Lena Philipsson

Södra Roslagen
26 oktober 1988

Året Runt

Nr 38, 1988

______________________________________________________________________

VeckoRevyn
Nr 45, 1988

__________________________________________________________________________

Året Runt

Nr 2, 1990

Lena Philipsson är van vid fina recensioner, men bakom framgångarna ligger mycket hårt arbete - och en trogen vän: 

Torgny är min extrapappa
- Blir jag för lat får jag en spark i baken

Lena Philipsson har en röst som imponerar på de flesta. Och på trettondagsafton får vi chansen att se henne i TV igen. Lena älskar sitt jobb och hennes liv består till stor del av musik - men där finns också plats för tankar på drömprinsen...

Allas Veckotidning

Nr 12, 2006

Lena Philipsson har fått svar av stjärnorna.

- Nu när kärleken tagit slut

- För självständig för riktig passion 

(till februari)

I februari kommer han, Lenas nya kärlek. Men är han römprinsen?

Astrologen tvekar.

- Jag vill ju gifta mig - nån gång, säger Lena själv

Livet leker för Lena Philipsson som nyss fyllda 40 år står på toppen av sin karriär. Hon är dessutom upp över öronen förälskad i programledaren Martin Björk, 34, och gör inte längre någon hemlighet av, att det är allvar. Att hon dessutom har lagt beslag på årets mest eftertraktade programledarjobb gör inte saken sämre. Lena ska, som bekant, under våren lotsa tv-tittarna genom alla deltävlingarna i Melodifestivalen. Den 18 mars är det likaså hon som i finalen korar vinnarlåten som får åka till Aten och Eurovision Song Contest.

Programledarskapet är ett ansvarsfullt jobb som Lena tar på största allvar. Det vore olikt henne att lämna något åt slumpen. Uppbackad av en hel redaktion väljer hon just nu på heltid kläder likaväl som hon övar in hur hon ska gå och stå och vad hon ska säga. Därför har hon strukit alla planer på en vårturné. En sådan hinns helt enkelt inte med. 

– Jag ska i första hand vara programledare, säger hon vid presskonferensen i en studio i radiohuset, när nyheten avslöjas. Det innebär, att jag i första hand ska vara mig själv. Sedan får vi se om jag sjunger också. Det är ännu inte bestämt.

Lena gör ingen hemlighet av, att hon har tar råd av sin Martin hemma vid frukostbordet. Han har trots allt lång erfarenhet som programledare för diverse dokusåpor och program som ”Fråga Olle”. Lena befinner sig emellertid på sin mammas gata, när det gäller just Melodifestivalen. Det var också därför hon fick jobbet. Ingen tvivlar på att hon ska göra programmet oväntat, roligt och elegant som det heter i förhandsreklamen. Och visst för hon sig som drottning om än med en viss distrans framför pressfotograferna. Vacker, sval och alldeles självklar står hon där i sina trendigt trasiga jeans, en pärlgrå sidentopp som då och då blottar magen och i mockastövlar med höga klackar. 

– Jag har nog tänkt mig, att programmen ska bli lite glamorösa också, säger hon. Det ska vara kul, snyggt och modernt men ändå glamoröst. Det är trots allt festkvällar, vi talar om. Melodifestivalen är ju en gala!

Vet vad hon vill
Osökt kommer jag att tänka på horoskopet som astrologen Franz Schwabe ställde, när Lena 1988 stod på toppen av sin första karriär. Hon har nämligen ett mycket ovanligt horoskop, född i en övergångsskugga eller så kallad skymningszon mellan stenbockens och vattumannens tecken som hon är. Det är gör henne, astrologiskt sett, till en mycket ovanlig person, ett koncentrat av kraft och med en betydande konstnärlig begåvning. 

– Hon vet vad hon vill, sa Franz Schwabe den gången utan att veta vem hon var. Den här kvinnan har båda fötterna på jorden. Hon är en glad optimist med en kusligt fin intuition. Hon är vänfast, hjälpsam och ömsint men håller människor på ett visst avstånd. Hon måste det för att hon helt enkelt har ett behov av att vara oberoende. Hon är synnerligen fantasifull vilket tar sig uttryck i poesi, sång, musik eller annan konstnärlig verksamhet. Samtidigt är hon talangfull nog att kunna ge sig i kast med verkligt stora uppgifter. Hon har goda förutsättningar att verkligen lyckas med allt som hon på allvar går in för.

Lena skrattade gott åt horoskopet den gången, men höll med om det mesta. Idag är det lätt att konstatera, att Franz Schwabe hade rätt. Det är en mycket målmedveten och numera öppnare Lena som tar sig an programledarjobbet i Melodifestivalen. Hon vet vad hon kan och tar ödmjukt för sig.

– Det ska bli roligt och spännande, säger hon. Samtidigt är jag något nervös för själva röstningsförfarandet. Det momentet kan det vara svårt att på förhand få kontroll över.

Först bad hon att få fundera över erbjudandet. Samtidigt visste hon, att hon skulle tacka ja. Så hedersamt är det trots allt, att ensam få ta över ett jobb som tidigare har skötts av upp till elva olika programledare.  

– Jag har hållit det hemligt ända tills nu. Mina barn fick veta det först idag. Men de bryr sig inte så mycket. De är vana vid, att jag jobbar med olika saker. Jasså, sa Noa. Sedan var det inte mer med det. Saga är väl den som kommer att bli mest stolt, antar jag.

Sexigast i Sverige

Barnen Noa Månfare, 12, och Saga, 7, kom till världen i äktenskapet med regissören Måns Herngren. I samband med det var Lena under flera år närmast ute ur rampljuset, trots att hon dessförinnan hade sjungit sig rakt in i schlagerhimlen via just Melodifestivalen med låtar som ”Kärleken är evig” 1986, ”Dansa i neon” 1987 och ”Om igen” 1988. Hon var redan känd för, att hon sydde sina scenkläder själv, vilket fick en elak tidning att kalla henne Sveriges sämst klädda kvinna. Senare utsågs hon till ”Sveriges sexigaste kvinna” av en annan. Själv tycktes hon inte bry sig. Hon fortsatte att sy och turnérade med såväl ”Badrock” som ”Rocktåget”, innan hon 1991 gjorde succé som ”Agent 006” i en egen show på Börsen. Samma år skrev hon Pernilla Wahlgrens låt i Melodifestivalen och med gode vännen Torgny Söderberg skrev hon åtta år senare den låt som gav Arvingarna tredjeplatsen. Vid två tillfällen har hon dessutom delat programledarskapet med andra artister. Följaktligen är det så, att det Lena inte vet om Melodifestivalen är inte värt att veta. 

– En bra schlager kännetecknas av att alla kan sjunga med, säger Lena och nämner Abbas ”Ring Ring” som exempel på det. Man ska kunna lära sig texten fort och det ska vara lätt att sjunga med. 

Lena gifte sig med Måns Herngren i Seglora kyrka på Skansen 1993. Då var Noa Månfare redan på väg. Sedan blev det mest kärlek, man och barn för Lena några år. På scenen gjorde hon inte särskilt mycket väsen av sig, förrän det började talas om skilsmässa. Tafatta turnéer och halvhjärtade plattor sågades jäms med fotknölarna, så karriären var närmast stendöd. Lena drog sig tillbaka i mammarollen. Hon var helt enkelt för splittrad. Det är ett klassiskt kvinnligt beteende vid familjebildning, menar hon. Så gör inte män. Män fortsätter med karriären som om ingenting hade hänt. 

Skivorna säljer bra
Och visst skördade Måns Herngren stora framgångar de åren med filmer som exempelvis Adam & Eva. Lena skyller emellertid inte ifrån sig. Att hon inte fick sina båda roller att gå ihop, berodde helt på henne själv. Hon mötte sin publik på halvfart och det märktes.

Så kom skilsmässan 2001, varpå Lena steg ut i rampljuset igen med samma målmedvetna professionalism som förr. Budskapet var kristallklart. Lena Ph var tillbaka. Hon gjorde scenshow på Rondo i Göteborg och på Börsen i Stockholm, där hon gav prov på en ny, självironisk humor som gick hem hos publiken. Hon gjorde succé med två egna sommarturnéer likaväl som med Rhapsody in Rock, innan hon vann Melodifestivalen 2003 året med Orups ”Det gör ont”. Sången och ett vitt mikrofonstativ tog henne till Istanbul, där hon fick en hedrande femteplats i finalen. Skivan ”Det gör ont en stund på natten” som därefter gavs ut sålde dubbel platina och nu är uppföljaren ”Jag ångar ingenting” på väg åt samma håll. Efter sju svåra år och ett nödår har Lena med andra ord kommit tillbaka med större lyskraft än någonsin tidigare.      

– Det känns fantastiskt roligt, säger Lena som delar med sig av berömmet till teamet hon har omkring sig och inte minst Orup som skriver låtarna. Framgången är ett resultat av flera personers målmedvetna arbete.

– Jag är väldigt tacksam och glad för allt jag fått. Nu är det upp till mig, att förvalta det.

Det är inte underligt, att Lena var lite rädd för kärleken först. Efter äktenskapet med Måns, ville hon förbli singel till förmån för karriären. Så kom Martin Björck och ställde allt på ända. Det tog tid, innan hon erkände det ens för sig själv. I dag är hon glad och lycklig och gör ingen hemlighet av förhållandet. Det sägs, att de letar efter en gemensam våning nu och att åtminstone han drömmer om ett gemensamt barn. Lena säger ingenting. Det privata är förbjuden mark. När det gäller karriären drömmer hon emellertid om att få göra musikal, vilket inom parentes sagt är idealiskt för småbarnsmammor. Det har inte minst Pernilla Wahlgren och Charlotte Perelli visat. 

– Men nu är det Melodifestivalen som gäller, säger Lena. Vi i redaktionen har många goda idéer som helst. De ska stötas och blötas, innan vi bestämmer, hur programmen ska se ut. Det känns nästan som att ha en hel gottpåse att plocka praliner ur. Jag vet att oväntade saker ska hända, men inget är bestämt än. Själv ska jag göra allt som står i min makt, för att programmet ska bli så bra som möjligt. Jag vill ju inte, att folk ringa och klaga och tycka att jag är värdelös. Helst ska årets Melodifestival bli den bästa någonsin. Och det ska nog gå bra. När jag väl ropar ut segraren, har jag haft fyra program på mig att träna. Det är inte utan, att jag plötsligt känner mig väldigt vuxen…
Monica Antonsson 

Inger Nilsson

Allas Veckotidning
Nr 11, 2003

Ingers farväl till Astrid griper oss än

Många människor grät men jag fick inte visa mina tårar...

Hon kan aldrig fly från Pippi. 30 år efter tv-serien vet Inger Nilsson det. 

Men under uppväxten var det svårt att ständigt bli uppmärksammad för någon hon inte var. 

- Astrid var förtvivlad mend et var ju inte hennes fel, säger Inger som fortfarande måste kämpa mot sin egen berömmelse. 

Om någon fick svenska folket att gråta förra året, så var det Inger Nilsson. Astrid Lindgren hade gått ur tiden den 28 januari och hon tog farväl på ett ovanligt rörande sätt i den direktsända begravningsceremonin från Storkyrkan i Stockholm. Redan inledningsmusiken, temat ur Bröderna Lejonhjärta, var så hjärtknipande, att även Inger grät, där hon satt på kyrkbänken bland nära och kära.

– Det här går aldrig, tänkte jag. Sedan koncentrerade jag mig och började tala. 

”Käraste Astrid. En sommar för några år sedan spelade jag pigan Anna-Stina i Rasmus på luffen. En dag, när jag som vanligt stod bakom scenen och väntade på min entré och lyssnade på dialogen mellan Rasmus och luffaren, så förstod jag. Jag förstod varför ingen kan sluta prata med mig om Pippi. Det var så suveränt och roligt skrivet...”

Det var ett kärt återseende för tittarna mer än 30 år efter det, att Inger som Pippi Långstrump genom TV klev in i våra vardagsrum. Sedan dess har Astrid och Pippi varit en del av Ingers liv.

”Vi hade redan filmat några månader, när du klev in i ateljén i gamla Råsunda, sträckte ut armarna och sa: ’Hej, alla mina käraste barn’. Och vi sprang rakt in i din famn. Den famnen har varit öppen sedan dess. Att vara ett av dina filmbarn, det är något alldeles extra.”

Vald bland 8000
Men nu var det alltså dags för avsked och Inger tackade Astrid för att just hon fick spela Pippi vars rollfigur på gott och ont har präglat hennes liv. 

– Det började sommaren 1967, när Svensk Filmindustri sökte barn till TV-serien. Mina föräldrar tyckte att jag, som var rödblond och hade fräknar, kunde passa för rollen. Men jag var liten och emlig och hade sår på munnen. ”Vi tar inget kort på ungen nu, när hon ser ut så där”, sa pappa. De väntade i det längsta, innan de tog kort på mig i min finaste klänning som var svart med blommor på.

Inger fick rollen i konkurrens med 8000 andra barn. Och efter TV-serien och två långfilmer var hon världsstjärna. Journalister och fotografer från världens alla hörn vallfärdade till Kisa för att göra reportage på skolgården.

– Artiklarna handlade om mig men fotograferna ville alltid att bilderna skulle påminna om Pippi. Jag skulle klänga i stegar eller kasta mig ut från någonting, tyckte de. I verkligheten var det Astrid och Pippi som var populära. Jag var bara någon som spelade rollen.

I tonåren sa hon ifrån. Och sedan hon som 18-åring flyttade hemifrån, har inte en enda fotograf kommit över hennes tröskel.
– Det har känts viktigt att ha något alldeles eget, säger hon.

Andra tog pengarna
Likt Maria Persson och Pär Sundberg, som spelade Annika och Tommy, fick Inger en blygsam engångssumma som tack för si I n insats. Det är närmast skandalöst med tanke på hur filmerna ständigt repriseras över hela världen och spelat in nya, sköna miljoner.

– Hade vi fått procent på intäkterna eller så kallade reprispengar, så hade vi allihop varit mångmiljonärer för länge sedan. Pappa försökte förhandla till sig ett bättre gage efter TV-serien men SF sa iskallt att ”då tar vi någon annan”.

Inger brukar emellertid inte gå omkring och tänka på det. Det är bara det, att folk ständigt frågar hur förmögen hon blev på Pippi.  

Inger var bara 11 år när filmäventyren med Pippi var över. Såväl hon som de andra barnen hade helt enkelt blivit för stora för en fortsättning. Någon sådan fanns för övrigt inte heller. Livet återgick till det vanliga, även om Inger nu var en världsstjärna utan sparad slant men med skådespelardrömmar. 

Fick inte gråta
Uppmärksammad blev hon emellertid. Överallt. Som Pippi.

– Vid ett tillfälle hade jag skurit mig i handen och blivit sydd. När stygnen skulle tas bort och jag kom till sjukhuset, blev det uppståndelse. ”Titta”, skrek en sköterska till en annan. ”Pippi Långstrump är här!” Det var helt hysteriskt och jag har flera gånger fått påminna sjukhuspersonal om, att de har tystnadsplikt. Sedan gjorde det jätteont, när sköterskan tog bort stygnen. Hon stirrade kritiskt på mig och sa: ”Pippi gråter väl inte!”.   

På högstadiet spelade Inger skolteater som alla andra och i gymnasiet upptäckte hon andra yrken. Hon utbildade sig till sekreterare, skaffade lägenhet i Linköping och flyttade hemifrån. Under flera år skrev hon maskin och svarade i telefonen på ett kontor, innan hon insåg, att hon nog borde bli skådespelare i alla fall. I hård konkurrens med 180 andra kom hon 23 år gammal in vid Skara Skolscen.
– Det blev en vändpunkt för mig och länge talade jag om livet före och efter Skara Skolscen.
Ett år senare blev hon rekvisitör på Östgötateatern i Norrköping. Hon bestämde sig för att söka in vid Scenskolan och fick hjälp av Birgitte Söndergaard som tillhörde teaterns fasta ensemble.
– Hon övade med mig och jag sökte med hennes gamla prov, säger Inger som kom in på första försöket. 

Slipper inte Pippi-stämpeln
Tre år senare lämnade hon Scenskolan i Göteborg som nykläckt skådespelare. Året var 1987 och hon hamnade på Kronobergsteatern i Växjö, innan hon återvände till Göteborg för att spela fars med Hagge Geigert. Två år senare gick flyttlasset till Stockholm, där hon sedan dess har försörjt sig som sekreterare och skådespelare i de roller hon fått.
– Patienterna känner ofta igen mig. ”Vad gör du här”, säger de. ”Varför spelar inte du teater?” Jag blir intervjuad varje gång.

De senaste åren har Inger lånat ut sin röst till barn- och reklamfilmer likaväl som hon har spelat sommarteater i Lindköping och gjort filmroller som exempelvis hushållerskan i den tyska filmen ”Gripsholm” av Xavier Koller. I de riktigt stora sammanhangen har hon aldrig fått chansen, att visa vad hon går för.
– Jag blir helt enkelt inte av med Pippi, konstaterar hon. Regissörer och producenter undviker mig. I publikens ögon är det ofta inte jag utan Pippi som spelar. Min enda chans är att få en roll med sådan genomslagskraft, att Pippi bleknar bort. Det kan vara en dramatisk roll i ett skådespel av Shakespeare men lika gärna en TV-såpa. Det spelar just ingen roll. Jag behöver en chans att få visa, att jag är en egen person som heter Inger och som kan spela teater.

Som alla andra skådespelare går Inger på auditions för att få visa framfötterna. Hon får emellertid inte den möjligheten särskilt ofta. Teaterns värld är sluten och det mesta sker inom en inre krets av vänner. Producenterna väljer ofta ut dem som får testa för en roll. Så det gäller att ha kontakter.

Gav svar på tal
Alternativet är att själv producera teater. Tillsammans med en kompis satte Inger därför förra året upp ”Lida”, en skräckhistoria av Stephen King, på Årsta teater.
– Men det var svårt med marknadsföringen. Inte en enda journalist i hela stan orkade komma ut till Årsta för att recensera. Stephen Kings fanclub ”Följeslagarna” var de enda som gjorde det. ”Vi blev skräckslagna, när vi såg att Inger Nilsson skulle spela rollen som kvinnan Annie”, skrev de på hemsidan. ”Det blir väl som att se Pippi Långstrump på LSD.” Dessbättre blev de överraskade. De tyckte att jag var jättehemsk, jätteäcklig och jättebra. Och så brukar det vara. När jag någon gång verkligen får kritik, så står det oftast: Hon kan ju faktiskt spela teater!

Varm relation till Astrid
När Astrid hade gått bort tog Inger kontakt med hennes dotter Karin Nyman och bad att få hålla sitt hyllningstal. Hon ville ta farväl på ett personligt sätt och med sina egna ord som inte skulle kunna missförstås. På något vis måste hon sätta punkt.

– Astrid och jag träffades då och då genom åren. Hon fanns liksom alltid med mig på ett speciellt sätt. När jag som tonåring var förtvivlad över all sammankoppling med Pippi, var hon förtvivlad. ”Lilla barn”, sa hon. ”Vad har jag ställt till för dig?” Men uppståndelsen var inte hennes fel. Den var ett resultat av att filmerna blev så bra. Och det är jag glad för idag. Men det fanns en tid, då jag försökte förtränga alltsammans. Jag ville inte ens höra talas om Pippi. För några år sedan fick jag in Sjörövarfilmen på dansk TV. Jag kunde inte för mitt liv komma ihåg hur den slutar. Den var uppdelad i avsnitt, så jag fick inte veta det heller. Men nu har jag fått filmerna från SF…

Inger filade på sitt tal till Astrid i flera dagar, innan det väl var dags och hela svenska folket rördes till tårar. ”Om hundra år eller så, när vi möts igen, då ska vi sitta på ett moln, du och jag Astrid, och ha så där trevligt som bara en smålänning och en östgöte kan”
– Jag var mest rädd, att jag skulle börja gråta. Men Irene Lind, som sjöng i kyrkan, lärde mig ett bra knep. ”På fredag jobbar vi”, sa hon. ”Sedan gråter vi.” På så vis hamnade känslorna bakom. Först i april, maj kom sorgen. Då blev jag väldigt ledsen över att Astrid var borta.

Efteråt blev Inger stoppad på gatan, i tunnelbanan och i affärer när hon handlade. ”Tack för det fina talet”, sa folk och somliga började gråta. Och så är det fortfarande ett år efter begravningen. Den här dagen, när vi pratar över en fika i Kulturhusets kafeteria, är det damen bakom kassaapparaten som böjer sig fram och tackar.
– Det händer nästan varje dag, säger Inger. Mitt hyllningstal till Astrid har nästan fått samma genomslag som Pippi. Men nu måste jag gå vidare. Det kan ju inte vara så, att det bästa jag gjort, gjorde jag som tioåring. Framtiden är ett oskrivet blad och jag vet, att jag har mitt livs roll framför mig.
Monica Antonsson

__________________________________________________________________________________

Hemmets Journal
Nr 16, 2004

Serien: Vad livet lärt mig

Pippi gjorde mig till världskändis

- Men ännu väntar jag på mitt livs roll

Inger Nilsson höll ett gripande tal på Astrid Lindgrens begravning coh rollen som Pippi kan hon nog aldrig riktigt frigöra sig ifrån. Men det finns andra sidro av Inger Nilsson, som har allt från tragedier till komedier på sin meritlista.

Det är så med Inger Nilsson, att hon faktiskt påminner om Pippi Långstrump. Eller rättare sagt, hon påminner om sig själv som barn. Då satte hon sin prägel på rollfiguren så bra, att hon blev världskändis. Det är över 30 år sedan nu. Ändå blir Inger fortfarande nästan dagligen kallad för Pippi. Och det är så lagom kul för en välutbildad skådespelerska med höga ambitioner.

– Jag har lärt mig att leva med det, säger hon. Jag blir ändå aldrig av med henne.

Inger berättar hur det var en gång på en akutmottagning. ”Titta vem som är här”, ropade en sköterska till en annan. ”Pippi Långstrump har skadat handen.” Det blev ett sådant rabalder, att hon till sist påminde om tystnadsplikten. När stygnen togs bort och hon tyckte, att det gjorde ont, spände sköterskan sina kritiska ögon i henne med orden: Pippi Långstrump gråter väl inte! En annan gång i Spanien, där Inger gjorde TV, vaknade hon en morgon av att två städerskor stod mitt i rummet med varsitt autografblock. Hon hämtade sig från chocken och skrev autograferna. Snäll har hon nämligen alltid varit.  

– Sedan dess är jag väldigt restriktiv med mitt privatliv, förklarar hon. När jag var barn, kunde folk plötsligt kliva rakt in i vårt hus och börja peta på våra saker. En granne hade skulpterat en vit häst med prickar som stod i trädgården. Det gjorde ju inte saken bättre. Alla kunde se var vi bodde.

Blir utpekad
Och det är faktiskt så, att okända människor hela tiden fram och pratar med Inger om Pippi. Det är inte ovanligt att de pekar och säger till sina barn: Titta på den där tanten. Kan ni tänka er, att det var hon som spelade Pippi! Inger skriver autografer och ställer upp på bild utan att med en min avslöja, vad hon tänker.    

– De menar bara väl, säger hon. Det är ju en sorts kärlek trots allt. Till sagofiguren och författaren. Problemet är, att det inte är jag. Jag har varit med om, att barn har blivit väldigt besvikna. För dem är Pippi liten. Hon kan helt enkelt inte bli stor.

Inger är emellertid betydligt intressantare än sin rollfigur. Hon har faktiskt egen lyskraft. Dessutom är hon trevlig, fullständig chosefri och ett skådespelarproffs. Hennes gripande hyllningstal till Astrid Lindgren på begravningen i Storkyrkan var ett bevis på det så gott som något. 

– Jag var rädd, att jag skulle börja gråta, erkänner hon. Men jag tänkte, att i dag jobbar jag och i morgon gråter jag. Jag sköt undan känslorna. Några månader senare blev jag väldigt ledsen över att Astrid var borta.

Sedan dess blir Inger stoppad på gatan, i tunnelbanan och i butiker även av det skälet. Tack för det fina talet, säger folk.
– Mitt tal till Astrid fick nästan samma genomslag som Pippi. Men jag har gått vidare och lämnat Pippi bakom mig. Jag räknar starkt med, att jag har mitt livs roll framför mig. Det kan ju inte vara så, att jag gjorde mitt livs bästa skådespelarinsats som tioåring.

Inger var bara elva år, när äventyret Pippi Långstrump var över. Då var TV-serien om 13 avsnitt och två långfilmer inspelade och klara. Inger återvände till verkligheten i Kisa och köpte sig ett svenskt halvblod och en liten ponny för gaget. Sedan var det ridning som gällde ända upp i gymnasiet. Men vart hon kom tjatade folk om Pippi. I början tog hon avstånd från filmkarriären och på högstadiet upptäckte hon andra yrken och utbildade sig till sekreterare. I flera år skrev hon maskin och svarade i telefonen på ett kontor, innan hon slutligen gav efter för sin längtan till teatern och sökte sig till Skara Skolscen.
– Det blev den stora vändpunkten, säger Inger som länge talade om livet före och efter Skara Skolscen.
– Det är på scenen jag hör hemma. Det har egentligen aldrig varit någon tvekan om det.

Kom in direkt
Inger blev rekvisitör på Östgötateatern i Norrköping, varifrån hon sökte sig till Statens Scenskola. Hon kom in på första försöket och knöts tre år senare till Kronobergsteatern i Växjö 1987. Där spelade hon allt från tragedier och komedier till barnteater. Efter några år med fars och revy hos Hagge Geigert i Göteborg spelade hon dessutom in film med Xavier Koller och gjorde sommarteater i Linköping, innan flyttlasset gick till Stockholm och rysaren Lida av Steven King. Sedan dess är hon frilans med ett heltidsjobb som läkarsekreterare för sin försörjning.

– Men det var inte för att skriva journaler som jag gick scenskolan, säger Inger som har en något avskild arbetsplats på Läkarhuset. Möten med patienter leder ofta till långa intervjuer. Men är det inte Pippi? Vad i allsindar gör du här? 
Varför spelar inte du teater?
– Det kan bli väldigt snurrigt alltsammans, innan de väl kommer in till doktorn.

Vid sidan av sekreterarjobbet repeterar Inger just nu farsen ”Två män om en änka” tillsammans med bland andra Berit Carlberg och Mia Poppe. Det kommer att framföras under bar himmel hela sommaren i Wendela Hebbes Hus i Södertälje. Till hösten väntar en roll i ”Konstparadiset” om Carl Larsson på Dalateatern i Falun. Och allt gör hon vid sidan av sekreterarjobbet. Målet är förstås att få spela teater på heltid. Inger vet att hon borde synas mer i kändisvimlet och visa framfötterna på auditions. Teaterns värld är väldigt trång och framgång kräver kontakter. Hon är emellertid ingen armbågstyp.

– Mitt boende kräver också en hel del energi, säger Inger som bor i andra hand och rätt som det är måste flytta. Sånt är livet i Stockholm för den som inte har minst en miljon att spendera på en bostadsrätt.
– Just nu har jag ett evakueringskueringskontrakt på en liten etta på Söder. Här kan jag bo, tills huset ska totalrenoveras i höst. Köket har brunt kakel från 70-talet och hemmagjorda snickerier. Vissa skåpluckor går inte ens att stänga.

Ingers förra lya, även den på Söder, var så lyhörd, att hon hörde allt vad grannen gjorde och tvärtom. När han spelade musik, kunde hon knappt höra nyheterna på TV.
– Det blev aldrig riktigt tyst, så till sist kände jag mig jagad. Jag klagade hos ordföranden för att få lite lugn och ro. Han svarade, att eftersom jag inte trivdes, så kunde jag gott flytta. Jag blev väldigt förvånad. Så är det att bo i andra hand. Man har ingenting att säga till om.

Hon drömmer om en liten lägenhet med balkong i stan någonstans dit solen når. Hittar hon en till överkomligt pris, så köper hon den med hjälp av banklån.
– Men det får inte vara för dyrt. Man ska ju kunna betala tillbaka pengarna också.

Några Pippi-miljoner på banken har hon alltså inte, trots att filmerna ständigt går i repris här hemma såväl som ute i världen. Som barnstjärna fick hon ett blygsamt engångsarvode. Det är bara de vuxna skådespelarna som får reprispengar.

Dåligt avtal
– Pappa försökte förhandla till oss ett bättre avtal, men Svensk Filmindustri hotade med att plocka in en annan unge. Avtalen med barn är lika dåliga i dag. Det har Teaterförbundet sett till. Det är som om barn inte ska tjäna några pengar. Så fort det är en ny produktion på gång, så ringer tidningarna till mig och pratar om det här. Om vi barnskådespelare hade haft reprispengar eller procent på intäkterna enligt amerikansk modell, så hade vi varit mångmiljonärer för länge sedan. I stället är det SF som lägger beslag på pengarna från våra filmer.

Inger går emellertid inte och grämer sig för det. Det är bara det, att folk ständigt frågar. Det var också därför hon ville sätta punkt i samband med Astrids begravning med orden:

”Och om hundra år eller så när vi möts igen, ska vi sitta på ett moln du och jag, Astrid, och dingla med benen och sjunga gamla skillingtryck och ha så där trevligt som bara en smålänning och en östgöte kan ha. Och nästa gång som någon frågar mig, om jag är lika rik som Pippi Långstrump, ska jag inte säga nej utan svara att "det är jag" för jag fick känna dig, Astrid, och det är den största rikedomen. Det har varit värt allting, precis allting.
Nu är Pippis mamma i himlen på riktigt. Tack, dotter Karin för att du kom på Pippi Långstrump. Och tack, älskade Astrid, för att du skrev. Och för att jag fick spela henne på film.”

Inger har gått vidare. Livet har lärt henne att se framåt, leva i nuet och ta sig an varje ny uppgift med samma entusiasm. Nu återstår bara att erövra en roll med en sådan genomslagskraft, att Pippi kan få blekna bort. Det spelar ingen roll om det är i ett dramatiskt skådespel av Shakespeare eller i en TV-såpa. Det viktiga är att skådespelerskan Inger Nilsson får komma till sin rätt.
– Dagens roller fördelas mellan tre sorters skådisar, säger hon. Det är etablerade skådespelare, kändisar i största allmänhet och outbildade ungdomar som inte kostar så mycket. I mig får producenterna både en skådis och en kändis. Det är något att tänka på. Det är inte varje dag de får två flugor i en smäll!
Monica Antonsson

Vad hon har lärt sig av livet:
Att se framåt och aldrig ångra någonting (samma som orden på vägen).

Faktaruta
Namn: Inger Nilsson
Yrke: Skådespelerska och läkarsekreterare
Ålder: 45 år
Familj: Ja
Bosatt: Lägenhet med evakueringskontrakt på Söder i Stockholm
Gör just nu: Repeterar farsen ”Två män om en kvinna” som har premiär på gården till Wendela Hebbes Hus i Södertälje vid midsommar.

Hennes ord på vägen:
1) Se framåt.
2) Ångra ingenting. (Det är ingen idé.)
3) Var snäll mot andra och mot dig själv.

Hon sa också:
– Subventionera priset på läckra skor!
Men det är väl inget ord på vägen direkt.

________________________________________________________________________________

Hänt Extra
Nr 35, 2004

Karriären har tagit ny fart...

Äntligen kan Inger, 45, säga tack och adjö till Pippi Långstrump

Inger Nilsson, 45, kan äntligen säga tack och adjö till Pippi Långstrump. Efter sommarens friluftsteater ”Två man om en änka” med Berit Carlberg, Mia Poppe och Ted Åström på utomhusscenen vid Wendela Hebbes hus i Södertälje, är det inte längre någon som gör jämförelser mellan henne och Astrid Lindgrens folkkära sagofigur. Inger har spelat såväl piga som ungersk varietéartist med sådan inlevelse, att ingen ens har kommit på tanken.

– Det är ingen som kallat Ted Åström för ”Olyckan” heller, skrattar Inger lyckligt i telefonen en spelledig kväll, då hon passar på att tvätta och vittja e-postlådan i en dator hemma hos en kompis. Själv bor Inger i en lya på Söder. Hon har evakueringskontrakt och saknar tillgång till tvättstuga.

– Publiken i Södertälje har haft så trevligt, att de helt enkelt inte har tänkt på våra gamla rollfigurer. Det har verkligen varit jättekul!

Läkarsekreterare

Intensivt har det varit dessutom. Speciellt för Inger som under hela spelperioden har jobbat heltid om dagarna som läkarsekreterare i Stockholm. Hon som alla andra måste ha en trygg inkomst och i teatervärlden är det ont om fasta jobb.    

– Jag har inte haft ledigt en enda dag, erkänner hon. Jag är läkarsekreterare måndag till fredag och skådespelare onsdag till söndag. Så jag går lite på knäna nu. Men det är spännande med friluftsteater. Sommaren har varit regnig, så ibland har vi fått vänta ut skurarna och inte vetat om det skulle bli någon föreställning överhuvudtaget.  

Ny bostad
Nu hägrar emellertid tre lediga veckor, då Inger ska ordna sitt boende. Evakueringskontraktet går ut, så hon måste hitta en ny bostad, packa och flytta.
– Den här gången ska jag försöka köpa en lägenhet, säger Inger som helst vill bo kvar på Söder. Om några veckor börjar hon dessutom repetera ”Konstparadiset”, en nyskriven pjäs av Per-Ola Björklund om målaren Carl Larssons uppväxt och ungdomsår. Stefan Sauk spelar huvudrollen och Mia Poppe gestaltar Karin Bergöö som målaren Carl Larsson så småningom gifte sig med. Konstnärsvännen Carl Nordström spelas av Per Ragnar.

– Jag gör Julia Beck som var Karins Bergöös bästa väninna och som faktiskt finns avbildad på Valdemarsudde. Hon och Karin for till konstparadiset Grez i Paris, där konstnärerna levde livets glada dagar då. Julia blev kvar i Paris, där hon levde ett gott liv, tills hon dog. Vi är dessvärre inte särskilt porträttlika, hon och jag. Julia var mörk, så jag får fixa håret inför premiären på Dalateatern i Falun den 22 oktober.

Inger är dessutom aktuell i Ernst Billgrens film ”Recycle” eller ”Återvinning”, som är så annorlunda, att den knappt låter sig beskrivas. I rollistan har Inger emellertid gott sällskap av Thomas Hanzon, Per Morberg, Olle Ljungström, Lena Philipson och E-type.
– Ernst Billgren är mannen som gör allt precis tvärtom! Först drog ihop vänner och bekanta för att spela in filmen och nu först söker han förhandsstöd.

Ernst Billgren
Inger berättar hur Ernst Billgren skapade filmen med hjälp av en ljudtekniker och en fotograf. Manus och miljöer kom till efterhand.
– Det som först var min lilla Skansenstuga med halm på golvet förvandlade han snabbt till ett badhus, en festlokal och ett bageri. E-type spelar sotare och Lena Ph är TV-kock. Det är omöjligt att veta, vad det blir av Ernst Billgrens mycket speciella film, när den är färdigklippt. Efter årsskiftet antingen går den antingen upp på biograferna eller visas på TV.
Monica Antonsson

________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning
Nr 30, 2007

Vi är alla Astrids barn!

De flesta barnskådespelare i Astrid Lindgrens filmer är för evigt förknippade med sin rollfigur.

För en del satte det stopp för en fortsatt skådespelarkarriär. 

För andra är det ett ljust och roligt barndomsminne

Nu är jag glad för Pippi Långstrump

Det var i februari 1969 som Inger Nilsson gjorde entré i TV som Pippi Långstrump första gången. Hon kom ridandes på sin prickiga häst genom ringmuren runt Visby med herr Nilsson på axeln och väskan med guldpengar på sadeln. Några minuter senare tog hon Villa Villerkulla i besittning. Äventyret kunde börja. 

Sverige hade just fått färg-TV och en andra kanal i konkurrens med den första. På sommaren samma år tog astronauten Niel Armstrong människans första steg på månen. Det går kanske inte att jämföra med premiären på Pippi Långstrump men det är bra nära. Nästan alla satt bänkade framför TV-apparaterna, när tioåringen från Kisa blev Pippi med hela svenska folket.

I böckernas och TV-seriens spår kom småningom två långfilmer men även pippi-dockor, pippi-peruker, pippi-kläder och pippi-väskor. Allt som kunde knytas till rollfiguren var värt sin vikt i guld. Och det var bara början. Filmerna om Pippi är så tidlösa att de varje år möter nya generationer barn som kan identifiera sig med världens starkaste flicka. Beundrarpost från hela världen strömmar därför in nästan dagligen till Inger som vid det här laget har fyllt 47 år.

– Det skulle onekligen vara intressant att få veta, hur mycket pengar filmerna har spelat in, säger Inger och lutar sig tillbaka i stolen i sin nya, fina lägenhet mitt i Stockholm. Inte för att jag är missnöjd för egen del utan av ren nyfikenhet. Svensk Filmindustri har tjänat mycket pengar på mig. Ibland har jag tänkt, att jag kanske kunde få en liten roll i någon film som tack för det.

Inspelningarna av filmerna om Pippi pågick åren 1968-1973. Inger minns det som ett enda långt äventyr. Barnen och filmteamet arbetade vardag som helgdag men det blev ändå en hel del lek och stoj.

– Om somrarna kom föräldrar och syskon till inspelningsplatsen och hälsade på. Vi var som en enda stor familj eller kanske snarare som ett kollo.

Media var det enda som egentligen störde Inger. Väl tillbaka i vardagen förväntades hon ställa upp i tid och otid för tidningar som ville fotografera henne med hästen hon köpte för arvodet eller i skolan med kompisarna.

– Pappa var ju journalist, så han tyckte, att jag skulle ställa upp. Själv hade jag inte kurage nog att säga nej. När jag blev äldre började jag säga nej. Ingen har någonsin gjort ett reportage i mitt hem.

Det var som att Inger och Pippi blev ett. Omgivningen fick svårt att skilja dem åt och det blev jobbigt för Inger. Framgången till och med vändes mot henne. När hon som barn vann en ridtävling, fick hon höra, att det hade hon inte gjort, om hon inte varit Pippi. När hon kom till akuten för att sy ihop ett skärsår i handen, ropade såväl patienter som personal: Pippi är här! Och när hon kom för att ta bort stygnen, blev hon uppmanad att var modig. Pippi gråter väl inte! Ibland blev det riktigt pinsamt. Som när bankkassörskan i Växjö tittade på hennes konto och utbrast: "Och jag som trodde du var rik!" så att det hördes i hela lokalen.

– Somliga gör de mest konstiga saker, när de får se en så kallad kändis, suckar Inger. Man blir som ett djur i bur. Folk pekar på en och pratar. Själv sitter man där och kommer inte undan. Det är ungefär samma uppståndelse som när det är realisation. Ibland känner jag mig som en sko på rea.

Inger utbildade sig till skådespelare men var klok nog att även utbilda sig till läkarsekreterare. Efter några år på Kronobergsteatern i Växjö, spelade hon revy med Hagge Geigert och gjorde ett antal farser på Lisebergsteatern i Göteborg. Så småningom flyttade hon till Stockholm, där hon har jobbat heltid som läkarsekreterare i alla år. Hon arbetar i ett rum där hon kan stänga dörren om sig. I receptionen är hon för utsatt och får dagarna i ända förklara för folk, varför hon "bara" spelar teater på sin fritid.

På senare år har Inger emellertid kunnat notera, att allt fler skiljer på henne och Pippi. Rollfiguren blev så älskad, att hon kom att stå i vägen för skådespelerskan. Utseendemässigt har hon nämligen inte förändrats särskilt mycket. Regissörer har därför ofta tvekat att ge henne roller. Hur skulle det se ut i en spännande mordhistoria eller lidelsefullt kärleksdrama, om Pippi Långstrump plötsligt dök upp?

- Det är hemskt att säga det, men vändningen kom i och med Astrids begravning, säger Inger.

Det var som att Sverige stannade den gången också. Efter att statsminister Göran Persson framfört svenska folkets tack till författarinnan i samband med den TV-sända begravningen i Storkyrkan, höll plötsligt Inger sitt tal till Astrid. "Det har inte gått en enda dag utan att någon har pratat med mig om Pippi och varje gång har jag tänkt på dig. Tack för att du skrev Pippi och för att jag fick spela henne. Nästa gång någon frågar mig, om jag är lika rik som Pippi, ska jag svara ja, för jag fick lära känna dig, Astrid. När vi ses igen ska vi sitta på ett moln och dingla med benen och sjunga gamla skillingtryck och ha så där trevligt som bara en smålänning och en östgöte kan ha."

Plötsligt var det som att folk äntligen förstått, att Inger är Inger och inte Pippi. Hon spelade henne bara en tid. Beundrarposten fortsätter emellertid att strömma in, som sagt. Det är snälla, rara brev som alla handlar om Pippi. Många vill ha signerade idolkort, men några sådana har Inger aldrig haft. Som den mest tongivande av Astrids många filmbarn blir hon ofta intervjuad såväl hemma som utomlands. Speciellt i är, när Astrids skulle ha fyllt 100 år, om hon hade levat. 

– I nästa vecka har jag lovat ställa upp på en kort intervju för spansk television, säger Inger. Koreansk TV är också på gång. Ibland säger jag nej. Jag har trots allt mitt jobb att sköta.

De senaste åren har Inger framför allt spelat sommarteater med Berit Carlberg i Wendela Hebbes hus i Södertälje. Hon har dessutom spelat in svensk film för tysk TV som har köpt in Mari Ljungstedts fyra deckare om kommissarie Anders Knutas som i Tyskland fått namnet Robert Anders.
– Tyskarna är som galna i svenska deckare, säger Inger. Säger man Wallander och Beck, så dräglar de ju.

Rollistan skäms inte för sig direkt. Eller vad sägs om Sissela Kyle, Tomas Hanzon, Anders Ekborg, Lia Boysen, Gustaf Hammarsten, Frida Hallgren och - Inger Nilsson. Historierna utspelar sig på Gotland, så på vita duken är Inger tillbaka i Visby igen.
– Jag spelar rättsläkaren som karvar i lik och pratar om intryckta skallben krossade av hammare. Det är inte mindre än fyra mord i varje film.

Två böcker är färdiginspelade. På svenska. Tyskarna dubbar. I dagsläget tyder dessvärre ingenting på, att de kommer att visas i Sverige. Ytterligare två deckare spelas in i sommar. Inger är tillfrågad och har tackat nej till sommarteatern för att kunna vara med.  
– Men jag tar inte ut något förrän jag har kontraktet i handen, säger hon. Plötsligt kan man vara utbytt. Så är det ju i den här branschen.
Monica Antonsson

__________________________________________________________________________________

"Om 100 år ska vi sitta på ett moln, du och jag, och dingla med benen."

Inger ”Pippi” Nilssons hyllningstal till Astrid Lindgren

Käraste Astrid

  En sommar för några år sedan spelade jag pigan Anna-Stina i Rasmus på luffen.
  Och en dag när jag som vanligt stod bakom scenen och väntade på min entré och lyssnade på dialogen mellan Rasmus och luffaren, så förstod jag.
  Jag förstod varför ingen kan sluta prata med mig om Pippi.

  Det var så suveränt och roligt skrivet om Rasmus som förklarade för luffaren varför han var tvungen att rymma från barnhemmet efter att ha kastat vatten på föreståndarinnan - en hel hink.
  Och det är så det är. Det finns helt enkelt ingen bättre författare i världen än du, Astrid, som kan beskriva förhållandet mellan barn och vuxna utan att krångla till det, vare sig det handlar om luffare och barnhemsbarn, eller prussiluskor och Pippi Långstrump.

 Ja, när det gäller Pippi så hade jag naturligtvis begripit att det var något speciellt, men inte riktigt vad.
  Men den här varma sommardagen, då förstod jag.
  Det är svårt att förstå när man är mitt uppe i det och aldrig hinner få någon distans, men att spela en annan av dina roller gav mig den distansen.

  Jag lovar dig Astrid, fast det är över 30 år sedan Pippi visades för första gången i tv, så har det knappast gått en enda dag utan att nån har pratat med mig om henne.
  Jag kommer ihåg första gången vi träffades. Vi hade redan filmat några månader och du klev in i ateljén i gamla Råsunda och sträckte ut armarna och sa: "Hej, alla mina käraste barn", och vi sprang rakt i din famn. Och den famnen har varit öppen sedan dess. Att vara ett av dina filmbarn, det är nog alldeles extra. En mycket speciell relation. Jag önskar att jag kunde förklara men det går inte.
  
  Och till min stora, stora glädje så behöll vi kontakten genom åren. Vi har haft fantastiska samtal och möten, men jag tror faktiskt aldrig att vi har pratat om Pippi. Jo, en gång, när jag var tonåring och det var som jobbigast, för ingen människa i världen verkade förstå att jag faktiskt heter Inger. Då pratade vi om Pippi. Du var ledsen och bad om ursäkt för vad du ställt till med.

  Men du ska aldrig be om ursäkt för att du har gjort mitt liv så fantastiskt, för det är vad det är och har varit. Trots att det ibland är väldigt tungt. Men så är ju livet, det vet ju du om nån.
  Nej, våra samtal de har handlat om teater och liv och, inte minst, kärleken. Och så har vi sjungit. Jag minns när du första gången sjöng " I en sal på lasarettet" för Maria, filmens Annika, och mig och vi satt hemma i din soffa på Dalagatan och grät för att det var så sorgligt. Det var underbart.

  För några år sedan när du själv låg på lasarettet, var det Margareta och du som sjöng den, och då var det också underbart, men jag grät för jag förstod att du som funnits för mig i nästan hela mitt liv snart inte skulle göra det så länge till. Jag vet att det är livets gång, men led i alla fall.
  Du fick leva hela livet,
  Astrid, och du fick ett fantastiskt liv.
  
  Vill jag önska nåt till alla människor här på jorden så var det att nån gång i livet få träffa en person som du, som kan konsten att lyfta andra människor, mig har du lyft många gånger. Och om hundra år eller så när vi möts igen, ska vi sitta på ett moln du och jag, Astrid, och dingla med benen och sjunga gamla skillingtryck och ha så där trevligt som bara en smålänning och en östgöte kan ha. Och nästa gång som nån frågar mig om jag är lika rik som Pippi Långstrump, då ska jag inte säga nej, utan jag ska svara att "det är jag" för jag fick känna dig, Astrid, och det är den största rikedomen. Det har varit värt allting, precis allting.

  Nu är Pippis mamma i himlen på riktigt. Tack, dotter Karin för att du kom på Pippi Långstrump. Och tack, älskade Astrid, för att du skrev. Och för att jag fick spela henne på film.
Publicerad: 2002-03-09 

__________________________________________________________________________________

Fantastiska Inger!

Tack för de fina pratstunderna och för att du kom till Vallentuna kyrka 

när vi samlade in pengar till Tjernobyls barn...

Tommy Körberg

Allas Veckotidning

Omkr Nr 30, 1993

Serie: Livslustan

För 15 år sedan var jag gift och vettskrämd 

- nu skulle jag våga ett nytt försök med Kirsti

Tommy Körberg är 45 år och njuter av livet. Som sångare har han nått alla sina mål. 

Privat har han haft lite struligare genom åren. 

- Jag är lugnare numera, säger han. Sedan några år klappar mitt hjärta för en och samma kvinna.

Stjärnorna på slottet 2009

Mats Odell kommunikationsminister

Hemmets Journal

Nr 21, 1993


Hemma är Mats Odell ingen kommunikationsminister – bara älskad make och pappa

Jag är tacksam för min familj – det finns så mycket ensamhet i vårt samhälle

Det är inte så ofta som Mats Odell får tid att vara hemma på den vackra gamla gården Bällsta där han bor med hustru Elisabeth och fyra barn.
Men en dag varannan månad försöker han åtminstone vara ledig. Då ska bland annat tvätt och strykning hinnas med.

När solen går ner bortom Vallentunasjön är det som vackrast på Vallbostrand. 

Gården heter egentligen Bällsta och är ett herresäte med anor från 1300-talet. 

Oräkneliga adelsmän, hovfröknar och riksdagsmän har bott här genom seklen liksom författare, konstnärer och alldeles vanligt folk.

Gustav Vasa drog in det till Kronan på 1500-talet och Karl XI gjorde likadant några hundra år senare. Kanske är det just därför den stora, gula mangårdsbyggnaden reser sig så stolt upp mot himlen. Med ålderns självklara rätt härskar den på sin kulle över flygelbyggnader, villor och personalbostäder i den lummiga parken nedanför.

Kommunikationerna härifrån var annorlunda förr. Då for man till huvudstaden längs vattenvägar som nu vuxit igen sedan länge. Säkert såg sjöfararna Bällsta gård på långt håll då. Nu är gården väl dold av vegetationen och det är inte alldeles lätt att hitta hit längs den slingrande vägen.

Kommunikationsminister Mats Odell och hans hustru Elisabeth ställer ogärna upp på intervjuer. Men efter ett och ett halvt års tvekan har de till sist öppnat dörrarna för Hemmets Journal. Katten Lennart undrar förskräckt vad som står på när fotografen kliver in med lampor och stativ. Viktoria, 20, Karolina, 13, och Andreas, 11, har stannat hemma för att vara med och Lelle, som katten kallas, finner för gott att medverka på åtminstone några bilder. Den ende som saknas är Johan som på 17-åringars vis har försvunnit iväg med en kompis.

"Minister i klister"

Familjen Odell bor i mangårdsbyggnadens övervåning som är en tillbyggnad från 1800-talet. Då var den en pampig festvåning där gårdsherren kunde ställa till med fest. Nu är det en bostad som andas hemtrevnad i varje vrå. Tv:n står på och Mats följer intresserad Aktuellts rapportering om senaste nytt från regeringskansliet. Intill står pianot han brukar spela på och bland böckerna i bokhyllan ligger sällskapsspelen. Det är Othello och Monopol men även ”Minister i klister” som Mats med ett gott skratt fick av Vägverkets generaldirektör vid ett tillfälle.

En trappa ner bor Mats syster och hennes familj. I parken utanför ligger villorna som är bostäder för ett 20-tal förståndshandikappade. Vallbostrand är ett vårdhem där alla har egna rum och tillgång till kunnig personal dygnet runt. Ytterligare åtta personer bor numera i egna lägenheter i en bostadsrättsförening strax intill, vilket är början på en övergång till eget boende eller gruppbostäder för alla. I utkanten av parken ligger dagcentret och i en annan del av kommunen tillverkningsindustrin som ger arbete åt 75 personer.

- Jag har levt bland förståndshandikappade sedan jag var 12 år och kan inte önska mig bättre grannar. Alla som bor här i trakten kan intyga att de är de vänligaste människor man kan tänka sig, säger Mats som har drivit vårdhemmet tillsammans med Elisabeth, systern och svågern sedan början av 1970-talet. Med närmare hundra anställda är de kommunens största arbetsgivare. Ytterligare 50 personer arbetar på vårdhemmet Majgården i Gnesta som de tog över för något år sedan.
- Ett statsråd får inte delta i driften av företag och jag har därför lämnat styrelsen. Mina närmaste arbetar däremot för fullt.

Gammalt släktnamn
Mats är son till pingstpastorn Hans Carlsson och hans hustru Greta Odell. Släktnamnet antogs samtidigt av ett stort antal kusiner i mitten av 50-talet för att det helt enkelt inte skulle dö ut. Ursprunget är okänt men mammas farfar, Lars Fredrik Odell, var på sin tid både riksdagsman och hovpredikant. Om det minner gamla riksdagsprotokoll från 1890-talet som Mats har i sin ägo.

Tillsammans med föräldrar och syskon flyttade han till Stockholm i slutet av 50-talet när fadern engagerade sig i den kristna radiostationen IBRA RADIO. Efter en tid söder om stan flyttade de till Vallentuna för att överta Vallbostrand. Bällsta gård hade då varit pensionat för trötta stockholmare en tid, innan lantbruket styckades av och det blev vårdhem i slutet av 1920-talet. En fröken drev verksamheten i 30 år genom att mot betalning från kommunerna befria fattigstugorna från de ”sinnesslöa”.
- Mina föräldrar ägnade sig alltid åt människovårdande arbete. När vi under kriget bodde i Småland var de aktiva i hjälpen till Tyskland. Den frikyrkoförsamling där pappa var pastor såg bland annat till att 6000 föräldralösa barn fick komma till Sverige. Han fick så småningom Röda Korsets medalj för den insatsen.

När familjen Carlsson-Odell 1959 övertog Vallbostrand var medicinalstyrelsen tillsynsmyndighet. De förståndshandikappades livsvillkor hade börjat uppmärksammas och familjen fick fem år på sig att ordna en dräglig tillvaro för de 47 intagna männen.
- Med våra mått mätt var deras tillvaro förstås inget vidare. Männen bodde i mangårdsbyggnaden och i det som nu är vårt vardagsrum bodde 12 personer tillsammans, säger Mats och pekar ut hur de många sängarna stod placerade. De hade ingenting att göra och satt mest bara passiva i dagrummen. Personalen tog dem på promenader i grupp eller rastade dem i en inhägnad gård. På den tiden var vården av förståndshandikappade mest en slags förvar.

Grannens dotter
Familjen flyttade in i västra flygeln och det stora huset dömdes ut som bostad. Makarna Carlsson-Odell tog genast itu med renoveringen samt började bygga bostäder åt de 47 männen som undan för undan fick flytta till eget boende. Så småningom kunde också dagcentret som ger dem meningsfull sysselsättning invigas.

Mats var tidigt intresserad av politik och satt som klistrad vid radioapparaten när det drog ihop sig till allmänpolitisk debatt mellan herrar Erlander, Hjalmarsson och Hedlund. Särskilt minns han ATP-debatten 1957 som så småningom ledde fram till nyval.

Som artonåring förälskade han sig i grannens Elisabeth som också svar aktiv inom pingstkyrkan. Efter tre år växlade de ringar och 1970 ringde bröllopsklockorna med en alldeles särskild klang i Vallentuna. Sedan dess har Elisabeth stått vid hans sida och helt gått in för jobbet som maka och mor. Hon har varit familjens fasta punkt för att hon har velat ha det så. Samtidigt har hon arbetat som sjuksköterska med beredskapstjänstgöring på Vallbostrand.

Mats kastade sig tidigt in i politiken. Han gick med i KDS, efterträdde Alf Svensson som ordförande i ungdomsförbundet 1973 och blev invald i hemkommunens fullmäktige några år senare. Vid sidan av jobbet på Vallbostrand tog han också ansvar för ett antal hyresfastigheter som han, modern och syskonen fått överta av en farbror.
- Det jobbet gav mig sannerligen insyn i människors vardag. Jag har druckit hektolitervis med kaffe hos hyresgäster som anförtrott mig sina problem. Folk framförde ofta klagomål bara för att få lite sällskap. Ensamheten är ett stort problem i vårt samhälle, inte minst för de gamla.

Pingstvän
Att Mats blev pingstvän var mest en effekt av föräldrarnas val, säger han. Att han sedan blivit kvar i församlingen beror förmodligen på känslan av hemhörighet. Genom tron får han vägledning i de tusentals beslut han dagligen fattar.
- När man möter en medmänniska väljer man själv om man ska vara arg och tvär eller vänlig och förstående. Kristna människor är inte bättre än andra men med en kristen människosyn är det lättare att förstå sina medmänniskor. För mig är tron och de kristna värderingarna ett stöd i vardagslivet.

Att Mats fick ansvar för just kommunikationsdepartementet när KDS hamnade i regeringsställning var mest en tillfällighet. Han hade lika gärna jobbat med sociala eller näringslivsfrågor.
- När vi hade enats om en gemensam politik skulle de olika departementen fördelas. Vi tackade ja till kommunikationsdepartementet trots att det hanterar en rad kontroversiella frågor. Det omfattar både Posten, Televerket, SJ, Vägverket, Banverket, Luftfartsverket, Sjöfartsverket och SMHI. Ja, vi ansvarar till och med för vädret, skrattar Mats som slår sig för bröstet och tar åt sig äran av förra sommarens fina semesterväder.
- Kommunikationsdepartementet har kanske den största konkreta verksamheten av alla. Om jag blickar ut genom tjänstefönstret ser jag både Centralstationen, postterminalen och inflygningen till Bromma. Två tredjedelar av alla statsanställda, 180 000 personer, finns inom våra verk. Tillsammans omsätter vi ungefär 75 miljarder kronor. Det är en stor kontaktyta men också en stor möjlig konfliktyta inom gamla monopolmarknader som håller på att avregleras.

Trots departementets stora ansvarsområde ser Mats ingen större skillnad på sitt jobb förr och nu. Det är samma typ av ställningstaganden som när han var småföretagare. Likadant är det med den offentliga delen av yrket, att ständigt vara utsatt för massmedias granskning. Han var omskriven redan som lokalpolitiker och har liksom vanan inne.

De fyra barnen tar pappas politiska engagemang med ro. De följer med i det politiska skeendet men håller sig långt från barrikaderna. Viktoria har på grund av sitt efternamn visserligen råkat in i en och annan politisk diskussion men för det mesta håller de sig utanför. De yngre syskonen går ännu i skolan och har inga som helst planer på att följa i pappas fotspår. Andreas vill till exempel bli en stor och stadig polis en dag.

På fritiden tar Mats familjen till syskonen Odells sommarhus på en ö utanför Vaxholm. Det är byggt vid sekelskiftet och ofta i behov av underhåll. Tillsammans rycker de ut med hammare, pensel och kratta men får också mycket tid över för bad och fiske.
- Jag försöker ta ledigt åtminstone en dag varannan månad, säger han och bläddrar i kalendern. Fredagen den 29 januari var jag faktiskt ledig. Då hann jag göra en hel del därhemma. Vi lagade trasiga lampor, handlade, tvättade och strök kläder.

Det var Mats pappa som lärde honom att själv sköta sina kläder. Sedan har det gått av bara farten.
- Pappa var ingen pedant men han tyckte att man skulle hänga upp kläderna och se till att de var pressade. Likaväl skulle skorna vara putsade. Jag vill inte påstå att jag stryker huvuddelen av min trätt men det är ingenting jag försöker komma undan. De här byxorna till exempel, säger han med en yvig gest nedåt benen, har jag pressat själv sedan de tvättats hemma. Det var ingen lätt uppgift.

Mats anser att det är en bra vana att var och en sköter sina egna kläder – och att en bra vana är en av de starkaste krafter som finns. Därför har han låtit just den här vanan gå vidare till barnen.
- De fick tidigt lära sig städa, bädda sina sängar och ta hand om sina kläder. De är duktiga och gör det också, för det mesta.

Mats åker nästan alltid statsrådsbil de dryga två milen in till jobbet. Alla ministrarna har sådana bilar till sitt förfogande. Det är ungefär som att beställa taxi.
- Jag hämtar oftast upp Ann Wibble (fp) i Täby på vägen in till stan så vi samåker. Många av mina kollegor tycker det är orättvist att jag får så mycket tid tillsammans med finansministern och i lugn och ro kan lägga fram mina synpunkter om saker och ting.

Mats pratar en lång stund om infrastruktur och vägbyggen som ska dras igång för att hålla arbetslösheten nere. Någonstans i fjärran ser han en ljusning på problemen och ett slut på den djupa lågkonjunkturen. Han ger därför uttryck för en försiktig optimism.
- Signalerna tyder på att det börjar gå åt rätt håll. Men det handlar mycket om psykologi också. Många är rädda för att göra investeringar nu och väntar med att bygga villan de drömt om. Vi måste så sakteliga börja se positivt på framtiden.

För Mats del ser framtiden ljus ut. Skulle regeringen avgå efter nästa val har han alltid sin riksdagsplats att återvända till. Blir han av någon outgrundlig anledning tvungen att lämna även den så väntar jobbet med familjens fastigheter och Vallbostrand.
- Familjen är viktigast av allt. Det är en fantastisk sak att få leva i en hel familj, att utvecklas tillsammans och att få förmedla positiva värderingar till nästa generation. Som föräldrar måste vi göra vårt bästa för att ge barnen en bra start i livet. Det är också målsättningen med mitt politiska arbete.
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

Annika Jankell

Året Runt

Nr 40, 1988

Musikern Robert Wells och TV:s Annika Jankell drabbades på kort tid av två dödsfall i familjen:

"Vi gick helt upp i arbetet för att klara sorgen"

I Robert Wells barndom var det mormor som fyllde mammas plats. Så blev hon sjuk och tynade bort framför ögonen på familjen. 

Nu har sorgen läkt och omgivningen väntar på att få höra trampet av små fötter hemma hos Robert och hans Annika. Trots att båda säger att det inte är någon brådska...

_________________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning

Nr 52, 1991

Vad önskar du dig av 1992?

Måtte lapplisan på Upplandsgatan lugna ner sig!

__________________________________________________________________________________

Hemmets Journal

Nr 27, 1993

Idag rör sig det mesta i TV-stjärnan Annika Jankells liv kring ett-åriga dottern Felicia

"Flisan" är det viktigate som hänt i mitt liv!

Annika Jankell är kanske den folkkäraste av den nya, unga generation av programledare i TV som kom fram under 80-talet. Hon är dessutom en alldeles ovanligt öppen och chosefri stjärna som lever i ett lyckligt rus sedan drygt ett år tillbaka då hon födde sin lilla dotter...

_________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning

Nr 24, 1993

Somliga hade hoppats att Thorsten skulle svika mig och barnen...

Annika Jankell jobbar hårt och är samtidigt ensamstående tvåbarnsmor. Men hon tycker verkligen inte synd om sig själv. Tvärtom, hon har många som ställer upp för henne - framför allt flickornas pappa Thorsten Flinck.

Annikas och Thorstens förhållande till varandra irriterar en del av omgivningen. Men Annika har gått in i det med öppna ögon. 

Hemmets Veckotidning

Nr 52, 1994

Enkät: Mitt nyårslöfte

Hemmets Veckotidning

Nr 2, 1995

Serie: Då blev jag riktigt rädd

Allas Veckotidning
Nr 14, 2003

Annika Jankell om sin relation med Thorsten Flinck

Vi hade en stor kärlek - men den var omöjlig

De har döpt sina barn till Happy och Felice - Glad och Lycklig.

"Svensktoppens" Annika Jankell och skådespelaren Thorsten Flinck var verkligen djupt förälskade i varandra och drömde om ett familjeliv tillsammans. 

Men en överdos satte stopp för de planerna.

Annika Jankell hälsar glatt på alla hon möter i Radiohusets korridorer. Hon byter några ord med planeringschefen Jael Waern och kramar om bästa kompisen Samantha Coard som är reporter på Mosaik. Producenten LG Alselius möter upp i kontrollrummet och Annika försvinner in i studion. Det är dags för ännu en sändning av Svensktoppen, programmet hon vid årsskiftet ärvde av Kent Finell. Påläst och kunnig presenterar hon skivorna på listan samt kryddar med spännande intervjuer.
– Jag kunde inte tacka nej till det här jobbet, säger hon efteråt. Svensktoppen är kult. Efter 40 år är den lika blågul som Kalles kaviar. 

Jobbig skilsmässa

Annika är väl förankrad i musikbranschen, sedan hon i slutet av 80-talet gjorde ”Listan” i SvT. Efter ett stort antal nöjesprogram gick hon vidare till TV Stockholm, där hon och Samantha under flera år svarade för tittarnas lördagsmorgnar. Hon var sambo med Robert Wells, skrev låten ”Uppe på berget” tillsammans med honom och hamnade på Svensktoppen! 
– Sedan fick jag hoppa in och vikariera några veckor för Kent Finell 1991. Kanske var det därför, de kom att tänka på mig.
Annika och Robert skildes efter några år och tidningarna ritade sprickor mellan dem på arkivbilderna. Det var ett smärtsamt uppbrott, säger hon idag. Alla som har gått igenom en skilsmässa, vet hur det känns.
När Annika blev gravid med dottern Felice - eller Flisan som hon kallas - spekulerade omvärlden i en återförening men Annika avslöjade att Dramatenskådespelaren Thorsten Flinck var pappa till hennes barn. ”Vi är oerhört sammansvetsade utan att vara ett par”, sa hon. Att de hade en djup kärleksrelation, behöll hon för sig själv. Det tolkade omvärlden som att Flisan var resultatet av ett flyktigt möte. 

Hemlig kärlek

Förvåningen var följaktligen desto större när Annika och Thorsten ett år senare fick dottern Happy. Speciellt som Annika stod på sig. ”Vi träffas ofta och Thorsten ställer upp för flickorna, men vi ska inte flytta ihop.”

– Vi delade en fantastisk kärlek, Thorsten och jag. Men vi behöll den för oss själva. Vi drömde om att bosätta oss i ett kulturhus på Djurgården, där vi skulle bygga vår tomtebolycka tillsammans. Nu kan jag se, att det var luftslott alltsammans.

De träffades när Annika skulle göra en enkät bland skådespelare för TV4. Thorsten Flinck var ett av 20 intervjuoffer. En vecka senare pratade han in ett meddelande på hennes telefonsvarare.

– Han lät som en snobbig skådis som vill ha betalt, säger Annika som inte ringde upp förrän han ringt en andra gång.   
– Det blev ett åtta timmar långt samtal som bara bröts av, att vi kokade thé och gick på toaletten. Sedan följde många, långa samtal varje kväll, innan vi började träffas. Man kan gott säga, att vi lärde känna varandra per telefon. Han hade inga problem då. Han var en pojke på 29 år. Det var väldigt romantiskt alltsammans. Att jag blev gravid så snabbt kändes helt naturligt. Vi talade redan i ett tidigt skede om ett kärleksbarn. När vi sedan fick Happy var lyckan total. Vi var väldigt kära i varandra, Thorsten och jag.

Ville inte bli sambo

Varningsklockorna måste ha ringt. Annika minns hur hon hörde dem i bakhuvudet som om någon knackade på den bubbla av lycka hon befann sig i. ”Hallå! Vakna! Här är verkligheten!”
– Som mamma blev jag oerhört intuitiv. Mitt i all lycka sköt jag upp allting. Det är klart att vi ska köpa hus, men vi gör det sedan. Efter uppbrottet från Robban var jag heller inte redo att flytta ihop med en ny man - trots att han som stod framför mig var så fantastisk. Jag ville lära känna Thorsten i lugn och ro. Förnuftet sa ett och hjärtat ett annat.
De visade sig sällan eller aldrig ute i vimlet tillsammans och fick därför ha sin kärlek i fred. Thorsten sågs visserligen dra barnvagn i Vasastan och ofta svarade han i hennes telefon. Men nyheten om deras kärlekssaga fick omvärlden klara sig utan.   
– Vi bodde i varsin stadsdel, men Thorsten var jämt hos oss. Vi var en okonventionell familj med en stor kärlek. Publicitet klarade vi oss utan. Speciellt som Thorsten var känd, geniförklarad och väldigt speciell. Det hade varit enklare om mannen i mitt liv hade varit en enkel plasthinkstillverkare från Alingsås.

Nära döden

Sedan dess har Thorsten Flinck gjort större succéer än de flesta. Dessvärre har han även skapat krigsrubriker om missbruk, slagsmål och teatergräl. Han har uppträtt stöddigt och nonchalant, blivit misshandlad, sönderslagen som utsparkad från Dramaten. Men mest har han misshandlat sig själv. Han var en hårsmån från döden, när han efter en överdos hittades i en rabatt för några år sedan. Hur 

Annika har lyckats med konststycket att hålla sig själv och barnen utanför vet hon bara själv.
– Efter överdosen var det aldrig tal om, att vi skulle satsa på familjelycka. Och visst har det varit jobbigt. Tidningarna ringer alltid till mig, när Thorsten gjort något. En tid blev jag till och med lite folkskygg. Men av hänsyn till barnen uttalar jag mig aldrig. Och varför skulle jag göra det? Vårt förhållandet är över, så jag kan knappast komma med åsikter om vad han har för sig. Det Thorsten ägnar sig åt och vad tidningarna skriver om honom är hans sak. 

Håller ihop

Vi lägger ingen energi på att må dåligt av det. Man måste hålla en distans till sånt här. Annars överlever man inte. Jag kan bara önska, att det ska gå bra för honom. Thorsten är pappa till mina barn och vi hade ett fantastiskt förhållande. Jag är glad för det. Livet består av isolerade ögonblick och jag kan med glädje se tillbaka på mina minnen med Thorsten. Dem ska jag dela med mig till barnen av.
Annika och flickorna är en supertrio tillsammans. Speciellt som Annika så bestämt tar vara på det positiva i livet.
– Man har alltid ett val, förklarar hon. Den som blir bitter och uttråkad väljer att bli det. Jag brukar säga till barnen, att de ska vara glada för vad de har fått och inte vara arga för sådant de inte har fått. Man bör ta vara på sina vänner och de möjligheter som bjuds. Och man bör glädja sig åt att få vara frisk, att man får äta god mat och att man får skratta mycket.
Annika lämnade TV för att bli chefredaktör för tidningen ”Föräldrar & Barn / Gravid” som delas ut på mödravårdscentralerna. För några år sedan bytte hon till Mediabolaget, där hon blev redaktör för Kupé, en glassig gratistidning för folk som åker tåg. Det är mellan Kupé och Svensktoppen hon numera delar sin tid. 
Flisan, 10, och Happy, 9, är två söta tjejer med stark integritet och en stor portion humor. Båda spelar piano, dansar balett och går på cirkusskola, så Annika har fullt upp. Hon följer nämligen alltid med. Just nu är de dessutom artister på Skansens Cirkus Brage.  
– Det är så gulligt med grisen Elvis som spelar fotboll och afrikanska bergsgeten Ellen som går på lina, säger Annika. Flisan och Happy delar på en roll som clown och uppträder varannan söndag.
Från det att Annika hämtar flickorna på fritids och tills de somnar, är det deras aktiviteter som gäller. Sedan tillkommer det vardagliga. 

Ett stort stöd

– Läxläsning till exempel. Jag är hård på det. Skolan är en tillgång och inget förvaringsställe, så det är lika bra att passa på att lära sig, när de ändå är där. Undervisning är något som vi vuxna får betala dyrt för. 
När barnen somnat har Annika några timmar för sig själv. Då pratar hon ofta i telefonen med Samantha som var hennes stöd, när pappa Per-Olof dog för några år sedan.
– Från att alltid ha varit en stor, stark och kärnfrisk person bröts han obönhörligen ner av sjukdomen. Han var barnens stora, trygga famn. Det är väldigt sorgligt, att han inte fick se dem växa upp.
Om framtiden och kärleken säger Annika, att det nog blir svårt för Mr Right att bryta sig in i familjen. Flisan och Happy är emellertid vana ett stort socialt liv och att mamma har många manliga kompisar.
– De kommer inte att känna sig hotade, när de märker, att jag verkligen älskar någon. De vet att de går först i alla lägen.
Yrkesmässigt drömmer Annika om att bli en svensk Oprah Winfrey. Hon känner sig som klippt och skuren för uppgiften. Någon speciell man har hon emellertid inte i tankarna.  
– Men jag är öppen för romantik, säger hon. Helt öppen! Om fem år hoppas jag, att jag har mött mitt livs stora kärlek. Då vill jag vara passionerat förälskad. Det spelar ingen roll om han är president eller plasthinkstillverkare från Alingsås.
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
________________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning
Nr 35, 2006

Jag har själv valt ensamheten

- Men visst längtar jag efter någon att krama!

På sommaren flyttar Annika Jankell ut i skärgården med sina döttrar Flisan och Happy. 

Här kan flickorna bada, segla och leva barfotaliv - precis som Annika själv gjorde när hon växte upp. Stugan ger Annika det lugn som hon så väl behöver...

Annika Jankell, 44, är nog fröken Svensktoppen för de flesta. Det är trots allt hon som vecka efter vecka intervjuar aktuella artister och guidar omkring 2 miljoner lyssnare genom den mest populära svensktoppsmusiken. Under sommaren har hon dessutom rest landet runt med programmet. Ändå har hon hunnit med att vikariera för Lasse Bengtsson i TV4:s Nyhetsmorgon Lördag. Det var för kul för att tacka nej till, tyckte hon. Dessutom kan hon jobbet efter 150 morgon-tv-program i TV-Stockholm. 

Som om det inte vore nog, har Annika samtidigt fullgjort sina plikter som frilansjournalist. Hon är redaktör för en tidning, har en fast spalt i en annan som skriver annat vid sidan om. Mellan varven har hon ändå försökt koppla av då och då med döttrarna Felice, 14, som kalls Flisan och Happy, 12, i sommarstugan på Tyresö. Den är ett arv till Annika och hennes bror Mats från morföräldrarna, visar det sig. Det är här de har tillbringat sin barndoms somrar och nu kommer alltså även deras barn att växa upp här.
– Det är en enorm trygghet, säger Annika. Här kan de bada, segla och leva barfotaliv.

Såväl Flisan som Happy går redan yrkesmässigt i pappa skådespelaren Thorsten Flincks fotspår. Båda spelar teater och är just nu aktuella på vita duken. Happy har en liten roll i ”Den bästa av mödrar” med Maria Lundqvist och Michael Nyqvist. Flisan spelar in en film för SVT drama med Samuel Fröler och Björn Kjellman i huvudrollerna.
– De sköter sina karriärer helt utan min inblandning, säger Annika. De har en sund distans till teaterns värld och tycker att det är jättekul. Men Flisan ska bli barnläkare, när hon blir stor, säger hon. Happy ska bli delfinskötare och veterinär. Dessutom skriver de bra båda två.  

Den röda sommarstugan byggd på 1930-talet är större än den ser ut vid första anblicken. Planer finns på viss renovering, så framöver ska den bli tillräckligt stor för båda familjerna. 
– Än så länge bor vi växelvis här och hos mamma ett stenkast bort, säger Annika.

Sjöstugan står beredd 

att ta emot gäster

Huset är högt beläget på en bergknalle varifrån en stig ringlar sig ner mot vattnet. Där, i skuggan av en jättelik gammal ek, ligger båten förtöjd vid bryggan. Där står även bastun och sjöstugan beredd att ta emot eventuella gäster.
En lustig möbelgrupp visar sig vara tillverkad av material från skogen intill. Annikas morfar var nämligen en tusenkonstnär som visste att ta reda på allt. I dag är den mossig och skör men vacker som ett konstverk.
- Det är skönt att sitta här och bara njuta av utsikten, säger Annika som inte tvekar att slå sig ned i en av de vindbitna stolarna.
– Det är grymt bra för själen. Jag är priviligerad som får vara här och är väldigt ödmjuk inför det.

Annika är känd även för sitt val att vara ensamstående mamma till sina flickor. Deras pappa är ett geni men har sidor som inte gick att leva med. Stadig som en fura från trollskogen på Tyresö stod Annika ändå i blåsten kring Thorsten Flinck utan att lägga sig i eller kommentera. Deras kärlekssaga var en på miljonen. När hon väl insåg, att drömmarna skulle gå i kras, gömde hon minnena inom sig.
– Jag trodde att kärlek och kamratskap skulle hjälpa, erkänner hon. På så vis var jag medberoende i många år. Jag fick gå tre år i terapi för att till sist inse, att mot missbruk hjälpte inte mina fantastiska insatser. För den som är drogberoende är det bara en brant backe uppför som gäller. Nu kan jag med stor sorg se, att det blev så här. Samtidigt har jag ett fantastiskt liv och två fantastiska barn. Man har alltid ett val och det var jag som valde. Nu kan jag bara konstatera, att bitterhet inte genererar någonting. Därför lägger jag ingen energi på att tycka synd om mig själv. Samtidigt kan man inte gå omkring som en solstråle hela tiden. Man ska bära sina små sår som medaljer.

Annika fann kärleken på nytt men efter fyra år tillsammans gjorde vissa omständigheter att Annika tvingades klippa av och bryta förhållandet.
– Det är jättesorgligt. Magnus är en fantastisk kille och jag älskar honom än. Jag älskar förresten alla mina gamla ex. Jag har ju valt dem med omsorg!

Annika har emellertid inte kastat in handduken. Visst vill även hon ha kärlek i sitt liv.
– Rent fysiskt vill jag förstås ha någon att krama. Men jag sitter inte väntande här och rullar tummarna. Fast jag går heller inte ut och letar. Eller nätdejtar. Det finns inte med på kartan! Jag har mycket pansar omkring mig, så ska det mycket till, innan jag satsar på ett förhållande. I stället lever jag ett rikt socialt liv och inser att jag själv måste ta ansvar för min lycka. Det är befängt att tro, att någon annan ska dyka upp och göra en lycklig. 

Annika bodde länge med sina flickor nära Odenplan i Stockholms innerstad. I dag har de flyttat till ett k-märkt radhus med frimärksträdgård i gamla Enskede. Men sommartid håller hon alltså till på Tyresö. Hon har leasat en liten bil några månader, så att hon snabbt ska kunna ta sig hit mellan uppdragen.
– När man jobbar hela sommaren, måste man utnyttja alla hål i almanackan för att få lite andrum. Då far jag hit ut för att grilla och ta ett kvällsdopp. Det är verkligen att ladda batterierna.

Vill gärna bli en svensk

Oprah Winfrey

Annika har aldrig gjort någon hemlighet av, att hon gärna skulle vilja vara en svensk Oprah Winfrey.
– Det är naturligtvis att sticka ut hakan. Men Oprah blandar högt och lågt och gör en typ av program som jag skulle vilja vara i närheten av. Det är som att hon bjuder sina gäster på en middag utöver det vanliga. Man får med sig något som kan inspirera. Jag blev grymt avundsjuk, när Malou von Sivers kunde realisera sin programidé ”Efter tio” i TV4. Samtidigt är jag dessvärre inte den som själv bjuder upp till dans. Jag har aldrig haft den självkänslan.
Annika hör själv hur idiotiskt det låter i en bransch där armbågar är som spjut. Om sanningen ska fram, ser hon sina radio- och TV- jobb som stimulerande extraknäck, medan hon försörjer familjen med sitt skrivande. 
– Ingen kan vänta sig att få vara i rutan jämt och ständigt. Konkurrensen är stentuff. Om man inte längre får vara med, betyder det inte, att man är dålig. Det ska man komma ihåg. Då finns det kanske bara någon annan som passar bättre.

Annika berättar om kollegor som utan erbjudanden om jobb blir bittra och besvikna.
– Då måste man kanske kavla upp ärmarna och jobba redaktionellt i stället. Därför ska man vara glad och tacksam, när man får chansen. Så tänkte jag, när jag fick ta över Svensktoppen för tre år sedan och så tänkte jag inför såväl Melodifestivalen förra året som nu inför Nyhetsmorgon. Tack för att ni tänkte på mig. Jag ska göra mitt bästa. Den inställningen måste man ha.

Sitter på verandan och 

skriver böcker

Annika säger att hon innerst inne nog är en underbetald författare som ännu inte har kommit ut med sina böcker. För några år sedan var hon på god väg med en roman om en tragikomisk person ur TV-världen, en blandning av henne själv och andra programledare.
– En förläggare på Norstedts var eld och lågor, men jag var gravid med Happy, stressad och livrädd. Dessutom blev min pappa sjuk, så projektet bara föll samman. Men jag har ett berättarbehov och en väldig längtan att få skriva fritt.

Annika kan gott tänka sig att sitta här på morföräldrarnas veranda om somrarna och skriva böcker. Samtidigt tycker hon om att jobba i team och då är det kul med radio och TV. Därmed kommer hon också in på ämnet ålder.
– Vi lever ju under trycket av en slags åldersterror! Vad är det annars för fel, när folk i sin bästa ålder inte får jobb, bara för att de har fyllt 40 år. Att bedöma folk efter ålder är en förminskning av oss som människor. Man borde i stället fråga sig vem personen i fråga är. Vi är som ost och vin. Vi har aldrig varit så bra som nu. Häromdagen blev jag uppringd av en kvällstidning. Jag svarade på en enkätfråga men när reportern därefter bad att skriva min ålder inom parentes efter svaret, slöt jag mig som en mussla. Det skulle alltså vara en slags värdemätare på vem jag är. Ska du inte fråga, hur mycket jag väger också, sa jag. Det är precis lika privat. Samtidigt får man ju säga, att det är positivt i underhållningsbranschen just nu. Tänk på Lena Ph, Carola och Pernilla Wahlgren. De är ju 40 år allihop!

Vad som för Annikas del händer i framtiden, har hon förstås ingen aning om. På önskelistan står, som sagt, en egen TV-show och en stor omvälvande kärlek. Kraft och mod att ta tag i de oskrivna böckerna vore förstås också lyckligt.
– Lycka är små isolerade ögonblick av förnimmelser att ta vara på. Motsatsen stavas olycka. Att slippa vakna olycklig är alltså en lycka, så jag önskar mig det. Jag tror inte, att man ska begära så mycket mer än så.
Monica Antonsson

_________________________________________________________________________________

Året Runt
Nr 35, 2007

Programledaren Annika Jankell

Jag är en passionerad romantiker

- men fortfarande väntar jag  på den rätte...

I fyra och ett halvt år har hon presenterat "Svensktoppen" i radion. I dagarna byter Annika Jankell jobb och blir programledare för en ny storsatsning i samma kanal. 

Men på det privata planet saknas det något, en man - "en själsfrände att älska över allt på jorden"...

Annika Jankell, 45, suckar djupt när hon svarar i telefonen, där hon går i Ullared och handlar med sångerskan Maria Sköld. Dagen därpå har Rhapsody in Rock premiär i Marsstrand och så ska de sitta på första parkett. Allt för att stötta Marias sambo Robert Wells som en gång var Annikas pojkvän och nu är hennes bäste kompis. Men först tar de alltså en runda på Sveriges största turistattraktion. Det är därför Annika suckar.
– Första timmen led jag av cellskräck och klaustrofobi, säger hon. Nu har jag handlat en massa saker jag inte behöver, bara för att det är billigt. Jag har bland annat en årsförbrukning topsy och en årsförbrukning disktrasor i kundvagnen. Det säger en del om ens habegär.

I Sveriges Radios lunchrestaurang några dagar senare berättar Annika att Ullared tar emot 3 miljoner besökare per år och är populärare än Skansen.  

– Jag har aldrig sett något liknande. Det var kö överallt. Folk campar till och med utanför.

Annika är liten och spenslig och klädd i en japansk sidenklänning. Hon bär en vacker silverring runt handleden, ett smycke designat Mikaela de la Cour runt halsen och har solglasögon med strass på bågarna. Hon berättar att konserten blev succé, vilket alla utom kvällstidningarna noterade.
– Det är ju märkligt att de skickar recensenter som inte gillar Robban, säger hon. Alla som var där, vet att det var succé. 4 500 människor som jublar kan inte ha fel.

Själv leder Annika just nu storsatsningen "P4 Premiär", ett nöjesprogram hon kallar en frukostbricka med guldkant. Det sänds på söndagsmorgnar, alldeles före Svensktoppen som hon tidigare hade hand om, och speglar all sorts kultur. 
– Jag är en passionerad och lidelsefull romantiker som gillar sånt som berör på djupet, säger Annika i samma ögonblick som skådespelaren Thorsten Flink flimrar förbi i restaurangens tv. De delade en djup och innerlig kärlekssaga för några år sedan och har döttrarna Felice, 15, och Happy, 13, tillsammans.  
– Jag gjorde en kort intervju med Thorsten. Han såg mig och ringde upp. Det är väl det kärlek handlar om. Att bli sedd.

Mer än så talar vi inte om Thorsten Flink. Hon har bestämt sig för att aldrig mer tala ut om förhållandet. Det är länge sedan och flickorna är dessutom stora. De träffar honom på egen hand numera.
– Han är en fenomenal regissör, säger Annika. Det kan ingen ta ifrån honom. Jag ser fram mot att få se honom på Dramaten igen.
Annika valde på grund av Thorstens missbruksproblem att ensam dra försorg om döttrarna. Numera kallar hon familjen sin lilla trojka. I den släpps sällan eller aldrig någon utomstående in.
– Vi står varandra extremt nära, flickorna och jag. Det är vi tre i vått och torrt. Sedan tillkommer förstås den övriga familjen, släkt och vänner. 

Annika har varit sparsam med kärlekshistorier. Framför allt har hon inte blandat in barnen. De har haft gott om manliga förebilder ändå. En och annan man har dock trängt sig in i deras liv och för ett drygt år sedan, upplevde Annika en smärtsam separation efter ett fyra år långt förhållande. Sedan dess har hon dessutom lämnat ytterligare en himlastormande romans, avslöjar hon. 
– Man vill att det ska fungera och vägrar se verkligheten som den är. Man blir så lätt kär i kärleken. Den här gången slog känslor aldrig rot särskilt djupt. Så jag lämnade. Det var sorgligt men nödvändigt och tjejerna förstod. Han blev aldrig någon ställföreträdande pappa.

Den lilla trojkan är med andra ord intakt. Felice och Happy går yrkesmässigt i sin pappas fotspår och är redan väl etablerade inom såväl film som teater. Felice är aktuell med huvudrollen i barnfilmen "Percy, Buffalo Bill och jag" samt i dramaserien "Världarnas bok" i SVT. Happy spelar med i den guldbaggebelönade filmen "Den nya människan" och kommer inom kort i TV4:s komediserie "Ett gott parti" med Loa Falkman i huvudrollen.

Annika varken avråder eller puffar på sina döttrar vad gäller yrkesvalet. De är två fullt friska, glada och trygga barn som sköter alla sina auditions själva, menar hon. De har förmodligen mer insikt i teatervärlden än de flesta och drömmer inga rosa filmstjärnedrömmar. Tvärtom. De ser mer till själva hantverket. 
– Numera vägrar de vara med på bild i reportage. Ska de vara med, så ska det handla om dem. Att bara stå där tillsammans med mamma är inte aktuellt.  

Som barnskådisar får flickorna inga feta arvoden. Det är heller inte drivfjädern. De spelar teater för att det är kul. Annika iakttar och nöjer sig med att se till, att de inte hamnar i fel sammanhang.
– När Flisan provspelade för huvudrollen i "Percy" visste ingen vem hon var. Hon skrev bara Felice på sin anmälan. När de frågade om efternamnet, sa hon Liljeberg som min mamma hette som ogift. Det var först när bolaget kontaktade mig som de såg släktskapet med Thorsten.

Annika beundrar sin kloka dotter och säger, att hon har en hundraårings själ.
– Jag kan se det i hennes ögon. Hon är jättebarnslig men har en väldigt gammal själ.
Med det menar Annika precis vad hon säger. Hon tror på reinkarnation och är övertygad om, att kroppen och själen är två vitt skilda ting. Ibland tycker hon sig till och med känna igen sin mormor i dottern. 
– Det är bara blixtsnabba förnimmelser, men ibland känner jag mig yngre än hon. Det inträffar när hon kommer med klockrena svar på svåra frågor. Varifrån kommer hennes insikter? Flisan är otroligt känslig och har samtidigt barnets okonstlade sätt att se saker så där genomklokt. Ibland känner jag igen det från min kloka mormor. Samtidigt kanske jag bara blandar ihop det med att jag står mitt barn så ohyggligt nära. Jag vet inte. Sånt här kan ju inte bevisas. Man får förlita sig på den inre starka känslan som talar till en och tro på det som känns rätt.

Annika är noga med att inte projicera det sina övertygelser på barnen som någon slags sanning. De får bilda sig sin egen uppfattning framöver. Deras dragning till teatern är emellertid inte att ta miste på. Felice hittade själv Kulturamas grundskola, där både de båda nu är elever. Varje dag står teater, musik eller dans på schemat. 
– Det höjer studiemotivationen även till andra ämnen, säger Annika. Det är det fina med den skolan. Alla ämnen behandlas med samma allvar. Vill de sadla om senare, kan de lika gärna bli lärare eller advokater efter att ha gått på Kulturama.  

Annika har alltid satt ärligheten främst mot sina barn. Hon visar med andra ord inte upp en glad fasad, om hon gråter inombords.   
– De ser mig gråta likaväl som de ser mig skratta. Det är fullt naturligt. Vi blir arga, bråkar och gråter likaväl som vi skrattar, kramas och är duktiga på att säga förlåt.
Ibland sover flickornas tjejkompisar över. Annika fixar te och smörgåsar och brukar vara efterfrågad även kring bordet. 
– Det är ett enormt förtroende! Jag får ta del av deras kärleksproblem och de får ta del av mina, skrattar Annika som är en ivrig förespråkare av så kallad mindfulness.
– Det går ut på att hitta metoder för att varva ner och leva i nuet. Det låter som en klyscha men är inte så lätt som man tror. Det gäller därför att ta vara på stunden och fånga dagen. Lukta på äpplet och njut av doften, innan du tar en tugga. Titta på folk runt omkring dig. Vad har de för kläder på sig? Vad gjorde de för val i morse?

Att må bra i sig själv är också vägen till kärlek, menar Annika som längtar efter en själsfrände att få älska över allt på jorden.
– Jag är inte den som hänger i barer och spanar efter den rätte. Tvärtom. Jag är övertygad om, att man möter någon, när man minst av allt anar det. Men man måste vara öppen för kärleken. Är man bara det, finns det någon för alla. Det är jag övertygad om.
Monica Antonsson  

________________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning
Nr 27, 2010

Annikas bästa Stockholmstips

Annika Jankells släkt har bott i huvudstaden sedan 1700-talet

Jag är en äkta söderböna!

Som liten flicka transkade Annika Jankell ofta runt i Gamla stan. Vid hennes sida gick morfar som målande berättade Stockholms dramatiska historia.

- Han var en riktig sagoberättare, säger Annika - som här visar sina smultronställen för Hemmets Veckotidnings läsare!

När Annika Jankell, 48, ska visa sitt Stockholm drar hon genast iväg till Gamla Stan. Det var trots allt här alltihop började en gång med Birger Jarl i mitten av 1200-talet, menar hon. Stockholm, som då inskränkte sig till denna enda lilla ö, fick stadsprivilegier 1436. Så småningom kom malmarna till och en stadsmur restes med tullar genom vilka alla besökare måste passera. Numera räknas även Kungsholmen, City, Nedre Norrmalm, Gärdet, Södra Hammarbyhamnen och Djurgården till den inre stadskärnan. Österut tar Stockholms skärgård vid med tusentals och åter tusentals öar.
– Mitt hjärta klappar verkligen för Stockholm, säger Annika. Jag reser gärna utomlands men är alltid lika stolt och lycklig när jag kommer hem igen. Och i år är ju Stockholm miljöhuvudstad också som första stad i Europa någonsin.

Annika berättar att hon ofta brukar visa Gamla Stan för vänner på besök och att alla fascineras av såväl stadens historia som dess skönhet.
– Det ser man bäst från Fjällgatan uppe på Söder. Utsikten är svindlande så dit åker varenda turistbuss. Vi som bor här tänker kanske inte alltid på hur vackert det är. Särskilt inte en grådaskig tisdagseftermiddag om hösten när man trött och stressad sitter hopklämd på tunnelbanan mitt i rusningstrafiken. Men så tar man sig en promenad längs kajerna en tidig sommarmorgon eller kanske i solnedgången. Då ser man plötsligt det där speciella som får en att stanna upp och tänka till lite extra. Åh, så vackert det är, tänker man. Särskilt här i Gamla stan där historiens vingslag är som starkast.

Annika stannar till där Prästgatan möter Tyska Brinken där designern Loni har sitt högkvarter som utmärkt exempel på svensk design. Här köper Annikas sina TV-klänningar och härifrån hälsar hon nu Hemmets Veckotidnings läsare välkomna att följa med på en guidad tur. 
– Min släkt har bott här sedan 1700-talet så jag kan verkligen säga att jag är en riktig söderböna, konstaterar Annika som känner Gamla Stan lika väl som sin egen ficka. Det beror på att hon som barn ofta promenerade här med mormor och morfar.
– Morfar hade sitt arkitektkontor här och var mycket intresserad av historia. Det han inte visste om "Slaget vid Brunkeberg" 1471 och "Stockholms Blodbad" 1520 var antagligen inte värt att veta. Och som han kunde berätta när vi gick här bland gränderna! Man skulle nästan kunna kalla honom sagoberättare när han berättade om monument som till exempel "Sankt Göran och Draken". Den historien är ju som en saga. 

Annika går Prästgatan fram och berättar samtidigt att hon, sedan hon lämnade jobbet som programledare för Svensktoppen, leder nöjesmagasinet "P4 Premiär" i radions P4 som hon kallar "en lördagslunch med guldkant". Under våren har hon dessutom varit ett fast inslag i TV3:s "Lyckohjulet" om lördagskvällarna tillsammans med Fredrik Virtanen. Just nu funderar hon på om hon ska ställa upp som sommarvikarie i TV4:s "Nyhetsmorgon". 
– Det handlar i så fall om fyra väldigt intensiva veckor. Samtidigt funderar jag på om jag i stället ska vara ledig tillsammans med mina barn. Det är kanske vår sista sommar tillsammans.

Döttrarna  Felice och Happy, som hunnit bli 18 och 16 år gamla, formar som bäst sina egna liv nu. Mycket handlar om teater. Pappa heter Thorsten Flinck och äpplena har inte trillat långt från äppelträdet. Nästa sommar kan flickorna ha något helt annat för sig än att njuta av sommaren på sommarstället med mamma.
– Vi har just varit två veckor på Aruba i Västindien och dansat salsa, skrattar Annika. Det var fantastiskt kul. Så i sommar får vi nog hålla oss hemma.

Till vardags bor Annika och flickorna i ett charmigt stenhus med kakelugnar strax söder om Stockholm. Somrarna tillbringar de i sommarhuset på Tyresö som Annika och hennes bror ärvt av morföräldrarna. Sedan några år finns en ny man vid Annikas sida men han får förbli hemlig så länge de inte bor ihop, menar hon. Det enda hon avslöjar är att han är en underbar och intelligent person med mycket integritet, att han bor i Lund, håller på med musik och är yngre än vad hon är.
– Men jag är å andra sidan en hundraåring i en 25-årings kropp, säger Annika och stannar till vid Mårten Trotzigs Gränd som med sina 90 centimeter mellan huskropparna är Stockholms smalaste gata. 

Med lätta steg tar hon sig de 36 trappstegen ner till Västerlånggatan som är Gamla Stans stora turiststråk med gatumusikanter och shopping i små mysiga butiker.
– Min mamma drev Fru Lustas Diversehandel på Kungsbrogatan 9 i över 30 år innan hon stängde för gott i början av 90-talet. Det var Stockholms charmigaste butik med dockor, bokmärken och tryckerikast i sortimentet. Där har man ju hängt en hel del…

Annika tar sig upp till Stortorget i hjärtat av Gamla Stan. Här utspelade sig blodbadet när danske kung Kristian II lät halshugga rikets alla adelsmän utom Gustav Vasa som han inte fick tag i. Allt för att undanröja fiender när han tog makten i Sverige 1520. Men det skulle han nog inte ha gjort. Tre år senare gjorde Gustav Vasa som bekant processen kort med dansken. 
– Man behöver bara titta på husen här för att förstå Gamla Stan, säger Annika med en svepande gest mot Börshuset, Grillska huset och Schantzska huset, vars fasader finns avbildade på vart och vartannat vykort från Stockholm. I hörnhuset vid Skomakargatan sitter sedan flera hundra år en kanonkula inmurad i väggen. Den sägs ha skjutits mot Kristian II från Brunkeberg men kan lika gärna vara ett uttryck för en okänd stockholmares skämtlynne. Ingen vet med bestämdhet. 

Annika stannar till vid Stortorgsbrunnen som förr markerade stadens mitt. Härifrån mättes alla avstånd ut i landet när man satte upp milstenar.
– Julmarknaden här är fantastisk, säger Annika. Och om sommaren är det fullt av uteserveringar längs alla hus. Man kan gott säga att Stortorget är en riktigt mötesplats.

Annika går vidare och stannar till vid Chaikhana Tea House i skuggan av Tyska kyrkan på Svartmangatan 23 som hon menar är ett litet Tokyo i miniatyr. 
– Stockholm har allt! Det gäller bara att våga vika av från de stora turiststråken och gå på upptäcktsfärd. Missa till exempel inte Fåfängan uppe på Söder där man kan ta en kaffe latte och bara njuta av utsikten. Då är man så långt österut man kan komma innan skärgården tar vid.

Skeppsholmen och Kastellholmen, som skiljs åt av en liten bro, hör också till Annikas favoritplatser. På bergknallarna nedanför kastellet, där den tretungade svenska flaggan vajar för vinden tack vare en värnpliktig från livgardesdragonerna som varje dag måste cykla hit från kasernen vid Lidingövägen för att fira och hala, satt hon ofta som fattig tonåring och lyssnade på konserterna från Gröna Lund. 
– Det är konserter på Grönan nästan varje kväll klockan åtta under sommarhalvåret. Då är det ofta fullt med folk på Kastellholmen. Man sitter där med sin picknickkorg och lyssnar. Det hörs alldeles utmärkt över vattnet. Dessutom slipper man trängas med folk. Skeppsholmen med alla sina skulpturer och 

Moderna museet är verkligen en idyll. Men det är även Kastellholmen med alla sina bryggor och småbåtar. Man är som i skärgården fast man är mitt i stan.
Annika påpekar att ingen turist bör missa Djurgården med Wasamuseet och Skansen. En annan fantastisk plats är äppellundarna i Rosendals trädgårdar.
– City är väl det enda som inte är så läckert. Där ligger kulturhuset som en stor koloss mitt i folkvimlet. Men åh, vilket häftigt hus det är! Där händer verkligen spännande saker. 

Finast är ändå promenaderna längs Stockholms kajer som Annika ständigt återkommer till. Hon förälskade sig i dem redan på 80-talet när hon var förlovad och levde ihop med Robert Wells.
– Vi brukade promenera Kungsholmen runt och lärde på så sätt känna alla båtar som låg förtöjda vid Norr Mälarstrand och Kungsholms strand. Efter en tid byggdes promenaderna på och numera har jag promenadstråk som tar olika lång tid. Har jag en timma över så går jag en viss sträcka och har jag tre timmar går jag en annan. Sjötrafiken är livlig så det finns hur mycket som helst att titta på. Det mest fantastiska är att Stockholm har så rent vatten att man kan bada i innerstan. Det kan man knappast göra i New York, London och Paris. När flickorna var små åkte vi ofta till badplatsen på Långholmen.
Annika menar att den som vill lära känna Stockholm inte ska missa chansen till en båttur.   
– Tag skärgårdsbåten till Vaxholm eller Fjäderholmarna beroende på hur mycket tid man har. Man kan äta gott och se friluftsteater. Och man ska inte underskatta sightseeingbåtarna som tar en med på en tur under stadens broar. Stockholm är trots allt byggd på öar och holmar och det ska man se från vattnet.
Av Monica Antonsson 
Foto: Kurt Pettersson 
________________________________________________________________________________

Året Runt
Nr 21, 2011

Programledaren Annika Jankell:

Jag har inget emot att mina döttrar går i sin pappas fotspår...

Som ung journalist träffade Annika skådespelaren Thorsten Flinck. De blev blixtkära och fick två döttrar ihop. Men förhållandet sprack på grund av Thorstens missbruk. Nu är flickorna 19 och 17 år och Annika har insett att de drömmer om att lyckas i samma bransch som sin omskrivne far...

Annika Jankell, 49, är hur ärtig som helst i leopardmönstrade skor med höga klackar när vi fångar upp henne i receptionen på TV4. Hon har just gått av sitt pass som programledare för Nyhetsmorgon men låter sig motas tillbaka in i studion där teknikerna tänder upp strålkastarna igen så att hon kan fotograferas på plats i dagens outfit, som hon säger. Den lilla moccakjolen har hon lånat av dottern Felice och toppen med puffärmar hittade hon i sin mammas garderob.
– Skorna köpte jag faktiskt för 40 spänn på Myrorna i Linköping härom veckan, skrattar hon.
Annika är med andra ord inte den som lägger en förmögenhet på kläder. Det är helt enkelt inte hennes stil.
– Men när jag går på jakt brukar jag komma hem med bra byte, säger hon förnöjt när vi en stund senare packar in oss i fotografens bil för att åka till en studio på Söder där hon om en dryg timma ska banda en intervju för radioprogrammet P4 Premiär i vilket hon varje lördagsmorgon tar pulsen på svenskt nöjesliv.
– Jag väljer gärna Beond Retro, avslöjar hon. Jag tror på återvinning och de har gjort secondhand till sin grej. Men det är inte vilka begagnade kläder som helst. De importerar exklusiva 50-talsklänningar från Hollywood och modemetropoler som London och Paris. Det är verkligen kul. Särskilt som det inte kostar så mycket.  

Annika är sedan länge en av Nyhetsmorgons fasta vikarier. Hon hoppar in för Kristine Kaspersen och Jenny Östergren när tillfälle ges och njuter av varje sekund. Nyhetsmorgon är så nära drömmen om en egen talkshow hon kan komma. 
– När jag kliver upp klockan två för att gå till jobbet brukar jag tänka på hur privilegierad jag är. Det finns ju nattarbetare som jobbar i gruvor till exempel. Jag får åtminstone njuta.  
Hon brukar sova några timmar mitt på dagen efter ett morgonpass. Halv sex är det redaktionsmöte per telefon och efter Nyheterna klockan 22.00 somnar hon som en stock. När klockan ringer fyra timmar senare är hon oftast pigg. Det tackar hon Bikram Yogan för, en yoga som utövas i tuffa 90 minuterspass i 40 graders värme på i speciella centers. 

Jag for till USA

som 17-åring

I kombination med positiv tankekraft har den gjort att hon övat upp sin mentala styrka så att sammanhängande sömn inte längre känns så viktigt.   
– Jag får energi av det här jobbet, konstaterar hon. Jag blir mycket tröttare om jag är sysslolös och uttråkad.

Väl framme byter Annika om i bilen. Hon drar på sig blå plyschbyxor, bekväma gympaskor och stoppar de leopardmönstrade i väskan. Sedan tar hon oss med till ett matställe med vegetariska buffé som bjuder på smaksensationer och dryck gjord på ingefära, citron och råsocker.

Annika berättar att döttrarna Felice, 19, och Happy, 17, går i gymnasiet. Båda planerar teaterstudier i London framöver vilket innebär att de går i pappa Thorsten Flincks fotspår. 
- Jag brukar säga med någon slags humor att de gärna kan plugga till läkare eller advokat först. De förstår att jag skojar. Det har aldrig varit någon tvekan om vilken väg de vill gå. Felice var bara tolv när hon fick sin första huvudroll och Happy är redan knuten till Stadsteatern. Själv lägger jag mig inte i mer än att jag håller koll på att sammanhangen är de rätta. Det är roligt att de har fått något i arv av pappa Thorsten. Men som tonåring hade ju även jag teaterdrömmar.

Annika var bara 17 år när hon for till Wisconsin i USA för att gå på Fame-skola. Hon turnerade som sångare, dansare och presentatör med gruppen "Best of Broadway" över hela USA och upptäcktes som radioröst vilket gav henne eget program i lokalradion.
– Det bor ju många svenskättlingar i Wisconsin och de tyckte att det var kul när jag berättade om skillnader mellan Sverige och USA. Där fick man pizza, hamburgare och pommes frites i skolmatsalen så jag jämförde skolmaten och berättade om kostcirkeln. Det var dessutom det året då Sverige var först i världen med att införa förbud mot barnaga. Det tyckte amerikanarna var jättekonstigt.

Väl hemma igen utbildade sig Annika till journalist och blev småningom programledare för "Listan" i TV. Hennes yrkesmässiga vägval var därmed gjort. Resten är nöjeshistoria. 
Annika intervjuade i början av nittiotalet skådespelaren Thorsten Flinck som efteråt tog kontakt privat. Samtalet, som varade i åtta timmar, avbröts bara för tekokning och toalettbesök. De hade drabbats av den stora passionen. 

– Den man jag förälskade mig i var ingen missbrukare, säger Annika bestämt. Thorsten var tvärtom den uppburne Bergmans arvtagare som stod på toppen av sin karriär och fick stora regiuppdrag. Vi delade en fantastisk kärlek och drömde om att bosätta oss i ett kulturhus på Djurgården där vi skulle bygga vår tomtebolycka. Vi talade redan i ett tidigt skede om ett kärleksbarn. Strax därpå föddes Felice. Och när vi fick Happy var lyckan total.

Annika insåg tidigt att hon var förälskade i en konstnärssjäl och att det skulle bli hon som fick bära ansvaret för deras familj. Som tur var flyttade de inte ihop. Sedan kom nämligen missbruket in i bilden.
– Det var väldigt subtilt först. Det smög sig liksom på. Och som anhörig är det väldigt svårt att veta när man ska ta det på allvar.
Varningsklockorna ringde och Annika gjorde slut gång på gång. Lika ofta föll hon till föga. Förnuftet ville ett och hjärtat ett annat. 
– Till sist dog kärleken av utmattning. Jag satte punkt och tog nästa steg i livet. Vem som helst kan förstå att det var tufft. Men jag är inte den som blir bitter. Jag försöker fokusera på det som är bra och göra det bästa av situationen.
Vi pratar en stund om hur det är att vara enastående förälder som ensam måste dra försorg om sina barn, ett ämne som Annika kan allt om.
– Med distans och perspektiv kan jag klappa mig själv på axeln och säga att åh, så duktig jag har varit. För visst har det varit tufft och ensamt många gånger. Som när man var hemma med två sjuka barn och mjölk och blöjor tog slut eller när det var föräldramöten för båda samtidigt på olika platser. Men jag löste problemen som man gör när det är skarpt läge. Det är en slags överlevnadsinstinkt. Och har alltid varit så lycklig för mina små tjejer. Och så hade vi ju ett väldigt gott skyddsnät också, en järnring av vuxna som allihop älskade mina flickor.

Min nya man är musiker

Annika minns hur hon ibland satt och pratade med andra ensamstående mammor som hade delad vårdnad om sina barn och alltså ansvaret på halvtid.
– Då kunde jag känna att de egentligen inte hade en aning om vad det innebar att vara ensamstående förälder. Och deras barns pappor hängde inte på löpsedlar heller. Jag har ägnat mycket kraft åt att skydda mina barn från det. När kompisarna kom och frågade om deras pappa så visste de alltid hur saker och ting verkligen förhöll sig.

Annika vet att Thorsten hyser den allra största respekt för henne. Själv har hon också en slags kärlek kvar till honom om än annorlunda än förr. 
– Han vet var jag finns om det skulle börja blåsa för mycket, säger hon. Och han har träffat min nya kille flera gånger. De gillar varandra. Det händer ju att han äter middag med oss.

Annika bor sedan några år i ett fyravånings Pippi-Långstrumps-hus med frimärkstomt i Gamla Enskede utanför stan. Det är ingen större lyx, säger hon. Snarare ett slags compact living på varje våningsplan. Mannen i hennes hjärta är musiker och bor i Lund där han har sina barn.
- Vi reser mycket både han och jag men ses väldigt ofta. Resten behåller jag för sig själv, säger Annika som inte vill att han ska bli någon slags herr Jankell.

För Felice och Happy är Annika som vilken annan mamma som helst. Hon tvättar, diskar och tjatar om att de ska plocka upp sina kläder från golvet. Men tjat och gnat ligger inte riktigt för henne. Oftast faller hon till föga och plockar själv upp tvätten innan hon stoppar tvättmaskinen full och trycker på knappen.
- Jag vet att det är fel, suckar hon och tittar på klockan. Det är dags för henne att rusa runt hörnet och in i studion för ännu ett arbetspass.  
- Om sanningen ska fram så är det nog så att jag prioriterar trivseln. Vårt hus är ju närmast en samlingscentral för tonåringar. Tjejernas kompisar trivs. Det är ju också ett gott betyg!
Monica Antonsson
 
 

Annikas tidslinje 
1961 Annika Hildegard Jankell föddes den 28 december. 
1974 Annika for 13 år gammal till Wales på språkresa
1978 Annika for till USA som utbytesstudent för att bli artist
1982 Annika träffade Robert Wells som hon var förlovad och sambo med i sju år
1987 Annika var i två år programledare för TV-programmet Listan
1991 Annika och Robert Wells bröt upp med vänskapen i behåll.
1992 Annika fick dottern Felice Jankell med skådespelaren Thorsten Flinck
1993 föddes dottern Happy Jankell med skådespelaren Thorsten Flinck
1996 Kärlekssagan med Thorsten Flinck var över
2003 Annika blev programledare för Svensktoppen, ett jobb som hon behöll i fyra år.
2008 Blev programledare för nöjesprogrammet P4 Premiär i Sveriges Radio P4
 

Namn: Annika Hildegard Jankell
Ålder: 49
Familj: Döttrarna Felice, 19 och Happy, 17, samt hemlig särbo i Lund
Yrke: Journalist och programledare
Bor: I k-märkt fyrvåningshus i Gamla Enskede utanför Stockholm
Aktuell: P4 Premiär och Nyhetsmorgon
 
Det visste du inte om Annika
- Hon håller sig i form och kan gå ner i spagat
– Hon är Sveriges bästa fickparkerare
- Hon kan koka soppa på en spik och fixa en festmåltid av ingenting
  
Drömresmål (där hon ännu inte varit)
- Safari i Afrika
- Inkaleden i Sydamerika
- Nya Zeeland
  
Favoritresmål (där hon varit)
- Aruba i Karibien
– Cervo i Ligurien på italienska Rivieran
 
Vad hon har i handväskan
- CD-skivor
- Plånbok
- Kollegieblock
- Tuggummi
- Mobilen och laddare till mobilen
- Smink
- B-vitamin
- Nyckel
- TV4-pass
- Melodifestivalspass
- Två hårborstar
- 10 pennor
- Fingervantar
- Tumvantar
- Post
- Tjock agenda
- En inslagen present hon köpte i Paris och som hon har glömt att ge sin kompis (en berlock)
  
Vad hon aldrig går ut utan
- Mobilen
- Nycklar
- Plånbok 
 
Favoritförfattare
Oscar Wild