Lottie Knutsson om tsunamin

 Allas Veckotidning
Nr 52, 2005

Lottie Knutson berättar om kaoset efter tsunamin

Vi utgick från att alla våra 800 gäster kunde vara döda

Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

Hon har hyllats stort för mod och redighet i samband med tsunamikatastrofen. 

En del vill till och med se henne som statsminister!

Själv säger Lottie Knutson att hon bara gjorde sitt jobb. Och öser beröm över sina duktiga medarbetare.

Första samtalet till Fritidsresors sambandscentral om tsunamin kom klockan 04.10 söndagen den 26 december 2004. 

Servicechefen i Phuket trodde att en bomb hade exploderat vid ett av hotellen. Fem minuter senare rapporterade personalhotellet i Patong Beach om bilar i polen och bortspolade våningsplan. 

Det stod klart att en jordbävning någonstans hade orsakat väldigt stora vågor.
– Jag låg och sov hemma hos mina föräldrar i Huskvarna när telefonen ringde klockan halv fem på morgonen, säger informationsdirektör Lottie Knutson. Vi var där för att fira jul och jag hade jouren.

Maken Mats Knutson, politisk reporter på Aktuellt, och barnen Mikaela, Mathias och Linn fick sova vidare, medan Lottie kallade in beredskapsledaren, pluggade in datorn i telefonjacket och började jobba. Nu, ett knappt år senare, sitter hon i foajén till Fritidsresors kontor och berättar om de fasansfulla dygnen och om informationsenheten hon har byggt upp med 3,25 personer till sitt förfogande.

Var med vid Gottröra  
– Jag var informatör på SAS och råkade vara på jobbet, när MD-80 Dana Viking kraschlandade i Gottröra den 27 december 1991. En radioamatör hade hört pilotens larm och mediastormen blev enorm. Vi var 20 personer med färdiga svar på alla frågor som svarade i telefonerna. Ändå räckte vi inte till.

Som nybliven informationsdirektör på Fritidsresor skapade Lottie, vis av erfarenheten, system och strukturer som skulle stå pall i svåra krissituationer. Det har sagts, att hon redan före tsunamin hade rott ut alla sorters kriser från inbördeskrig till försenade hotellbyggen och sparkade VD:ar.
– Vi på informationsavdelningen kan själva aktivera företagets hemsida och skriva in löpande information. Det var jag oerhört glad för under tsunamin. Redan klockan 07.00 var hemsidan uppdaterad med det lilla vi visste. Tidningarna skriver oavsett vad man säger, så det är lika bra att ge dem korrekt information från början.

Företagets VD, Johan Lundgren, och den övriga ledningsgruppen var redan på väg till huvudkontoret. Klockan åtta var alla svenska butiker bemannade för att ta emot anstormningen av samtal. Vid lunchtid hade anhörigjouren upprättats.
– Vi är väl tränade, säger Lottie. Med 10 000 svenska kunder på olika resmål varje vecka året runt inträffar smärre katastrofer varje dag. Det är bussolyckor, Nilenkryssare som skrapar i varandra, salmonella och hjärtinfarkter. Vi har dessutom övat flygolyckor som dittills var det värsta vi kunde tänka oss. En flodvåg som tsunamin fanns inte ens i fantasin.

Stoppade resenärerna

Lottie berättar om sambandscentralen som är öppen dygnet runt och som vid allvarliga händelser kontaktar pressjouren. Vid kris bildas en särskild krisgrupp.
– Det är viktigt att kunna fatta beslut och våga agera. Mitt i en kris kan man inte sammankalla ändlösa möten och diskutera. Om man inte agerar uppfattar omvärlden att man inte bryr sig.

Phuket verkade redan från början vara lindrigt drabbat. Från Krabi, Phi Phi Island och Khao Lak hördes ingenting vilket först uppfattades som ett gott tecken. Det berodde emellertid på att både mark- och mobiltelefonnätet var överbelastat och ur funktion.
– Det var bara ett och annat SMS som tog sig igenom till anhöriga hemma i Sverige. De gav oss en allt mer tydlig bild av hur allvarligt läget var. Vi beslöt att skicka ner så mycket folk vi kunde.

Två av Fritidsresors plan skulle avgå mot Thailand den dagen, ett från Stockholm vid lunchtid och ett från Göteborg på kvällen.
– Vi valde att stoppa resenärerna. Vi visste ju inte om vi skulle kunna ta hand om dem. Många blev förstås arga där de stod med sina taxfreepåsar. De flesta hade ju sparat länge och sett fram mot sin resa.

Fritidsresors personal strömmade till från alla håll. Somliga drog på sig uniformer och reste i väg med bara någon timmas varsel. En av dem var Jim Hofverberg som är Lotties högra hand på informationsavdelningen.
– Jag ringde min sambo som packade det allra nödvändigaste i en ryggsäck, säger han. En stund senare satt jag i det stora, tomma flygplanet tillsammans med kristeamet och några från kontoret.

Gav bort sina tröjor
Med delar av resekatalogen i sin hand försökte Jim under den tolv timmar långa flygningen memorera var Fritidsresors kunder var inkvarterade. Tillsammans med reseledare på plats skulle han försöka hitta och samla ihop dem på ett fåtal hotell.

– Det var mörkt i Phuket när vi landade men elektriciteten fungerade på flygplatsen. Folk kom och gick i baddräkter vilket kändes lite konstigt. Jag träffade några kollegor med en ung tjej i baddräkt som hade blivit transporterad från Khao Lak. De trodde att de visste vilket sjukhus hennes mamma befann sig på och skulle ta henne dit. Hon fick mina tröjor så att hon inte skulle frysa.

Det blev Jims uppgift att ta reda på vad som hade hänt och rapportera det hem till Lottie. Det var en ovärderlig hjälp, säger hon. Själv avfärdar han berömmet med att de faktiskt var ett team som försökte rädda folk.
– Jag och en reseledare gick från sjukhus till sjukhus för att hitta våra resenärer. Vi var flera gånger i Khao Lak både med bil och helikopter.

Det var just från Khao Lak som de mest oroväckande rapporterna kom. Medarbetare från Phuket som skickats dit i ett tidigt skede hade återkommit med berättelser om militära avspärrningar.
– Vi fick allt fler rapporter om att det var en fruktansvärd förödelse och många döda i Khao Lak, säger Lottie. Vårt servicekontor var förstört och personalen försvunnen. När vi inte kunde räkna in våra kunder fick vi utgå från att alla 800 teoretiskt sett kunde vara döda. Det gick vi också ut med i ett pressmeddelande sent på söndagskvällen.

På måndagen intervjuades Lottie i TV första gången. Det skulle bli flera. Nationen anade ett växande trauma men statsminister Göran Persson och utrikesminister Laila Freivalds lyste med sin frånvaro. Den lugna, sakliga Lottie Knutson blev i stället en person att mentalt knyta an till.
– Så småningom öppnades spärrarna till Khao Lak och vårt folk kunde ta sig dit. De möttes av fruktansvärda syner och en närmast total förstörelse. Alla hotell närmast stränderna var raserade.

Många utmärkelser
Lotties medarbetare lyckades hyra in åtta flygplan efter att ha skannat hela världsmarknaden. De flög hem de allra svårast skadade som kunde sitta eller åtminstone halvligga i stolarna.
– Sedan kunde vi inte göra mer, säger Lottie som tillsammans med sin VD bönade och bad regeringen att sätta in ambulansflyg med bårtransporter och sjukvårdsutrustning. Situationen på de överfyllda sjukhusen var fruktansvärd.

Så här i efterhand konstaterar Lottie att kontakterna med svenska myndigheter fungerade utmärkt, förutom vissa problem i kontakterna med utrikesdepartementet de första två dagarna.
– Vi gick med tomma flyg i flera dagar. Det var bara journalister och en grupp präster från Svenska kyrkan som åkte med. De hade inga som helst problem att se allvaret i situationen. Först på onsdagen hade vi räddningspersonal ombord.

Lottie fick finna sig i att kallas såväl hjälte som landsmoder för sitt civilkurage och sin handlingskraft. Hon blev Årets Branschkvinna, Månadens stockholmare och Årets yrkeskvinna och hon valdes till landets mest beundrade kvinna av Expressen.
– Jag värjer mig mot lovorden, säger Lottie. Jag är bara en vanlig trebarnsmamma som har gjort mitt jobb. Det var andra som stod för hjälteinsatserna. Som till exempel Jim. Han fick en minuts betänketid, släppte allt han hade för händer och åkte ner. Där försökte han organisera upp kaoset samtidigt som han hanterade hundratals journalister. Han såg alla dessa döda och var ordentligt traumatiserad när han kom hem. Han är min personliga hjälte.

Jim reste hem med det sista evakueringsflyget på nyårsdagen. Då hade han sett allt som går att se, säger han. Det har krävt sitt av psykoterapi.
– Det ni såg på TV här hemma, såg jag i verkligheten. Det var fruktansvärt! Dessutom kände jag värmen, lukterna och den äckliga smaken i munnen...

Kan hända igen
Det är nästan vardag igen på Fritidsresors informationsavdelning. Lottie och hennes kollegor har emellertid inte trappat ner krisberedskapen. Tvärtom. Rätt som det är kan nästa katastrof inträffa.
– Det enda vi vet är att den kommer inom ett område där vi inte är beredda, säger Lottie. För henne är tsunamin mer otäck och mardrömslik nu. Då stängde hon av sina känslor, kopplade på autopiloten och gick in i yrkesrollen.
– Nu tänker man på alla som förlorade sina kära och på alla dödsannonser man såg under våren. Vi förlorade själva fem av våra medarbetare i Khao Lak.

Turisterna har mirakulöst nog inte svikit Thailand. Fritidsresor registrerar lika många resenärer nu som de gjorde förra året. Och det var deras bästa år någonsin.
– Jag tror att det finns en slags lojalitet mellan folken, säger Lottie. Thailändarna visade det där och då genom att ge bort sin sista skjorta och sin sista portion ris. Svenskarna tackar genom att åka dit. Det är helt fantastiskt.
Monica Antonsson

Fotnot

Tsunamikatastrofen den 26 december 2004 orsakades av en jordbävning av magnitud 9,0 på richterskalan i havsbottnen väster om Sumatra. Den gav upphov till tsunamivågor som drabbade bland annat Indonesien, Thailand, Sri Lanka, Indien och Afrikas östkust. Fler än 220 000 människor miste livet. I Thailand är den officiella dödssiffran 5 395 varav 2 436 tros ha varit utlänningar. Av de 543 svenskar som dog är 520 i skrivande stund identifierade. Av de 23 som fortfarande saknas är 15 barn. Fritidsresor hade 4 400 nordbor varav 2 900 svenskar i Phuket och Khao Lak med omgivningar, när tsunamivågorna sköljde in över semesterparadisen. Av dem förolyckades 180 svenskar och cirka 300 från de övriga nordiska länderna.

Karin Svärd - Tsunamihjälte

Allas Veckotidning

Nr 50, 2006

Karin tänkte bara på att rädda barnen

Det var jag som sprang mot dödsvågen

Av Monica Antonsson
Foto: Ralf Bergman, Pressens bild

Det har snart gått två år. Bilderna från mardrömsjulen 2004 kommer att förfölja oss läng. Bilder av den väldiga vågen, av kroppar, förstörda hus och förtvivlade människor. Men en bild har särskilt etsat sig fast. En bild av en kvinna som rusar inte från tsunamin - utan emot den...

Karin Svärd, 39, och exmaken Lars Eriksson, 46, i Skelleftehamn hade sparat både länge och väl för att kunna förverkliga drömresan till Thailand med barnen Anton, Filip och Victor som nu är 16, 13 och 12 år gamla. Halva släkten skulle åka med för att fira Karins syskon, tvillingarna Maria och Per, som skulle fylla 40 år den 1 januari. Totalt var de därför 17 personer som den 12 december 2004 klev ombord på flyget till Bangkok.
– Vilket semesterparadis, säger Karin. Vi stannade några dagar i Bangkok och for vidare till Koh Lanta, innan vi kom till Ao Nang utanför Krabi dagen före julafton. Där tog vi in på ett hotell, firade jul och planerade båtutflykter till öar som Phi Phi Island och Railay Beach.

Annandagens morgon steg elva av de sjutton familjemedlemmarna ombord på en så kallad longtail-båt med destination Railay Beach. Morgonsolen var varm och skön och det smaragdgröna Andamanska havet låg spegelblankt. Långsamt stävade båten fram längs Krabikusten vars dramatiska kalkstenklippor skjuter lodrätt upp mot himlen. Kvart över tio på förmiddagen var de framme.
– Jag kommer ihåg tiden för att vi diskuterade med mannen som körde båten vid vilken tid han skulle hämta oss, säger Karin som nästan genast köpte en madrass av en liten pojke på stranden och lade sig att sola.
– Pojkarna, min systers man Lennart, min bror och hans båda barn Erik och Ellen, som då var 13 och 10 år gamla, hoppade i vattnet direkt och började snorkla.

Såg vågorna komma
Barnen var ett par hundra meter ut när vattnet plötsligt drog sig undan. Per fick i sista stund tag i lille Victor som höll på att dras med ut till havs. Förvånade stod de sedan där med strömt vatten upp till knäna.
– Men titta på vattnet, sa Lasse. Stranden hade plötsligt blivit 150 meter längre. Vi förstod ingenting. Kanske hade det med tidvattnet att göra, tänkte vi.

En stund senare såg Karin hur två vita vågor tornade upp sig vid horisonten. Ingen av dem hade hört talas om fenomenet tsunami. Vågorna hann därför rulla ganska långt innan oron fick Karin att handla.
– Jag kände att allt inte stod rätt till. Lasse såg hur båt efter båt välte där ute på havet och ju närmare vågorna kom desto mer tänkte jag på barnen. Jag ropade men vattnet dånade så de hörde mig inte ens. De försökte gå mot land men strömmarna var så starka att de hade fullt upp med att hålla sig kvar.

Karin sprang mot barnen och skrek: spring in, spring in, spring in! Bakom henne rusade även Lars och Maria ut för att undsätta de sina. En flyende kvinna från Hongkong vände sig om och fotograferade vågorna innan hon sprang för sitt liv.

Kastades runt
Anton, Filip, Victor fick själva syn på vågorna som närmade sig. Så gott de kunde sprang de mot land. Snart fick de också syn på Karin som hela tiden skrek: Spring, spring, spring!
– Jag vände när vi var jämsides. Då var vi 20-30 meter ifrån varandra sidledes. Vi sprang jämsides upp mot land så fort vi kunde. Lasse lyckades möta upp barnen på något vis men själv nådde jag aldrig fram.

Karin såg hur vågen tog barnen som försvann i vattenmassorna. En sekund senare slogs hon själv omkull med våldsam kraft. Hon drogs med i virvlarna och for hjälplöst runt, runt, runt som i en centrifug.
– Det gick inte att ställa sig upp, säger Karin. Det gick inte att göra någonting. Sedan kom nästa våg som var ännu värre. Jag kastades tvärs över stranden och slog in i ett staket. Sedan var det som att jag fick ett ton sand över mig. Alla kommer inte att klara det här, tänkte jag. Det gick inte att komma upp till ytan, men jag fick tag i ett träd och lyckades klamra mig fast i det. Då vet jag i alla fall vad som är upp, tänkte jag. Sedan kom tredje vågen som kastade mig över det två meter höga staketet och vidare över en stor gräsyta, innan jag landade vid annat träd och fick en massa solstolar från poolområdet över mig.

I den stunden var Karin säker på, att hon hade förlorat hela sin familj. När hon väl kom upp till ytan, flöt hon i vatten bland all möjlig bråte. Hon bottnade inte och när hon såg sig omkring var alla borta. Kvar fanns bara förstörelse. De två yngsta pojkarna, Filip och Victor, hade emellertid kastats upp bland bebyggelsen ovanför stranden och hamnat i en pool. Därmed undgick de att träffas av den tredje vågens fulla kraft. Anton och Lasse hade landat strax intill.

–Det var de längsta minuterna i hela mitt liv! Jag simmade och klev omkring i bråten och kan inte med ord beskriva vad jag kände. Speciellt som skräckslagna människor runt omkring mig hela tiden ropade efter de sina. Plötsligt fick jag syn på Lasse och barnen ett hundratal meter bort. Jag ropade och fick svar. Det var det lyckligaste ögonblicket i mitt liv.

Återförening och chock
Familjen kunde snart återförenas med Per och hans barn. Maria var emellertid borta.
– Lasse och Lennart gick i väg för att leta, medan Per och jag sprang längre upp på land med barnen. Vi klättrade upp i ett tvåvåningshotell, där vi kunde pusta ut en stund och trösta barnen som var fulla av sår och hade ont överallt. Folk omkring oss sa att huset inte var tillräckligt högt, så när Lasse kom tillbaka tog vi oss ut och sprang vidare mot ett berg längre bort. Då hade han och Lennart hittat Maria. En thailändare hade hjälpt henne upp i ett högt träd så där satt hon när de kom. En stund senare återförenades vi på berget.

Familjen blev kvar på toppen av berget ett helt dygn med 150 andra överlevande. Alla fick hjälp av thailändarna med mat och kläder. .
– Jag ångrar att vi inte tog namn och adress till några av dem. Det hade känts bra efteråt att kunna tacka dem. När räddningen kom, gick vi bara rakt ner och steg ombord på motorbåten som tog oss därifrån.

De sex som väntade i Ao Nang hade under tiden blivit evakuerade med bagage och allt. De var oskadda. Deras strandremsa hade klarat sig förhållandevis bra
– Det var en oerhörd lättnad att återförenas, säger Karin. Då kom chocken. Då först förstod vi vad vi hade varit med om.

Sjuk i ett år
Semesterkänslan vägrade infinna sig på nytt. Speciellt som alla pratade om att nya vågor var på väg. Vid ett tillfälle fick familjen till och med lämna lunchen och bege sig upp på restaurangens tak. Sådan var stämningen dag och natt. Bada var inte heller att tänka på. Skrubbsår och saltvatten går inte ihop. Dessutom fanns risk för epidemier.
– Alla visste ju vad som hade hänt, säger Karin. Det skapade någon slags gemenskap mellan oss. Somliga var ju väldigt illa ute och många sökte ännu efter nära och kära. Vi var väldigt privilegierade som hade vårt rum, våra pass och våra pengar. Vi hade dessutom rest reguljärt och kunde bara boka om biljetterna. Vi kom hem dagen före nyårsafton men det var svårt att känna glädje när så många hade mist de sina och var nedbrutna av sorg.

Karins mor åkte hem med ett annat plan. Hon hade drabbats av salmonella och var så uttorkad att planet fick landa i Köpenhamn. Därifrån kördes hon till Malmö med ambulans. Det tog en hel vecka, innan hon kunde transporteras vidare till lasarettet i Skellefteå. Även Karin drabbades av salmonella. Bakterierna hade helt enkelt tagit sig in i kroppen genom alla öppna sår. Per drabbades av inflammation i skelettet och var sjuk i nästan ett helt år.

Det var en kompis som berättade att Expressen hade Karin på förstasidan. En stund senare kunde hon själv konstatera, att någon med kamera hade fångat hennes språng mot dödsvågen. "Hon springer mot sina barn", stod det i rubriken. Bilden visade sig vara såld till en fransk bildbyrå som i sin tur hade sålt den över hela världen. Då visste ännu ingen visste vem kvinnan på bilden var och hur det hade gått för familjen.
– Per och jag diskuterade saken. Slutligen kontaktade vi Expressen för att tala om att vi var välbehållna hemma allihop, säger Karin som därefter blev nerringd av media från hela världen. Folk ringde både hem och till jobbet. Somliga journalister letade till och med reda på numren till barnens mobiltelefoner.

Är ingen hjälte
Efter jullovet återvände barnen till sina skolor. Karin återgick i tjänst som polis på närpolisstationen. Sakta men säkert tog vardagsrutinerna över. Första årsdagen "firade" familjen med en gemensam middag. Hur den andra blir återstår att se. Bilderna från annandagens Railay Beach kommer emellertid än en gång att publiceras världen över. En katastrof som tsunamin, som skördade fler än 220 000 människoliv varav 543 svenskar, behöver trots allt sin solskenshistoria.

– Jag tycker inte riktigt om det, säger Karin. Hon handlade instinktivt och vill inte kallas hjälte. Alla gjorde sitt bästa, säger hon. Oavsett åt vilket håll de sprang.
– Men jag är inte arg på fotografen. Hon skänkte arvodet till välgörenhet i Thailand. Det är en tröst. Bilden gör åtminstone lite nytta.
Monica Antonsson

Sara Hedrenius och tsunamikatastrofen

Allas Veckotidning

Nr 52, 2007 / Nr 1, 2008

Saras erfarenhet från Estonia hjälpte tsunamins offer

Barn har nytta av att möta en överlevare

Av Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson

Katastrofer kan se olika ut men för alla som varit med om något riktigt hemskt är det viktigt att fålov att prata om det.
Gärna med en som varit med om samma sak. Någon som förstår.

När Tsunamikatastrofen inträffade den 26 december 2004 blev Sara Hedrenius Andreasson, 33, lika gripen som alla andra av nyhetssändningarna. Hon satt som klistrad framför TV:n men ringde dessutom Röda Korset och frågade vad hon kunde hjälpa till med. Kontakten var väl upparbetad. Av och till under flera år hade hon arbetat som utbildare inom organisationens krisstödsutbildning.

– Det var som att en alarmklocka ringde. Jag ville genast hjälpa till. Röda Korset tog emot mig med öppna armar. De fanns redan på plats i olycksområdet tillsammans med Svenska Räddningsverket och gjorde allt de kunde för att stödja svenskar som befann sig i Thailand. Röda Korset är ju ingen myndighet. Vi måste inte vänta på politiska beslut för att kunna agera.

Sara kallades till ett möte den 3 januari, där hon utsågs till projektledare med uppgift att omedelbart börja bygga upp ett långsiktigt stöd på hemmaplan för överlevande och anhöriga.

Kom i badbyxor
Sjuksköterskan Annika Gillispie, 50, som är specialiserad inom psykiatrin och har varit utbildare inom Röda Korset i första hjälpen, hjärt- lungräddning, kris och mänskligt stöd kallades in i ett tidigt skede och stationerades på Arlanda för att ge stöd åt folk som satt och väntade på besked om sina anhöriga.
– När planen från Thailand började anlända tog vi emot chockade människor av alla slag. Somliga kom med packning och allt. De hade inte ens varit i närheten av katastrofen. Andra kom hem i sandaler och badbyxor. De hade blivit av med allt.

Annika berättar att samhällets alla instanser fanns på plats på Arlanda. Samtliga myndigheter visade en genuin vilja att hjälpas åt, medan hjälporganisationer och företag skänkte pengar, mat, kläder och leksaker.
– Svårast var att ta emot barn utan föräldrar och föräldrar utan barn. Men alla hade anhöriga eller en socialjour som mötte upp och tog vid. Starka scener utspelades när de hemvändande mötte sina anhöriga som hade suttit där och väntat.

Annika var en av tre från Röda Korset som strax före midnatt på nyårsaftonen steg ombord på Apollos för övrigt tomma flygplan till Thailand. Förundrad betraktade hon fyrverkerierna som lyste upp himlen över Stockholm, samtidigt som hon tänkte på alla dramatiska scener som just då utspelade sig i Asien.
– Vi var väl utrustade med sjukvårdsmaterial och kunde ta hand om allt från sårskador till magsjuka hos dem som småningom kom ombord på planet i Phuket. Många grät när vi lyfte och satte kurs mot Sverige. Somliga var chockade och satt som i sina egna små bubblor. Väl ombord släppte spänningen, trots att många reste hem utan anförvanter. De insåg att de hade letat tillräckligt. De kunde inte göra mer.

Den 7 januari åkte Annika tillbaka till Thailand med insatsstyrkan och stannade i tre veckor för att hjälpa till på generalkonsulatet.
– Phuket var en märklig plats att komma till. Det var trots allt "bara" kustremsan som var ödelagd. På den stora resorten stod en kvinna bakom receptionsdisken lika vacker som alltid och hälsade folk välkomna till gardenpartyt som skulle börja klockan halv åtta. När vi nästa dag tog bilen till Khao Lak, där förödelsen var obeskrivlig, var det som att komma till en annan värld. De döda var omhändertagna och man var redan igång med grävskopor för att rensa upp. Här och där i bråten låg skor, dockor och trasiga resväskor.

Kände sig jagad
Sara bar med sig unika erfarenheter från Estoniakatastrofen in i arbetet med de överlevande och anhöriga från Tsunamikatastrofen. Hennes ansikte, som ju är väl känt, skapade genast förtroende för såväl henne som projektet.
– Jag var 20 år gammal och på väg hem från Estland, där jag hade hälsat på min pappa som har en hästgård, när Estonia förliste.

Sara lyckades ta sig ut först på båtens slagsida och sedan i vattnet, när Estonia sjönk i djupet klockan 01:24 den 28 september 1994 i vad som brukar kallas efterkrigstidens värsta nordiska fartygskatastrof. Totalt omkom 859 människor. Bara 136 personer överlevde varav 46 svenskar. En av dem var alltså Sara som på ett mirakulöst sätt räddades tillsammans med nuvarande riksdagsmannen Kent Härstedt.
– Det skrevs väldigt mycket om det, säger Sara. Jag kände mig riktigt jagad av media ett tag. Speciellt när Kent och jag efteråt firade med en middag på restaurang och hamnade på kvällstidningarnas löpsedlar. Det kändes så fel med tanke på alla som hade gått bort.

Sara menar att Estonia och Tsunamnin som katastrofer betraktat inte går att jämföra.
– Det fanns över 17 000 svenskar i Thailand, när flodvågen kom. Alla behövde undsättning och många förlorade sina anhöriga. Totalt dog 130 000 människor varav 543 svenskar.

Projektet om långsiktigt stöd åt de överlevande och deras anhöriga gick i stort sett ut på att sammanföra de drabbade så att de skulle kunna stödja varandra.
– Det var en erfarenhet jag bar med mig från Estonia. Ingen annan kan riktigt förstå än den som har varit med om samma sak. Den gången var vi flera som hamnade på Huddinge sjukhus. Vi bad om att få bilda en sådan samtalsgrupp. Läkarna var tveksamma. De menade att vi kunde fastna i det som hänt. Men för oss var det viktigt. Efter en sådan upplevelse måste man få prata, prata, prata. I början träffades vi en gång i veckan. Själv gick jag dit det första halvåret. Så småningom glesnade mötena ut.

Inte rädd längre
En av Saras erfarenheter var, att samtalsgrupper inte får vara för stora. Konflikter kan lätt uppstå om märkliga frågeställningar och om vem det är mest synd om.

– Efter Estonia kan man gott säga, att det var lite vilda västern, säger Sara som senare har studerat såväl psykologi som krisstöd och krishantering. Hon har dessutom arbetat med avvisade asylsökande på Migrationsverket och fått matnyttiga erfarenheter av det.

– Jag var inte särskilt orolig, när jag första gången åkte tillbaka till Estland. Sådana katastrofer händer trots allt inte två gånger, resonerade jag. Numera åker jag till Tallin minst en gång om året. Vanligtvis sover jag, när vi passerar olycksplatsen. I dag har jag fått händelserna på avstånd, tycker jag. Samtidigt använder jag mig dagligen av de erfarenheter olyckan gett mig.

Folk fick genast förtroende för Sara.

De kände igen henne från Estoniakatastrofen

Sara kan emellertid inte se, att det fanns någon mening med Estoniakatastrofen. Tvärtom. Hon är allergisk mot den sortens teorier.
– Om det var meningen att jag skulle överleva, var det i så fall meningen att de andra skulle dö? Nej! Den ekvationen går inte ihop. Olyckan hände och för mig blev det bra. Det får räcka med det.

Privat har Sara så småningom gift sig med ekonomen Johan Andreasson och fått barnen Edvin, 5, och Alice, 3. Familjen bor på Muskö nära Nynäshamn, varifrån hon alltså pendlar till Röda Korset vid Mariatorget i Stockholm, där hon numera är nationell samordnare i kris och medmänskligt stöd. I ett tidigt skede knöt hon Annika Gillispie till sig och i dag är Annika samordnare i hälsa och social trygghet för Region Stockholm. Båda ingår dessutom i Räddningsverkets stödstyrka som har regeringens uppdrag att bistå svenska ambassader med att stödja svenskar i händelse av en ny katastrof utomlands.

Första åtgärden inom Tsunamiprojektet blev att ta kontakt med kommuner och stadsdelar och berätta om Röda Korsets resurser. Det resulterade i informationsmöten och småningom 40 samtalsgrupper som kontinuerligt och långsiktigt fungerade i drygt ett år. I samarbete med Bris och Rädda Barnen ordnade Sara och Annika dessutom stödhelger för barn och ungdomar som hade förlorat båda sina föräldrar. De fick bland annat höra Per Kjellander, som tidigt blev föräldralös, berätta om sina erfarenheter.

– Det var viktigt för barnen att få möta någon som varit i samma svåra situation och som det gått bra för, säger Sara. Vi blev förvånade över, hur svårt det kan vara att möta människor i kris. Många berättade om hur konstigt de blivit bemötta av såväl Försäkringskassan som kommunen och sådana som vi som ska vara professionella. Somliga undviker en. Andra blir närmast påflugna, medan åter igen andra möter upp men visar rädsla. Det skapar osäkerhet. Hur illa är det med mig egentligen? Kommer jag någonsin att bli normal? Gemensamt för alla är, att de vill känna sig normala och så fort som möjligt komma tillbaka till vardagen och åter igen bli en del av gemenskapen.

Händer varje dag
Om det svåra att våga vara medmänniska i kris och sorg har Sara och Annika skrivit boken "Ett annat liv" tillsammans med journalisten och samtalsterapeuten Christina Persson. Lärdomarna från projektet är viktiga. Små katastrofer sker nämligen varje dag. Det kan vara maken som dör i hjärtinfarkt eller att någon som omkommer i en bilolycka.
– Den som drabbas råkar ut för en katastrof. Då gäller det för kommuner, vårdcentraler och alla oss andra att ha beredskap, finnas till och stötta. I dag vet vi att uppsökande verksamhet är det bästa. De drabbade vet oftast inte vart de ska vända sig och vilken hjälp det finns att få.
Monica Antonsson

Familjen Vall i Falkenberg och tsunamin...

Allas Veckotidning

Nr 52, 2006

Tsunamin svepte iväg Gerdh till andra sidan ön

Min sons ord gav mig kraften att överleva

Av Monica Antonsson
Foto: Niklas Henriksson

Familjen Vall skulle egentligen ha åkt till Thailand 2003. Men sonen Johannes fick lunginflammation och de sköt upp resan till året därpå. 

Annandag jul befann de sig på Phi Phi Island när vågen kom. 16-priga Linnea glömmer aldrig synen av den jättelika väggen av vatten som kom emot dem...

Gerdh och Björn Vall i Falkenberg skulle egentligen ha åkt till Thailand med barnen Linnea och Johannes redan 2003. Väskorna stod packade när det stod klart, att Johannes hade drabbats av lunginflammation. Det var bara att packa upp igen. Först den 21 december 2004 bar iväg.

– Våra vänner Lena och Johan Strömberg och deras barn Max, Adam och Jonathan var med på resan, säger Gerdh. Lena och Johan hade just gift sig så det var deras bröllopsresa. Tanken var att vi skulle resa runt några veckor och sedan avsluta semestern på paradisön Racha Yai. Den 26 december befann vi oss på Phi Phi island där vi hade firat jul. Efter en förmiddag vid poolen skulle vi samma dag resa vidare till Phuket.

Poolen var nedsänkt i taket på en strandrestaurang. Där uppe fanns även en massagestuga och en bar med tak. Strax intill låg uteserveringen över vilken det stod ett stort, paraplyliknande tak på åtta kraftiga pelare.

Vattnet försvann  
– Plötsligt försvann vattnet, säger Björn. Hela viken blev torrlagd. Fiskar sprattlade och båtar lade sig på sidan på sandbottnen. Några minuter senare kom vattnet tillbaka. Båtarna drogs med och vi såg hur de som fanns ombord klamrade sig fast i masterna. De fick en sådan fart att det såg ut ungefär som när man snabbspolar en videofilm. En efter en slogs de sönder mot klipporna och betongdäcket vi stod på. Plötsligt kom en 15 meter hög våg som med våldsam kraft slog in över oss.

Den då 14-åriga Linnea glömmer aldrig den synen. Det var som om en jättelik vägg av vatten hade kommit forsandes. Johannes låg i poolen och hon såg hur en mast kom farandes rakt mot honom. Hon skrek till varning och hann se hur Gerdh och Björn klättrade upp på barens tak. Själv försökte hon rädda sig in i massagestugan.
– Jag hann inte. Vågen träffade mig i ryggen och jag slogs rakt in i väggen. Det svartnade för ögonen men jag såg hur en kvinna framför mig mosades mellan väggen och ett skåp.

Linda tumlade hjälplöst runt i vattnet som i en tvättmaskin. Obönhörligt sögs hon in i massagestugan och nerför trappan till den vattenfyllda restaurangen.
– Jag fick ingen luft. När jag slutligen måste andas fick jag bara in vatten. Jag svalde och svalde och till sist fick jag inte ner mer. Då var krafterna slut. Jag var säker på att jag skulle dö. Jag följde bara med och väntade på att få vakna upp i himlen.

Plötsligt upptäckte Linda att hon andades. Stönen hon hade hört kom från henne själv. Förvånad insåg hon att hon hade hamnat i en luftficka.
– Min hand var full av djupa hål och verkade vara bruten. Jag brydde mig men insåg att jag måste försöka ta mig därifrån.

Linnea tvingades dra undan brädor, skräp och döda kroppar innan hon äntligen lyckades ta sig ut genom ett hål i väggen. Utanför fanns ingenting. Allt var borta utom soldäcket de nyss hade suttit på. Några thailändare drog upp henne och hon fick hjälp att ta sig tillbaka till poolen där blodiga och chockade människor irrade omkring.
– Där såg jag min egen pappa! Jag ropade men han kände inte igen mig.

Våldsam kraft
Uppe på barens tak var Gerdh och Björn en hårsmån från att krocka med en segelbåt. Vågen slungade iväg dem med våldsam kraft och Björn lyckades få tag i en av bjälkarna i det stora, paraplyliknande taket där han alltså blev instängd.
– Det kom bara mer och mer vatten och till slut började jag svälja. I det ögonblicket trodde jag att jag dog. För min inre syn såg jag hur mina föräldrar städade ut vårt hus här hemma. Det fanns ju ingen möjlighet att vi skulle kunna ta oss hem levande. Plötsligt fick jag luft. Vattnet hade sjunkit undan till en nivå under min haka. Jag måste ha varit minst sex meter upp från marken. En stund senare drog sig vattnet tillbaka med ett väldigt sug. Jag sögs med bland kylskåp, dörrar och all sköns bråte och blev ståendes vid poolen med uppskurna fötter. Tio meter bort stod en flicka och ropade på sin pappa. Hon var blåslagen och full av lera. Jag kände inte igen henne men det var Linnéa.

Av hundratals människor som varit vid poolen återstod kanske 15 som så småningom samlades vid poolen. Bland dem var Johan Strömberg med sönerna Max och Jonathan. Lena och Adam var borta. Av Gerdh och Johannes syntes heller inga spår. De insåg att de var ensamma kvar. Ingen som inte var där kunde ha överlevt.
– Vi klättrade upp på ett tak och drog upp kanske tio personer efter oss. Nere på stranden såg vi folk som försökte rädda sig upp bland bergen. De kom bara halvvägs innan de sveptes med av den andra vågen och slogs ihjäl mot klipporna.

Flera timmar senare klättrade Björn och Linnea ner för att försöka ta sig till det tio våningar höga Phi Phi hotel som stod kvar mitt på ön. De kröp och klättrade över 4-5 meter höga högar av bråte bland skadade och döda människor. Vid hotellet arbetade thailändare febrilt med att dra fram och stapla kroppar i skuggan.
– Bottenvåningen var full av döda och hela golvet var täck av blodig sörja, säger Björn som gick barfota med sina uppskurna fötter.

Orkade inte leta
– Där någonstans fanns väl Gerdh och Johannes, tänkte vi. Men vi orkade inte leta. Vi tittade bara på fötterna som vi nog skulle känna igen. På första våningen låg svårt skadade och döende. På andra våningen låg de som något mindre skadade. Ju högre upp vi kom desto friskare människor mötte vi. En norsk kvinna på femte våningen tvättade våra sår med whisky och plåstrade om oss med bandage av sönderrivna lakan.

Ett 50-tal människor hade samlats på takterrassen vars ena hörn tjänstgjorde som toalett. Några andra faciliteter fanns liksom inte.
– Det var en fruktansvärd stank av avföring och förruttnelse, säger Björn. Folk sa att hotellet höll på att rasa och att nästa våg skulle vara 50 meter hög. Det var skräck hela tiden. Då och då hördes rop nerifrån att nästa våg var på gång. Folk flydde panikslagna för livet. Men det kom ingen våg. De som skrek var plundrare. De gjorde allt för att få arbeta i fred.

När mörkret fallit kom en helikopter för att ta de svårast skadade till sjukhus. I ljuset av en ficklampa tog de sig ner från taket med uppmaningen att inte se sig omkring. Linnea togs ombord på helikoptern men Björn fick stanna kvar. Han såg hur hon vinkade när den fullastade helikoptern lyfte.
– Vid det laget var jag helt utslagen, säger han. Jag stapplade iväg till ett annat hotell där jag tillbringade natten med andra som också hade förlorat nära och kära.

Linnea fördes till ett sjukhus på ön Krabi. Därifrån ringde hon farmor hemma i Sverige. Pappa och jag lever, sa hon. Men mamma och Johannes är döda.
– Farmor protesterade och sa att de hade ringt hem. Jag ville bli överlycklig men förstod liksom inte. Jag var så inställd på att de inte kunde ha överlevt helvetesvågen.

Linnea opererades utan bedövning. Det gjorde fruktansvärt ont men var ändå ingenting mot vad hon tidigare hade upplevt. Gipsad skrevs hon ut och bad alla hon mötte meddela Björn att hon hade tagit sig vidare till närmaste hotell.
– Där låg människor överallt men jag fick duscha och kunde plocka åt mig lite kläder ur en hög på golvet. Äntligen blev jag av med bikinin.

Ingen hörde henne
Även Gerdh stötte i paraplytaket sedan vågen tagit henne. Hon böjde emellertid sitt huvud och sveptes därför bort av vågen. Det var som att hon flög långt bort. Hon snurrade runt, runt, runt och sögs allt djupare ner. I dag vet hon att vågen tog henne nästan en hel kilometer till andra sidan ön.
– Plötsligt såg jag ljus och förstod att jag var nära ytan. Dessvärre kom jag inte upp på grund av all bråte ovanför. Jag fick anstränga mig till det yttersta innan jag äntligen kunde få lite luft. Jag höll i ett palmblad som jag först trodde flöt omkring i vattnet. Sedan insåg jag att jag satt på toppen av en palm. När jag väl kunde se mig omkring, såg jag Adam sitta på en gul uppochnedvänd kanot vid vilken Johannes klängde sig fast. Då fick jag panik och någon slags tunnelseende. Jag och grabbarna var liksom de enda som fanns. Jag såg inget annat.

Gerdh försökte ta sig bort till pojkarna bland kylskåp brädor och toalettstolar. Båtar med andra förvirrade turister drev förbi, men trots att hon ropade på hjälp, var det ingen som hjälpte henne. Till sist fick pojkarna syn på henne och den då 12-årige Johannes växte till en stor stark karl. Simma mamma, skrek han bestämt. Simma mamma! Hans ord gav henne den kraft hon behövde. Nu efteråt vet hon att det räddade hennes liv.
– Jag hängde fast vid båten, när andra vågen kom. Den tog oss med på en svindlande färd, tills vi krockade med en tom longtailbåt. Då trillade jag av. Vi hade dagen innan försökt hoppa upp i en sådan båt och det är verkligen jättesvårt. Nu kom jag upp i båten hur lätt som helst trots att knäet var uppfläkt och foten uppskuren. Även pojkarna kom upp i båten och strax därpå hittade vi Lena. Jag såg ett barn flyta förbi men gjorde märkligt nog ingenting. Det var nog en docka, sa jag till mig själv. Det måste ha varit en docka!

Gerdh, Lena och barnen togs omhand av folk i den ena båten efter den andra tills de var så långt ute till havs att Phi Phi island inte längre syntes. De tittade inte ens. Öarna var helt enkelt dränkta, tänkte de. De fanns inte mer. Björn och Linnea, Johan, Max och Jonathan var döda. Det var också vad Gerdh sa i en lånad mobiltelefon till telefonsvararen hemma hos döttrarna Alexandra och Madelen. Vi lever men de andra är döda.

Samlat in pengar

Väl framme i Phuket fördes de med ambulans till sjukhus. Skadorna rengjordes hjälpligt och syddes igen utan bedövning. I entrén fanns en hjälpligt upprättad databas i vilken de kunde söka sina anhöriga. De fick ingen träff vilket bekräftade vad de redan visste. Dagen därpå fick de komma till en kyrka där personalen under ledning av den engelske pastorn Brian Burton tog hand om dem. Gerdhs sår blev emellertid inflammerade, så hon fördes till sjukhuset på nytt för operation.
– När vi kom dit satt Johan där med Max och Jonathan. Det var ju helt otroligt, men jag var så sjuk att jag inte orkade engagera mig i deras återförening.

Även Björn fanns vid det laget i Phuket. På Pearl hotell, där svenska ambassaden hade upprättat ett tillfälligt högkvarter hittade han en lapp med namnet Gerdh Vall på.
– Jag tiggde ihop 30 bath och ringde numret som stod där. En stund senare kom pastor Brian och hämtade mig.

Björn återförenades med Gerdh och Johannes på sjukhuset. En stund senare for han iväg till Krabi med pastor Brians chaufför.
– Linnea hade ringt hem och sagt att hon var på Krabi, så vid midnatt stannade vi vid öns största sjukhus. Där såg ut som ett slagfält. Folk låg och sov överallt. Vi fick ta en ficklampa och gå runt och leta. Två timmar senare kunde vi bara konstatera att hon inte var där. Vi for vidare till närmsta hotell där det fanns tre, fyra konferenssalar med minst 50 sovande personer i varje. Det var bara att börja om med ficklampan. Den sista personen i sista raden var Linnea. Vakna, sa jag. Det är pappa. Hon såg ut som om hon hade sett ett spöke.

Vid femtiden på morgonen tre dagar efter katastrofen var båda familjerna samlade igen. Pastor Brian såg till att de i t-shirts och shorts fick flyga hem dagen före nyårsafton.
– Min svåger hade kört upp till Stockholm och hyrt hotellrum åt oss på Arlanda, säger Björn. Det var som en dröm. Vi duschade och satt som klistrade framför TV:n i de mjuka sängarna. Då började vi äntligen förstå vad som hade hänt.

Sex veckor senare åkte familjen Vall tillbaka till Thailand med 100 000 kronor som de samlat in till pastor Brian. Till ettårsdagen var de där igen för att leverera en longtailbåt vid namn Falkenberg till en fattig fiskare. Och nu har de även firat tvåårsdagen av katastrofen i Thailand.
– Då var vi faktiskt på Phi Phi island, säger Gerdh. Vi till och med bodde på Phi Phi hotel. Sedan åkte vi vidare till paradisön Racha Yai. Det var ju den som var målet för resan redan från början.
Monica Antonsson

När artikeln skrevs: 

Gerdh är idag 46, Björn 44, Linnea 16 och Johannes 14 år gamla.
Alexandra och Madelen är 28 och 22 nu.
Max, Adam och Jonathan är nu 8, 12 och 15 år gamla.

Cecilia Eriksson var med om både tsunamin och katastrofen i Fukushima...

Allas Veckotidning

Nr 12, 2012

Cecilia Eriksson om Tsunamin och de tre härdsmältorna i fukoshima...

Cecilia var där när jordbävningen skakade Japan

- Vi körde i tio timmar för att rädda liv... 

Av Monica Antonsson

Foto: Said Karlsson, privatbilder

När rummet på universitetet där Cecilia forskade plötsligt började vibrera insåg hon att det var allvar.
Jättelika vågor sköljde in över land och radioaktiv strålning läckte ut. Cecilias mål var ett enda - att rädda de värst drabbade.

Nyhetstelegrammen duggar fortfarande tätt från Japan om jordbävningarna och tsunamin den 11 mars och den efterföljande kärnkraftskatastrofen i Fukushima Daiichi med minst tre härdsmältor jämförbara med den i Tjernobyl 1986. Hus sopades bort, bilar och tåg bara försvann och 10 000-tals människor rapporterades saknade och döda. 

I dag är stora delar av kusten är ödelagd och de radioaktivt nedsmutsade områdena stora. Hur stora är det väl ännu ingen som riktigt vet. Den förbjudna zonen runt kärnkraftsverket är 80 kilometer i diameter. Hundratusentals människor är evakuerade och hemlösa, inkvarterade varhelst de kunnat få ett tak över huvudet. Infrastrukturen är sargad och arbetsplatser är bortsopade. Till det kommer nu strålningen som förgiftar grödor och betesmarker vilket gör maten radioaktiv med allt vad det innebär. Den strålning som läcker ut motsvarar 168 Hiroshima-bomber vilket har fått premiärminister Naoto Kan att avgå.

Samtidigt rullar livet på ungefär som förut i det övriga Japan. På ytan är lugnet återställt även om trippelolyckan är på allas läppar.
- Det dröjde länge innan omfattningen av katastrofen sjönk in, säger Cecilia Eriksson, 34, som är doktor i biologi och gästforskare vid Hamamatsu University Medical School of Medicine omkring 30 mil söder om Tokyo.

- Det kändes som om hela Japan var i chock. Men vi har internet numera. Det är en avgörande skillnad mellan Tjernobyl 1986 och Fukushima 2011. Man får information direkt om efterskalv och stålningsnivåer. Det är dessutom lätt att nå varandra och ge stöd. Här skäms man mest inför omvärlden för att japanska reaktorer släpper ut radioaktivitet. Och somliga menar att vi alla av solidaritet med de drabbade borde äta den mat som odlas i katastrofområdet.

Följde ingivelsen

Cecilia har sina rötter i stockholmsförorten Vallentuna. Där växte hon upp, gick i musikskola och sjöng i kör. På gymnasiet gick hon teknisk linje med bygginriktning och drömde tämligen brokiga drömmar om sitt yrkesval.
- Jag funderade på att bli advokat, journalist, psykolog, lärare, byggmästare och…

Cecilia utexaminerades som civilingenjör vid Kungliga Tekniska Högskolan. Hon skrev sin doktorsavhandling om proteiner och doktorerade i bioteknik 2009.
- Människokroppen har omkring 25 000 proteiner och många sjukdomar beror på att patienten har onormala nivåer av dessa ämnen. I min grupp tittade vi på nivåerna av olika protein och jämförde normal och cancersjuk vävnad för att se vilka proteiner en drabbad person har för mycket eller för lite av. Allt för att hitta möjliga lösningar till nya behandlingar.

Det var efter ett besök hos en kompis i Tokyo som Cecilia bestämde sig för att söka stipendium för att få forska där. Varför vet hon egentligen inte utom att hon har en fascination för landet och den för västerlänningar så annorlunda kulturen.
- Det finns ingen rationell förklaring till varför jag absolut ville hit, säger hon. Jag bara kände i magen att jag skulle följa min ingivelse.

Efter två år i Japan har Cecilia fått ett erbjudande om en tjänst och funderar på hur hon ska göra.
- Jag känner mig orolig för strålningen. Det är största anledningen till att jag ännu inte har bestämt mig. Jag låter mig däremot inte avskräckas av risken för nya jordbävningar.

Cecilia medger att hon då och då längtar hem till föräldrarna Inger och Bertil och brorsan Robin. Men med internet, mail och skype har avståndet mellan världsdelarna krympt.
- Om sanningen ska fram så har vi nog aldrig pratat så mycket med varandra som vi gör nu. Jag tycker det är skönt att vara min egen och just nu är Japan min stora utmaning. Kulturen är spännande och svår att förstå sig på. Landet är väldigt high tech men samtidigt ett urgammalt jordbrukssamhälle som på många sätt är low tech.

Skalv varje månad
Cecilia bor i en forskarbostad på universitetsområdet. Hon är lyckligt lottad, säger hon. De flesta får nöja sig med ett rum på 15 kvadratmeter. Hon har en parbostad och disponerar 40 kvadrat själv.
- När jag efter ett år i Tokyo meddelande mina vänner att jag skulle flytta till Hamamatsu tyckte de att jag lämnade staden för landsbygden. Hur ska det gå, undrade de. Hur ska du klara dig? Men Hamamatsu har 800 000 invånare så jag känner mig inte direkt ensam.

Cecilia berättar om sitt arbete i ett projekt vars mål är att lösa gåtan Parkinsons sjukdom.
- Vi försöker förstå vad det är som orsakar sjukdomen som innebär att cellerna i det området av hjärnan som styr motoriken plötsligt börjar dö.

På fritiden är det vännerna som gäller för Cecilia. Hon går på yoga och hon stickar halsdukar i en syjunta när deltagarna har tid att träffas.
- Här umgås man inte i hemmen. Umgås gör man på restaurang där varje sällskap får sitt eget rum. Man beställer in smårätter, äter och pratar. Och så älskar jag att sjunga karaoke! Som barn sjöng jag ju i kör, nu drömmer jag ibland om att få sjunga med ett band.

Cecilia var väl medveten om risken för jordbävningar när hon kom till Tokyo. Minst en gång i månaden började jorden skaka.
- Första gången låg jag i min säng. Jag trodde det var grannen som höll på med något men förstod snart att det var ett skalv. Allt vibrerade. Det kändes som att vara nära en sprängning ungefär. När jag kom till jobbet nästa dag var jag helt exalterad. Men mina arbetskamrater var inte imponerade. Det var vardagsmat för dem.

Maten förgiftad

Men jordbävningen den 11 mars var annorlunda. Cecilia var på jobbet där allt verkligen började röra sig och lokalerna så småningom fick evakueras.
- Vi tittade förvånat på varandra och insåg att det var allvar. På Facebook såg vi att våra kompisar i Tokyo hade det verkligt obehagligt. Sedan kom tsunamivarningen på östkusten och vi fick se hur jättelika vågor sköljde in över land och lämnade ett öde landskap fullt av bråte efter sig. Till sist kom de radioaktiva utsläppen som ingen riktigt tycks veta hur man skyddar sig mot. Kan man gå ut när det regnar? Faller radioaktiva partiklar till marken med regnet? Kan man dricka vatten och äta mat? Många började hamstra bensin och förnödenheter. Ägg och mjölk som snabbt tog slut i butikerna.

Hundratusentals evakuerade i Fukushimaområdet har tagit sin tillflykt till samlingslokaler där de fått tak över huvudet i väntan på en bostad. Svårigheterna är många. Även arbetsplatser har slagits ut så på toppen av allt har många mist sin möjlighet till försörjning. Till det kommer förgiftade grödor och betesmarker som gör i princip all mat radioaktiv.

Cecilia har som så många andra från framför allt södra Japan varit på plats i Tohoku, området som drabbades av framför allt tsunamin, för att hjälpa till. Hennes arbetslag byggde duschar som de fraktade norrut med lastbil. Väl på plats i katastrofområdet monterades de upp vid samlingslokaler där evakuerade trängs. Hon har delat ut leksaker till barn, fraktat ren mat till dem som ingen mat har och dessutom lagat till den. Alltihop koordinerat av den lokale guvernören.

- När vi satt tio timmar i bil för att komma dit tvivlade jag på att det var vettigt. Men när vi stod där och lagade mat till 200 personer som tagit skydd i en gymnastiksal kom fem hemmafruar och ville vara med. Gissa om de kunde hacka kål. Knivarna smattrade mot skärbrädorna och matlagningen gick som en dans. Vi hade väldigt roligt tillsammans.
- Då slog det mig plötsligt att dessa kvinnor inte längre har några hem. De har inte ens en egen kniv att hacka med. Ändå var de ivriga att hjälpa till. För dem handlade det om att hålla näsan över ytan och få en vardag.

Livet går vidare
Cecilia berättar att de evakuerade snabbt fick kläder, filtar och förnödenheter så att de klarar sig nödtorftigt. Hon är förvånad över att de flesta verkar vara i gott skick.
- Det är därför jag tror att verkligheten inte riktigt hade hunnit sjunka in när vi var där. Vår närvaro blev en slags happening. En man började gråta. Tack för att ni inte har glömt bort oss, sa han.

Hela världen har sett bilderna av bråte och total förödelse i Tohoku. Husgrunder gapar tomma och av många större hus står bara stålkonstruktionerna kvar. Uppröjningsarbetet pågår och kommer så att göra i minst ett par år. Man sorterar sopor och tar vara på allt som går att använda. Här och där står berg av kylskåp och allehanda maskiner.
- När solen skiner och havet ligger spegelblankt är det så vackert att det gör ont i hjärtat, säger Cecilia. Nya blommor växer upp och folk försöker leva som vanligt. Jag såg en femåring sitta i ett fönster och titta ut. Där ska han växa upp, tänkte jag. Livet går vidare. Jag är glad att jag fick se förödelsen med egna ögon och göra en pytteliten insats. Det kändes verkligen viktigt och är nog det mest betydelsefulla och hoppingivande jag har varit med om.
Monica Antonsson

Rolf Björling

Hemmets Journal
Nr 52, 1989

Mitt nyårslöfte till Nina är att banta minst tio kilo!

Operasångare Rolf Björling vill leva många lyckliga år med sin hustru Nina Rödsrud. Därför har han beslutat att minska på sin ståtliga kroppshydda. Inget tröstätande mer!
Motion får Rolf bland annat genom att snickra hemma i familjens villa i Täby.
Men så har han också arbetat flera år som snickare, innan han slog igenom och blev ett världsnamn som pappa Jussi…

Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

Hemma hos sångarparet Nina Rödsrud och Rolf Björling ekar hammarslagen. Det är den händige snickaren Rolf som med oändlig noggrannhet lägger sista handen vid renoveringsprojektet tvättstugan. Överallt i huset har hans snickarglädje lämnat spår efter sig. Det har resulterat i ett lika vackert som trevligt hem.
- Förklaringen är enkel. Jag arbetade som snickare under mina år i Amerika, säger Rolf och berättar historien om sitt liv. Ett liv som från början och till dags dato har präglats av hans far, världstenoren Jussi Björling.

- Redan min farfar, David Björling, var en mycket framgångsrik sångare. Han debuterade som Rodolfo i Bohème på Stora Teatern i Göteborg. Senare studerade han på Metropolitans operaskola för den store Enrico Caruso. Men de hade olika åsikter om sångteknik och skola så Caruso gav farfar en örfil. Det gör man inte ostraffat med en ”finne” så farfar slog tillbaka och så var den sagan slut, berättar Rolf. Påbråt är alltså finskt och sångrösten nedärvd genom generationerna. Och arvet går vidare.
- Lyssna på min son Raymond. Man hör direkt att han är en Björling! säger den stolte fadern.

Mamma dog av brustet hjärta
Att verkligen vara en Björling var däremot ingen självklar nedärvd rättighet för Rolf. Istället fick han kämpa hårt för att bli erkänd som Jussis son. Född utom äktenskapet förnekades han länge ihärdigt av faderns familj. Hans enda arv var namnet. Och rösten…

Farfar David hade dött och lämnat Jussi och hans två bröder i droskägarfamiljen Hellströms vård. De bodde i Vasastan i Stockholm. Jussi var bara 16 år gammal och i familjen fanns en ung vacker dotter vid namn Linnéa. Förälskelsen spirade som körsbärsblom om våren och ingen tvivlade på att de unga tu en gång skulle bli ett par. När Linnéa som 19-åring födde kärleksbarnet Rolf Werner David var det därför ingen katastrof, trots att föräldrarna ”bara” var trolovade inför prästen.
- Mormor och morfar ville att pappa skulle satsa på sin röst, berättar Rolf. Han blev därför befriad från försörjningsbördan och fick koncentrera sig på studierna. Men på Musikaliska Akademien förälskade han sig i Anna-Lisa Berg och till min mors stora förtvivlan gifte de sig. Mor, som aldrig slutade älska min far, ville inte leva längre och tänkte först dränka sig i Brunnsviken.
- Så småningom gifte hon sig med en rejäl karl och fick ett bra liv. Men hon kunde aldrig glömma pappa. Hans porträtt satt i fotoramen under hennes eget. Hon dog vid 45 års ålder av en hjärtsjukdom – brustet hjärta, som de sa.

Spelade ishockey
Faderns äktenskap kom att innebära något av en skilsmässa mellan Jussi och Rolf som då var fem år. Jussis fru kunde aldrig riktigt acceptera Rolfs existens. Därför fick far och son mötas i smyg de gånger de träffades.
- Pappa brukade komma sent om kvällarna eller mitt i natten, ofta i samband med att han hade varit ute med någon bekant. Vi hörde visslingen på gatan och kastade ut nyckeln. En gång, när jag var i 8-årsåldern, hade han med sig en färgad stepp-dansör som skulle lära mig dansa, berättar Rolf och skrattar hjärtligt vid minnet.

Som ung var Rolf en ivrig ishockeyspelare. Han stod i mål för Viggbyholmsskolans lag, IK Vigg, och hade medspelare som Sven Tumba Johansson, Bobben Carlbaum och Ove Nilsson i laget – alla blev de senare mycket framgångsrika hockeylirare.
- Hela gänget gick till allsvenskan, säger Rolf. Själv gick jag till Göta och spelade i A-laget i division 1 i två säsonger.
- Sedan blev jag puckrädd. Lill-Lulle Johansson, son till Stor-Lulle, upptäckte det och vispade ständigt upp puckarna kring öronen på mig. Då insåg jag att det var bäst att lägga av…

Rolf växte upp och funderade över sin framtid. Självklart satsade han sedan barnsben på en sångarkarriär som sin far. När han antogs som elev vid Musikaliska Akademien skrev tidningarna för första gången om honom som Jussi Björlings son.
- Pappa ville att jag skulle ta jobb på ett kontor och lära mig trivas där. Han tyckte att sångaryrket var för tufft. Men några vänner övertalade honom att åtminstone lyssna på mig.

”Nå, få höra nu då”, sa pappa och slog en C-durskala på pianot. Han sjöng före och jag sjöng efter. Jag klämde till med höga C så att det small om det. Jag glömmer aldrig hans förvånade min den gången. ”Jag tycker du ska lära dig trivas på ett kontor i alla fall”, sa han sedan.

 
- Men när jag kom in på Akademien gratulerade han mig, betalade min hyra och gav mig matkuponger till Margaretaskolan.
Rolf avslutade sina studier i skuggan av sin berömde far. Han tog allehanda jobb för sin försörjning och spelade bland annat gitarr med Erik Öst på Skansen och trummor i Seymour Östervalls dansorkester. Självklart sjöng han när tillfälle bjöds också, kyrkomusik, opera, operett och romanser.

Ett omöjligt förhållande med en flicka hade resulterat i dottern Helena som numera är en lyckligt gift tvåbarnsmor och bosatt utanför Norrtälje.
- Det blev bara så. Det var ju en förfärlig skam att få barn utom äktenskapet på den tiden. Men vi hade inget gemensamt och jag var inte mogen att binda mig.
- Helena har alltid varit en mycket duktig och lättsam flicka. Hon har tyckt om skolan och haft lätt för att lära. Jag hoppas innerligt att hon har sluppit lida för sina föräldrars skull…

Arbetade som snickare
Det var bostadsbristen som fick Rolf att flytta till Amerika. Han hade gift sig med sin syssling Jean och de lyckades inte få någonstans att bo. Släkten i Amerika lockade med både jobb och bostad och Rolf sålde sin gitarr för 800 kronor för att få ihop till biljetterna.

Rolf delade sitt liv med Jean i 15 år och fick idet äktenskapet barnen Raymond och Linnéa. Det var under de här åren som Rolf arbetade som snickare i sin svärfars firma.

- Jag jobbade hårt hela dagarna och varje kväll stretade jag på med mina sånglektioner eller sjöng i kör, säger Rolf som 1959 vann det eftertraktade Metropolitanstipendiet. Vid samma tid befann sig också Jussi i Amerika, där han sjöng på Operan i Chicago. Far och son hade inte setts på flera år och en dag bestämde sig Rolf för att hälsa på. Men lille Raymond på armen steg han in på faderns hotell.
- Nu ska vi hälsa på farfar, sa Rolf till Raymond medan han från vestibulen ringde upp sin far.

- När hans fru svarade bad jag att få komma upp och visa min son. ”Det passar inte nu. Jussi kan inte ta emot”, sa hon och lade på luren. Jag lämnade fotografier i receptionen och bad att få dem överlämnade till pappa. Raymond kunde inte förstå vad som hänt. ”Why daddy, why”, frågade han…

Medan Rolf berättar kommer tårarna.
- Pappa ville träffa mig men fick inte. Han var helt enkelt inte stark nog att slå näven i bordet och tala om hur han ville ha det.
Jussi Björling dog 1960 utan att de hade återsetts.

Vänskapen blev kärlek
Rolf Björling gifte sig så småningom med sångerskan Gunnel Eklund. De två levde och arbetade tillsammans under många år innan skilsmässan bröt förhållandet för tio år sedan. Deprimerad och övergiven gav sig Rolf ut på turné med ”Fågelhandlaren”. I ensemblen sjöng också en ung norska som hette Nina Rödsrud.

- Vi trivdes oerhört bra tillsammans och en djup vänskap växte fram. Men jag ansåg att jag inte borde ge mig in i något nytt förhållande. Nina var ju också mycket yngre än jag, säger Rolf.
- Men vi fortsatte att träffas och till sist kunde vi inte vara utan varandra, ler Nina. Det var ändå inte helt utan komplikationer. Rolf kunde vara väldigt nonchalant på den tiden…
- Ja, tänk, säger Rolf. Nina hade bjudit mig på middag en måndagskväll. Men jag fick annat för mig och struntade i att gå dit. Först nästa måndag kom jag, och då kunde jag inte förstå varför hon var så sur!

När Nina och Rolf slagit sina påsar ihop upptäckte hon snart att det inte var någon fördel att vara gift med en världsberömd sångare. Snarare tvärtom!
- Man förlorar en del av sin egen identitet vid sidan av en känd person, säger Nina. Man blir alltid en del av vad HAN gör. Jag blir aldrig sedd som en självständig individ så länge Rolf står främst.

Och Rolf fyller i:
- Vi ses som ett sångarpar av de flesta och uppträder nästan alltid tillsammans. Det är förstås underbart roligt, men Nina är värd en egen karriär. Jag skulle önska att folk fick upp ögonen för hennes vackra röst.

Rolf, som ur djupet av sitt hjärta unnar hustrun alldeles egna framgångar, tillägger att hennes armbågar nog inte är särskilt vassa. Sådana kan vara bra att ha i en bransch som deras.

Hemma hos familjen Björling i Täby-villan bor förutom 11-åriga dottern Camilla också treåriga collien Robin.
- Vi skaffade hunden när jag skulle åka på en lång turné, säger Rolf. Nina ville inte vara ensam och vi tyckte att en hund kunde vara ett lämpligt sällskap. Vi for till en kennel och Camilla satte sig ner på golvet. Robin kom fram direkt och klättrade upp i hennes knä. Hon klappade honom försiktigt och han somnade som en stock. Den valpen kunde vi förstås inte motstå…

Mångsysslaren Rolf Björling är även keramiker. I det stora dubbelgaraget snurrar hans drejskiva mest varenda kväll. Sina alster bränner han i en alldeles egen 200-liters ugn. Han har till och med vissa funderingar på att börja sälja keramik.
- Jag har utvecklats och mognat väldigt mycket de senaste åren tack vare Nina, säger Rolf till sist. Vi har det så fint tillsammans. Om Vår Herre skulle ta hem mig i morgon dag skulle man kunna summera att jag fick tio riktigt lyckliga år. Tio lyckliga år med Nina.

Läs mer om Rolf Björling här och här och här 

Läs mer om Jussi Björling här och här och här

Hemmets Veckotidning

Nr 46, 1991

Pappa vet inte hur mycket jag saknade honom efter skilsmässan…

Fram till 15 års ålder var pappa en oerhört betydelsefull person för mig, säger Reymond Björling eftertänksamt. Han var bäst, störst och starkast av alla. Det fanns helt enkelt ingen så bra som min pappa. Han var min stora idol och jag sprang efter honom överallt.

Reymond talar oerhört försiktigt. Han har grubblat mycket på sitt förhållande till pappan och den övriga familjen. Gång på gång upprepar han hur mycket han älskar sin far, operasångaren Rolf Björling.
- Mina föräldrar skildes och pappa bildade ny familj. Då bröts tyvärr vår fina kontakt och jag kände mig ofta som en främmande fågel i hans nya värld.

Det var inte lätt att besöka honom och hans fru. Förlusten var mycket svår och jag saknade honom oerhört. När jag behövde honom som bäst fanns han helt enkelt inte där. Visst höll vi kontakten men han var inte vår längre.

Jag älskar honom verkligen mycket men på ett annat sätt nu än förr. Vi har fått en ny relation och blivit kompisar i stället.

Reymond är född i Amerika dit Rolf och hans första hustru Jean flyttade sedan släktingar hade berättat om lediga lägenheter och välbetalda jobb. Rolf arbetade som snickare om dagarna, tog sånglektioner om kvällarna för att sedan åka hem till Sverige och debutera.
- Det var på 50-talet och jag minns att pappa hade en stor svart Packard. Jag var tre år och fick sitta i hans knä och köra. Vi blev visst stoppade av polisen till och med, om jag minns rätt.

När Rolf debuterade i ”Madame Butterfly” fick sexårige Reymond spela det lilla barnet Trubbel.
- Det var en lycklig tid, säger Reymond. Vi hade en liten lägenhet och jag var alltid trött. Det har mamma berättat. Det blev både sena kvällar och mycket uppståndelse kring mig på teatern och så skulle jag ju hinna med att leka också.

Senare bodde familjen en tid i Skåne och Reymond berättar hur han och Rolf tog motorbåten och for ut på sjön för att lägga nät och hur de byggde om hönshuset till gäststuga. När de sedan kom till Stockholm tillbringade de sin tid med att åka bil…
- Vi åkte runt mellan pappas olika engagemang. Det kunde bli tre konserter och 150 mil på en dag och hela familjen följde med. Men det var, som sagt, före skilsmässan…

Det är pappas förtjänst att jag började sjunga, säger han stolt och berättar hur han prövade sig fram inom olika yrken innan Rolf till slut en dag tog honom med till en sångpedagog.

Han försökte aldrig pressa mig trots att han förstod att jag borde bli sångare. Det är lite märkligt med vår familj. VI män är alla tenorer. Först var det farfars far David, sedan Jussi, därefter pappa och nu jag själv.

Numera träffas vi ofta, pappa och jag, men inte så ofta som jag skulle vilja. Det är jobb och annat pyssel som kommer i vägen. Han har sitt liv och jag har mitt.

Egentligen har vi aldrig talat ut om de svåra åren och han har nog ingen aning om hur mycket jag saknade honom efter skilsmässan. Men jag vet att han tycker väldigt mycket om mig. Det var omständigheterna som gjorde att det blev som det blev och i hjärtat har han alltid funnits kvar. Där inne är och förblir han – min pappa.

Alicia Lundberg och bergsgorillorna

Hemmets Journal

Nr 29, 1990
Hemmets Journal

Nr 29, 1990

En dröm måste få kosta, säger Alicia:

Jag lånade 175 000 kronor för att få filma mina gorillor

Det var i en mörk inspelningsstudio i TV-huset som den vilka idén föddes för 15 år sedan. Hon bara måste få möta bergsgorillorna!
Alicia Lundberg, 56, förverkligade sin dröm – inte bara en gång…
Och nu väntar nya äventyr.

Text: Monica Antonsson
Foto Kurt Pettersson och Alicia Lundberg

Alicia Lundberg hade länge jobbat som speaker och talat in svenska texter till naturfilmer från när och fjärran. Särskilt hade hon fastnat för den berömda filmen om Jane Goodman och hennes liv bland schimpanser.

 
I hela sitt liv har Alicia fascinerats av vilda djur och dem hon mötte i filmerna på TV satte fart på hennes fantasi. När så ett porträtt av en jättelik gorillahanne med sympatisk blick damp ner i hennes brevlåda var det klippt. Alicia visste med ens att hon måste möta gorillorna i verkligheten.

 
- En släkting hade varit i Rwanda (uttalas Ruanda) och tagit bilden, säger hon och visar porträttet av gorillan som snällt tittar rakt in i kameran.
- Det är ledarhannen för en av flockarna. Han är äldst och störst av dem alla med silvergrå rygg.

Gorillorna som lever på 3.700 meters höjd i de otillgängliga bergen i centrala Afrikas tropiska regnskog är bara 280 till antalet. De är de enda som finns kvar av det utrotningshotade släktet, förutom ett hundratal som finns i Uganda.

I Rwanda levde forskaren Dian Fossey bland gorillorna under lång tid tills hon fick halsen avskuren för fyra år sedan (det är om hennes liv filmen ”De dimhöljda bergens gorillor” handlar). Vid hennes forskningscenter finns fortfarande några grupper gorillor.

Nästan lodrät klättring
Med guider tas små turistgrupper om sex personer varje dag upp till gorillorna för en titt på nära håll. Klättringen, som nästan är lodrät, tar mellan fem och sju timmar varje gång och vägen tillbaka är förstås lika lång. En timme åt gången får turisterna möta gorillorna.
- En av guiderna har en machete att hugga sig fram med. Han banar väg för gruppen. Den andre bär på ett stort gevär. Trakten är nämligen livligt trafikerad av sura elefanthannar och vattenbufflar som stötts bort ur sina flockar. De anfaller direkt!
Anfaller gör däremot inte gorillorna. De är vänligt sinnade och nöjer sig med att njuta av tillvaron och mumsa på blad och stjälkar.

När Alicia för sex år sedan fyllde femtio år fick hon en stor summa pengar i gåva av sina arbetskamrater. Dem satte hon raskt in på ett konto kallat ”Vattenhålet”. Bankdirektören skakade på huvudet. ”Ja, se tjejer!” Några år senare, närmare bestämt 1986, hade Alicia fått ihop tillräckligt med pengar för en tre veckors ”Operation gorilla” till Kenya, Rwanda och Zaire med ”Äventyrsresor”.
- Det var fantastiskt! Man kom fram, satte upp sitt tält och lagade frystorkad mat hemifrån. Packningen delade vi mellan oss, säger Alicia som delade tält med en annan kvinna.
- Hon tog en konjak varje morgon och jag tog en whisky. För magen, förstås…

Hamnade på operationsbordet
Så kom då dagen när Alicia iförd regnställ och gummistövlar för första gången skulle bege sig uppför bergen för att möta gorillorna. Videokameran surrade mot både lejon och elefanter, men efter sju timmars tung klättring på den höga höjden gav hon upp och vände.
- Jag var lika grön i ansiktet som vegetationen runt omkring. Visserligen hamnade vi mitt i den stora Susaflocken på omkring 30 djur men jag var så omtöcknad att jag aldrig riktigt fattade att jag var där.

Resan gav mersmak och väl hemma började sparandet på nytt. För två år sedan var det dags igen.
- Den gången hann jag bara slå upp tältet. Sedan drabbades jag av så häftiga buksmärtor att jag till sist fick föras till sjukhus i Nairobi, berättar Alicia som lades på operationsbordet i sista stund med bukhinneinflammation på grund av brusten blindtarm.
- Vilket sjukhus! Där var så rent och fint! Varje morgon kom sjukhusdirektören och frågade ”How are you little one?”. Jag var totalt förvirrad när jag först vaknade upp ur narkosen. Jag trodde att han var min far. Far var till hälften engelsman och talade ofta till mig så på engelska.
- ”Oh, father”, yrade jag.

Tredje gången gillt!
Några dagar efter operationen orkade Alicia ringa sina tre döttrar hemma i Sverige. Arbetskamraterna på TV meddelades och Expressen fick nys om saken. En morgon stod följaktligen en kamerabehängd liten indier vid Alicias säng.
Bilden togs och här hemma spred kvällspressens löpsedlar om Alicias strapatser i Centralafrika.

Alicia blev kvar på sjukhuset några veckor och när hon till sist klev ombord på planet hem, gjorde hon det tillsammans med sina ursprungliga reskamrater. Först efter tre månaders konvalescens kunde hon återgå till jobbet.
- Jag var verkligen dålig och orkade absolut ingenting. Mest låg jag på soffan och sov.

Envis som få reste Alicia åter till Rwanda bara några månader senare. Många skakade på huvudet men den här gången kom hon hem med en lyckad videofilm om sitt äventyr.
- När man är där uppe så är det ledahannen man umgås med. Silverrygg är chefen och man ingår helt enkelt i hans grupp. Om honom och ungar uppför sig illa kan de få en rejäl dask. Oss människor rör de inte förutsatt att vi sköter oss. Man blir otroligt ödmjuk inför dem, säger Alicia.

Tillbaka igen med filmteam
Gorillorna kommer ofta mycket nära människorna men all form av beröring är strängt förbjuden. Gorillornas likhet med människor gör smittrisken mycket stor. Djuren drabbas lätt av infektioner som kan vara direkt förödande.
- Det finns en veterinärstation som bara tar hand om dessa gorillor.

Alicias videofilm visades i Björnes Magasin och själv blev hon som besatt av tanken på att resa tillbaka med ett riktigt filmteam. Filmaren Olle Hallberg och ljudteknikern Roland Sjögren ställde upp.
- De är två gamla stötar som varit lika länge på Sveriges Radio som jag. De trodde på mig när inga andra gjorde det, säger hon tacksamt.

För fjärde gången slog Alicia alltså upp sitt tält i Rwanda. Med TV:s tunga utrustning skulle teamet än en gång ta sig upp till gorillorna.
- Man orkar gå mellan tre och tjugo steg i taget. Sedan måste man stanna för att försöka hämta andan. Första dagen tvingades Roland vända men nästa dag gick det bättre. Under klättringen orkade vi tyvärr aldrig filma. Några få stillbilder berättar istället om vår färd genom djungeln. Det är svårt annars att förstå hur otillgänglig terrängen är.

Väl framme möttes Alicia och hennes team av de vid det här laget ganska välkända gorillorna. Där var Silverrygg, där var ”punkaren” och hans mamma och där var alla de andra i flocken.
- Vi hade tur och mötte dem på en äng på självaste midsommarafton. Det var imponerande att se den där två meter långa bjässen Silverrygg på 200 kg gå omkring där uppe. Normalt lever ”mina” gorillor inne i bushen.

- En dag låg jag på marken bredvid ”punkarens” mamma och fotograferade henne. Vi fick en otroligt nära kontakt med varandra. När vi hade talats vid en stund och tittat varandra djupt in i ögonen, tröttnade hon på mig. Slött rullade hon runt, lade sig på rygg i solen och somnade! Tala om förtroende, säger Alicia lyckligt. Något helhjärtat stöd från TV fick Alicia inte för sin expedition, men väl 122 000 kr att börja med. Själv gick hon till banken och tog ett lån på 175 000 kr samtidigt som hon skrapade bankboken ren från spakapitalet på 25 000 kr.

Måste försöka sälja filmen
- Det var förverkligandet av en dröm och då får det kosta! Jag är lika stolt över mina gorillor som andra någonsin kan vara över en villa eller bil de lånat ihop pengar till.
- Produktionskostnaden blev totalt 340 000 kr. ”Mitt i naturen har visat filmen och nu måste jag försöka sälja den utomlands också för att få projektet att gå ihop.

Sitt äventyrliga sinnelag tror sig Alicia ha ärvt efter sin far. Det går bland annat också igen hos en 80-årig halvsyster som i dagarna tänker ta sig en tripp till Bali och Java. Fadern var en ivrig kappseglare som inte backade för några vådliga färder. Ivar Lignell, som han hette, var en gång stenrik skeppsredare i Göteborg. Han förlorade allt han ägde och hade i en satsning på kolbåtar 1931. Dessutom övergavs han av sin hustru och förlorade därmed sina sex barn.

- Pappa kom till Stockholm med en frack, en smoking, en hög hatt och en väska full med aktier. De kunde kanske komma till pass, tänkte han. Hans enda kontakt i stan var Karl-Gerhard. När andra vände pappa ryggen ställde Karl-Gerhard upp och hjälpte honom börja om från början, berättar Alicia. Hennes far hade varit en generös mecenat före kraschen och bland sina vänner kunde han räkna den tidens stora skådespelare och konstnärer.
- Pappa träffade min mor på en restaurang här i stan. Hon var 19 år yngre och hade också ett havererat äktenskap bakom sig. Jag blev deras kärleksbarn. Sju år senare fick jag ett syskon som dog vid födelsen. Det var naturligtvis en svår tragedi.
- Jag fick aldrig ta del av den där förlorade förmögenheten men jag tror att jag fick den allra lyckligaste av barndomar.

Gick på teaterskola
Tidigt gick Alicia på teaterskolor. Hon ville bli skådespelerska och prövade in på Dramatens elevskola där hon körde i andra provet. Året därpå skulle hon försöka igen men av familjeskäl blev det aldrig av. I stället hamnade hon i Frankrike där hon sålde skandinaviska resor till turister som ville se midnattssolen och åka Hurtigrutten.
- Det var 1959 och TV-mediet slog igenom allt mer. Från Frankrike skrev jag ett brev hem till TV. Jag berättade hur duktig jag var och reste sedan hem för att jobba hos Sven Sjönell på televisionen. Jag avancerade snabbt och efter en tid var jag sekreterare åt Per-Martin Hamberg. Ganska snart fick jag börja arbeta som hallåa.
- Jag satt där i TV-rutan, uppmålad och med svinrygg och tyckte att jag var så tjusig. Det tyckte inte Per-Martin Hamberg. Han tyckte att jag såg ut som en skolfröken. Det var bara pekpinnen som fattades, sa han. Det blev väl bättre med åren, får man hoppas.

Så småningom gifte sig Alicia och blev mamma till Lotta, Johanna och Petronella, idag 27, 26 och 23 år gamla. Tillsammans med dem förverkligade hon så småningom några av sina drömda äventyrsresor.

På äventyr med döttrarna
- Tillsammans med Lotta liftade jag genom Israel. Johanna och jag luffade i Grekland och med Petronella for jag på en alldeles vanlig sällskapsresa till Mallorca. Det var vansinnigt roligt. Vi åkte på rundturer och handlade Pärlcollier där guiden sa att vi skulle göra det. Vi sjöng samtidigt med alla andra och tittade ut genom bussfönstret när de sa att vi skulle göra det. Jag kände mig precis som Sif Ruud i Sällskapsresan, skrattar Alicia.

Alicia är som bekant fortfarande kvar på Sveriges Television och om nätterna talar hon till oss från nattradion. Hon hallåar fortfarande enligt en vaktlista men hoppas bli fast knuten till musikradion från och med hösten. Dessutom har dottern Johanna just debuterat som TV-hallåa hon också!

Hade Alicia varit 40 och inte 56 skulle yrkesvalet framöver ha blivit ett annat, säger hon. Då skulle hon sökt forskningspengar för att få leva med sina gorillor något halvår åtminstone.
- Men ingen satsar på mig. Jag är kvinna, för gammal och inte tillräckligt kunnig. Entusiasm kommer man långt men och tyvärr inte tillräckligt långt.
- Jag ska åka tillbaka till Rwanda ännu en gång för ett besök på forskningsstationen. När en av Dian Fosseys gorillor mördades bildades en fond till förmån för gorillorna. Jag vill bli dess representant i Skandinavien.
- Sedan har jag ett nytt äventyrsprojekt på gång. Så snart kassan tillåter ska jag och min yngsta dotter Petronella fara till Indien. Det landet har en kultur som fascinerar mig mycket.
- Där ska jag sätta mig på en elefantrygg och leta efter tigrar…