Allas Veckotidning
Nr 24, 2002
Lotta Bromé vill ha barn men vågar inte
Jag är så rädd för förlossningen
Den biologiska klockan tickar för Lotta Bromé. Visst vill hon ha barn - men drömprinsen har ännu inte galaopperat in i hennes liv. Och nu närmar hon sig 40. Kanske sneglar hon på parhästen Carl-Jan Granqvist. De är i varje fall väldigt goda vänner...
Älskar Grekland
Privat är Lotta rädd om sin integritet, det privata rum dit hon då och då drar sig tillbaka för att ladda batterierna. En lisa för själen är katterna Jesper och Elsa som snällt väntar hemma i våningen på Södermalm.
- Min bästa väninna Stina säger, att jag aldrig är så mycket Lotta, som när vi reser utomlands. Då kan jag kasta av mig alla masker och verkligen vara mig själv.
Kärleken till Grekland är omvittnad. Första charterresan gick till Kos 1985, men medan medresenärerna ägnade sig åt sol och bad, sökte sig Lotta utanför turiststråken och blev hopplöst förälskad i kulturen.
Lockas av äventyr
- Jag försökte sola som alla andra men man var tvungen att cykla en och en halv timma för att komma till stranden. Det gick an på morgnarna, men när man skulle hem igen, tog jag taxi med cykeln i bagageutrymmet. Dessutom hade jag fått med mig solskyddsfaktor 25, så jag blev inte det minsta brun. Efter några dagar gav jag mig av till små byar med inhemska restauranger och slog mig i slang med grekerna. Deras sätt att leva passar mig. De pratar, diskuterar och äter sent om kvällarna.
- Jag älskar stora, folktomma stränder och bergsbyar med gamla människor vars språk man inte förstår. Ändå talar man med varandra. Ofta bjuder de på sitt hemmagjorda vin med oliver de plockat själva och lagt in.
Lotta har ett arabiskt utseende, säger hon. Kanske är det därför hon dras även till länder som Marocko och Tunisien. Agadir är favoritplatsen i Marocko, landet med den röda jorden och de starka, klara färgerna, där hon helst hyr en bil och ger sig av upp i Atlasbergen. Maten i Marocko har mycket gemensamt med maten i Tunisien, där hon en gång mötte en oförglömlig 90-årig kvinna.
- Jag blev bekant med en kille som absolut ville, att jag skulle träffa hans farmor. Vi tog oss dit och han bankade på hennes dörr, fast det var mitt i natten. Hon blev glad över att vi kom och värmde genast mat som var stark och god. Vi satt på golvet under bar himmel i hennes innergård med knallblå väggar och åt. Ovanför lyste stjärnorna från den nattsvarta himlen. Hon talade bara arabiska, så allt fick översättas. Plötsligt skrattade hon och sa, att vi hade mötts i en tid förut. Jag visste genast, att hon talade sanning.
Intervjuade sig själv
Lotta är uppväxt i Skövde, där hon redan som liten lekte programledare och gjorde låtsasintervjuer med kändisar som hon spelade in på band. Lillasyster Lina fick ställa upp som intervjuoffer men ibland gjorde hon båda rollerna själv. Som till exempel när Bosse Larsson i Nygammalt fick besök av Elvis Presley.
- Hallo Elvis!
- Hallo Bosse!
- How are you, Elvis?
- I am fine, Bosse.
Fredagarna var heliga. Då samlades familjen för att umgås.
Skrev egna pjäser
- Vi turades om att kryssa för vilka TV-program familjen skulle titta på och med programmet 21 som förebild ordnade vi egna tävlingar. Den som var programledare gjorde frågorna och ställningen såg man på poängpelaren vi hade gjort av en toalettpappersrulle. Den som vann fick bestämma vart vi skulle åka på utflykt nästa dag och vad vi skulle ha i picknick korgen. Kyckling, chips och fruktsoda var absolut fest.
- Med IOGT-NTO fick man åka till Götene på konferens och bo på motell. Det var verkligen spännande. När jag kom hem, var jag helt indoktrinerad. Här får ni inte röka, sa jag bestämt till mina föräldrar som aldrig hade rökt. Och det blir varken sprit eller vin!
Har gjort det mesta
Hon gick med i Kyrkans ungdom och Centerns ungdomsförbund, innan hon sadlade om till Kommunistisk ungdom och engagerade sig i kampen mot kärnkraft.
- Men inte heller där hörde jag hemma.
Det var i nian som Lotta en dag dristade sig till att ringa lokalradion och erbjuda sina tjänster. Hon tyckte ungdomsprogrammen var dåliga och trodde att hon kunde göra bättre själv. Det resulterade i ett provprogram som gjorde Lotta till radiopratare på hemmaplan. Sedan prövade hon sig fram bland olika yrken, innan hon slutligen blev - programledare.
- Jag sålde villaolja, var fritidsledare, auktionsutropare och städerska. Jag jobbade i bokbinderi och i sportaffär likaväl som jag var kassabiträde i en lanthandel i England. Jag var aupair och jag diskade på restaurang. Jag jobbade till och med som ortopedtekniker med att tillverka hand- och fotproteser.
Lotta kom till Sveriges Radio 1984, där hon sedan gjort allt från underhållning till tunga samhällsprogram. Hon har prisbelönats och kan redan se tillbaka på en förhållandevis spikrak karriär.
Klockan tickar
Vid fyllda 37 är framtidsfunderingarna mer privata. Den biologiska klockan tickar på och hon känner sig stressad.
- Jag har aldrig mött min drömprins, mannen som ska komma ridande på sin springare och som jag ska leva i någon slags kärnfamilj med. Nu vet jag inte säkert, om den där kärnfamiljen ens existerar. Och om det är så jag ska leva mitt liv. Min syster Lina är gift och har två barn. Varför bor inte jag kvar i Skövde och har radhus som alla andra?
Det är inte fullt så krisartat som det låter. Det var värre för fem, sex år sedan. Då genomled hon en 30-årskris och nu har folk slutat fråga.
- Vid 20 tyckte jag att allt tal om den biologiska klockan var struntprat. Vid 30 insåg jag att det var verklighet. Under några år var det en stor sorg. Det hände att jag grät mig till söms med de tankarna. Och jag förstår att jag måste bestämma mig. Till och med min läkare har påpekat det. ”Ge oss en chans att hjälpa dig”, säger han. Då fick jag verkligen panik. Och ju närmare 40 jag kommer, desto mer inser jag, att det drar ihop sig. Fast jag är rädd för förlossningen också. Man har väl sett Raskens Ida. Guri Nordvalls ”Jag tyar inte längre” - det var ju hemskt!
Lotta vänder sig till servitrisen som just dukar av bordet.
- Har du barn? Hur var förlossningen?
Servitrisen nickar och säger att den var hemsk, det värsta hon varit med om. Aldrig mer!
Kraschad relation
- Där ser du! Jag törs inte. Fast man kan ju alltid adoptera.
Lotta gör ingen hemlighet av att 2001 var ett uselt år på grund av en kärleksrelation som gick i kras. En ny spännande förälskelse har visserligen dykt upp men vad det ska bli av den, vet hon inte än. Det är nytt och skört alltsammans. Det enda namn som den här dagen får hennes ögon att glittra är Carl-Jan Grankvists. Han har varit hennes parhäst i minst fyra år vid det här laget. Av och till har de även privat tussats ihop av skvallerpressen.
- Det är helt okey, säger Lotta och ser ut som om hon överväger att realisera det också. Med Carl-Jan är hon framgångsrik i På spåret. Hon är expert på sport och han kan allt om mat, vin, vett och etikett. Privat har det också blivit en och annan middag på tu man hand med champagne.
- Jag har aldrig mött min drömprins, mannen som ska komma ridande på sin springare och som jag ska leva i någon slags kärnfamilj med. Nu vet jag inte säkert, om den där kärnfamiljen ens existerar. Och om det är så jag ska leva mitt liv. Min syster Lina är gift och har två barn. Varför bor inte jag kvar i Skövde och har radhus som alla andra?
Det är inte fullt så krisartat som det låter. Det var värre för fem, sex år sedan. Då genomled hon en 30-årskris och nu har folk slutat fråga.
- Vid 20 tyckte jag att allt tal om den biologiska klockan var struntprat. Vid 30 insåg jag att det var verklighet. Under några år var det en stor sorg. Det hände att jag grät mig till söms med de tankarna. Och jag förstår att jag måste bestämma mig. Till och med min läkare har påpekat det. ”Ge oss en chans att hjälpa dig”, säger han. Då fick jag verkligen panik. Och ju närmare 40 jag kommer, desto mer inser jag, att det drar ihop sig. Fast jag är rädd för förlossningen också. Man har väl sett Raskens Ida. Guri Nordvalls ”Jag tyar inte längre” - det var ju hemskt!
Lotta vänder sig till servitrisen som just dukar av bordet.
- Har du barn? Hur var förlossningen?
Servitrisen nickar och säger att den var hemsk, det värsta hon varit med om. Aldrig mer!
Kraschad relation
- Där ser du! Jag törs inte. Fast man kan ju alltid adoptera.
Lotta gör ingen hemlighet av att 2001 var ett uselt år på grund av en kärleksrelation som gick i kras. En ny spännande förälskelse har visserligen dykt upp men vad det ska bli av den, vet hon inte än. Det är nytt och skört alltsammans. Det enda namn som den här dagen får hennes ögon att glittra är Carl-Jan Grankvists. Han har varit hennes parhäst i minst fyra år vid det här laget. Av och till har de även privat tussats ihop av skvallerpressen.
- Det är helt okey, säger Lotta och ser ut som om hon överväger att realisera det också. Med Carl-Jan är hon framgångsrik i På spåret. Hon är expert på sport och han kan allt om mat, vin, vett och etikett. Privat har det också blivit en och annan middag på tu man hand med champagne.
Klädde ut sig
För att inte tala om allt bus de gör. Som när de nyligen ställde upp för fotografen Elisabeth Ohlsson i en gaytidning utklädda till ”transor” med Tony Curtis och Jack Lemmon i filmen ”I hetaste laget” som förebild.
- Bilderna är fantastiska, säger Lotta bestämt. Folk får tycka vad de vill, men bilderna är bra. Kanske är det Carl-Jan Grankvist hon tänker på, när hon säger att hon måste bestämma sig. Båda är trots allt fria och hon skulle inte ha något emot att få barn.
- Om sanningen ska fram, så hade det varit enklare att vara man. De är inte ju pressade av någon begränsning i tiden.
Monica Antonsson
- Bilderna är fantastiska, säger Lotta bestämt. Folk får tycka vad de vill, men bilderna är bra. Kanske är det Carl-Jan Grankvist hon tänker på, när hon säger att hon måste bestämma sig. Båda är trots allt fria och hon skulle inte ha något emot att få barn.
- Om sanningen ska fram, så hade det varit enklare att vara man. De är inte ju pressade av någon begränsning i tiden.
Monica Antonsson
Högdalens Centrumtidning
Augusti 2002
Augusti 2002
Lotta Bromé är programledare på årets höstfest i
Högdalen. Hon ska dessutom auktionera ut företagarnas hemliga paket till förmån
för barn i Tjernobyl.
– Det ska bli trevligt att få komma till Högdalen, säger Lotta från sommarvistet i Småland, där hon just nu pysslar om sin stukade fot.
Hon har semester just nu, Lotta Bromé. Efter fotbolls-VM och
resorna till Japan, Hongkong och Vietnam behövde lite välförtjänt vila.
Mångsidiga Lotta har nämligen överväxeln i för det mesta. Det är hon känd för
och så kommer hon att fortsätta. Vid sidan av ”Efter 3” varje dag i P4 ska hon
under hösten gräva i arkiven och göra programmet ”Arkiverat” för Radiosporten
varenda måndagskväll.
Att media skulle bli Lottas värld, var det aldrig någon tvekan om. Hon är uppväxt i Skövde, där hon redan som liten lekte programledare och gjorde låtsasintervjuer. Lillasyster Lina fick finna sig i att vara intervjuoffer. Och ställde inte hon upp, så tog Lotta båda rollerna själv. Som till exempel när påhittade Bosse Larsson i Nygammalt fick besök av lika påhittade Elvis Presley.
- Hallo Elvis!
- Hallo Bosse!
- How are you, Elvis?
- I am fine, Bosse.
Prövat det mesta
Redan tidigt var hon med överallt. Det var skogsmulle, skogsströvarna och IOGT-NTO-scouterna likaväl som det var fotboll och tennis. Hon skrev hon pjäser och spelade teater och gav ett av sina verk den imponerande titeln: ”Varför måste man vara tuff, röka och dricka sprit för att få vara med i gänget?” En hel pappersbanderoll gick åt bara till titeln.
– Med IOGT-NTO fick man åka till Götene på konferens och bo på motell. Det var verkligen spännande. När jag kom hem, var jag helt indoktrinerad. ”Här får ni inte röka”, sa jag bestämt till mina föräldrar som aldrig hade rökt. ”Och det blir inte tal om vare sig sprit eller vin!”
Hon gick med i Kyrkans ungdom och Centerns ungdomsförbund, innan hon sadlade om till Kommunistisk ungdom och engagerade sig i kampen mot kärnkraft.
– Men inte heller där hörde jag hemma.
Flitig radiopratare
Det var i nian som Lotta dristade sig till att ringa lokalradion och erbjuda sina tjänster. Hon tyckte ungdomsprogrammen var dåliga och trodde att hon kunde göra bättre själv. Det resulterade i ett provprogram som gjorde Lotta till radiopratare på hemmaplan.
– Samtidigt sålde jag villaolja, var fritidsledare, auktionsutropare och städerska. Jag jobbade i bokbinderi och i sportaffär likaväl som jag var kassabiträde i en lanthandel i England. Jag var aupair och jag diskade på restaurang. Jag jobbade till och med som ortopedtekniker med att tillverka hand- och fotproteser.
Lotta kom till Sveriges Radio 1984 och resten är radiohistoria. På samma sätt som hon prövat olika yrken, har hon gjort det mesta inom radiovärlden. Och blivit välförtjänt prisbelönad i en närmast spikrak karriär. Så hon kan unna sig lite semester. Med lite tur är stukningen i foten av lindrig art.
Greklandsfantast
– Jag ska hinna med en vecka i Alicante i Spanien, innan det är dags för Högdalen, säger Lotta som är känd för sin kärlek till – Grekland! Första charterresan gick till Kos 1985, där hon sökte sig utanför turiststråken och blev hopplöst förälskad i kulturen.
– Jag försökte sola som alla andra men man var tvungen att cykla en och en halv timma för att komma till stranden. Det gick an på morgnarna. När man skulle hem igen, tog jag taxi med cykeln i bagageutrymmet. Dessutom hade jag fått med mig solskyddsfaktor 25, så jag blev inte det minsta brun.
Efter några dagar gav hon sig av till små byar med inhemska restauranger och slog sig i slang med grekerna. Det var då den där kärleken uppstod.
– Grekernas sätt att leva passar mig. De pratar, diskuterar och äter sent om kvällarna.
Lotta föredrar numera det grekiska fastlandet och udda städer som Ierápetra på Kretas sydkust eller ön Astipalea strax öster om vulkanön Santorini.
– Jag älskar stora, folktomma stränder och bergsbyar med gamla människor vars språk man inte förstår. Ändå talar man med varandra. De bjuder ofta på sitt hemmagjorda vin med oliver de plockat själva och lagt in.
Auktion för Tjernobyl
Men nu ska hon alltså till Spanien. Det bara blev så den här gången. Och hon har faktiskt varit i Barcelona en gång tidigare, påpekar hon. Utvilad och brunbränd lär hon i alla fall komma till Höstfesten i Högdalen, där hon får tillfälle att friska upp sina färdigheter som auktionsutropare. Företagarna har nämligen skänkt varsin hemlig gåva värd minst 200 kronor som ska ropas ut från scenen. Orsaken är att sjukhuset i den efter Tjernobyl radioaktiva staden Novozybkov i sydvästra Ryssland inte har någon kuvös och att barnen där ofta föds för tidigt och alltså dör helt i onödan. Här väntar nu tre utrangerade men funktionsdugliga kuvöser, skänkta av Södersjukhuset, på att få skeppas över med hjälp av Lions Club. Det är bara transportkostnaden på 20 000 kronor som saknas.
– Det är ett behjärtansvärt ändamål som är lätt att ställa upp på, säger Lotta som kommer att svinga klubban med den äran.
Monica Antonsson
– Det ska bli trevligt att få komma till Högdalen, säger Lotta från sommarvistet i Småland, där hon just nu pysslar om sin stukade fot.
Att media skulle bli Lottas värld, var det aldrig någon tvekan om. Hon är uppväxt i Skövde, där hon redan som liten lekte programledare och gjorde låtsasintervjuer. Lillasyster Lina fick finna sig i att vara intervjuoffer. Och ställde inte hon upp, så tog Lotta båda rollerna själv. Som till exempel när påhittade Bosse Larsson i Nygammalt fick besök av lika påhittade Elvis Presley.
- Hallo Elvis!
- Hallo Bosse!
- How are you, Elvis?
- I am fine, Bosse.
Prövat det mesta
Redan tidigt var hon med överallt. Det var skogsmulle, skogsströvarna och IOGT-NTO-scouterna likaväl som det var fotboll och tennis. Hon skrev hon pjäser och spelade teater och gav ett av sina verk den imponerande titeln: ”Varför måste man vara tuff, röka och dricka sprit för att få vara med i gänget?” En hel pappersbanderoll gick åt bara till titeln.
– Med IOGT-NTO fick man åka till Götene på konferens och bo på motell. Det var verkligen spännande. När jag kom hem, var jag helt indoktrinerad. ”Här får ni inte röka”, sa jag bestämt till mina föräldrar som aldrig hade rökt. ”Och det blir inte tal om vare sig sprit eller vin!”
Hon gick med i Kyrkans ungdom och Centerns ungdomsförbund, innan hon sadlade om till Kommunistisk ungdom och engagerade sig i kampen mot kärnkraft.
– Men inte heller där hörde jag hemma.
Det var i nian som Lotta dristade sig till att ringa lokalradion och erbjuda sina tjänster. Hon tyckte ungdomsprogrammen var dåliga och trodde att hon kunde göra bättre själv. Det resulterade i ett provprogram som gjorde Lotta till radiopratare på hemmaplan.
– Samtidigt sålde jag villaolja, var fritidsledare, auktionsutropare och städerska. Jag jobbade i bokbinderi och i sportaffär likaväl som jag var kassabiträde i en lanthandel i England. Jag var aupair och jag diskade på restaurang. Jag jobbade till och med som ortopedtekniker med att tillverka hand- och fotproteser.
Lotta kom till Sveriges Radio 1984 och resten är radiohistoria. På samma sätt som hon prövat olika yrken, har hon gjort det mesta inom radiovärlden. Och blivit välförtjänt prisbelönad i en närmast spikrak karriär. Så hon kan unna sig lite semester. Med lite tur är stukningen i foten av lindrig art.
– Jag ska hinna med en vecka i Alicante i Spanien, innan det är dags för Högdalen, säger Lotta som är känd för sin kärlek till – Grekland! Första charterresan gick till Kos 1985, där hon sökte sig utanför turiststråken och blev hopplöst förälskad i kulturen.
– Jag försökte sola som alla andra men man var tvungen att cykla en och en halv timma för att komma till stranden. Det gick an på morgnarna. När man skulle hem igen, tog jag taxi med cykeln i bagageutrymmet. Dessutom hade jag fått med mig solskyddsfaktor 25, så jag blev inte det minsta brun.
Efter några dagar gav hon sig av till små byar med inhemska restauranger och slog sig i slang med grekerna. Det var då den där kärleken uppstod.
– Grekernas sätt att leva passar mig. De pratar, diskuterar och äter sent om kvällarna.
Lotta föredrar numera det grekiska fastlandet och udda städer som Ierápetra på Kretas sydkust eller ön Astipalea strax öster om vulkanön Santorini.
– Jag älskar stora, folktomma stränder och bergsbyar med gamla människor vars språk man inte förstår. Ändå talar man med varandra. De bjuder ofta på sitt hemmagjorda vin med oliver de plockat själva och lagt in.
Men nu ska hon alltså till Spanien. Det bara blev så den här gången. Och hon har faktiskt varit i Barcelona en gång tidigare, påpekar hon. Utvilad och brunbränd lär hon i alla fall komma till Höstfesten i Högdalen, där hon får tillfälle att friska upp sina färdigheter som auktionsutropare. Företagarna har nämligen skänkt varsin hemlig gåva värd minst 200 kronor som ska ropas ut från scenen. Orsaken är att sjukhuset i den efter Tjernobyl radioaktiva staden Novozybkov i sydvästra Ryssland inte har någon kuvös och att barnen där ofta föds för tidigt och alltså dör helt i onödan. Här väntar nu tre utrangerade men funktionsdugliga kuvöser, skänkta av Södersjukhuset, på att få skeppas över med hjälp av Lions Club. Det är bara transportkostnaden på 20 000 kronor som saknas.
– Det är ett behjärtansvärt ändamål som är lätt att ställa upp på, säger Lotta som kommer att svinga klubban med den äran.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar