Allas Veckotidning
Nr 22, 2007
Från Bullerbybarn till bullmamma
Anna Sahlin
är färdig med det vilda festandet
Hon har haft ett minst sagt omtumlande liv, Anna Sahlin.
Från omhuldad barnstjärna till turbulenta tonår med sex och sprit.
Sedan hyllad sångerska och nu folkkär artist i Let´s Dance.
Men det roligaste jobbet är att vara mamma till lilla Lily!
– Min fästman Jimmy går med Lily på babysim en gång i veckan, säger Anna. Lily dyker och simmar hur bra som helst.
Ett efterlängtat barn
Annas första år som småbarnsmamma har varit något turbulent med tanke på all dans hon samtidigt har presterat.
– Vi har några hurtfriska vänner som sa, att man leva precis som vanligt, när man har fått barn. Det fungerade inte för oss. Lily var vaken tolv timmar per dygn redan från början. Att ligga i vagnen var det ju inte tal om. Hon ville bli buren. Det var roligt förstås men samtidigt väldigt krävande. De två första månaderna kom jag inte ens utanför dörren.
Lily är med andra ord en ovanligt glad och vaken liten tjej med intresse för det som händer omkring henne. Hon gnäller som de flesta andra barn när hon är hungrig och hon skrattar förnöjsamt när hon är mätt. På sistone har hon dessutom börjat ta sina första stapplande steg på egen hand. Lika gärna kryper hon upp i mamma Annas famn för att gosa en stund.
– Hon var verkligen efterlängtad, säger Anna och kelar med den lilla. Mammas lilla tjej, mumlar hon i Lillys mjuka hår. Det är verkligen härligt att vara mamma.
Anna har sina rötter i Sandarna strax söder om Söderhamn, där Jante är ett starkt inslag i vardagen. Den som vill passa in gör bäst i att vara som alla andra och i Sandarna sysslar man med idrott. Med föräldrar som båda är pianopedagoger var det musik som gällde från första början för Anna. Redan där stack hon ut, säger hon. Anna är äldst i syskonskaran tätt följd av Joel, Martina, Beata och Ellika. Hennes mamma gifte så småningom om sig, varpå syskonskaran utökades med Åse och Jonas.
Anna var bara nio år gammal, när regissör Lasse Hällström och Svensk Filmindustri kom till Gävle i jakten på sex passande barnskådespelare för filmerna om Astrid Lindgrens Bullerbyn.
– Vi packade bilen och for dit hela familjen på en slags utflykt. Ingen av oss hade ju sett ett riktigt filmteam.
Totalt testades 9000 barn i minst sex olika uttagningar, innan Astrid Lindgren själv valde Anna för rollen som Norrgårds-Anna.
– Det var egentligen ett alldeles självklart val, tyckte jag. Jag hade så livlig fantasi på den tiden, att jag faktiskt trodde, att jag var hon.
Från februari till augusti 1986 spelades filmerna "Alla vi barn i Bullerbyn" och "Mer om oss barn i Bullerbyn" in i Sevedstorp i Vimmerby. Barnstjärnorna fick klara sitt skolarbete på plats och filmarbetet pågick från nio på morgnarna till sex på kvällen fem dagar i veckan. Totalt fick Anna 38 000 kronor som tack för sex månaders arbete.
– Ni måste vara miljonärer nu, sa våra vuxna kollegor på återträffen 1996. Vi förstod ingenting. Hur skulle 38 000 kronor kunna bli en miljon? Det visade sig att de fick betalt varje gång filmerna visades. Det fick inte vi.
Anna påpekar att föräldrarna inte kan lastas för de ofördelaktiga avtalen. De hade ju ingen vana vid förhandlingar med filmbolag.
– SF hade faktiskt en väldigt dålig attityd till oss barn. Om det inte passar, tar vi någon annan, sa de. Det är skandalöst faktiskt, när man tänker på det. Vi hade varit på grön kvist allihop, om vi hade fått samma villkor som de vuxna. Samtidigt tycker jag faktiskt, att det är väldigt ärofullt att få vara ett av Astrids barn.
Retad i skolan
När Anna kom hem till Sandarna igen, ville ingen höra talas om henne som barnstjärna. Hon skulle verkligen inte tro, att hon var något. Det var Annas första kontakt med Jante. När filmerna småningom visades i TV blev hon retad i skolan så till den grad, att hon för ett ögonblick ångrade sitt filmäventyr.
– Är man elak och har fantasi kan man ju börja rimma på Bullerbyn, säger hon. Gärna med ord som börjar på Kn. Det var inte kul. Filmarbetet kändes dessutom så avlägset och overkligt, eftersom ingen ville tala om det. Det var som att det aldrig hade hänt! Till slut blev det som en dröm alltsammans.
Föräldrarna gick skilda vägar och i den allmänna oredan flyttade Anna till Stockholm. Officiellt skulle hon ta ett sabbatsår och komma tillbaka. I verkligheten hade hon förälskat sig i en musiker och tjatat sig in som elev vid Skeppsholmens folkhögskola.
– De tyckte egentligen att jag var överkvalificerad. De flesta som kom in där var före detta missbrukare i 40-årsåldern som stod inför sin andra chans.
Anna blev dumpad av sin pojkvän och fick slicka sina sår i ett åtta kvadratmeters kyffe i ett kollektiv ombord på fyrbåten Vinga som tillhörde skolan. Bland hushållets udda figurer fanns en rödvinspoet, en skånsk anarkopunkare, en fiskare från Lofoten, en hårt sminkad svartrockartjej och en tjej från Möja som bar kniv, om hon skulle hitta något ätbart i naturen.
– Själv var jag också rätt långt från Bullerbyn i hennafärgat hår med mittbena, utsvängda byxor och hippieglasögon. Jag levde vind för våg utan pengar och gick i livets hårda skola. Ändå ringde jag hem efter två veckor och sa, att jag skulle stanna. "Jag förstod det", sa mamma. Det var därför hon hade gråtit så förtvivlat, när jag åkte. Hon kände det på sig. I dag kan jag förstå, att de var oroliga.
Anna lyckades dra sig fram på 2300 kronor i studiebidrag och 900 kronor i underhållsbidrag från sin far. Det innebär i klartext att hon levde på nudlar och ständigt var pank. Att be om hjälp var hon emellertid för stolt för. Att livet i kollektivet innebar en hel del alkohol och sex gjorde ju inte saken bättre.
– Man kan väl inte säga, att jag var direkt promiskuös. Men man var ung och söt och träffade killar. Så man tog för sig och utnyttjade situationen. Det var en väldigt turbulent tid i mitt liv.
Sjöng med Eric Gadd
Anna berättar om några år, då hon bodde i allt från skruttiga andrahandslyor till kristna studenthem. Skickligt lärde hon sig hantera såväl narkomaner som psykiskt sjuka bland grannarna.
Så mötte hon sitt öde i den nu 32-årige gitarristen Jimmy Wahlsteen. Året var 1997 och de var båda elever vid Stockholms Musikkonservatorium.
– Jag gjorde tidigt studiojobb som sångerska utan att få betalt. För mig gällde det att komma in i branschen. Redan 1994 var jag med och startade gospelkören One Voice. Det gav goda kontakter. Plötsligt fick jag åka som körsångerska med Eric Gadd på turné. Det ledde vidare till ett skivkontrakt och en turné i Japan med bandet Rythm Aveny. Väl hemma igen fick jag spela in min första soloplatta. Skivbolaget gick emellertid i konkurs, så den frös inne. Därmed satt jag fast ett helt år i ett omöjligt skivkontrakt och fick nöja mig med att sjunga kör i stället.
Valborgsmässoafton 1998 gick Anna hem till Jimmy för att få hans omdöme om en inspelning. Vi satt i solen på hans balkong och pratade, när han plötsligt frågade om hon ville följa med till Tantogården, där han skulle spela på kvällen.
- Det ville jag förstås och på den vägen är det.
Efter nio år tillsammans har kärleken djupnat och Lily kommit till världen som kronan på verket. Jimmy är en fantastisk människa, säger Anna. Han är en bra alltigenom, klok och snäll.
– Framför allt har han sunda värderingar. Vi har roligt ihop och tar ut det bästa av varandra. Jag är från början mer temperamentsfull och han är mer lugn. Efter alla år tillsammans har jag blivit lugnare och han fått lite mer råg i ryggen.
Anna och Jimmy bodde ihop sedan länge, när en musikförläggare ringde sent en kväll 2002. Estland skulle ha sin melodifestivalsfinal kvällen därpå och en sångerska hade hoppat av. Kunde Anna möjligen ställa upp?
– Han skickade låten som mp3-fil. Min dator var rätt skruttig, så bara hälften kom fram. Jag bad Jimmy lyssna och klockan två på natten tackade jag ja. Några timmar senare flög jag till Tallin, där jag fick höra låten i sin helhet för första gången. Samma kväll gick tävlingen.
Vill tävla igen
Anna vann den estniska finalen med "Runaway" och lyckades därefter ta sig till tredje plats i Eurovision Song Contest före exempelvis Afro-Dite som kom på åttonde plats. Två gånger har Anna därefter tävlat i Sverige utan att nå finalen.
– Det gör inte så mycket, säger hon. Låtarna har blivit hits och sålt bra ändå. Det är det som räknas i branschen.
Annas telefon går varm och medan vi pratat, har Anna bokat in ett jobb med ett storband i Gävle några dagar senare. Hennes danspartner Tobias Karlsson från Let´s Dance har också ringt om en uppvisning veckan därpå.
– Det kan nog hända, att jag satsar på Melodifestivalen nästa år, säger Anna. Tobias vill ju det. Han vill vara med och det kan han kanske få. Han är ju en fantastisk dansare. Bara han inte sjunger så…
Monica Antonsson
– Vi har några hurtfriska vänner som sa, att man leva precis som vanligt, när man har fått barn. Det fungerade inte för oss. Lily var vaken tolv timmar per dygn redan från början. Att ligga i vagnen var det ju inte tal om. Hon ville bli buren. Det var roligt förstås men samtidigt väldigt krävande. De två första månaderna kom jag inte ens utanför dörren.
Lily är med andra ord en ovanligt glad och vaken liten tjej med intresse för det som händer omkring henne. Hon gnäller som de flesta andra barn när hon är hungrig och hon skrattar förnöjsamt när hon är mätt. På sistone har hon dessutom börjat ta sina första stapplande steg på egen hand. Lika gärna kryper hon upp i mamma Annas famn för att gosa en stund.
– Hon var verkligen efterlängtad, säger Anna och kelar med den lilla. Mammas lilla tjej, mumlar hon i Lillys mjuka hår. Det är verkligen härligt att vara mamma.
Anna var bara nio år gammal, när regissör Lasse Hällström och Svensk Filmindustri kom till Gävle i jakten på sex passande barnskådespelare för filmerna om Astrid Lindgrens Bullerbyn.
– Vi packade bilen och for dit hela familjen på en slags utflykt. Ingen av oss hade ju sett ett riktigt filmteam.
Totalt testades 9000 barn i minst sex olika uttagningar, innan Astrid Lindgren själv valde Anna för rollen som Norrgårds-Anna.
– Det var egentligen ett alldeles självklart val, tyckte jag. Jag hade så livlig fantasi på den tiden, att jag faktiskt trodde, att jag var hon.
Från februari till augusti 1986 spelades filmerna "Alla vi barn i Bullerbyn" och "Mer om oss barn i Bullerbyn" in i Sevedstorp i Vimmerby. Barnstjärnorna fick klara sitt skolarbete på plats och filmarbetet pågick från nio på morgnarna till sex på kvällen fem dagar i veckan. Totalt fick Anna 38 000 kronor som tack för sex månaders arbete.
– Ni måste vara miljonärer nu, sa våra vuxna kollegor på återträffen 1996. Vi förstod ingenting. Hur skulle 38 000 kronor kunna bli en miljon? Det visade sig att de fick betalt varje gång filmerna visades. Det fick inte vi.
Anna påpekar att föräldrarna inte kan lastas för de ofördelaktiga avtalen. De hade ju ingen vana vid förhandlingar med filmbolag.
– SF hade faktiskt en väldigt dålig attityd till oss barn. Om det inte passar, tar vi någon annan, sa de. Det är skandalöst faktiskt, när man tänker på det. Vi hade varit på grön kvist allihop, om vi hade fått samma villkor som de vuxna. Samtidigt tycker jag faktiskt, att det är väldigt ärofullt att få vara ett av Astrids barn.
Retad i skolan
När Anna kom hem till Sandarna igen, ville ingen höra talas om henne som barnstjärna. Hon skulle verkligen inte tro, att hon var något. Det var Annas första kontakt med Jante. När filmerna småningom visades i TV blev hon retad i skolan så till den grad, att hon för ett ögonblick ångrade sitt filmäventyr.
– Är man elak och har fantasi kan man ju börja rimma på Bullerbyn, säger hon. Gärna med ord som börjar på Kn. Det var inte kul. Filmarbetet kändes dessutom så avlägset och overkligt, eftersom ingen ville tala om det. Det var som att det aldrig hade hänt! Till slut blev det som en dröm alltsammans.
Föräldrarna gick skilda vägar och i den allmänna oredan flyttade Anna till Stockholm. Officiellt skulle hon ta ett sabbatsår och komma tillbaka. I verkligheten hade hon förälskat sig i en musiker och tjatat sig in som elev vid Skeppsholmens folkhögskola.
– De tyckte egentligen att jag var överkvalificerad. De flesta som kom in där var före detta missbrukare i 40-årsåldern som stod inför sin andra chans.
Anna blev dumpad av sin pojkvän och fick slicka sina sår i ett åtta kvadratmeters kyffe i ett kollektiv ombord på fyrbåten Vinga som tillhörde skolan. Bland hushållets udda figurer fanns en rödvinspoet, en skånsk anarkopunkare, en fiskare från Lofoten, en hårt sminkad svartrockartjej och en tjej från Möja som bar kniv, om hon skulle hitta något ätbart i naturen.
– Själv var jag också rätt långt från Bullerbyn i hennafärgat hår med mittbena, utsvängda byxor och hippieglasögon. Jag levde vind för våg utan pengar och gick i livets hårda skola. Ändå ringde jag hem efter två veckor och sa, att jag skulle stanna. "Jag förstod det", sa mamma. Det var därför hon hade gråtit så förtvivlat, när jag åkte. Hon kände det på sig. I dag kan jag förstå, att de var oroliga.
Anna lyckades dra sig fram på 2300 kronor i studiebidrag och 900 kronor i underhållsbidrag från sin far. Det innebär i klartext att hon levde på nudlar och ständigt var pank. Att be om hjälp var hon emellertid för stolt för. Att livet i kollektivet innebar en hel del alkohol och sex gjorde ju inte saken bättre.
– Man kan väl inte säga, att jag var direkt promiskuös. Men man var ung och söt och träffade killar. Så man tog för sig och utnyttjade situationen. Det var en väldigt turbulent tid i mitt liv.
Sjöng med Eric Gadd
Anna berättar om några år, då hon bodde i allt från skruttiga andrahandslyor till kristna studenthem. Skickligt lärde hon sig hantera såväl narkomaner som psykiskt sjuka bland grannarna.
Så mötte hon sitt öde i den nu 32-årige gitarristen Jimmy Wahlsteen. Året var 1997 och de var båda elever vid Stockholms Musikkonservatorium.
– Jag gjorde tidigt studiojobb som sångerska utan att få betalt. För mig gällde det att komma in i branschen. Redan 1994 var jag med och startade gospelkören One Voice. Det gav goda kontakter. Plötsligt fick jag åka som körsångerska med Eric Gadd på turné. Det ledde vidare till ett skivkontrakt och en turné i Japan med bandet Rythm Aveny. Väl hemma igen fick jag spela in min första soloplatta. Skivbolaget gick emellertid i konkurs, så den frös inne. Därmed satt jag fast ett helt år i ett omöjligt skivkontrakt och fick nöja mig med att sjunga kör i stället.
Valborgsmässoafton 1998 gick Anna hem till Jimmy för att få hans omdöme om en inspelning. Vi satt i solen på hans balkong och pratade, när han plötsligt frågade om hon ville följa med till Tantogården, där han skulle spela på kvällen.
- Det ville jag förstås och på den vägen är det.
Efter nio år tillsammans har kärleken djupnat och Lily kommit till världen som kronan på verket. Jimmy är en fantastisk människa, säger Anna. Han är en bra alltigenom, klok och snäll.
– Framför allt har han sunda värderingar. Vi har roligt ihop och tar ut det bästa av varandra. Jag är från början mer temperamentsfull och han är mer lugn. Efter alla år tillsammans har jag blivit lugnare och han fått lite mer råg i ryggen.
Anna och Jimmy bodde ihop sedan länge, när en musikförläggare ringde sent en kväll 2002. Estland skulle ha sin melodifestivalsfinal kvällen därpå och en sångerska hade hoppat av. Kunde Anna möjligen ställa upp?
– Han skickade låten som mp3-fil. Min dator var rätt skruttig, så bara hälften kom fram. Jag bad Jimmy lyssna och klockan två på natten tackade jag ja. Några timmar senare flög jag till Tallin, där jag fick höra låten i sin helhet för första gången. Samma kväll gick tävlingen.
Vill tävla igen
Anna vann den estniska finalen med "Runaway" och lyckades därefter ta sig till tredje plats i Eurovision Song Contest före exempelvis Afro-Dite som kom på åttonde plats. Två gånger har Anna därefter tävlat i Sverige utan att nå finalen.
– Det gör inte så mycket, säger hon. Låtarna har blivit hits och sålt bra ändå. Det är det som räknas i branschen.
Annas telefon går varm och medan vi pratat, har Anna bokat in ett jobb med ett storband i Gävle några dagar senare. Hennes danspartner Tobias Karlsson från Let´s Dance har också ringt om en uppvisning veckan därpå.
– Det kan nog hända, att jag satsar på Melodifestivalen nästa år, säger Anna. Tobias vill ju det. Han vill vara med och det kan han kanske få. Han är ju en fantastisk dansare. Bara han inte sjunger så…
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar