Lotta Engberg

Året Runt

Nr 30, 1990

Vi njuter av Spaniens sköna sol

- medan rabatterna växer igen därhemma

Sitt riktiga hem har Lotta i Skara. Det är dit hon återvänder mellan turnéerna, och det är där flickorna och hon har nära till skogen med alla blommor och svampar. 

Men när Lotta längtar efter omväxling i vardagen, då är det till huset på Solkusten hon far...

__________________________________________________________________________________

Svensk Damtidning 

Nr 24, 1990

Kikki Danielsson bjuder Lotta Engberg med familj på glad grillkväll

Här kan vi koppla av på ett naturligt sätt!

Svensktoppsfavoriterna Kikki Danielsson och Lotta Engberg har hittat sitt perfekta fritidsparadis. 
I den spanska byn Hidalga kopplar de av med sina familjer och njuter av livet och anonymiteten. 

_______________________________________________________________________________

Allas Veckotidning

Nr 52, 2003

Kikki, Bettan och Lotta firar succén med nyårstårta

Tillsammans är vi rena dynamiten!

Vissa blommar en gång, är ack så vackra men försvinner sedan. 

Det gäller inte de tre trallande perennerna Kikki, Bettan och Lotta.

När de folkkära sångerskona i år beslöt att uppträda tillsammans kunde resultatet bara bli succé

Trots att en i trion fick uppträda i rullstol...

Kikki Danielsson, 51, Elisabeth Andreasson, 45, och Lotta Engberg, 40, har dragit fulla hus på Rondo i Göteborg såväl som på Cirkus i Stockholm det senaste året. 

På toppen av sina karriärer, var och en med egen lyskraft, har de lagt in en överväxel och överträffat sig själva. Och det är svenskt så det förslår med en liten gnutta norskt. Bettan bor ju i Oslo numera.

– Vi sa redan från början att vi skulle bli tre schlagerflickor i lyxförpackning, säger Lotta. Och så har det blivit. Vi river inte bara av våra gamla hits rätt upp och ner. Vi blommar ut som artister.

Alltihop började med att Kikki, Bettan och Lotta sjöng kör bakom Magnus Carlsson på Världens Barn-galan för tre år sedan.

– Efteråt gick vi på restaurang, pratade om gamla tider och skrattade, så att vi fick ont i magen, säger Bettan som var den som kastade ur sig idén om en krogshow.
– Något mer tillfälligt som har blivit så kul har jag aldrig varit med om. Tillsammans är vi rena dynamiten!
– Eller tre trallande perenner, säger Kikki. För så sjunger de i öppningsnumret som likt showen i övrigt präglas av humor och självironi. Det är med andra ord en rätt uppsluppen trio som samlas runt tårtan på hotellet, där Kikki och Lotta bor på halvtid, medan Bettan lånar en lägenhet. Tvärs över gatan ligger Cirkus som sedan under höstas har varit deras arena.

Samma ursprung
De känner varandra väl. Kikki och Bettan sjöng utgjorde gruppen Chips i början av 80-talet, då de tävlade i Melodifestivalen och turnerade landet runt med country- and westernmusik.

– Jag, som dittills hade varit fast rotad i den bohuslänska skärgården, flyttade till Stockholm, säger Bettan.

– Hon är fiskardotter, säger Kikki. Vi är av samma enkla ursprung. Jag är en småländsk bondjänta och Lotta är dotter till en jägmästare i Pajala. Det binder oss samman.

Efter Chips blev det revy hos Bosse Parnevik för Bettans del. Där i ensemblen träffade hon Lotta. Kikki mötte kärleken i dansbandsmusikern Kjell Roos och flyttade till Bollnäs. Avstånd har ingen betydelse i en bransch där de flesta ständigt är på resande fot.
– Jag har körat bakom både Kikki och Bettan, säger Lotta. Kikki sjöng ”Bra vibrationer” i Melodifestivalen och Bettan vann med ”La det svinge” tillsammans med Hanne Krog i Bobbysocks. Vi for till och med på Rysslandsturné tillsammans.

Kikki och Lotta har dessutom varit grannar i Spanien. Kikki var gift med Kjell och dottern Emma, 18, var liten. Viktor, 12, föddes senare och hann inte njuta så mycket av den spanska solen. Lotta var redan då mamma till Malin, 16, och Amanda, 15. Hon var dessutom gift med deras pappa Anders Engberg. Bådas skilsmässor hör till Skandinaviens mest omskrivna. Ändå är de vänner allihop. Kikki och Kjell jobbar till och med i samma band.
– Jag har sålt villan och hyrt ett Pippi Långstrumpshus vid vattnet, säger Kikki. Vi har gångavstånd in till Bollnäs nu.
Hon har jobbat så mycket på sistone, att hon ännu inte riktigt har hunnit bo in sig, säger hon. Allt oftare efterlyser små ensamma stunder.
– Jag brukar tända ljus och sätta på musik. Sånt ger mig energi.

Förbjuden kärlek
Kärlekens irrvägar ledde småningom Lotta – via den omskrivna romansen med Christer Sjögren – till Patrik Ehlersson. Kärleken var förbjuden först och de kämpade emot i det längsta. I dag delar de vått och torrt i schlagervärldens vackraste hus vid en fridfull vik av sjön Mjörn utanför Alingsås. Lotta odlar sina grönsaker och plockar sin svamp, när hon inte lagar mat till barnen och deras kompisar.
– Jag beundrar henne verkligen, säger Bettan. Hon har ett stort hus, en stor tomt och massor av tonåringar. Patrik hade ju tre barn med sig i boet. Det är full fart för jämnan.

– Det är därför jag uppskattar att någon gång få vara ensam med min man, säger Lotta. Sådana stunder ger mig verkligen livslust. Och nu är barnen så stora, att de tycker det är riktigt skönt, om vi försvinner en dag eller två.

 
Lotta medger att hon är dålig på att stanna upp. Ofta bränner hon sitt ljus i båda ändarna samtidigt.
– Det alltid är väldigt mycket Lotta, säger Patrik. När jag är ledsen, så är jag fruktansvärt ledsen och när jag är glad, så är jag väldigt glad. Och städar jag, så gör jag det väldigt intensivt. Jag tycker det är tråkigt annars.

Om Christer Sjögren som efter ett halvårs prasslande slutligen kollapsade och avslöjade allt om deras förhållande för både hustrun och resten av världen, säger Lotta ingenting. Det har hon satt en ära i. Möjligen upprepar hon det hon sa som sommarpratare: Den enda bok jag inte kan rekommendera är Christer Sjögrens memoarer. I den har i alla fall jag svårt att skilja på dikt och verklighet.
– Då blev det löpsedlar, skrattar Bettan. Det stod till och med i norska tidningar! ”Lotta i storbråk med sin älskare!” Jag höll på att skratta ihjäl mig.

Framgång och kärlek
Bettan är den som har lyckats klara sig undan de stora svarta rubrikerna. På sistone har hon mest blivit omskriven för, att hon bantade bort 8 kilo före premiären genom att avstå från kolhydrater. Annars är det bara idyll och framgång för hela slanten. Hon flyttade till Oslo 1990 för att hennes norska karriär helt enkelt var framgångsrikare än den svenska. Dessutom träffade hon Tor Andreassen som hon sedan dess delar morgontidningen med. Några år senare kom Anna, 8, och Nora, 6, till världen. Våningen i det vackra sekelskifteshuset vid Karl Johann byttes mot ett hus, där de har gott om plats och en vacker trädgård för barnen att tumla runt i. Det är Tor som sköter marktjänsten därhemma, då hon har den mest lukrativa karriären.
– Vi har det hur bra som helst, Tor och jag. Kärleken är jorden i blomsterpottan, som vi säger i Norge. Vi njuter av varandra och vårt hem, trots att saker egentligen inte betyder någonting. Det gäller att leva i nuet och att sluta sträva efter mer. Varje ny dag är som en gåva.

Bettan är lika populär som programledare i norsk TV som Lotta är i svensk. För en tid sedan fick även Kikki möjligheten att bli en ny Oprah Winfrey.
– Programmen skulle spelas in i Sverige för en dansk TV-kanal. Jag tog aldrig så allvarligt på det. Jag har ingen längtan till den världen än. Först vill jag komma till ro i mitt nya hem.

Inför premiären på Rondo hade Lotta kvalificerat sig till Melodifestivalen. Hon jobbade med Söndagsöppet och satt i sminket, när hon bad producenten, att Kikki och Bettan skulle få vara med. Han gick ut men kom tillbaka efter fem minuter. Jag har talat med Bert Karlsson, sa han. Så nu är det klart.
– Vänta, skrek jag efter honom. Säg åt Karlsson att han måste ringa och fråga tjejerna först. De kanske inte vill.
Lotta fick tag i Kikki samma kväll. Hon lyssnade på låten och sa ja direkt. Bettan svarade inte och nästa morgon lyste krigsrubrikerna från Sveriges alla löpsedlar.
– Till slut fick jag tag i henne i Oslo. Har du läst svenska tidningar idag? Nej, sa hon. Då är det bäst, att du sätter dig ner, sa jag. Hon lyssnade på låten och konstaterade, att det var en vinnarlåt. Vi vinner, sa hon. Vi vinner!

De fick nöja sig med en hedrande tredjeplats men premiären på showen blev en total succé. Och inte blev det sämre av, att den flyttades till Stockholm. Kikki har emellertid haft lite otur. På en semester i Thailand föll hon så illa, att hon fick en spricka i foten. Showen kördes vidare med Kikki i rullstol. Nu har hon armen i band, sedan hon halkat hemma i badrummet och brutit armen på två ställen. Mitellan är emellertid svart och försedd med gnistrande glaspärlor. Kikki är inte den som ger sig.

Akut till sjukhus
– Det viktigaste är att få vara frisk, säger Lotta som verkar piggare än någonsin. Det är förunderligt med tanke på, att hon för en tid sedan fördes akut till sjukhus och fick diagnosen ulcerös colit som är en kronisk inflammation i tarmen.
– Kort kan man säga, att jag var min egen läkare för länge. Nu är jag på benen tack vare medicin. Jag har haft tur. Så är det inte för alla. Många mår väldigt dåligt av den här sjukdomen.

Både Lotta och Bettan är i högform. Det märks inte minst i showen. Bettan hade säkert blivit av med sina kilon även utan bantning. Kikki tar det lite lugnare. Hon har som bekant sin reumatism att tänka på.

Kämpar varje dag
– Hon är starkast av oss alla, säger Bettan och Lotta håller med. Kikki kämpar hårt varje dag och har en otroligt stark livskraft. Jämfört med henne är det som om vi ligger och simmar i gräddfilen. Hon har det tufft ibland. Ändå brinner lågan så starkt, att allt annat rinner av. Då går hon in på scenen och bara lyser.

Tor och flickorna är på plats i Stockholm den här helgen. Tillsammans med Bettan har de handlat kläder, varit på Skansen och Junibacken. Även Patrik är på plats. Han har valt att jobba med Lotta och showen i stället för att spela dansmusik.
– Vi har promenerat flera timmar på Djurgården idag, säger Lotta. På lördagarna, då vi har två föreställningar, brukar Bettan och jag bada bastu, medan Kikki vilar och tar en bit mat. Nästa helg kommer Kjell och barnen från Bollnäs. Det ska verkligen bli jättekul!

Vad som händer efter nyår är ännu en väl förborgad hemlighet. Kikki, Bettan och Lotta har helt enkelt inte bestämt sig än. De prioriterar samarbetet men arrangörerna rycker och drar i dem alla tre. Kanske flyttar de showen till Malmö eller Oslo. Annars kanske den tas på turné genom landet. Den som lever får se.
– Vi brukar sitta och skriva autografer efter showen, säger Lotta. Häromdagen kom en tjej fram och sa, att det hade varit den bästa kvällen i hennes liv. Hon hade dittills mått dåligt av att vara 56 år. Hädan efter skulle hon vara stolt över det, sa hon. Det var häftigt. Tänk att vi kunde förmedla, att det finns en livskraft även i livets middagshöjd och att man kan göra saker, fast man är kvinna och äldre oavsett inom vilket område man är verksam. Det gäller bara att våga!
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

________________________________________________________________________________________

Hemmets Journal
2004 (filen skapad i augusti 2004)

Jag hittar tyvärr inte klippet

Det är dagen efter årets värsta åskväder. Regnet har vräkt ner under sensommarnatten och blixten har slagit ut vattenpumpen hemma hos familjen Engberg-Ehlersson. Vattnet i brunnen stannar följaktligen envist kvar där det är i väntan på en lämplig reparatör. Under tiden får Lotta, Patrik och tonåringarna bäst de kan göra sin morgontoalett nere vid sjön Mjörn. En vik av den tre mil långa sjön letar sig nämligen in här, så de har sin egen strand att tumla runt på. När Lotta slår sig ner för en pratstund med Hemmets Journal, passar Patrik följaktligen på att ta en simtur.

– Vi bor på en underbart vacker plats, konstaterar Lotta om hemmet i Gallvik utanför Alingsås. Just nu pustar hon ut efter Diggeloturnén och allsångskvällarna på Liseberg. Som vanligt har hon lagt i fyrans växel och gett allt hela sommaren. Så gör hon alltid. Hon sjunger och dansar nonstop på scenen och tycks orka hur mycket som helst.

– Äsch, säger hon och viftar bort komplimangen. Tidningarna ringer och vill att jag ska prata om hälsa. Men jag tackar nej. Det vore fel. Jag är hur ohälsosam som helst. Jag både röker och dricker. Det enda jag motionerar med är dammsugaren. Men jag har insett, att jag har en väldigt snäll kropp. Till och med när jag blev sjuk, visade den sig från en vänlig sida.

Lotta pratar om förra sommaren, när hon togs in akut på sjukhus på grund av ulcerös colit, en kronisk inflammation i tarmen, som hon utan att veta om det hade burit på rätt länge. 

– Jag var min egen läkare och till sist gick det inte längre. Och det var ju lika bra det. Nu har jag fått medicin som fungerar. Sjukdomen är inte det minsta handikappande för mig. Men visst har jag fått mig en tankeställare. Idag vet jag, att det viktigaste i livet är att få vara frisk. Många som lever med ulcerös colit har det väldigt jobbigt.

Lotta är lite dålig på att stanna upp och ta igen sig. Kanske var det därför som sjukdomen bröt ut. Hon jobbar hårt och intensivt och bränner sitt ljus i båda ändarna.

– När jag är ledsen, så är jag fruktansvärt ledsen och när jag är glad, så är jag väldigt glad. Detsamma gäller städning. Om jag städar, så gör jag det väldigt intensivt. Jag tycker det är tråkigt annars.

Nu har Lotta emellertid dragit till bromsen och bestämt sig för att andas ut för att få nya krafter. Nu är tid för familj, hus och hem. Hon har rotat sig bra i Västergötland. Ingenstans har hon bott längre än just här. 

– Jag är född i Överkalix och bodde nio år i Pajala, innan vi flyttade söderut 1976. Pappa hade fått jobb som jägmästare i Laxå då. Nu hör jag hemma här i Västergötland, där jag har min familj. Jag har aldrig förstått, varför det skulle vara smartare att bo i Stockholm. Det sägs, att där är närmare till allt, men i Stockholm tar ju allt så lång tid. Den tiden tjänar vi ihop flera gånger om på att slippa sitta i bilkö. För övrigt tar det bara två och en halv timma med tåget till Stockholm.

Lotta plockar ogräs i rabatterna fast det nästan är höst. Hon sätter in kort i fotoalbum och rättar till gardinerna. Det är sånt hon har semestern till. Och så läser hon förstås. Just nu ligger ”DaVinchikoden” på nattygsbordet.

– Vi ska resa bort två veckor, Patrik och jag. Det är skönt att ibland få vara ensam med sin man. Barnen är så stora nu, att de bara är glada, när vi far iväg några dagar. Och de är verkligen duktiga. Jag litar helt och fullt på dem. De har varit ensamma hemma rätt mycket de senaste åren. Först var vi ett år med ”Kikki, Bettan & Lotta” på Rondo i Göteborg. Sedan blev det ett halvår på Cirkus i Stockholm. Och därefter har vi turnerat. Men även om de uppskattar att vi far iväg, så blir de glada när vi kommer hem också. Och nu är det familjens tur för min del. Många hävdar att kvalitet är viktigare än kvantitet i umgänget med barnen. Men det är något motsägelsefullt i det. Kvalitet är givetvis viktigt men jag tror att även kvantitet behövs. Så vi försöker vara tillsammans med våra ungdomar så mycket som möjligt. 

Patriks dotter Jeanette, som har suttit och lyssnat en stund, säger plötsligt att det alltid ska finnas någon hemma i deras hus. Det är de nämligen vana vid.

– Det är jättekonstigt om ingen svarar, när man kommer hem, låser upp dörren och ropar hej.

I huset bor, förutom Jeanette och hennes syskon Daniel och Johnny, även Lottas barn Malin och Amanda. Och så Susanne förstås som är förlovad med Daniel.

– Våra ungdomar bor här för att de vill det, säger Lotta. Och för att vi vill det. Vi har dessutom birmakatterna Eva och Sara och så birmaskogskatten Gorby som är ett kolsvart resultat av en lyckostund på jorden. Vår gula labrador Fame hör självklart också till familjen. 

Lotta och Patrik hittade sin drömtomt 1995 och började själva rita sitt ovanligt vackra hus. Kraven var, att det skulle finnas plats för deras stora familj och dessutom passa in i den vackra skogsgläntan vid sjön Mjörn. Då hade kärleken just slagit till - efter att de hade varit spelkamrater i samma dansband sedan 1992 – och de hade bestämt sig för ett liv tillsammans. De fick hjälp med ritningarna av en arkitekt och året därpå kunde de flytta in. Resultatet är något alldeles extra. Det vackra huset har ingång på baksidan, vinklar, burspråk och vrår och stora panoramafönster mot sjön. Runt huset har de dessutom en stor altan med uteplats och utomhusjacuzzi.

– Det har väl hänt, att vi har badat, när det varit någon plusgrad, men det är allra häftigast med rykande, heta bad mitt i vintern, när det är snö och is.

På sluttningen ner mot sjön har Lotta sina grönsaksland. Hon odlar potatis, sallad, lök och allt annat som hon tycker är gott att skörda och bära in till kastrullerna. Likaså plockar hon svamp i skogen och tillreder den efter bästa förmåga.

Att Lotta sätter kärleken i första rummet torde inte vara någon nyhet. Alla minns TV-serien Kär & galen som hon gjorde tre vårsäsonger i rad. Kärlekspar fick tävla mot varandra och de som vann fick gifta sig i TV. Kanske var det början till den renässans vi nu ser av påkostade bröllop med stora kalas och bröllopsresor till fjärran land.

– Det tror jag inte, säger Lotta. Programmet var ju väldigt spektakulärt men så här i efterhand tycker jag nog, att vi tog vara på känslorna och gjorde det rätt fint.

Det händer att hon träffar sina brudpar, när hon turnerar runt om i landet. Somliga till och med umgås hon med.

– Det är bara några veckor sedan under Diggeloturnén som jag träffade ett av paren. Det är väldigt kära återseenden.

Själv har Lotta gift sig två gånger. Första gången svarade hon ja till Anders Engberg i Skara domkyrka. Hon bar en vit, vacker klänning och hade 70 gäster på middag på slottet. Andra gången gifte hon sig med livskamraten Patrik som simmar omkring nere i viken.

– Vi hade bjudit 25 vänner på kräftskiva. Det gör vi varje år och traditionsenligt börjar vi med att spela lite golf på en korthålsbana. Ingen av oss kan spela golf, så vi beter oss och har väldigt roligt åt varandra.

Vid golfbanan finns emellertid också ett litet kapell och det var där det i största hemlighet hade ordnats för bröllop.

– Våra bröllopsgäster var klädda i keps, shorts och gympadojor, säger Lotta. Från början hade vi tänkt att också vara det, men barnen protesterade. De tyckte att vi skulle klä oss fina.

Den gången gifte sig Lotta i en krämfärgad klänning som var med i just Kär & Galen.

– Det var ofta så, att även de som kom tvåa och trea i programmet ville gifta sig. De ville låna klänningar men det fanns förstås inga. Så jag köpte två brudklänningar som jag i tre års tid lånade ut. Det var en av dem jag gifte mig i, så den var kemtvättad i många omgångar. Men det blev vi i alla fall och det är vi väldigt glada för. Vi trivs mycket bra tillsammans.

Lotta håller just nu på att spela in en platta tillsammans med sångaren Jalle Karlsson på temat kärlek och bröllop. Det är traditionella sånger i ny tappning såväl som moderna.

– Det blir mannens sång till kvinnan och kvinnans sång till mannen. Där björkarna susa gör vi exempelvis som duett. Så småningom vill jag göra ett konsertprogram av det här. Jag är lite sugen på att prata mer och då är kärlek ett bra tema. Jag står ju vid ett vägskäl som artist, när jag nu efter 17 år har slutat med dansmusik. Inte för att jag är trött på att sjunga eller trött på danspubliken. Jag är bara väldigt led på att sitta i turnébuss.

Patrik, som förr var musiker i Lottas band, jobbar fortfarande vid hennes sida. Ibland kompar han henne och ibland är han ljudtekniker. 

– Man måste gå vidare, säger hon. Framför allt måste man förändra sitt liv, så att även privatlivet fungerar. Sjutton år med dansmusik, det är många mil med buss.

Under hösten gör Lotta ett antal konserter och en gospelturné med en kör från Malmö. Därefter följer ”Så ska det låta” och turnén On Stage tillsammans med Elisabeth Andreassen, Charlotte Nilsson, Andres Esteche och Niclas Strömstedt. Men dessförinnan är det alltså semester.     

– Patrik och jag tog jägarexamen i våras. Jag har funderat på det i flera år, för att jag har flera gånger varit med pappa i skogen och drevat. Har vi tur, så får vi åka upp till norrland och gå på jakt med morbror Kjell. Jag är sugen på att sitta på pass men vet faktiskt inte om jag vågar skjuta. Åtminstone inte första gången…
Monica Antonsson

 _____________________________________________________________________________

Allas Veckotidning
Nr 29, 2005

Lotta Engberg sjunger Göteborgs lov

Sommaren är bäst här i Väst

Sveriges bästa nöjespark ligger i väst. Lotta tvekar inte och statistiken talar för att hon har rätt. Om också allsångskvällarna på Liseberg, som hon själv leder, är bäst vill Lotta inte säga.
Däremot lovordar hon hela Göteborg - staden som vunnit en norrländskas hjärta.

Efter fjolårets succé på Liseberg har Lotta Engberg, 41, seglat upp som en ny svensk allsångsfavorit. Om programmen hade sänts i TV, hade hon kanhända utgjort ett rejält hot mot kollegorna i Stockholm. Det kan vara något för TV4 att tänka på. Speciellt som svenska folket aldrig tycks få nog av allsång. För staden Göteborg är ”Lotta på Liseberg” ett riktigt lyckokast. Tusentals och åter tusentals turister strömmar till för att få vara med. 

– Allsångskvällarna är just nu det roligaste som finns, säger Lotta som själv knåpar ihop sommarens tio program tillsammans med kapellmästare Curt-Erik Holmqvist.

– Vi har olika teman varje kväll. När det är Beatlestema sjunger vi allsång på ”Yesterday” och när det är 80-talskväll klämmer vi i med ”We are the world”. Vi har dessutom italiensk afton och Elviskväll. Då får vi besök av Elvis gitarrist James Burton och - Christer Sjögren.

Lotta gör en konstpaus och skrattar spjuveraktigt. Hon vet att nyheten med tanke på deras gamla romans kräver sin förklaring.
– Vi är bästa vänner numera, säger hon. Varken mer eller mindre. Det som en gång var finns inte mer. Det är löjligt att skriva om det nu.

Bland sommarens artister på Liseberg märks Charlotte Perrelli, Shirley Clamp, Siw Malmkvist, Harpo och Billy Swan.
– Det är han med ”I can help” du vet, säger Lotta. Men alla artister är inte bokade än, så vi har fantastisk roliga timmar på kontoret, Curt-Eric och jag.

  

Störst av alla
Lotta sitter på ett hotellrum i Stockholm och berättar. Hon är här för ett antal framträdanden och en presskonferens om en kommande julshow. Vid hennes sida sitter maken Patrik Ehlersson, 40. De jobbar ihop. Han kompar henne ibland och ibland sköter han tekniken.
– Liseberg är Sveriges största folkpark, påpekar han. Den är tio gånger större än Gröna Lund med stora gröna ytor mellan attraktionerna.

– Den är dessutom är Sveriges i särklass vackraste park, påpekar Lotta. Där finns gott om plats för utflykter med picknickkorg. Man kan dansa på Polketten varje dag till dansband, gammeltjo, salsa eller samba. Och man kan lyssna på musik i Paviljongen. Där sitter alltid någon och spelar. Det finns restauranger och attraktioner som åker upp och ner, fram och tillbaka, högt och lågt. Det är 
visserligen inte min grej. Jag är fullt nöjd med farfarsbilarna.
– Grönan hade 1,2 miljoner besökare förra året, säger Patrik som har läst på och kan statistiken. Till Liseberg löste 3,2 miljoner besökare biljett.

Det är Stora scenen, med 2 700 stolar för sittande publik, som gäller för ”Lotta på Liseberg”.
– Första kvällen kom 3500 personer. Det var alldeles fantastiskt, tyckte vi. Men ryktet gick och allt fler ville sjunga allsång, så sista kvällen trängdes 11 000 personer framför scenen. Och att TV inte är med, är nog bara bra. Som det är nu, får vi själva hitta på, vad vi ska göra i programmen.

Lotta sjunger emellertid inte bara allsång i sommar. Hon åker land och rike runt med turnén Diggelo också, vilket innebär att hon showar med kollegor som Lasse Holm, Elisabeth Andreassen, Agneta Sjödin, Sanna Nielsen, Fame, Thomas Pettersson och - Christer Sjögren.

Mysiga kaféer
– Allsången är ju bara en kväll i veckan, säger hon och låter som att hon har gott om energi att ta av. I vilket fall som helst, så har hon blivit något av en ambassadör för Göteborg, trots att hon är född i Överkalix och bodde nio år i Pajala, innan familjen flyttade till Västergötland 1976.

– Det är ju 30 år sedan, suckar hon. Jag hör hemma här, där jag har min familj. Patrik och jag bor med alla våra barn i Gallvik vid sjön Mjörn utanför Alingsås. Där trivs vi och där tänker vi bli kvar. Men vi åker gärna in till Göteborg som har så många härliga smultronställen. Ett av dem är Haga som är en riktigt gammal fin stadsdel. Där ligger Hagabadet, som byggdes för att hagaborna skulle ha någonstans att tvaga sig och där finns små, mysiga kaféer. Jag åker gärna dit och fikar med mina kompisar. Jag älskar att fika och beställer in kaffe utan socker men med mjölk. Till det tar jag en bulle, ett wienerbröd eller en bit moccatårta. Jag och mina vänner fikar ofta i Alingsås också. Staden är ju känd för sina bagerier och 22 fikaställen. Jag har ofta undrat hur det kommer sig, att staden har så många kaféer och fått förklaringen, att alingsåsborna äter sin frukost på kafé.

Det gamla Hagabadet är numera ett lyxigt spa för kroppens välbefinnande. Lotta och Patrik åker därför gärna dit för en stunds avkoppling.

Njuter tillsammans
– Det är verkligen ett ljuvligt andningshål, säger hon. Men vi går inte in på gymavdelningen, Patrik och jag. Vi föredrar morgonrocksavdelningen. Där blir vi väl omhändertagna med örtbad, massage och ansiktsbehandling. Man ska visserligen boka in sig i förväg, men vi brukar glömma bort det. Så vi tar det som blir kvar åt oss. Det spelar ingen roll, vad det blir. Det är skönt alltsammans.

Lotta och Patrik har det ovanligt bra tillsammans. Det syns alldeles tydligt. Kanske beror det på, att de genom kvalitetstid som stunderna på spaanläggningen i Haga odlar sin kärlek. 

– Vår kärlek behöver inte odlas, säger Lotta. Men vi är noga med att ta hand om den. Som till exempel i går kväll, när vi stannade på hotellet i stället för att gå ut på stan och roa oss. Vi beställde upp mat, åt på tu man hand och satte oss framför TV:n och myste.

Såväl Lotta som Patrik gillar skaldjur i alla former. Kanhända var det hummer, musslor och krabba som stod på menyn?

– Vi äter ofta både räkor och krabbor. Men inte i Stockholm! Skaldjur ska vara färska och nyfiskade som de är i Göteborg. Annars får det vara. Har man en gång handlat skaldjur i Feskekörkan, så vill man inte handla det någon annanstans sedan. Feskekörkan är ungefär som Östermalmshallarna här i Stockholm. Man går in i olika små butiker och handlar. Sedan går man ut med en stor påse skaldjur. I Stockholm äter vi annat. Här finns bara ett slags skaldjur och det är ägg!

Klarade katastrofen
Lotta och Patrik har köpt sig ett hus i semesterbyn Phuket Village i fiskebyn Ta Ma Traoh på nordöstra Phuket Island i Thailand. Huset är ett av flera som byggts av svenska Maria Florén från Göteborg och hennes thailändske make Narin. Husen klarade sig undan skador i flodvågskatastrofen, men Lotta kom ändå att beröras.

– Vårt hus var under byggnad, när katastrofen inträffade. Byggmästaren hörde av sig och fick klartecken att använda huset som evakueringshus för överlevande svenskar som hade förlorat precis allt. Vi skickade ner pengar, så att han skulle slippa stå för allt själv. Därför togs skadade omhand i våra hus. De fick mat och tröst och hjälp att ringa hem. Själva satt vi som de flesta andra framför TV:n i fem, sex dagar, innan vi förstod omfattningen av det som hade hänt.

Efteråt bildades en stiftelse inom vilken Maria och Narin Florén byggde ett barnhem för ett hundratal thailändska barn i området som blivit föräldralösa. Marken skänktes av munkarna i stadens buddisttempel.
– Det kändes självklart för oss att hjälpa till med det också, säger Lotta som tillsammans med traktens borgmästare invigde barnhemmet i februari.

Under våren har Lotta varit rektor för Bert Karlssons Fame Factory i Skara. Det har gått som en dokusåpa i TV3, där vem som helst alltså har kunnat se henne tampas med skivbolagskungen. Det har slagit gnistor ibland men med kärlek, som hon säger.
– Det jobbet var verkligen jätteroligt. Får jag frågan på nytt, ställer jag kanhända upp. Jag förstod, att jag skulle bli väldigt engagerad i ungdomarna. Man bor ju där och lever tätt tillsammans. Efteråt har vi fortsatt att träffas och några kommer att medverka i ”Lotta på Liseberg”.

Som symbol för Göteborg väljer Lotta det vackra 1700-talsskeppet Ostindiefararen Götheborg som är en kopia byggd av entusiaster. Hon ligger i varvsområdet med storslagen utsikt över stadens hamninlopp.
– Drottning Silvia invigde båten och jag tror, att man kan få en guidad tur ombord. De söker fortfarande sponsorer och jag stöder projektet.

En dubbelgångare
Verklighetens Ostindiefararen Götheborg for från Sverige till Kina, när det begav sig. Den 12 september 1745 kom hon tillbaka efter nära två år till sjöss. Hon var hårt ansatt av väder och vind då. Besättningen var likaså sliten men förväntansfull inför återkomsten. Seglatsen fick emellertid ett snöpligt slut, för fartyget gick på grund mitt i hamninloppet och sjönk som en gråsten med hela sin last som lär ha varit värd lika mycket som hela nationalbudgeten. 

Nu har båten fått sin dubbelgångare som om allt klaffar avseglar mot Kina i oktober. Då är ”Lotta på Liseberg” redan över och hon har övergått till att göra konserter med sångaren Jalle Karlsson under titeln ”Kär men inte helt galen”, framträdanden med Malmö Brandkårsorkester och shower med Elisabeth Andreassen. Och till jul kommer alltså en show med titeln White Christmas på Infra City i Upplands Väsby tillsammans med Magnus Carlsson.
– Och så blir det Jul-Lotta på Liseberg förstås, säger Lotta och skrattar gott åt namnet. Så kallar vi nämligen vinterns fyra allsångskvällar i november och december i samband med julmarknaden på Liseberg.
Monica Antonsson

_________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning
Nr 16, 2009

Efter operationen ser Lotta Engberg fram emot att fira påsk

Hela familjen är med i stora godisjakten

När populära Lotta Engberg försvann från Bingolotto några veckor trodde många att det var för att ta välbehövlig ledighet.
Bortovaron berodde i stället på att en knuta i underlivet måste tas bort. Och ett sådant ingrepp sätter sina spår...

Lotta Engberg och Patrik Ehlersson har firat påsk i semesterhuset i Phuket Village i Thailand de senaste åren. Men sedan Lotta tog över programledarrollen i Bingolotto är det inte tal om semester så här års. I år får Thailand helt enkelt vänta. 

– Ja, vi blir hemma, säger Lotta när Allas Veckotidning hälsar på under en repetition i bingolottostudion i Göteborg. Den förestående påsken med färggrant påskris och vackra ägg fulla med godis sätter sin prägel på stämningen. Lotta är klädd i gult och sprider som vanligt idel glädje omkring sig. Sådan är hon. Glad, proffsig och ytterst generös.  

– Patrik säger att jag är så mycket hundra procent, säger hon och slår sig ner i programledarstolen. En av hennes största schlagersuccéer heter just "Hundra procent" och hon kan alltså liknas vid låten.

– Jag har stort behov av att ha roligt själv så jag är glad för det mesta. Utom när jag är ledsen förstås. Då lipar jag. Det händer att jag går från den ena ytterligheten till den andra.  

En ny frihet
Att Lotta och Patrik blir hemma i år betyder förstås att de samlar barnen omkring sig för att fira påsk. Det är i och för sig inget ovanligt med det. Familjen brukar ofta samlas i den vackra strandvillan vid sjön Mjörn utanför Alingsås. Det är heller inte ovanligt att de lagar mat, äter och umgås tillsammans. Lottas döttrar Malin och Amanda och Patriks barn Jeanette, Daniel och Johnny är vuxna nu och utflugna ur boet.

– Och så har vi Susanne som är förlovad med Daniel. Hon bodde här några år så vi räknar även henne till barnen. Amanda, Jeanette, Daniel och Susanne bor i Göteborg. Johnny jobbar i Oslo och Malin pluggar till läkare i den gamla hansastaden Gdansk i Polen.

Lotta och Patrik har varit där och hälsat på. Det är hur fint som helst och ser ut ungefär som i Gamla stan i Stockholm, säger hon.

– Malin är faktiskt den enda som har sitt gamla flickrum kvar. Hon både jobbar och praktiserar i Sverige så det händer rätt ofta att hon tar det i besittning.

Att barnen numera står på egna ben innebär en helt ny frihet för Lotta och Patrik. 

– Man slipper ha dåligt samvete till exempel. För även om barnen är stora så känner man ett visst ansvar så länge de bor hemma. Har man sagt att man ska komma hem en viss tid vill man gärna göra det. Patrik och jag har alltid sagt att när barnen är utflugna ska vi ha våra pass i handväskan. Ja, inte Patrik förstås. Han har ingen handväska. Men jag. Det vore ju härligt att kunna sticka iväg utomlands direkt om andan skulle falla på. Nu är bundna av Bingolotto i stället och kan ändå inte åka så långt. Men vi kan stanna i Göteborg och äta middag en kväll om vi vill. Det är inte så dumt det heller. Och tänk att vi handlar oftare nu än förr när vi var så många här hemma. Vad är du sugen på ikväll, kan vi fråga varandra. Sedan åker vi och köper just det. Plötsligt kan vi vara spontana. Vi känner oss väldigt lyxiga faktiskt.

Lotta har även fått mer tid till styrketräning och badminton.
– Vi spelar tillsammans en gång i veckan Patrik och jag. Förr spelade vi med barnen. Nu har allt flera kompisar hängt på. Det blir bara roligare och roligare.

Blir aldrig elak
Lotta är förstås glad över att hon har lyckats rycka upp Bingolotto som onekligen var på fallrepet innan hon tog över. Närmare en halv miljon tittare följer henne varje vecka. Och det är kanske inte så konstigt. Lotta har en stor publik ute i landet sedan dansbandstiden.

– Äsch, säger hon och viftar bort berömmet. Vi är många som jobbar med programmet. Alla ska ha sin beskärda del av framgången. Själv känner jag mig nöjd med själva programmet. Bingospelarna får sitt. Dessutom bjuder vi på underhållning och möten med spännande personer. 

Lotta intervjuar sina gäster under vinjetten "Nyfiken på". Frågorna har hon funderat ut i förväg och skrivit ned på lappar. Allt för att det inte ska bli så journalistiskt, som hon säger. Många av gästerna känner hon privat. Ändå är de ofta nervösa, märker hon.  

– De har helt enkelt ingen koll, skrattar Lotta. Det är därför. Men de kan ta det lugnt. Jag blir aldrig elak. Det är ju underhållning.

När Lotta för några månader sedan sa i programmet att hon skulle vara ledig några veckor trodde de flesta att hon skulle ha semester. I själva verket togs hon in på sjukhus varpå ett myom, en muskelknuta, i livmodern opererades bort.  

– När jag några veckor senare skulle göra mitt första träningspass på gymmet orkade jag ingenting. Men efter ett buksnitt är det viktigt att få igång muskulaturen igen. Inte minst med tanke på sången. Så jag sjunger en liten snutt varje dag för att få rösten i trim.

Det är ingen tvekan om att programledarjobbet i Bingolotto kräver sin kvinna. Förutom repetitionerna jobbar Lotta med förberedelser och administration på kontoret ett par tre dagar i veckan. 

– Jag var egentligen fullt uppbokad när TV4 hörde av sig. Så hösten blev väldigt hektisk efter allsången på Liseberg, Diggilo-turnén, julturnén och allt annat. Nu har jag dragit ned på tempot så i sommar blir det ingen turné. 

Hjälper hemlösa barn
Allsång på Liseberg om måndagskvällarna blir det däremot. Det ryktas till och med om direktsändning i TV den här gången men än är inget bestämt.

– Det ska faktiskt bli skönt att få vara lite ledig. Vi ska grilla med goda vänner och njuta av den svenska sommaren. Vi har ju en båt också. Vi brukar nästan aldrig hinna ut på sjön men i sommar har vi bestämt oss för att ta en tur till Visby. 

Det blir säkert även en semester i Thailand också vad det lider. Huset måste tittas till liksom barnhemmet i Muangmai. Det ligger bara ett stenkast från Phuket Village. Båda är uppförda av svenska Maria Floréns och hennes thailändske make Narin.

– Byn ligger inte vid vattnet så husen stod oskadade efter tsunamin 2004. Maria och Narin lät drabbade svenskar ta sin tillflykt till våra hus. De fick mat och tillgång till telefon i väntan på att kunna ta sig hem. Efteråt var vi många som skänkte pengar till barnhemmet med plats för ett hundratal barn.

Lotta fick inviga barnhemmet i samband med en festlighet något senare. I dag har de barn som blev hemlösa efter tsunamin flyttat ut men nya hemlösa barn har tillkommit.

– Vi brukar ta dem med på en heldagsutflykt med båt. Personalen följer förstås också med. Vi kan ju inte tala med varandra men alla tjattrar på sitt sätt. Och så badar vi. Det är jätteroligt.

En riktig gottegris
Men nu är det alltså Sverige som gäller och Lotta laddar upp inför påsken.
– Som barn var man ju påskkärring med huckle, kvast och kopparkittel. Vi gick ut och knackade dörr på självaste påskaftonen. Sedan gjorde våra bara samma sak när de var små. I dag nöjer vi oss med att bjuda på godis när andra små påskkärringar ringer på.

I Lottas barndomshem samlades familjen för att baka påskbröd och måla ägg. På middagsbordet stod ungefär detsamma som Lotta själv brukar servera. 

– Sillen åker förstås fram på bordet. Och äggen! Och laxen! Och köttbullarna! Efteråt får var och en leta efter sitt godisägg till musik. Det är fågel, fisk eller mittemellan. Sedan spelar man svagt när den som letar är långt från ägget och starkt när den är nära. De flesta letar under möbler och bakom gardiner men bästa gömstället är på en person.

Det brukar ta en god stund innan alla i familjen har fått sina påskägg. Men det gör ingenting. De glada skratten blir många så det är det värt. Lotta erkänner för övrigt att hon är en riktig gottegris. Just nu föredrar hon sega bilar med choklad på.
– Och chokladröra som man rör ihop själv av kakao, socker och grädde! Det är nödlösningen när det är slut i godispåsen.

Efter middagen brukar familjen spela melodifestivalspel på tv:n. Hur det går till avslöjar hon inte men musik lär det innehålla på längden, bredden och tvären.
– Det är jättekul! Jag är väldigt förtjust i allt vad tävlingar heter, säger Lotta som alltid spelar bingolotto själv också i programmet. Det känns viktigt att dela det momentet med tittarna.
– Ja, naturligtvis, säger hon bestämt. Den chansen vill jag inte missa. Tänk om jag skulle vinna!
Monica Antonsson

Fredrik Paulun

Allas Veckotidning 
Nr 18, 2009

Fredrik Paulun
Vill inte ge upp hoppet helt men...

Min försvunna syster är nog borta för alltid

Kanske är han vår mest uppskattade näringsexpert. Det har gått bra för Allas medarbetare Fredrik Paulun, men det har inte enbart varit en framgångssaga. Här berättar han öppet om uppväxtens trauman och tragedier, om saknaden efter barn och om blodproppen som kunde ändat hans liv...

Fredrik Paulún, 38, bor ståndsmässigt i en stor grosshandlarvilla från slutet av 1800-talet i Nacka. Målad i gult och vitt och med massor av snickarglädje reser den sig högt över Halvkakssundet i Saltsjön vid inloppet till Stockholm. Utsikten från uteplatsen, där Fredrik om somrarna skriver sina böcker, är lika vacker som rogivande. Här glider skärgårdsbåtarna förbi och på andra sidan sundet ligger Lidingö.

- De stora finlandsfärjorna passerar också här utanför, säger Fredrik när han visar oss runt medan chinhuahuaorna Chilli och Cinnamon skuttar omkring hans ben. 

– Min fru Karoliina och jag träffades faktiskt på en av dem 1995. Jag såg henne på dansgolvet och jagade henne tills hon ställde upp på en dans. Hennes syster och min kompis blev väldigt förtjusta i varandra. När de träffades nästa gång ville att vi skulle följa med. Det slutade med att de gick åt varsitt håll medan vi fick allt varmare känslor för varandra.

Utklädd till Pippi
Karoliina och Fredrik har varit ett par sedan dess och gifte sig 2000. Han gör ingen hemlighet av att de har väntat förgäves på barn. Deras gemensamma längtan efter små tassande fötter i barnkammaren har gjort att de sedan några år ansökt om att få ett adoptivbarn från Kina.

– När man väl har börjat acceptera att det inte kommer att bli några biologiska barn blir längtan lika stark efter det adoptivbarn man väntar på. Det är ingen skillnad. Det tråkiga är att det är så krångligt och tar sådan tid.

Ovanför uteplatsen bjuder huset på två inglasade verandor, en i anslutning till köket och en till våningen ovanför. På toppen av taket finns ett torn med fönster åt alla håll i vilket Fredrik har såväl kontor som skrivarlya. Han skrattar gott åt liknelsen med Pippi Långstrumps Villa Villerkulla

– Jag har faktiskt alltid velat ha ett hus med tinnar och torn, erkänner han. Pippi Långstrump var min idol som barn. Det spelade ingen roll att hon var tjej. Jag klädde ut mig till Pippi i alla fall. Hon var ju starkast i hela världen!

Karoliina och Fredrik gästade det japanska badet Hasseludden ett stenkast bort när de fick höra talas om att den 290 kvadratmeter stora Villa Höja var till salu. Utgångsbudet var 8,9 miljoner kronor.

– Det hade stått tomt några år så vi lade ett skambud på 7 miljoner och fick huset. Kvinnan som för 120 år sedan lät bygga det hette Carolina Smith. Hon var syster till brännvinskungen och riksdagsmannen Lars Olsson Smith som hade ett bränneri ute på fjäderholmarna. Än i dag kan man se hans bild i sigillet på Absolut vodka. 

I direkt anslutning till uteplatsen har Fredrik inrett ett gym. Här tränar han dagligen när han är hemma. Det gäller att ge kroppen alla möjligheter till rörelse, påpekar han.

– Små insatser blir väldigt stora när man räknar ihop dem. Det gäller att röra sig i vardagen. Om man promenerar en kvart om dagen och bränner 100 kalorier så blir det faktiskt 5 kilo kroppsfett på ett år.

Fredrik fick med sig intresset för mat och hur man med näring kan påverka kroppen från föräldrarna. Mamma Lena och pappa Anders var på sin tid föregångare inom hälsokost. 

En brutal sjukdom
– Min mamma hade ju MS och redan på den tiden visste man att hon exempelvis skulle undvika mjölk. Det finns ett protein i mjölk som triggar den sjukdomen. Det blev därför mycket soja och fullkorn hemma hos oss. Det var inte så roligt. Men mamma och pappa försökte i alla fall anpassa maten till mig och min tre år äldre syster Ulrika. Resultatet var visserligen inte alltid blev så lyckat. De vedervärdiga sojafärsbiffarna smakade gammal disktrasa med smakförstärkare. Men det vi inte tyckte om plockades bort från menyn så till slut åt vi vanlig mat men med nyttig prägel.

Familjen bodde i Norra Ängby i Bromma strax utanför Stockholm. Pappan var civilingenjör och mamman, som varit sekreterare, var hemmafru.

– Jag var bara fem år gammal när hon drabbades av MS. Jag förstod förstås inte vad det innebar men det märktes tydligt på att sinnesstämningen hemma. Det blev liksom mer ledsamt. Och ju sjukare hon blev desto värre blev det. Sommaren 1976, när vi semestrade på Gotland, försämrades mamma snabbt och blev allt mindre rörlig. Det var som att hon tappade gnistan. Bara något år senare fick hon svårt att gå. Sedan blev det kryckor, rollator och rullstol innan hon slutligen hamnade i sängen för gott.

Familjen flyttade in till stan och föräldrarna gick skilda vägar. Situationen hade blivit ohållbar. Mamman behövde hjälp dygnet runt medan pappan skulle klara av att ensam sköta jobb, hem och barn. 

– Mamma flyttade till ett servicehem där hon fick all omvårdnad hon behövde utan att behöva känna att hon var till besvär. Vi bodde inom gångavstånd och kunde hälsa på henne när vi ville. Men sjukdomen var brutal. Det var väldigt plågsamt att se henne lida.

Familjens trauma gjorde Fredrik till en liten värsting. Han började smita ut om nätterna och sögs upp i ett busgäng på Östermalm som snattade godis i butikerna och pangade rutor. I dag förstår han att han sökte sig dit som ett uttryck för sin smärta.

– Jag var tio år och skolkade nästan hela fjärde klass. Ändå behövde jag inte gå om. Jag hade väl ett ganska bra läshuvud. Men hade jag fortsatt på den inslagna vägen så hade det kunnat gå riktigt illa. Till sist sa pappa och skolfröken ifrån. Jag var tvungen att ta mig i kragen.

Utan spår
Fredrik fick återvända till skolan i Norra Ängby och pendla dit från stan 40 minuter enkel väg varje dag. Där gick han sedan kvar tills han slutade nian. Den onda cirkeln var därmed bruten.

När Fredrik så här efteråt beskriver sin uppväxt och sitt barndomshem ser han det som mycket kärleksfullt.

– Mamma och jag kunde förstås inte göra så mycket tillsammans men man saknar inte det man aldrig haft. Hennes sjukdom var nog värre för Ulrika. Kanske var det därför hon valde att försvinna? Hon och jag slogs ju mest som syskon gör och jag minns inga förtroliga samtal. Jag var helt enkelt inte i den åldern. Så här efteråt förstår jag att hon växte upp till en ganska vilsen tonåring.

Ulrika var 15 år gammal när hon försvann utan att lämna minsta spår efter sig. Polisen till och med draggade under Tranebergsbron men utan resultat.

– Vi tror inte att hon råkade ut för någon våldsman. Mamma var väldigt sjuk just då och Ulrika skrev i sin dagbok att hon mådde dåligt. Hon stod på tröskeln till vuxenlivet och hade det trassligt med puberteten, killar och sånt. Att hon försvann var ett hårt slag för oss alla. Det blev svårt att tala med mamma. Hennes medvetande grumlades och hon tappade delvis talförmågan. Men hon förstod vad som hände och sörjde Ulrika mycket.

Fredrik tror att hans syster valde att försvinna. Inte minst det faktum att hon inte hade några pengar och att passet låg kvar hemma talar för det. Rent juridiskt blev hon så småningom dödförklarad men Fredrik och hans pappa har än i dag en bakdörr öppen om hon skulle välja att komma tillbaka.

– Det finns ju faktiskt folk som har gjort det, säger han hoppfullt. Men jag tror faktiskt att Ulrika är borta för alltid. Hon skulle ha gett ett livstecken ifrån sig annars.

Blodpropp i hjärnan
Fredrik visste att han ville skriva. Han var dessutom intresserad av både kost och träning.

– Jag har alltid tränat mycket. Andra väljer andra medel men träning är också ett sätt att ta udden av demonerna. Ens energi går åt till träningen och man slipper tänka på det tråkiga. Under tonåren gjorde jag minst två pass styrketräning, löpning eller badminton om dagen och det gav resultat.

Men det kan bli för mycket av det goda också. När Fredrik för några år sedan genomförde ett alltför tungt träningspass i bänkpress bar det sig inte bättre än att trycket mot halspulsådern blev för stort.

- Det orsakade en liten blödning på halspulsåderns insida och när sårskorpan släppte en vecka senare fick jag en blodpropp i hjärnan.
Det hela var mycket dramatiskt och kunde ha slutat riktigt illa. Fredrik hade emellertid tur. Proppen löstes upp och han klarade sig utan men.
- Jag gör inte den speciella rörelsen längre och ser mig själv som den bästa varning för alltför hård träning. 

Fann sin livsuppgift
Fredrik bestämde sig tidigt för att bli egen företagare. Att söka trygghet i form av en anställning vore honom främmande. Han är och har alltid varit sin egen lyckas smed. Efter gymnasiets naturvetenskapliga linje var det emellertid först dags för värnplikten. Fredrik, som inte gillar idén med att skjuta människor, lyckades få vapenfri tjänst på Historiska museet.

– De hade fått en sedelsamling som donation så jag satt och putsade mynt och sorterade sedlar i nästan ett år. Det var jättekul. Och tur också. Jag hade inte blivit någon lämplig soldat.

Efter några ströjobb och genomgånget högskoleprov lyckades Fredrik i början av 90-talet komma in på en fyraårig utbildning till näringsfysiolog eller nutritionist som det också kallas.

– Det var stentufft. Första året läste vi bara kemi vilket fick hälften av eleverna att hoppa av. Resten av studierna bestod bara av näringslära. Det var ju rena himmelriket!

Det var i andra årskursen som Fredrik snubblade över en studie om GI-metoden. Han testade den som han hade testat alla andra metoder och fann att den fungerade. Sedan dess är det hans livsuppgift att förmedla den. Därmed har han lyckats förverkliga alla sina framtidsdrömmar. Han driver företag, skriver böcker och han ägnar sig åt kost och träning. Och det är ingen tvekan om att han är fascinerad av uppgiften.

– Allt jag består av är näring, konstaterar han. Det är det jag stoppar i munnen som blir min kropp! Kemikalierna på min tallrik blir mina tankar och känslor. Genom det jag stoppar i mig kan jag påverka vad mina hormoner gör med min kropp och hur den förändras, om den byggs upp eller bryts ner och om den blir tjock eller smal. Nyckeln till såväl fysiskt som psykiskt välmående ligger på tallriken.
Monica Antonsson

Hemmets Veckotidning 
Nr 23, 2010

Efter nio långa år ska vår dröm äntligen bli sann!

Intresset för hälsosam kost väcktes tidigt hos Fredrik Paulun. Idag är han känd som ivrig förespråkare för GI-metoden. Men just i dagarna är det helt andra saker som snurrar i hans huvud - en dröm som han och hans Karloliina håller på att förverkliga...

GI-oraklet Fredrik Paulún, 39, och hans Karoliina, 36, behöver inget sommartorp på landet för att kunna koppla av och njuta av sommaren. De har det hur ljuvligt som helst året om i sitt skärgårdsparadis vid Saltsjöns strand i Nacka. Den 290 kvadratmeter stora grosshandlarvillan byggd i slutet av 1800-talet har en alldeles speciell atmosfär med sina spröjsade fönster och charmiga snickarglädje. Målad i gult och vitt reser sig trävillan tre våningar upp mot himlen. Långt nedanför glittrar vattnet i Halvkakssundet som är en del av inloppet till Stockholm. Båttrafiken är särskilt livlig om somrarna när fritidsbåtar far förbi i en ständigt strid ström mellan Vaxholmsbolagets passagerarbåtar och de jättelika finlandsfärjorna. Men det stör inte alls. Inbäddad i grönska och tillräckligt högt belägen är Villa Höja rena rama idyllen.

– Vi hörde redan 2003 att det här huset var till salu, säger Fredrik som just den här dagen är i färd med att ställa i ordning utemöblerna och grillen på uteplatsen. Solen skiner från klarblå himmel och om bara några timmar drar det ihop sig till grillfest.

– Vi tyckte att utgångspriset på 8,9 miljoner var alldeles för dyrt. Huset var snett och vint och i ganska dåligt skick. I februari året därpå var huset fortfarande var till salu och efter ännu en visning i maj lade vi ett skambud på 7 miljoner. Då fick vi huset efter en viss förhandling och prisjustering uppåt.

Fredrik riggar grillen och dukar bordet medan Karoliina förbereder maten inne i köket. Huset är numera totalrenoverat och hur fint som helst. I källaren finns ett gym och på taket ett torn som är Fredriks arbetsrum. Villa Höja har dessutom två stora balkonger - en i anslutning till kök och matrum och en i anslutning till vardagsrummet ovanför.

– Utsikten från takterrassen är fantastisk, säger Fredrik. Vi brukar skåla in det nya året med champagne där uppe medan fyrverkerierna från Lidingö på andra sidan sundet stiger upp mot becksvart himmel. 

Fredrik berättar att en dam vid namn Carolina Smith var byggherre för Villa Höja omkring 1870. Hon var syster till den så kallade brännvinskungen, riksdagsmannen Lars Olsson Smith, som drev ett bränneri ute på Fjäderholmarna och som fortfarande syns på företagets brännvinsettiketter.

– Hon arrenderade ut huset till en revisor från Stockholm. Annars vet vi just inte vilka som genom åren har bott här.

Fredrik går in till Karoliina för att hjälpa till att förbereda maten. På menyn står grillade lammracks (revbensspjäll av lamm), potatissallad med tzatsiki och fetaoströra. Alltihop ska avnjutas med kallt öl i sommarvärmen.

Fredrik har varit intresserad av mat sedan han var liten. Hans familj var tidigt föregångare vad gällde hälsokost. Hans mamma drabbades av svår MS och det var redan på den tiden väl känt att exempelvis mjölk innehåller ett protein som triggar sjukdomen.

– Det var mycket soja och fullkorn hemma hos oss, säger Fredrik med en grimas av olust. Det var inte så roligt. Mina föräldrar försökte anpassa maten till mig och min tre år äldre syster så till sist kan man väl säga att vi åt vanlig mat med en nyttig prägel. Vi slapp till exempel de där vedervärdiga sojafärsbiffarna som bara smakade gammal disktrasa.

Familjen bodde i Bromma utanför Stockholm men mamman försämrades snabbt och till sist gick flyttlasset in till stan.

– Då hade situationen blivit ohållbar. Mamma behövde hjälp dygnet runt och flyttade till ett servicehem där hon fick den omvårdnad hon behövde. Vi bodde på gångavstånd och kunde hälsa på när vi ville. Men sjukdomen var brutal. Det var väldigt plågsamt att se henne lida.

Då bröts den onda cirkeln
Fredrik var tio år och protesterade genom att skolka, hamna i dåligt sällskap och smita ut om nätterna. Han snattade godis i butiker och pangade rutor tills både pappan som skolfröken sa ifrån. Då fick han återvända till skolan i Bromma och finna sig i att pendla.

– Det var tur, säger Fredrik. Då bröts den onda cirkeln. Annars kunde det kunnat gå väldigt illa.

Fredrik berättar att hans syster växte upp till en väldigt vilsen tonåring. Femton år gammal valde hon att försvinna utan att lämna minsta spår efter sig. Både pass och pengar låg kvar hemma och ingenting tydde på att hon hade mött en våldsman. Hon återfanns aldrig utan dödförklarades så småningom. Fredrik påpekar dock att dörren står öppen om hon till äventyrs skulle vara vid liv och vilja återkomma.

Fredrik odlade tidigt intresset för kost och träning. Varje dag året runt under tonårstiden gjorde han två pass styrketräning varvat med löpning eller badminton. Han gick naturvetenskapliga linjen på gymnasiet, gjorde vapenfri tjänst i det militära och gick till sist en fyraårig utbildning till näringsfysiolog eller nutritionist.

– Jag råkade snubbla över en studie om GI-metoden medan jag studerade, säger Fredrik som testade och fann att den fungerade.

- Sedan dess har det varit min livsuppgift att på olika sätt förmedla den.

Fredrik skriver böcker om GI-metoden likaväl som han föreläser och säljer GI-produkter i eget postorderföretag som på heltid sysselsätter Karoliina. På senare år har han till och med lanserat en serie livsmedel med lågt GI i dagligvaruhandeln under eget varumärke.

– Bra mat är bra för figuren, säger Fredrik där han står och rör ihop marinaden till lammracksen. Att han valde just lamm har sin högst naturliga förklaring.

– Lamm går ju ofta ute och betar vilket ger bättre fett och godare kött. Och när kokt potatis får kallna sjunker GI-värdet så potatissallanden är väldigt hälsosam med hög fiberhalt vilket ger väldigt bra blodsockernivåer. Man blir helt enkelt mätt och belåten. Den som vill kan välja bearnaisesås, Café de Paris eller fetaoströra därtill. Så länge man bara tar en tesked eller två behövs inga lightprodukter. Annars kan man ju nöja sig med tzasiki som man nästan kan äta hur mycket som helst av.

När maten är klar att duka fram anländer gästerna Cecilia och Ola Westin med sonen Dag i barnvagn. Välkomstdrinken – Fredriks hemmagjorda Sangria – avnjutes på en av balkongerna. 

– Sangria är en god och bra fördryck, säger Fredrik. Kryddorna är supernyttiga. Kanel är väldigt rik på antioxidanter och i kryddnejlikorna är det ännu mer.

Nu går de i väntans tider
Cecilia och Ola driver en talarförmedling som flitigt anlitar Fredrik som föredragshållare. Livslust, arbetsglädje och hur man tar sig igenom tuffa tider är populära ämnen just nu.

– Vi träffades i adoptionskön och lärde känna varandra, säger Fredrik och berättar att han och Karoliina har försökt få barn sedan 2001.

– Vi har gått igenom alla sorters behandlingar. Till sist anmälde vi vårt intresse för adoption 2005 och hamnade året därpå i den så kallade Kinakön. Prognosen då var att vi skulle få ett barn sommaren 2007 men just nu pekar allt på att det tidigast kan bli aktuellt sommaren 2011.

Lille Dag som sover i barnvagnen är med andra ord ett mirakel. Det är visserligen alla barn men för Cecilia och Ola är han förstås alldeles speciell. Lika roligt är att nu har även Baby Paulún anmält sin ankomst till världen.   

- Vi har fått hjälp, säger Fredrik och berättar om in-vitro fertilisering, IVF, som innebär att ägget befruktas utanför kroppen och planteras in i livmodern där det i bästa fall fastnar och växer till sig.  

– Det känns fantastiskt att det för vår del har lyckats. Efter nio långa år. Barnet både sparkar och boxas i magen nu.

För Fredrik och Karoliina gäller att de därmed riskerar att åka ur den så kallade Kinakön. När Fredrik fyller 40 år i sommar börjar tiden för adoption bli knapp då gränsen går vid 42 års ålder. Men om de mot förmodan får stå kvar i kön och blir aktuella för att få adoptera ett litet barn så tar de med glädje emot det också.

Lyckan är med andra ord fullständig den här soliga sommardagen vid Villa Höja. Det är många glada skratt kring grillen och chihuahuaorna Chilli och Cinnamon tar många ystra skutt på den gröna, inhägnade gräsmattan.

– Man kan helt enkelt inte ha det bättre än så här, säger Fredrik och höjer sitt glas till en skål medan ljuvliga dofter sprider sig med röken från grillen.
Monica Antonsson

Lammracks (4 portioner)
1,2 kg lammracks
3 dl olivolja
8 vitlöksklyftor, pressade
1 msk torkade franska örter
½ msk havssalt
Blanda marinaden och lägg ned de delade lammracksen helst i ett dygn, men minst ett par timmar. Torka av överflödig marinad innan grillningen så att oljan inte droppar ned på glöden. Gilla och njut.

Paulúns potatissallad (4 portioner)
8 kokta skalade potatisar, kalla och tärnade
20 körsbärstomater, halverade
70 g ruccola
2 avokado, tärnade
1 liten rödlök, hackad
2 msk olivolja
½ msk vinäger (till exempel rödvins- eller balsamvinäger)
Salt och svartpeppar efter smak
Blanda ingredienserna till en sallad

Fetaoströra (4 portioner)
150 g fetaost
80 g turkisk yoghurt
1 tsk olivolja
Salt och svartpeppar efter smak
Mosa fetaosten med gaffel, blanda i yoghurten, olivoljan och kryddorna och rör till en jämn röra

Tzatsiki (4 portioner)
250 g turkisk yoghurt
200 g gurka, riven
2 vitlöksklyftor, pressade
1 tsk olivolja
Salt och svartpeppar efter smak
Riv gurkan med rivjärn och krama ur vattnet. Blanda i yoghurten, vitlöken, olivoljan och kryddorna och rör till en jämn röra.

Sangria
7 dl spanskt rött bordsvin
2 apelsiner
1 citron
8 kryddnejlikor
3 kanelstänger
½ dl konjak
2 msk rårörsocker (kan uteslutas)
Sodavatten/Sprite light
Skär 1 apelsin och citronen i skivor. Pressa saften ur den andra apelsinen och blanda med rödvinet i en kanna. Tillsätt fruktskivorna, kryddorna, konjaken och sockret i kannan, rör om och låt stå. Ju längre desto mer smak men minst ett par timmar.

Tag glas med 3 isbitar och fyll till hälften med blandningen. Resten av glaset fylls med sodavatten eller Sprite light för den som vill ha det sötare.



Allas Veckotidning
Nr 2, 2011

Fredrik Paulun och hans Karolina hoppas att nästa mirakel är snabbare

Adam tog inte 9 månder utan 10 år!

De hade prövat allt: Älskat efter tidtabell, fått hormonbehandling och försökt med provrörsbefruktning. 

När Fredrik och Karolina försto d aatt de inte ens skulle få adoptera försvann nästan allt hopp. De skulle aldrig bli föräldrar...

Efter tio år av längtan och misströstan har Karoliina och Fredrik Paulun blivit föräldrar. Drömmen blev sann när lille Adam kom till världen dagen före midsommarafton. Sedan dess har han på småbarns vis vänt upp och ned på det mesta i Villa Höja i Nacka där familjen bor. Det är en stor omställning såväl att födas som att bli föräldrar. Man måste lära känna varandra och försöka få vardagen att fungera.

Lille Adam är en mycket godmodig gosse som är fullt nöjd om han bara får mat var fjärde timme, en torr blöja då och då och att bli vyssad till söms av mor och far emellanåt. Väl vaken igen ler han oemotståndligt mot hela världen, betraktar nyfiket sina fingrars rörelser och jollrar av lycka. Om han till äventyrs skulle ledsna på situationen så behöver han bara skrika lite och vips är någon där som lyfter upp honom.

Chihuahuaorna Chilli och Cinnamon har svårt att förstå vad som hänt. Vad är det där för ett litet kryp, ser de ut att undra. Men de tar sitt självpåtagna bevakningsuppdrag på största allvar. Sällan eller aldrig viker de från Adams sida. Det är han som sätter dagordningen nu i den gamla grosshandlarvillan.

 – Det är verkligen omtumlande, säger Fredrik Paulun, 40. Karoliina förlöstes med kejsarsnitt efter 25 timmars hårt förlossningsarbete. Hon mådde väldigt dåligt när Adam föddes. Jag satt vid hennes huvud och såg hur läkarna lyfte upp vår baby. Våra blickar möttes och i samma ögonblick knöts osynliga band mellan oss. Det gick på en sekund. Jag är pappa, tänkte jag förvånat. Han finns! Det är vi nu. Jag har inte kommit över det ännu.

Envis uppvaktning
GI-kungen Fredrik Paulun och hans Karoliina, 36, möttes på en finlandsbåt 1995. De dansade hela kvällen men hon förhöll sig passiv. Någon flirt på en finlandsbåt hade hon verkligen inte tänkt sig. I synnerhet inte med en svensk.

– Jag pluggade ryska, sociologi och företagsekonomi då. Det fanns stort behov av rysktalande personer i finska företag då. Ett förhållande på distans med en kille i Sverige ingick inte i mina planer.

Men Fredrik var envis. Han kände att det fanns en väldigt speciell kemi mellan dem, en attraktion helt enkelt.

– Vi dansade hela kvällen men kunde ju inte prata så mycket. Jag ville träffa henne igen och se om det fanns något mer.

Sagt och gjort. Karoliina och Fredrik sågs igen och blev ett par. I två år pendlade de regelbundet över Östersjön för att få vara tillsammans. Två år efter första träffen flyttade hon in i hans lägenhet i Solna och fortsatte studera på distans innan hon slutligen gav upp. I Sverige fanns inte alls samma behov av rysktalande personer.

Karoliina kom i stället att intressera sig för GI-metoden som Fredrik redan var i full gång med. Hon följde med på hans föreläsningar och började studera ämnet på egen hand. I dag lever de helt enligt GI-metoden.

– Vår tolkning är att man kan äta allt, säger Fredrik. Det gäller bara att inte äta för mycket. Målsättningen är att 80 procent av maten ska vara riktigt bra. Resten spelar ingen roll för vare sig vikten eller hälsan. De 20 procenten ska vara bra för själen. De som lever som asketer och är sjukligt fokuserade på hälsa mår ofta inte själsligt bra. Så vi tror inte på lågkaloridieter. Det är tokigt tänkt redan från början och slår tillbaka på en i slutänden.

Fredrik menar att rörelse är minst lika viktigt som bra mat. En kvarts promenad om dagen bränner 100 kalorier vilket ger fem kilo fett på ett år. Det är bara ett av hans många knep som går att ta till utan att ansträngningen ska känns för stor. Om det berättar han mer i nästa bok "Femtio genvägar till fettförbränning" som kommer ut i februari nästa år.

Blev inte gravid
Karoliina och Fredrik gifte sig i finska kyrkan i Stockholm strax före millennieskiftet. De hade bestämt sig för att skaffa barn så hon slutade äta p-piller.

– Vi höll reda på när Karoliina hade ägglossning och trodde att hon skulle kunna bli gravid direkt. På sin höjd skulle det kunna ta ett år eller så.

Karoliina blev inte gravid. Varje månad när mensen kom blev hon lika besviken. Och än värre var det att berätta det för Fredrik, tyckte hon.  

– Första året gick an. Vi var fortfarande rätt unga och våra vänner hade inte heller barn. Det blev värre sedan när allt fler i bekantskapskretsen fått barn. De försvann in i sina slutna världar som vi var utestängda från, kändes det som. Vi kunde inte förstå varför vi inte kunde umgås som förr, att folk måste hem och natta barnen innan kvällen knappt hade börjat.

Karoliina och Fredrik sökte så småningom hjälp hos sjukvården. Några fysiska fel fanns inte men Karoliina gick igenom ett antal hormonbehandlingar som skulle stimulera till befruktning. 

– Det var lite jobbigt att älska på beställning, säger Fredrik. Särskilt som man måste göra det varje dag under en period varje månad. Jag beklagar det visserligen inte men lusten och romantiken blev något begränsad. Till slut känner man sig som en gammal avelstjur.

Nästa steg blev hormonbehandling i kombination med insemination vilket innebar att läkarna sprutade in Fredriks spermier i Karoliinas livmoder när den skulle vara som mest mottaglig. Men inte heller det lyckades.

– Det var en lika stor besvikelse varje gång, säger Karoliina. Till sist orkade jag inte ens umgås med mina väninnor som bara pratade graviditeter och småbarn. Fredrik och jag var öppna med våra problem men de verkade inte förstå vad vi gick igenom. De var så uppfyllda av sin egen lycka medan jag blev allt mera bitter och avundsjuk. Till sist drog jag mig undan. Jag insåg att jag var en dålig vän som inte kunde vara glad för deras skull och som sådan ville jag inte visa mig.  

2004 fick Caroline och Fredrik klartecken till så kallad provrörsbefruktning. Det innebar att hennes ägg befruktades med hans spermier i provrör varpå embryot fick växa till sig innan det planterades in i hennes livmoder.

– Det fungerade inte heller, säger Karoliina. Men vi visste redan innan att chansen var liten. Det finns de som försöker och försöker och inte lyckas förrän tionde gången. 

Caroline och Fredrik gav de upp efter två försök. Det var helt enkelt för plågsamt. I stället ansökte de om att få adoptera ett barn från Kina 2005.

– Men inte heller det är smärtfritt, säger Fredrik. Först ska kommunen konstatera att man duger som föräldrar. Sedan ska man gå en särskild föräldrautbildning. Därefter får man betala 42 000 kronor för att ens få skicka in en ansökan. När vi ställde oss i kön var det åtta månaders väntetid, en siffra som strax därpå ändrades till fem år. Sedan måste man betala 3000 kronor per år bara för att få stå kvar i kön.

Vågade inte hoppas
Karoliina och Fredrik insåg att den biologiska klockan tickade i rasande takt. Särskilt som man döms ut som förälder vid fyllda 45 år. När inte ett ord hade hörts från Kina på flera år bestämde de sig för att försöka med provrörsbefruktning en sista gång.

– Jag fick med mig en teststicka hem från sjukhuset, säger Karoliina. När det blev dags att testa den kändes det nästan meningslöst. Vi skulle antagligen bara bli ledsna och besvikna än en gång. Samtidigt kunde jag ju inte låta bli.

Morgonen den 10 oktober förra året väntade Karoliina tills Fredrik hade gått ut med hundarna, innan hon tog med sig stickan in på toaletten. En stund senare kom hon glädjestrålande ut i trädgården i bara morgonrocken. Plötsligt förstod hon varför hon hade mått så illa den senaste tiden och bara ville äta banan, fruktkräm och pannkaka.

– Hon höll stickan i handen men jag vågade inte ta ut något i förskott, säger Fredrik. Vi var ju rätt luttrade och visste bara alltför väl att vad som helst skulle kunna hända under resans gång.

I vecka sju såg Adam ut som en liten prick på ultraljudet. Men när Karoliina och Fredrik hörde hjärtljuden dunka i undersökningsrummet insåg de, att det trots allt fanns en liten varelse i hennes mage. I vecka 16 gick illamåendet över och i vecka 18 kunde de själva se på barnet på ultraljudsbilden.   

 – Jag klippte navelsträngen sedan Adam kommit ut, säger Fredrik. Karoliina syddes ihop och fördes iväg till uppvaket, så Adam och jag fick en timma för oss själva. Han tittade på mig som om han undrade vad jag var för en lustig gubbe. Själv kunde jag inte släppa honom med blicken. Det var onekligen intressant att få uppleva hur biologiskt styrda vi är. Man är som en fiskmås som helt enkelt bara tar hand om sina ungar. Jag blir rörd av att tänka på att Adam är vår nu.

Karoliina har fullt upp med att komma igen fysiskt efter allt som hennes kropp har varit med om. Hon har fått tillbaka sitt goda humör och umgås gärna med vännerna igen.

– Vi pratar om småbarn och blöjbyten för jämnan. Och vi har full förståelse för föräldrar som måste gå hem tidigt för att natta barnen.

Om det blir ytterligare småttingar framöver i Villa Höja står förstås ännu skrivet i stjärnorna.

– Vi har pratat om det, säger Fredrik. Men det är ingen brådska. Nu när vi har Adam känner vi inte samma panik längre. Fast oddsen är faktiskt goda. Vi har flera befruktade ägg i frysen.
Monica Antonsson

    

Året Runt
Nr 49, 2012

Fredrik Paulun fick en blodpropp i hjärnan:

Jag sluddrade och var förlamad

Tränings- och hälsogurun Fredrik Paulun ser ut att vara hälsan själv. Men för några år sedan var han nära döden. 

Under en resa utomlands drabbades han av en blodpropp som höll på att kosta honom livet. 

Fredrik och Karoliina Paulun har gått skilda vägar trots att deras långa kamp för att bli föräldrar krönts med framgång. När sonen Adam nu fyllt två år är skilsmässan ett faktum. Det är med andra ord ännu en vändpunkt i livet för Fredrik som så många gånger tidigare sett tillvaron ta en ny oväntad riktning.

– Vi är verkligen inte ensamma om det ödet, säger Fredrik där han sitter på golvet och leker med Adam. Det finns statistik som visar att nästan hälften av alla som kämpat för att få barn skiljer sig när man väl har lyckats. Det är på ett sätt förfärligt men lätt att förstå. Man sliter för att få adoptera och man prövar alla tänkbara medicinska lösningar. Drömmen om ett barn blir till ett projekt som man driver tillsammans. Under tiden glömmer man bort varandra och glider isär.

Det tog tio år innan lille Adam kom till världen. Och när han kom var han förstås kronan på den kärlek de en gång delade men som under tiden hann gå förlorad.

– Jag var 40 och Karoliina 36 år gammal när Adam föddes. Vi lade allt annat åt sidan första året och såg till att han fick vad han behövde av mat, vila och kärlek. Andra året gick det liksom inte längre. Vår kärlek hade övergått i vänskap och olikheterna blev allt tydligare. Karoliina har ett starkt säkerhets- och trygghetstänkande medan jag tar medvetna risker och skjuter från höften. Om mitt bolag går i stöpet på kuppen så har jag lärt mig något av det, resonerar jag. Det blev svårt att leva med för Karoliina och jag kände mig begränsad. Till sist insåg vi att det var bäst för oss båda att gå skilda vägar. 

De sålde sin vackra grosshandlarvilla i Nacka som också hade blivit en del av projektet. Karoliina bor kvar i kommunen men i lägenhet och omgärdas av den trygghet hon behöver. Fredrik har köpt ett hus med liten trädgård till i Sundbyberg.

– Vi delar på vårdnaden om Adam, säger Fredrik som tycker det är fantastiskt att äntligen få vara förälder.  

– Men det är väldigt intensivt också. Det är verkligen inte många timmar man får för sig själv.

Att nu stå inför ännu en vändpunkt i livet är inget Fredrik skyggar för. Katastrofen har redan hänt. Det kan liksom inte bli värre.

– Man lär sig med åren att inte ta det så hårt och att det faktiskt finns en fortsättning på livet bortom de bekymmer man för tillfället har. Det känns bra att kunna tänka på det.

Fredrik var bara fem år gammal när hans mamma drabbades av svår MS. Det mesta i hemmet, som till exempel föräldrarnas intresse för hälsokost, kretsade kring hennes sjukdom.

– Man visste redan då att det finns ett protein i mjölk som triggar just MS. Därför blev det mycket soja och fullkorn för mig och min tre år äldre syster Ulrika. Våra föräldrar försökte anpassa maten till oss så man kan säga att vi åt nyttig mat men slapp sojabiffarna som smakade disktrasa. 

Stämningen i barndomshemmet var tämligen tryckt. Och ju sjukare mamman blev desto tristare blev den.  

– Mamma fick snart svårt att gå. Hon fick kryckor och sedan både rollator och rullstol. Till sist kom hon inte ens ur sängen.

När Fredrik var tio år gammal gick flyttlasset in till Stockholm där modern flyttade in på ett servicehem för att få hjälp dygnet runt. Familjen bodde på gångavstånd och kunde hälsa på när de ville. Men sjukdomsförloppet var brutalt och det var plågsamt att år ut och år in bara kunna se henne lida.

– Till sist gick jag inte ens dit, säger Fredrik. Det kan jag ha dåligt samvete för nu. Hade jag varit vuxen så hade jag kanske kunnat vara mer behjälplig. Nu kunde jag inte det. Jag var knappt där alls de sista sju, åtta åren. Därför bär jag på en skuldkänsla gentemot min mor som förtar alla andra känslor av skuld jag stött på i livet. Jag har kanske lärt mig något av det. Jag försöker alltid se till att alla omkring mig är nöjda och glada. Det är möjligt att mina skuldkänslor tog slut med min mor helt enkelt. Eller så tillåter jag mig inte att hamna i den situationen.

Som barn protesterade han mot sin livssituation genom att skolka, smita ut om nätterna och hamna i dåligt sällskap. Han pangade rutor och snattade godis tills både pappan och skolfröken sa ifrån. Då fick han återvända till skolan i Bromma och finna sig i att pendla.

– Det blev min räddning. Den onda cirkeln bröts. Annars hade det kunnat gå riktigt illa. Min syster mådde också dåligt av situationen även om vi mest slogs som syskon gör. Hon växte upp till en väldigt vilsen tonåring som femton år gammal helt enkelt valde att försvinna.

Tog troligen sitt liv
Hon lämnade inte minsta spår efter sig. Ingenting tydde på att hon hade mött en våldsman och hemma i flickrummet låg både pass och pengar kvar.

– Hon återfanns aldrig och är numera dödförklarad. Det enda vi vet är att hon stod på tröskeln till vuxenlivet, hade det trassligt med killar och skrev i sin dagbok att hon mådde dåligt. Det troliga är att hon tog sitt liv. Polisen till och med draggade under Tranebergsbron utan resultat. Det var ett hårt slag för oss alla men kanske särskilt för mamma som ännu hade förmågan att förstå vad som hände omkring henne. Hon sörjde Ulrika mycket. Ibland dyker tanken upp att hon kanske skulle kunna stå här en dag. Det skulle ju vara en väldig glädje för hela familjen men jag gör mig inga illusioner i det avseendet. Jag tror inte att det kommer att hända.  

Fredrik gick naturvetenskapliga linjen på gymnasiet, gjorde vapenfri tjänst i det militära och kom i början av 90-talet efter genomgånget högskoleprov in på en fyraårig utbildning till näringsfysiolog. Någon gång i andra årskursen råkade han snubbla över en studie om Glykemiskt index, den så kallade GI-metoden. Han testade den som han hade testat alla andra metoder och fann att den fungerade.

– Jag gjorde det till min livsuppgift att förmedla den, säger Fredrik som också lyckades förverkliga drömmen om att driva företag, skriva böcker och ägna sig åt kost och träning. Numera är det Low Carbohydrate High quality (LCHQ) som gäller, en lågkolhydratkost och en utveckling av GI som den senaste boken handlar om.

– Många märker att de mår bra av mindre kolhydrater. Man tappar vikt och får bättre blodsocker. Man kan inte ta bort allt. Kolhydrater ger trots allt energi till musklerna, ökar halten av Serotonin i hjärnan och gör att vi mår bra. Får vi inte i oss tillräckligt med kolhydrater ökar risken för nedstämdhet och depression.

Det där med träning höll för några år sedan på att ta en ände med förskräckelse för Fredrik. Han styrketränar regelbundet och har eget gym men före 2006 - när han var svenska folkets näringsexpert i tv-programmet ”Toppform” - hade han aldrig tänkt tanken att det faktiskt kan bli för mycket av det goda. 

– Vi var i Lissabon när jag vaknade klockan två på natten med en fruktansvärd huvudvärk. Plötsligt upptäckte jag att jag inte kunde prata. Jag väckte Karoliina men insåg att jag inte kunde göra mig förstådd. Jag bara sluddrade. Och inte förstod jag vad hon sa heller. Höger arm låg dessutom slapp bredvid kroppen och höger ben bar inte. Ja, hela höger sida var förlamad.

Karoliina kallade på ambulans men när Fredrik kom till sjukhuset var han återställd.  

 – Det var väldigt primitivt på det sjukhuset. Folk låg och dog i korridorerna. Det var hospis och akutmottagning på samma gång. När läkarna skickade hem mig med hjärtmedicin förstod jag att jag måste hem till Sverige.

Bara ett dygn senare togs Fredrik in på Södersjukhuset i Stockholm. Läkarna kunde lätt konstaterade att han hade haft en liten blodpropp i hjärnan, en stroke till följd av för hård träning. Han hade nämligen tränat i bänkpress med huvudet lägre än fötterna.

– När jag lyfte kroppen tryckte jag ihop halsen så att det uppkom en skada på halspulsådern. Det orsakade blodproppen i hjärnan.

Fredrik blev helt återställd men fick sig en tankeställare som hette duga.

– I dag vet jag att träning på gränsen aldrig är bra. Förr eller senare slår det tillbaka. Numera tränar jag lätt, i korta pass och ser till att jag håller mig i form. Och så brukar jag springa fyra, femkilometerspass runt sjöarna här.

Kärleken kom direkt
Bäst av allt är att kärleken inte har låtit vänta på sig. När skilsmässan var ett faktum skaffade Fredrik sig, som den moderne man han är, en anonym profil på Match.com och började ragga så smått på nätet.

– Jag kan ju inte söka kärleken i min vardag. Det skulle bara skapa en massa spänningar på olika sätt. Om man är professionell i sitt yrke kan man ju inte börja flirta med dem man har affärsrelationer med.

Fredrik brevväxlade med några trevliga tjejer men fick tämligen snabbt sin lyckodejt i Helena Dittmer, 34, som är jurist från Lysekil. De träffades förutsättningslöst på en restaurang och det klickade direkt.

– Vi har delvis samma intressen och kunde prata om ganska viktiga saker redan från början. Men framför allt stämde kemin. Vi blev kära i varandra och nu efter fyra månader har vi flyttat ihop.

Den turbulenta hösten 2011, när de bara bråkade och bråkade med varandra, är nu ett minne blott. Han är kär och lycklig och med Karoliina har både han och Helena goda vänskapsband.

– Nu mår vi bra allihop. Jag har till och med börjat lära Karoliina hur en dejtingtjänst fungerar. Men det är svårare för tjejer faktiskt. De måste liksom sitta och vänta på att männen ska höra av sig och kanske träffa fem, sex stycken innan det klickar till. Av någon outgrundlig anledning är det fortfarande suspekt om kvinnan tar kontakt. Jag kan inte tycka annat än att det är ojämlikt.
Monica Antonsson