Året Runt
Nr 43, 1988
Sångerskan ANNA BOOK trivs med sin stora familj
men ger alla rådgivare i musikbranschen en känga:
"Jag är stolt över min kropp
- och tänker inte byta stil"
Anna Book rör sig hemtamt mellan kulturerna. Mamma står för det äktsvenska, pappa för det spanska och fästmannen Memet för det turkiska.
- Memet är min drömkille, med honom ska jag gifta mig!
Nr 24, 1990
Lyckas jag inte som sångerska blir jag musiklärare
Anna Book startade tidigt. Som 20-åringär hon redan inne på sin andra karriär som artist.
Men skulle det visa sig att jag är chanslös så kommer jag genast att ägna mig åt något annat, säger hon.
Hemmets Journal
Nr 14, 1993
Serien: Min hund och jag
Vilken tur att Dillon inte var såld!
Han älskar mig och följer mig var jag går, säger sångerskan Anna Bok och kramar om sin charmiga blandrashund Dillon.
Hemmets Veckotidning
Nr 15, 1999
Motgångarna höll på att knäcka mig
Nr 15, 1999
Motgångarna höll på att knäcka mig
- men tack vare Roberto kan jag äntligen le igen!
Sångerskan Anna Book har länge fått kämpa i motvind. Karriären kom sig och förhållandet med Felicias pappa tog slut. Men en dag stod Roberto utanför dörren - och nu leker livet igen...
- Bättre än så här kan det knappast bli!
Anna var knappt tonåring, när hon slog igenom i sommarlovsprogrammet ”Solstollarna” och bara 15 år gammal när hon sjöng ”ABC” i melodifestivalen. Hon jämfördes med Carola och spåddes en strålande karriär. Två år senare började hennes stjärna dala. Karusellen runt henne tappa helt enkelt fart.
- Jag ställde upp i melodifestivalen för andra gången trots att jag var förkyld, säger hon. Året var 1987. Orkestern spelade fel och framträdandet blev en flopp. Anna rusade gråtande ut från finalföreställningen för att söka tröst hos mamma Maritha.
Det fanns branschfolk som var sura på att Maritha Book höll ett vakande öga på sin dotter. Profitsuget folk ville själva forma sitt stjärnskott utan inblandning. Det ställdes orealistiska förväntningar på Anna och när Maritha släppte taget gick produktionsbolaget i konkurs. Sedan dess tycks Anna ha blivit utnyttjad i parti och minut av smarta managers och märkliga produktionsbolag.
De har haft ett gemensamt, alla har de velat göra om henne. Som om omvärlden skulle ha mått dåligt av hennes kvinnliga attribut. Anna, som gärna vill vara alla till lags, har bantat, gympat, opererat bort två kilo bröst och plastikopererat magen - mest för sin egen skull men ändå. Ändå har hon inte funnit nåd inför branschens kritiska ögon. Speciellt som kroppen varje gång återtagit sin normala form. Det är inte alla förunnat att få vara trådsmala - som om det skulle vara något att stå efter.
Annas kamp mot
kilona kan följas i tv
- Då får det vara, säger Anna besviket och med tårarna strömmanade utför kinderna. Måste jag banta för att få sjunga in en skiva, så får det vara.
Hon är så oerhört trött på att inte duga. Ändå kämpar hon mot kilona igen, den här gången med Miss Fitness, Kristina Eklöf, som personlig tränare och inför öppen ridå i programmet ”Silikon” i TV3. Hon tränar intensivt på gym, bygger upp sina muskler och har lagt om kosten - från ett mål onyttig mat om dagen till fem nyttiga.
- Jag gör det för min egen skull, säger hon. Jag har besvär med mina knän och vill kunna gå och dansa länge än. Om trycket utifrån säger hon, att det är trist att behöva ändra sig för andras skull.
- Jag gör det inte längre. Jag är medveten om mina fel och brister men noga med att passa tider, berömma andra och att vårda såväl mitt inre som mitt yttre. Efter bara några veckors träning sover jag bättre och märker att magen har kommit igång. Det riktigt känns hur gifterna rinner ut ur kroppen.
Anna har lika nära till skratt som till tårar. Det händer att hon gråter en skvätt både av glädje och av sorg. Envist jobbar hon vidare för att förverkliga sin dröm om ett liv i rampljuset, där hon får sjunga de sånger hon brinner för. Utåtriktad som hon är, ställer hon upp på det mesta. Vi har sett henne stuka foten i ”Fångarna på fortet”, vimla omkring i galapeterreportagen på Mikael Bindefeldts kändisfester och under våren ska hon medverka i Peter Harrysons ”Så ska det låta”. Bästa underhållningen bjöd hon förmodligen på som spårhund i Martin Timells ”På rymmen”.
- Jag har aldrig haft så kul! Jag skrek så jag tappade rösten och inte kunde sjunga ordentligt på två månader. Alla vi träffade ställde upp och hjälpte mig längs färden. Svenska folket är helt enkelt underbara. Vilken kick! Och nu ska jag ut igen i slutet av maj.
Plötsligt stod han
bara utanför min dörr
Privat är livet lyckosamt för Anna just nu. Kärleken blommar i form av Roberto Toledano, 30, en svenskfödd spanjor med jobb på spanska ambassaden i Stockholm. Det 13 år långa förhållandet med turkietfödde Memet Yurdagul är följaktligen över trots att Anna, för sjuåriga dottern Felicias skull, gjorde allt för att det skulle fungera. Brudklänningen som Memet en gång gav henne blev aldrig använd. Nu går den vidare till Felicia.
- Det gör ont när knoppar brister men sånt är livet, säger Anna. Jag önskar Memet allt gott.
När Roberto kommer på tal infinner sig en alldeles speciellt lycklig glimt i Annas mörka ögon. Han är hennes trygghet nu, hennes klippa i tillvaron, hennes livvakt.
- Roberto vill inget hellre än att gifta sig och skaffa barn. Och jag är en mans kvinna. Med honom vill jag dela mitt liv och gärna få ett eller två barn till. Felicia skulle bli glad över att få syskon.
Anna berättar hur hon relativt nyskild satt och drack kaffe tillsammans med en bekant som plötsligt påstod att han kände den rätte mannen för Anna.
- Jag var inte ett dugg intresserad av att träffa en ny kille. Men plötsligt en kväll ringde min bekant på dörren. Han stod där med Roberto och ville bli inbjuden på en fika.
Anna bjöd på middag och rätt som det var hade timmarna runnit iväg. Roberto skrev något rart i hennes gästbok och så var besöket över.
- Jag pratade med min bekan i telefonen nästa dag och vi bestämde att vi skulle ses igen. Som av en händelse bad jag honom fråga Roberto om inte också han ville följa med. Det ville han och så höll vi på i tre dagar, innan han äntligen bjöd ut mig på tu man hand. Vi gick på bio och på restaurang och sedan den dagen är vi oskiljaktliga.
Anna hade genast känt att det var något speciellt med Roberto men hon var rädd att binda sig igen och det var även han. Ändå var det som om de undermedvetet drogs till varandra som två magneter. Det fanns inga alternativ, ingen återvändo.
Jag känner på mig att
Privat är livet lyckosamt för Anna just nu. Kärleken blommar i form av Roberto Toledano, 30, en svenskfödd spanjor med jobb på spanska ambassaden i Stockholm. Det 13 år långa förhållandet med turkietfödde Memet Yurdagul är följaktligen över trots att Anna, för sjuåriga dottern Felicias skull, gjorde allt för att det skulle fungera. Brudklänningen som Memet en gång gav henne blev aldrig använd. Nu går den vidare till Felicia.
- Det gör ont när knoppar brister men sånt är livet, säger Anna. Jag önskar Memet allt gott.
När Roberto kommer på tal infinner sig en alldeles speciellt lycklig glimt i Annas mörka ögon. Han är hennes trygghet nu, hennes klippa i tillvaron, hennes livvakt.
- Roberto vill inget hellre än att gifta sig och skaffa barn. Och jag är en mans kvinna. Med honom vill jag dela mitt liv och gärna få ett eller två barn till. Felicia skulle bli glad över att få syskon.
Anna berättar hur hon relativt nyskild satt och drack kaffe tillsammans med en bekant som plötsligt påstod att han kände den rätte mannen för Anna.
- Jag var inte ett dugg intresserad av att träffa en ny kille. Men plötsligt en kväll ringde min bekant på dörren. Han stod där med Roberto och ville bli inbjuden på en fika.
Anna bjöd på middag och rätt som det var hade timmarna runnit iväg. Roberto skrev något rart i hennes gästbok och så var besöket över.
- Jag pratade med min bekan i telefonen nästa dag och vi bestämde att vi skulle ses igen. Som av en händelse bad jag honom fråga Roberto om inte också han ville följa med. Det ville han och så höll vi på i tre dagar, innan han äntligen bjöd ut mig på tu man hand. Vi gick på bio och på restaurang och sedan den dagen är vi oskiljaktliga.
Anna hade genast känt att det var något speciellt med Roberto men hon var rädd att binda sig igen och det var även han. Ändå var det som om de undermedvetet drogs till varandra som två magneter. Det fanns inga alternativ, ingen återvändo.
Jag känner på mig att
Roberto friar snart
- Det kändes hela tiden så rätt, säger Anna. Och det gör det fortfarande. Jag längtar varje dag efter att han ska komma hem och förbereder middagen flera timmar i förväg. När han kommer, står maten på bordet. Det är så mysigt - jag släpper honom aldrig! Dessutom har han en jättehärlig familj som har tagit in mig och Felicia i sin gemenskap till hundra procent. Bättre än så här kan det knappast bli.
Anna beskriver sin Roberto som sympatisk, omtänksam, lugn och psykologisk. Han fungerar utmärkt med Felicia - snögubbarna utanför fönstret är ett resultat av deras gemensamma upptåg - men skulle aldrig drömma om att försöka ta Memets plats som pappa. När Anna och hennes mamma var på semester i New York nyligen, stannade Roberto hemma med Filicia. Hon fick följa med honom överallt.
- Roberto är en mogen man som kan ta hand om sig själv och som tar ansvar i alla lägen, säger hon. Han är väldigt observant, han ser direkt om mjölken i kylskåpet tagit slut.
De har talat om att förlova sig, gifta sig och skaffa barn. Det är bara en tidsfråga innan de slår till. Tills vidare bor de ett stenkast från varandra strax bortom Skanstull - åtminstone på pappret.
- Vi har väldigt roligt tillsammans, säger Anna. Roberto är stabil, behaglig och så otroligt kärleksfull.
Superlativen vill aldrig ta slut.
- Men det är han som är man, konstaterar hon. Det är han som ska fria. Men jag tror inte att det dröjer särskilt länge...
Jag var alldeles skräck-
- Det kändes hela tiden så rätt, säger Anna. Och det gör det fortfarande. Jag längtar varje dag efter att han ska komma hem och förbereder middagen flera timmar i förväg. När han kommer, står maten på bordet. Det är så mysigt - jag släpper honom aldrig! Dessutom har han en jättehärlig familj som har tagit in mig och Felicia i sin gemenskap till hundra procent. Bättre än så här kan det knappast bli.
Anna beskriver sin Roberto som sympatisk, omtänksam, lugn och psykologisk. Han fungerar utmärkt med Felicia - snögubbarna utanför fönstret är ett resultat av deras gemensamma upptåg - men skulle aldrig drömma om att försöka ta Memets plats som pappa. När Anna och hennes mamma var på semester i New York nyligen, stannade Roberto hemma med Filicia. Hon fick följa med honom överallt.
- Roberto är en mogen man som kan ta hand om sig själv och som tar ansvar i alla lägen, säger hon. Han är väldigt observant, han ser direkt om mjölken i kylskåpet tagit slut.
De har talat om att förlova sig, gifta sig och skaffa barn. Det är bara en tidsfråga innan de slår till. Tills vidare bor de ett stenkast från varandra strax bortom Skanstull - åtminstone på pappret.
- Vi har väldigt roligt tillsammans, säger Anna. Roberto är stabil, behaglig och så otroligt kärleksfull.
Superlativen vill aldrig ta slut.
- Men det är han som är man, konstaterar hon. Det är han som ska fria. Men jag tror inte att det dröjer särskilt länge...
Jag var alldeles skräck-
slagen i ambulansen
Säkert fanns den svåra brytningen från Memet med i bilden, när Anna före jul drabbades av en till synes oförklarlig och mycket svår huvudvärk. Dessutom hade hon det svårt ekonomiskt - ”jag betalar tre, fyra hyror i stöten när jag få pengar” - och klarade följaktligen inte av att vara alla till lags. Det blev, som hon säger, för mycket för en liten människa.
- Jag hade huvudvärk varje dag och märkte snart att vanliga värktabletter inte hjälpte. En morgon kunde jag plötsligt inte sätta mig upp. Jag hade kramp i hela nacken och så otroligt ont i huvudet, att jag trodde jag skulle dö.
Hon tog sig till husläkaren och fick receptbelagda tabletter men fick fortsätta direkt in till akuten på Huddinge sjukhus med ambulans. Hon lades in direkt. Läkarna tog mängder av prover - EKG, ryggmärgsprov och röntgen av såväl hjärna som nacke och lungor. Anna grät, fullständigt skräckslagen att det skulle röra sig om en hjärntumör. Speciellt som hon tyckte, att hon inte längre hade samma känsel i höger kroppshalva.
- Efter två veckor konstaterade läkarna att det rörde sig om ovanligt svår migrän, säger Anna. Alla värden var tipptopp, trots att jag hade så ont. Morfinliknande preparat var det enda som hjälpte. Jag vill aldrig mer vara med om det.
Anna mår bättre nu och har fått medicin att ta till, om huvudvärken skulle slå till igen. Hon arbetar med att dubba tecknad film, har gott om uppdrag och finns med bland rösterna i Nils Holgersson och Sky Dancers i kanal 5 likaväl som i tvåans berättelser ur bibeln.
- Det är svårare än jag trodde men otroligt givande, säger hon. Framför allt ger det jobb och försörjning upp till fyra dagar i veckan. Men jag är öppen för nya utmaningar. Får jag en chans att spela med i någon såpopera, tackar jag inte nej. Jag älskar att sjunga men känner också att jag står vid en vändpunkt i livet.
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Allas Veckotidning
Nr 51, 2003
Jul hos Anna Book
- Jag hade huvudvärk varje dag och märkte snart att vanliga värktabletter inte hjälpte. En morgon kunde jag plötsligt inte sätta mig upp. Jag hade kramp i hela nacken och så otroligt ont i huvudet, att jag trodde jag skulle dö.
Hon tog sig till husläkaren och fick receptbelagda tabletter men fick fortsätta direkt in till akuten på Huddinge sjukhus med ambulans. Hon lades in direkt. Läkarna tog mängder av prover - EKG, ryggmärgsprov och röntgen av såväl hjärna som nacke och lungor. Anna grät, fullständigt skräckslagen att det skulle röra sig om en hjärntumör. Speciellt som hon tyckte, att hon inte längre hade samma känsel i höger kroppshalva.
- Efter två veckor konstaterade läkarna att det rörde sig om ovanligt svår migrän, säger Anna. Alla värden var tipptopp, trots att jag hade så ont. Morfinliknande preparat var det enda som hjälpte. Jag vill aldrig mer vara med om det.
Anna mår bättre nu och har fått medicin att ta till, om huvudvärken skulle slå till igen. Hon arbetar med att dubba tecknad film, har gott om uppdrag och finns med bland rösterna i Nils Holgersson och Sky Dancers i kanal 5 likaväl som i tvåans berättelser ur bibeln.
- Det är svårare än jag trodde men otroligt givande, säger hon. Framför allt ger det jobb och försörjning upp till fyra dagar i veckan. Men jag är öppen för nya utmaningar. Får jag en chans att spela med i någon såpopera, tackar jag inte nej. Jag älskar att sjunga men känner också att jag står vid en vändpunkt i livet.
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
________________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
Nr 51, 2003
Jul hos Anna Book
Sjukdomen och fula påhopp här inte knäckt Anna Book
Nu vill jag glömma allt det svåra
och fira en riktig familjejul
Snart bultar han på porten, Treårige Antonio undrar kanske vem den rödklädde mannen är, 12-åriga Felicia går inte att lura längre och 1-åriga Vanessa är för liten för att förstå.
Det är jul hemma hos Anna Book och hennes Roberto och efter ett jobbigt år får glädjen äntligen ta över.
Anna Book, 33, pyntar sitt hem till advent. Så gjorde hennes mamma, när hon var barn, och så gör hon för de sina. Från köket i den vackra femrummaren i Frösunda strax norr om Stockholm sprider sig ljuvliga dofter av glögg och nybakat lussebröd.
Anna och hennes man Roberto Tuledo, 34, bor här med barnen sedan ett drygt halvår. De har varit med från början och därför själva fått välja såväl ekparkett som tapeter.
– Det är varmt och mysigt med levande ljus, konstaterar Anna, när mörkret faller utanför. Så här års kan jag klara mig nästan helt utan elektriska lampor.
Som en saga
Julen är en stor högtid för Anna som traditionsenligt samlar sina nära och kära omkring sig. Hon lägger in olika sorters sill och ser till att julbordet ska digna av läckerheter. Bland lutfisk, Janssons frestelse och griljerad julskinka placerar hon köttbullar, rödbetssallad, prinskorvar, kalv- och pressylta. Framför allt kokar hon risgrynsgröt spetsad med vanilj, sötmandlar och kanelstänger i sin stora tolvliters gryta.
– Barndomens jular var som en saga, säger hon. Mamma såg till att ingenting fattades. Vi fick alltid nya, fina klänningar, koftor, strumpor och lackskor. Ändå var hon ensam om ansvaret för oss barn. Ibland hade hon svårt att hinna med och det hände, att man undrade, om det verkligen skulle kunna bli någon jul. Men det slog aldrig fel. På julaftons morgon hängde girlangerna där de skulle och tomtenissarna hade lagt presenter i våra julstrumpor. Då hade mamma jobbat hela natten.
Mamma Maritha var änka med barnen Pia och Susanne, när hon träffade Annas pappa. Han var polischef på Mallorca. Hon valde att bli kvar i Sverige, så Anna fick pendla.
En och annan jul har Anna därför firat hos farmor och farfar i Palma. Det var ungefär där som här, säger hon. Fast granen var en en med glitter, kulor och belysning och klapparna kom med papa Noel.
– Mammas kärlek till pappa var väldigt speciell. De bodde i olika länder. Ändå fanns det ingen annan man för henne förrän långt efter hans död. Nu har hon äntligen gift om sig. Det började med att vi hade en vattenskada i vår gamla lägenhet för tre år sedan.
Snickaren Bengt Jansson kom för att bygga om vårt kök. Mamma var barnvakt åt Antonio och på den vägen är det.
I Annas barndomshem samlades släkt och vänner på julafton. De fick glögg och äggtoddy före Kalle Anka och julmiddag efter. Den goda julmaten fick sedan stå kvar på bordet hela kvällen för den som ville ha påfyllning.
– Sedan kom tomten som jag trodde på, tills jag var minst tolv år. Då hade han fått en grogg för mycket. Skägget satt på sned och han glömde förställa rösten. Jag såg direkt, att det var vår granne Kalle. Men det var roligt ändå. Hos oss var jularna fyllda av sång, dans och lekar.
I år är det med viss möda som Anna har tagit sig an julstöket. Efter tre kejsarsnitt har hon drabbats av ett bukväggsbråck som hon tvingats operera flera gånger. Periodvis har hon haft svåra smärtor och hon får definitivt inte lyfta, vilket småttingarna Antonio, 3, och Vanessa, 1, har svårt att förstå. Vilken tur att Annas dotter Felicia, 12, och Roberto finns till hands. Han är livvakt till professionen och något av en romantisk svärmorsdröm. Hans kärlek till Anna är inte att ta miste på. Korset av vitt guld med 50 diamanter som hon bär kring sin hals är hans senaste kärleksgåva.
– Det första han sa, när vi träffades 1998, var att jag såg ut som en riktig kvinna. Eller rättare sagt, han sa att jag såg frisk, stark, sund och befruktningsbar ut. Vilken gangster! Men så log han och jag tappade andan. Det finns ingen som ler som Roberto.
– Det första han sa, när vi träffades 1998, var att jag såg ut som en riktig kvinna. Eller rättare sagt, han sa att jag såg frisk, stark, sund och befruktningsbar ut. Vilken gangster! Men så log han och jag tappade andan. Det finns ingen som ler som Roberto.
Roberto är född och uppväxt i Stockholm. Det hindrar inte att han spanskt blod flyter i hans ådror och att kvinnoidealet är typiskt spanskt. På frågan om vad han såg hos Anna, när de först möttes, svarar han kort och gott:
– Allt!
Roberto lierade sig med Felicia, när han förberedde sitt frieri. När hon och Anna klädde sig fina för att träffa Roberto på Anna-dagen den 9 december 1999, visste Felicia precis vad som skulle ske.
– Han hämtade oss i sin tjusiga bil och körde till spanska ambassaden, där han arbetade då. Via köksingången gick vi in i stora salongen och uppför en liten trappa till en liten dörr som leder till en smal spiraltrappa upp till ett litet torn med fantastisk utsikt över Stockholm. Roberto tog mina händer och sa, att han aldrig hade träffat någon som jag och att han ville dela sitt liv med mig. Felicia stod bredvid i sin lilla päls och var överlycklig. Så frågade han, om jag ville bli hans fru. Jag sa ja förstås och så kramades vi alla tre. Vi skålade i champagne och beundrade Stockholm som låg där under oss i den stjärnklara vinternatten. En stund senare for vi vidare till en spansk restaurang, där en stor bukett röda rosor stod och väntade på bordet. Nu fattas det bara, att jag är gravid också, sa jag. Fyra dagar senare fick vi veta, att Antonio var på väg. Jag vet att det är en pojke, sa jag. Jag känner det på mig. Vår lycka visste inga gränser.
– Allt!
Roberto lierade sig med Felicia, när han förberedde sitt frieri. När hon och Anna klädde sig fina för att träffa Roberto på Anna-dagen den 9 december 1999, visste Felicia precis vad som skulle ske.
– Han hämtade oss i sin tjusiga bil och körde till spanska ambassaden, där han arbetade då. Via köksingången gick vi in i stora salongen och uppför en liten trappa till en liten dörr som leder till en smal spiraltrappa upp till ett litet torn med fantastisk utsikt över Stockholm. Roberto tog mina händer och sa, att han aldrig hade träffat någon som jag och att han ville dela sitt liv med mig. Felicia stod bredvid i sin lilla päls och var överlycklig. Så frågade han, om jag ville bli hans fru. Jag sa ja förstås och så kramades vi alla tre. Vi skålade i champagne och beundrade Stockholm som låg där under oss i den stjärnklara vinternatten. En stund senare for vi vidare till en spansk restaurang, där en stor bukett röda rosor stod och väntade på bordet. Nu fattas det bara, att jag är gravid också, sa jag. Fyra dagar senare fick vi veta, att Antonio var på väg. Jag vet att det är en pojke, sa jag. Jag känner det på mig. Vår lycka visste inga gränser.
Lyckan total
Den 30 juni 2001 ringde bröllopsklockorna för Anna och Roberto i Gustav Adolfs kyrka på Östermalm i Stockholm. Bröllopsfesten hölls på Djurgårdsbrunns värdshus, innan de två for iväg till femrumsvåningen i Benalmadena strax väster om Malaga på spanska Solkusten.
– Vi fick 17 dagar för oss själva där nere, säger Anna. Vi inredde vår lägenhet, åkte båt på Medelhavet med delfiner i kölvattnet och gjorde flera andra mysiga utflykter tillsammans.
Som kronan på verket föddes lilla Vanessa ett år efter bröllopet. Anna och Roberto är mer än nöjda. De har den familj de har önskat sig, ett vackert hem i Sverige och ett lika vackert hem i Spanien. Enda molnet på deras himmel är Annas mage som krånglat så. Hon har ofta haft ont det senaste året och han har varit förtvivlad för hennes skull. När vännerna i samband med senaste operationen undrade hur de skulle kunna hjälpa till, bad han dem åka till Anna på sjukhuset. När de kom dit, tyckte Anna att de i stället borde ge Roberto ett handtag med barnen. Sådan är deras omsorg om varandra. En något förvånad narkosläkare gick dessutom med på att ge Roberto en kopia av Annas EKG.
– Jag hade länge funderat på en tatuering, säger han. När Anna blev sjuk och mådde så dåligt, ville jag välja en bild med anknytning till henne. Jag har därför låtit tatuera hennes hjärtfrekvens på min arm.
– Vi fick 17 dagar för oss själva där nere, säger Anna. Vi inredde vår lägenhet, åkte båt på Medelhavet med delfiner i kölvattnet och gjorde flera andra mysiga utflykter tillsammans.
Som kronan på verket föddes lilla Vanessa ett år efter bröllopet. Anna och Roberto är mer än nöjda. De har den familj de har önskat sig, ett vackert hem i Sverige och ett lika vackert hem i Spanien. Enda molnet på deras himmel är Annas mage som krånglat så. Hon har ofta haft ont det senaste året och han har varit förtvivlad för hennes skull. När vännerna i samband med senaste operationen undrade hur de skulle kunna hjälpa till, bad han dem åka till Anna på sjukhuset. När de kom dit, tyckte Anna att de i stället borde ge Roberto ett handtag med barnen. Sådan är deras omsorg om varandra. En något förvånad narkosläkare gick dessutom med på att ge Roberto en kopia av Annas EKG.
– Jag hade länge funderat på en tatuering, säger han. När Anna blev sjuk och mådde så dåligt, ville jag välja en bild med anknytning till henne. Jag har därför låtit tatuera hennes hjärtfrekvens på min arm.
Skulle tvingas att banta
Det har gått många år sedan Anna hade stora skivframgångar. Sedan dess har mer eller mindre oseriöst branschfolk försökt manipulera henne gång på gång. Skivorna har inte blivit lanserade och framför allt har de försökt tvinga henne att banta. Som om det hade något med rösten och utstrålningen att göra. Anna har emellertid ingen brist på jobb. Hon sjunger, är konferencier, dubbar film och övar sång med skolbarn. Självklart drömmer hon om ett seriöst skivkontrakt men branschen är liksom inte längre sådan.
– Det är för mycket tits, as och silikon, säger hon.
– And no brain, säger Roberto som stadigt står på Annas sida. Hon blir orättvist behandlad, tycker han, för att hon är hemma med sina barn i stället för att ställa till med skandaler. Då är hennes runda former ett ypperligt slagträ att trakassera henne med.
Nya skivframgångar känns emellertid inte lika viktigt för Anna som förr. I dag sätter hon familjen i främsta rummet. Publiken uppskattar henne och att hon har fullt stöd av Roberto.
– Hon får en otroligt stark respons, så snart hon kliver upp på scenen, säger han. Jag blir lika förundrad varje gång. Hon sprider en otrolig glädje omkring sig.
– Det är för mycket tits, as och silikon, säger hon.
– And no brain, säger Roberto som stadigt står på Annas sida. Hon blir orättvist behandlad, tycker han, för att hon är hemma med sina barn i stället för att ställa till med skandaler. Då är hennes runda former ett ypperligt slagträ att trakassera henne med.
Nya skivframgångar känns emellertid inte lika viktigt för Anna som förr. I dag sätter hon familjen i främsta rummet. Publiken uppskattar henne och att hon har fullt stöd av Roberto.
– Hon får en otroligt stark respons, så snart hon kliver upp på scenen, säger han. Jag blir lika förundrad varje gång. Hon sprider en otrolig glädje omkring sig.
I väntan på tomten
Roberto serverar dagens andra kopp kaffe med vispad mjölk mitt i julstöket, medan barnen tumlar runt på golvet. Julklapparna ligger vackert inslagna i en säck som han på julafton ska ställa ut till tomten utanför dörren.
– Det första som hörs är klangen från tomtens kobjällra, säger Anna. Då rusar barnen till fönstret och trycker näsorna mot glaset. Vi ser honom komma på långt håll. Det första som syns är lyktan. En stund senare bankar han på dörren och frågar om här finns några snälla barn.
Annas inhyrda tomte har fina, röda sammetskläder. Han har imma på glasögonen och ett brett läderbälte med nycklar som skramlar. Han busar och skojar med barnen och skrattar så att hela magen hoppar, när de kittlar honom under fötterna.
– När julklapparna är öppnade, sjunger vi och dansar kring granen. Sedan kommer julgröten, knäckebrödet och julskinkan fram på bordet igen. När barnen har somnat, sprider sig julfriden i vårt hus. Då umgås vi vuxna, spelar spel och knäcker nötter. Då är det julaftons kväll, säger Anna. Då är julen som bäst.
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
– Det första som hörs är klangen från tomtens kobjällra, säger Anna. Då rusar barnen till fönstret och trycker näsorna mot glaset. Vi ser honom komma på långt håll. Det första som syns är lyktan. En stund senare bankar han på dörren och frågar om här finns några snälla barn.
Annas inhyrda tomte har fina, röda sammetskläder. Han har imma på glasögonen och ett brett läderbälte med nycklar som skramlar. Han busar och skojar med barnen och skrattar så att hela magen hoppar, när de kittlar honom under fötterna.
– När julklapparna är öppnade, sjunger vi och dansar kring granen. Sedan kommer julgröten, knäckebrödet och julskinkan fram på bordet igen. När barnen har somnat, sprider sig julfriden i vårt hus. Då umgås vi vuxna, spelar spel och knäcker nötter. Då är det julaftons kväll, säger Anna. Då är julen som bäst.
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
______________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
midsommar 2006
Anna Book - midsommarflicka
Efter all smärta gråter Anna Book äntligen av glädje
Midsommarnatten är bara min och Robertos...
Vilken revansch!
Anna Book, som fått uppleva så många svåra motgångar och som ingen längre räknade med kom med i "Let´s Dance" som given förlorare, slutade som tvåa men var den verkliga vinnaren!
Och vinnare i kärlek var hon redan innan...
Anna Book, 35, är vacker som en midsommarbrud, där hon kommer gående över ängen i den skira försommargrönskan med sin käraste Roberto Tuledo, 37.
Efter åtta år tillsammans håller de varandra i handen och ser nyförälskade ut. Roberto står stadigt vid Annas sida i den nu berusande framgången. Det har han emellertid även gjort genom år av sjukdom, sorg och bekymmer.
Tatueringen på hans överarm av hennes hjärtfrekvens - från en tid på sjukhuset, när han trodde att hon skulle dö - är ett onekligen ett vackert kärleksbevis.
– Jag älskar Roberto mer än någonsin, säger Anna. Åh, vilken tur jag har haft! Han har inte bara ett hjärta av guld, han är mjuk och kärleksfull också. Och av alla kvinnor på jorden så älskar han mig! Det kan ibland vara svårt att förstå med tanke på alla vackra kvinnor som finns där ute. Han älskar mig för den jag är och tycker att jag är vacker. Och jag vet, att han menare det. Utan min kropp hade vi inte haft våra barn, som han brukar säga. Roberto är dessutom fantastisk med barnen, sina föräldrar och med hela min familj. Och så ser han förbaskat bra ut också!
Snurrade för fort
Anna skrattar lyckligt och berättar vidare, hur den oväntade framgången med Let´s Dance har vänt upp och ned på deras tillvaro. Roberto är klippan som tar hand om markservice, medan hon smått euforisk har tagit sig karriären an. Tanken är att den ska bestå den här gången. När hon nu äntligen har lyckats ta sig tillbaka, ska hon göra allt för att framgången inte som en dagslända ska blåsa över på ett halvår.
– Ibland snurrar det faktiskt på lite väl fort för mig, erkänner hon. Då säger Roberto stopp. Kom hit en stund, kan han säga. Jag vill kramas. Jag saknar dig. Jag vill prata. Då inser jag, att jag saknar honom också. På så sätt får vi igång ett samtal. Vi har alltid varit på samma våglängd, han och jag. Vi pratar mycket om allt och värnar om varandra.
– Ibland snurrar det faktiskt på lite väl fort för mig, erkänner hon. Då säger Roberto stopp. Kom hit en stund, kan han säga. Jag vill kramas. Jag saknar dig. Jag vill prata. Då inser jag, att jag saknar honom också. På så sätt får vi igång ett samtal. Vi har alltid varit på samma våglängd, han och jag. Vi pratar mycket om allt och värnar om varandra.
Redan som 18-åring satte hon klackarna i backen och förklarade, att hon var stolt över sin kropp och inte tänkte byta stil. Det föll emellertid inte i god jord. Hon hade redan hunnit vara tonårsstjärna då några år och åkt ut i kylan på grund av sin vikt.
Efter det blev hon ett offer för mer eller mindre seriöst branschfolk som alla försökte ändra på henne.
För bara åtta år sedan grät vi tillsammans över just det hemma hos Anna i trerummaren i Enskede, där hon bodde då. Anna var klädd i svart och satt uppflugen i en stor fåtölj, medan tårarna trillade. I bakgrunden snurrade plattan hon spelade in hos Dr Alban 1995 som kanske är den bästa hittills. Privat hade hon just lyckats bryta sig loss ur ett knepigt förhållande och säkert var hon både liten och rädd i rollen som ensam mamma till den då 7-åriga Felicia.
Upprörande krav
På toppen av allt hade ännu en skivbolagsdirektör krävt, att hon skulle banta. Det var villkoret, om hon ville spela in fler skivor. Anna konstaterade uppgivet den gången, att hon redan hade bantat, gympat, plastikopererat magen och opererat bort två kilo bröst. Hon hade dessutom tränat, byggt muskler och lagt om kosten i en direktsänd TV-serie utan andra resultat än högst tillfälliga.
– Jag förstår mig inte på den där ytligheten, säger Anna i dag. Hon är närmast rasande över trångsyntheten i branschen.
– Vad är det för fel på människor som bara ser till ytan?! Jag förstår, att inte alla kan tycka att jag är vacker, fantastisk och sjunger bra. Men respektera mig åtminstone som människa. Vad spelar det egentligen för roll, om jag är bred över arslet och väger för mycket. Passar det inte, så titta åt ett annat håll!
Vi grät en skvätt den gången, som sagt, men Anna är en fighter, så vi torkade tårarna och gick till fritids för att hämta Felicia. Skivbolagsdirektören – som hon för övrigt kallar en riktig tjockis – fick skylla sig själv, resonerade hon.
Några månader senare kom Roberto in i hennes liv. Likt henne är han svensk med spanska rötter. Just då arbetade han på den spanska ambassaden och det var där – i ett litet tornrum med utsikt över Stockholm - som han med Felicias hjälp friade till sitt hjärtas dam. Sedan dess har de gift sig och fått barnen Antonio, 6, och Vanessa, 4.
– Jag förstår mig inte på den där ytligheten, säger Anna i dag. Hon är närmast rasande över trångsyntheten i branschen.
– Vad är det för fel på människor som bara ser till ytan?! Jag förstår, att inte alla kan tycka att jag är vacker, fantastisk och sjunger bra. Men respektera mig åtminstone som människa. Vad spelar det egentligen för roll, om jag är bred över arslet och väger för mycket. Passar det inte, så titta åt ett annat håll!
Vi grät en skvätt den gången, som sagt, men Anna är en fighter, så vi torkade tårarna och gick till fritids för att hämta Felicia. Skivbolagsdirektören – som hon för övrigt kallar en riktig tjockis – fick skylla sig själv, resonerade hon.
Några månader senare kom Roberto in i hennes liv. Likt henne är han svensk med spanska rötter. Just då arbetade han på den spanska ambassaden och det var där – i ett litet tornrum med utsikt över Stockholm - som han med Felicias hjälp friade till sitt hjärtas dam. Sedan dess har de gift sig och fått barnen Antonio, 6, och Vanessa, 4.
Anna har, vid alla sina förlossningar, förlösts med kejsarsnitt. Det var mer än hennes bukhinna klarade.
Det blev bråckbildning och ärret sprack sönder. Som om det inte var nog visade det sig, att Anna dessutom lider av en ärftlig hormonrubbning.
Totalt har hon bukopererats åtta gånger de senaste åren och med svåra smärtor legat med slangar på sjukhus och kämpat för sitt liv. För bara ett år sedan kunde hon knappt klä sig själv och än mindre sätta på sig sina skor.
– Det var mycket som var snett då, säger Anna och gråter. Förra våren var den sista operationen gjord, så vi åkte till Spanien och stannade där hela sommaren. Jag vågar inte ens spekulera i hur det skulle ha gått om inte…
Det är inte lätt att vara så sjuk. Jag har förlorat så mycket av tiden tillsammans med barnen. I vintras kunde jag för första gången åka pulka med Vanessa. Det gör ont att tänka på. Sedan är det ofattbart, att det kan vända så fort.
Anna har fortfarande problem med sammanväxningar som stramar och drar i magen. Men dem lär hon få leva med, säger hon. Och visst är hon rädd att bukhinnan ska spricka på nytt.
– Den stora vändningen kom, när jag i september slutade med mina värktabletter, säger Anna som då sedan flera år varje dag tog starka, smärtstillande mediciner och morfinpreparat.
– Jag började fundera på, om det verkligen var så klokt att äta allt det där. Speciellt som jag kom i kontakt med akupunktur. Med hjälp av det kunde jag sedan trappa ner och sluta med tabletterna.
Anna har fortfarande problem med sammanväxningar som stramar och drar i magen. Men dem lär hon få leva med, säger hon. Och visst är hon rädd att bukhinnan ska spricka på nytt.
– Den stora vändningen kom, när jag i september slutade med mina värktabletter, säger Anna som då sedan flera år varje dag tog starka, smärtstillande mediciner och morfinpreparat.
– Jag började fundera på, om det verkligen var så klokt att äta allt det där. Speciellt som jag kom i kontakt med akupunktur. Med hjälp av det kunde jag sedan trappa ner och sluta med tabletterna.
Nu går hela livet som en dans...
En total succé
Vid ungefär samma tid ringde TV4 och undrade, om Anna ville vara med i Let´s Dance. Hon tackade ja medveten om, att hon faktiskt hade börjat skönja ljuset i sin tunnel. Samtidigt förstod hon, att dansandet skulle bli fysiskt krävande. Hon kunde emellertid inte drömma om den succé som väntade henne. Hon var lägst rankad av alla deltagare, när tävlingen började sändas. Efter bara några veckor hade hon 59 procent av rösterna i sin hand.
Succén var total. Sångerskan, som var för kraftig för att få sjunga, kunde dansa som en älva, visade det sig. I armarna på David Whatson var Annas kropp inget hinder. På kuppen blev hon av med 12 kilo, valdes till Årets kvinna och Månadens Stockholmare.
Och inte nog med det! Bert Karlsson hörde av sig och plötsligt var Anna Book hetare än någon annan svensk artist just då.
– Jag har alltid haft bra kontakt med Bert Karlsson, säger Anna. Han har alltid varit schysst och vi har hållit kontakten i alla år.
– Jag har alltid haft bra kontakt med Bert Karlsson, säger Anna. Han har alltid varit schysst och vi har hållit kontakten i alla år.
Några veckor senare låg dansplattan Andalucia på hitlistorna och nu är en ny, mer genomarbetad CD på gång. Skivbolaget satsar stenhårt på Melodifestivalen nästa år för Anna.
– Jag är enormt tacksam! Mest för att jag känner mig frisk igen och mår bra. Min framgång är förstås fantastisk, men jag har varit här förut, så jag vet, hur fort det kan vända. Jag älskar mitt jobb och vill fortsätta sjunga, men karriären betyder inte allt. Det gör däremot min familj. Ingenting är viktigare för mig än Felicia, Antonio, Vanessa och Roberto.
Anna är oändligt tacksam över, att Roberto har orkat dra det tyngsta lasset de senaste tre åren.
– Han har verkligen fått kämpa, säger hon. För det har han min fulla respekt och all min kärlek.
Binder blomsterkransar
I sommar far Anna på turné med äkta dansparet Malin och David Whatson. Roberto tar pappaledigt för att under tiden kunna ta hand om hem och barn. I framtiden hoppas de, att han ska kunna sadla om och i stället jobba med Anna och hennes karriär. Det skulle lösa många praktiska problem.
Nu står emellertid midsommar för dörren. Det är en stor familjehögtid för Anna som varje år samlar de sina runt sig i stan, i skärgården, på landet eller rent av i Spanien. Det är lekar med barnen och dans kring midsommarstången, medan matbordet dignar av sill och potatis, gräddfil och gräslök, köttbullar, lax och spanska tapas.
– Jag brukar binda blomsterkransar till hela familjen, säger Anna. I år blir vi kanhända kvar i stan. I så fall åker jag i väg och gör en show, sedan småbarnen har somnat. Men jag är bara borta en timma. Sedan är det Roberto och jag som gäller. Midsommarnatten är nämligen vår…
Av: Monica Antonsson
Nu står emellertid midsommar för dörren. Det är en stor familjehögtid för Anna som varje år samlar de sina runt sig i stan, i skärgården, på landet eller rent av i Spanien. Det är lekar med barnen och dans kring midsommarstången, medan matbordet dignar av sill och potatis, gräddfil och gräslök, köttbullar, lax och spanska tapas.
– Jag brukar binda blomsterkransar till hela familjen, säger Anna. I år blir vi kanhända kvar i stan. I så fall åker jag i väg och gör en show, sedan småbarnen har somnat. Men jag är bara borta en timma. Sedan är det Roberto och jag som gäller. Midsommarnatten är nämligen vår…
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar