lördag 12 mars 2022

Owe Törnqvist

Varmt Grattis!

Ove fyller 93 år idag den 12 mars 2022. 

Hemmets Journal
Nr 30, 1992
Serien: I nöd och lust - en serie om kärlek

Berit och Owe möttes i ett TV-program och fann att de har samma syn på livet...

De drömmer om att leva som Adam och Eva

Det där med Adam och Eva är förstås inte bokstavligt, men nästan...
Berit Gullberg och Owe Törnqvist drömmer om att leva nära naturen, långt från förstörelsen av vår jord.
Drömmen om att skapa en naturby bar Owe på redan när han träffade Berit i ett TV-program för åtta år sedan. Nu är den på väg att bli verklighet. 




Hemmets Veckotidning
Nr 7, 1993
Serien: Dina drömmar avslöjar dig

Jag står på scenen
- Och har glömt varenda replik...




Hemmets Veckotidning
Nr 24, 1993
Serien: Mitt första hem

Här skrev jag låtarna som drev mig i landsflykt
- men nu har jag hus och hem över hela världen...

När Owe Thörnqvist var som mest populär i början av 60-talet arbetade han oavbrutet:
- Jag uppträdde och skrev nya visor dygnet runt.
Men mina texter var tydligen för frispråkiga - och reaktionen fick mig att lämna landet.






Hemmets Veckotidning

Mitt första hem

 

Låtarna som drev mig i landsflykt

-        Men nu har jag hus och hem över hela världen…

 

När owe Thörnqvist var som mest populär i början av 60-talet arbetade han oavbrutet:

-        Jag uppträdde och skrev nya visor dygnet runt. Men mina texter var tydligen för frispråkiga – och reaktionen fick mig att lämna landet…

 

Titta! Det är ju bilder från min gamla lya på Grevgatan dit jag flyttade 1957 från Uppsala, säger Owe Thörnqvist och bläddrar bland några arkivbilder från början av 60-talet. Då var han en attraktiv ung man på 30 vårar, betydligt villigare att visa upp sitt hem och poserar framför kameran än nu. Sånt hörde liksom till karriären när han var folkhemmets kanske populäraste sånare och låtskrivare. Låtar som ”Rumba i Engelska parken”, ”Varm-korv-boogie” och ”Anders och Brita” var landsplågor.

 

Fester med Siw

-        Skivbolaget Metronome vill ha sina artister i Stockholm så de ordnade lägenheter åt oss i stan. I samma hus bodde därför flera av bolagets chefer och Siw Malmqvist hade lägenheten ovanpå. Vi träffades då och då och stämningen var god. Ibland hade vi till och med partyn tillsammans.

 

Owes lya var en trerumslägenhet med vardagsrum, sovrum,arbetsrum och kök där en den matlagningskunnige sångaren fick utlopp för sina kulinariska färdigheter.

-        Jag är faktiskt en baddare på att laga mat, säger Owe med en vädjande blick om medhåll på sambon Berit Gullberg. Eller ”simbom” som han skojar till det på tanke på Atlanten som ofta skiljer dem åt. Långa perioder väljer han nämligen att bo i Florida på grund av sin svåra astma.

-        När jag bodde i Spanien skrev jag på en bok om spansk mat. ”Min spanska spi(e)s” skulle den heta, ett beställningsjobb av Simon Spies. Den innehöll allt från Gaspacho (kall grönsakssoppa) till paella (pytt på i huvudsak ris och skaldjur). Tyvärr blev den aldrig utgiven. Simon dog.

 

På bilderna av Owes vardagsrum på Grevgatan ses bland annat TV:n med dörrar på, ett dåtida underverk förstås. På väggen ovanför den öppna spisen ståtar en gjutjärnsintarsia med bergslagsmotiv. På spiselhallen nedanför trängs små figurer från New Orleans, trombonister, trumpetare och trumslagare som oWe köpt på någo av sina många sjöresor. På soffbordet står denlindblomsgröna skrivmaskinen, Olivettin han fick i 30-årspresent. Den har han ”dunkat fram” åtskilliga schlagers på, säger han.Fortfarande finns den kvar någonstans, i Spanien kanske.

-        Det svängde ganska häftigt om livet då. Hela somrar flimrade liksom förbi turnébussfönsrre i högsta möjliga temo.

 

Ove arbetade dygnet runt och var ständigt upptagen med att skriva nya slagdängor med märkvärdiga texter och spetsundigheter. Han reste runt i folkpakerna för att visa upp sig, få bifall och skrivaatuografer och hans popularitet var närmast omättlig.

 

Spelade på kudde!

Det började i Uppsala, närmare bestämt på Sysslomansgatan 38 i stans arbetarkvarter. Där utmynnade spårvagnsrälsen i spårvagnsstallarna som var lekplats för oss arbetarbarn. Sen blev det Sverkerskolan för min del, i hörnet av Ringgatan och Sysslomansgatan.

 

Owe hade musik och rytmer i sina fingrar och i briskt på instrument spelade han som liten på en kudde. ”Undersök pojken eller köp ett dragspel”, sa familjens vänner och en förstående far gjorde slag i saken.

 

-        Jag var sju år när jag fick mitt första dragspel. Sen kom pappa en gång i veckan och kontrollerade om jag kunde spela.

Owe tecknade och musicerade och fick gott om kreativ uppmuntran. I läroverket började han spela tillsammans med andra musikaliska gossat och universitetsstudierna kunde han själv finansiera genom att ”spela på lokal”.

 

-        Så småningom blev jag upptäckt av stadens revykung, Rune Ek. Han hade tidigare anställd av en annan revykung, så det blev lite revykungskrig i stan den gången.

Året var 1953 och Owes första revy hette ”Bada med oss” för att Uppsala saknade badhus och politikerna skulle häcklas. ”Bada med oss, om du kan hitta något vatten förstås” gick refrängen.

-        Den gick så bra att det blev lite pengar över i revykassan. För dem köpte vi en gammal bil och gav oss iväg på jakt efter badbart vatten, Rune och jag. Åtminstone sa vi så.

Revykungarna från Uppsla kom ända till Medelhavet på spanska solkusten innan de hittade vad de ansåg vara badbart vatten. På den tiden hade ingen hört talas om charterresor och de spanska fiskebarna var följaktligen både orörda och genuina. Owe blev förtjust i Torremolinos och hans första möte med staden följdes av flera. Rean på 60-talet köpte han sig en tomt bland de små spanska husen. Senare blev Torremolinos hans fasta adress i 18 år då det spanska klimatet var gynnsamt för hans bronker.

 

Hem till jul

Reskassan tunnades snabbt ut för revykungarna som därför tog alla jobb de kom över för att klara uppehället. Den gamla bilen lånades ut till smugglare som fraktade orostat kaffe över gränsen från Portugal och när den med en ljudlig suck gav upp för gott, fick gossarna krog för krog sjunga sig hem till Sverige.

-        Vi fick några pesetas för varje gång och till julen det året kunde vi åka hem.

Väl hemma satte de upp nyårsrevyn. ”Nu är det färdigt” och Owes förmåga att gissla profiler, original och potentater blommade ut för fullt. Krutgubbar och krutgummor, fula, stela, lytta, raka, maskulösa, linjära och horisontella väsen som alla funnits i verkligheten passades lätt förklädda in i visorna. Många kände igen sig och somliga hade till och med rätt.

-        Otroligt många trodde att just de var verklighetens ”Dagny” eller ”Svartbäckens rödaste ros” och folk sa att de minsann hade varit med när saker och ting i visorna hände. Ju fler som trodde det, desto bättre, säger Owe och berättar om sin relation till texternas fantasipersoner.

 

Jag ser en bild framför mig, en gubbe till exempel som gör och säger saker. Sen rimmar jag på det och låter figurerna röra sig. Då uppstår en grupprelation mellan dem och mig som styr både pennan och fantasin.

 

Revyerna i Uppsala sågs av bland andsra radiomannen Jörgen Cederberg. Han engagerade Owe som huskompositör i en radioserie och strax därpå fick även skivbolaget Metronome upp ögonen för den unge ordvrängaren.

-        Min producent Anders Burman tyckte att jag hade ett intressant darr på min baryton och ville att jag skulle sjunga in en av hans smöriga schlagrar.

Stenkakans baksida blev dock Owes egen ”Diverse Julboogie” som senare kallats ”Europas första rocklåt”. Sen kom ”Rumba i Engelska parken” och en lång rad andra låtar fyllda med absurda rim och allmänt knas som han uttrycker saken.

 

Vänliga storheter

-        Det var då jag flyttade till Grevgatan, säger Owe som debuterade på revyscenen i Stockholm 1954 tillsammans med Carl-Gustaf Lindstedt, Arne Källerud, Åke Söderblom, Lasse Krants och Katie Rolfsen. Storheter som alla var snälla, vänliga och villiga att bidra med ett och annat tips till en nykomling.

Owe tittar vidare på bilderna, känner igen gitarren och citerar sin egen text i ”Svartbäckens rödaste ros”

-        ”Och jag minns väl en som marathon, när jag friade på narr. Jag hade bytt min gamla Crafton mot elektrisck rockgitarr”.

En Crafton var det! Den finns fortfarande kvar på någon vind någonstans, om den inte är stulen förstås. Dubbelsängen jag sitter i är en dansk möbel.

Ove arbetade så hårt att kroppen till sist sa stopp. Hans astmatiska allergi från barndomsåren bröt ut på ett förödande sätt och läkarna beordrade hoom att slå av på takten. Helst av allt borde han ta ett sabbatsår.

 

Det var 1968 och samtidigt som hälsan vacklade började tidningarna skriva ofördelaktigt om mig. I min stand-up-comedy hade jag häcklat politiker, jurister och den tidens maffioso, Mr X och hans anhang. Troligen hade jag sagt lite för mycket om vissa potentater inom media också.

 

Flera av Owes låtar dödskallemärktes och allt mer sälla spelades han i radio. Han blev skandalomsusad och motarbetad mest överallt och beslöt sig för att lämna landet. ”Passar inte galoscherna, så studsar man väl iväg med andra fotbeklädnader”, som han säger. Owe var därmed färdig med den svenska artistbranschen.

 

Tillsammans med sin unga hustru for Owe ner till det soliga Spanien där han rean hade byggt sitt hus. Året därpå föddes sonen Alexander som numera är ljudtekniker i Malmö.

 

Tomater och golf

Efter det nöjde sig Owe med att resa hem ibland och göra ett och annat inhopp på krogscenen. Mest ägnade han sig åt att odla tomater och spela golf. Dessutom blev han agent för en av Europas största skinnkonfektioner och levde gott på det. En av Owes låtar, ”Jabadabado, här kommer Vilma” blev dessutom efter många om och men uppmärksammad av männen bakom ”Familjen Flinta”. Owe blev erkänd som upphovsman till både uttrycket och musiken, vilket innebar ett och annat klirr i kassan.

 

Ove skilde sig så småningom och utökade affärerna till att omfatta Florida där han numera också har ett hem. När han för några år sedan bosatte sig där för en tid, hyrde han ut huset i Torremolinos.

 

-        Efter ett år slutade hyresgästerna betala hyran och sen dess har jag inte kommit in i mitt hus över huvud taget. Den spanska rättvisan fungerar så att den som har nyckeln i sin hand också har tillträde till huset, även om lagfarten är någon annans. Om jag bryter mig in i mitt eget hus menar hyresgästen att han har rätt att skjuta mig!

Florida är därför numera Owes fasta punkt i tillvaron när han inte hälsar på Berit i Stockholm.  De två träffades när han var gäst i hennes upplaga av TV-programmet ”Gomorron Sverige” 1984. Redaktionen hade fått veta att han var hemma på besök och Owe bjöds in till programmet. Där beskrev han sina tankegångar om ekologiskt liv och boende.

-        Jag skrev min första ekologiska visa redan 1962.

I 15 år har owe arbetat med planerna på små utvecklingsbyar med hög självförsörjningsgrad. Där är toaletterna lågspolande och avloppssystemen slutna. Grönsaker odlas giftfritt, saker tas till vara och sopor sorteras. Den första utvecklingsbyn tänker han bygga själv tillsammans med en rad kunniga entusiaster i en stiftelse han bildat. För ändamålet har mark köpts in på Österlen och ekobyn är just nu ett planärende hos byggnadsnämnden i kommunen.

 

Njuter av livet

I mitten av 80-talet var Owe tillbaka på den svenska krogscenen. Av det följde förstås en LP-skiva och dtrax därpå samlingen ”En box Owe” med 117 titlar. Efter 18 års bortovaro är han nästan lika efterfrågad som förr. Numera skriver han dessutom beställningsverk och är i färd med att sammanställa ett omfattandemusikaliskt material för en musikal till Musikteatern i Värmland. Samtidigt arbetar han på memoarerna ”En gycklares väg” och visboken ”Owe Thörnqvists samlade låtar”.

’Trots hårt arbete ger sig Berit och Owe tid att njuta av livet och att resa till fjärran exotiska länder. Bland annat till Bahamas där Owe har hittt vad som verkar vara hans avlägsna släktingar från Sverige. På en av de 700 öarna lystrar nämligen var och varannan till namnet Turnquest!

 

-        De är allesammans ättlingar efter Karl Vilhelm Thörnqvist från Kalmar som för 200 år sen kom dit med engelska flottan och blev Charles William Turnquest! Om han nu inte var pirat förstås, som somliga säger.

I vilket fall som helst lyckades Berit och Owe vid ett tillfälle samla några dussin ättlingar för att ta en bild. De hade inte sett varandra på länge så de pratade hela tiden med varandra och hade inte tid att se in i kameran.

-        Just då kom två arga män och sa att vi hade samlats på privat område. De var släktingar som vi hade missat att bjuda in. Nu var de sura för att de itne fått vara med. Telefonisten på ön, en Turquestare som höll reda på allt och alla, hade skvallrat.

Infödingarna, som tror på voodoo och har magiska föreställningar om myket, trodde att Owe var den ursprunglige Charles William som hade kommit tillbaka för de döda för att kräva tillbaka sitt land. Det hela redde emellertid ut sig och ”släktingarna” blev nära vänner för livet. När Owe härförleden fyllde 60 år fick han till och med ärva en tomt efter en gammal änka.

-        Undrar just vad jag ska göra med den. Tomten är ett jättesnår fullt av spindlar och giftiga ormar. Man måste minst vara utrustad med macheteknivar för att över huvud taget kunna ta sig fram där, skrattar Owe som alltså likt sin äventyrslystne förmodade anfader siktar in sig på nya landvinningar framöver. I västindien såväl som på Österlen. 



söndag 6 mars 2022

Anna Sahlin

Allas Veckotidning
Nr 22, 2007

Från Bullerbybarn till bullmamma

Anna Sahlin
är färdig med det vilda festandet

Hon har haft ett minst sagt omtumlande liv, Anna Sahlin.
Från omhuldad barnstjärna till turbulenta tonår med sex och sprit. 
Sedan hyllad sångerska och nu folkkär artist i Let´s Dance. 
Men det roligaste jobbet är att vara mamma till lilla Lily!

Anna Sahlin, 30, njuter av att vara mamma mer eller mindre på heltid nu till snart ettåriga dottern Lily. Efter den något hektiska vintern med Let´s Dance har det mesta av återgått till mer vardagliga rutiner. Dagarna består av mat-, sov- och lekstunder som toppas med besök i öppna förskolan. Anna går dessutom regelbundet med Lily på babysång. Föräldrarna sjunger till ackompanjemang av barnens joller och allmänt slammer på skrammelinstrument.

– Min fästman Jimmy går med Lily på babysim en gång i veckan, säger Anna. Lily dyker och simmar hur bra som helst.

Ett efterlängtat barn
Annas första år som småbarnsmamma har varit något turbulent med tanke på all dans hon samtidigt har presterat.
– Vi har några hurtfriska vänner som sa, att man leva precis som vanligt, när man har fått barn. Det fungerade inte för oss. Lily var vaken tolv timmar per dygn redan från början. Att ligga i vagnen var det ju inte tal om. Hon ville bli buren. Det var roligt förstås men samtidigt väldigt krävande. De två första månaderna kom jag inte ens utanför dörren.

Lily är med andra ord en ovanligt glad och vaken liten tjej med intresse för det som händer omkring henne. Hon gnäller som de flesta andra barn när hon är hungrig och hon skrattar förnöjsamt när hon är mätt. På sistone har hon dessutom börjat ta sina första stapplande steg på egen hand. Lika gärna kryper hon upp i mamma Annas famn för att gosa en stund.
– Hon var verkligen efterlängtad, säger Anna och kelar med den lilla. Mammas lilla tjej, mumlar hon i Lillys mjuka hår. Det är verkligen härligt att vara mamma.

Anna har sina rötter i Sandarna strax söder om Söderhamn, där Jante är ett starkt inslag i vardagen. Den som vill passa in gör bäst i att vara som alla andra och i Sandarna sysslar man med idrott. Med föräldrar som båda är pianopedagoger var det musik som gällde från första början för Anna. Redan där stack hon ut, säger hon. Anna är äldst i syskonskaran tätt följd av Joel, Martina, Beata och Ellika. Hennes mamma gifte så småningom om sig, varpå syskonskaran utökades med Åse och Jonas.

Anna var bara nio år gammal, när regissör Lasse Hällström och Svensk Filmindustri kom till Gävle i jakten på sex passande barnskådespelare för filmerna om Astrid Lindgrens Bullerbyn.

– Vi packade bilen och for dit hela familjen på en slags utflykt. Ingen av oss hade ju sett ett riktigt filmteam.

Totalt testades 9000 barn i minst sex olika uttagningar, innan Astrid Lindgren själv valde Anna för rollen som Norrgårds-Anna.
– Det var egentligen ett alldeles självklart val, tyckte jag. Jag hade så livlig fantasi på den tiden, att jag faktiskt trodde, att jag var hon.

Från februari till augusti 1986 spelades filmerna "Alla vi barn i Bullerbyn" och "Mer om oss barn i Bullerbyn" in i Sevedstorp i Vimmerby. Barnstjärnorna fick klara sitt skolarbete på plats och filmarbetet pågick från nio på morgnarna till sex på kvällen fem dagar i veckan. Totalt fick Anna 38 000 kronor som tack för sex månaders arbete.
– Ni måste vara miljonärer nu, sa våra vuxna kollegor på återträffen 1996. Vi förstod ingenting. Hur skulle 38 000 kronor kunna bli en miljon? Det visade sig att de fick betalt varje gång filmerna visades. Det fick inte vi.

Anna påpekar att föräldrarna inte kan lastas för de ofördelaktiga avtalen. De hade ju ingen vana vid förhandlingar med filmbolag.
– SF hade faktiskt en väldigt dålig attityd till oss barn. Om det inte passar, tar vi någon annan, sa de. Det är skandalöst faktiskt, när man tänker på det. Vi hade varit på grön kvist allihop, om vi hade fått samma villkor som de vuxna. Samtidigt tycker jag faktiskt, att det är väldigt ärofullt att få vara ett av Astrids barn.

Retad i skolan
När Anna kom hem till Sandarna igen, ville ingen höra talas om henne som barnstjärna. Hon skulle verkligen inte tro, att hon var något. Det var Annas första kontakt med Jante. När filmerna småningom visades i TV blev hon retad i skolan så till den grad, att hon för ett ögonblick ångrade sitt filmäventyr.
– Är man elak och har fantasi kan man ju börja rimma på Bullerbyn, säger hon. Gärna med ord som börjar på Kn. Det var inte kul. Filmarbetet kändes dessutom så avlägset och overkligt, eftersom ingen ville tala om det. Det var som att det aldrig hade hänt! Till slut blev det som en dröm alltsammans.

Föräldrarna gick skilda vägar och i den allmänna oredan flyttade Anna till Stockholm. Officiellt skulle hon ta ett sabbatsår och komma tillbaka. I verkligheten hade hon förälskat sig i en musiker och tjatat sig in som elev vid Skeppsholmens folkhögskola.
– De tyckte egentligen att jag var överkvalificerad. De flesta som kom in där var före detta missbrukare i 40-årsåldern som stod inför sin andra chans.

Anna blev dumpad av sin pojkvän och fick slicka sina sår i ett åtta kvadratmeters kyffe i ett kollektiv ombord på fyrbåten Vinga som tillhörde skolan. Bland hushållets udda figurer fanns en rödvinspoet, en skånsk anarkopunkare, en fiskare från Lofoten, en hårt sminkad svartrockartjej och en tjej från Möja som bar kniv, om hon skulle hitta något ätbart i naturen.
– Själv var jag också rätt långt från Bullerbyn i hennafärgat hår med mittbena, utsvängda byxor och hippieglasögon. Jag levde vind för våg utan pengar och gick i livets hårda skola. Ändå ringde jag hem efter två veckor och sa, att jag skulle stanna. "Jag förstod det", sa mamma. Det var därför hon hade gråtit så förtvivlat, när jag åkte. Hon kände det på sig. I dag kan jag förstå, att de var oroliga.

Anna lyckades dra sig fram på 2300 kronor i studiebidrag och 900 kronor i underhållsbidrag från sin far. Det innebär i klartext att hon levde på nudlar och ständigt var pank. Att be om hjälp var hon emellertid för stolt för. Att livet i kollektivet innebar en hel del alkohol och sex gjorde ju inte saken bättre.
– Man kan väl inte säga, att jag var direkt promiskuös. Men man var ung och söt och träffade killar. Så man tog för sig och utnyttjade situationen. Det var en väldigt turbulent tid i mitt liv.

Sjöng med Eric Gadd
Anna berättar om några år, då hon bodde i allt från skruttiga andrahandslyor till kristna studenthem. Skickligt lärde hon sig hantera såväl narkomaner som psykiskt sjuka bland grannarna.

Så mötte hon sitt öde i den nu 32-årige gitarristen Jimmy Wahlsteen. Året var 1997 och de var båda elever vid Stockholms Musikkonservatorium.
– Jag gjorde tidigt studiojobb som sångerska utan att få betalt. För mig gällde det att komma in i branschen. Redan 1994 var jag med och startade gospelkören One Voice. Det gav goda kontakter. Plötsligt fick jag åka som körsångerska med Eric Gadd på turné. Det ledde vidare till ett skivkontrakt och en turné i Japan med bandet Rythm Aveny. Väl hemma igen fick jag spela in min första soloplatta. Skivbolaget gick emellertid i konkurs, så den frös inne. Därmed satt jag fast ett helt år i ett omöjligt skivkontrakt och fick nöja mig med att sjunga kör i stället.

Valborgsmässoafton 1998 gick Anna hem till Jimmy för att få hans omdöme om en inspelning. Vi satt i solen på hans balkong och pratade, när han plötsligt frågade om hon ville följa med till Tantogården, där han skulle spela på kvällen.
- Det ville jag förstås och på den vägen är det.

Efter nio år tillsammans har kärleken djupnat och Lily kommit till världen som kronan på verket. Jimmy är en fantastisk människa, säger Anna. Han är en bra alltigenom, klok och snäll.
– Framför allt har han sunda värderingar. Vi har roligt ihop och tar ut det bästa av varandra. Jag är från början mer temperamentsfull och han är mer lugn. Efter alla år tillsammans har jag blivit lugnare och han fått lite mer råg i ryggen.

Anna och Jimmy bodde ihop sedan länge, när en musikförläggare ringde sent en kväll 2002. Estland skulle ha sin melodifestivalsfinal kvällen därpå och en sångerska hade hoppat av. Kunde Anna möjligen ställa upp?
– Han skickade låten som mp3-fil. Min dator var rätt skruttig, så bara hälften kom fram. Jag bad Jimmy lyssna och klockan två på natten tackade jag ja. Några timmar senare flög jag till Tallin, där jag fick höra låten i sin helhet för första gången. Samma kväll gick tävlingen.

Vill tävla igen
Anna vann den estniska finalen med "Runaway" och lyckades därefter ta sig till tredje plats i Eurovision Song Contest före exempelvis Afro-Dite som kom på åttonde plats. Två gånger har Anna därefter tävlat i Sverige utan att nå finalen.
– Det gör inte så mycket, säger hon. Låtarna har blivit hits och sålt bra ändå. Det är det som räknas i branschen.

Annas telefon går varm och medan vi pratat, har Anna bokat in ett jobb med ett storband i Gävle några dagar senare. Hennes danspartner Tobias Karlsson från Let´s Dance har också ringt om en uppvisning veckan därpå.
– Det kan nog hända, att jag satsar på Melodifestivalen nästa år, säger Anna. Tobias vill ju det. Han vill vara med och det kan han kanske få. Han är ju en fantastisk dansare. Bara han inte sjunger så…
Monica Antonsson

lördag 5 mars 2022

Arja Saijonmaa

Hemmets Veckotidning
Nr 49, 1994

Efter mordhotet kan vi bara träffas i smyg!

Sångerskan Arja Saijonmaa är van att ta risker. I jobbet för FN har hennes liv varit i fara många gånger.
- Nu är det inte mitt liv det gäller, säger hon. 
Det är min man som är mordhotad, och nu tar jag inga risker. 
Hon avslöjar inte var han finns, inte ens i vilket land.
Deras kärleksmöten är hemliga...

Det är en regnig höstdag när vi ses på restaurang Ulla Winblad ute på Djurgården. Arja Saijonmaa är på blixtvisit i Stockholm en dryg vecka innan premiären på en ny finsk turné. Hon har gjort en platta med europeiska tangos och finska folket ska få se henne livs levande i de mest fantastiska kreationer.
- Jag har själv designat min drömklänning, säger hon och berättar om en dramatisk, knallblå skapelse med paljetter och släp. Sömmerskan på Östermalm syr för fullt.

Arja lever ännu i dyningarna av en stor fredskonsert i Oslo i mitten av september. Den kom till på hennes eget initiativ och har kostat ett år av oavlönat arbete inom UNESCO. Det blev en artistspäckad föreställning med megastjärnor som Gipsy King. Själv var hon konferencier tillsammans med Harry Belafonte.
- Det var stora bitar som skulle pusslas ihop med UNESCO, utrikesdepartementet, Oslo stad och alla artister. Ett specialchartrat SAS-plan flög 50 israeliska och 50 palestinska barn till Oslo. De sjöng en sång för freden tillsammans med 100 norska barn. Vi ville visa politikerna att barnen har rätt till sin framtid.

Arja berättar att hon redan i maj fick löften om att både Yasir Arafat och Shimon Peres skulle komma.
- De satt i förhandlingar hela dagen och skrev slutligen under ett nytt fredsavtal, när vi gjorde paus i den tre timmar långa konserten. Det var fantastiskt.

Konserten blev förstasidesstoff i alla norska tidningar medan svenska medier tycks ha missat händelsen totalt. Desto större blev rubrikerna i slutet av juli, när hon genom en helt vanlig privatannons lät meddela att hon förlovat sig med den norske bokförläggaren William Nygaard. Det var han som gav ut Salman Rushdies Satansverser i Norge och förra hösten överlevde ett mordförsök av Iranregimens lejda mördare.

William Nygaard träffades av tre grovkalibriga kulor från ett handeldvapen utanför sitt hem i Oslo, när han var på väg till jobbet. Efter en lång tids sjukledighet är han tillbaka som chef för Aschehougs bokförlag.

Arja och William träffades av en slump. Hon och hennes producent skulle skriva ett kontrakt med förlaget och han kom för att hälsa.
- Det blev en total upplevelse, säger Arja. En sådan som man bara får en gång i livet. Plötsligt stod han bara där. Det var inget klick, snarare en bang. Ja, det var en riktig bangupplevelse.

Båda var fria
De hade missat varandra 1987, när Arja sjöng på förlaget i samband med en boklansering. Hon har inte ens något minne av mötet från den gången. Nu slog kärleken till och båda var kloka nog att ta emot den.
- Vi var båda fria sedan flera år tillbaka vilket inte precis gjorde saken sämre.

Sex veckor efter det första mötet for de till Köpenhamn för att uppvakta en dansk författare. På middagen, inför alla gäster, tillkännagav de sin förlovning.
- Det var sex veckor för sent, säger Arja och ler med hela sin uppenbarelse. Det gör hon varje gång William kommer på tal.
- Äsch, det är bara din fantasi, försöker hon och ser lycklig ut. Men det är sant att jag mår bra.

Efter middagen i Köpenhamn försvann de ut i den danska sommarnatten. De tog varsin hamburgare med öl på den enda öppna restaurangen och pratade tills solen gick upp. Dagen därpå stormade de ut på stan för att köpa ringar.

Ringen blänker
Den fina förlovningsringen av vitt guld blänker på hennes finger. Den har en inskription förstås men vad där står vill Arja behålla för sig själv.
- Vår förlovning tycks ha blivit allmän egendom, skrattar hon. Vi telegraferade nyheten till våra familjer och genast var det någon som tipsade pressen. Det tog bara två timmar innan Verldens Gang knackade på hotelldörren. Det blev sommarens kupp i Norge. Tipsaren lär ha tjänat en rejäl hacka.

Arja ser inte särskilt irriterad ut, bara lycklig och hemlighetsfull. Hon är van att finnas till för sin publik även om hon värnar sitt privatliv. Det är betydligt värre för William som hittills levt ett förhållandevis anonymt liv. Efter mötet med pressuppbådet på Köpenhamns flygplats har han lagt locket på.

Två livvakter
Orsaken är lätt att förstå. William är mordhotad och det är inte bra om tidningarna skriver var han bor och hur han rör sig. Norska polisen tar mordhotet på största allvar och har försett honom med två livvakter dygnet runt.

Arja är inte rädd för sin egen säkerhet. Hotet är riktat mot William personligen. Men hon är noga med att inte avslöja var han finns, inte ens i vilket land han befinner sig.
Det råder dock ingen tvekan om att de besökte Ulla Winblad bara några kvällar tidigare. Det framgår inte minst av att krögarna Christer Roth och Nils-Emil Ahlin kommer för att hälsa. Med översvallande gester konstaterar de att Arja ser strålande vacker ut. I mer dolda ordalag gratulerar de henne till valet av fästman.
- Det är en evig gåta hur Christer kan behålla sin restaurangetik och ändå avslöja nästan alltihop, skrattar Arja.

Arja och William ska gifta sig. Det är självklart. När och var det ska ske är en väl bevarad hemlighet. Arja vill heller inte avslöja om hon ska flytta in hos sin blivande man i Oslo. Men hon trivs bra i Norge och kallar norrmännen för ”Nordens greker”.
- De är glada som greker, förklarar hon. De lever av hav och fiske i ett landskap som är vilt och lite exotiskt. De är inte så byråkratiska heller utan äventyrslystna och lite galna. Det passar mig.

En lisa för själen
Arja, som är skriven och bosatt i Paris, har övernattningslägenheter i både Sverige och Finland. Där, vid sjön Saimaa i Mikkeli, har hon även ett nybyggt sommarhus.
- Jag har växt upp där och försöker alltid ta mig dit om så bara för en dag. Så fort jag sätter mig i bilen och styr kosan mot Mikkeli händer mirakel med mig. Jag njuter av skogarna och sjöarna, av att få komma dit och sätta på bastun. Det är som en lisa för själen. 

Det var farfar, Pekka Sahlsten, som i jakt på sina finska rötter drog österut och bosatte sig i Mikkeli. Han var professor i grekiska, latin och svenska men greps av sin fosterlandskärlek, ändrade efternamnet till Saijonmaa och förbjöd sina barn att tala svenska.

Arja visade tidigt ett intresse för antikens Grekland. Hon satt i timmar på farfars vind och läste böcker om grekisk mytologi.
- Min familj är borgerlig och det var självklart att vi barn skulle avlägga akademisk examen. Min syster Lena lyckades med det. Hon är veterinär och forskare i dag.
Arja hoppade av sina studier när den grekiske tonsättaren Mikis Theodorakis ”upptäckte” hennes artistiska ådra 1970. Hon var chef för den radikala studentteatern i Helsingfors och spelade med i en politisk cabaret om diktaturen i Grekland.

Borta för länge
- Mikis Theodorakis erbjöd mig att bli hans särskilda uttolkerska på en stor världsturné, säger Arja som tackade ja. Hennes känsloladdade framförande av hans och Violetta Parras frihets- och protestsånger tände publiken varthelst de drog fram. Skivorna sålde i rekordupplagor.
Arja och Mikis Theodorakis återförenades i ett 20-årsjubileum som resulterade i en skiva och två bejublade turnéer i Norge och Finland för några år sedan. Då hade det svenska intresset svalnat och Arja anar att hon varit borta för länge.

Hon hoppade nämligen av sin karriär för sex, sju år sedan för att avsluta de akademiska studierna och för sitt arbete som FN:s goodwillambassadör. Det första resulterade i en tjock uppsats om de grekiska tragedierna från antiken och en fil kand 1992. Det andra, uppdraget för FN:s flyktingkommissariat UNHCR, tog henne på resor över hela världen i syfte att hon skulle informera om FN:s arbete.
- Det fascinerar mig att hitta själen i varje kultur. Vi är uppfostrade på olika sätt, kommer från olika samhällsklasser och har olika religion. Vi är av olika ras, fattiga eller rika och lever i olika klimat. Ändå har vi innerst inne samma kärna och det är spännande att gräva fram den gemensamma nämnaren.
Arja har rest kors och tvärs i världen för att se verkligheten med egna ögon vilket också betyder att hon stundtals levt farlig. Bland annat har hon engagerat sig för mayaindianerna från Guatemala som lever på flykt i södra Mexico.

- Jag var på väg från flyktingkonferensen i Guatemala för att titta på utgrävningar i södra Mexico, där indianerna gräver fram sin 2000-åriga historia, när vi råkade ut för en otäck händelse. Det var mitt i natten och vi åkte högt uppe i bergstrakterna i en av FN:s stora land Rovers. Plötsligt blev det halt och vi fick sladd. Bilen gick runt och vi for rakt mot en 400 meter djup avgrund. Chauffören, som var mycket skicklig, räddade våra liv. Han lyckades få stopp på bilen bara tio centimeter från stupet.

Gömde sig i garderoben
Arja och det övriga sällskapet kom småningom till en liten stad med ett uselt hotell.
- Jag fick ett rum åt gatan och slog upp fönstren för att få lite luft. Plötsligt hörde jag skottlossning och människor som skrek i dödsångest.
Arja blev, som hon säger, vittne till hur dödsskvadronerna sköt indianer i skydd av nattens mörker. Nästa morgon, när hon lämnade hotellet och frågade vad som hänt, fick hon bara undvikande svar.
- Jag var verkligen livrädd och gömde mig i garderoben hela natten.
Det är inte precis några turistresor hon ägnar sig åt. Det gör inga FN-arbetare. Och visst är det hemskt på sina håll ute i världen. Det vet alla som ser på TV, påpekar hon.
- TV är en plastupplevelse. Den hälsosamma chocken är verklighetens alla lukter och färger, känslan av att vara på plats går inte att förmedla genom media.

Efter alla år som flyktingambassadör har Arja tillfälligt lagt sina uppdrag åt sidan, bland annat för att ta itu med den ”topphemliga” boken som förde henne samman med förlagschefen Nygaard.
Norska tidningar skriver att det rör sig om ett samarbete med fotografen Morten Krogvold som flera gånger lär ha varit i Finland och fotograferat för projektets skull. Arja avslöjar dock ingenting. Världen får tids nog veta vad boken handlar om.

Det är sången som gäller för Arja just nu. Den finska tangoplattan är bara början på en ny karriär. Någon gång i vinter sjunger hon in den på svenska i förhoppning om en turné även här. Arja saknar nämligen sin svenska publik.
- Jag har ströjobb från Strömstad i söder till Luleå i norr men jag behöver en samordnare. Så småningom vill jag göra både film och musikal.
Hennes uppgift är att sprida drömmar och visioner, säger hon. Det är hennes sätt att ta mänskligt ansvar.
- När välfärdens folk slutar drömma har vi artister inte gjort vårt jobb. Jag tar den uppgiften på största allvar.
Men kärleken då, var för den och William plats i hennes liv?
- Jag har träffat en man som är självständig och mer upptagen än jag. Det är en väldig fördel. Våra liv kan tyckas olika men vi är båda verksamma kulturarbetare och mycket upptagna på varsitt håll. Vi ses så ofta vi kan – och det är underbara möten – och stöttar varandra i allt.
Monica Antonsson   

___________________________________________________________________

Året Runt
Nr 12, 2006

Jag orkade inte leva med livvakt dygnet runt

Livet har inte varit lätt för Arja Saijonmaa de senaste tio åren. Hon har förlorat sin älskade mamma och hon har levt under dödshot. Men nu vid 61 års ålder vill hon åter satsa på karriären. Och hon är lycklig med sin partner Tobilas, 28.

– Tobias är det bästa som har hänt mig! Så säger Arja Saijonmaa, 61, där hon står i danssalen inför ett nytt avsnitt av Let´s dance i TV4. Utgången i tävlingen är ännu oviss och Arja har ont i kroppen. Hon är svullen och blåslagen av övningar hon aldrig hade drömt om att göra. På några månader har hennes liv fått en ny dimension tack vare dansen och Tobias Karlsson, 28. 

– Den som pusslade ihop oss gjorde ett bra arbete, säger hon. Jag tror det var små änglar som lekte med ödet. Vi har en fantastisk kemi. Det bara stämmer mellan oss. Det är som att jag har vänt sida och påbörjat ett nytt oskrivet blad av mitt liv.

Arja tyckte att hon var i god form, redan när hon fick frågan om Let´s dance. Hon hade tillbringat hösten på Kreta, promenerat bland bergen och simmat kilometrar i det turkosblå vattnet varje dag. 

– De sa att vi bara skulle träna åtta timmar i veckan. Det lät ju lindrigt, så jag flyttade några engagemang och tackade ja. Verkligheten blev en annan. Vi tränar minst fem timmar om dagen och spenderar även det mesta av vår övriga tid tillsammans. Tobias ger mig enorma utmaningar. Han är varm, öppen, omsorgsfull och lika obarmhärtigt envis som jag. Han behöver bara titta på mig, så gör vi som han säger. Det är närhet och mycket hudkontakt i de sensuella danserna. Jag är otroligt känslig för beröring.

Arja har alltid stått på barrikaderna och aldrig låtit sig avskräckas av en utmaning. Hon spelade politisk kabaré om diktaturen i Grekland vid studentteatern i Helsingfors, när den grekiske tonsättaren Mikis Theodorakis upptäckte henne 1970. De flyttade till Paris och for på världsturné med Violetta Parras frihets- och protestsånger. Så småningom blev Arja ambassadör för FN:s flyktingkommissariat för vilket hon reste runt till flyktingläger i alla världsdelar.  

Sjöng på Palmes
begravning
– FN-ambassadörer är artister och andra kända personer som kan ge publicitet åt katastroferna vare sig det gäller sjukdomar, svält eller naturkatastrofer. Jag har engagerat mig för flyktingar och mot diktaturerna i både Grekland och Chile. Av flyktingar fick jag mina största sånger. Det blev min uppgift att göra deras musik berömd här i Norden. Det har givit mitt liv både riktning och innehåll. Så här efteråt kan jag beklaga, att jag inte oftare stod på scenen. Jag har kämpat för dem som haft det svårt och jag har varit i Sydafrika med Lisbeth Palme och protesterat mot apartheid likaväl som jag har gjort fredskonserter med Olof Palme.

Arja sjöng på hans begravning. Hon stod bara en meter från kistan och ytterligare några meter bort satt all världens ledare. Via TV-kamerorna sjöng hon den chilenska flyktingsången ”Jag vill tacka livet” och Mikis Theodorakis ”En sång om frihet” för en hel värld.
– Då fick jag verkligen bita ihop och förtränga stundens allvar, säger Arja. Det var bara att koncentrera sig på att vara artist.

Mer okänt är kanske, att Arja i samma veva faktiskt också gjorde succé på Broadway.
– Jag gjorde två konserter och fick den finaste recension jag någonsin fått. Jag blev jämförd med Josefin Baker och Marilyn Monroe och spåddes en lysande framtid på Broadway. Själv tyckte jag, att jag hade viktigare saker att göra hemma i Stockholm. De kan väl ringa, när det är dags, sa jag. Men så går det naturligtvis inte till. Man måste gå på auditions och slåss om rollerna. Hur kunde jag missa det? Det är sånt som tynger mig lite i dag. Jag var barn av min tid och tyckte, att all världens flyktingar bankade på min dörr. Jag älskade att förbättra världen. Annars hade jag inte gjort det.

Trots 40 framgångsrika album har Arjas karriär alltså ännu inte nått sin höjdpunkt. Det vill hon råda bot på nu.
– Det låter kanske dumt, men det är så jag känner. Det bubblar som i en vulkan inom mig just nu. Jag kan bara hoppas, att det inte är för sent...
I mitten av 90-talet förvånade Arja sin publik genom att förlova sig med den norske förläggaren William Nygaard. Han hade givit ut Salman Rushdies Satansverser i Norge och utsattes för mordförsök av Iranregimens lejda mördare. En morgon träffades han av tre kulor från ett handeldvapen utanför sitt hem i Oslo.

Jag smugglades 
in av livvakter

– Vi var förlovade i två år, säger Arja. Jag ville väl rädda honom på något sätt. Han var en skottskadad konvalescent som levde bevakad av polisen som i en bunker dygnet runt. Jag blev skjutsad dit i polisbil och fick gå ett helt kvarter under jord med en polis före och en efter för att komma fram. Sedan tog jag hissen upp till översta etaget, där vi bodde. Vid den tiden arrangerade jag en stor fredskonsert i Oslo och var tvungen att ha livvakt. Det blev för bisarrt. Vår kärlekshistoria orkade inte det trycket. Sedan följde en mycket smärtfull separation. I dag är vi goda vänner och har insett hur olika vi är. 

Arja har för övrigt hållit tämligen tyst om sitt kärleksliv i alla år. Hon ger allt annat till sin publik och tycker att det räcker.
– Min publik är kvalificerad. Jag tror de uppskattar, att jag inte säljer varje liten åkomma till pressen.

Stockholm är numera Arjas fasta punkt i tillvaron. Det är här hon jobbar mest. Lägenheten i Paris och det nya smultronstället på Kreta står mest för avkoppling och semester.
– Jag har liksom spikat mig fast på världskartan, säger Arja som emellertid inte riktigt vet, vad hon ska göra av sommarstället hemma i Mikkeli i östra Finland.
– Jag vågade inte vara där ensam, när jag skulle skriva min bok ”Sauna”, så min mamma var med. Hon gick i skogen, lagade mat och var mitt sällskap, medan jag skrev. Det var ljuvligt att få förenas med henne de sista åren. Hennes hjärta var svagt. Hon hade haft pacemaker i 30 år. När boken kom ut, var hon redan på sjukhus. Titta mamma! Titta! Här är boken! Hon tyckte, att den var vacker. Sedan föll hon i koma och gick bort. Det var som att jag hade skrivit mig ut ur ännu ett kapitel av mitt liv. Efter det har jag svårt att vara på lantstället. Där finns bara minnen nu. Jag har ingen orsak att åka dit.

Arja suckar och torkar en tår ur ögonvrån. Livet går vidare med nya utmaningar och hon lever sannerligen både passionerat och intensivt. Det märks inte minst i Let´s dance.
– Som till exempel helikopterlyftet! Hur fan ska jag kunna jag hoppa upp på din axel som en gräshoppa, sa jag till Tobias. Det går inte. En vecka senare hade jag gjort det.

Arja och Tobias tillbringade nyåret i Köpenhamn. Han skulle uppträda på Wallmans Salonger och hon följde med för att få se helikopterlyftet utföras i verkligheten.
– Efteråt var det fest i Tobias lägenhet. Världsmästarna i pardans var också där. Vi dansade hela natten. Jag kastades som en våt trasa från vägg till vägg. Det var helt vansinnigt. Aldrig förr har jag haft en så fantastisk nyårsnatt.

Tidigt nästa morgon övade de lyftet i en danslokal. Tobias tittade henne i ögonen och sa: Lita på mig. Jag tappar dig inte. Då tordes hon. Han är ju så stark.
– Folk fick väl hicka framför TV-apparaterna, när de såg Arja Saijonmaa svänga runt högt över havet i sina chiffonger som en helikopter, skrattar Arja. Efter det kom både dödslyftet och dödsfallet. Det har inneburit ett väldigt lyft i mitt liv.
Tobias ser nöjd ut, när han säger, att de avancerade lyften säkert kom oväntat för de flesta.
– Arja är ju kvinna! Tack och lov för det. Hon är ingen mjuk liten 16-årig balettös. Det är fantastiskt för mig att få dansa med en person som vet, hur man för sig. Hon är ju en primadonna. Den allra största! När hon kommer in i ett rum, lyser hon upp hela rummet. Det är fantastiskt bara att få vara med om det.

Det finns ett liv
efter Let´s Dance
Arja rättar till Tobias hår inför fotograferingen och säger, att det är han som sätter upp hennes blonda lockar, när de ska träna.
– Inför samban knöt han rastaflätor i mitt hår. Jag trodde inte mina ögon! Vi satt hemma i min säng och han klistrade extraslingor i mitt hår och flätade hela natten. Sedan tog det en hel eftermiddag att avfläta alltihop.

Tobias konstaterar att de är tvillingsjälar. Kommer Arja klädd i grått, så gör han det också. Kommer han i orange, så gör hon det också.
– Jag har skrattat konstant, sedan vi lärde känna varandra. Att få dansa med Arja är som att gå 24 timmar om dygnet i rolighetsterapi. Jag är verkligen lyckligt lottad.

Det finns ett liv efter Let´s dance. Åtminstone för Arja och Tobias. De kommer att jobba ihop framöver men med vad, är ännu en väl bevarad hemlighet.
– Vi kan ju inte sluta nu, säger Arja. Det går inte. Vårt samarbete är ju så fruktbart. Men först måste vi åka bort tillsammans på hemlig semester och ta hand om våra härjade kroppar.
Monica Antonsson
_________________________________________________________________________

 
Allas Veckotidning
Nr 25, 2007
Resor & fritid
Gå över gränsen i sommar

Inte bara bastun som gäller för Arja i Finland
188 000 sköna skäl att bada


Sommaren är Arja Saijonmaas, 62, mest intensiva arbetsperiod. Efter ett antal konserter i Sverige och Norge står nu Finland på tur. Arja ska hem till Mikkeli i östra Finland för att njuta några veckors sommarledighet, men hon ska också lansera sin nya, finska CD med vackra, nyskrivna kärlekssånger.

– Jag ska turnera med egen orkester och sjunga på dansbanor, i salonger och paviljonger. Tanken är att jag ska möta det verkliga ur-Finland, så jag har några väldigt intressanta platser i de djupa skogarna inbokade. Där ska jag köra min tango och lite annat som tar mig tillbaka till mina finska rötter.

Dansbanor hör sommaren till i Finland. Oftast finns en lämplig restaurang i närheten för mat och dryck eller kaffe och bullar. Som lämpligt turistmål för svenskar nämner hon emellertid först och främst Helsingfors. Det är där färjorna från Stockholm lägger till, så dit kommer de flesta. Salutorget och saluhallen är det första man stöter på. Sedan väntar varuhusen och de mer exklusiva butikerna längs Esplanaden.
- Själva tar finländarna båten till Estland och handlar, skrattar Arja. Men glöm för all del inte att dricka kaffe och äta varma, nybakta munkar och köttpiroger i Anja Snellmans tält vid Salutorget.


Gästfria människor

Bäst är att lämna huvudstaden och längs slingrande vägar ge sig ut på landet. Skärgården breder ut sig i väst och inåt landet präglas naturen av Finlands djupa skogar och 188 000 sjöar.
– Packa upp picknickkorgen vid någon sjö, säger Arja och berättar hur hon växte upp utan baddräkt vid en vildmarkssjö med rent vatten.
- Bada och njut av naturen. Det finns ingen bättre naturupplevelse. Men tänk på att alla finnar inte talar svenska. Ett lexikon kan därför vara bra att ha. Speciellt om man har tänkt sig, att umgås med finnarna. De flesta är väldigt varma, ärliga, pålitliga och dessutom gästfria. 
Sommaren i Finland präglas av sina många festivaler. Det är körfestival, folkdansfestival och musikfestivaler av alla slag.
– Den ryske dirigenten Valery Gergiev kommer alltid till Mikkeli de tio första dagarna i juli. Festivalen är en stor musikalisk upplevelse vare sig solen skiner eller regnet öser ner. Vädret är ju opålitligt i Norden. Man får ta sommaren som den är och lära sig älska regnet. Det är ljuset under våra korta nattlösa sommarmånader som är Nordens speciella skönhet.

Bär och bröd
I Mikkeli som på de flesta andra platser i Finland finns en marknadsplatsen vid torget, där kaféerna håller öppet dygnet runt. Den som har tur kan exempelvis fynda antikt ryskt silver för en spottstyver på loppmarknaden.
– Jag brukar köpa produkter gjorda på havtorn, lingon och tranbär från Östfinland eller Ryssland, säger Arja. Det finns inte att få någon annanstans. 
Arja påpekar att det osötade finska rågbrödet är ett måste för varje besökare. Det är hälsosamt och fullt av antioxidanter.  
– Sortimentet av bröd är otroligt stort i Finland. Det mesta är osötat. Det är bara i skärgården och i Sverige man sötar brödet. Ät det med smör som du är van. Vi har ungefär samma traditioner. Sverige och Finland har trots allt varit samma land i flera hundra år.
Monica Antonsson

Fem favoritresmål:
- Salutorget och saluhallen i Helsingfors
- Musikfestivalen i Mikkeli
- Operafestivalen i Savolina
- Båttur på Finlands största sjö Saimen
– Biltur i Östfinland och finska Karelen
  
Fem bra stränder/badplatser
- Mitt sommarställe är bästa badplatsen för mig
- Man kan välja vilken som helst av alla tusentals sjöar
  
Fem saker du måste se/göra
- Lära känna finnarna
- Dansa på dansbana
- Bada bastu
- Simma i någon av alla tusentals sjöar
– Äta äkta finskt rågbröd
 ______________________________________________________________________________
 
Hemmets Veckotidning
Nr 51, 2014

Jag har låtit passionen styra mitt liv

Arja Saijonmaa sjöng sig in i svenskarnas hjärta med Jag vill tackalivet i slutet av 70-talet.
När hon nu firar sin 70 års dag kan hon se tillbaka på en lång och brokig karriär där hon alltid har valt att gå sin egen väg.


Hon skulle egentligen ha blivit konsertpianist. Uppväxt i en högborgerlig familj i den finska staden Mikkeli nära ryska gränsen spelade Arja Saijonmaa musik av Wolfgang Amadeus Mozart och gjorde bejublade soloframträdanden redan som elvaåring. Efter gymnasiet studerade hon pianospel vid Sibeliusakademin och tog småningom en fil kand i såväl drama som litteratur och musikvetenskap vid universitetet i Helsingfors.
– Jag kunde nog ha blivit en rätt hygglig pianist men det räckte inte för mig, säger Arja som inför 70-årsdagen den 1 december står på toppen av sin karriär som artist. Jag var som ung alldeles för utåtriktad och social. Jag ville till teatern.

Arja for till USA på ett konstnärsstipendium mot sin pappas vilja. Hon fann det djupt kränkande och orättvist att han sa nej vilket ledde till en smärtsam brytning med familjen några år. Där och då föddes min kamp för rättvisan, har hon sagt.

Arja pluggade på ett konstnärscollege och åkte Greyhoundbuss runt USA innan hon återvände till Helsingfors 1969. Väl där knöts hon till den radikala Studentteatern som i 68-rörelsens anda satte upp pjäser och kabaréer som kritiserade allt och alla.
– Det var så spännande! Jag fick snabbt egna sånger att sjunga och plötsligt stod jag på Storkyrkans trappa, klädd i rött och sjöng med socialister och socialdemokrater i förstamajtåget.

Tidningarna skrev och Arja hamnade på en löpsedel som spreds över landet. Några dagar senare kom ett ilsket brev från hennes morbror.
– Släkt och vänner tyckte att det var oerhört provocerande och hemskt att jag ägnade mig åt teater. Men sådan var studentrörelsen då. Vi var tvungna att hitta vårt eget universum. Om jag hade haft barn - som jag tyvärr inte har - så hoppas jag och tror att jag hade varit en förstående mamma. Ungdomar gör revolt. Det hör till.

Arja urskuldar sin morbror med att han har bett om ursäkt för det där brevet flera gånger om. Då var han ung och förbannad. Som så många andra män hade han tvingats avsluta sina studier för att i stället bege sig till fronten. På den tiden hade alla familjer närstående som dött i kriget.
– Det var politisk kamp och min familj tillhörde högerkretsar. Min hemstad Mikkeli var trots allt Marskalk Mannerheims huvudkvarter.

Marskalk Gustaf Mannerheim är den store finländske krigshjälten som ledde såväl Vinterkriget som Fortsättningskriget och drev igenom Finlands självständighet.
– Sedan kom efterkrigstiden och min generation. Då var det krig i Vietnamn. Vi demonstrerade, spelade Bertolt Brechts politiska kabaré och sjöng om studentkravallerna i Paris 1968. De påverkade ju både Sverige och Finland.

Så här efteråt menar Arja att hennes frigörelseprocess möjligen var något våldsam. Hon var aktiv och passionerad och ville absolut bryta sig loss från familjetryggheten. En militärjunta hade tagit makten i Grekland och hon sjöng ”Den hemliga stranden” av Mikis Theodorakis.
– Jag blev så överväldigad av sången att jag absolut ville träffa mannen som skrivit den. Sedan kan man ju undra om det var slumpen eller ödet som gjorde att vi faktiskt träffades. Han kom till Helsingfors och förändrade hela mitt liv.

Mikis Theodorakis föll pladask för den nordiskt blonda Arja som så innerligt tolkade hans musik. Året var 1971 och han ville ta henne med på världsturné. Hon avbröt sina studier och familjen hade ingenting att sätta emot.
– Mina föräldrar var förstås oroliga för att jag flängde jorden runt med flyktingar som inte ens hade ett hemland, säger Arja. Samtidigt var det en stor konstnärlig seger. Mikis musik kom till oss som en eldsvåda. Han skrev fantastisk lyrik och sånger som sattes in i ett politiskt sammanhang för att han var den store frihetskämpen.

Det hade kunnat bli en kärlekshistoria. Det berättar Arja i sin bok ”En ung naken kvinna”. Mikis gjorde sina försök vid ett tillfälle i ett rum i Paris. Hon valde bort kärleken och när ögonblicket var förbi talade de aldrig mer om saken.
– Jag ville inte bli som alla hans sångfåglar som han tog med sig i sängen och sedan kastade bort. Så det blev som det blev. Jag har aldrig tidigare berättat om det och var förstås livrädd när jag gav Mikis min bok. Han kommer säkert att attackera den lilla scenen i Paris, tänkte jag. Men han gjorde inte det. Han var väldigt korrekt och berömde min konstnärlighet. Dessutom hyllade han mig med en fantastisk presskonferens i sitt hem. Vi satt och pratade i två och en halv timma i en stor tv-kanal. Mikis berättade vår historia och sa att min bok är det bästa som har skrivits om honom. Vi var med i alla nyhetsprogram och på alla löpsedlar. Det var som en stor Grand Final alltsammans.

Världsturnén fick sitt slut i Paris där Mikis och hans musiker hängde i väntan på nya jobb men också på att militärjuntan skulle falla, så att de kunde återvända hem. Arja kunde ha följt med till Aten men skådespelerskan Melina Mercouri rekommenderade henne att återvända till Norden. När juntan föll var Grekland ett ruinerat land utan särskilt mycket att erbjuda en utlänning.
– Jag förstod att jag skulle stå mig rätt slätt i Grekland, säger Arja som bestämde sig för att stanna i Paris där hon än i dag har ett av sina boenden.

Några år senare utbröt en formlig Arja-feber i Sverige då hon och Mikis återförenades på LP-skivan ”Det är tid att sjunga sånger”. Ytterligare några år senare kom Arja att engagera sig i den mycket aktiva chilenska befrielserörelsen.
– Jag hade sjungit Violeta Parras ”Jag vill tacka livet” i svensk TV:s nyårsprogram vilket fick chilenarna att höra av sig. Du har sjungit vår viktigaste sång, sa de. Vi vill ta dig till Rom. Du ska sjunga med ”Inti Illmani”, vår bästa orkester i exil. Det blev ungefär samma succé som med Mikis Theodorakis. Jag vill tacka livet hamnade på Svensktoppen en vecka efter att den kommit ut 1979. Biljetterna till konserterna i Stockholms konserthus och ett fullsatt Skandinavium i Göteborg sålde slut på tio minuter.

Arjas långa och framgångsrika karriär är mångfacetterad. Hon har spelat in film likaväl som hon gjort musikal och skördat framgångar på Svensktoppen och i Melodifestivalen. Hon sjöng på den mördade statsminister Olof Palmes begravning och blev året därpå goodwillambassadör för FN:s flyktingkommissariat UNHCR vilket tog henne på resor över hela världen. I slutet av 80-talet tog hon en paus i karriären för att avsluta sina studier. Hon har dessutom skrivit böcker och på senare år haft stor framgång i Let´s Dance.

Det var när Arja hade skrivit boken ”Sauna” som hon mötte förläggaren William Nygaard i Oslo. Han hade gett ut Salman Rushdies ”Satansverser” i Norge och på grund av det utsatts för ett mordförsök av Iranregimens lejda mördare.
– Vi blev kära i varandra och var förlovade i två år. Han var mordhotad och skyddades av två livvakter dygnet runt. Det var otäckt men jag kände mig aldrig hotad för egen del.

Kärleken tog emellertid slut och det är ungefär allt som är känt om Arjas kärleksliv. Karriären till trots har hon lyckats hålla sitt privatliv hemligt.
– Kärleken kommer när man minst anar det, konstaterar hon. Just nu lever jag ensam men det är mycket möjligt att jag hittar kärleken snart.
Arja som har spelat in ett fyrtiotal framgångsrika album gav i somras ut sin första skiva på 15 år. Den är fylld med guldkorn ur det hon kallar Den svenska sångboken.

– Det är ett album om livet och smärtan. Den handlar om ensamhet och längtan, minnen och saknad, glädje och lycka, hösten och våren. Men det är framför allt en skiva om de ljuva nätternas, de milda vindarnas och de doftande blommornas yra och eufori.

Hon har onekligen talets gåva den goda Arja.
En av sångerna – Min ensamhet - har hon själv skrivit texten till.
– Jag har länge haft sången på repertoaren. Det som behövdes var en svensk text så jag skrev den helt enkelt. Många tycker att det låter trist men för mig ensamhet en källa ur vilken jag hämtar kraft, styrka och inspiration. Och det finns ändå plats för kärleken. Den har jag inte valt bort. Jag har spridit kärlek i alla år med mina sånger och min musik. Det får jag bekräftelse på varje dag av min publik som stöttar och älskar mig.
Monica Antonsson

måndag 21 februari 2022

Lars Widding och Fillie Lyckow

Hemmets Journal 
Nr 46, 1989

Vi är bara skilda åt när hunden behöver rastas

När ljuv musik uppstår mellan två kontrahenter i livets andra halvlek är det bråttom.
- Vi vill göra allt tillsammans - arbeta, dona med nya sommarhuset, umgås, keklarerar Lars Widding, 65, och Fillie Lyckow, 55.
Det är bara rimbo, enliten lurvig krabat, som kan förmå husse och matte att sära på sig. För en kvart eller så...



Agneta Askelöf

Allas Veckotidning
Nr 32, 1992

Vi var kollegor och gifta på varsitt håll
- men en dag såg jag Lars-Åke med nya ögon...

Agneta Askelöf var närmare 40 år när hon blev journalist och populär programledare. Det fick följder också för privatlivet. 
Som radioreporter arbetade hon med många ljudtekniker. 
Men Lars-Åke gillade hon bäst, de pratade mycket med varandra och hade trevligt. 
Annar var inte att tänka på - de var ju båda gifta...



Den smala grusvägen som leder fram till journalisten Agneta Askelöfs hus slingrar sig genom böljande sädesfält och somriga blomsterängar.

Agnetas välkända gestalt blir plötsligt synlig bakom kröken där hon står och väntar tillsammans med treåriga dottern Alexia och hunden Gilda. Lite trött är hon, för halv tre på morgonen fick hon stiga upp för att åka till jobbet på Radio Stockholm. Nu har hon varit hemma några timmar och det är sambons tur att jobba. Teknikern Lars-Åke Gustavsson tjänstgör ännu någon timme innan han kan vända hemåt i de ringlande eftermiddagsköerna ut från stan.

Familjen Askelöf-Gustavssons Roslagsidyll består av ett rött hus med vita knutar och en generöst tilltagen trädgård i en typisk barrskogsglänta. Det är så hon vill ha det, för så var det överallt när hon var liten. Det har med trygghet att göra.

Blyg och tystlåten
Som barn var Agneta en blyg och tystlåten tjej som mest höll sig för sig själv. Hon var så bortkommen, säger hon, att hon aldrig ens blev bjuden på tonårsfesterna hemma i Bagarmossen.
- Jag hade en enda önskan i livet. Jag ville gifta mig och få barn. Men å andra sidan kunde jag aldrig drömma om att någon skulle vilja ha mig som var så ful och trist.

Så stod han då där på hennes 16-årsdag, den två år äldre drömprinsen Janne som bodde i grannhuset och var så snygg. Och bäst av allt var att han ville ha just henne.
- Det var helt otroligt. Han valde mig! Men vi var väl ungefär lika tystlåtna och tillbakadragna båda två, kan jag tro.

När Agneta var 18 år blev det dags för giftermål. Året var 1965. Två år senare föddes dottern Helen och 1970 kom sonen Martin.
- Det gick som på räls alltihop. Vi köpte sommarstuga, segelbåt och radhus – och jag var en nöjd och lycklig hemmafru.

För att dryga ut hushållskassan började Agneta så småningom jobba deltid som vårdbiträde.
Men efter sju, åtta år ändrades rutinerna på sjukhuset. Plötsligt krävdes det att Agneta skulle rätta sig efter ett förelagt schema. Det var omöjligt och hon fick se sig om efter ett annat jobb.

Ändrade sitt liv
- Två av mina väninnor tyckte att jag borde göra något mer av mitt liv. Du borde bli journalist, sa de och tanken var väckt.

Agneta nöjde sig till en början med en kurs på universitetet. Flera lärare påpekade hennes förmåga att uttrycka sig och till sist sökte hon in till Journalisthögskolan. Till hennes stora förvåning kom hon in – med god marginal.
Praktiken gjorde Agneta på Radio Stockholm. Där har hon också blivit kvar sedan 1983, när hon 38 år gammal gick ut högskolan som nybakad journalist.

Vid flera tillfällen har Agneta också varit tjänstledig för att pröva på programledarjobb i TV som Glädjehuset och Nattliv.

Äktenskapet sprack
Den blyga skolflickan, den lyckliga hemmafrun och småbarnsmamman, det deltidsarbetande sjukvårdsbiträdet har alltså utvecklats till en av landets mest drivna journalister.
- När jag började på Journalisthögskolan gled vi ifrån varandra, Janne och jag. Vi flyttade isär en tid, men flyttade ihop igen efter ett halvår. 1985 tog vi slutligen ut skilsmässa.

I jobbet på Radio Stockholm har Agneta genom åren arbetat ihop med de flesta av stationens olika tekniker. Men hon trivdes bäst tillsammans med Lars-Åke Gustavsson. Hon och han utgjorde ett närmast oslagbart team.
- Vi pratade mycket med varandra och hade trevligt. Men i början fanns det inte tillstymmelse till flirt emellan oss. Vi var båda gifta och hade våra familjer att tänka på. Så plötsligt, hösten 1985, hände något som ingen av oss kan förklara. Vår relation förändrades och vi blev hejdlöst förälskade.

Agneta och Lars-Åke tog ut skilsmässa på var sitt håll och av praktiska skäl flyttade han hem till henne och barnen som nu var gängliga tonåringar. Visst blev skilsmässorna hårda slag för familjerna. Men för barnens skull har de alla förblivit om inte bästa vänner så åtminstone vänskapligt sinnade till varandra.

Agneta och Lars-Åkes relation växte sig allt starkare och en längtan efter ett kärleksbarn började gro. Det var ingalunda riskfritt eftersom Agneta hade fyllt 42 år. Risken för att få ett skadat barn ökar som bekant i takt med kvinnans ålder. Ändå bestämde de sig för att försöka.

Lyckan vändes i tragedi
- Jag blev gravid med en gång! Vi var jublande lyckliga och trodde att det var livets mening att vi skulle få ett barn. Tyvärr slutade graviditeten med missfall i tredje månaden, säger Agneta.

Det var hårt. Men sjukhuspersonalen påpekade att missfall är naturens eget sätt att sålla bort livsodugliga foster. Det var bara att gå hem igen och försöka på nytt.

Den här gången dröjde det ett helt år innan Agneta blev gravid. På grund av sin höga ålder rekommenderades hon dessutom fostervattenprov men valde att genomgå en speciell form av fosterdiagnostik, provtagning och analys av celler från moderkakan.
- Jag undersöktes med ultraljud och på skärmen såg vi hur fostret låg därinne och sprattlade med båda armar och ben. Rusiga av lycka for vi på semester till Nordkap och förlovade oss under midnattssolen. Det var romantiskt men kallt. Därefter for vi hem för att göra provtagningen.

Några dagar senare drabbades Agneta av hög feber. Hon hade fått allmän blodförgiftning på grund av provet och några dagar senare konstaterades att fostret var dött.
- Sjukhuset tog på sig hela skulden men vad hjälpte det, säger Agneta som därmed nästan gav upp tanken på att än en gång bli mor.

Ville glömma
För att glömma det som hänt for Agneta och Lars-Åke till Cypern. De tog in på hotell Alexia Court i Larnaka och lärde känna den trevlige hotellägaren. Nätterna igenom satt de uppe och pratade om allt och inget och ibland om önskebarnet de drömde om.
- Sista dagen, precis innan vi skulle åka hem, tog vi en promenad till Sankt Lazaruskyrkan där det pågick en ceremoni. Svartklädda kvinnor med hucklen gick omkring med vaxljus i händerna och en prästmed kors stänkte vigvatten på dem, säger Agneta och berättar om den ortodoxa kyrkans ceremonier som vanligtvis inramas av körsång, ljus och rökelse.

Vi köpte varsitt ljus och lämnade kyrkan för att gå tillbaka till hotellet där flygbussen strax skulle hämta oss. Plötsligt vände Lasse och gick in i kyrkan igen. Där köpte han ett tredje ljus och placerade det mitt emellan våra. ”Det ljuset ska brinna lite längre än de andra två”, sa han.

Tårarna strömmar nerför Agnetas kinder när hon berättar. För naturligtvis bar hon redan kärleksbarnet under sitt hjärta…

Graviditeten avlöpte utan större bekymmer och den här gången var det inte tal om fosterdiagnostik. Skulle barnet vara skadat fanns det säkert någon mening med det också.

Förlossningen blev dramatisk. Barnet låg med navelsträngen flera varv runt halsen och fick navlas av inne i den nu drygt 44-åriga Agneta som förlöstes med akut kejsarsnitt.
- Genom en ultraljudsundersökning visste vi att barnet var en flicka. Redan tidigt beslöt vi oss för att ge henne namnet Alexia efter hotellet på Cypern där hon blev till. Märkligt nog föddes hon också på Alexisdagen den 17 juli.

Sedan dess har livet gått sin gilla gång i familjen. Tonårsbarnen är för länge sedan utflugna och Lars-Åkes båda pojkar från det tidigare äktenskapet nöjer sig med att regelbundet hälsa på.

För två år sedan började Agneta och Lars-Åke se sig om efter ett eget hus där de skulle kunna bygga upp ett hem tillsammans. Så fann de den röda lilla stugan där Agneta nu sitter och berättar. De bestämde sig för att flytta ut till Roslagen. Här kan Lars-Åke breda ut sig med sina hobbyer. Han kan reparera och bytta hur många tekniska apparater som helst, säger hon, utan att det blir trångt.

Champagne, presenter och blommor
- Vi åkte tillbaka till hotellet på Cypern när Alexia var två månader gammal. Ägaren tog emot oss med champagne, presenter och blommor på rummet, säger Agneta medan Alexia far omkring på alla fyra. I full karriär leker hon hund på uppfarten där Lars-Åkes bil just svänger in.
Leende tar han lillflickan på ena armen och kramar om Agneta med den andra. Så sträcker han på bene och pustar ut lite. Kvällens matlagningsbestyr vid grillen tar vid. Det blir varm korv med bröd och kall öl för alla.
Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson


Hemmets Veckotidning
Mellan nr 39, 1994

Vi tänte två ljus för barnen vi mist
- Men vände tillbaka och tände ett tredje...

När Agneta Askelöf, programledare för TV:s "Förlåt mig", och hennes Lars-Åke blev kära i varann längtade de så förtvivlat efter ett gemensamt litet kärleksbarn.
- Jag var 42 år och två gånger miste jag det barn jag bar. Men när vi åkte utomlands för att komma över sorgen inträffade det ett under...