Rollen som före detta justitieminister Lena Lagerfelt är
specialskriven för Katarina. Hennes rollfigur har just flyttat hem efter flera
års FN-uppdrag utomlands, när ett terrordåd inträffar som jämnar såväl
riksdagshuset som halva Gamla stan med marken. Stadsministern (Loa Falkman)
tillsätter en kommission med Lena Lagerfelt i spetsen och utser politikern
Grete Ancker (Chatarina Larsson) till hennes högra hand. Chatarina sitter också
i sminket den här kvällen. Så fort de är klara, ska en taxi ta dem till
inspelningsplatsen.
– Det har varit en jättespännande inspelning, säger
Katarina. Vi har haft temadagar med polisen, räddningstjänsten och marinen. Jag
har fått lära mig, hur man fattar politiska beslut och vad som krävs, för att
de ska vara demokratiska. Det är det fantastiska med vårt yrke! Man får öppna
dörrar som annars hade förblivit stängda. Åh, om farmor hade sett mig nu, har
jag tänkt ibland. Hon var politiskt engagerad, så det har varit roligt för mig
att få spela politiker. Tidigare har jag mest bara gjort neurotiker och
högspänningsledningar.
Inspelningarna har pågått sedan i maj och nu är det
november. För ensemblen är Kommissionen i det närmaste slut. Om bara några
dagar är inspelningen över. Tittarna måste vänta ett helt år, innan serien om
tolv avsnitt börjar sändas.
– Det är lite trist att skiljas åt, säger Katarina. Vi har
varit ett så bra gäng som skrattat hjärtligt åt varandra och oss själva. Jag
får nog snarast slussas tillbaka ut i samhället nu.
Katarina är en varm och generös person som skrattar ofta och öppenhjärtligt. Speciellt när hon berättar om det snobbiga Östermalm, där hon växte upp men aldrig riktigt passade in. Hennes mamma var designer och pappan advokat, men ingen av dem var särskilt märkvärdig, så de passade nog inte in de heller.
– Det var en konstig miljö. Där fanns så många fasader med
så mycket trasigt bakom. Sånt man kände till eller bara kunde ana. Att värna
sin fasad var närmast upphöjt till konst bland Östermalmsborna. Hemma hos en av
mina kompisar fick man inte ens gå på de äkta mattorna. Hos en annan, fick man
inte gå i strumplästen. Det kunde bli fuktfläckar på parketten, sa
föräldrarna.
På Vår Teater mötte den då tolvåriga Katarina en helt annan
verklighet. En kompis tog henne dit och hon kände sig hemma direkt.
– Där fick man utforska både sig själv och andra. Man fick
vara både elak, ful och dum utan att det gjorde något. Jag var plötsligt del av
en rörelse som jag levde för hela veckan, tills det blev måndag och jag fick gå
dit igen.
Katarina drömde om att bli veterinär eller en slags djurens
Florence Nightingale. Hon släpade hem katter och hundar men framför allt
gnagare. När hon tog tåget till Karlskrona för att vara hos mormor och morfar
på sommarlovet, kunde hon släpa med sig åtta marsvin, två dansmöss, en kanin
och en hamster. Det hörde emellertid barndomen till och några år senare blev
hon elev på ekonomiska linjen vid det då ultrakonservativa Frans Schartaus
gymnasium. Där hade tiden stått tämligen stilla sedan 40-talet, så kvinnosynen
var som den var.
– Det pratades mycket om Lill-Pröjsarn som hade gått där.
Man skulle helst vara kille och spela ishockey för att duga. Jag kunde inte
riktigt kvala in där med min teater. Ibland gick jag hem till farmor på
frukostrasten för att få stöd. Både hon och farfar satt i riksdagen för
högerpartiet då. Det pratades mycket politik hemma hos oss. Farmor hade till
och med varit ordförande för Fredrika Bremerförbundet på 50-talet. Hon blev
väldigt trött av det jag berättade. Speciellt som hon lärde mig mycket om livet
ur hennes kvinnoperspektiv. ”Hur stod ni ut på den tiden, när ni blev tystade
och inte tagna på allvar”, undrade jag. Åh, så mycket bråte som hon och andra
kvinnor av hennes generation fick släpa framför sig! Hon hade nog varit
besviken i dag, om hon hade levat. Vi har ju inte ens lika lön för lika arbete.
Det går väldigt långsamt alltsammans.
– Jag fick totalpanik, när det blev dags att prya och jag
befarade, att de skulle placera mig på en bank. Jag gick till Dramaten och
frågade, om jag kunde få prya där. Studierektorn blev inte särskilt förtjust.
Han tog mitt papper från Dramaten med en grimas och höll det ifrån sig längst
ut i kanten med två fingrar som om pappret hade luktat illa. ”Ewerlöf”, sa han
och släppte pappret, så att jag tvingades fånga det i luften. ”Det blir väl
mest bara trams det här.”
Men Katarina var lycklig. Under några intensiva veckor satt hon som en fluga på Dramatens väggar och insöp atmosfären.
– Det var där mina drömmar tog form långt från bokföring och räknemaskiner.
Som nybakad student skrev Katarina in sig vid Stockholms
universitet och pluggade teater, litteratur, film och konstvetenskap. Samtidigt
gick hon en förberedande teaterutbildning och staterade vid TV.
– Jag har räfsat alla åkrar i ”God natt jord” av Keve Hjelm.
Han var en fantastisk teaterman. Trots att han var så upptagen, klev han ombord
på bussen med oss statister och förklarade vad som skulle hända under
inspelningsdagen. Bara att som 16-åring få andas den luft som omgav honom var
fantastiskt. Senare blev han ju min rektor.
Katarina kom in på Teaterhögskolan på tredje försöket 1985,
vilket var en bragd då bara 12 av 800 togs in. Samma dag som juryn meddelade
resultatet, ringde Katarina till telefonsvararen som rabblade namnen på de
lyckliga tolv.
– Jag hann bara höra orden: ”Och de intagna är…” Sedan lade
jag på luren. Jag stod inte ut med att höra tolv andra namn än mitt. Så jag
rusade till skolan, där anslaget satt. Hjärtat nästan stannade, när jag såg,
att mitt namn fanns med på listan. Jag var väldigt, väldigt lycklig.
De kommande fyra åren bestod av lektioner för storheter som Gunilla Nyroos, Helge Skoog och Susanne Osten. Som nykläckt skådespelare kom Katarina därefter till Dramaten, där hon blev kvar i tre år.
– Sedan blev jag frilans. Jag var mogen för det då, fast samtidigt lite skrajsen. Det är trots allt 80 % arbetslöshet för kvinnor i vårt yrke här i Stockholm. Men med en god dos fatalism ska det nog gå det bra, tänkte jag. Man får helt enkelt låta bli att oroa sig och försöka stå ut med, att telefonen kanske inte ringer varje dag.
Det var under åren på scenskolan som Katarina mötte kärleken
i form av Nils af Uhr, 48. Han gick på Konstfack då och de hade gemensamma
vänner.
– Nils är möbelkonservator med egen ateljé, säger hon. Han
tar sig an antika möbler och gamla klenoder på ett konsthantverksmässigt
seriöst och exklusivt sätt. Det spelar just ingen roll om det är en pinnstol
från 1710 eller en byrå signerad George Haupt. Han var kunglig hovsnickare hos
Gustav III och stod för ett överlägset hantverk.
Katarina är tydligt initierad. Fattas bara annat. Hon och
Nils har varit sambos i 23 år vid det här laget. Katarina är kanske mest
förvånad själv. Som skilsmässobarn kunde hon knappast ana, att just hon skulle
finna en livslång kärlek.
– Mina föräldrar hade varit gifta på varsitt håll, när de
träffades, så jag har en underbar halvbror på vardera sidan men däremot inga
helsyskon. Så småningom skilde sig mamma och pappa igen och för de flesta av
mina kamrater var det ungefär likadant. Därför är jag fortfarande lite chockad
över att Nils och jag fortfarande håller ihop. Men är man kär, så är man! Vi
har en stark kärlek som grund för vårt förhållande. Sedan gäller det att inte
ta varandra för givet. Man måste vara ödmjuk i sin relation.
Katarina och Nils bor på Söder. Sommarvistet har de
emellertid på en ö i Karlskronas skärgård sedan några år. Katarina längtade
helt enkelt tillbaka till Blekinge, där hon tillbringade sin barndoms somrar.
– Jag åker dit så ofta jag kan och har dessutom blivit
heltokig i blommor, säger hon och antyder med ett skratt, att det förmodligen
är ett ålderstecken.
– Vi har mest klippor på tomten, så jag häller jord alla
skrevor. Där trycker jag ner frön av alla slag och blir väldigt förvånad, när
det sedan börjar blomma.
Katarinas hår är färgat och hon har dessutom blivit sminkad i en hast. Hon försvinner in i ett rum med en silverglittrande stjärna på dörren och ut kommer justitieminister Lena Lagerfelt en stund senare. Hon är iförd en brun kappa med ett skärp knutet runt midjan och bär en axelremsväska. Från en annan stjärnloge kommer samtidigt Chatarina Larsson som politikern Grete Ancker i en snygg svart kappa. Efter ett hastigt farväl springer de tillsammans till den väntande taxin. I natt ska mystiska saker utspela sig på en kaj strax bortom Slussen. Vad är ännu så länge en väl bevarad hemlighet. Det får vi TV-tittare inte veta förrän nästa höst.
Text: Monica Antonsson
- Du tog tag i mitt hår
och jämförde vem som hade längst. Sedan räckte du ut tungan och lipade åt mig,
innan du svängde på klacken och trippade bort till din bänk.
Katarina faller in i
Helenas skratt och konstaterar att hon aldrig lyckades vinna den kampen.
- Jag fick alltid
tuggummi i mitt hår! Det slutade alltid med att jag blev tvungen att klippa
mig. Det var mitt öde! Jag kan inte förstå, hur tuggummit kunde hamna där. Jag
ville ju hela tiden ha lika långt och fint hår som du. Jag lyckades inte,
förrän jag slutade med tuggummi, tror jag.
De har träffats för att
prata barndomsminnen över en kopp kaffe med kanelbulle på populära konditori
Vetekatten i Stockholm. Stämningen är uppsluppen och skratten, som sagt, många.
De växte upp på det snobbiga Östermalm, som Katarina säger, och hamnade i samma
privata flickskola – Alströmska skolan - avsedd för överklassbarn, trots att de
inte kom från särskilt välbärgade hem.
- Det var en konstig
miljö, säger Katarina. Det är en vacker stadsdel med stora grönområden inpå
knutarna. Där finns en väldig frid men en sådan frid infinner sig även efter
neutronbomben. Där var så stilla att där egentligen inte fanns något liv
heller. Jag kunde faktiskt känna att den var rätt kvävande. Mamma Dordy var
designer och pappa Gunnar advokat men ingen av dem var särskilt märkvärdig, så
de passade nog inte in de heller. Detsamma gällde mina bröder Steve och Mikael.
Helenas föräldrar var skilda, varför hon växte upp hos mamma Maud, lillasyster Charlotta och den fem år äldre halvsystern Tove. Pappan Jörgen gifte småningom om sig, varpå syskonen Amelie och Christina kom till världen.
- Mamma var lärarinna i skolan. Vi fick gå där gratis. Annars hade det aldrig gått.
Katarina på Karlavägen
och Helena på Banérgatan blev bästisar redan i första klass efter den där
första incidenten med håret. De kunde ty sig till varandra, när klasskompisarna
kom till skolan i nya, trendiga kläder och pratade om senaste sportlovet i
franska alperna.
- Det kändes konstigt att
gå i en skola där i stort sett alla åkte till St Anton på sportlovet och man
själv aldrig hade varit med om sånt. Namnen på alla de där skidorterna blev
närmast magiska. Och vi var inte ens på samma planhalva. Samtidigt fick man
inblick i en massa konstiga miljöer. Det var barn som var ensamma och mammor
som var olyckliga. Vi hade kompisar som bodde i gigantiska åttarummare, där man
inte fick gå på de äkta mattorna.
- Kommer du ihåg det. Man
fick gå runt mattorna. Hos en annan fick man inte gå i strumplästen. Det kunde
bli fuktfläckar på parketten, sa föräldrarna.
Katarina säger att hon
till dags dato varken har lärt sig spela tennis, åka utför eller rida i ren
protest.
- Där fanns så många
fasader med så mycket trasigt bakom, säger Katarina. Det var sådant man kände
till eller bara kunde ana. Att värna sin fasad var närmast upphöjt till konst
bland Östermalmsborna.
Det var intresset för smådjur som band dem samman. De umgicks efter skolan, pratade framför allt om gnagare och besökte djuraffärer för att se, om de skötte sina djur ordentligt. Om inte så skulle flickorna rädda dem. Så fort de hade tillräckligt med pengar, köpte de marsvin, hamstrar, dansmöss och kaniner.
- Helena fick inte ha sina gnagare hemma, så jag hade även hennes djur hemma hos mig. Mamma tyckte att det var helt i sin ordning. Hon är en väldig djurvän, så det var väl hon som mest tog hand om dem.
- Ja just det, säger
Katarina. Vi skulle rädda henne från den elaka affären. Det är ingen som kommer
att vilja ha henne annars, sa vi. Vi var helt enkelt hjältar!
- Vi hittade på en lång
historia för att blidka Katarinas mamma. Om inte vi hade förbarmat oss över
Lotta, så hade hon gått ett fruktansvärt öde till mötes.
Helena och Katarina
skrattar gott och länge och konstaterar, att med det lät sig Katarinas mamma
nöjas. Hon är begåvad med en stor portion empati och är lika sentimental själv,
när det gäller djur.
- En dag för kanske 15 år
sedan ringde mamma och berättade om en särskilt turbulent dag i hennes liv. Hon
hade kommit cyklandes på väg hem, när hon plötsligt fick se en sjuk, stackars
råtta mitt i körbanan. "Jag stannade och lyfte in den i buskaget", sa
hon. "Men mamma! Du tog väl inte i den", sa jag. "De var ingen
fara", sa hon. "Först hällde jag ut tomaterna och salladen och drog
påsarna på händerna." "Men den kunde ha bitit dig!" "Nej
då, den var så trött." Så hon bar in den i buskaget, bröt en stor bit av
grevéosten och lade den bredvid. Det arvet har jag med mig hemifrån.
Såväl Helena som Katarina
var begåvade med en stor portion fantasi. De drömde tillsammans och om
kvällarna, när de lekte i Gustav Adolfsparken, hittade de på såväl dröm- som
skräckscenarier om framtiden. På goda vänners vis fyller de i för varandra och
turas om att berätta om samma sak.
- Jag kunde berätta en
fantastisk historia för Katarina i vilken hon var huvudpersonen. Sedan var det
hennes tur att berätta om mig.
- Det kunde vara
timslånga berättelser, så det gällde att vara påhittig. Grundstommen var att vi
alltid blev väldigt framgångsrika. Vi skulle hela tiden bli veterinärer. Fast
jag skulle alltid också bli skådespelerska och Helena en framgångsrik
journalist.
- Och lite fotomodell!
Det blev jag ju också även om det inte alls var så glamoröst som vi hade trott.
Vi blev alltid väldigt lyckliga vare sig det gällde arbete eller kärlek.
- Vi ägnade många drömmar
åt hur vi såg ut och det var också alltid väldigt lyckat. Över huvud taget tror
jag att vi drömde oss bort ganska mycket. Men det fanns även onda versioner,
när allt gick åt helvete.
- Jag kunde driva
Katarina till tårar med mina berättelser. Det värsta var, att bli anklagad för
djurplågeri. "Och så sa någon, att du hade slagit hunden och att alltihop
var trickfilmat!" "Då skulle jag säga, att det inte var sant",
bölade hon.
När Katarina for till mormor och morfar i Karlskrona på sommarlovet släpade hon med sig såväl sina egna som Helenas gnagare. Det kunde bli åtta marsvin, två dansmöss, en kanin och en hamster i olika burar. Det hände att Helena och Katarina blev ovänner, men det var mest småtjafs och aldrig särskilt allvarligt.
En tredje tjej hade emellertid långt gångna ambitioner att sära dem åt. Med godis och biljetter till evenemang försökte hon locka någon av dem till sig.
- Till sist hittade vi på, att vi hade blivit djurskötare till några lejonungar på Skansen och att vi därför måste hålla ihop. Då blev hon förstås ännu mer intresserad och ville följa med.
Katarina och Helena
berättar om hur de sminkade sig, spelade Canasta och hade skrattorgier. De höll
oftast till hemma hos Katarina, där det inte fanns några småsyskon och de fick
vara i fred med djuren och fritt kunde sväva ut i en värld av fantasier.
- Vi höll taxen Lisa men
även marsvinen i knäet och låtsades, att det var de som berättade historier.
När de dog begravde vi dem i Gustav Adolfsparken. Om någon gräver ut där en dag
kommer de att hitta en lång rad med skelett. Vi hade glasspinnar som kors.
Tillsammans lade de
beslag på roliga timmen i skolan med ändlösa sketcher om agent 007 James Bond.
Som om det inte varit nog gjorde de parodier på sina lärare och skrattade sig
halvt fördärvade åt sina egna skämt.
- Vi var odrägliga på det
viset, säger Helena. Vi frågade aldrig vad de andra tyckte. De fick helt enkelt
bara stå ut.
Efter grundskolan blev Helena elev vid Östra Real, en skola som i mångt och mycket präglades av samma överklassattityd som Alströmska skolan.
- Det var en rätt förskräcklig skola där, säger Helan som uppfattar sig själv som en särling de åren. Hon hade massor av kompisar i världen utanför men i skolan var hon rätt ensam.
Katarina blev elev vid
det ultrakonservativa Frans Schartaus gymnasium, där flickor stod lågt i kurs
och i synnerhet sådana som var intresserad av teater. När hon fick skriftligt
löfte om att prya på Dramaten höll studierektorn pappret ifrån sig som om det
hade luktat illa. "Det blir väl
mest bara trans det där", sa han.
I dag vet vi bättre.
Katarina är en av våra mest framgångsrika skådespelerskor. Privat är hon gift
med möbelkonservatorn Nils af Uhr och delar hans kärlek till sommarstället i en
ö i Karlskronas skärgård. Några husdjur har hon inte. Helena blev journalist
som sin pappa, framgångsrik som deckardrottning och programledare för
Filmkrönikan. Hon är sambo med författaren Bo Olsson och lycklig mamma till
sönerna John, 14, och Erik, 6, som Katarina förstås är gudmor till. Hemma hos
Helena finns såväl akvariefiskar som katterna Greggan och Cissi.
- Vår vänskap har betytt oerhört mycket. Under ganska många år delade allt och var viktigast av alla för varandra. Vi kunde prata om allt. Nu kan det gå jättelångt mellan varven. Det är det tråkiga. Man jobbar ju jämt. Men vi finns där ändå för varandra. Det vet vi båda två. Det är bara att lyfta luren…
Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar