25 nov 2010
Micke Leijnegard hjälpte sina föräldrar att frälsa Norrland
Mamma och pappa blev grundlurade av Maranata
Den största superhjälten i Micke Leijnegards liv är hans mamma som födde och fostrade fem barn under mycket svåra förhållanden.
Själv tycker han det kan vara kämpigt med ett barn...
Micke Leijnegards liv så här långt är en enda lång klassresa. Från att ha vuxit upp under ytterst knappa förhållanden i, som han säger, ett väckelsekristet hem har han skördat framgångar som journalist och firad tv-stjärna. Vid fyllda 46 är han lycklig sambo med Sanna Norell, 33, och nybliven pappa till snart ettårige sonen Igor. Familjen bor i en trivsam lägenhet på Södermalm i Stockholm. Bättre kan det knappast bli.
– När jag flyttade ner från Umeå till Stockholm 2004 fick jag rådet att bosätta mig på Söder, säger Micke när vi en snöslaskig dag ses i Sveriges Radios lunchrestaurang. Han har just avslutat "Godmorron Sverige" och tagit sig hit från TV-huset via en underjordisk kulvert.
Frikyrkligt hem
– Jag visste ingenting om stockholmspriser då och blev förskräckt när jag fick veta att tvåan på 43 kvadrat som jag tänkte köpa kostade 1 650 000 kronor. Jag slog till med hjälp av ett banklån men var livrädd att jag inte skulle klara amorteringarna. När jag sålde lägenheten några år senare tjänade jag en halv miljon kronor på affären. Det var förstås fantastiskt! Den sortens pengar kommer sådana som jag sällan eller aldrig ens i närheten av. De kom väl till pass när Igor hade anmält sin ankomst till världen och vi behövde en större bostad.
Micke är född i Småland och har djupa frikyrkliga rötter. I dag har han tagit avstånd från all organiserad religion men fått med sig grundläggande värderingar som ärlighet, rättvisa och att alla människor är lika mycket värda i livets stora kappsäck.
– Mina föräldrar blev frälsta i 20-årsåldern. Det blev en viktig vändpunkt för farsan som kom från en trasig familj och var alkoholist. Han började dricka redan som fjortonåring. Plötsligt kunde han vända alkohol och droger ryggen för att i stället tjäna Gud och bli en firad predikant.
Räddningen för föräldrarna Anita och Lasse Johansson stavas Maranata som i början av 60-talet var en utbrytargrupp från pingstkyrkan. Som mest fanns ett 20-tal församlingar i landet som argumenterade för barnaga och mot homosexualitet. Pastor Arne Imsen och sångarpredikanten Målle Lindberg lockade stora skaror till spektakulära tältmöten där de bedrev sin missionsverksamhet. I dag finns bara en församling kvar och verksamheten är numera en sluten sekt.
– Då skulle man helst bli Arne Imsens trogna lärjunge genom att säga upp sitt eget liv och flytta in i något av hans kollektiv. Alternativet var att ge sig ut i landet och sprida ut läran som ambassadör för Maranata.
Mickes föräldrar valde det sistnämnda och tilldelades uppgiften att frälsa Norrland. Därmed gick flytten först till Bollnäs och sedan till Skellefteå där Micke och hans fyra syskon växte upp.
– Mamma födde fem barn på åtta år, säger Micke som är nummer två i syskonskaran. Det är ett under att hon orkade. Särskilt som mina föräldrar var alldeles utfattiga. Som sanna kristna fick man inte uppbära lön. Gud hade nämligen lovat försörja oss, sa Arne Imsen. Mamma och pappa var unga, naiva och nyfrälsta. De litade på Gud. Ibland kom ett utbetalningskort med en femhundring på posten. "Gud har sagt att ni ska ha det här" stod det på talongen. Men det hände inte ofta. För det mesta hade vi inga pengar alls.
Micke konstaterar att hans föräldrar blev grundlurade.
– Om somrarna åkte vi runt mellan tältmötena i en begagnad taxi, en så kallad lång-merca. Minsta syrran låg på hatthyllan och läste serietidningar. Vi andra trängdes med hunden Bessie i baksätet. Farsan spelade countrymusik i stereon som vi diggade allihop.
Talade i tungor
– När jag flyttade ner från Umeå till Stockholm 2004 fick jag rådet att bosätta mig på Söder, säger Micke när vi en snöslaskig dag ses i Sveriges Radios lunchrestaurang. Han har just avslutat "Godmorron Sverige" och tagit sig hit från TV-huset via en underjordisk kulvert.
Frikyrkligt hem
– Jag visste ingenting om stockholmspriser då och blev förskräckt när jag fick veta att tvåan på 43 kvadrat som jag tänkte köpa kostade 1 650 000 kronor. Jag slog till med hjälp av ett banklån men var livrädd att jag inte skulle klara amorteringarna. När jag sålde lägenheten några år senare tjänade jag en halv miljon kronor på affären. Det var förstås fantastiskt! Den sortens pengar kommer sådana som jag sällan eller aldrig ens i närheten av. De kom väl till pass när Igor hade anmält sin ankomst till världen och vi behövde en större bostad.
Micke är född i Småland och har djupa frikyrkliga rötter. I dag har han tagit avstånd från all organiserad religion men fått med sig grundläggande värderingar som ärlighet, rättvisa och att alla människor är lika mycket värda i livets stora kappsäck.
– Mina föräldrar blev frälsta i 20-årsåldern. Det blev en viktig vändpunkt för farsan som kom från en trasig familj och var alkoholist. Han började dricka redan som fjortonåring. Plötsligt kunde han vända alkohol och droger ryggen för att i stället tjäna Gud och bli en firad predikant.
– Då skulle man helst bli Arne Imsens trogna lärjunge genom att säga upp sitt eget liv och flytta in i något av hans kollektiv. Alternativet var att ge sig ut i landet och sprida ut läran som ambassadör för Maranata.
Mickes föräldrar valde det sistnämnda och tilldelades uppgiften att frälsa Norrland. Därmed gick flytten först till Bollnäs och sedan till Skellefteå där Micke och hans fyra syskon växte upp.
– Mamma födde fem barn på åtta år, säger Micke som är nummer två i syskonskaran. Det är ett under att hon orkade. Särskilt som mina föräldrar var alldeles utfattiga. Som sanna kristna fick man inte uppbära lön. Gud hade nämligen lovat försörja oss, sa Arne Imsen. Mamma och pappa var unga, naiva och nyfrälsta. De litade på Gud. Ibland kom ett utbetalningskort med en femhundring på posten. "Gud har sagt att ni ska ha det här" stod det på talongen. Men det hände inte ofta. För det mesta hade vi inga pengar alls.
Micke konstaterar att hans föräldrar blev grundlurade.
– Om somrarna åkte vi runt mellan tältmötena i en begagnad taxi, en så kallad lång-merca. Minsta syrran låg på hatthyllan och läste serietidningar. Vi andra trängdes med hunden Bessie i baksätet. Farsan spelade countrymusik i stereon som vi diggade allihop.
Talade i tungor
Micke minns resorna och tältmötena med stor glädje.
– Det var inte så religiöst egentligen. Det var glad musik och glada människor som talade i tungor och skrek. Andra hade kanske blivit skrämda men vi var uppvuxna med det och talade i tungor själva också. Det kan beskrivas som att man är uppfylld av den helige ande och talar ett främmande språk eller som att man släpper taget och låter sig ryckas med helt enkelt.
Tanken var att Mickes pappa för sin predikan skulle få vad som blev över av kollekten när kostnaderna för varje möte var betalda. Dessvärre blev det aldrig några pengar.
Låg på psyket
– Men jag har fem barn, protesterade han. Vad ska jag göra? Arne Imsen tittade på honom utan att bli berörd. Gud välsigne dig, sa han bara. Det kan göra mig fruktansvärt arg så här efteråt. Mina föräldrar svalt i Guds namn medan Imsen stoppade pengarna i egen ficka.
Maranatarörelsen började småningom splittras i olika fraktioner som bekämpade varandra. Mickes pappa ogillade hyckleriet och de allt starkare sekttendenserna och till sist blev det han mot Arne Imsen.
– En dag orkade han inte längre. Min far, den starke predikanten som oavbrutet slogs för det goda, fick plötsligt panikångest och skrek om nätterna. Läkarna tryckte i honom tabletter på psyket och förstörde honom ännu mer. Då svek vännerna! Somliga gick till Imsen och andra passade på att ta pappas plats. Ingen ville ha honom tillbaka. Han var ju en ledare. I ett enda slag var han avskydd och hatad varpå vår Bullerbyidyll byttes mot ett förortshelvete.
Sa ja direkt
– Det var inte så religiöst egentligen. Det var glad musik och glada människor som talade i tungor och skrek. Andra hade kanske blivit skrämda men vi var uppvuxna med det och talade i tungor själva också. Det kan beskrivas som att man är uppfylld av den helige ande och talar ett främmande språk eller som att man släpper taget och låter sig ryckas med helt enkelt.
Tanken var att Mickes pappa för sin predikan skulle få vad som blev över av kollekten när kostnaderna för varje möte var betalda. Dessvärre blev det aldrig några pengar.
Låg på psyket
– Men jag har fem barn, protesterade han. Vad ska jag göra? Arne Imsen tittade på honom utan att bli berörd. Gud välsigne dig, sa han bara. Det kan göra mig fruktansvärt arg så här efteråt. Mina föräldrar svalt i Guds namn medan Imsen stoppade pengarna i egen ficka.
Maranatarörelsen började småningom splittras i olika fraktioner som bekämpade varandra. Mickes pappa ogillade hyckleriet och de allt starkare sekttendenserna och till sist blev det han mot Arne Imsen.
Sa ja direkt
Mickes pappa är fortfarande en bruten man och lika fattig som tidigare. Föräldrarnas val att viga sina liv åt frälsning präglar fortfarande deras liv.
– Men vi barn fick ut oerhört mycket av det, säger Micke som verkligen beundrar sina föräldrar. Samtidigt gav det en massa problem och bekymmer. Men det är också en del av livet. Ingen vet vilka problem vi hade haft om vi inte hade varit med i Maranata.
Som barn drömde Micke om att bli pilot. Betygen i matte och fysik satte emellertid stopp för det. En arbetsmarknadsåtgärd som ungdomsevangelist i församlingen fick honom att fundera på att gå i pappans fotspår. Tron var emellertid inte tillräckligt stark, tyckte han. Drömmen om att bli rockstjärna lockade minst lika mycket. Då som nu spelade han gitarr och sjöng i ett band.
– Mamma och pappa tyckte det var kul, säger Micke. Det var bara kortspel som inte gick an därhemma. Det handlade om pengar och kunde leda till att man förlorade det lilla man hade.
Micke kom småningom fram till att han ville bli författare. Någon sådan utbildning finns förstås inte varför han kom att utbilda sig till journalist vid Strömbäcks folkhögskola i Umeå. Det ledde sedan vidare till en lång rad jobb på tidningar, radio- och tv-stationer i landet.
– Det var då som jag mest på skoj började använda namnet Leijnegard, säger Micke som redan i tolvårsåldern snickrade ihop namnet tillsammans med familjen.
- Då tyckte pappa att vi skulle byta till Leijnegard allihop och så fick det bli.
Micke knöts till Sporten på SVT i Umeå 1996. Han blev kvar i tio år men fick då och då sticka emellan som programledare för exempel Existens-TV, Melodifestivalen och Världens Barngalan.
– Sanna och jag träffades hösten 2005 på en fest. Hon var så vacker. Det var det första jag slogs av. Att hon var klädd i slitna jeans, en urtvättad t-shirt och inte gjorde sig till var dessutom väldigt attraktivt i mina ögon.
De började träffas och insåg så småningom att de passade ihop.
– Sanna friade till mig en kväll i en mörk rockkällare på Söder. Vill du gifta dig med mig, viskade hon. Jag svarade ja direkt, köpte en flaska champagne i baren och berättade nyheten för alla som ville höra på. På sistone har hon verkat lite mer tveksam. Det fungerar så bra ändå, säger hon. Man behöver ju inte konstra till det. Men hon tycker kanske att det är min tur att ta lite initiativ...
Världens bästa jobb
– Men vi barn fick ut oerhört mycket av det, säger Micke som verkligen beundrar sina föräldrar. Samtidigt gav det en massa problem och bekymmer. Men det är också en del av livet. Ingen vet vilka problem vi hade haft om vi inte hade varit med i Maranata.
Som barn drömde Micke om att bli pilot. Betygen i matte och fysik satte emellertid stopp för det. En arbetsmarknadsåtgärd som ungdomsevangelist i församlingen fick honom att fundera på att gå i pappans fotspår. Tron var emellertid inte tillräckligt stark, tyckte han. Drömmen om att bli rockstjärna lockade minst lika mycket. Då som nu spelade han gitarr och sjöng i ett band.
– Mamma och pappa tyckte det var kul, säger Micke. Det var bara kortspel som inte gick an därhemma. Det handlade om pengar och kunde leda till att man förlorade det lilla man hade.
Micke kom småningom fram till att han ville bli författare. Någon sådan utbildning finns förstås inte varför han kom att utbilda sig till journalist vid Strömbäcks folkhögskola i Umeå. Det ledde sedan vidare till en lång rad jobb på tidningar, radio- och tv-stationer i landet.
– Det var då som jag mest på skoj började använda namnet Leijnegard, säger Micke som redan i tolvårsåldern snickrade ihop namnet tillsammans med familjen.
- Då tyckte pappa att vi skulle byta till Leijnegard allihop och så fick det bli.
Micke knöts till Sporten på SVT i Umeå 1996. Han blev kvar i tio år men fick då och då sticka emellan som programledare för exempel Existens-TV, Melodifestivalen och Världens Barngalan.
– Sanna och jag träffades hösten 2005 på en fest. Hon var så vacker. Det var det första jag slogs av. Att hon var klädd i slitna jeans, en urtvättad t-shirt och inte gjorde sig till var dessutom väldigt attraktivt i mina ögon.
De började träffas och insåg så småningom att de passade ihop.
– Sanna friade till mig en kväll i en mörk rockkällare på Söder. Vill du gifta dig med mig, viskade hon. Jag svarade ja direkt, köpte en flaska champagne i baren och berättade nyheten för alla som ville höra på. På sistone har hon verkat lite mer tveksam. Det fungerar så bra ändå, säger hon. Man behöver ju inte konstra till det. Men hon tycker kanske att det är min tur att ta lite initiativ...
Världens bästa jobb
Micke vill inte berätta så mycket om lille Igor men säger att det var fantastiskt att bli pappa. Van vid stora barnaskaror som han är var han tämligen realistisk.
– Jag visste att det skulle bli jobbigt, säger han. Men inte att det skulle bli så jobbigt. Det kan verkligen ha sina sidor att inte få sova om nätterna.
Om Igor framöver ska få syskon står ännu skrivet i stjärnorna. Skulle de komma tas de förstås emot med öppna armar.
– Så här långt kan jag bara säga att jag är full av beundran för mamma som klarade av att fostra oss barn. Hon är onekligen en superhjälte!
Just nu är Micke för tredje året i rad aktuell som programledare för "Mästarnas Mästare" som är inspelad och klar och som börjar sändas i mars. Till vardags är han emellertid fortfarande fast anställd på "Gomorron Sverige", ett jobb som måste vara ett av de mest eftertraktade i branschen.
– Jag har världens bästa jobb, konstaterar han. Jag har rätt stort inflytande över programmet och får sitta och intervjua Sveriges mest spännande människor. Bättre kan det, som sagt, inte bli.
Monica Antonsson
– Jag visste att det skulle bli jobbigt, säger han. Men inte att det skulle bli så jobbigt. Det kan verkligen ha sina sidor att inte få sova om nätterna.
Om Igor framöver ska få syskon står ännu skrivet i stjärnorna. Skulle de komma tas de förstås emot med öppna armar.
– Så här långt kan jag bara säga att jag är full av beundran för mamma som klarade av att fostra oss barn. Hon är onekligen en superhjälte!
Just nu är Micke för tredje året i rad aktuell som programledare för "Mästarnas Mästare" som är inspelad och klar och som börjar sändas i mars. Till vardags är han emellertid fortfarande fast anställd på "Gomorron Sverige", ett jobb som måste vara ett av de mest eftertraktade i branschen.
– Jag har världens bästa jobb, konstaterar han. Jag har rätt stort inflytande över programmet och får sitta och intervjua Sveriges mest spännande människor. Bättre kan det, som sagt, inte bli.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar