Nr 21, 1993
Hemma är Mats Odell ingen kommunikationsminister – bara älskad make och pappa
Jag är tacksam för min familj – det finns så mycket ensamhet i vårt samhälle
Det är inte så ofta som Mats Odell får tid att vara hemma på den vackra gamla gården Bällsta där han bor med hustru Elisabeth och fyra barn.
Men en dag varannan månad försöker han åtminstone vara ledig. Då ska bland annat tvätt och strykning hinnas med.
När solen går ner bortom Vallentunasjön är det som vackrast på Vallbostrand.
Hemma är Mats Odell ingen kommunikationsminister – bara älskad make och pappa
Jag är tacksam för min familj – det finns så mycket ensamhet i vårt samhälle
Det är inte så ofta som Mats Odell får tid att vara hemma på den vackra gamla gården Bällsta där han bor med hustru Elisabeth och fyra barn.
Men en dag varannan månad försöker han åtminstone vara ledig. Då ska bland annat tvätt och strykning hinnas med.
Gården heter egentligen Bällsta och är ett herresäte med anor från 1300-talet.
Oräkneliga adelsmän, hovfröknar och riksdagsmän har bott här genom seklen liksom författare, konstnärer och alldeles vanligt folk.
Gustav Vasa drog in det till Kronan på 1500-talet och Karl XI gjorde likadant några hundra år senare. Kanske är det just därför den stora, gula mangårdsbyggnaden reser sig så stolt upp mot himlen. Med ålderns självklara rätt härskar den på sin kulle över flygelbyggnader, villor och personalbostäder i den lummiga parken nedanför.
Kommunikationerna härifrån var annorlunda förr. Då for man till huvudstaden längs vattenvägar som nu vuxit igen sedan länge. Säkert såg sjöfararna Bällsta gård på långt håll då. Nu är gården väl dold av vegetationen och det är inte alldeles lätt att hitta hit längs den slingrande vägen.
Kommunikationsminister Mats Odell och hans hustru Elisabeth ställer ogärna upp på intervjuer. Men efter ett och ett halvt års tvekan har de till sist öppnat dörrarna för Hemmets Journal. Katten Lennart undrar förskräckt vad som står på när fotografen kliver in med lampor och stativ. Viktoria, 20, Karolina, 13, och Andreas, 11, har stannat hemma för att vara med och Lelle, som katten kallas, finner för gott att medverka på åtminstone några bilder. Den ende som saknas är Johan som på 17-åringars vis har försvunnit iväg med en kompis.
En trappa ner bor Mats syster och hennes familj. I parken utanför ligger villorna som är bostäder för ett 20-tal förståndshandikappade. Vallbostrand är ett vårdhem där alla har egna rum och tillgång till kunnig personal dygnet runt. Ytterligare åtta personer bor numera i egna lägenheter i en bostadsrättsförening strax intill, vilket är början på en övergång till eget boende eller gruppbostäder för alla. I utkanten av parken ligger dagcentret och i en annan del av kommunen tillverkningsindustrin som ger arbete åt 75 personer.
- Jag har levt bland förståndshandikappade sedan jag var 12 år och kan inte önska mig bättre grannar. Alla som bor här i trakten kan intyga att de är de vänligaste människor man kan tänka sig, säger Mats som har drivit vårdhemmet tillsammans med Elisabeth, systern och svågern sedan början av 1970-talet. Med närmare hundra anställda är de kommunens största arbetsgivare. Ytterligare 50 personer arbetar på vårdhemmet Majgården i Gnesta som de tog över för något år sedan.
- Ett statsråd får inte delta i driften av företag och jag har därför lämnat styrelsen. Mina närmaste arbetar däremot för fullt.
Gammalt släktnamn
Mats är son till pingstpastorn Hans Carlsson och hans hustru Greta Odell. Släktnamnet antogs samtidigt av ett stort antal kusiner i mitten av 50-talet för att det helt enkelt inte skulle dö ut. Ursprunget är okänt men mammas farfar, Lars Fredrik Odell, var på sin tid både riksdagsman och hovpredikant. Om det minner gamla riksdagsprotokoll från 1890-talet som Mats har i sin ägo.
Kommunikationerna härifrån var annorlunda förr. Då for man till huvudstaden längs vattenvägar som nu vuxit igen sedan länge. Säkert såg sjöfararna Bällsta gård på långt håll då. Nu är gården väl dold av vegetationen och det är inte alldeles lätt att hitta hit längs den slingrande vägen.
Kommunikationsminister Mats Odell och hans hustru Elisabeth ställer ogärna upp på intervjuer. Men efter ett och ett halvt års tvekan har de till sist öppnat dörrarna för Hemmets Journal. Katten Lennart undrar förskräckt vad som står på när fotografen kliver in med lampor och stativ. Viktoria, 20, Karolina, 13, och Andreas, 11, har stannat hemma för att vara med och Lelle, som katten kallas, finner för gott att medverka på åtminstone några bilder. Den ende som saknas är Johan som på 17-åringars vis har försvunnit iväg med en kompis.
"Minister i klister"
Familjen Odell bor i mangårdsbyggnadens övervåning som är en tillbyggnad från 1800-talet. Då var den en pampig festvåning där gårdsherren kunde ställa till med fest. Nu är det en bostad som andas hemtrevnad i varje vrå. Tv:n står på och Mats följer intresserad Aktuellts rapportering om senaste nytt från regeringskansliet. Intill står pianot han brukar spela på och bland böckerna i bokhyllan ligger sällskapsspelen. Det är Othello och Monopol men även ”Minister i klister” som Mats med ett gott skratt fick av Vägverkets generaldirektör vid ett tillfälle.En trappa ner bor Mats syster och hennes familj. I parken utanför ligger villorna som är bostäder för ett 20-tal förståndshandikappade. Vallbostrand är ett vårdhem där alla har egna rum och tillgång till kunnig personal dygnet runt. Ytterligare åtta personer bor numera i egna lägenheter i en bostadsrättsförening strax intill, vilket är början på en övergång till eget boende eller gruppbostäder för alla. I utkanten av parken ligger dagcentret och i en annan del av kommunen tillverkningsindustrin som ger arbete åt 75 personer.
- Jag har levt bland förståndshandikappade sedan jag var 12 år och kan inte önska mig bättre grannar. Alla som bor här i trakten kan intyga att de är de vänligaste människor man kan tänka sig, säger Mats som har drivit vårdhemmet tillsammans med Elisabeth, systern och svågern sedan början av 1970-talet. Med närmare hundra anställda är de kommunens största arbetsgivare. Ytterligare 50 personer arbetar på vårdhemmet Majgården i Gnesta som de tog över för något år sedan.
- Ett statsråd får inte delta i driften av företag och jag har därför lämnat styrelsen. Mina närmaste arbetar däremot för fullt.
Gammalt släktnamn
Mats är son till pingstpastorn Hans Carlsson och hans hustru Greta Odell. Släktnamnet antogs samtidigt av ett stort antal kusiner i mitten av 50-talet för att det helt enkelt inte skulle dö ut. Ursprunget är okänt men mammas farfar, Lars Fredrik Odell, var på sin tid både riksdagsman och hovpredikant. Om det minner gamla riksdagsprotokoll från 1890-talet som Mats har i sin ägo.
Tillsammans med föräldrar och syskon flyttade han till Stockholm i slutet av 50-talet när fadern engagerade sig i den kristna radiostationen IBRA RADIO. Efter en tid söder om stan flyttade de till Vallentuna för att överta Vallbostrand. Bällsta gård hade då varit pensionat för trötta stockholmare en tid, innan lantbruket styckades av och det blev vårdhem i slutet av 1920-talet. En fröken drev verksamheten i 30 år genom att mot betalning från kommunerna befria fattigstugorna från de ”sinnesslöa”.
- Mina föräldrar ägnade sig alltid åt människovårdande arbete. När vi under kriget bodde i Småland var de aktiva i hjälpen till Tyskland. Den frikyrkoförsamling där pappa var pastor såg bland annat till att 6000 föräldralösa barn fick komma till Sverige. Han fick så småningom Röda Korsets medalj för den insatsen.
När familjen Carlsson-Odell 1959 övertog Vallbostrand var medicinalstyrelsen tillsynsmyndighet. De förståndshandikappades livsvillkor hade börjat uppmärksammas och familjen fick fem år på sig att ordna en dräglig tillvaro för de 47 intagna männen.
- Med våra mått mätt var deras tillvaro förstås inget vidare. Männen bodde i mangårdsbyggnaden och i det som nu är vårt vardagsrum bodde 12 personer tillsammans, säger Mats och pekar ut hur de många sängarna stod placerade. De hade ingenting att göra och satt mest bara passiva i dagrummen. Personalen tog dem på promenader i grupp eller rastade dem i en inhägnad gård. På den tiden var vården av förståndshandikappade mest en slags förvar.
Grannens dotter
Familjen flyttade in i västra flygeln och det stora huset dömdes ut som bostad. Makarna Carlsson-Odell tog genast itu med renoveringen samt började bygga bostäder åt de 47 männen som undan för undan fick flytta till eget boende. Så småningom kunde också dagcentret som ger dem meningsfull sysselsättning invigas.
Mats var tidigt intresserad av politik och satt som klistrad vid radioapparaten när det drog ihop sig till allmänpolitisk debatt mellan herrar Erlander, Hjalmarsson och Hedlund. Särskilt minns han ATP-debatten 1957 som så småningom ledde fram till nyval.
Som artonåring förälskade han sig i grannens Elisabeth som också svar aktiv inom pingstkyrkan. Efter tre år växlade de ringar och 1970 ringde bröllopsklockorna med en alldeles särskild klang i Vallentuna. Sedan dess har Elisabeth stått vid hans sida och helt gått in för jobbet som maka och mor. Hon har varit familjens fasta punkt för att hon har velat ha det så. Samtidigt har hon arbetat som sjuksköterska med beredskapstjänstgöring på Vallbostrand.
Mats kastade sig tidigt in i politiken. Han gick med i KDS, efterträdde Alf Svensson som ordförande i ungdomsförbundet 1973 och blev invald i hemkommunens fullmäktige några år senare. Vid sidan av jobbet på Vallbostrand tog han också ansvar för ett antal hyresfastigheter som han, modern och syskonen fått överta av en farbror.
- Det jobbet gav mig sannerligen insyn i människors vardag. Jag har druckit hektolitervis med kaffe hos hyresgäster som anförtrott mig sina problem. Folk framförde ofta klagomål bara för att få lite sällskap. Ensamheten är ett stort problem i vårt samhälle, inte minst för de gamla.
Pingstvän
Att Mats blev pingstvän var mest en effekt av föräldrarnas val, säger han. Att han sedan blivit kvar i församlingen beror förmodligen på känslan av hemhörighet. Genom tron får han vägledning i de tusentals beslut han dagligen fattar.
- När man möter en medmänniska väljer man själv om man ska vara arg och tvär eller vänlig och förstående. Kristna människor är inte bättre än andra men med en kristen människosyn är det lättare att förstå sina medmänniskor. För mig är tron och de kristna värderingarna ett stöd i vardagslivet.
Att Mats fick ansvar för just kommunikationsdepartementet när KDS hamnade i regeringsställning var mest en tillfällighet. Han hade lika gärna jobbat med sociala eller näringslivsfrågor.
- När vi hade enats om en gemensam politik skulle de olika departementen fördelas. Vi tackade ja till kommunikationsdepartementet trots att det hanterar en rad kontroversiella frågor. Det omfattar både Posten, Televerket, SJ, Vägverket, Banverket, Luftfartsverket, Sjöfartsverket och SMHI. Ja, vi ansvarar till och med för vädret, skrattar Mats som slår sig för bröstet och tar åt sig äran av förra sommarens fina semesterväder.
- Kommunikationsdepartementet har kanske den största konkreta verksamheten av alla. Om jag blickar ut genom tjänstefönstret ser jag både Centralstationen, postterminalen och inflygningen till Bromma. Två tredjedelar av alla statsanställda, 180 000 personer, finns inom våra verk. Tillsammans omsätter vi ungefär 75 miljarder kronor. Det är en stor kontaktyta men också en stor möjlig konfliktyta inom gamla monopolmarknader som håller på att avregleras.
Trots departementets stora ansvarsområde ser Mats ingen större skillnad på sitt jobb förr och nu. Det är samma typ av ställningstaganden som när han var småföretagare. Likadant är det med den offentliga delen av yrket, att ständigt vara utsatt för massmedias granskning. Han var omskriven redan som lokalpolitiker och har liksom vanan inne.
De fyra barnen tar pappas politiska engagemang med ro. De följer med i det politiska skeendet men håller sig långt från barrikaderna. Viktoria har på grund av sitt efternamn visserligen råkat in i en och annan politisk diskussion men för det mesta håller de sig utanför. De yngre syskonen går ännu i skolan och har inga som helst planer på att följa i pappas fotspår. Andreas vill till exempel bli en stor och stadig polis en dag.
På fritiden tar Mats familjen till syskonen Odells sommarhus på en ö utanför Vaxholm. Det är byggt vid sekelskiftet och ofta i behov av underhåll. Tillsammans rycker de ut med hammare, pensel och kratta men får också mycket tid över för bad och fiske.
- Jag försöker ta ledigt åtminstone en dag varannan månad, säger han och bläddrar i kalendern. Fredagen den 29 januari var jag faktiskt ledig. Då hann jag göra en hel del därhemma. Vi lagade trasiga lampor, handlade, tvättade och strök kläder.
Det var Mats pappa som lärde honom att själv sköta sina kläder. Sedan har det gått av bara farten.
- Pappa var ingen pedant men han tyckte att man skulle hänga upp kläderna och se till att de var pressade. Likaväl skulle skorna vara putsade. Jag vill inte påstå att jag stryker huvuddelen av min trätt men det är ingenting jag försöker komma undan. De här byxorna till exempel, säger han med en yvig gest nedåt benen, har jag pressat själv sedan de tvättats hemma. Det var ingen lätt uppgift.
Mats anser att det är en bra vana att var och en sköter sina egna kläder – och att en bra vana är en av de starkaste krafter som finns. Därför har han låtit just den här vanan gå vidare till barnen.
- De fick tidigt lära sig städa, bädda sina sängar och ta hand om sina kläder. De är duktiga och gör det också, för det mesta.
Mats åker nästan alltid statsrådsbil de dryga två milen in till jobbet. Alla ministrarna har sådana bilar till sitt förfogande. Det är ungefär som att beställa taxi.
- Jag hämtar oftast upp Ann Wibble (fp) i Täby på vägen in till stan så vi samåker. Många av mina kollegor tycker det är orättvist att jag får så mycket tid tillsammans med finansministern och i lugn och ro kan lägga fram mina synpunkter om saker och ting.
Mats pratar en lång stund om infrastruktur och vägbyggen som ska dras igång för att hålla arbetslösheten nere. Någonstans i fjärran ser han en ljusning på problemen och ett slut på den djupa lågkonjunkturen. Han ger därför uttryck för en försiktig optimism.
- Signalerna tyder på att det börjar gå åt rätt håll. Men det handlar mycket om psykologi också. Många är rädda för att göra investeringar nu och väntar med att bygga villan de drömt om. Vi måste så sakteliga börja se positivt på framtiden.
För Mats del ser framtiden ljus ut. Skulle regeringen avgå efter nästa val har han alltid sin riksdagsplats att återvända till. Blir han av någon outgrundlig anledning tvungen att lämna även den så väntar jobbet med familjens fastigheter och Vallbostrand.
- Familjen är viktigast av allt. Det är en fantastisk sak att få leva i en hel familj, att utvecklas tillsammans och att få förmedla positiva värderingar till nästa generation. Som föräldrar måste vi göra vårt bästa för att ge barnen en bra start i livet. Det är också målsättningen med mitt politiska arbete.
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
- Mina föräldrar ägnade sig alltid åt människovårdande arbete. När vi under kriget bodde i Småland var de aktiva i hjälpen till Tyskland. Den frikyrkoförsamling där pappa var pastor såg bland annat till att 6000 föräldralösa barn fick komma till Sverige. Han fick så småningom Röda Korsets medalj för den insatsen.
När familjen Carlsson-Odell 1959 övertog Vallbostrand var medicinalstyrelsen tillsynsmyndighet. De förståndshandikappades livsvillkor hade börjat uppmärksammas och familjen fick fem år på sig att ordna en dräglig tillvaro för de 47 intagna männen.
- Med våra mått mätt var deras tillvaro förstås inget vidare. Männen bodde i mangårdsbyggnaden och i det som nu är vårt vardagsrum bodde 12 personer tillsammans, säger Mats och pekar ut hur de många sängarna stod placerade. De hade ingenting att göra och satt mest bara passiva i dagrummen. Personalen tog dem på promenader i grupp eller rastade dem i en inhägnad gård. På den tiden var vården av förståndshandikappade mest en slags förvar.
Grannens dotter
Familjen flyttade in i västra flygeln och det stora huset dömdes ut som bostad. Makarna Carlsson-Odell tog genast itu med renoveringen samt började bygga bostäder åt de 47 männen som undan för undan fick flytta till eget boende. Så småningom kunde också dagcentret som ger dem meningsfull sysselsättning invigas.
Mats var tidigt intresserad av politik och satt som klistrad vid radioapparaten när det drog ihop sig till allmänpolitisk debatt mellan herrar Erlander, Hjalmarsson och Hedlund. Särskilt minns han ATP-debatten 1957 som så småningom ledde fram till nyval.
Som artonåring förälskade han sig i grannens Elisabeth som också svar aktiv inom pingstkyrkan. Efter tre år växlade de ringar och 1970 ringde bröllopsklockorna med en alldeles särskild klang i Vallentuna. Sedan dess har Elisabeth stått vid hans sida och helt gått in för jobbet som maka och mor. Hon har varit familjens fasta punkt för att hon har velat ha det så. Samtidigt har hon arbetat som sjuksköterska med beredskapstjänstgöring på Vallbostrand.
Mats kastade sig tidigt in i politiken. Han gick med i KDS, efterträdde Alf Svensson som ordförande i ungdomsförbundet 1973 och blev invald i hemkommunens fullmäktige några år senare. Vid sidan av jobbet på Vallbostrand tog han också ansvar för ett antal hyresfastigheter som han, modern och syskonen fått överta av en farbror.
- Det jobbet gav mig sannerligen insyn i människors vardag. Jag har druckit hektolitervis med kaffe hos hyresgäster som anförtrott mig sina problem. Folk framförde ofta klagomål bara för att få lite sällskap. Ensamheten är ett stort problem i vårt samhälle, inte minst för de gamla.
Pingstvän
Att Mats blev pingstvän var mest en effekt av föräldrarnas val, säger han. Att han sedan blivit kvar i församlingen beror förmodligen på känslan av hemhörighet. Genom tron får han vägledning i de tusentals beslut han dagligen fattar.
- När man möter en medmänniska väljer man själv om man ska vara arg och tvär eller vänlig och förstående. Kristna människor är inte bättre än andra men med en kristen människosyn är det lättare att förstå sina medmänniskor. För mig är tron och de kristna värderingarna ett stöd i vardagslivet.
Att Mats fick ansvar för just kommunikationsdepartementet när KDS hamnade i regeringsställning var mest en tillfällighet. Han hade lika gärna jobbat med sociala eller näringslivsfrågor.
- När vi hade enats om en gemensam politik skulle de olika departementen fördelas. Vi tackade ja till kommunikationsdepartementet trots att det hanterar en rad kontroversiella frågor. Det omfattar både Posten, Televerket, SJ, Vägverket, Banverket, Luftfartsverket, Sjöfartsverket och SMHI. Ja, vi ansvarar till och med för vädret, skrattar Mats som slår sig för bröstet och tar åt sig äran av förra sommarens fina semesterväder.
- Kommunikationsdepartementet har kanske den största konkreta verksamheten av alla. Om jag blickar ut genom tjänstefönstret ser jag både Centralstationen, postterminalen och inflygningen till Bromma. Två tredjedelar av alla statsanställda, 180 000 personer, finns inom våra verk. Tillsammans omsätter vi ungefär 75 miljarder kronor. Det är en stor kontaktyta men också en stor möjlig konfliktyta inom gamla monopolmarknader som håller på att avregleras.
Trots departementets stora ansvarsområde ser Mats ingen större skillnad på sitt jobb förr och nu. Det är samma typ av ställningstaganden som när han var småföretagare. Likadant är det med den offentliga delen av yrket, att ständigt vara utsatt för massmedias granskning. Han var omskriven redan som lokalpolitiker och har liksom vanan inne.
De fyra barnen tar pappas politiska engagemang med ro. De följer med i det politiska skeendet men håller sig långt från barrikaderna. Viktoria har på grund av sitt efternamn visserligen råkat in i en och annan politisk diskussion men för det mesta håller de sig utanför. De yngre syskonen går ännu i skolan och har inga som helst planer på att följa i pappas fotspår. Andreas vill till exempel bli en stor och stadig polis en dag.
På fritiden tar Mats familjen till syskonen Odells sommarhus på en ö utanför Vaxholm. Det är byggt vid sekelskiftet och ofta i behov av underhåll. Tillsammans rycker de ut med hammare, pensel och kratta men får också mycket tid över för bad och fiske.
- Jag försöker ta ledigt åtminstone en dag varannan månad, säger han och bläddrar i kalendern. Fredagen den 29 januari var jag faktiskt ledig. Då hann jag göra en hel del därhemma. Vi lagade trasiga lampor, handlade, tvättade och strök kläder.
Det var Mats pappa som lärde honom att själv sköta sina kläder. Sedan har det gått av bara farten.
- Pappa var ingen pedant men han tyckte att man skulle hänga upp kläderna och se till att de var pressade. Likaväl skulle skorna vara putsade. Jag vill inte påstå att jag stryker huvuddelen av min trätt men det är ingenting jag försöker komma undan. De här byxorna till exempel, säger han med en yvig gest nedåt benen, har jag pressat själv sedan de tvättats hemma. Det var ingen lätt uppgift.
Mats anser att det är en bra vana att var och en sköter sina egna kläder – och att en bra vana är en av de starkaste krafter som finns. Därför har han låtit just den här vanan gå vidare till barnen.
- De fick tidigt lära sig städa, bädda sina sängar och ta hand om sina kläder. De är duktiga och gör det också, för det mesta.
Mats åker nästan alltid statsrådsbil de dryga två milen in till jobbet. Alla ministrarna har sådana bilar till sitt förfogande. Det är ungefär som att beställa taxi.
- Jag hämtar oftast upp Ann Wibble (fp) i Täby på vägen in till stan så vi samåker. Många av mina kollegor tycker det är orättvist att jag får så mycket tid tillsammans med finansministern och i lugn och ro kan lägga fram mina synpunkter om saker och ting.
Mats pratar en lång stund om infrastruktur och vägbyggen som ska dras igång för att hålla arbetslösheten nere. Någonstans i fjärran ser han en ljusning på problemen och ett slut på den djupa lågkonjunkturen. Han ger därför uttryck för en försiktig optimism.
- Signalerna tyder på att det börjar gå åt rätt håll. Men det handlar mycket om psykologi också. Många är rädda för att göra investeringar nu och väntar med att bygga villan de drömt om. Vi måste så sakteliga börja se positivt på framtiden.
För Mats del ser framtiden ljus ut. Skulle regeringen avgå efter nästa val har han alltid sin riksdagsplats att återvända till. Blir han av någon outgrundlig anledning tvungen att lämna även den så väntar jobbet med familjens fastigheter och Vallbostrand.
- Familjen är viktigast av allt. Det är en fantastisk sak att få leva i en hel familj, att utvecklas tillsammans och att få förmedla positiva värderingar till nästa generation. Som föräldrar måste vi göra vårt bästa för att ge barnen en bra start i livet. Det är också målsättningen med mitt politiska arbete.
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar