övertygad om, att jag skulle bli en stor stjärna och få de allra bästa huvudrollerna.

Genombrottet kom tämligen omgående i huvudrollen som Emelie i Per-Anders Fogelströms ”Minns du den stad”. Recensenterna jublade. Därefter blev rollerna mindre och mindre. Chatarina blev besviken och till sist insåg hon, att hon höll på att förändras som människa.

– Jag hade blivit en missnöjd och trist person som bara klagade. Jag kunde inte ens tycka om mig själv längre. Jag var helt enkelt tvungen att efter sex år säga upp mig.

Chatarina hade sett Skånska teatern gästspela i Stockholm och blivit imponerad. Hon satte sig därför i bilen och körde till Landskrona, där Skånska teatern tog emot henne med öppna armar.

– Det var en fri teater, så vi delade allt lika. Alla hade samma grundlön och därefter olika påslag beräknade på våra olika fasta kostnader. Vi tjejer hade till och med ob-tillägg! Det innebar, att våra lönekuvert innehöll olika mycket pengar, men när hyra och hemförsäkring var betalda, hade vi alla lika mycket pengar kvar. Stipendier vi fick gick till en gemensam pott som vi sedan delade på, så att alla kunde få semester.

Den norskfödde regissören, dramatikern och skalden Dag Norgård anslöt sig till Skånska teatern 1976. Han och Chatarina blev ett par och 1981 kom dottern Thora till världen.

– Hon jobbar just nu på dagis men söker sig till scenskolan. Dessutom arbetar hon som producent hos sin pappa då och då. Thora kommer säkert att satsa på film eller teater framöver.

1985 skrev Dag Norgård Chatarinas stora succémonolog ”Oda – satans kvinna” om den norska konstnärinnan Oda Krohg (1860-1935). Manuskriptet omfattade 110 sidor och Chatarina var ensam med fem musiker på scenen. Monologen tog hon med sig, när hon efter tio år lämnade Skånska Teatern och återvände till Stockholms Stadsteater. Oda gjorde succé på nytt och småningom skrevs en manlig motsvarighet för Sven Wollter, nämligen ”Christian – djävla karl” om Odas make, konstnären och författaren Christian Krohg (1852-1925).

– Vi spelade parallellt på Lilla scenen, säger Chatarina. Vi blev som en egen liten grupp där.

Chatarina och Dag gick skilda vägar 1990 efter 14 år tillsammans.

– Vi är fortfarande de bästa vänner. Han bor på Österlen, där han driver en fantastisk teater för barn som heter Sommarscen Österlen. 

I slutet av 80-talet började Chatarina undervisa på Teaterhögskolan, sedan några unga flickor hade bett henne om hjälp med några Strindbergscener. Hon blev fast och under fem, sex år var hon därför borta från scenen. Hon trivdes med att hjälpa unga skådespelare bli fria och trygga i sin roll och börja blomma. Till sist fick emellertid Thora nog.

– Hon var tolv år och sa, att jag borde återvända till scenen. Det gav mig en kick i rätt riktning. Några dagar senare stötte jag ihop med Susanne Osten utanför kulturhuset. Vi hade inte träffats sedan den legendariska ”Jösses Flickor” som hon skrev och jag spelade med i på 70-talet. Nu hade hon en ny pjäs på gång och efter några minuter var jag engagerad. Med ens var jag på banan igen. Och det var förstås jätteroligt. 

Sedan dess har karriären varit tämligen spikrak. Just nu är Chatarina aktuell i ”Kommissionen”, en politisk dramaserie i 12 delar om makt och demokrati som börjar med ett terrordåd som jämnar såväl riksdagshuset som halva Gamla stan med marken.

– Tusentals människor dör och myndigheterna står handfallna, säger Chatarina. Det är väldigt våldsamt i första avsnittet. Stadsministern (Loa Falkman) tillsätter en kommission som leds av Lena Lagerfelt (Katarina Ewerlöf) och där min rollfigur Grete Ancker ingår.

Fem månader har inspelningen pågått och nu är det över. Samarbetet har varit ovanligt gott och de inblandade kommer att sakna varandra. Chatarina har emellertid fullt upp med renoveringen av sin vita skånelänga med ljusblå dörrar utanför Tomelilla på Österlen.   

– Man kan se rakt ut genom dörrarna, fast de är stängda, säger hon. Så det finns risk, att jag får byta ut dem.

Huset är omkring hundra år gammalt. Hon hittade det för något år sedan på internet och slog till, för att hon helt enkelt blev så förtjust i det. Där ska hon tillbringa så mycket tid hon kan framöver.
– Jag bor fortfarande kvar på Söder men pendlar till Österlen. Nu gäller det för mig att få huset färdigt. De senaste månaderna har jag mest bara kunnat prata med hantverkarna i telefonen.
Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson 

 

Allas Veckotidning

Nr 49, 2005

Chatarina i "Kommissionen" hade inte råd att behålla sin lägenhet

Min rivningskåk blev stans glassigaste hus

Ibland krävs det mod att göra det rätta.

Det menar Chatarina Larsson som genom sin roll i tv-serien "Kommissionen" fått en tankeställare om hur det är att vara politiker.

Och vilka ödesdigra konsekvenser deras beslut kan få. 

Ett år efter inspelningen av Kommissionen har skådespelarna skingrats åt alla håll. Säkert gläds de alla åt att TV-serien om ett tänkt terrordåd som har sopat bort halva Stockholm får så höga tittarsiffror. 

Det beror kanske delvis på den senaste tidens katastrofer. Vem kunde ana för bara ett år sedan, den förödelse en tsunamivåg kan ställa till med? Eller en orkan vid namn Katrina i New Orleans. I Kommissionen dör människor helt i onödan, för att politiker och myndigheter står handfallna. Så har det dessvärre varit även i verkligheten.

– Det måste vara svårt att som politiker fatta beslut, när lagar och regler står i vägen, säger Chatarina Larsson vars rollfigur Grete Ancker spelar ett högt politiskt spel i Kommissionen.

– Det fordras oerhört mycket mod och civilkurage att fatta beslut på egen hand. Som i Italien efter tsunamin. Det var en enda person som såg till, att saker blev gjorda. Går det bra, så blir man hjälte. Går det inte bra, så blir man hängd. Efter Kommissionen har jag fått en annan förståelse för det. Vi har alldeles för mycket byråkrati, känns det som. Vi borde ha en slags krisberedskap, någon med ansvar för att sätta igång en räddningsaktion, om den behövs.

Chatarina har inte sett Kommissionen i färdigt skick, så hon följer den med spänt intresse.

– Jag har svårt att titta på mig själv med distans. Serien väcker dessutom minnen. Vi gjorde alla gjorde vårt bästa. Jag blir glad och stolt över mina kamrater som är så bra. Det är rent av en riktig lyckokänsla.

Svårare för kvinnor
Någon har jämfört Grete Ancker med verklighetens Margareta af Ugglas. Chatarina hade emellertid ingen förebild för sin figur. Detsamma gällde Katarina Ewerlöfs rollfigur Lena Lagerfelt. Förutom lägenhetsaffären fanns det ingenting i manus som minner om Laila Freivalds.

– Laila Freivalds problem blev synliga först efter tsunamin. Samtidigt tror jag att kvinnor har svårare att göra sig gällande i politiken än vad män har. Vi lever trots allt i ett manssamhälle och kvinnor gör karriär på männens villkor. Det verkar inte vara särskilt framgångsrikt.

Själv har Chatarina bara en enda gång engagerat sig politiskt. Det är elva år sedan nu. Kriget i Jugoslavien pågick som värst och i Sverige fanns flyktingfamiljer som skulle skickas tillbaka. 

– Jag började fundera på, vad jag kunde göra för dem. En väninna och jag började ringa in kända skådespelare, filmare och regissörer till en manifestation på Mynttorget i Gamla stan. Samtidigt fick vi tid för ett besök hos dåvarande statsminister Ingvar Carlsson. Det blev väldigt uppmärksammat och flyktingarna fick en tidsfrist på åtminstone ett halvår.

Chatarina är minst lika upprörd över att dagens apatiska flyktingbarn riskerar utvisning.

– Det är ohyggligt, att vi behandlar dem så illa! Vi som är så snabba på att prata om mänskliga rättigheter. Vad sjutton ska man göra? Jag skriver på listor, skriver på listor och skriver på listor. Samtidigt är det så enkelt. Myndigheterna behöver bara följa FN:s barnkonvention, så är saken klar.

Får vara anonym
För att vara en av landets mesta skådespelerskor är Chatarina en riktig doldis. Hon går sällan eller aldrig på kändispartyn och hon har skickligt hållit sig undan media. Som dotter till skådespelarparet Gunborg Glosimodt och Egon Larsson blev hon så omskriven och fotograferad som barn, att hon helt enkelt tröttnade på det. Hon lyckas dessutom ofta undgå att bli igenkänd på stan.

– Jag satt på tunnelbanan häromdagen. Bredvid mig satt en kvinna som samtalade med en annan kvinna mittemot om Kommissionen. Katarina Ewerlöf är ju väldigt bra, sa den ena, och den andra svarade, att hon tyvärr hade somnat under det senaste avsnittet. Ingen av dem kände igen mig. Det var väldigt positivt, tycker jag. Privat är jag inte så damig och strikt som Grete Ancker. Jag går verkligen inte klädd i dräkt. Det är mest långbyxor och kavaj som gäller.

Chatarina växte upp först i Gamla stan och sedan på Bastugatan på Söder. Där var som på landet då fast det var mitt i stan.

– Det var väl slummen egentligen. Stan var full av rivningskåkar och vi barn lekte på rivningstomter. Jag minns hur iskarlen kom med isblock som lades i botten på en zinkbalja och ställdes in i skafferiet för att hålla kylan. Det är fantastiskt, att ha varit med om det. Men det var lugnt och trivsamt. Vår port stod olåst hela dagarna och hunden släppte vi ut på egen hand. Han krafsade på dörren, när han ville komma in igen.

Det var aldrig tal om annat än att Chatarina och hennes syskon skulle in vid teatern. Hon dansade på operan och debuterade sex år gammal i julspelet ”Lille Pers resa till månen”. Sju år senare blev hon – långt före Idol - utgallrad, som det hette, för att hennes begåvning inte räckte till. Det var grymt men klokt, säger hon. Själv hade hon inte kunnat sluta. Så det blev jazzdans vid balettakademin och drömmar om att bli musicalstjärna som Liza Minelli.

– Jag hamnade på Statistiska Centralbyrån, där jag skulle leta reda på folk som hade försvunnet i rullorna. Alla blev inte glada, när jag kom dem på spåren. Somliga blev så rädda, att jag fick lova dem att kasta deras papper. Som tur var, sa jag upp mig själv. Cheferna blev inte särskilt glada, när de upptäckte, vad jag hade gjort.

För att finansiera sina teaterstudier, började Chatarina packa kassar på Metro. Efter genomgången teaterhögskola blev hon anställd på Stockholms Stadsteater.

– I det skedet var jag helt övertygad om, att jag skulle bli en stor stjärna och få de allra bästa huvudrollerna.

Mötte kärleken
Så blev det emellertid inte. Efter ett bejublat genombrott blev rollerna allt mindre. Chatarina lämnade därför Stockholm för Skånska teatern i Malmö. Där träffade hon 1976 den norskfödde regissören, dramatikern och skalden Dag Norgård som blev hennes man. Fem år senare föddes dottern Thora som går i Chatarinas fotspår och just nu turnerar med en pjäs om trafficing.
– På Skånska teatern hade alla samma grundlön med påslag beroende på olika fasta kostnader. När hyra och hemförsäkring var betalda, hade vi alla lika mycket pengar kvar. Alla andra pengar gick till en gemensam pott, så att alla skulle kunna få semester.

Dag Norgård skrev Chatarinas stora succémonolog ”Oda – satans kvinna” om den norska konstnärinnan Oda Krohg. Den tog hon med sig, när hon efter tio år återvände till Stockholms Stadsteater, där Oda gjorde succé på nytt. Äktenskapet var emellertid över.  

– Dag och jag är de bästa vänner, säger Chatarina. Han bor utanför Simrishamn, där han driver en fantastisk teater för barn som heter Sommarscen Österlen. 

Chatarina började undervisa på Teaterhögskolan och var under fem, sex år borta från scenen. Till sist fick emellertid Thora nog.

– Hon var tolv år och sa, att jag borde börja spela teater igen. Det gav mig en kick i rätt riktning. Några dagar senare stötte jag ihop med Susanne Osten som hade en ny pjäs på gång. Jag blev engagerad, så med ens var jag på banan igen.

Med rätt att misslyckas
Chatarina är numera tillbaka på stadsteatern. Hon har dessutom gjort sig folkkär i TV-serier som Skärgårdsdoktorn och S:t Mikael. Dessutom medverkar hon i van Veterenfilmerna med Sven Wolter och gör polischefen i Valanderfilmerna med Krister Henriksson. Allt med Söder som utgångspunkt. Det är fortfarande hennes hembygd.
– Men Söder har förändrats väldigt mycket. Huset på Malmgårdsvägen var en rivningskåk, när jag flyttade in på 60-talet. När det skulle renoveras, fanns det bara avlagringar kvar av stammarna. Jag fick byta till en mindre lägenhet. Jag hade inte råd med hyran på 1100 kronor i månaden. I dag är det stans glassigaste hus!

Chatarina är just nu fullt sysselsatt med renoveringen av sin vita skånelänga med ljusblå dörrar utanför Tomelilla på Österlen. Hon hittade det hundraåriga huset på internet och blev förtjust. Här ska hon bo framöver. Ett antal hantverkare har hjälpt henne renovera. Hon har emellertid inte tummen mitt i handen själv heller. Hon renoverar kök, målar och snickrar möbler likaväl som hon tecknar, skriver, väver och broderar. 
– Man måste våga misslyckas, säger hon. Det är hela saken. Men skulle det gå åt pipan, så får man ringa efter snickaren. Då kommer han och fixar till det. Värre än så är det faktiskt inte.      
Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson