Allas Veckotidning
Nr 40, 2002
Skicka tidning till:
TV-aktuella Anki Lidén rasar mot utseendefixeringen
Nr 40, 2002
Skicka tidning till:
TV-aktuella Anki Lidén rasar mot utseendefixeringen
Vi måste våga visa att vi blir äldre
Många kommer nog att känna igen sig. Det tror Anki Lidén som har en ledande roll i höstens stora tv-serie "Skeppsholmen".
Serien handlar om vanliga människor och om deras vardag i glädje och sorg.
Och Anki vet själv hur kort det steget kan vara...
– Vi har världens vackraste arbetsplats, konstaterar Anki Lidén som har en av de bärande rollerna i ”Skeppsholmen”. Vi fick låna en lägenhet i ett hus precis vid kajen och när man satt där och tittade ut, såg man bara vatten. Hela fönstret var fullt med vatten och kanske någon båt som seglade förbi. Och tänk så vackra trädgårdar det finns mitt i stan! Stockholm är så vackert, att det inte är klokt.
Inget nytt "Rederiet"
Den nya dramaserien, som börjar sändas i september, handlar om familjerna på Skeppsholmen och deras vardag. Ankis rollfigur, Karin Eldh, är gift med Torsten och har sonen Johan. Tillsammans driver de ett båtvarv.
– Karin är en räddhågsen kvinna som kommit till en punkt, då hon känner sig besviken. Hade livet verkligen inte mer att erbjuda? Det handlar om relationer och vardagsproblem. Folk kommer att känna igen sig.
– Men det är inte tänkt att Skeppsholmen ska bli någon ny Rederiet, säger Anki som även har jobbet på Uppsala Stadsteater att tänka på.
– Som tur är, har serien flera huvudkaraktärer, så jag är inte med i alla avsnitt.
Förblir en lantis
Under inspelningen av ”Skeppsholmen” bor Anki på gångavstånd. Våningen ligger vid Östermalmstorg, trots att hon i själ och hjärta trivs bäst på landet. Stockholm är en väldigt stressig plats, tycker hon.
– Det är inte så att jag vantrivs, men tempot är väldigt högt. Folk springer och springer men hinner liksom aldrig. Det är nästan sjukt.
Anki kan inte vänja sig. Med rötterna i Västergötlands skogar är och förblir hon en lantis, tycker hon.
– Jag växte upp i Mölltorp nära Skövde tillsammans med min syster Marianne. Mamma och pappa spelade amatörteater med IOGT och det hände att jag fick vara med. Det var sketcher, folklustspel och små enaktare av Vilhelm Moberg. Ibland uppträdde jag också med pappa. Han spelade munspel och jag spelade blockflöjt.
Redan från början visste hon, att hon ville bli skådespelare. Det var aldrig tal om något annat. Efter studenten sökte hon sig till den ettåriga, förberedande utbildningen vid Skara Skolscen.
– Min faster kände en operetthjälte i Malmö som hjälpte mig med goda råd. Jag cyklade dit och läste upp den monolog jag skulle pröva med inför hans kritiska ögon.
Anki kom in i en värld av teater och det ledde vidare till Scenskolan i Malmö. Tre år senare gick hon ut som färdigbakad skådespelare och fick tämligen omgående fast anställning vid Uppsala Stadsteater som hon alltså blivit trogen. Mellan varven har hon varit tjänstledig för film- och TV-inspelningar som gjort henne till en av landets mest uppskattade skådespelare.
Tufft att vara ensam mamma
Privat var hon sambo med Tommy Körberg på 70-talet. De skildes åt när sonen Anton var tre. Att han kom att bo hos Anki, berodde mest på att hon hade en fast arbetsplats, säger hon. Tommy turnerade mest. Livet som ensamstående mamma var emellertid ingen dans på rosor.
– Det är svårt att inte kunna stanna hemma hos sitt barn om kvällarna. Vi repeterade på dagarna och spelade på kvällarna. Sånt är livet på en teater. I dag förstår jag inte, hur jag fick det att fungera med hjälp av Tommy, hans mamma, en massa barnvakter. Åh, så hemskt det var! Jag börjar gråta, bara jag tänker på, hur ofta jag var borta, när Anton var liten och sjuk.
De har pratat ut om den tiden. Och Anton, 25, tyckte verkligen att det var jobbigt. Det är ord som skär i hennes hjärta.
– Anton är världens gulligaste och vi har jättebra kontakt. Han spelade med i TV3-såpan ”Vita lögner” men kommer antagligen inte att satsa på teatern. Han är väldigt begåvad och full av idéer. Det har säkert inte alltid varit lätt för honom att ständigt bli jämförd med sina föräldrar. Nu spelar han trummor i ett band och i sommar har han jobbat som konferencier på Skara Sommarland. Han har sin lägenhet i Stockholm och är förlovad med Nina Innhammar i Friends.
