Sven Nahlin

Hemmets Veckotidning

Nr 4, 1999

Jag svor på att hjälpa barnen i den glömda staden…

...då mötte jag kvinnan jag väntat på i hela mitt liv!
 
När blonda Alla kryper tätt intill sin älskade Sven myser han förnöt. Hon är kvinnan han väntat på i hela sitt liv. Att de två skulle mötas kan de tacka hans goda hjärta för. Sven har nämligen aldrig kunnat säga nej när någon är i nöd. Vare sig det handlat om kronprinsar, poliser eller barn…
 

När polisen i Stockholm behövde lösa en invecklad mordgåta kallade de på dykaren Sven Nahlin. Likadant gjorde Historiska museet när de skulle bärga Wasas föregångare, amiralsskeppet Rikswasa. Så när den dåvarande kronprinsen ville lära sig att dyka visste han vem han skulle kontakta…
- Majestätet var mycket begåvad och hade blivit en utmärkt dykare om han inte blivit kung, betonar Sven.
Inga uppdrag tycks Sven omöjliga. Och hans hjälpande hand sträcker sig från de blinda barnen på Tomteboda till de drabbade barnen i Tjernobyls omgivningar.
Det var också här Sven träffade sin stora kärlek. En kvinna som nu inspirerat honom till nya spännande utmaningar!
 
För Sven Nahlin, 65, i Järna, började det livslånga arbetet som dykare först som en hobby. Möbelsnickaren Sven renoverade nämligen möbler med sådan fart att han drog på sig ett blödande magsår. 21 år gammal fick han därför läkarorder på att ge sig själv lite fritid och en hobby. Annars skulle han inte bli mycket äldre.
- Jag grunnade på vad jag skulle göra, säger Sven. Det slutade med att jag lärde mig dyka vid Stockholms Grodmansskola. Jag insåg genast att jag ville ägna mig åt dykning. Tre månader senare köpte jag in mig i skolan.
Sven hade en liten foxterrier vid namn Lovely som älskade vatten. När husse dök vägrade hon stanna kvar i båten.
- Hon hoppade i och följde mina bubblor. Min bror Erik och jag konstruerade en dykardräkt åt henne, så att hon kunde följa med ner till åtta meters djup. Tidningar skrev och TV filmade. Lovely gjorde vad som helst för en mums-mums.

Mördaren imponerades av Svens fynd

TV-programmet om Sven och Lovely ledde till ett jobb som dykarchef vid Räddningskåren. Han blev flitigt anlitad av Stockholmspolisen – bland annat för att lösa de så kallade träskmorden i början av 60-talet.
- Det var en hemsk historia från Stockholms undre värld, säger Sven och berättar om hallicken, glädjeflickan, hennes kund och ett storgräl som slutade med att alla tre blev illa tilltygade lik som kastades i vattnet på olika platser i Stockholms innerstad. Sven plockade upp liken till polischefen Sven Thorander och myntade samtidigt begreppet ”Ståplats Nybroviken”.
- Efter ett år ringde mördaren. Han hade börjat måla i fängelset och sa att han var fascinerad av mitt yrke. ”Har du något emot att jag målar dig”, frågade han. ”Du får själv bestämma om det ska vara några lik med på bilden”. Efter ytterligare ett år, när han fick sin första permission, kom han hit med tavlan. Den hänger fortfarande på hedersplats här i vardagsrummet.

När Räddningskåren lades ner efter fem, sex år, startade Sven och hans bror egen dykarfirma och fortsatte utbilda dykare, dyka efter förlista skepp och hjälpa Stockholmspolisen.
Mest känd är Sven för att han hittade det tremastade amiralsskeppet Rikswasa 1960 – en föregångare till regalskeppet Wasa.
- Wasa var en kopia av Rikswasa men Gustav II Adolf fick storhetsvansinne och byggde på en extra våning samt försåg henne med för tung beväpning som gjorde henne rank. Därför förliste hon av minsta vindpust 1628. Rikswasa var ett rejält fartyg som sjösattes 1599 och sänktes på grund av brand 1623.
 
På 24 meters djup 

låg det sjunkna skeppet
Rikswasa var under sin storhetstid med om att kapa holländska handelsfartyg och återvända till Stockholm med rika krigsbyten av silver och guld. Hon var dessutom med om att skjuta sönder Riga innan hon själv blev offer för lågorna. En kruttunna exploderade när hon täppte till Vindö strömmar för fienden och så var skeppets saga all. Befälhavaren satte kurs mot land där Rikswasa borrades i sank för att elden skulle slockna.
-Tanken var att hon skulle bärgas och repareras. Dessvärre sänktes hon på en illa vald plats. Aktern hamnade på 24 meters djup och fören på 8 meter, så hela skeppet bröts av på mitten.

Bröderna Nahlin lyckades få myndigheternas tillstånd att bärga Rikswasa mot löfte om att Historiska museet skulle få allt av historiskt värde. Det enda som sedan återstod var virket efter 2000 tusenåriga ekar. Värdelöst, trodde många, men Sven visste bättre. Så kallad svartek – ek som varit sjödränkt i över 300 år – är det värdefullaste träslag som finns. Och som möbelsnickare visste Sven precis vad han skulle göra med det. Än i dag tillverkar han ett 90-tal produkter av svartek från Rikswasa som han säljer i sin butik i Gamla stan.

Som dykare funderade Sven ofta på om det fanns någon metod för att kunna se bättre i mörker. En snilleblixt fick honom att ringa Tomteboda blindinstitut och fråga hur blinda lär sig hitta.
Det visade sig inte finnas någon metod för det men innan samtalet avslutades hade Sven lovat skolans rektor att komma på besök och berätta om sitt arbete för skolans blinda elever.
- Efter att jag avslutat mitt föredrag frågade jag om någon ville pröva på att dyka. Ungarna blev förtjusta och rektorn blev arg. Men två dagar senare ringde han och bad mig göra en försökskurs. Det visade sig att blinda ofta är väldigt duktiga dykare. De hittar en krona på botten av en bassäng på nolltid!
Nu började Sven också engagera sig i de blinda barnen. Han utbildade ett hundratal till dykare och startade Blinda Barns Utveckling (BBU), en förening som engagerat honom i över 30 år.
 
Barnen i Tjernobyl

satte djupa spår
- Vi har haft mycket roligt, säger Sven och berättar hur några blinda elever fick följa med till Tunisien för att dyka bland skepp som förliste utanför Kartago för 3000 år sedan.
- Vi fick äta lunch med president Bourguiba. Tack vare honom fick vi med oss många fina saker hem som Historiska museet gjorde en utställning av.
 
En av museets besökare var dåvarande kronprins Carl Gustaf som hade dykt en del på egen hand vid Sofiero. Sven erbjöd sig på stående fot att med två av sina bästa, blinda instruktörer lära prinsen dyka.
- Majestätet var eld och lågor och vi examensdök vid Riksäpplet som ligger vrak vid Dalarö. Kronprinsen var mycket begåvad och skulle ha blivit en utmärkt dykare – om han inte blivit kung.
 
Det faktum att Sven sett så mycket elände i sitt jobb har gjort honom till en obotlig idealist, alltid redo att ställa upp för nödlidande. I många år har han därför kört hjälpsändningar till Estland för Lions Club i Järna. Men det var innan han hade sett Tjernobyl…
- Förra hösten fick jag möjlighet att besöka kärnkraftverket i Tjernobyl och några av de områden som drabbats av radioaktivt nedfall efter olyckan.
 
Sven såg förödelsen i tremilszonen

och de utrymda spökstäderna.
- Den det som gjorde störst intryck på mig var barnen i Novozybkov, en stad i södra Ryssland som drabbades av ett kraftigt radioaktivt nedfall eftersom det regnade just den kvällen…
I Novozybkov bor 43 000 människor varav 12 000 barn som aldrig fick veta att kärnkraftverket 20 mil söderut hade exploderat.
 
Radioaktiviteten upptäcktes när skolläraren en månad senare skulle demonstrera en geigermätare för sina elever. Mätinstrumentet visade skyhöga värden men Moskva nekade.
- Novozybkovborna väntar fortfarande på att bli evakuerade. Men det finns ingenstans att ta dem. I stället får de en liten slant av staten för att hålla sig lugna och stanna kvar.
 
Stadens största problem är barnens hårt åtgångna hälsa och det faktum att det bara föds hälften så många barn numera.
- Jag har träffat småbarn med levercancer, leukemi och svåra neurologiska skador. Samtidigt är sjukvården väldigt eftersatt. Novozybkovs sjukhus har bara ett operationsbord och saknar det mesta i fråga om utrustning. Engångsmaterial och bedövningsmedel är ofta inte att tänka på.
 
Novozybkov kallas den glömda staden. Sedan Sovjetunionen föll samman vill ingen riktigt kännas vid den. Sven har därför svurit på att rusta upp sjukhuset med gåvor från Sverige. På bara ett år har han med sina Lions-brödernas hjälp skeppat över sex stora långtradare med medicinsk utrustning från olika svenska givare. Ofta är det sjukhus och mottagningar som bytt upp sig som skänker sin gamla, fullt användbara utrustning.
- Människorna i Novozybkov älskar Sven, Lions Club och Sverige, säger Alla som det senaste året pendlat mellan Moskva och Järna för kärlekens skull.
 
Alla Schaliapina, 56, är neurolog vid Federal Children Center of Antiradiation Protection i Moskva där hon forskar i Tjernobylbarnens neurologiska sjukdomar. Ett skakande arbete som hon snart ska presentera för omvärlden.
- Jag var i Novozybkov för att undersöka barnen när Sven kom dit. Jag såg in i hans blå, vänliga ögon och föll pladask. Det var precis som för ert kungapar, det sa klick direkt! Sven är en fantastisk man. Jag förstod genast att jag hade funnit min drömprins, säger Alla och strålar av lycka.
Och Sven myser. Med Alla vid sin sida har han både tolkhjälp och god kontroll över den utrustning som skeppas över till Novozybkov. Hon kan avgöra vad de drabbade behöver och dessutom bedöma den utrustning som Sven får in.
- Alla är en underbar kvinna, säger Sven. Hon är den jag har gått och väntat på i alla år – trots att jag är lycklig far till fem vuxna barn.
 
Vid sidan av den medicinska utrustningen finns det i varje hjälptransport flera ton makaroner från Kungsängens fabrik i Järna och hundratals säckar med rena och hela kläder från Raija Svenssons insamlingsgrupp i Täby.
- Snart bär det iväg med en last inslagna julklappar, säger Sven. Och till våren kör vi över med en katastrofambulans och en läkarbil som vänliga människor har skänkt.
 
Sven tror att sjukhuset i Novozybkov kommer att vara acceptabelt rustat om två år. Då kanske han avslutar sitt hjälparbete för att i stället ägna sig åt Alla. Han är ju trots allt nästan pensionerad.
- Men först ska jag åka till Kiev i Ukraina och se hur Tjernobylbarnen har det där. Där finns också staden Slavutich som byggdes upp för dem som evakuerades från Zonen. Jag känner på mig att det behövs hjälp även där…

Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

1969

Bärgningen av Rikswasa - ett dykaräventyr

född 11 december 1931 - död 17 mars 2010

19311211-0337

Nahlin, Sven Vilhelm

Birger Sjöbergs Väg 3 2 Tr

112 54  Stockholm

Död 17/3 2010.

Folkbokförd i Sankt Göran, Stockholms kn (Stockholms län, Uppland).

Född 11/12 1931 i Klara, Stockholms stad (Uppland).

Gift man (30/10 2000).

Anm:

Fastighet: Fredhälls Gård 6

--------------

Motsvarande folkbokföringsförsamling(ar) 1/1 2020:

Västermalm, Stockholms kn (Stockholms län, Uppland)

Källor:

FK 13, man91

Post-ID:

SDB7_04973588