Lena Einhorn

Hemmets Journal

juni/juli 2004

Jag hittar inte klippet

Jag vet därför inte hur rubrik och ingresser löd. 

Lena gjorde filmen om mamma Ninas liv...

Snart har filmen "Ninas resa" premiär!

Nina fick en puderdosa i silver och två handsydda bh:ar av sin
mor. De var hennes käraste ägodelar. En bh finns kvar. Puder-
dosan blev stulen när Nina arbetade som läkare på Serafimer-
lasarettet. Den dosa som Lena håller i tillverkades i Polen
för filminspelningens skull. Lena fick behålla den som gåva. 

 

Det var när Lena Einhorn, 50, fick veta att hennes mamma Nina hade bröstcancer som hon beslöt sig för att en gång för alla dokumentera hennes upplevelser i Warszawaghettot under andra världskriget. 

Nina Rajmic, som hon hette då, var en av de nära en halv miljon judar som 1940 föstes in i ghettot. Tre år senare var hon en av de drygt 300 som slapp levande ut därifrån.

– Mammas berättelser var aldrig särskilt skrämmande. Det var först i tonåren vi började förstå vidden av hennes upplevelser. Plötsligt en dag började hon gråta när hon berättade om morfar som dog i koncentrationslägret. Vi blev väldigt förvånade, min bror och jag. Så hade hon aldrig berättat om kriget förr. Förklaringen kom på Förintelsedagen, den 27 januari 2002, samma år som hon dog. Då höll hon tal på Judiska Museet och sa, att det finns tre sätt att förmedla eller inte förmedla sina upplevelser under förintelsen till sina barn. Man kan låta bli att berätta, återge sina upplevelser med ångest och smärta eller berätta och utlämna just det elementet. Hon hade gjort ett medvetet val. Hon ville att vi skulle veta men avstod från att föra skräcken och ångesten vidare till oss barn. 

Lenas pappa, Jerzy Einhorn, var mer återhållsam. Det var först med boken ”Utvald att leva” (1996) som han gav omvärlden del av sina upplevelser i ghetton och fångläger. Han behövde, som han skrev, 50 år av distans, för att kunna berätta. 

– Jag har i hela mitt liv varit rädd för, att mina föräldrar ska dö. När jag i augusti 1999 fick veta, att både mamma och pappa hade cancer blev jag först väldigt upprörd. Sedan infann sig ett sorts lugn. Kanske hade rädslan jag burit på gjort mig förberedd på vad som skulle hända.

Lena med mamma Ninas efterlämnade anteckningar om sitt
liv, ett embryo till memoarer.

Under en och samma dag filmade Lena medan Nina berättade. Hon hade just börjat tappa sitt hår. Resultatet blev drygt fyra timmar lång film som efteråt kompletterades med ljudupptagningar. Nina lämnade dessutom efter sig en skriftlig, personlig redogörelse. 

Pappa Jerzy levde i ytterligare åtta månader. Nina opererades och fick strålbehandling men reagerade så starkt på cytostatikabehandlingen att den avbröts.

– Pappa hade inte lång tid kvar att leva så hon vägrade att påbörja en ny behandling. Kanske ville hon helt enkelt inte vara sjuk deras sista tid tillsammans. Så plötsligt en dag fick vi veta att hennes cancer hade spridit sig.

Lena hade då skrivit manuskriptet till dramadokumentären ”Ninas resa” som nu under våren har spelats in i Polen med hjälp av polska skådespelare. Nina hjälpte till så mycket hon kunde och hann bland annat granska den första versionen på polska, innan hon gick bort. På Lenas klippbord ligger nu en spelfilm med Nina själv som autentisk berättare.

– Filmen börjar 1937 när mamma är 12 år gammal och ska resa till New York med mormor Fanny för att hälsa på familjen. Hela släkten hade utvandrat 1911 på grund av judeförföljelserna i den del av Polen som då var rysk. Fanny var den enda som blev kvar. Hon skulle studera medicin men mötte kärleken, gifte sig och blev i stället hemmafru i Lodz. Sonen Rudek kom till världen 1914 och elva år senare dottern Nina.

– Mamma och mormor skulle stanna tre månader i New York men mormors pappa blev sjuk, så de vårdade honom ett helt år. Under tiden kom oroväckande brev hemifrån, där förföljelserna tog sig allt groteskare former. Rudek, som var jurist, fick allt mer problem i sitt jobb.   

Familjen skulle lämna Polen och ansluta till släkten i USA var det tänkt. Fanny och Nina skulle bara återvända hem för att låta Rudek resa i väg och förbereda flytten. Rapporterna från Polen – och nyheterna om Adolf Hitler i Tyskland - fick släkten i USA att försöka övertala Fanny och Nina att stanna. De vägrade och återvände till Polen 1938. Året därpå bröt andra världskriget ut. Lodz införlivades med Tyskland och familjen flydde för att undgå ghettot där.

Lena med mamma Ninas efterlämnade anteckningar om sitt
liv, ett embryo till memoarer.

– Rudek och min morfar Artur tog sig till Warszawa i december 1939, säger Lena. Mamma och mormor kom efter i februari 1940. De reste till häst fast det var mitt i smällkalla vintern. Bara ett halvår senare skapades ghettot i Warszawa. En halv miljon judar föstes ihop för att leva i en slags konstlad normalitet som varade till den 22 juli 1942 när deporteringarna började. Då hade närmare 100 000 människor redan hunnit dö av tyfus och svält.

– Under fem intensiva veckor fraktades hundratusenstals och åter hundratusentals judar med tåg till Treblinka för att gasas ihjäl. Det var inget arbetsläger som Auschwitz delvis var. Treblinka var ett rent dödsläger, där man gick rakt in i gaskammaren. 

När deporteringarna upphörde, fanns cirka 35 000 fabriksarbetare kvar i ghettot, däribland Fanny och Nina som hade till uppgift att restaurera blodiga och trasiga uniformer som skulle återanvändas på slagfältet vid Stalingrad. Kvar fanns också omkring 25 000 människor som höll sig gömda.

– De fick ett drygt halvårs lugn med ett enda undantag. Det var när Heinrich Himmler, som var reichsführer för Hitlers militära skyddstrupper SS, kom på besök. Han upptäckte de 35 000 fabriksarbetarna och gav order om att 8 000 av dem skulle likvideras. Folk valdes ut på måfå och den här gången hamnade Fanny och Nina med bland dem som fick marschera mot järnvägsstationen för vidaretransport till Treblinka. De såg emellertid till att de, som Rudek hade sagt åt dem, hamnade längst bak i ledet.

– När Rudek fick höra vad som hade hänt cyklade han till stationen iklädd en polismössa. Han kom precis i tid för att kunna sträcka ut handen framför mamma och mormor och med myndig röst på tyska konstatera att just de var befriade. Han lät så bestämd att han lyckades fösa undan dem utan att bli stoppad. Undra på att mamma beundrade sin storebror. För henne var han den stora hjälten.

Lena med sin mammas handsydda bh som hon hade fått av sin mor Fanny. På bordet ligger också Lenas bok: ”Handelsresande i liv”. Kristallskålarna gömde Ninas farmor hos grannarna, när de flydde till Warszawaghettot. Efter kriget fick Nina och Rudek tillbaka dem. 

Den 19 april 1943 gick en grupp judar i Warszawaghettot till väpnat motstånd mot SS med hjälp av insmugglade vapen och hemmagjorda handgranater. Tyskarna bestämde sig för att tömma ghettot, varpå fabriksarbetarna fördes vidare till arbetsläger. De som likt Ninas familj inte följde med, tvingades gömma sig. En tid senare lyckades Fanny, Nina och Rudek fly. Nina smugglades ut under en presenning i en tysk sjuktransport den 28 april. Fanny och Rudek kom ut i en brödbil med mutad chaufför den 4 maj.
– Rudek återvände för att hämta sin pappa men kom för sent. Bilen med Artur på flaket var redan på väg till koncentrationslägret i Majdanec.
Upproret varade till den 16 maj. De som fortfarande levde då sköts ihjäl eller transporterades till utrotningsläger.

Nina och Rudek höll sig gömda hos polska familjer resten av kriget. Fanny tog sin tillflykt till en kyrka, där hon dödades av en brandbomb under det så kallade polska upproret i september 1944. Hon fick med andra ord aldrig uppleva krigsslutet 1945.

Lena med sin släkttavla som hon ritade 1972 och foto- 
grafier som hon har lyckats få tag i tack vare släktforskningen.

Nina tog sig till Sverige där hon gifte sig med Jerzy Einhorn1949. Tio år senare kom även Rudek till Sverige för att stanna. Han gifte sig och fick dottern Ann.
– När vi hälsade på släkten i New York 1972 var flera av Fannys syskon fortfarande i livet, säger Lena som intervjuade dem om släkten så ingående att hon kunde rita ett släktträd. Det var särskilt värdefullt med tanke på att inga kyrkoarkivalier finns bevarade i öst. Det var åtminstone vad hon hade fått höra.
– För några år sedan upptäckte jag att det finns en databas över judiska släkter på nätet. Den har byggts upp av volontärer, vilket innebär att födelseböcker och annat i stor utsträckning trots allt finns kvar.

Lena började släktforska med hjälp av den nu 32 år gamla släkttavlan. På nätet finns dessutom en hel del information att hämta i de amerikanska folkräkningarna.
– Jag hittade den ena släktingen efter den andra och hade plötsligt världens största släkt, tyckte jag. Så en dag fick jag kontakt med en brylling som gav mig numret till sin faster. Jag ringde upp och berättade om Ninas resa till Amerika 1937. Plötsligt hörde jag hur hon flämtade i luren. ”I met her”, sa hon. ”Jag träffade din mor. Hon kom på besök till Atlantic city med sin mamma och en man.” Jag visste att det stämde. 

Mamma hade ett fotografi på sig, Fanny och hennes morbror Max från just Atlantic city.

Kvinnan som Lena talade med var bara sex år gammal 1937. Ändå kom hon ihåg det långväga besöket, för att släkten med alla medel försökte övertala kvinnan och hennes dotter att stanna.
– De vägrade, sa hon. De åkte tillbaka till Polen. 

I hela sitt liv hade hon undrat hur det hade gått för dem.
Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Nina och Jerzy Einhorn var vårt mest berömda läkarpar. De föddes 1926 i Polen och drabbades hårt av judeförföljelserna under andra världskriget. Tjugo år gamla kom de till Stockholm 1946 och blev småningom världsberömda cancerspecialister. 

Nina blev överläkare och chef för den gynekologiska cancerkliniken på Karolinska sjukhuset. Jerzy blev professor och chef för Radiumhemmet på samma sjukhus. 

Som riksdagsman för kristdemokraterna försökte han dessutom sätta stopp för nedskärningarna inom den svenska sjukvården och skrev boken ”Det är människor det handlar om” (1998) om dess förfall.

Nina och Jerzy Einhorn blev omskrivna för sin kärlek. De träffades på universitetet i Lodz, där de efter kriget studerade medicin. 

- Hon är det bästa som har hänt mig, sa han i Hemmets Journal 1992. 

- Jag ryser vi tanken på hur mitt liv skulle ha blivit utan henne. 

Nina och Jerzy Einhorn

Nina menade att det minsann var hon som blev kär först. De gifte sig 1949 och fick barnen Lena och Stefan som båda gick i deras fotspår och blev läkare. Stefan är numera cancerexpert. Lena sadlade om och blev TV-producent, författare, filmare och regissör. Nyligen fick hon utmärkelsen Le Prix Aventure et Découverte för filmen ”Ur det förflutnas dunkel”. Dramadokumentären ”Handelsresande i liv”, efter hennes bok med samma namn (Prisma 1999), vann Prix Europa 1999 och nominerades för en International Emmy 1998.

Nina och Jerzy Einhorn fick med en dags mellanrum i augusti 1999 veta att de hade cancer. Hon på en måndag och han dagen därpå. Nina hade en liten men elakartad tumör i bröstet. Han drabbades av leukemi och hade bara åtta månader kvar att leva. Båda tvingades se sig besegrade av den sjukdom de själva var experter på. Dessutom slutade de sina dagar på det sjukhus där de hade gjort sin uppmärksammade livsgärning. 

Jerzy Einhorn dog 74 år gammal den 28 april 2000. 
Nina levde i ytterligare två år och dog 77 år gammal den 10 maj 2002.  

Fotnot
Filmen “Ninas resa” har biopremiär våren 2005 och kommer därefter att visas på TV. Lena Einhorn kommer dessutom att ge ut ”Ninas resa” i bokform.