Nr 1, 2, 3, 4 eller 5, 2006
Resor & fritid
Resor & fritid
Hellre när än fjärran för Linda Isacsson
Julen ska vara vit och firas därhemma
Inte ens tomteluvan kunde skapa någon julstämning. Palmer i stället för grannar, stekande sol i stället för kyla och gnistrande snö.
Även om Linda Isacsson älskar äventyr och att resa gick gränsen där.
Aldrig mer en jul utomlands...
Som resereporter för När & Fjärran och programledare för såväl ”Farmen” som ”Farligt möte” har Linda Isacsson hela världen som sitt arbetsfält. Äventyrstörstande som hon är kan resmålet lika gärna bli Mexicos öken som Islands glaciärer och de storslagna regnskogarna i Papua Nya Guinea.
Som resereporter för När & Fjärran och programledare för såväl ”Farmen” som ”Farligt möte” har Linda Isacsson hela världen som sitt arbetsfält. Äventyrstörstande som hon är kan resmålet lika gärna bli Mexicos öken som Islands glaciärer och de storslagna regnskogarna i Papua Nya Guinea.
Därmed inte sagt att hon njuter mindre av en tur på långfärdsskridskor i Stockholms skärgård. Som aktiv friluftsmänniska vill hon framför allt inte ha tråkigt. Påläst och med respekt för djur och natur låter hon sig med skräckblandad förtjusning lockas av äventyret. Som till exempel när hon i Indien promenerade med en giftkobra i ryggsäcken.
– Vi var på jakt efter världens farligaste orm och kom till en by, där de varje år fångar in kobror som de tillber och släpper igen. Men de måste traska iväg långt, innan de kan släppa dem, så jag ställde upp och tog en två meter lång kobra i min väska på vår fem timmar långa vandring bort från byn. Men när jag gick där, undrade jag faktiskt själv, vad vi höll på med. Det var en lågbudgetproduktion, så vi hade inte tillgång till vare sig serum, läkare eller satellittelefon.
Indien vann emellertid Lindas hjärta tack vare sin skönhet och den goda maten.
– Vi bodde i guidens hemby och sov på enkla stråmattor direkt på golvet precis som byborna och deras husdjur. Jag vaknade faktiskt av, att en kossa flåsade mig i nacken.
Mötte jättespindeln
Som resmål är Linda trots allt mer förtjust i Venezuela. Sydamerika med Inkaleden, Chile, Bolivia och Peru är nog bra, men Venezuela är bättre, säger hon efter att ha besökt såväl Argentina som Brasilien och Venezuela flera gånger. Det var för övrigt i Venezuela hon spelade in ”Farligt möte” om jakten på världens största spindel, den 30 cm stora tarantellan.
– I Venezuela kommer man lätt ner i det tropiska regnskogsbältet Amazonas. Där finns dessutom fantastiskt höga berg att vandra eller cykla i. Som turist kombinerar man med fördel naturens storslagenhet med några dagar i huvudstaden Caracas.
– Vi var på jakt efter världens farligaste orm och kom till en by, där de varje år fångar in kobror som de tillber och släpper igen. Men de måste traska iväg långt, innan de kan släppa dem, så jag ställde upp och tog en två meter lång kobra i min väska på vår fem timmar långa vandring bort från byn. Men när jag gick där, undrade jag faktiskt själv, vad vi höll på med. Det var en lågbudgetproduktion, så vi hade inte tillgång till vare sig serum, läkare eller satellittelefon.
Indien vann emellertid Lindas hjärta tack vare sin skönhet och den goda maten.
– Vi bodde i guidens hemby och sov på enkla stråmattor direkt på golvet precis som byborna och deras husdjur. Jag vaknade faktiskt av, att en kossa flåsade mig i nacken.
Mötte jättespindeln
Som resmål är Linda trots allt mer förtjust i Venezuela. Sydamerika med Inkaleden, Chile, Bolivia och Peru är nog bra, men Venezuela är bättre, säger hon efter att ha besökt såväl Argentina som Brasilien och Venezuela flera gånger. Det var för övrigt i Venezuela hon spelade in ”Farligt möte” om jakten på världens största spindel, den 30 cm stora tarantellan.
Därifrån kan man ta en tur på tre dagar till världens högsta vattenfall, Angel Falls eller Salto Ángel, som är 976 meter högt, mäktigt och enormt vackert. Det upptäcktes så sent som 1935 och namngavs efter James Angels som två år senare nödlandade där.
Utflykten kostar cirka 5000 kronor per person inklusive inrikesflyg, mat, övernattning och guide. Det är mycket pengar, men det går att spara ihop.
Sina många resor till trots har Linda bara en enda gång firat jul utomlands. Det var när Farmen Afrika under tre intensiva månader spelades in i Oudeshoorn i Sydafrika. Deltagarna bodde på en gammal gård i ett ökenlandskap, medan Linda bodde på ett hotell med pool och bungalow. När det började dra ihop sig till jul, kom föräldrarna Mårten och Marianne samt systern Johanna dit med sill, hårt bröd, pepparkakor och lussebullar.
– Det var ingen julstämning direkt, men det var mysigt att ha familjen omkring sig, där man satt vid poolen i bikini och med tomteluva i 40 graders värme. Den julen gick mer i det goda köttets och de tunga vinernas tecken än i julskinkans och glöggens. Det var kul att få pröva på, men ingenting jag vill ha som tradition. Julen ska vara vit och firas därhemma. Till nyår far jag gärna iväg till Alperna och åker skidor med min pojkvän Jacob Lindorff.
Hugger granen själv
Lindas familj brukar fira sin jul i sitt fritidshus vid stranden av Malgomajsjön. Den är en av Sveriges djupaste sjöar och brukar kallas ”Det Västerbottniska innanhavet”.
– Det ligger bara en mil från Vilhelmina, där vi bor. Vi har ett jättefint hus med öppen spis och där är snö och 20 grader kallt på julen. Mamma skämmer bort oss med honungsglaserade revbensspjäll, inbakad lax och en nubbesill som är fantastisk. Julgranen klär vi tillsammans på julafton, sedan vi huggit den på tomten. Där köper man inte julgranen på torg, som man gör i Stockholm.
Uganda är ett resmål som Linda rekommenderar med tanke på de unika bergsgorillorna i nationalparken Bwindi i gränslandet mellan Uganda, Rwanda och Kongo. Numera finns bara 600 gorillor kvar som hotas av tjuvjakt och gerillastrider.
– Man går upp i grupper om sex personer med guide och beväpnade vakter, säger Linda som hamnade mitt i en flock gorillor vars ledarhanne, Silverryggen, granskade henne ingående. Hon var klok som stod stilla. Gorillor kan bli aggressiva, om de känner sig hotade.
– Resan anordnas av Äventyrsresor. Man bor enkelt men bra och har såväl bra guider som bra mat. För den som är intresserad av djur, är det här en fantastisk resa.
Den franska ön Korsika i Medelhavet är också en kär plats som Linda gärna återvänder till. Speciellt om hon bara kan vara borta en vecka. Flygtiden är nämligen bara tre timmar.
– Korsika är en av de absolut vackraste öar jag har varit på. Där finns vingårdar och berg med toppar som är högre än Kebnekaise. Där finns dessutom vandringsleder för alla smaker. Man kan gå leder genom dalar och skogar som är 17 dagar långa likaväl som man kan gå tretimmars leder längs kusten. Efter ett tufft pass bland bergen glider man gärna ner i dalen och stannar till vid en liten stuga för att äta god mat. Korsika ligger så nära Italien, att menyn är en blandning mellan det franska och det italienska köket. Ön är välbesökt av turister som oftast håller sig på turistorterna. De som vill ha lite avskildhet behöver bara promenera någon halvtimma längs stranden för att hitta egna vikar och klippor. Och så har de ju staden Calvi, där Europas jetset från franska Rivieran ofta lägger till med sina lyxkryssare. Totalt sett är Korsika lite dyrare än Grekland och Syditalien. Men det är inte så dyrt, att man blir chockad.
Skottland och Irland finns också på listan över Lindas favoriter. I synnerhet den skotska västkusten, där hon gärna seglar mellan öarna.
– Därifrån kommer den typiskt brända, singel malt whiskyn, säger Linda. Talisker är min favorit. Den tillverkas på ön Isle of Skye. Naturen är karg men ändå extremt vacker med sina hedar, havet och de milda vindarna från golfströmmen. Läs gärna Björn Larssons bok ”Den keltiska ringen” som bygger på den speciella mystiken där. Det är fantastiskt att få åka dit om hösten, när morgondimman ligger tät, tills solen går upp.
Alla exotiska resmål till trots, Linda trivs bäst i Sverige. Här lockar framför allt Falsterbo i Skåne, Fjällbacka på Västkusten och Stockholms skärgård. Och så Lappland förstås.
– Tärna Fjällby och Hemavan har bra och breda familjebackar för den som vill åka på skidsemester, säger hon. Men det finns gott om äventyr här hemma också. Vill man ha tuffare skidåkning, kan man välja Borgafjäll med helikopterlyft och offpiståkning.
Monica Antonsson
Svenska favoritresmål (utan inbördes ordning)
– Skanör och Falsterbo i Skåne
– Fjällbacka på Västkusten
– Stockholms skärgård
– Remdalen i Lappland
– Tärna och Hemavan
Utländska favoritresmål (utan inbördes ordning)
– Venezuela
– Uganda
– Sydafrika
– Papua Nya Guinea
– Skottland och Irland
– Korsika
– Island
– Mexico
– Madeira
Året Runt
Nr 23, 2007
Sina många resor till trots har Linda bara en enda gång firat jul utomlands. Det var när Farmen Afrika under tre intensiva månader spelades in i Oudeshoorn i Sydafrika. Deltagarna bodde på en gammal gård i ett ökenlandskap, medan Linda bodde på ett hotell med pool och bungalow. När det började dra ihop sig till jul, kom föräldrarna Mårten och Marianne samt systern Johanna dit med sill, hårt bröd, pepparkakor och lussebullar.
– Det var ingen julstämning direkt, men det var mysigt att ha familjen omkring sig, där man satt vid poolen i bikini och med tomteluva i 40 graders värme. Den julen gick mer i det goda köttets och de tunga vinernas tecken än i julskinkans och glöggens. Det var kul att få pröva på, men ingenting jag vill ha som tradition. Julen ska vara vit och firas därhemma. Till nyår far jag gärna iväg till Alperna och åker skidor med min pojkvän Jacob Lindorff.
Hugger granen själv
Lindas familj brukar fira sin jul i sitt fritidshus vid stranden av Malgomajsjön. Den är en av Sveriges djupaste sjöar och brukar kallas ”Det Västerbottniska innanhavet”.
– Det ligger bara en mil från Vilhelmina, där vi bor. Vi har ett jättefint hus med öppen spis och där är snö och 20 grader kallt på julen. Mamma skämmer bort oss med honungsglaserade revbensspjäll, inbakad lax och en nubbesill som är fantastisk. Julgranen klär vi tillsammans på julafton, sedan vi huggit den på tomten. Där köper man inte julgranen på torg, som man gör i Stockholm.
Uganda är ett resmål som Linda rekommenderar med tanke på de unika bergsgorillorna i nationalparken Bwindi i gränslandet mellan Uganda, Rwanda och Kongo. Numera finns bara 600 gorillor kvar som hotas av tjuvjakt och gerillastrider.
– Man går upp i grupper om sex personer med guide och beväpnade vakter, säger Linda som hamnade mitt i en flock gorillor vars ledarhanne, Silverryggen, granskade henne ingående. Hon var klok som stod stilla. Gorillor kan bli aggressiva, om de känner sig hotade.
– Resan anordnas av Äventyrsresor. Man bor enkelt men bra och har såväl bra guider som bra mat. För den som är intresserad av djur, är det här en fantastisk resa.
Den franska ön Korsika i Medelhavet är också en kär plats som Linda gärna återvänder till. Speciellt om hon bara kan vara borta en vecka. Flygtiden är nämligen bara tre timmar.
– Korsika är en av de absolut vackraste öar jag har varit på. Där finns vingårdar och berg med toppar som är högre än Kebnekaise. Där finns dessutom vandringsleder för alla smaker. Man kan gå leder genom dalar och skogar som är 17 dagar långa likaväl som man kan gå tretimmars leder längs kusten. Efter ett tufft pass bland bergen glider man gärna ner i dalen och stannar till vid en liten stuga för att äta god mat. Korsika ligger så nära Italien, att menyn är en blandning mellan det franska och det italienska köket. Ön är välbesökt av turister som oftast håller sig på turistorterna. De som vill ha lite avskildhet behöver bara promenera någon halvtimma längs stranden för att hitta egna vikar och klippor. Och så har de ju staden Calvi, där Europas jetset från franska Rivieran ofta lägger till med sina lyxkryssare. Totalt sett är Korsika lite dyrare än Grekland och Syditalien. Men det är inte så dyrt, att man blir chockad.
Skottland och Irland finns också på listan över Lindas favoriter. I synnerhet den skotska västkusten, där hon gärna seglar mellan öarna.
– Därifrån kommer den typiskt brända, singel malt whiskyn, säger Linda. Talisker är min favorit. Den tillverkas på ön Isle of Skye. Naturen är karg men ändå extremt vacker med sina hedar, havet och de milda vindarna från golfströmmen. Läs gärna Björn Larssons bok ”Den keltiska ringen” som bygger på den speciella mystiken där. Det är fantastiskt att få åka dit om hösten, när morgondimman ligger tät, tills solen går upp.
Alla exotiska resmål till trots, Linda trivs bäst i Sverige. Här lockar framför allt Falsterbo i Skåne, Fjällbacka på Västkusten och Stockholms skärgård. Och så Lappland förstås.
– Tärna Fjällby och Hemavan har bra och breda familjebackar för den som vill åka på skidsemester, säger hon. Men det finns gott om äventyr här hemma också. Vill man ha tuffare skidåkning, kan man välja Borgafjäll med helikopterlyft och offpiståkning.
Monica Antonsson
Svenska favoritresmål (utan inbördes ordning)
– Skanör och Falsterbo i Skåne
– Fjällbacka på Västkusten
– Stockholms skärgård
– Remdalen i Lappland
– Tärna och Hemavan
Utländska favoritresmål (utan inbördes ordning)
– Venezuela
– Uganda
– Sydafrika
– Papua Nya Guinea
– Skottland och Irland
– Korsika
– Island
– Mexico
– Madeira
Året Runt
Nr 23, 2007
Programledaren Linda Isacsson:
Jag kollapsade på vägen till de vilda djuren i Afrika...
Linda har gjort mängder av äventyrsresor och hon har på nära håll utforskat de utrotningshotade djurens liv. Senaste i TV4-serien "Djur i fara". Men så här års drömmer hon mest om att komma hem till sjön Malgomaj och barndomshemmet i Vilhelmina...
Linda Isacsson, 35, har svårt för att bara sitta ner och prata en stund. Den som vill intervjua henne får följaktligen hoppa i träningsskorna och flåsande försöka hänga med på hennes promenad runt Birkastan i Stockholm. Det är en perfekt runda för intervjuer, säger hon.
– Jag brukar försöka röra på mig varje dag. Oftast promenerar jag en och en halv timma till TV4 eller det produktionsbolag som jag för tillfället jobbar med. Är jag riktigt duktig, går jag hela vägen hem också. Samtidigt försöker jag stöka undan alla jobbsamtal. Men det kan också hända, att jag ringer en vän som jag inte pratat med på länge. Det är inte att motionera. Det hör liksom bara till. Jag inbillar mig, att mina ben kan bära mig hur långt som helst. För att få kondition måste man dessutom springa, spela badminton eller gå på gymmet och köra ett härligt pass.
En telefonintervju är ett betydligt mer realistiskt alternativ än att ränna stan runt i hasorna på Linda. Åtminstone i detta fall. Det är också vad hon helst vill, visar det sig. Hon får gå på i sin egen takt, samtidigt som hon generöst berättar, skrattar gott och svarar på frågor utan att bli det minsta andfådd.
– Mamma hade fullt upp med att hålla mig sysselsatt, när jag var liten. Jag har så mycket spring i benen, att jag bara studsar omkring, om jag tvingats sitta stilla en dag. Jag kan rent av bli påfrestande för min omgivning. Det är skönare att läsa en bok eller slappna av i badkaret om kroppen har varit ute och sprungit innan.
Linda har sina rötter i Vilhelmina i Lappland. Där växte hon upp i myrlandskapet vid foten av fjället omgiven av björkskog. Friluftsliv stod i fokus för familjen. Ofta for de ut på skoter eller tog båten ut på sjön för att fiska. Mamma Marianne är lärare och pappa Mårten driver en elektronikfirma. Han mekar emellertid med lite av varje och förde tidigt över en del av sina kunskaper på Linda och hennes 1 år och 10 månader yngre syster Johanna.
– Vi var inte gamla, när vi fick lära oss byta däck på bilen. Men framför allt lärde han oss skogen och hur man exempelvis hanterar en skoter som gått ner sig. Det gäller att klara sig själv och inte bara stå där handfallen.
Linda beskriver sin pappa som en cowboy som skjuter lerduvor från höften med hagelgevär och vet hur man gräver en bivack i snön om man överraskas av oväder.
– Han är oerhört grabbig och klarar allt. Själv är jag väl snarast en partyarbetare. När jag kommer hem, skottar jag gärna snö och hugger ved. Men jag tröttnar fort. Efter 20 minuter går jag in och dricker te med mamma.
Som liten ville
– Jag brukar försöka röra på mig varje dag. Oftast promenerar jag en och en halv timma till TV4 eller det produktionsbolag som jag för tillfället jobbar med. Är jag riktigt duktig, går jag hela vägen hem också. Samtidigt försöker jag stöka undan alla jobbsamtal. Men det kan också hända, att jag ringer en vän som jag inte pratat med på länge. Det är inte att motionera. Det hör liksom bara till. Jag inbillar mig, att mina ben kan bära mig hur långt som helst. För att få kondition måste man dessutom springa, spela badminton eller gå på gymmet och köra ett härligt pass.
En telefonintervju är ett betydligt mer realistiskt alternativ än att ränna stan runt i hasorna på Linda. Åtminstone i detta fall. Det är också vad hon helst vill, visar det sig. Hon får gå på i sin egen takt, samtidigt som hon generöst berättar, skrattar gott och svarar på frågor utan att bli det minsta andfådd.
– Mamma hade fullt upp med att hålla mig sysselsatt, när jag var liten. Jag har så mycket spring i benen, att jag bara studsar omkring, om jag tvingats sitta stilla en dag. Jag kan rent av bli påfrestande för min omgivning. Det är skönare att läsa en bok eller slappna av i badkaret om kroppen har varit ute och sprungit innan.
Linda har sina rötter i Vilhelmina i Lappland. Där växte hon upp i myrlandskapet vid foten av fjället omgiven av björkskog. Friluftsliv stod i fokus för familjen. Ofta for de ut på skoter eller tog båten ut på sjön för att fiska. Mamma Marianne är lärare och pappa Mårten driver en elektronikfirma. Han mekar emellertid med lite av varje och förde tidigt över en del av sina kunskaper på Linda och hennes 1 år och 10 månader yngre syster Johanna.
Linda beskriver sin pappa som en cowboy som skjuter lerduvor från höften med hagelgevär och vet hur man gräver en bivack i snön om man överraskas av oväder.
– Han är oerhört grabbig och klarar allt. Själv är jag väl snarast en partyarbetare. När jag kommer hem, skottar jag gärna snö och hugger ved. Men jag tröttnar fort. Efter 20 minuter går jag in och dricker te med mamma.
Som liten ville
jag bli lärare
Som barn var Linda fascinerad av berättelsen om Moses. Till sin mamma sa hon, att även hon en dag skulle gå ut och tala till folket.
– Hjälp, tänkte mamma. Min dotter ska bli präst. Fast egentligen ville jag bara bli mellanstadielärare som hon. Jag älskar böcker och jag älskar kunskaper. Dessutom älskar jag att berätta. Och det får jag ju göra i mitt jobb.
Karriären eller kanske rättare sagt vuxenlivet började med att Linda blev Fröken Sverige 1990 - trots att hon var ovan vid höga klackar och inte så gärna tassade omkring i små guldskor. Johanna hade anmält henne och hon såg det mest som en kul grej. När arrangörerna ville, att hon skulle hoppa av skolan, vägrade hon. Och när hon for land och rike runt med de övriga kandidaterna för att visa upp sig, kunde hon dyka upp i hotellens frukostmatsalar utan både smink och skor. Det gick verkligen inte för sig, fick hon veta. När hon väl kom hem igen, hade hon sannerligen inga drömmar om att bli modell i bagaget. Till Los Angeles kom hon i alla fall. Där slutade hon på 16:e plats i Miss Universumtävlingen.
– Jag var 18 år och bestod av 52 kg muskler. Ja, jag hade till och med rutor på magen. Att jag mäter 177 cm i strumplästen har jag haft nytta av även senare i livet. Jag ser ut som en amazonkvinna, när jag kommer ut bland stamfolk och infödingar. Männen räcker mig ofta bara upp till armhålan, så jag har inga problem med att få respekt.
Lillasyster Johanna är numera intendent på Bukowskis smyckeavdelning i Stockholm. Hon gillar konst och smycken och är kanske den tryggare av de båda.
– Det innebär inte, att hon var lugnast, när vi var små. Snarare tvärtom. Vi var oskiljaktiga som Piff och Puff, vare sig vi åkte skidor eller klättrade i trän. I dag bor vi bara ett stenkast från varandra och ses ofta. Hon hänger fortfarande med ut på långfärdsskridskor men kanske inte så ofta på skidor. Just nu är hon gravid, så jag ska bli moster. Det är verkligen jättekul.
Linda är emellertid inte gravid. Åtminstone inte den här dagen, när hon ränner runt i Birkastan och pratar med Året Runt. Alla sådana rykten dementeras härmed.
– Jag blev faktiskt lite chockad, när jag läste på löpsedlarna, att jag var både gift och gravid. Än har jag ingen ring på mitt finger! Inne i tidningen stod det, att jag planerar bli gravid, så snart jag gift mig. Och det är sant. Gifta mig ska jag kanske göra snart…
Linda väntar på ett frieri. I det fallet är hon gammeldags. Frieriet är liksom pojkvännen Jacob Lindorffs, 34, sak. Vad hon ska svara, håller hon hemligt. Hur skulle det annars se ut?
– Fast jag är fasligt kär i honom, säger hon. Jacob är helt fantastisk på alla sätt. Jag blir aldrig uttråkad i hans sällskap. Han uppvaktar mig ständigt och vi har väldigt roligt ihop. Trots att han avskyr att laga mat, får jag peka ut en maträtt i hans kokbok tre gånger i veckan. Sedan handlar han och tillagar just den rätten. Det är sådana saker som gör det. Han överraskar mig ständigt. Efter en kväll med god mat och gott vin kan vi sitta och prata och ha roligt ända tills klockan är tre på natten i vår nya, fina lägenhet.
Linda berättar om sitt engagemang för världens utrotningshotade djur som hon just har gjort en TV-serie om. Under två intensiva veckor pågick kampanjen i TV4 för att genom Världsnaturfonden locka faddrar till geparderna i Namibia, schimpanserna i Uganda, delfinerna utanför Zanzibar, lemurerna på Madagaskar, orangutangerna på Borneo, Tigrarna i Indien, Pandorna i Kina och sälarna i Östersjön.
– Det är faktiskt skrämmande illa ställt i världen. Jag tyckte att jag hade rätt bra koll, men det är mycket värre, än jag någonsin kunnat tro. Hundratals djurarter försvinner varje år. De flesta är småkryp men många tillhör våra mest älskade djur. Och alla behövs för att det ska bli balans. Det finns exempelvis bara 1600 pandor kvar på ett litet område i sydvästra Kina. Om man inte bevarar bambuskogarna där, så kommer de att dö. Våra 5000 sista tigrar har trängts undan, så att de tvingas riva boskap för att få mat. Därför jagas de av bönderna. Kineserna tror dessutom att de blir starkare och får bättre potens av att äta malda tigerben.
Linda har i varje fall gjort vad hon kan så här långt. Härnäst får vi se Linda i en ny omgång av "Bonde söker fru". Inspelningarna pågår för fullt och kommer att ta en stor del av hennes sommar i anspråk. Det hindrar inte att hon också får en välbehövlig semester. Det behövs. Speciellt som hon kollapsade av stress i våras under en nattflygning till Nairobi.
– Vi satt inklämda på dåliga platser långt bak i planet. Luften var dålig och jag har dessutom lågt blodsocker. Jag behövde både vatten och socker och reste mig för att gå på toaletten. Då svimmade jag plötsligt och minns inget mer, förrän jag satt i stolen igen och fotografen höll om mig. Jag var säkert bara borta några sekunder, men det var en varning. Jag ställer stora krav på mig själv och var nog lite pressad. Serien om de utrotningshotade djuren var ju min egen idé, så det var viktigt för mig, att den blev bra.
I sommar ska vi
Som barn var Linda fascinerad av berättelsen om Moses. Till sin mamma sa hon, att även hon en dag skulle gå ut och tala till folket.
– Hjälp, tänkte mamma. Min dotter ska bli präst. Fast egentligen ville jag bara bli mellanstadielärare som hon. Jag älskar böcker och jag älskar kunskaper. Dessutom älskar jag att berätta. Och det får jag ju göra i mitt jobb.
Karriären eller kanske rättare sagt vuxenlivet började med att Linda blev Fröken Sverige 1990 - trots att hon var ovan vid höga klackar och inte så gärna tassade omkring i små guldskor. Johanna hade anmält henne och hon såg det mest som en kul grej. När arrangörerna ville, att hon skulle hoppa av skolan, vägrade hon. Och när hon for land och rike runt med de övriga kandidaterna för att visa upp sig, kunde hon dyka upp i hotellens frukostmatsalar utan både smink och skor. Det gick verkligen inte för sig, fick hon veta. När hon väl kom hem igen, hade hon sannerligen inga drömmar om att bli modell i bagaget. Till Los Angeles kom hon i alla fall. Där slutade hon på 16:e plats i Miss Universumtävlingen.
– Jag var 18 år och bestod av 52 kg muskler. Ja, jag hade till och med rutor på magen. Att jag mäter 177 cm i strumplästen har jag haft nytta av även senare i livet. Jag ser ut som en amazonkvinna, när jag kommer ut bland stamfolk och infödingar. Männen räcker mig ofta bara upp till armhålan, så jag har inga problem med att få respekt.
Lillasyster Johanna är numera intendent på Bukowskis smyckeavdelning i Stockholm. Hon gillar konst och smycken och är kanske den tryggare av de båda.
– Det innebär inte, att hon var lugnast, när vi var små. Snarare tvärtom. Vi var oskiljaktiga som Piff och Puff, vare sig vi åkte skidor eller klättrade i trän. I dag bor vi bara ett stenkast från varandra och ses ofta. Hon hänger fortfarande med ut på långfärdsskridskor men kanske inte så ofta på skidor. Just nu är hon gravid, så jag ska bli moster. Det är verkligen jättekul.
Linda är emellertid inte gravid. Åtminstone inte den här dagen, när hon ränner runt i Birkastan och pratar med Året Runt. Alla sådana rykten dementeras härmed.
– Jag blev faktiskt lite chockad, när jag läste på löpsedlarna, att jag var både gift och gravid. Än har jag ingen ring på mitt finger! Inne i tidningen stod det, att jag planerar bli gravid, så snart jag gift mig. Och det är sant. Gifta mig ska jag kanske göra snart…
– Fast jag är fasligt kär i honom, säger hon. Jacob är helt fantastisk på alla sätt. Jag blir aldrig uttråkad i hans sällskap. Han uppvaktar mig ständigt och vi har väldigt roligt ihop. Trots att han avskyr att laga mat, får jag peka ut en maträtt i hans kokbok tre gånger i veckan. Sedan handlar han och tillagar just den rätten. Det är sådana saker som gör det. Han överraskar mig ständigt. Efter en kväll med god mat och gott vin kan vi sitta och prata och ha roligt ända tills klockan är tre på natten i vår nya, fina lägenhet.
Linda berättar om sitt engagemang för världens utrotningshotade djur som hon just har gjort en TV-serie om. Under två intensiva veckor pågick kampanjen i TV4 för att genom Världsnaturfonden locka faddrar till geparderna i Namibia, schimpanserna i Uganda, delfinerna utanför Zanzibar, lemurerna på Madagaskar, orangutangerna på Borneo, Tigrarna i Indien, Pandorna i Kina och sälarna i Östersjön.
– Det är faktiskt skrämmande illa ställt i världen. Jag tyckte att jag hade rätt bra koll, men det är mycket värre, än jag någonsin kunnat tro. Hundratals djurarter försvinner varje år. De flesta är småkryp men många tillhör våra mest älskade djur. Och alla behövs för att det ska bli balans. Det finns exempelvis bara 1600 pandor kvar på ett litet område i sydvästra Kina. Om man inte bevarar bambuskogarna där, så kommer de att dö. Våra 5000 sista tigrar har trängts undan, så att de tvingas riva boskap för att få mat. Därför jagas de av bönderna. Kineserna tror dessutom att de blir starkare och får bättre potens av att äta malda tigerben.
Linda har i varje fall gjort vad hon kan så här långt. Härnäst får vi se Linda i en ny omgång av "Bonde söker fru". Inspelningarna pågår för fullt och kommer att ta en stor del av hennes sommar i anspråk. Det hindrar inte att hon också får en välbehövlig semester. Det behövs. Speciellt som hon kollapsade av stress i våras under en nattflygning till Nairobi.
– Vi satt inklämda på dåliga platser långt bak i planet. Luften var dålig och jag har dessutom lågt blodsocker. Jag behövde både vatten och socker och reste mig för att gå på toaletten. Då svimmade jag plötsligt och minns inget mer, förrän jag satt i stolen igen och fotografen höll om mig. Jag var säkert bara borta några sekunder, men det var en varning. Jag ställer stora krav på mig själv och var nog lite pressad. Serien om de utrotningshotade djuren var ju min egen idé, så det var viktigt för mig, att den blev bra.
I sommar ska vi
segla i Medelhavet
När Linda blir ledig sätter hon sig på flyget till Vilhelmina. Bara tio minuter med bil från barndomshemmet har familjen sitt fritidshus mitt i skogen vid stranden av sjön Malgomaj som brukar kallas det västerbottniska innanhavet. Här har hon och familjen tillbringat sina somrar, helger och jullov så länge hon minns.
– Jag längtar alltid dit, säger Linda som börjar närma sig hemmet. Det innebär också att vår pratstund närmar sig sitt slut. Hon vill emellertid slå ett slag Vilhelmina.
– Så fort jag kommer hem, vill jag åka ut till stugan vid Malgomaj. Jacob och jag ska visserligen också åka till Corsika och ta en kurs i segling i sommar, men åtminstone några veckor får det bli i Vilhelmina. Mamma lagar fantastisk mat och vi har en brygga med bastu på, kanoter och båtar. Så vi grillar på bryggan, badar bastu och dricker öl. Luften är frisk och vattnet är så rent att man dricker och simmar samtidigt. Där skulle jag faktiskt kunna tänka mig att köpa ett eget hus. Problemet är att ingen vill sälja. Och jag förstår dem. Om man bor där, varför skulle man vilja sälja då?
Monica Antonsson
Hemmets Veckotidning
Nr 52, 2007
På julafton vaknar jag med en tråd knuten om stortån...
– Det är något helt annorlunda, säger Linda som upplevde sin första skånska jul förra året. Det var fantastiskt trevligt men väldigt annorlunda. Annorlunda kommer det även att bli för Jacob i år, när vi ska fira jul med min familj. Men huvudsaken är, att man börjar tidigt och gör julen så lång som möjligt.
Förra året började julen med Lucia. Linda, som är barnsligt förtjust i traditioner, lussade för sin käraste - inte i vit bomullssärk men väl i ett tjusigt nattlinne och med ljuskrona på huvudet.
- Han tyckte det var förtjusande, skrattar Linda som sjöng luciasången så fort hon kunde och bjöd på rykande hett kaffe och lussebullar med saffran och russin i.
– Jag sjunger inte så bra, förklarar hon. Så jag sjöng fort. Men jag kom som ett ljus i mörkret i alla fall och sånt blir man ju glad av.
Vid det laget hade de redan tagit in och klätt en väldig skapelse till julgran på nästan tre meter och med en stam längst ned om 15-20 cm i diameter.
– Det var försäljarens största gran. Den gick knappt in i bilen. Vi fick köra med öppen baklucka och ringa efter hjälp för att kunna baxa in den i lägenheten på andra våningen. Takhöjden räckte men granen var så tät och vid nedtill, att vi fick flytta ut en massa möbler för att den skulle få plats. Julgransfoten var för liten. Vi fick köpa en ny som är extra stor. Vi klädde granen med stjärnor, glitter och ljus, varpå pappa och mamma kom från Vilhelmina för att få fira lite jul med oss, innan vi for till Skåne. Granen stod grön och vacker ända in i februari, innan den slutligen började falla ihop.
Vinternatten är mörkare i Skåne
Linda är särskilt förtjust i att köpa julklappar, slå in dem i dyrt papper och dekorera med fina snören. Julshopping i Paris andra helgen i advent är ett dyrt men härligt avbrott i vardagen som brukar resultera i särskilt många paket. Inför Skåneresan förra året fick de till och med boka av flyget och i stället ta tåget för att allt skulle kunna komma med.
– Jag kände mig som jultomten själv, när vi tog taxi till tågstationen. Vi fick faktiskt ta två bagagevagnar från taxin för att få med allt till tåget. Då kände jag mig verkligen nöjd.
Jacobs familj, som har danska rötter, är minst lika traditionell som hennes egen. Den största skillnaden mellan Skåne och Lappland bestod i avsaknad av snö. Den skånska vinternatten är betydligt mörkare än den lappländska. Julbordets huvudnummer är dessutom kalkon i stället för skinka.
– Jacobs familj har precis samma känsla för julen som vi har, förklarar Linda. Det är mysigt med gemenskapen, den vackra granen och alla klapparna. Familjen bor dessutom vid havet i Falsterbo, där det är väldigt vackert såväl sommar som vinter.
När julen var över bar det av hem igen med alla klappar utan papper. Sedan dess har Linda gjort TV-serien "Djur i fara" om utrotningshotade djur och en tredje säsong av "Bonde söker fru". Tittarsiffrorna blev som väntat höga och visst fick vi se äkta kärlek den här gången också.
– Det är härligt att vara med om det, säger Linda. När någon som varit ungkarl eller singelkvinna länge verkligen träffar någon är det fantastiskt. Att få sitta på första parkett och se hur det där alldeles speciella uppstår mellan två människor är bland det häftigaste man kan vara med om.
Linda älskar sina bönder och tycker att de är sexiga, ett uttalande hon gärna försvarar.
– Man vet ju statistiskt sett att tjejer går igång på starka män med fysiskt arbete som exempelvis rörmokare och snickare. De får gärna ha stora händer och breda axlar bara de utstrålar trygghet. Det sexiga med bönder är att de saknar den där inlärda bilden av romantik, att en kvinna ska uppvaktas med kräftstjärtar och champagne. De kan lika gärna ta sin käresta med sig ut i svinstian en kall novembernatt för att se nyfödda kultingar dia sin mamma. Det är deras sätt att uppvakta. Så var det exempelvis för grisbonden Ernst i Laholm förra året. Han blev så lycklig av att se sina små kultingar, att han blev varm i hela kroppen. Det var hans svar på romantik.
Själv har Linda minsann inte valt någon bonde utan Jacob som är marknadschef på ett spelbolag. Han har friat, som sagt, och hon har svarat ja. Inom ett år ska bröllopet stå, enligt traditionen. När, var och hur är hemligt liksom alla detaljer kring själva frieriet. Rätt som det är, kan vigseln alltså vara över. Först ska de emellertid fira jul i tomtens och renarnas land.
När Linda blir ledig sätter hon sig på flyget till Vilhelmina. Bara tio minuter med bil från barndomshemmet har familjen sitt fritidshus mitt i skogen vid stranden av sjön Malgomaj som brukar kallas det västerbottniska innanhavet. Här har hon och familjen tillbringat sina somrar, helger och jullov så länge hon minns.
– Jag längtar alltid dit, säger Linda som börjar närma sig hemmet. Det innebär också att vår pratstund närmar sig sitt slut. Hon vill emellertid slå ett slag Vilhelmina.
– Så fort jag kommer hem, vill jag åka ut till stugan vid Malgomaj. Jacob och jag ska visserligen också åka till Corsika och ta en kurs i segling i sommar, men åtminstone några veckor får det bli i Vilhelmina. Mamma lagar fantastisk mat och vi har en brygga med bastu på, kanoter och båtar. Så vi grillar på bryggan, badar bastu och dricker öl. Luften är frisk och vattnet är så rent att man dricker och simmar samtidigt. Där skulle jag faktiskt kunna tänka mig att köpa ett eget hus. Problemet är att ingen vill sälja. Och jag förstår dem. Om man bor där, varför skulle man vilja sälja då?
Monica Antonsson
Hemmets Veckotidning
Nr 52, 2007
På julafton vaknar jag med en tråd knuten om stortån...
Julen ska firas grundligt och länge om TV-profilen Linda Isacsson får bestämma.
Hemifrån lappländska Vilhelmina har hon många jultraditioner - och med fästmannen Jacob har hon fått prova på att fira en skånsk jul.
- Det är väldigt annorlunda, säger Linda somhar stora planer för nästa år...
Linda Isacsson, 35, älskar julen! Stort kalas med släkt och vänner ska det vara, julbordets alla läckerheter och fullt av klappar med hemmagjorda rim på. Helst ska julen firas hemma i Vilhelmina i södra Lappland, där det är 20 grader kallt och massor med snö. Med blivande maken Jacob Lindorff, 34, vid sin sida – han har faktiskt friat! – kommer emellertid varannan jul framöver att firas hos hans familj i Skåne.
– Det är något helt annorlunda, säger Linda som upplevde sin första skånska jul förra året. Det var fantastiskt trevligt men väldigt annorlunda. Annorlunda kommer det även att bli för Jacob i år, när vi ska fira jul med min familj. Men huvudsaken är, att man börjar tidigt och gör julen så lång som möjligt.
Förra året började julen med Lucia. Linda, som är barnsligt förtjust i traditioner, lussade för sin käraste - inte i vit bomullssärk men väl i ett tjusigt nattlinne och med ljuskrona på huvudet.
- Han tyckte det var förtjusande, skrattar Linda som sjöng luciasången så fort hon kunde och bjöd på rykande hett kaffe och lussebullar med saffran och russin i.
– Jag sjunger inte så bra, förklarar hon. Så jag sjöng fort. Men jag kom som ett ljus i mörkret i alla fall och sånt blir man ju glad av.
Vid det laget hade de redan tagit in och klätt en väldig skapelse till julgran på nästan tre meter och med en stam längst ned om 15-20 cm i diameter.
– Det var försäljarens största gran. Den gick knappt in i bilen. Vi fick köra med öppen baklucka och ringa efter hjälp för att kunna baxa in den i lägenheten på andra våningen. Takhöjden räckte men granen var så tät och vid nedtill, att vi fick flytta ut en massa möbler för att den skulle få plats. Julgransfoten var för liten. Vi fick köpa en ny som är extra stor. Vi klädde granen med stjärnor, glitter och ljus, varpå pappa och mamma kom från Vilhelmina för att få fira lite jul med oss, innan vi for till Skåne. Granen stod grön och vacker ända in i februari, innan den slutligen började falla ihop.
Linda är särskilt förtjust i att köpa julklappar, slå in dem i dyrt papper och dekorera med fina snören. Julshopping i Paris andra helgen i advent är ett dyrt men härligt avbrott i vardagen som brukar resultera i särskilt många paket. Inför Skåneresan förra året fick de till och med boka av flyget och i stället ta tåget för att allt skulle kunna komma med.
– Jag kände mig som jultomten själv, när vi tog taxi till tågstationen. Vi fick faktiskt ta två bagagevagnar från taxin för att få med allt till tåget. Då kände jag mig verkligen nöjd.
Jacobs familj, som har danska rötter, är minst lika traditionell som hennes egen. Den största skillnaden mellan Skåne och Lappland bestod i avsaknad av snö. Den skånska vinternatten är betydligt mörkare än den lappländska. Julbordets huvudnummer är dessutom kalkon i stället för skinka.
– Jacobs familj har precis samma känsla för julen som vi har, förklarar Linda. Det är mysigt med gemenskapen, den vackra granen och alla klapparna. Familjen bor dessutom vid havet i Falsterbo, där det är väldigt vackert såväl sommar som vinter.
När julen var över bar det av hem igen med alla klappar utan papper. Sedan dess har Linda gjort TV-serien "Djur i fara" om utrotningshotade djur och en tredje säsong av "Bonde söker fru". Tittarsiffrorna blev som väntat höga och visst fick vi se äkta kärlek den här gången också.
– Det är härligt att vara med om det, säger Linda. När någon som varit ungkarl eller singelkvinna länge verkligen träffar någon är det fantastiskt. Att få sitta på första parkett och se hur det där alldeles speciella uppstår mellan två människor är bland det häftigaste man kan vara med om.
Linda älskar sina bönder och tycker att de är sexiga, ett uttalande hon gärna försvarar.
– Man vet ju statistiskt sett att tjejer går igång på starka män med fysiskt arbete som exempelvis rörmokare och snickare. De får gärna ha stora händer och breda axlar bara de utstrålar trygghet. Det sexiga med bönder är att de saknar den där inlärda bilden av romantik, att en kvinna ska uppvaktas med kräftstjärtar och champagne. De kan lika gärna ta sin käresta med sig ut i svinstian en kall novembernatt för att se nyfödda kultingar dia sin mamma. Det är deras sätt att uppvakta. Så var det exempelvis för grisbonden Ernst i Laholm förra året. Han blev så lycklig av att se sina små kultingar, att han blev varm i hela kroppen. Det var hans svar på romantik.
Där har Linda och systern Johanna, som numera är intendent på Bukowskis smyckeavdelning i Stockholm, firat sin barndoms jular med mor- och farföräldrar, kusiner, fastrar, mostrar, far- och morbröder. På den tiden började julen redan den första advent med att huset putsades och fejades. Därefter gick familjen ut för att hugga två granar på tomten – en till huset i stan och en till fritidshuset vid sjön Malgomaj en mil bort.
– Bara att gå ut i skogen, pulsa i snön och att själv hugga sin gran är en upplevelse. Det är inte som i Stockholm, där man måste köpa sin gran av någon förening.
Granarna försågs med elektrisk belysning. Den i stan kläddes amerikanskt vacker med glitter, hjärtan och stjärnor. Den på landet pryddes med hemmagjorda änglar, fåglar och glansiga kulor. På väggen hängdes även adventskalendern upp. Lindas mamma hade sytt den själv med exakt 24 fack som var och ett rymde en lapp. Linda och Johanna turades om att ta en lapp varje dag, följa instruktionerna och ge sig ut på skattjakt.
- Så småningom hittade man dagens paket som kunde innehålla ett par skidhandskar, en påse favoritnötter eller några biobiljetter.
Lindas mamma bakar varje år ett pepparkakshus efter en ritning som Lindas pappa har gjort.
– Vi barn fick klistra ihop huset och dekorera det med godis.
Viktigast på julbordet är mammas honungsglaserade revbensspjäll, hennes hemlagade sill och så kallad nubbesill som är en röra på sill, ägg och inlagd gurka. Hembakt knäckebröd är ett måste liksom den ugnsgriljerade skinkan. Stekt öring från sommarens fisketurer är en annan klassisk anrättning liksom gravad lax.
– Och så måste vi ha mammas hemgjorda upa-glögg förstås utan personligt ansvar. Man blir alldeles rusig efter bara en liten, liten pärla.
Som barn lussade Linda och Johanna i varsin ljuskrona för farmor och farfar som bodde helt nära familjen. Vilhelmina är ju ett tämligen lugnt och stillsamt villasamhälle med bara 5000 invånare.
– Det var väldigt mysigt men ofta så kallt, att himlen var alldeles blårosa. Då knarrar det under skorna och ryker, när man andas.
Linda och Johanna brukade skriva önskelistor om kanske 50 saker vardera. Föräldrarna köpte det mesta.
– Men det var inte bara dyra önskningar listorna. Huvudsaken var att man fick en stor hög på golvet med många paket.
På julaftons morgon vaknade flickorna med varsin tråd knuten om stortån. Än en gång hade deras mamma varit i farten med gåtor och rebusar att lösa, medan de följde tråden genom huset. I andra änden fann de så småningom julens första riktiga klapp som brukade innehålla spel, böcker eller ritgrejor som höll dem sysselsatta i väntan på tomten.
– Numera är det rätt avancerade gåtor som måste lösas för att man ska kunna komma vidare, säger Linda. Mamma är klurig och bra på sånt. I andra änden av tråden kan man hitta en trisslott eller exotiska frukter i en korg. Tyvärr hotar de att sluta. De tycker att vi är vuxna nu och undrar om vi verkligen måste fortsätta med exempelvis tomte. Pappa har tröttnat på att gå ut i kylan och klä ut sig. Som tur är har mamma hoppat in. För visst måste vi ha tomte! Och hon är verkligen bra. Hon är lärare och har förståelse för barn. Johanna är inte lika angelägen som jag, sedan hon fick sin snart ettåriga dotter Stella. Det är jag som vägrar sluta. Innan jag fått egna barn, vill jag banne mig ha tråden…
Monica Antonsson
Hemmets Veckotidning
Nr 40, 2008
Lilla Lykke har förändrat allt...
– Bara att gå ut i skogen, pulsa i snön och att själv hugga sin gran är en upplevelse. Det är inte som i Stockholm, där man måste köpa sin gran av någon förening.
Granarna försågs med elektrisk belysning. Den i stan kläddes amerikanskt vacker med glitter, hjärtan och stjärnor. Den på landet pryddes med hemmagjorda änglar, fåglar och glansiga kulor. På väggen hängdes även adventskalendern upp. Lindas mamma hade sytt den själv med exakt 24 fack som var och ett rymde en lapp. Linda och Johanna turades om att ta en lapp varje dag, följa instruktionerna och ge sig ut på skattjakt.
- Så småningom hittade man dagens paket som kunde innehålla ett par skidhandskar, en påse favoritnötter eller några biobiljetter.
Lindas mamma bakar varje år ett pepparkakshus efter en ritning som Lindas pappa har gjort.
– Vi barn fick klistra ihop huset och dekorera det med godis.
Viktigast på julbordet är mammas honungsglaserade revbensspjäll, hennes hemlagade sill och så kallad nubbesill som är en röra på sill, ägg och inlagd gurka. Hembakt knäckebröd är ett måste liksom den ugnsgriljerade skinkan. Stekt öring från sommarens fisketurer är en annan klassisk anrättning liksom gravad lax.
– Och så måste vi ha mammas hemgjorda upa-glögg förstås utan personligt ansvar. Man blir alldeles rusig efter bara en liten, liten pärla.
Som barn lussade Linda och Johanna i varsin ljuskrona för farmor och farfar som bodde helt nära familjen. Vilhelmina är ju ett tämligen lugnt och stillsamt villasamhälle med bara 5000 invånare.
– Det var väldigt mysigt men ofta så kallt, att himlen var alldeles blårosa. Då knarrar det under skorna och ryker, när man andas.
Linda och Johanna brukade skriva önskelistor om kanske 50 saker vardera. Föräldrarna köpte det mesta.
– Men det var inte bara dyra önskningar listorna. Huvudsaken var att man fick en stor hög på golvet med många paket.
På julaftons morgon vaknade flickorna med varsin tråd knuten om stortån. Än en gång hade deras mamma varit i farten med gåtor och rebusar att lösa, medan de följde tråden genom huset. I andra änden fann de så småningom julens första riktiga klapp som brukade innehålla spel, böcker eller ritgrejor som höll dem sysselsatta i väntan på tomten.
– Numera är det rätt avancerade gåtor som måste lösas för att man ska kunna komma vidare, säger Linda. Mamma är klurig och bra på sånt. I andra änden av tråden kan man hitta en trisslott eller exotiska frukter i en korg. Tyvärr hotar de att sluta. De tycker att vi är vuxna nu och undrar om vi verkligen måste fortsätta med exempelvis tomte. Pappa har tröttnat på att gå ut i kylan och klä ut sig. Som tur är har mamma hoppat in. För visst måste vi ha tomte! Och hon är verkligen bra. Hon är lärare och har förståelse för barn. Johanna är inte lika angelägen som jag, sedan hon fick sin snart ettåriga dotter Stella. Det är jag som vägrar sluta. Innan jag fått egna barn, vill jag banne mig ha tråden…
Monica Antonsson
Hemmets Veckotidning
Nr 40, 2008
Lilla Lykke har förändrat allt...
Jag skämdes för att jag inte ville ha barn!
I sommar har programledaren Linda Isacsson haft familjen med sig under inspelningarna av Bonde söker fru.
- Lykke är världens finaste lilla flicka och Jacob har varit pappaledig, säger Linda som berättar om den sora omställningen att bli mamma...
När Linda Isacsson, 36, i våras drabbades av havandeskapsförgiftning och togs in på sjukhus för akut kejsarsnitt, blev det lite oroligt på TV4.
Åtminstone enligt kvällstidningarnas löpsedlar som skrek ut nyheten med krigsbokstäver.
I all hast fick Agneta Sjödin ta över hennes programledarroll i "Spårlöst". Sedan var frågan, om Linda skulle komma i form igen tillräckligt snabbt för att leda favoritprogrammet "Bonde söker fru". Med en liten sex veckor för tidigt född dotter som bara var 30 centimeter lång och vägde 1,3 kilo var det trots allt ingen självklarhet.
För Linda och fästmannen Jacob Lindorff, 35, var "bonden" förstås det minsta bekymret. Att lilla Lykke mådde bra och började växa till sig, var det viktigaste. I dag vill Linda överhuvudtaget inte höra talas om dramatiken kring dotterns födelse. Det är över. Hon mår bra. Framför allt är det privat.
– Just nu är det bara Lykke, Jacob och jag, säger hon. Det fina vi har tillsammans är bara vårt. Så småningom vill jag kanske berätta mer.
Lilla Lykke har växt till sig och utvecklas som hon ska. Att döma av "sångövningarna" som tränger fram genom telefonen är fyramånadersbabyn hur pigg som helst.
– Hon är världens finaste lilla flicka, säger Linda. Det var dramatiskt i början, men det gick bra. Hon har varit perfekt hela vägen. Det är samma sak med mig. Jag är pigg och mår hur bra som helst. Vi delar på föräldraskapet. Det är superskönt.
Linda berättar om några av hennes manliga kollegor, att de som nyblivna pappor i början kände sig lite utanför.
– Det brukar ju vara så, att mor och barn blir ett. Men Jacob har varit pappaledig hela sommaren. Han är helt suverän. Vem kunde ana, att han var ett kap, även när det gäller barn? Det finns något helt fenomenalt i att han har varit pappaledig så här tidigt. Lykke fokuserar lika mycket på honom som på mig. Vi är tre i vår lilla enhet.
Det var Jacobs danska farmor som föreslog, att flickan skulle heta Lykke. Linda och Jacob ville emellertid vänta, tills hon var född, innan de bestämde sig.
– Så snart hon kom ut, såg vi, att det var rätt namn för henne. Och så är det nog, vad jag har förstått. Man kan se på barnet, vad det ska heta. För oss var det självklart med en gång, att kalla henne Lykke.
Föräldraskapet blev förstås en stor omställning för både Linda och Jacob. Så är det ju för de flesta föräldrar.
– Jag har faktiskt aldrig förstått storheten med få barn, säger Linda. Många av mina bekanta har drömt, längtat och pratat om det länge. Det har inte jag. Och det har jag till och med skämts lite för. När det väl blev av, kändes det bara rätt. Det var fantastiskt. Nu har vi en liten människa att ta hand om som behöver vår uppmärksamhet och massor med kärlek.
Man spelar in på två
För Linda och fästmannen Jacob Lindorff, 35, var "bonden" förstås det minsta bekymret. Att lilla Lykke mådde bra och började växa till sig, var det viktigaste. I dag vill Linda överhuvudtaget inte höra talas om dramatiken kring dotterns födelse. Det är över. Hon mår bra. Framför allt är det privat.
– Just nu är det bara Lykke, Jacob och jag, säger hon. Det fina vi har tillsammans är bara vårt. Så småningom vill jag kanske berätta mer.
Lilla Lykke har växt till sig och utvecklas som hon ska. Att döma av "sångövningarna" som tränger fram genom telefonen är fyramånadersbabyn hur pigg som helst.
– Hon är världens finaste lilla flicka, säger Linda. Det var dramatiskt i början, men det gick bra. Hon har varit perfekt hela vägen. Det är samma sak med mig. Jag är pigg och mår hur bra som helst. Vi delar på föräldraskapet. Det är superskönt.
Linda berättar om några av hennes manliga kollegor, att de som nyblivna pappor i början kände sig lite utanför.
– Det brukar ju vara så, att mor och barn blir ett. Men Jacob har varit pappaledig hela sommaren. Han är helt suverän. Vem kunde ana, att han var ett kap, även när det gäller barn? Det finns något helt fenomenalt i att han har varit pappaledig så här tidigt. Lykke fokuserar lika mycket på honom som på mig. Vi är tre i vår lilla enhet.
Det var Jacobs danska farmor som föreslog, att flickan skulle heta Lykke. Linda och Jacob ville emellertid vänta, tills hon var född, innan de bestämde sig.
– Så snart hon kom ut, såg vi, att det var rätt namn för henne. Och så är det nog, vad jag har förstått. Man kan se på barnet, vad det ska heta. För oss var det självklart med en gång, att kalla henne Lykke.
Föräldraskapet blev förstås en stor omställning för både Linda och Jacob. Så är det ju för de flesta föräldrar.
– Jag har faktiskt aldrig förstått storheten med få barn, säger Linda. Många av mina bekanta har drömt, längtat och pratat om det länge. Det har inte jag. Och det har jag till och med skämts lite för. När det väl blev av, kändes det bara rätt. Det var fantastiskt. Nu har vi en liten människa att ta hand om som behöver vår uppmärksamhet och massor med kärlek.
Man spelar in på två
gårdar samtidigt
Efter en kort mammaledighet tog Linda itu med "Bonde söker fru", programmet hon kallar sin andra bebis. Jacob tog pappaledigt, som sagt, och flyttade med Lykke till den ort Linda valde att bo på och utgå från.
– De har bott på en plats i lugn och ro. Jag har pendlat fram och åter. Annars hade det inte gått. Inspelningarna går till så, att vi har två team som spelar in på två gårdar parallellt. Jag och producenten åker emellan.
Inspelningarna har genomförts under fem intensiva sommarveckor. Sommaren lyckades just då bjuda på klarblå himmel och en varmt lysande sol. Det blir därför inte särskilt mycket regn i programmen, säger Linda.
Fyra bönder, som ville ha hjälp med att finna kärleken, valdes ut. Mjölkbonden Hanna Johansson, 22, i Falköping är en av de lyckliga. Spannmålsbonden Magnus Englund, 30, i Köping, som har fem köttkor och spelar trummor, är en annan liksom nötköttsbonden Per Larsson, 42, i Eslöv. Hästbonden Peter Gustafson, 35, i Gottröra står för årets sensation.
– Många har reagerat över att en av bönderna är homosexuell, säger Linda. Men enda kriteriet för att få vara med är, att man är en bonde och söker kärleken. Sedan spelar det ingen roll vilken sexuell läggning man har. Det känns jätteroligt, att han vågade söka.
Linda berättar, att alla bönderna även denna gång gjorde djupt seriösa val i hopp om att finna en livslång kärlek. Av tio intressenter för var och en väljer de under seriens gång fyra möjliga partners som får flytta in på gården. Sedan får tittarna följa utvecklingen framför tv-apparaterna.
– Det finns rejält med kärlek i den här programomgången också, säger Linda. Själv är hon budbäraren som vore hon kärleksguden Amor själv. Några detaljer avslöjar hon emellertid inte.
– Du kan skriva, att det finns en god potential för kärlek även i år. De medverkande är seriösa och tar det hela på allvar. De vet ju, att det har lyckats väl för flera tidigare bönder. Se bara på Mikael Larsson och Marita Carlqvist. De är gifta nu. Anders Jönsson och Isabel Ornby har förlovat sig och blivit sambos. Det har även Susanne Brännemo och Per-Inge Södervall. Anders och Isabell har skrivit till redaktionen flera gånger och tackat för, att vi hjälpt dem finna varandra. De är så lyckliga, skriver de. Det är förstås roligt att höra. Det är ett bevis så gott som något på, att konceptet fungerar.
Linda tror att tiden är mogen för alternativa sätt att träffas. Numera möts nog fler på internet än på restaurang och diskotek.
– Folk har ju så mycket att göra nu för tiden. Själv har jag ju en väldigt tacksam roll som bara får gå in i handlingen och pussla ihop dem.
Linda hoppas på en fortsättning av såväl "Spårlöst" som "Bonde söker fru". Speciellt glad är hon över, att "Spårlöst" numera har en hel timma till sitt förfogande.
– Mänskliga relationer är alltid spännande, vare sig det gäller mellan föräldrar, barn, vänner eller arbetskollegor. Det är ju relationer livet kretsar kring. Och det är det båda de här programmen handlar om.
Först ska Linda emellertid vara mammaledig ända fram till jul. Två veckolånga solresor är inbokade för att hennes lilla familj ska få välbehövlig vila och rekreation efter alla strapatser. Några långa resor är det däremot inte tal. Medelhavet ligger nära och kan nås med direktflyg på bara tre timmar.
– Jag älskar den svenska sommaren, säger Linda. Men när den är så regnig och blåsig som den har varit de sista veckorna, känns den mest bara deppig. Men Medelhavet är fint så här års. Nu får vi två sköna veckor i solen tillsammans, innan hösten kommer. Får man bara en tillräckligt stor dos med sol, infinner sig känslan av att man har haft en sommar. Då blir även hösten fin.
Det är första gången lilla Lykke ska flyga. Det är framför allt därför, Linda och Jacob har valt en kort resa den här gången. Hon ska ha det bra. Det är det viktigaste. Någon vagga i taket på flygplanet har hon emellertid inte bett att få.
– Än så länge vill jag ha Lykke i famnen, erkänner hon. Lykke ska sitta hos mig…
Så småningom ska Linda och Jacob ställa till med bröllop. Han har friat och hon har sagt ja. Ett sommarbröllop lär stå på menyn, så hon har antagligen vintern på sig att planera. Om de inte väljer att gifta sig utomlands förstås…
- Just det, säger hon och skrattar.
Flera barn finns i alla fall med i planeringen.
– Det är klart, att jag vill ha flera barn. Lykke är ju det mest fantastiska som har hänt mig. Om Jacob och jag tyckte, att vi hade allt förut - att livet var kärleksfullt, härligt och glatt - känns det till och med ännu bättre nu. Våra liv har plötsligt fått en extra mening.
Monica Antonsson
Året Runt
Efter en kort mammaledighet tog Linda itu med "Bonde söker fru", programmet hon kallar sin andra bebis. Jacob tog pappaledigt, som sagt, och flyttade med Lykke till den ort Linda valde att bo på och utgå från.
– De har bott på en plats i lugn och ro. Jag har pendlat fram och åter. Annars hade det inte gått. Inspelningarna går till så, att vi har två team som spelar in på två gårdar parallellt. Jag och producenten åker emellan.
Inspelningarna har genomförts under fem intensiva sommarveckor. Sommaren lyckades just då bjuda på klarblå himmel och en varmt lysande sol. Det blir därför inte särskilt mycket regn i programmen, säger Linda.
Fyra bönder, som ville ha hjälp med att finna kärleken, valdes ut. Mjölkbonden Hanna Johansson, 22, i Falköping är en av de lyckliga. Spannmålsbonden Magnus Englund, 30, i Köping, som har fem köttkor och spelar trummor, är en annan liksom nötköttsbonden Per Larsson, 42, i Eslöv. Hästbonden Peter Gustafson, 35, i Gottröra står för årets sensation.
– Många har reagerat över att en av bönderna är homosexuell, säger Linda. Men enda kriteriet för att få vara med är, att man är en bonde och söker kärleken. Sedan spelar det ingen roll vilken sexuell läggning man har. Det känns jätteroligt, att han vågade söka.
Linda berättar, att alla bönderna även denna gång gjorde djupt seriösa val i hopp om att finna en livslång kärlek. Av tio intressenter för var och en väljer de under seriens gång fyra möjliga partners som får flytta in på gården. Sedan får tittarna följa utvecklingen framför tv-apparaterna.
– Det finns rejält med kärlek i den här programomgången också, säger Linda. Själv är hon budbäraren som vore hon kärleksguden Amor själv. Några detaljer avslöjar hon emellertid inte.
– Du kan skriva, att det finns en god potential för kärlek även i år. De medverkande är seriösa och tar det hela på allvar. De vet ju, att det har lyckats väl för flera tidigare bönder. Se bara på Mikael Larsson och Marita Carlqvist. De är gifta nu. Anders Jönsson och Isabel Ornby har förlovat sig och blivit sambos. Det har även Susanne Brännemo och Per-Inge Södervall. Anders och Isabell har skrivit till redaktionen flera gånger och tackat för, att vi hjälpt dem finna varandra. De är så lyckliga, skriver de. Det är förstås roligt att höra. Det är ett bevis så gott som något på, att konceptet fungerar.
Linda tror att tiden är mogen för alternativa sätt att träffas. Numera möts nog fler på internet än på restaurang och diskotek.
– Folk har ju så mycket att göra nu för tiden. Själv har jag ju en väldigt tacksam roll som bara får gå in i handlingen och pussla ihop dem.
Linda hoppas på en fortsättning av såväl "Spårlöst" som "Bonde söker fru". Speciellt glad är hon över, att "Spårlöst" numera har en hel timma till sitt förfogande.
– Mänskliga relationer är alltid spännande, vare sig det gäller mellan föräldrar, barn, vänner eller arbetskollegor. Det är ju relationer livet kretsar kring. Och det är det båda de här programmen handlar om.
Först ska Linda emellertid vara mammaledig ända fram till jul. Två veckolånga solresor är inbokade för att hennes lilla familj ska få välbehövlig vila och rekreation efter alla strapatser. Några långa resor är det däremot inte tal. Medelhavet ligger nära och kan nås med direktflyg på bara tre timmar.
– Jag älskar den svenska sommaren, säger Linda. Men när den är så regnig och blåsig som den har varit de sista veckorna, känns den mest bara deppig. Men Medelhavet är fint så här års. Nu får vi två sköna veckor i solen tillsammans, innan hösten kommer. Får man bara en tillräckligt stor dos med sol, infinner sig känslan av att man har haft en sommar. Då blir även hösten fin.
Det är första gången lilla Lykke ska flyga. Det är framför allt därför, Linda och Jacob har valt en kort resa den här gången. Hon ska ha det bra. Det är det viktigaste. Någon vagga i taket på flygplanet har hon emellertid inte bett att få.
– Än så länge vill jag ha Lykke i famnen, erkänner hon. Lykke ska sitta hos mig…
Så småningom ska Linda och Jacob ställa till med bröllop. Han har friat och hon har sagt ja. Ett sommarbröllop lär stå på menyn, så hon har antagligen vintern på sig att planera. Om de inte väljer att gifta sig utomlands förstås…
- Just det, säger hon och skrattar.
Flera barn finns i alla fall med i planeringen.
– Det är klart, att jag vill ha flera barn. Lykke är ju det mest fantastiska som har hänt mig. Om Jacob och jag tyckte, att vi hade allt förut - att livet var kärleksfullt, härligt och glatt - känns det till och med ännu bättre nu. Våra liv har plötsligt fått en extra mening.
Monica Antonsson
Året Runt
Nr 48, 2009
Programledaren Linda Isacsson:
Programledaren Linda Isacsson:
Jag åkte på tidernas blåsning i TV-studion
Linda var höggravid under inspelningen av "Bonde söker fru" och just nu är hon mammaledig med sin knappt tre månader gamla dotter.
Tidigare i år gifte sig Linda med sin Jacob och inför bröllopet bjöds hon på en stor överraskning av sina arbetskamrater.
Efter några händelserika år är Linda Isacsson, 37, äntligen mammaledig. Hon har avslutat såväl ”Expedition Robinson” som ”Bonde söker fru” för säsongen och ägnar sig helhjärtat åt familjen.
Samtidigt är hon öppen för nya förslag. Dyker det upp ett trevligt programledarjobb som lockar henne, så går det alldeles utmärkt att kombinera med mammarollen.
- Men just nu njuter jag av barnen och av att bara vara mamma, säger Linda i samband med att TV4 presenterar årets bönder inför sändningsstarten. Bönderna är samlade och Linda gör ett nedslag på jobbet för att än en gång få träffa dem alla. Bara sex veckor har gått sedan hon nedkom med yngsta dottern som ännu inte fått något namn. Babyn är hemma med pappa Jacob Lindorff, 36, medan äldsta dottern Lykke är på dagis.
- Lykke har hunnit bli ett och ett halvt år nu, säger Linda och försäkrar att dottern är världens sötaste lilla charmtroll.
- Men så säger förstås alla föräldrar om sina barn.
Att Lykke går på dagis några timmar om dagen betyder att Linda kan koncentrera sig på minstingen, amma i lugn och ro och ta timslånga promenader med barnvagnen.
- När Lillan låg i magen hette hon Fredde, skrattar Linda. Vi trodde att det skulle bli en pojke. Och om det mot förmodan blev det en flicka skulle hon heta Fredrika. Det var hur självklart som helst. Men när Lillan väl var född såg hon inte ut som en Fredrika. Så vi fick tänka om. Sedan dess har vi haft flera förslag på namn. Just nu lutar det åt att hon får heta Leia.
Det var mitt under inspelningen av årets ”Expedition Robinson” som Linda plötsligt insåg att hon var gravid på nytt. Hon och familjen befann sig på samma ö i Palawans skärgård på Filipinerna som det övriga Robinsongänget. De bodde bra och åt gott till skillnad från tävlingsdeltagarna som onekligen kämpade för sin överlevnad. Allt enligt reglerna.
- Jacob och jag har hela tiden planerat för två barn men det var lite oväntat att det skulle bli verklighet så snart. Vi blev både glada och överraskade samtidigt som jag blev väldigt orolig med tanke på min förra graviditet.
Jag hade havande-
- Men just nu njuter jag av barnen och av att bara vara mamma, säger Linda i samband med att TV4 presenterar årets bönder inför sändningsstarten. Bönderna är samlade och Linda gör ett nedslag på jobbet för att än en gång få träffa dem alla. Bara sex veckor har gått sedan hon nedkom med yngsta dottern som ännu inte fått något namn. Babyn är hemma med pappa Jacob Lindorff, 36, medan äldsta dottern Lykke är på dagis.
- Lykke har hunnit bli ett och ett halvt år nu, säger Linda och försäkrar att dottern är världens sötaste lilla charmtroll.
- Men så säger förstås alla föräldrar om sina barn.
Att Lykke går på dagis några timmar om dagen betyder att Linda kan koncentrera sig på minstingen, amma i lugn och ro och ta timslånga promenader med barnvagnen.
- När Lillan låg i magen hette hon Fredde, skrattar Linda. Vi trodde att det skulle bli en pojke. Och om det mot förmodan blev det en flicka skulle hon heta Fredrika. Det var hur självklart som helst. Men när Lillan väl var född såg hon inte ut som en Fredrika. Så vi fick tänka om. Sedan dess har vi haft flera förslag på namn. Just nu lutar det åt att hon får heta Leia.
Det var mitt under inspelningen av årets ”Expedition Robinson” som Linda plötsligt insåg att hon var gravid på nytt. Hon och familjen befann sig på samma ö i Palawans skärgård på Filipinerna som det övriga Robinsongänget. De bodde bra och åt gott till skillnad från tävlingsdeltagarna som onekligen kämpade för sin överlevnad. Allt enligt reglerna.
- Jacob och jag har hela tiden planerat för två barn men det var lite oväntat att det skulle bli verklighet så snart. Vi blev både glada och överraskade samtidigt som jag blev väldigt orolig med tanke på min förra graviditet.
Jag hade havande-
skapsförgiftning
När Linda var gravid med Lykke i vecka 28 hände det som faktiskt inte fick hända. Hon skulle spela in ”Spårlöst” i Japan, Island och Afrika men kände sig tröttare än vanligt. Resan till Japan gick bra men sedan var det stopp. Trots att hon åt mycket och var gravid gick hon ner i vikt. Läkarna konstaterade en begynnande havandeskapsförgiftning vilket är förenat med livsfara för både mor och barn.
- Det var fruktansvärt otäckt, säger Linda som ju till vardags är känd för såväl mod som osedvanlig styrka i samband med sina våghalsiga äventyr.
- När jag väl förstod vad det handlade om, kände jag en rädsla jag aldrig tidigare känt. Jag hade tagit allt för givet. Man skulle vara gravid i nio månader, föda barnet och sedan skulle allt vara som vanligt igen. Plötsligt insåg jag hur mycket det ofödda lilla knytet betydde för mig och att det var viktigast av allt att hon skulle överleva.
Linda blev sjukskriven och ordinerad sängläge. Dag efter dag, vecka efter vecka ut låg hon framför TV:n och försöka hålla modet uppe. Värdena gick upp och ner och när de var som sämst fick både hon och Jacob för säkerhets skull sova över på sjukhuset.
När Linda var gravid med Lykke i vecka 28 hände det som faktiskt inte fick hända. Hon skulle spela in ”Spårlöst” i Japan, Island och Afrika men kände sig tröttare än vanligt. Resan till Japan gick bra men sedan var det stopp. Trots att hon åt mycket och var gravid gick hon ner i vikt. Läkarna konstaterade en begynnande havandeskapsförgiftning vilket är förenat med livsfara för både mor och barn.
- Det var fruktansvärt otäckt, säger Linda som ju till vardags är känd för såväl mod som osedvanlig styrka i samband med sina våghalsiga äventyr.
- När jag väl förstod vad det handlade om, kände jag en rädsla jag aldrig tidigare känt. Jag hade tagit allt för givet. Man skulle vara gravid i nio månader, föda barnet och sedan skulle allt vara som vanligt igen. Plötsligt insåg jag hur mycket det ofödda lilla knytet betydde för mig och att det var viktigast av allt att hon skulle överleva.
Efter fem veckor konstaterade läkarna att barnet vägde 1300 gram och 30 cm långt men hade slutat växa. Linda förlöstes med akut kejsarsnitt för att barnet skulle få en chans att växa utanför livmodern.
Och att Lykke ärvt sin mammas styrka gav hon prov på direkt. Hon skrek i högan sky och andades själv vilket sannerligen inte är någon självklarhet för så små barn.
Linda mådde desto sämre. Det fanns till och med risk för hjärtinfarkt. Så när Jacob och Lykke fick åka upp till vårdavdelningen fördes Linda till intensiven. Men hon repade sig snabbt och kunde återförenas med familjen.
- Det var kanske inte så konstigt att jag blev orolig, säger Linda. Det kunde ju ha blivit lika eländigt den här gången!
Vår bröllopsfest
Linda mådde desto sämre. Det fanns till och med risk för hjärtinfarkt. Så när Jacob och Lykke fick åka upp till vårdavdelningen fördes Linda till intensiven. Men hon repade sig snabbt och kunde återförenas med familjen.
- Det var kanske inte så konstigt att jag blev orolig, säger Linda. Det kunde ju ha blivit lika eländigt den här gången!
Vår bröllopsfest
pågick i tre dagar!
Linda skulle just börja spela in ”Bonde söker fru” och bestämde sig för att löpa linan ut. Det fick bära eller brista.
- Vi kör så länge det går, tänkte jag. Det fanns visserligen risk för att jag skulle få föda i ett stall hos någon av bönderna - vi höll ju på tills jag var i åttonde månaden – men det gick det bra hela vägen. Jag hade oroat mig i onödan. Graviditeten var fantastisk och förlossningen gick jättebra. Jag gick bara upp nio kilo och mådde bra hela tiden.
Linda och Jacob hade egentligen tänkt gifta sig innan de blev föräldrar första gången. Dramatiken kring graviditeten med Lykke gjorde att de helt enkelt inte hann. Bröllopet var därför planerat till i midsomras. Att nu även Lillan hade anmält sin ankomst till världen förändrade ingenting.
- Vi gifte oss på en gård i en liten by i Toscana i Italien, säger Linda. Bröllopet vill jag ha för mig själv men jag kan säga så mycket som att alla våra vänner kom ner och var med på festen som pågick i dagarna tre.
Linda blev rejält lurad av arbetskamraterna inför bröllopet. Hon kallades in till TV4 för så kallad trendspaning. Det innebar att hon och hennes chef, programdirektör Åsa Sjöberg, skulle diskutera framtidens TV i Nyhetsmorgon. Är det verkligen dokusåporna som ska rädda TV-bolagen, undrade programledaren. Linda svarade snällt på alla frågor och anade inte att alltihop var en bluff. Hon satt i rätt studio och intervjuades av ordinarie programledaren men tittarna såg bara reklam.
- Jag misstänkte ingenting, säger Linda. Jag hade ju suttit i sminket precis som vanligt, pratat med andra medverkande och noterat att det var samma kameraman som vanligt. Plötsligt sa Åsa att hon skulle avslöja min efterträdare i Robinson. Vad menar hon, tänkte jag. Det är ju fruktansvärt oproffsigt att gå ut med en sådan sak utan att först informera mig. Och värre blev det. Hon sa att både jag och den nya programledaren är blonda och har kurvorna på rätt ställen. Ja, vi har till och med samma namn. Jag blev chockad och undrade om Åsa hade fått en knäpp. Jag lyckades hålla masken tills hon avslöjade att min efterträdare skulle vara Linda Rosing.
”Shit”, sa Linda som i samma stund fick se skrattande arbetskamrater strömma in i studion för att röva bort henne på möhippa.
- Vilken blåsning! Jag misstänkte ingenting. Det var verkligen bra gjort.
Möhippan gick i sensualitetens tecken. Linda fick bland annat göra ett strip-aerobic-pass, en tämligen ny motionsform initierad av kändisar som Madonna och Carmen Electra som den blivande kronprinsessgemålen Daniel Westling har lanserat i Sverige.
- Det var väldigt jobbigt men kul, säger Linda. Sedan åt vi en härlig lunch och det var bara början. Möhippan pågick hela dagen och långt in på småtimmarna.
Och nu är Linda alltså en lyckligt gift tvåbarnsmamma och ska så förbli. Hon har gjort sitt vad gäller barnafödande. Två barn är precis lagom.
- Nu ska Jacob och jag se till att de barn vi har blir två fina, väluppfostrade flickor med mycket tid över för sina föräldrar. Jag längtar dessutom efter att få komma i form och bli kvinna som vanligt igen. Just nu är min kropp till för barnen. Amningen gör att jag inte ens känner någon lust att köpa kläder. Men jag har verkligen en tacksam figur. Sex veckor efter förlossningen har jag bara två överviktskilon kvar att kämpa med.
Jag är förtjust i
Linda skulle just börja spela in ”Bonde söker fru” och bestämde sig för att löpa linan ut. Det fick bära eller brista.
- Vi kör så länge det går, tänkte jag. Det fanns visserligen risk för att jag skulle få föda i ett stall hos någon av bönderna - vi höll ju på tills jag var i åttonde månaden – men det gick det bra hela vägen. Jag hade oroat mig i onödan. Graviditeten var fantastisk och förlossningen gick jättebra. Jag gick bara upp nio kilo och mådde bra hela tiden.
Linda och Jacob hade egentligen tänkt gifta sig innan de blev föräldrar första gången. Dramatiken kring graviditeten med Lykke gjorde att de helt enkelt inte hann. Bröllopet var därför planerat till i midsomras. Att nu även Lillan hade anmält sin ankomst till världen förändrade ingenting.
- Vi gifte oss på en gård i en liten by i Toscana i Italien, säger Linda. Bröllopet vill jag ha för mig själv men jag kan säga så mycket som att alla våra vänner kom ner och var med på festen som pågick i dagarna tre.
Linda blev rejält lurad av arbetskamraterna inför bröllopet. Hon kallades in till TV4 för så kallad trendspaning. Det innebar att hon och hennes chef, programdirektör Åsa Sjöberg, skulle diskutera framtidens TV i Nyhetsmorgon. Är det verkligen dokusåporna som ska rädda TV-bolagen, undrade programledaren. Linda svarade snällt på alla frågor och anade inte att alltihop var en bluff. Hon satt i rätt studio och intervjuades av ordinarie programledaren men tittarna såg bara reklam.
- Jag misstänkte ingenting, säger Linda. Jag hade ju suttit i sminket precis som vanligt, pratat med andra medverkande och noterat att det var samma kameraman som vanligt. Plötsligt sa Åsa att hon skulle avslöja min efterträdare i Robinson. Vad menar hon, tänkte jag. Det är ju fruktansvärt oproffsigt att gå ut med en sådan sak utan att först informera mig. Och värre blev det. Hon sa att både jag och den nya programledaren är blonda och har kurvorna på rätt ställen. Ja, vi har till och med samma namn. Jag blev chockad och undrade om Åsa hade fått en knäpp. Jag lyckades hålla masken tills hon avslöjade att min efterträdare skulle vara Linda Rosing.
- Vilken blåsning! Jag misstänkte ingenting. Det var verkligen bra gjort.
Möhippan gick i sensualitetens tecken. Linda fick bland annat göra ett strip-aerobic-pass, en tämligen ny motionsform initierad av kändisar som Madonna och Carmen Electra som den blivande kronprinsessgemålen Daniel Westling har lanserat i Sverige.
- Det var väldigt jobbigt men kul, säger Linda. Sedan åt vi en härlig lunch och det var bara början. Möhippan pågick hela dagen och långt in på småtimmarna.
Och nu är Linda alltså en lyckligt gift tvåbarnsmamma och ska så förbli. Hon har gjort sitt vad gäller barnafödande. Två barn är precis lagom.
- Nu ska Jacob och jag se till att de barn vi har blir två fina, väluppfostrade flickor med mycket tid över för sina föräldrar. Jag längtar dessutom efter att få komma i form och bli kvinna som vanligt igen. Just nu är min kropp till för barnen. Amningen gör att jag inte ens känner någon lust att köpa kläder. Men jag har verkligen en tacksam figur. Sex veckor efter förlossningen har jag bara två överviktskilon kvar att kämpa med.
Jag är förtjust i
alla "mina" bönder
Linda kommer självklart att följa sina bönder med stort intresse hemma i tv-soffan. Hon är uppriktigt förtjust i dem alla och håller kontakt med flera av dem som medverkat tidigare säsonger.
- De är helt enkelt duktiga på att höra av sig, säger hon. Magnus och Emma Englund från förra årets omgång - de som sedan gifte sig i TV - kom till exempel förbi när vi spelade in årets avsnitt på Sundbyholms slott. De berättade att de väntar sitt första barn nu.
Och äkta kärlek blir det den här gången också. Det försäkrar Linda utan att med en min avslöja vem eller vilka av bönderna som möter kärleken den här gången.
- Alla som är med är där för kärlekens skull. Ingen är där för att visa upp sig eller bli kändis. Vi får vara med om heta känslor, svartsjuka, romantik och kärlek i en ovanligt händelserik omgång som slutar med att minst en av bönderna träffar sitt livs stora kärlek, säger Linda lyckligt.
- Kärlek är ju det bästa vi har så sånt är fantastiskt att få vara med om.
Monica Antonsson
Linda kommer självklart att följa sina bönder med stort intresse hemma i tv-soffan. Hon är uppriktigt förtjust i dem alla och håller kontakt med flera av dem som medverkat tidigare säsonger.
- De är helt enkelt duktiga på att höra av sig, säger hon. Magnus och Emma Englund från förra årets omgång - de som sedan gifte sig i TV - kom till exempel förbi när vi spelade in årets avsnitt på Sundbyholms slott. De berättade att de väntar sitt första barn nu.
Och äkta kärlek blir det den här gången också. Det försäkrar Linda utan att med en min avslöja vem eller vilka av bönderna som möter kärleken den här gången.
- Alla som är med är där för kärlekens skull. Ingen är där för att visa upp sig eller bli kändis. Vi får vara med om heta känslor, svartsjuka, romantik och kärlek i en ovanligt händelserik omgång som slutar med att minst en av bönderna träffar sitt livs stora kärlek, säger Linda lyckligt.
- Kärlek är ju det bästa vi har så sånt är fantastiskt att få vara med om.
Monica Antonsson