Anki hade levt ensam med Anton i många år, när hon träffade affärsmannen Klas Bergling en danskväll på Strömsborg i Stockholm. Bröllopsklockorna ringde i Mölltorp och året därpå kom sonen Tim*, 13, till världen.
– Det var underbart att bli mamma vid 43, säger Anki. Då hade jag redan gjort karriär och tyckte inte att jag missade någonting. Jag bara njöt av att vara mamma. Det är ju kul att ha jobb, men det är familjen som är själva livet. I dag kan jag känna av min ålder. Det är ingen tvekan om, att jag är den äldsta mamman i klassen.
Anki är en överbeskyddande mamma, tycker hon själv. Orsaken är att hon med åren insett hur farlig världen faktiskt är. Tim är än så länge inte särskilt bekymrad över det. Han är mest intresserad av att spela golf. Och det gör han vid sommarstället i Skillinge på Österlen där Anki känner sig allt mer rotad.
Miste systern
– Jag har ingenting kvar i Mölltorp, sedan mina föräldrar gick bort och barndomshemmet såldes. Dessutom omkom min syster i en bussolycka förra året. Det var fruktansvärt. Vi talades vid varje dag och stod varandra väldigt nära.
Det värsta var, att det kom så oväntat, tycker Anki. En syster ska liksom finnas kvar hela livet.
- Nu har jag inga nära släktingar kvar förutom min egen och hennes familj. Hon efterlämnade make och tre barn.
Anki förälskade sig i Österlen redan under studieåren och när hon och Klas sökte sig ett sommarparadis hamnade de här. Första året hyrde de ett hus, innan fiskaren Gottes gamla stuga från 1880-talet blev deras. Det vitkalkade huset är numera helrenoverat med inredd vind och vacker trädgård alldeles vid havet.
– Det är härligt att sitta där och se ut över havet, fälten och vidderna. Men det passar förstås inte alla. Mamma blev jättenervös. Hon föredrog skogen hemma i Västergötland.
I våras flyttade familjen ner från Stockholm för att bli kvar åtminstone ett halvår. Anki var ledig och Klas, som sålt sitt företag, tänkte ägna sig åt huset. Då kom ”Skeppsholmen” in i bilden och Anki fick pendla.
– I Skillinge åker arbetskläderna på, säger Anki som gillar trädgårdsarbete. Jag försöker klura ut, hur jag ska göra med rosorna. Jag klipper pelargoner och flyttar Clematis. Dessutom tycker jag det är kul att laga mat. Framför allt gillar jag att äta upp den. För övrigt läser jag mycket och går gärna på bio. Hemma i Stockholm promenerar jag tillsammans med en kompis och hennes hund runt Djurgården varje dag. Jag är helt slut, när jag kommer hem.
Huset i Skillinge får förbli ett sommarparadis. Tim har börjat sjuan i Stockholm och Anki pendlar till Uppsala stadsteater där hon, samtidigt med inspelningen av ”Skeppsholmen”, repeterar Alan Ayckbourns komedi ”House & Garden” Men det är inte utan att hon känner sig lite ringrostig efter fem års tjänstledighet.
Bara unga räknas
– Det känns nästan som om jag inte vet hur man gör, när man repeterar och spelar inför publik. Man får liksom stå sitt kast, om man gör fel. Det går inte att ta om.
Av det hon gjort de senaste åren, känner hon mest för sin roll i TV-serien ”Familjen”, där hon för en gångs skull fick spela en kvinna i sin egen ålder.
– Jag har aldrig varit med om maken till gensvar! Det är så trist med vår tids ålders- och utseendefixering. Varför ska jag spela 30 år, när det finns 30-åringar som kan göra det?
Anki konstaterar att de flesta manusförfattare är män. Kvinnor över 55 är därför ointressanta att skildra. Ändå är det mest kvinnor som går på teatern.
– Alla i min generation säger samma sak. Efter 50 är man tant. Då ringer inte telefonen lika ofta längre. Det ska i alla sammanhang vara unga, snygga, trådsmala fotomodeller. Så 18-åringar bantar! De lyfter sig och gör bröstförstoringar. Det kunde vi inte stava till 1968. Den trenden måste ändras. Ålder går ändå inte att streta emot. Vi måste alla våga visa att vi åldras.
Monica Antonsson
*Sonen Tim Bergling blev sedermera världsberömd som Avichii.
– Det är svårt att inte kunna stanna hemma hos sitt barn om kvällarna. Vi repeterade på dagarna och spelade på kvällarna. Sånt är livet på en teater. I dag förstår jag inte, hur jag fick det att fungera med hjälp av Tommy, hans mamma, en massa barnvakter. Åh, så hemskt det var! Jag börjar gråta, bara jag tänker på, hur ofta jag var borta, när Anton var liten och sjuk.
De har pratat ut om den tiden. Och Anton, 25, tyckte verkligen att det var jobbigt. Det är ord som skär i hennes hjärta.
– Anton är världens gulligaste och vi har jättebra kontakt. Han spelade med i TV3-såpan ”Vita lögner” men kommer antagligen inte att satsa på teatern. Han är väldigt begåvad och full av idéer. Det har säkert inte alltid varit lätt för honom att ständigt bli jämförd med sina föräldrar. Nu spelar han trummor i ett band och i sommar har han jobbat som konferencier på Skara Sommarland. Han har sin lägenhet i Stockholm och är förlovad med Nina Innhammar i Friends.
Anki hade levt ensam med Anton i många år, när hon träffade affärsmannen Klas Bergling en danskväll på Strömsborg i Stockholm. Bröllopsklockorna ringde i Mölltorp och året därpå kom sonen Tim*, 13, till världen.
– Det var underbart att bli mamma vid 43, säger Anki. Då hade jag redan gjort karriär och tyckte inte att jag missade någonting. Jag bara njöt av att vara mamma. Det är ju kul att ha jobb, men det är familjen som är själva livet. I dag kan jag känna av min ålder. Det är ingen tvekan om, att jag är den äldsta mamman i klassen.
Anki är en överbeskyddande mamma, tycker hon själv. Orsaken är att hon med åren insett hur farlig världen faktiskt är. Tim är än så länge inte särskilt bekymrad över det. Han är mest intresserad av att spela golf. Och det gör han vid sommarstället i Skillinge på Österlen där Anki känner sig allt mer rotad.
Miste systern
– Jag har ingenting kvar i Mölltorp, sedan mina föräldrar gick bort och barndomshemmet såldes. Dessutom omkom min syster i en bussolycka förra året. Det var fruktansvärt. Vi talades vid varje dag och stod varandra väldigt nära.
Det värsta var, att det kom så oväntat, tycker Anki. En syster ska liksom finnas kvar hela livet.
- Nu har jag inga nära släktingar kvar förutom min egen och hennes familj. Hon efterlämnade make och tre barn.
Anki förälskade sig i Österlen redan under studieåren och när hon och Klas sökte sig ett sommarparadis hamnade de här. Första året hyrde de ett hus, innan fiskaren Gottes gamla stuga från 1880-talet blev deras. Det vitkalkade huset är numera helrenoverat med inredd vind och vacker trädgård alldeles vid havet.
– Det är härligt att sitta där och se ut över havet, fälten och vidderna. Men det passar förstås inte alla. Mamma blev jättenervös. Hon föredrog skogen hemma i Västergötland.
I våras flyttade familjen ner från Stockholm för att bli kvar åtminstone ett halvår. Anki var ledig och Klas, som sålt sitt företag, tänkte ägna sig åt huset. Då kom ”Skeppsholmen” in i bilden och Anki fick pendla.
– I Skillinge åker arbetskläderna på, säger Anki som gillar trädgårdsarbete. Jag försöker klura ut, hur jag ska göra med rosorna. Jag klipper pelargoner och flyttar Clematis. Dessutom tycker jag det är kul att laga mat. Framför allt gillar jag att äta upp den. För övrigt läser jag mycket och går gärna på bio. Hemma i Stockholm promenerar jag tillsammans med en kompis och hennes hund runt Djurgården varje dag. Jag är helt slut, när jag kommer hem.
Huset i Skillinge får förbli ett sommarparadis. Tim har börjat sjuan i Stockholm och Anki pendlar till Uppsala stadsteater där hon, samtidigt med inspelningen av ”Skeppsholmen”, repeterar Alan Ayckbourns komedi ”House & Garden” Men det är inte utan att hon känner sig lite ringrostig efter fem års tjänstledighet.
Bara unga räknas
– Det känns nästan som om jag inte vet hur man gör, när man repeterar och spelar inför publik. Man får liksom stå sitt kast, om man gör fel. Det går inte att ta om.
Av det hon gjort de senaste åren, känner hon mest för sin roll i TV-serien ”Familjen”, där hon för en gångs skull fick spela en kvinna i sin egen ålder.
– Jag har aldrig varit med om maken till gensvar! Det är så trist med vår tids ålders- och utseendefixering. Varför ska jag spela 30 år, när det finns 30-åringar som kan göra det?
Anki konstaterar att de flesta manusförfattare är män. Kvinnor över 55 är därför ointressanta att skildra. Ändå är det mest kvinnor som går på teatern.
– Alla i min generation säger samma sak. Efter 50 är man tant. Då ringer inte telefonen lika ofta längre. Det ska i alla sammanhang vara unga, snygga, trådsmala fotomodeller. Så 18-åringar bantar! De lyfter sig och gör bröstförstoringar. Det kunde vi inte stava till 1968. Den trenden måste ändras. Ålder går ändå inte att streta emot. Vi måste alla våga visa att vi åldras.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar