Nr 14, 2008
Dogge Doggelito
är både mamma och pappa till Bianca
Gud tog min kärlek
- jag får aldrig kyssa henne igen
Hon hade så bråttom till världen, lilla Bianca.
Pappa Dogge fick själv förlösa henne hemma i sin egen säng.
Och lyckan var fullkomlig.
Ändå tills mamma Leonida plötsligt dog...
– Man tror knappt att det är sant, säger Dogge. Jag var tacksam för att jag fick växa upp i Sverige. Vi fick i alla fall skolmat. Och om söndagarna kom mormor. Hon var från Bohuslän och hade alltid med sig fisk. När hon kom, var man säker på att bli mätt.
Ville bli rik
Dogge sitter i Studio Barbarella och berättar. Den är inrymd i källaren till kulturhuset Subtopia som är Botkyrkas storsatsning på ungdomskultur. Dogge tog initiativet till studion och har hjälpt till att bygga upp den. Här får ungdomar spela in sin musik gratis, förutsatt att de är seriösa. Kommunen ställer upp med hyra och ström.
– Man måste satsa på unga begåvningar, säger Dogge bestämt. De måste få ett alternativ till knark, kriminalitet och förstörelse.
Han vet vad han talar om. Studio Barbarella på hans tid hade varit rena himmelriket. Han var begåvad och ville utbilda sig, så han sökte till alla musikskolor men kom inte in. Idag kan han varken läsa noter eller spela något instrument.
– Rappa kan ju vem som helst, säger han. Det är ungefär som att skriva julklappsrim.
– Det blev man ju mobbad för efteråt, skrattar han. Men det gjorde ingenting. Sedan blev det tyvärr inget mer. Musikläraren slutade. Ingen såg det behovet hos mig eller ens mig överhuvudtaget.
Sju år gammal började Dogge arbeta på ett skaleri. Allt för att kunna köpa skor och kläder. Han skalade tonvis med morötter, lök och potatis om kvällar och helger i flera år för att få ihop till det nödvändigaste. Det var 80-talets Sverige.
- Där och då bestämde jag mig för att bli rik.
Dogges pappa kom till London från Venezuela som musiker på 60-talet. Han träffade Dogges mamma och flyttade till Sverige. Av kärlek, säger han. Det känns viktigt. Fem år senare flyttade han vidare till Älvsjö, gifte om sig och skaffade nya barn.
– Jag hatade honom som 15-åring och ville att han skulle dö. Det var tufft för en liten kille, att se andra farsor på föräldramöten och fotbollsmatcher. Jag saknade honom ju. Jag var ledsen. I dag bor vi hop. Han skilde sig för något år sedan och behövde tak över huvudet. Självklart fick han flytta in. Man älskar ju sin pappa.
Trasig familj
Som barn hade Dogge två par byxor som dessvärre oftast var smutsiga. Dels för att hans graffitimålande storbror – som blev konstnär sedan - brukade låna och spilla färg på dem och dels för att han själv var ute och lekte i dem.
– Jag skämdes så fruktansvärt för mina smutsiga kläder. Speciellt inför tjejerna som var så söta. Det var hemskt! Jag visste inte vad jag skulle göra, så det blev att jag skolkade och var ute och röjde med sina buskompisar.
Dogge hade en tuff uppväxt
men i dag kan han kalla sig en rik man
I mitten av 80-talet kom rappen. Dogge dansade break dance och var en av de bästa. Sju, åtta år gammal såg han på tv från Amerika hur ungdomar målade väggar i olika färger med spray.
- Vad häftigt! Hur gör dom? Vi var helt fascinerade. Vi hade ju aldrig sett sånt. Det var så kul målat.
En dag kom storebror hem med en stulen skiva med en graffitimålning på omslaget.
- Han beundrade målningen, medan jag lyssnade på skivan. Det var rapp, fast det visste vi inte då. Vi hade ju aldrig hört något liknande. De pratade rytmiskt och det ville vi också göra. Vi härmade allt.
Familjens ekonomi tillät inga skivköp, så barnen stal vad de kom över på varuhusen.
– Vi gick in, stoppade buntvis med skivor under tröjan och stack. Ibland åkte vi fast och fick åka polisbil hem. Vid ett tillfälle var mamma på jobbet. Polismannen som följde med in, såg hur vi hade det. Behåll skivan, sa han. Jag gör ingen anmälan på det här. Sedan åkte han sin väg och hörde inte av sig mer. De tyckte väl synd om mig, en liten kille i smutsiga kläder som borde ha gått i skolan men som drev omkring och snodde skivor.
I sjuan föddes hiphopgruppen Latin Kings i vilken Dogge fick sällskap av Chepe "Cheppe" Campos, Salazar "Salla" Campos och Rodrigo "Rodde" Penchaff. De uppträdde på skolavslutningar, fritidsgårdar och festivaler hemma i Botkyrka tills en kompis anmälde dem till Rapp-SM 1993.
- De ringde från Rapp-SM och bad att få höra lite raps i telefonen. Jag drog den aggressivaste rapp jag kunde komma på. "Blågula, blågula, äckliga fula, skinnbula, lämna mig ifred, ska du få en sula, rakt på käften, jag avskyr dig som pesten." Några dagar senare ringde de och sa, att vi hade gått direkt till final.
Latin Kings slutade på tredje plats men hade publiken i sin hand. Resultatet blev debutplattan "Välkommen till förorten" som sålde rekordsiffror och gav gruppen två Grammisar.
- När plattan hade sålt i 50 000 exemplar, började man tro att man skulle bli jättekänd och få åka limousin. Men efter Grammisgalan fick jag ta sista tunnelbanan hem utan att ens ha pengar till biljetten. Jag var tvungen att hoppa över spärren och springa med grammisarna i en plastkasse.
Satt i fängelse
- Vad häftigt! Hur gör dom? Vi var helt fascinerade. Vi hade ju aldrig sett sånt. Det var så kul målat.
En dag kom storebror hem med en stulen skiva med en graffitimålning på omslaget.
- Han beundrade målningen, medan jag lyssnade på skivan. Det var rapp, fast det visste vi inte då. Vi hade ju aldrig hört något liknande. De pratade rytmiskt och det ville vi också göra. Vi härmade allt.
Familjens ekonomi tillät inga skivköp, så barnen stal vad de kom över på varuhusen.
– Vi gick in, stoppade buntvis med skivor under tröjan och stack. Ibland åkte vi fast och fick åka polisbil hem. Vid ett tillfälle var mamma på jobbet. Polismannen som följde med in, såg hur vi hade det. Behåll skivan, sa han. Jag gör ingen anmälan på det här. Sedan åkte han sin väg och hörde inte av sig mer. De tyckte väl synd om mig, en liten kille i smutsiga kläder som borde ha gått i skolan men som drev omkring och snodde skivor.
I sjuan föddes hiphopgruppen Latin Kings i vilken Dogge fick sällskap av Chepe "Cheppe" Campos, Salazar "Salla" Campos och Rodrigo "Rodde" Penchaff. De uppträdde på skolavslutningar, fritidsgårdar och festivaler hemma i Botkyrka tills en kompis anmälde dem till Rapp-SM 1993.
- De ringde från Rapp-SM och bad att få höra lite raps i telefonen. Jag drog den aggressivaste rapp jag kunde komma på. "Blågula, blågula, äckliga fula, skinnbula, lämna mig ifred, ska du få en sula, rakt på käften, jag avskyr dig som pesten." Några dagar senare ringde de och sa, att vi hade gått direkt till final.
Latin Kings slutade på tredje plats men hade publiken i sin hand. Resultatet blev debutplattan "Välkommen till förorten" som sålde rekordsiffror och gav gruppen två Grammisar.
- När plattan hade sålt i 50 000 exemplar, började man tro att man skulle bli jättekänd och få åka limousin. Men efter Grammisgalan fick jag ta sista tunnelbanan hem utan att ens ha pengar till biljetten. Jag var tvungen att hoppa över spärren och springa med grammisarna i en plastkasse.
Satt i fängelse
I dag har Dogge inga större problem med ekonomin. Han tjänar för övrigt mer nu, sedan han slutade rappa.
– Jag kan säga att jag har blivit rik. Jag har aldrig behövt gå till socialen och aldrig fått a-kassa. I dag har jag dubbelt upp av det mesta. Jag har två hus, två bilar, två hundar, två paraboler, två…
Dogge dömdes till fyra månaders fängelse 1996, sedan han slagit ned en polis på Stureplan som upprepade gånger kallat honom "jävla svartskalle". För det fick han sitta en månad på Asptunaanstalten i Botkyrka.
- Det var en bra tid i mitt liv, säger Dogge. Jag skrev albumet "Mitt kvarter". Dessutom vaknade jag upp. Jag inser att det finns idioter överallt. I dag hade jag inte slagit polismannen. I dag hade jag låtit honom hållas. Jag vill bara sprida glädje och kärlek. Om någon bråkar, går jag oftast därifrån.
En ung tjej vid namn Leonida Simba jobbade på Dogges skivbolag och var under fängelsetiden hans kontakt med yttervärlden. De brevväxlade och kom att tycka allt mer om varandra.
- När jag muckade, väntade hon på mig. Det var midsommar och hon hade hyrt ett hotellrum, där jag fick sova ut. Då var det kärlek. Hon sa att hon aldrig tidigare varit så kär. Åren med henne var mina bästa. Hon var så bra för hon fixade och ordnade allt som jag inte är bra på.
De köpte sitt hus, gifte sig i trädgården och fick den nu femåriga dottern Bianca.
– Hon kom till världen på 14 minuter, säger Dogge. Hon närmast flög ut. Och allt hände i min säng. Jag fick själv klippa navelsträngen och ringa ambulansen.
Första tecknet på att allt inte stod rätt till var en knöl i Leonidas bröst. Läkarna trodde det var mjölkstockning, men det var lungcancer som hade spridit sig i hela kroppen.
- Leonida hade metastaser från tårna till hjässan. Det fanns ingenting att göra. Hon hade högst tre månader kvar att leva. Njut av sista tiden, sa läkarna. Det blir inte mer.
Sex månader senare var Leonida död. Hon blev 32 år gammal.
- Det är tungt att leva vid sidan av någon som ska dö. Speciellt när det är någon man älskar. Jag bad Gud att han skulle ta mig i stället. Hur skulle jag någonsin kunna ersätta Leonida? Bianca var ju så liten. Begravningen minns jag i dimmor. Jag vet inte ens vilka som var där. Det går inte att beskriva hur svårt det var. Gud tog min kärlek. Hon var en del av mitt hjärta. Jag får aldrig kyssa henne mer, aldrig röra vid henne igen, aldrig ringa eller skicka sms. Det gör ont. Jag grät varje dag vi åkte till dagis och varje dag på väg hem i över ett år, men vi tog oss igenom det, Bianca och jag. Hennes mormor hjälpte till jättemycket. Utan henne hade jag aldrig klarat det.
– Till sist insåg jag, att jag måste bli både mamma och pappa för Bianca. Då bestämde jag mig för att sluta rappa professionellt. Det går inte att turnera som artist och samtidigt vara en bra förälder. Jag vill komma hem i dräglig tid om dagarna, så att jag kan hämta henne på dagis. Hon har just lärt sig cykla och ska snart börja skolan.
Satsar på filmen
Dogge är troende. Han konfirmerade sig som vuxen och följer den inre röst han kallar Gud.
– Med honom vandrar man aldrig ensam. Jag hämtar kraft från Gud men respekterar alla religioner. Det spelar just ingen roll om han heter Buddha, Muhammed eller Jesus.
Han tror på ödet också. Alla har sin story, som han säger. Allt har en mening. Vissa blir sjuka unga, andra blir gamla. Vissa blir överkörda av en traktor och andra krockar med en motorcykel eller helt enkelt bara slutar andas.
- Det är först när man kommer nära döden som man förstår att den är naturlig. Det otäcka är kanske inte så otäckt ändå. Döden kan kanske rent av vara vacker.
Dogge har numera musiken som hobby. Han gör så kallad reggaeton – en ny sorts hiphop i reggaestil – med sin 16-årige kusin Erik "El Primo" Lèon.
- Tänk att jag får sjunga för tonåringar fast jag är 32, säger Dogge lyckligt. De säger att jag är tung. Och som är glad över att få vara med.
Dogge föreläser i skolor, är DJ på diskotek och jobbar gratis med ungdomar i Studio Barbarella. Han gör såväl resereportage som lekprogram i tv och han gör film av alla slag. Just nu spelar han pizzabagare i en tv-serie som ska sändas i svt nästa år.
- Jag vill bli skådis nu, säger han. Jag var med i Förortsungar som fick 5 baggar och jättebra recensioner. Det gav mersmak. Så jag satsar på filmen. Och så blir det nog en bok också. Det finns mycket att berätta om barndomsåren i norra Botkyka.
Monica Antonsson
– Jag kan säga att jag har blivit rik. Jag har aldrig behövt gå till socialen och aldrig fått a-kassa. I dag har jag dubbelt upp av det mesta. Jag har två hus, två bilar, två hundar, två paraboler, två…
Dogge dömdes till fyra månaders fängelse 1996, sedan han slagit ned en polis på Stureplan som upprepade gånger kallat honom "jävla svartskalle". För det fick han sitta en månad på Asptunaanstalten i Botkyrka.
- Det var en bra tid i mitt liv, säger Dogge. Jag skrev albumet "Mitt kvarter". Dessutom vaknade jag upp. Jag inser att det finns idioter överallt. I dag hade jag inte slagit polismannen. I dag hade jag låtit honom hållas. Jag vill bara sprida glädje och kärlek. Om någon bråkar, går jag oftast därifrån.
En ung tjej vid namn Leonida Simba jobbade på Dogges skivbolag och var under fängelsetiden hans kontakt med yttervärlden. De brevväxlade och kom att tycka allt mer om varandra.
- När jag muckade, väntade hon på mig. Det var midsommar och hon hade hyrt ett hotellrum, där jag fick sova ut. Då var det kärlek. Hon sa att hon aldrig tidigare varit så kär. Åren med henne var mina bästa. Hon var så bra för hon fixade och ordnade allt som jag inte är bra på.
De köpte sitt hus, gifte sig i trädgården och fick den nu femåriga dottern Bianca.
– Hon kom till världen på 14 minuter, säger Dogge. Hon närmast flög ut. Och allt hände i min säng. Jag fick själv klippa navelsträngen och ringa ambulansen.
Första tecknet på att allt inte stod rätt till var en knöl i Leonidas bröst. Läkarna trodde det var mjölkstockning, men det var lungcancer som hade spridit sig i hela kroppen.
- Leonida hade metastaser från tårna till hjässan. Det fanns ingenting att göra. Hon hade högst tre månader kvar att leva. Njut av sista tiden, sa läkarna. Det blir inte mer.
Sex månader senare var Leonida död. Hon blev 32 år gammal.
- Det är tungt att leva vid sidan av någon som ska dö. Speciellt när det är någon man älskar. Jag bad Gud att han skulle ta mig i stället. Hur skulle jag någonsin kunna ersätta Leonida? Bianca var ju så liten. Begravningen minns jag i dimmor. Jag vet inte ens vilka som var där. Det går inte att beskriva hur svårt det var. Gud tog min kärlek. Hon var en del av mitt hjärta. Jag får aldrig kyssa henne mer, aldrig röra vid henne igen, aldrig ringa eller skicka sms. Det gör ont. Jag grät varje dag vi åkte till dagis och varje dag på väg hem i över ett år, men vi tog oss igenom det, Bianca och jag. Hennes mormor hjälpte till jättemycket. Utan henne hade jag aldrig klarat det.
– Till sist insåg jag, att jag måste bli både mamma och pappa för Bianca. Då bestämde jag mig för att sluta rappa professionellt. Det går inte att turnera som artist och samtidigt vara en bra förälder. Jag vill komma hem i dräglig tid om dagarna, så att jag kan hämta henne på dagis. Hon har just lärt sig cykla och ska snart börja skolan.
Satsar på filmen
Dogge är troende. Han konfirmerade sig som vuxen och följer den inre röst han kallar Gud.
– Med honom vandrar man aldrig ensam. Jag hämtar kraft från Gud men respekterar alla religioner. Det spelar just ingen roll om han heter Buddha, Muhammed eller Jesus.
Han tror på ödet också. Alla har sin story, som han säger. Allt har en mening. Vissa blir sjuka unga, andra blir gamla. Vissa blir överkörda av en traktor och andra krockar med en motorcykel eller helt enkelt bara slutar andas.
- Det är först när man kommer nära döden som man förstår att den är naturlig. Det otäcka är kanske inte så otäckt ändå. Döden kan kanske rent av vara vacker.
Dogge har numera musiken som hobby. Han gör så kallad reggaeton – en ny sorts hiphop i reggaestil – med sin 16-årige kusin Erik "El Primo" Lèon.
- Tänk att jag får sjunga för tonåringar fast jag är 32, säger Dogge lyckligt. De säger att jag är tung. Och som är glad över att få vara med.
Dogge föreläser i skolor, är DJ på diskotek och jobbar gratis med ungdomar i Studio Barbarella. Han gör såväl resereportage som lekprogram i tv och han gör film av alla slag. Just nu spelar han pizzabagare i en tv-serie som ska sändas i svt nästa år.
- Jag vill bli skådis nu, säger han. Jag var med i Förortsungar som fick 5 baggar och jättebra recensioner. Det gav mersmak. Så jag satsar på filmen. Och så blir det nog en bok också. Det finns mycket att berätta om barndomsåren i norra Botkyka.
Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Året Runt
Året Runt
Nr 7, 2010
Sångaren Dogge Doggelito:
Jag grät varje morgon på väg till dagis med min dotter...
Han är döpt till Douglas Léon, men det är under artistnamnet Dogge Doggelito vi känner honom.
Han är döpt till Douglas Léon, men det är under artistnamnet Dogge Doggelito vi känner honom.
Dogge växte upp under svåra förhållanden i en Stockholmsförort.
I musiken fann han en väg ut ur fattigdomen, men dom nybliven far drabbades han av en obeskrivlig sorg...
För Douglas Leon, 34, är Melodifestivalen 2010 drömmen som blev sann. Ända sedan han som liten parvel såg Carola vinna med "Främling" har han drömt om att själv få stå där en dag. Han identifierade sig med Carola. Hon var ju också från norra Botkyrka.
Innerst inne visste han att skillnaden var avgrundsdjup. Carola kom från välordnade förhållanden. Hans mamma var ensamstående med tre barn och fattig som en kyrkråtta. Inte ens när han långt senare blev rappkungen Dogge Doggelito och firad artist i gruppen Latin Kings blev han riktigt accepterad i de fina salongerna.
– Det blir man inte i Sverige, säger Dogge en frusen dag i januari på en indisk liten lunchkrog på Kungsholmen i Stockholm. Det snöar och är kallt utanför men lammgrytan smakar gudomligt gott och folk som trängs mellan borden passar på att be honom om autografer till barnen. Dogge skriver tålmodigt på allehanda papperslappar fast han sitter och äter. Han är artig som en svärmorsdröm och generös med såväl leenden som vänliga ord och björnkramar. Det beror på hans fattiga barndom, säger han. Då var hela livet en enda lång kamp för tillvaron. Det är bättre då att vara snäll och ödmjuk än elak och högfärdig.
– Det var egentligen en slump det här med Melodifestivalen. Bandet "Andra Generationen" spelade på min frus begravning så jag var skyldig dem en tjänst. Hon var från Jugoslavien och de var det enda band jag kunde komma på som spelade traditionell jugoslavisk folkmusik.
Innerst inne visste han att skillnaden var avgrundsdjup. Carola kom från välordnade förhållanden. Hans mamma var ensamstående med tre barn och fattig som en kyrkråtta. Inte ens när han långt senare blev rappkungen Dogge Doggelito och firad artist i gruppen Latin Kings blev han riktigt accepterad i de fina salongerna.
– Det blir man inte i Sverige, säger Dogge en frusen dag i januari på en indisk liten lunchkrog på Kungsholmen i Stockholm. Det snöar och är kallt utanför men lammgrytan smakar gudomligt gott och folk som trängs mellan borden passar på att be honom om autografer till barnen. Dogge skriver tålmodigt på allehanda papperslappar fast han sitter och äter. Han är artig som en svärmorsdröm och generös med såväl leenden som vänliga ord och björnkramar. Det beror på hans fattiga barndom, säger han. Då var hela livet en enda lång kamp för tillvaron. Det är bättre då att vara snäll och ödmjuk än elak och högfärdig.
– Det var egentligen en slump det här med Melodifestivalen. Bandet "Andra Generationen" spelade på min frus begravning så jag var skyldig dem en tjänst. Hon var från Jugoslavien och de var det enda band jag kunde komma på som spelade traditionell jugoslavisk folkmusik.
De kom och spelade. Ring om ni behöver hjälp någon gång, sa jag. I höstas ringde de och frågade om jag ville vara med på den här låten. Jag fick musiken och skrev texten på tåget ner till Göteborg.
Vi gick in i en studio där och spelade in låten. Sedan firade vi resultatet med ett glas slibovitza, ett slags plommonbrännvin från Balkan, innan jag tog tåget hem till Stockholm.
Sedan skickade de in låten till Melodifestivalen och juryn tyckte tydligen om den.
Av 3000 inskickade bidrag blev vår låt utvald. Gud är stor, tänkte jag, när jag fick höra det. Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle få vara med i ett sådant sammanhang.
Dogge ser det som att han halkade in i Melodifestivalen på ett bananskal. Skulle han själv ha skickat in ett bidrag till tävlingen så hade det nog blivit en annan låt och inte "Hippare Hoppare" som han kallar Balkan Reaggaeton, en slags mix mellan traditionell balkanmusik och svensk förortsrapp.
– Det spelar ingen roll att jag inte får göra den musik jag verkligen kan och älskar. Det var ändå en skänk från ovan att jag fick vara med. Jag känner mig verkligen som en vinnare.
Jag ville att pappa skulle dö
Historien om Dogges barndom är en enda lång smärtsam berättelse om svält, smuts och djup misär mitt i den svenska välfärden på 80-talet. Pappan, en trumslagare från Venezuela, övergav familjen när Dogge var helt liten. Han gifte om sig, skaffade nya barn och glömde bort sin gamla familj.
– Som tonåring hatade jag honom och ville att han skulle dö, säger Dogge. Det var tufft för en liten kille att se andra ungars farsor men aldrig ens egen på föräldramöten och fotbollsmatcher. Jag saknade honom jättemycket. Jag var helt enkelt ledsen. Numera bor vi hop. När han skilde sig behövde han någonstans att bo fick han självklart flytta in. Man älskar ju sin pappa.
Sju år gammal blev Dogge barnarbetare på ett skaleri. Han skalade tonvis med morötter, lök och potatis om kvällar och helger i flera år för att få ihop till skor och kläder.
– Vi hade bara 900 kronor i månaden att leva på. Det räckte ju inte långt. Hemma hos oss var det aldrig tal om frukost, lunch och middag. Vi fick mat en gång om dagen.
Dogge ser det som att han halkade in i Melodifestivalen på ett bananskal. Skulle han själv ha skickat in ett bidrag till tävlingen så hade det nog blivit en annan låt och inte "Hippare Hoppare" som han kallar Balkan Reaggaeton, en slags mix mellan traditionell balkanmusik och svensk förortsrapp.
– Det spelar ingen roll att jag inte får göra den musik jag verkligen kan och älskar. Det var ändå en skänk från ovan att jag fick vara med. Jag känner mig verkligen som en vinnare.
Jag ville att pappa skulle dö
Historien om Dogges barndom är en enda lång smärtsam berättelse om svält, smuts och djup misär mitt i den svenska välfärden på 80-talet. Pappan, en trumslagare från Venezuela, övergav familjen när Dogge var helt liten. Han gifte om sig, skaffade nya barn och glömde bort sin gamla familj.
– Som tonåring hatade jag honom och ville att han skulle dö, säger Dogge. Det var tufft för en liten kille att se andra ungars farsor men aldrig ens egen på föräldramöten och fotbollsmatcher. Jag saknade honom jättemycket. Jag var helt enkelt ledsen. Numera bor vi hop. När han skilde sig behövde han någonstans att bo fick han självklart flytta in. Man älskar ju sin pappa.
Sju år gammal blev Dogge barnarbetare på ett skaleri. Han skalade tonvis med morötter, lök och potatis om kvällar och helger i flera år för att få ihop till skor och kläder.
Och aldrig fick man med sig någon matsäck när det var utflykt i skolan. Skolmaten var vår räddning. Och om söndagarna kom mormor.
Hon var från Bohuslän och hade alltid med sig fisk. Då var man säker på att få äta sig mätt.
Dogge hade två par byxor som oftast var smutsiga. Dels för att han själv smutsade ner dem och dels för att brorsan lånade dem när han målade graffiti. Dogge skämdes så till den grad att ofta skolkade från skolan.
– Jag skämdes så fruktansvärt för mina smutsiga kläder. Speciellt inför tjejerna som var så söta.
Vi räknade med att
Dogge hade två par byxor som oftast var smutsiga. Dels för att han själv smutsade ner dem och dels för att brorsan lånade dem när han målade graffiti. Dogge skämdes så till den grad att ofta skolkade från skolan.
– Jag skämdes så fruktansvärt för mina smutsiga kläder. Speciellt inför tjejerna som var så söta.
Vi räknade med att
bli jättekända
En musiklärare i första klass lade märke till Dogges musikaliska talang och lät honom sjunga på skolavslutningen. Dogge sjöng en visa om en nordsjötorsk och blev retad men var lycklig ändå.
– Tyvärr slutade musikläraren. Sedan var det ingen som såg det behovet hos mig. Eller ens mig överhuvudtaget.
När rappen kom i mitten av 80-talet dansade Dogge breakdance och blev en av de bästa. På TV såg han och bröderna hur ungdomar i Amerika målade väggar i olika färger med spray.
– Vi var helt fascinerade. Hur gör dom? Något sådant hade vi inte sett förut. En dag när min storebror kom hem med en stulen skiva med en graffitimålning på omslaget, började jag lyssna på musiken också. Det var rapp, fast det visste vi inte då. Vi hade aldrig hört något liknande.
Familjens ekonomi tillät inga skivköp så barnen stal vad de kom över på varuhusen.
– Vi gick in, stoppade buntvis med skivor under tröjan och stack. Ibland åkte vi fast och fick åka polisbil hem. Vid ett tillfälle följde polismannen med in och såg hur vi hade det. Behåll skivan, sa han. Sedan åkte han sin väg och hörde inte av sig mer. Jag tror han tyckte synd om den lille förortskillen i smutsiga kläder som borde ha gått i skolan men som drev omkring och snodde skivor.
I sjuan föddes hiphop-gruppen Latin Kings som uppträdde på skolavslutningar, fritidsgårdar och festivaler hemma i Botkyrka tills en kompis anmälde dem till Rapp-SM 1993.
– De ringde och bad att få höra några raps i telefonen. Jag drog den aggressivaste versen jag kunde komma på. Några dagar senare ringde de och sa att vi hade gått direkt till final.
Latin Kings slutade på tredje plats i Rapp-SM vilket ledde till bästsäljande debutplattan "Välkommen till förorten" som gav gruppen två grammisar.
– När plattan hade sålt i 50 000 exemplar började man tro att man skulle bli jättekänd och få åka limousin. Men efter Grammisgalan hade jag inga pengar till tunnelbanebiljetten hem. Jag hoppade över spärren och sprang till tåget med grammisarna i en plastkasse.
Dogge mötte kärleken i vackra Leonida Simba som jobbade på hans skivbolag. De köpte ett hus, gifte sig i trädgården och fick den nu åttaåriga dottern Bianca. När Leonida upptäckte en knöl i bröstet trodde läkarna först att det var mjölkstockning.
– Det var lungcancer som hade spridit sig i hela kroppen, säger Dogge. Hon hade metastaser överallt. Det fanns ingenting göra. Njut av den sista tiden, sa läkarna. Det blir inte mer.
Sex månader senare var Leonida död. Hon blev bara 32 år. Plötsligt stod Dogge ensam med ansvaret för lilla Bianca.
– Jag bad Gud att han skulle ta mig i stället. Hur skulle jag någonsin kunna ersätta Leonida för Bianca som var så liten. Begravningen minns jag knappt. Det går inte att beskriva hur svårt det var. Jag grät varje dag vi åkte till dagis och varje dag på väg hem i över ett år, men vi tog oss igenom sorgen, Bianca och jag. Hennes mormor hjälpte till jättemycket. Utan henne hade vi aldrig klarat det.
Dogge lade av med musiken och isolerade sig från omvärlden för att kunna vara både mamma och pappa åt Bianca. Det som småningom ryckte upp honom ur sorgen och gav hans karriär ny livsluft var reklamfilmen "Cykel på köpet" som blev så omåttligt populär. Dogge var därmed tillbaka på scenen om än inte som rappkung från förorten. Han fick göra reklamfilm, kortfilmer, resereportage och lekprogram i TV.
En musiklärare i första klass lade märke till Dogges musikaliska talang och lät honom sjunga på skolavslutningen. Dogge sjöng en visa om en nordsjötorsk och blev retad men var lycklig ändå.
– Tyvärr slutade musikläraren. Sedan var det ingen som såg det behovet hos mig. Eller ens mig överhuvudtaget.
När rappen kom i mitten av 80-talet dansade Dogge breakdance och blev en av de bästa. På TV såg han och bröderna hur ungdomar i Amerika målade väggar i olika färger med spray.
– Vi var helt fascinerade. Hur gör dom? Något sådant hade vi inte sett förut. En dag när min storebror kom hem med en stulen skiva med en graffitimålning på omslaget, började jag lyssna på musiken också. Det var rapp, fast det visste vi inte då. Vi hade aldrig hört något liknande.
Familjens ekonomi tillät inga skivköp så barnen stal vad de kom över på varuhusen.
– Vi gick in, stoppade buntvis med skivor under tröjan och stack. Ibland åkte vi fast och fick åka polisbil hem. Vid ett tillfälle följde polismannen med in och såg hur vi hade det. Behåll skivan, sa han. Sedan åkte han sin väg och hörde inte av sig mer. Jag tror han tyckte synd om den lille förortskillen i smutsiga kläder som borde ha gått i skolan men som drev omkring och snodde skivor.
I sjuan föddes hiphop-gruppen Latin Kings som uppträdde på skolavslutningar, fritidsgårdar och festivaler hemma i Botkyrka tills en kompis anmälde dem till Rapp-SM 1993.
– De ringde och bad att få höra några raps i telefonen. Jag drog den aggressivaste versen jag kunde komma på. Några dagar senare ringde de och sa att vi hade gått direkt till final.
Latin Kings slutade på tredje plats i Rapp-SM vilket ledde till bästsäljande debutplattan "Välkommen till förorten" som gav gruppen två grammisar.
– När plattan hade sålt i 50 000 exemplar började man tro att man skulle bli jättekänd och få åka limousin. Men efter Grammisgalan hade jag inga pengar till tunnelbanebiljetten hem. Jag hoppade över spärren och sprang till tåget med grammisarna i en plastkasse.
Dogge mötte kärleken i vackra Leonida Simba som jobbade på hans skivbolag. De köpte ett hus, gifte sig i trädgården och fick den nu åttaåriga dottern Bianca. När Leonida upptäckte en knöl i bröstet trodde läkarna först att det var mjölkstockning.
– Det var lungcancer som hade spridit sig i hela kroppen, säger Dogge. Hon hade metastaser överallt. Det fanns ingenting göra. Njut av den sista tiden, sa läkarna. Det blir inte mer.
Sex månader senare var Leonida död. Hon blev bara 32 år. Plötsligt stod Dogge ensam med ansvaret för lilla Bianca.
– Jag bad Gud att han skulle ta mig i stället. Hur skulle jag någonsin kunna ersätta Leonida för Bianca som var så liten. Begravningen minns jag knappt. Det går inte att beskriva hur svårt det var. Jag grät varje dag vi åkte till dagis och varje dag på väg hem i över ett år, men vi tog oss igenom sorgen, Bianca och jag. Hennes mormor hjälpte till jättemycket. Utan henne hade vi aldrig klarat det.
Dogge lade av med musiken och isolerade sig från omvärlden för att kunna vara både mamma och pappa åt Bianca. Det som småningom ryckte upp honom ur sorgen och gav hans karriär ny livsluft var reklamfilmen "Cykel på köpet" som blev så omåttligt populär. Dogge var därmed tillbaka på scenen om än inte som rappkung från förorten. Han fick göra reklamfilm, kortfilmer, resereportage och lekprogram i TV.
Man gifter sig
bara en gång
Han började föreläsa, blev discjockey på discotek och började göra så kallad reggaeton – en ny sorts hiphop i reggaestil – med sin kusin Erik "El Primo" Lèon. Han är dessutom en av Sveriges mest anlitade jultomtar.
Dogge mötte småningom kärleken på nytt och rätt som det var skulle han bli pappa igen.
– Min flickvän förlöstes med akut kejsarsnitt. Tyvärr gjordes ingreppet för sent så vår dotter dog.
Dogge har blivit pappa till två små flickor till sedan dess men om dem vill han inte berätta. De har inte valt att bli offentliga, säger han. Något nytt giftermål tycks inte heller vara aktuellt.
– Man gifter sig bara en gång, säger han. Och som musiker och konstnär är man inte lätt att leva med. Man är liksom gift med sitt skapande. Jag jobbar mycket, ställer upp på det mesta och reser jämt. Jag har tre barn att försörja och vill aldrig bli fattig igen. Mina barn ska inte behöva få det som jag.
Monica Antonsson
Dogge mötte småningom kärleken på nytt och rätt som det var skulle han bli pappa igen.
– Min flickvän förlöstes med akut kejsarsnitt. Tyvärr gjordes ingreppet för sent så vår dotter dog.
Dogge har blivit pappa till två små flickor till sedan dess men om dem vill han inte berätta. De har inte valt att bli offentliga, säger han. Något nytt giftermål tycks inte heller vara aktuellt.
– Man gifter sig bara en gång, säger han. Och som musiker och konstnär är man inte lätt att leva med. Man är liksom gift med sitt skapande. Jag jobbar mycket, ställer upp på det mesta och reser jämt. Jag har tre barn att försörja och vill aldrig bli fattig igen. Mina barn ska inte behöva få det som jag.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar