Allas Veckotidning
Nr 12, 2012
Cecilia Eriksson om Tsunamin och de tre härdsmältorna i fukoshima...
När rummet på universitetet där Cecilia forskade plötsligt började vibrera insåg hon att det var allvar.
Jättelika vågor sköljde in över land och radioaktiv strålning läckte ut. Cecilias mål var ett enda - att rädda de värst drabbade.
Nyhetstelegrammen duggar fortfarande tätt från Japan om jordbävningarna och tsunamin den 11 mars och den efterföljande kärnkraftskatastrofen i Fukushima Daiichi med minst tre härdsmältor jämförbara med den i Tjernobyl 1986. Hus sopades bort, bilar och tåg bara försvann och 10 000-tals människor rapporterades saknade och döda.
Cecilia var där när jordbävningen skakade Japan
- Vi körde i tio timmar för att rädda
liv...
Av Monica Antonsson
Foto: Said Karlsson, privatbilder
Jättelika vågor sköljde in över land och radioaktiv strålning läckte ut. Cecilias mål var ett enda - att rädda de värst drabbade.
I dag är stora delar av kusten är ödelagd och de radioaktivt nedsmutsade områdena stora. Hur stora är det väl ännu ingen som riktigt vet. Den förbjudna zonen runt kärnkraftsverket är 80 kilometer i diameter. Hundratusentals människor är evakuerade och hemlösa, inkvarterade varhelst de kunnat få ett tak över huvudet. Infrastrukturen är sargad och arbetsplatser är bortsopade. Till det kommer nu strålningen som förgiftar grödor och betesmarker vilket gör maten radioaktiv med allt vad det innebär. Den strålning som läcker ut motsvarar 168 Hiroshima-bomber vilket har fått premiärminister Naoto Kan att avgå.
Samtidigt rullar livet på ungefär som förut i det övriga Japan. På ytan är lugnet återställt även om trippelolyckan är på allas läppar.
- Det dröjde länge innan omfattningen av katastrofen sjönk in, säger Cecilia Eriksson, 34, som är doktor i biologi och gästforskare vid Hamamatsu University Medical School of Medicine omkring 30 mil söder om Tokyo.
- Det kändes som om hela Japan var i chock. Men vi har internet numera. Det är en avgörande skillnad mellan Tjernobyl 1986 och Fukushima 2011. Man får information direkt om efterskalv och stålningsnivåer. Det är dessutom lätt att nå varandra och ge stöd. Här skäms man mest inför omvärlden för att japanska reaktorer släpper ut radioaktivitet. Och somliga menar att vi alla av solidaritet med de drabbade borde äta den mat som odlas i katastrofområdet.
Följde ingivelsen
Samtidigt rullar livet på ungefär som förut i det övriga Japan. På ytan är lugnet återställt även om trippelolyckan är på allas läppar.
- Det dröjde länge innan omfattningen av katastrofen sjönk in, säger Cecilia Eriksson, 34, som är doktor i biologi och gästforskare vid Hamamatsu University Medical School of Medicine omkring 30 mil söder om Tokyo.
- Det kändes som om hela Japan var i chock. Men vi har internet numera. Det är en avgörande skillnad mellan Tjernobyl 1986 och Fukushima 2011. Man får information direkt om efterskalv och stålningsnivåer. Det är dessutom lätt att nå varandra och ge stöd. Här skäms man mest inför omvärlden för att japanska reaktorer släpper ut radioaktivitet. Och somliga menar att vi alla av solidaritet med de drabbade borde äta den mat som odlas i katastrofområdet.
Följde ingivelsen
Cecilia har sina rötter i stockholmsförorten Vallentuna. Där växte hon upp, gick i musikskola och sjöng i kör. På gymnasiet gick hon teknisk linje med bygginriktning och drömde tämligen brokiga drömmar om sitt yrkesval.
- Jag funderade på att bli advokat, journalist, psykolog, lärare, byggmästare och…
Cecilia utexaminerades som civilingenjör vid Kungliga Tekniska Högskolan. Hon skrev sin doktorsavhandling om proteiner och doktorerade i bioteknik 2009.
- Människokroppen har omkring 25 000 proteiner och många sjukdomar beror på att patienten har onormala nivåer av dessa ämnen. I min grupp tittade vi på nivåerna av olika protein och jämförde normal och cancersjuk vävnad för att se vilka proteiner en drabbad person har för mycket eller för lite av. Allt för att hitta möjliga lösningar till nya behandlingar.
Det var efter ett besök hos en kompis i Tokyo som Cecilia bestämde sig för att söka stipendium för att få forska där. Varför vet hon egentligen inte utom att hon har en fascination för landet och den för västerlänningar så annorlunda kulturen.
- Det finns ingen rationell förklaring till varför jag absolut ville hit, säger hon. Jag bara kände i magen att jag skulle följa min ingivelse.
Efter två år i Japan har Cecilia fått ett erbjudande om en tjänst och funderar på hur hon ska göra.
- Jag känner mig orolig för strålningen. Det är största anledningen till att jag ännu inte har bestämt mig. Jag låter mig däremot inte avskräckas av risken för nya jordbävningar.
Cecilia medger att hon då och då längtar hem till föräldrarna Inger och Bertil och brorsan Robin. Men med internet, mail och skype har avståndet mellan världsdelarna krympt.
- Om sanningen ska fram så har vi nog aldrig pratat så mycket med varandra som vi gör nu. Jag tycker det är skönt att vara min egen och just nu är Japan min stora utmaning. Kulturen är spännande och svår att förstå sig på. Landet är väldigt high tech men samtidigt ett urgammalt jordbrukssamhälle som på många sätt är low tech.
Skalv varje månad
Cecilia bor i en forskarbostad på universitetsområdet. Hon är lyckligt lottad, säger hon. De flesta får nöja sig med ett rum på 15 kvadratmeter. Hon har en parbostad och disponerar 40 kvadrat själv.
- När jag efter ett år i Tokyo meddelande mina vänner att jag skulle flytta till Hamamatsu tyckte de att jag lämnade staden för landsbygden. Hur ska det gå, undrade de. Hur ska du klara dig? Men Hamamatsu har 800 000 invånare så jag känner mig inte direkt ensam.
Cecilia berättar om sitt arbete i ett projekt vars mål är att lösa gåtan Parkinsons sjukdom.
- Vi försöker förstå vad det är som orsakar sjukdomen som innebär att cellerna i det området av hjärnan som styr motoriken plötsligt börjar dö.
På fritiden är det vännerna som gäller för Cecilia. Hon går på yoga och hon stickar halsdukar i en syjunta när deltagarna har tid att träffas.
- Här umgås man inte i hemmen. Umgås gör man på restaurang där varje sällskap får sitt eget rum. Man beställer in smårätter, äter och pratar. Och så älskar jag att sjunga karaoke! Som barn sjöng jag ju i kör, nu drömmer jag ibland om att få sjunga med ett band.
Cecilia var väl medveten om risken för jordbävningar när hon kom till Tokyo. Minst en gång i månaden började jorden skaka.
- Första gången låg jag i min säng. Jag trodde det var grannen som höll på med något men förstod snart att det var ett skalv. Allt vibrerade. Det kändes som att vara nära en sprängning ungefär. När jag kom till jobbet nästa dag var jag helt exalterad. Men mina arbetskamrater var inte imponerade. Det var vardagsmat för dem.
Maten förgiftad
- Jag funderade på att bli advokat, journalist, psykolog, lärare, byggmästare och…
- Människokroppen har omkring 25 000 proteiner och många sjukdomar beror på att patienten har onormala nivåer av dessa ämnen. I min grupp tittade vi på nivåerna av olika protein och jämförde normal och cancersjuk vävnad för att se vilka proteiner en drabbad person har för mycket eller för lite av. Allt för att hitta möjliga lösningar till nya behandlingar.
Det var efter ett besök hos en kompis i Tokyo som Cecilia bestämde sig för att söka stipendium för att få forska där. Varför vet hon egentligen inte utom att hon har en fascination för landet och den för västerlänningar så annorlunda kulturen.
- Det finns ingen rationell förklaring till varför jag absolut ville hit, säger hon. Jag bara kände i magen att jag skulle följa min ingivelse.
Efter två år i Japan har Cecilia fått ett erbjudande om en tjänst och funderar på hur hon ska göra.
- Jag känner mig orolig för strålningen. Det är största anledningen till att jag ännu inte har bestämt mig. Jag låter mig däremot inte avskräckas av risken för nya jordbävningar.
Cecilia medger att hon då och då längtar hem till föräldrarna Inger och Bertil och brorsan Robin. Men med internet, mail och skype har avståndet mellan världsdelarna krympt.
- Om sanningen ska fram så har vi nog aldrig pratat så mycket med varandra som vi gör nu. Jag tycker det är skönt att vara min egen och just nu är Japan min stora utmaning. Kulturen är spännande och svår att förstå sig på. Landet är väldigt high tech men samtidigt ett urgammalt jordbrukssamhälle som på många sätt är low tech.
Skalv varje månad
Cecilia bor i en forskarbostad på universitetsområdet. Hon är lyckligt lottad, säger hon. De flesta får nöja sig med ett rum på 15 kvadratmeter. Hon har en parbostad och disponerar 40 kvadrat själv.
- När jag efter ett år i Tokyo meddelande mina vänner att jag skulle flytta till Hamamatsu tyckte de att jag lämnade staden för landsbygden. Hur ska det gå, undrade de. Hur ska du klara dig? Men Hamamatsu har 800 000 invånare så jag känner mig inte direkt ensam.
Cecilia berättar om sitt arbete i ett projekt vars mål är att lösa gåtan Parkinsons sjukdom.
- Vi försöker förstå vad det är som orsakar sjukdomen som innebär att cellerna i det området av hjärnan som styr motoriken plötsligt börjar dö.
På fritiden är det vännerna som gäller för Cecilia. Hon går på yoga och hon stickar halsdukar i en syjunta när deltagarna har tid att träffas.
- Här umgås man inte i hemmen. Umgås gör man på restaurang där varje sällskap får sitt eget rum. Man beställer in smårätter, äter och pratar. Och så älskar jag att sjunga karaoke! Som barn sjöng jag ju i kör, nu drömmer jag ibland om att få sjunga med ett band.
Cecilia var väl medveten om risken för jordbävningar när hon kom till Tokyo. Minst en gång i månaden började jorden skaka.
- Första gången låg jag i min säng. Jag trodde det var grannen som höll på med något men förstod snart att det var ett skalv. Allt vibrerade. Det kändes som att vara nära en sprängning ungefär. När jag kom till jobbet nästa dag var jag helt exalterad. Men mina arbetskamrater var inte imponerade. Det var vardagsmat för dem.
Maten förgiftad
Men jordbävningen den 11 mars var annorlunda. Cecilia var på jobbet där allt verkligen började röra sig och lokalerna så småningom fick evakueras.
- Vi tittade förvånat på varandra och insåg att det var allvar. På Facebook såg vi att våra kompisar i Tokyo hade det verkligt obehagligt. Sedan kom tsunamivarningen på östkusten och vi fick se hur jättelika vågor sköljde in över land och lämnade ett öde landskap fullt av bråte efter sig. Till sist kom de radioaktiva utsläppen som ingen riktigt tycks veta hur man skyddar sig mot. Kan man gå ut när det regnar? Faller radioaktiva partiklar till marken med regnet? Kan man dricka vatten och äta mat? Många började hamstra bensin och förnödenheter. Ägg och mjölk som snabbt tog slut i butikerna.
Hundratusentals evakuerade i Fukushimaområdet har tagit sin tillflykt till samlingslokaler där de fått tak över huvudet i väntan på en bostad. Svårigheterna är många. Även arbetsplatser har slagits ut så på toppen av allt har många mist sin möjlighet till försörjning. Till det kommer förgiftade grödor och betesmarker som gör i princip all mat radioaktiv.
Cecilia har som så många andra från framför allt södra Japan varit på plats i Tohoku, området som drabbades av framför allt tsunamin, för att hjälpa till. Hennes arbetslag byggde duschar som de fraktade norrut med lastbil. Väl på plats i katastrofområdet monterades de upp vid samlingslokaler där evakuerade trängs. Hon har delat ut leksaker till barn, fraktat ren mat till dem som ingen mat har och dessutom lagat till den. Alltihop koordinerat av den lokale guvernören.
- När vi satt tio timmar i bil för att komma dit tvivlade jag på att det var vettigt. Men när vi stod där och lagade mat till 200 personer som tagit skydd i en gymnastiksal kom fem hemmafruar och ville vara med. Gissa om de kunde hacka kål. Knivarna smattrade mot skärbrädorna och matlagningen gick som en dans. Vi hade väldigt roligt tillsammans.
- Då slog det mig plötsligt att dessa kvinnor inte längre har några hem. De har inte ens en egen kniv att hacka med. Ändå var de ivriga att hjälpa till. För dem handlade det om att hålla näsan över ytan och få en vardag.
Livet går vidare
Cecilia berättar att de evakuerade snabbt fick kläder, filtar och förnödenheter så att de klarar sig nödtorftigt. Hon är förvånad över att de flesta verkar vara i gott skick.
- Det är därför jag tror att verkligheten inte riktigt hade hunnit sjunka in när vi var där. Vår närvaro blev en slags happening. En man började gråta. Tack för att ni inte har glömt bort oss, sa han.
Hela världen har sett bilderna av bråte och total förödelse i Tohoku. Husgrunder gapar tomma och av många större hus står bara stålkonstruktionerna kvar. Uppröjningsarbetet pågår och kommer så att göra i minst ett par år. Man sorterar sopor och tar vara på allt som går att använda. Här och där står berg av kylskåp och allehanda maskiner.
- När solen skiner och havet ligger spegelblankt är det så vackert att det gör ont i hjärtat, säger Cecilia. Nya blommor växer upp och folk försöker leva som vanligt. Jag såg en femåring sitta i ett fönster och titta ut. Där ska han växa upp, tänkte jag. Livet går vidare. Jag är glad att jag fick se förödelsen med egna ögon och göra en pytteliten insats. Det kändes verkligen viktigt och är nog det mest betydelsefulla och hoppingivande jag har varit med om.
Monica Antonsson
- Vi tittade förvånat på varandra och insåg att det var allvar. På Facebook såg vi att våra kompisar i Tokyo hade det verkligt obehagligt. Sedan kom tsunamivarningen på östkusten och vi fick se hur jättelika vågor sköljde in över land och lämnade ett öde landskap fullt av bråte efter sig. Till sist kom de radioaktiva utsläppen som ingen riktigt tycks veta hur man skyddar sig mot. Kan man gå ut när det regnar? Faller radioaktiva partiklar till marken med regnet? Kan man dricka vatten och äta mat? Många började hamstra bensin och förnödenheter. Ägg och mjölk som snabbt tog slut i butikerna.
Hundratusentals evakuerade i Fukushimaområdet har tagit sin tillflykt till samlingslokaler där de fått tak över huvudet i väntan på en bostad. Svårigheterna är många. Även arbetsplatser har slagits ut så på toppen av allt har många mist sin möjlighet till försörjning. Till det kommer förgiftade grödor och betesmarker som gör i princip all mat radioaktiv.
Cecilia har som så många andra från framför allt södra Japan varit på plats i Tohoku, området som drabbades av framför allt tsunamin, för att hjälpa till. Hennes arbetslag byggde duschar som de fraktade norrut med lastbil. Väl på plats i katastrofområdet monterades de upp vid samlingslokaler där evakuerade trängs. Hon har delat ut leksaker till barn, fraktat ren mat till dem som ingen mat har och dessutom lagat till den. Alltihop koordinerat av den lokale guvernören.
- När vi satt tio timmar i bil för att komma dit tvivlade jag på att det var vettigt. Men när vi stod där och lagade mat till 200 personer som tagit skydd i en gymnastiksal kom fem hemmafruar och ville vara med. Gissa om de kunde hacka kål. Knivarna smattrade mot skärbrädorna och matlagningen gick som en dans. Vi hade väldigt roligt tillsammans.
- Då slog det mig plötsligt att dessa kvinnor inte längre har några hem. De har inte ens en egen kniv att hacka med. Ändå var de ivriga att hjälpa till. För dem handlade det om att hålla näsan över ytan och få en vardag.
Livet går vidare
Cecilia berättar att de evakuerade snabbt fick kläder, filtar och förnödenheter så att de klarar sig nödtorftigt. Hon är förvånad över att de flesta verkar vara i gott skick.
- Det är därför jag tror att verkligheten inte riktigt hade hunnit sjunka in när vi var där. Vår närvaro blev en slags happening. En man började gråta. Tack för att ni inte har glömt bort oss, sa han.
Hela världen har sett bilderna av bråte och total förödelse i Tohoku. Husgrunder gapar tomma och av många större hus står bara stålkonstruktionerna kvar. Uppröjningsarbetet pågår och kommer så att göra i minst ett par år. Man sorterar sopor och tar vara på allt som går att använda. Här och där står berg av kylskåp och allehanda maskiner.
- När solen skiner och havet ligger spegelblankt är det så vackert att det gör ont i hjärtat, säger Cecilia. Nya blommor växer upp och folk försöker leva som vanligt. Jag såg en femåring sitta i ett fönster och titta ut. Där ska han växa upp, tänkte jag. Livet går vidare. Jag är glad att jag fick se förödelsen med egna ögon och göra en pytteliten insats. Det kändes verkligen viktigt och är nog det mest betydelsefulla och hoppingivande jag har varit med om.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar