Hemmets Veckotidning
Hemmets Veckotidning
Mitt första hem
Låtarna som drev mig i landsflykt
-
Men nu har jag hus och hem över hela världen…
När owe Thörnqvist var som mest populär i början av 60-talet
arbetade han oavbrutet:
-
Jag uppträdde och skrev nya visor dygnet runt.
Men mina texter var tydligen för frispråkiga – och reaktionen fick mig att
lämna landet…
Titta! Det är ju bilder från min gamla lya på Grevgatan dit
jag flyttade 1957 från Uppsala, säger Owe Thörnqvist och bläddrar bland några
arkivbilder från början av 60-talet. Då var han en attraktiv ung man på 30
vårar, betydligt villigare att visa upp sitt hem och poserar framför kameran än
nu. Sånt hörde liksom till karriären när han var folkhemmets kanske populäraste
sånare och låtskrivare. Låtar som ”Rumba i Engelska parken”, ”Varm-korv-boogie”
och ”Anders och Brita” var landsplågor.
Fester med Siw
-
Skivbolaget Metronome vill ha sina artister i
Stockholm så de ordnade lägenheter åt oss i stan. I samma hus bodde därför
flera av bolagets chefer och Siw Malmqvist hade lägenheten ovanpå. Vi träffades
då och då och stämningen var god. Ibland hade vi till och med partyn
tillsammans.
Owes lya var en trerumslägenhet med vardagsrum,
sovrum,arbetsrum och kök där en den matlagningskunnige sångaren fick utlopp för
sina kulinariska färdigheter.
-
Jag är faktiskt en baddare på att laga mat,
säger Owe med en vädjande blick om medhåll på sambon Berit Gullberg. Eller ”simbom”
som han skojar till det på tanke på Atlanten som ofta skiljer dem åt. Långa
perioder väljer han nämligen att bo i Florida på grund av sin svåra astma.
-
När jag bodde i Spanien skrev jag på en bok om
spansk mat. ”Min spanska spi(e)s” skulle den heta, ett beställningsjobb av
Simon Spies. Den innehöll allt från Gaspacho (kall grönsakssoppa) till paella
(pytt på i huvudsak ris och skaldjur). Tyvärr blev den aldrig utgiven. Simon
dog.
På bilderna av Owes vardagsrum på Grevgatan ses bland annat
TV:n med dörrar på, ett dåtida underverk förstås. På väggen ovanför den öppna
spisen ståtar en gjutjärnsintarsia med bergslagsmotiv. På spiselhallen nedanför
trängs små figurer från New Orleans, trombonister, trumpetare och trumslagare
som oWe köpt på någo av sina många sjöresor. På soffbordet står denlindblomsgröna
skrivmaskinen, Olivettin han fick i 30-årspresent. Den har han ”dunkat fram”
åtskilliga schlagers på, säger han.Fortfarande finns den kvar någonstans, i
Spanien kanske.
-
Det svängde ganska häftigt om livet då. Hela
somrar flimrade liksom förbi turnébussfönsrre i högsta möjliga temo.
Ove arbetade dygnet runt och var ständigt upptagen med att
skriva nya slagdängor med märkvärdiga texter och spetsundigheter. Han reste
runt i folkpakerna för att visa upp sig, få bifall och skrivaatuografer och
hans popularitet var närmast omättlig.
Spelade på kudde!
Det började i Uppsala, närmare bestämt på Sysslomansgatan 38
i stans arbetarkvarter. Där utmynnade spårvagnsrälsen i spårvagnsstallarna som
var lekplats för oss arbetarbarn. Sen blev det Sverkerskolan för min del, i
hörnet av Ringgatan och Sysslomansgatan.
Owe hade musik och rytmer i sina fingrar och i briskt på
instrument spelade han som liten på en kudde. ”Undersök pojken eller köp ett
dragspel”, sa familjens vänner och en förstående far gjorde slag i saken.
-
Jag var sju år när jag fick mitt första
dragspel. Sen kom pappa en gång i veckan och kontrollerade om jag kunde spela.
Owe tecknade och musicerade och fick gott om kreativ uppmuntran.
I läroverket började han spela tillsammans med andra musikaliska gossat och
universitetsstudierna kunde han själv finansiera genom att ”spela på lokal”.
-
Så småningom blev jag upptäckt av stadens
revykung, Rune Ek. Han hade tidigare anställd av en annan revykung, så det blev
lite revykungskrig i stan den gången.
Året var 1953 och Owes första revy hette ”Bada med oss” för
att Uppsala saknade badhus och politikerna skulle häcklas. ”Bada med oss, om du
kan hitta något vatten förstås” gick refrängen.
-
Den gick så bra att det blev lite pengar över i
revykassan. För dem köpte vi en gammal bil och gav oss iväg på jakt efter
badbart vatten, Rune och jag. Åtminstone sa vi så.
Revykungarna från Uppsla kom ända till Medelhavet på spanska
solkusten innan de hittade vad de ansåg vara badbart vatten. På den tiden hade
ingen hört talas om charterresor och de spanska fiskebarna var följaktligen
både orörda och genuina. Owe blev förtjust i Torremolinos och hans första möte
med staden följdes av flera. Rean på 60-talet köpte han sig en tomt bland de
små spanska husen. Senare blev Torremolinos hans fasta adress i 18 år då det
spanska klimatet var gynnsamt för hans bronker.
Hem till jul
Reskassan tunnades snabbt ut för revykungarna som därför tog
alla jobb de kom över för att klara uppehället. Den gamla bilen lånades ut till
smugglare som fraktade orostat kaffe över gränsen från Portugal och när den med
en ljudlig suck gav upp för gott, fick gossarna krog för krog sjunga sig hem
till Sverige.
-
Vi fick några pesetas för varje gång och till
julen det året kunde vi åka hem.
Väl hemma satte de upp nyårsrevyn. ”Nu är det färdigt” och
Owes förmåga att gissla profiler, original och potentater blommade ut för
fullt. Krutgubbar och krutgummor, fula, stela, lytta, raka, maskulösa, linjära
och horisontella väsen som alla funnits i verkligheten passades lätt förklädda
in i visorna. Många kände igen sig och somliga hade till och med rätt.
-
Otroligt många trodde att just de var
verklighetens ”Dagny” eller ”Svartbäckens rödaste ros” och folk sa att de
minsann hade varit med när saker och ting i visorna hände. Ju fler som trodde
det, desto bättre, säger Owe och berättar om sin relation till texternas
fantasipersoner.
Jag ser en bild framför mig, en gubbe till exempel som gör
och säger saker. Sen rimmar jag på det och låter figurerna röra sig. Då uppstår
en grupprelation mellan dem och mig som styr både pennan och fantasin.
Revyerna i Uppsala sågs av bland andsra radiomannen Jörgen
Cederberg. Han engagerade Owe som huskompositör i en radioserie och strax därpå
fick även skivbolaget Metronome upp ögonen för den unge ordvrängaren.
-
Min producent Anders Burman tyckte att jag hade
ett intressant darr på min baryton och ville att jag skulle sjunga in en av
hans smöriga schlagrar.
Stenkakans baksida blev dock Owes egen ”Diverse Julboogie”
som senare kallats ”Europas första rocklåt”. Sen kom ”Rumba i Engelska parken”
och en lång rad andra låtar fyllda med absurda rim och allmänt knas som han
uttrycker saken.
Vänliga storheter
-
Det var då jag flyttade till Grevgatan, säger Owe
som debuterade på revyscenen i Stockholm 1954 tillsammans med Carl-Gustaf
Lindstedt, Arne Källerud, Åke Söderblom, Lasse Krants och Katie Rolfsen.
Storheter som alla var snälla, vänliga och villiga att bidra med ett och annat
tips till en nykomling.
Owe tittar vidare på bilderna, känner igen gitarren och
citerar sin egen text i ”Svartbäckens rödaste ros”
-
”Och jag minns väl en som marathon, när jag
friade på narr. Jag hade bytt min gamla Crafton mot elektrisck rockgitarr”.
En Crafton var det! Den finns fortfarande kvar på någon vind
någonstans, om den inte är stulen förstås. Dubbelsängen jag sitter i är en
dansk möbel.
Ove arbetade så hårt att kroppen till sist sa stopp. Hans
astmatiska allergi från barndomsåren bröt ut på ett förödande sätt och läkarna
beordrade hoom att slå av på takten. Helst av allt borde han ta ett sabbatsår.
Det var 1968 och samtidigt som hälsan vacklade började
tidningarna skriva ofördelaktigt om mig. I min stand-up-comedy hade jag häcklat
politiker, jurister och den tidens maffioso, Mr X och hans anhang. Troligen
hade jag sagt lite för mycket om vissa potentater inom media också.
Flera av Owes låtar dödskallemärktes och allt mer sälla
spelades han i radio. Han blev skandalomsusad och motarbetad mest överallt och
beslöt sig för att lämna landet. ”Passar inte galoscherna, så studsar man väl
iväg med andra fotbeklädnader”, som han säger. Owe var därmed färdig med den
svenska artistbranschen.
Tillsammans med sin unga hustru for Owe ner till det soliga
Spanien där han rean hade byggt sitt hus. Året därpå föddes sonen Alexander som
numera är ljudtekniker i Malmö.
Tomater och golf
Efter det nöjde sig Owe med att resa hem ibland och göra ett
och annat inhopp på krogscenen. Mest ägnade han sig åt att odla tomater och
spela golf. Dessutom blev han agent för en av Europas största skinnkonfektioner
och levde gott på det. En av Owes låtar, ”Jabadabado, här kommer Vilma” blev
dessutom efter många om och men uppmärksammad av männen bakom ”Familjen Flinta”.
Owe blev erkänd som upphovsman till både uttrycket och musiken, vilket innebar
ett och annat klirr i kassan.
Ove skilde sig så småningom och utökade affärerna till att
omfatta Florida där han numera också har ett hem. När han för några år sedan
bosatte sig där för en tid, hyrde han ut huset i Torremolinos.
-
Efter ett år slutade hyresgästerna betala hyran
och sen dess har jag inte kommit in i mitt hus över huvud taget. Den spanska
rättvisan fungerar så att den som har nyckeln i sin hand också har tillträde
till huset, även om lagfarten är någon annans. Om jag bryter mig in i mitt eget
hus menar hyresgästen att han har rätt att skjuta mig!
Florida är därför numera Owes fasta punkt i tillvaron när
han inte hälsar på Berit i Stockholm. De
två träffades när han var gäst i hennes upplaga av TV-programmet ”Gomorron
Sverige” 1984. Redaktionen hade fått veta att han var hemma på besök och Owe
bjöds in till programmet. Där beskrev han sina tankegångar om ekologiskt liv
och boende.
-
Jag skrev min första ekologiska visa redan 1962.
I 15 år har owe arbetat med planerna på små utvecklingsbyar
med hög självförsörjningsgrad. Där är toaletterna lågspolande och
avloppssystemen slutna. Grönsaker odlas giftfritt, saker tas till vara och
sopor sorteras. Den första utvecklingsbyn tänker han bygga själv tillsammans
med en rad kunniga entusiaster i en stiftelse han bildat. För ändamålet har
mark köpts in på Österlen och ekobyn är just nu ett planärende hos
byggnadsnämnden i kommunen.
Njuter av livet
I mitten av 80-talet var Owe tillbaka på den svenska
krogscenen. Av det följde förstås en LP-skiva och dtrax därpå samlingen ”En box
Owe” med 117 titlar. Efter 18 års bortovaro är han nästan lika efterfrågad som
förr. Numera skriver han dessutom beställningsverk och är i färd med att
sammanställa ett omfattandemusikaliskt material för en musikal till
Musikteatern i Värmland. Samtidigt arbetar han på memoarerna ”En gycklares väg”
och visboken ”Owe Thörnqvists samlade låtar”.
’Trots hårt arbete ger sig Berit och Owe tid att njuta av
livet och att resa till fjärran exotiska länder. Bland annat till Bahamas där
Owe har hittt vad som verkar vara hans avlägsna släktingar från Sverige. På en
av de 700 öarna lystrar nämligen var och varannan till namnet Turnquest!
-
De är allesammans ättlingar efter Karl Vilhelm Thörnqvist
från Kalmar som för 200 år sen kom dit med engelska flottan och blev Charles
William Turnquest! Om han nu inte var pirat förstås, som somliga säger.
I vilket fall som helst lyckades Berit och Owe vid ett
tillfälle samla några dussin ättlingar för att ta en bild. De hade inte sett
varandra på länge så de pratade hela tiden med varandra och hade inte tid att
se in i kameran.
-
Just då kom två arga män och sa att vi hade
samlats på privat område. De var släktingar som vi hade missat att bjuda in. Nu
var de sura för att de itne fått vara med. Telefonisten på ön, en Turquestare
som höll reda på allt och alla, hade skvallrat.
Infödingarna, som tror på voodoo och har magiska
föreställningar om myket, trodde att Owe var den ursprunglige Charles William
som hade kommit tillbaka för de döda för att kräva tillbaka sitt land. Det hela
redde emellertid ut sig och ”släktingarna” blev nära vänner för livet. När Owe
härförleden fyllde 60 år fick han till och med ärva en tomt efter en gammal änka.
-
Undrar just vad jag ska göra med den. Tomten är
ett jättesnår fullt av spindlar och giftiga ormar. Man måste minst vara
utrustad med macheteknivar för att över huvud taget kunna ta sig fram där,
skrattar Owe som alltså likt sin äventyrslystne förmodade anfader siktar in sig
på nya landvinningar framöver. I västindien såväl som på Österlen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar