Olle Adolphson

Christina Brändström bjuder facebook på den här

bilden från 1963 av fotograf Bengt H Malmkvist.

Här kommer Olle Adolphson, på Bastugatan 32, där

han bodde på 60-talet. Olle föddes den 2 Maj 1934

och lämnade oss 2004 03 10.

En av Vallentunas trevliga brevbärare, Micke Mattsson, skriver om Olle Adolphson på facebook: 
 - Jag hade Olle som kund på min lantbrevbärartur i Vallentuna. Han bodde på Söderby gård innan han flyttade till Skåne. 

Det är en nyhet för mig, tror jag. Samtidigt gör sig ett mycket svagt minne påmint om att han faktiskt bodde här någonstans långt innan jag hamnade i världens bästa yrke. 

- Årtal är inte min starka sida, skriver Micke Mattsson. Men jag är ganska säkert bodde han på Söderby 1978, han flyttade därifrån till Drakamöllan

Där ser man! Jag kollar folkräkningarna. 

1940 och 1945 Vattuormen 24, Kungsholmen, Sthlm

1950 Norr Mälarststrand 26 V, Stockholm

1960 Stocksundstorp Krokusv 4, Solna

1970 Bergsprängargränd 2 i Stockholm

1975, 1980 och 1985 i Drakmöllan, Degeberga

1990 Inspektorsbostaden Östanå, Åkersberga

2000 Runebergsgatan 3, Stockholm

Jag träffade honom i konstnärsateljén på Östermalm 

för ett trevligt samtal 1993. 

19340502-0839

Adolphson, Gustaf Edvin Olle

Runebergsgatan 3, 114 29 Stockholm

Död 10/3 2004 i Engelbrekt, Stockholms stad 

Född 2/5 1934 i Kungsholm, Stockholm

Frånskild man (30/3 1966).

Begravd 16/4 2004 på Ravlunda kyrkogård, avd. J, nr. 226A (kista). Graven upplåten till 6/7 2029

Hemmets Veckotidning
Nr 46, 1993
Serien: Mitt första hem

Jag blev kär i familjens lilla krigsbarn
- och fast kriget för länge sedan var över blev vårt hem en nödlösning…
 
I slutet av 50-talet levde Olle Adolphson ett fritt konstnärsliv i orörda spanska fiskebyar långt från den skogshögskola pappa Edvin sett ut åt honom.
Men han kallades hem till Sverige och fick en ny bostad i den förfallna gröna trävillan på Söders höjder. Då mötte han en kär bekant…
 

Flickan på bilden är min dåvarande hustru Elisabeth och stugan är vårt första hem i Käppala på Lidingö. 

Vi gifte oss 1960, hyrde huset och flyttade dit i brist på bättre bostad, säger Olle Adophson och bläddrar bland HV:s arkivbilder från 1961.

- Det var en nödlösning. Stugan var liten och trång men trevlig. Förutom att vi hade några elektriska element eldade vi i en kokskamin i förstugan. Där var enkelt och väldigt primitivt men hyran var därefter tack och lov.
 
Olle berättar hur Elisabeth Bryhn redan som 8-åring kom in i hans liv. Kriget rasade i Europa och när tyskarna invaderade Norge blev Elisabeths pappa, som var general och utbildningschef i Halden, omedelbart avstängd från sin tjänst. Familjen tvingades fly. Elisabeth och hennes bror blev krigsbarn hos skådespelaren Edvin Adolphson och hans familj.
- De bodde hos oss tills kriget var över. Sedan for de förstås hem igen, säger Olle och berättar om barndomshemmet som ständigt var fullt av konstnärsvänner. Pappa Edvin var sin tids störste filmskådespelare och eftersom mamma Mildred var road av sällskapsliv var umgänget ofta livligt.
- Alla – från konstnärerna Isaak Grünewald och Nils Dardel, kompositören Lille Bror Söderlundh till filmvärldens stora med Anders Sandrew i spetsen kom och gick hur som helst hos oss vilket bara var trevligt.
 

- Värre var det med alla tidningar som ständigt skulle fotografera allt vi gjorde. Mamma och pappa var noga med sitt offentliga liv och ställde alltid upp. Vi ungar fick finna oss i att vara med vare sig vi ville eller inte.
 
Julfirandet var ett särskilt kapitel hemma hos Adolphsons. Den store skådespelaren ville vara tomte och lade ner hela sin själ i anläggandet av tomtemask. Följden blev att ungarna skrämdes från vettet och flydde in under bordet.

- Pappa överdrev sin tomte så att vi blev livrädda. Han ville att vi skulle sitta där och tindra med ögonen. När vi nu inte gjorde det surade han resten av kvällen. Det var samma uppträde varje jul.
 
Edvin gjorde vad han kunde för att de fyra barnen inte skulle skaffa sig konstnärliga yrken. Olle, som var så tankspridd, borde skrivas in i Skogshögskolan och bli jägmästare, ansåg han.
- Du passar bäst att gå omkring i skogen. Där kan du skriva dina små visor, sa pappa som uppenbarligen inte hade några djupare insikter om vad en jägmästare har för sig.
 
Olle studerade vid universitetet utan något ekonomiskt stöd hemifrån och var själv alldeles för oföretagsam för att skaffa studielån. I stället sjöng han sina visor bland studenterna för 30 kr gången och kunde på så sätt dra sig fram.
 

Samarbete med Beppe
Hans personliga texter blev allt populärare och redan 1952 fick Olle sjunga sina visor i radion. Han inledde ett omfattande samarbete med Beppe Wolgers och tillsammans gjorde de under lång tid en ”Dagsrevy” i radion.
- Vi gjorde 45-minutersprogram med sketcher, monologer och visor baserade på dagsaktuella händelser. Jag skrev säkert ett hundratal melodier bara i det sammanhanget som sedan åkte all världens väg. De var alldeles för bundna till lokala händelser för att kunna användas igen.
 
I mitten av 50-talet slopades en lagparagraf som tidigare hade förbjudit underhållning i samband med utskänkning. Plötsligt bildades en plattform för kabaréer.
Först ut på scenen var Zarah Leander på Berns Salonger tätt följd av Bacchi Vapen med Sven-Bertil Taube som värd.

- Våren 1956 for Sven-Bertil till Madrid för att lära sig spanska och spansk gitarr på pappa Everts bekostnad. Jag fick ta över efter honom på Bacchi Vapen och när sommaren kom tog även jag tåget till Spanien. Då hade Sven-Bertil flyttat till Malaga på spanska Solkusten och hyrt ett hus där. Tillsammans med två andra kamrater delade vi på hyran. Det blev billigast så.
 
Olle berättar om tågresorna som tog flera dagar och gick via Genève i Schweiz, Lyon i Frankrike och spanska Barcelona. Något charterflyg till Malaga hade ännu ingen hört talas om.
 
Fick lektioner av Sven-Bertil
Olle blev kvar i Spanien över sommaren och fick, fattig som han var, gratislektioner i spansk gitarr av Sven-Bertil. Så snart han hade bevistat en lektion förde han i andra hand över sina nyförvärvade kunskaper på Olle.
- Jag hade egentligen tänkt utveckla mitt författarskap i prosa, lyrik och noveller där nere men det gick inget vidare. Men vi hade en härlig tid bland alla orörda fiskebyar som nu är jättelika turistorter. Folk sov mest och hästdroskorna stod i långa rader under palmerna och väntade på passagerare.
- I september fick jag bud om att jag måste komma hem. Lulu Ziegler skulle starta en kabaré på Hamburger Börs och jag, som då var 22 år och inte hade några större gageanspråk, skulle vara med.  
 
Så fick det bli och tillsammans med Pär Rådström, Lars Forsell och Beppe Wolgers var Olle med om att starta den scenkonst som kom att kallas elak, politisk satir.
- Året därpå startade kabarén på Restaurang Tegnér. Jag drog mig fram genom att uppträda på dessa båda ställen ända till mitten av 60-talet.
 
Vid den här tiden bodde Olle vid Mariatorget uppe på Söders höjder, närmare bestämt hängde hans brevlåda i 32:an, det så kallade gröna huset som var en eländig men charmig trävilla. Där fanns en järnspis att elda i, en vattenpump och torrdass ute på gården.
 
En dag i slutet av 1959 kom Elisabeth Bryhn till stan för att som UD-tjänsteman delta i förhandlingarna kring bildandet av EFTA. Hon tog kontakt med Olles mamma och familjen samlades för att återförenas med sitt forna krigsbarn.
- Jag blev väldigt intresserad av EFTA-förhandlingarna och följde dem intensivt, skrattar Olle. Det slutade med att vi gifte oss. På vinst och förlust lämnade Elisabeth Norge och flyttade hit.
 
Bytte bort idyllen
Olle och hans unga hustru flyttade ut till stugan på Lidingö, där de blev kvar tills de några år senare bytte idyllen mot en dyr och hypermodern femrummare inne i stan. Då hade barnen Ellen och Knut, idag 32 och 30 år gamla, kommit till världen.
- Vi skilde oss efter fem år och Elisabeth flyttade med barnen till Oslo.
 
Olle har aldrig gift om sig men flera förhållanden har han haft. De har givit honom ytterligare fyra barn. Maja, Linus, Carl och Erik är mellan 24 och 9 år gamla och, som han säger, spridda runt stan. 

- Barnen är viktigast av allt och jag har god kontakt med dem alla. Utan barn finns det ingen framtid, säger han allvarligt. Jag försöker till exempel vara ledig om somrarna för att göra det bästa av samvaron på deras sommarlov – trots att det är då en vissångare verkligen kan tjäna pengar. Man kan nog säga att vi gjort det bästa av situationen.
 
Olle har – förutom allt annat – författat tre visböcker. Den första melodin som slog på skiva var ”Okända djur” som för övrigt blev skivindustrins sista stenkaka. Den följdes av musikaliska pärlor som ”Det gåtfulla folket”, ”Gustaf Lindströms visa”, ”En glad calypso om våren” och ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken”. För att bara nämna några. Alla har de sina verkliga förebilder från exploateringsbeslut på politiska arenor till 40-talets stadskravaller och ligistdåd.
- Jag minns hur Kungsholms- och Söderligister härjade och är själv uppfödd i bästa kvarters- och reviranda vid Norr Mälarstrand. Det var farliga kvarter under kriget med stora brädupplag. Där förekom både överfall och våldtäkter.
 
Någon har kontrollerat att varenda avgångstid i visan ”Resan hem” stämde med dåtidens tidtabell men att Olles kanske största succémelodi ”Trubbel” skulle ha en självupplevd verklighetsbakgrund dementerar han bestämt.
- Trubbel är en nyckelvisa som beskriver ett faktiskt förhållande. Den handlar om ett klassiskt triangeldrama med speciell utgång i och med att mannen försöker lappa ihop förhållandet trots dåliga odds. Visst har det hänt i verkligheten men visan handlar inte om mig.
 
Olle arbetar mycket disciplinerat i inspektorsbostaden vid Östanå slott där han bor sedan snart fyra år. Då och då far han till stan och ateljévåningen på Östermalm där vi ses. Där står flygeln och där får han ro att både måla och skulptera. Redan halv fem på morgonen börjar dagen och det mesta av arbetet är därför avklarat vid lunchtid.
 
Hur drömmarna inför framtiden såg ut i början av 60-talet minns inte Olle idag. Men då som nu gällde det att överleva.
- Det är bara tiden och de ekonomiska förutsättningarna som förändras. För övrigt är nog det mesta sig likt. Jag lever ännu det fria författar- och artistliv jag levde då utan någon som helst ekonomisk stötta utifrån, påpekar han.
 
En stor del av året reser Olle omkring i landet för att sjunga sina visor. Ibland arbetar han med andra artister och ibland tillsammans med någon kör som finns på platsen. Till saken hör att han har skrivit en körmässa som, om allt går i lås, inom kort kommer att ges ut på skiva. Den ska bli en av höjdpunkterna på hans musikaliska meritlista som för närvarande omfattar minst 20 LP-skivor varav tre dubbelalbum med 75 melodier av Evert Taube.
- Jag arbetar med så många olika saker att jag aldrig vet vad jag ska svara, när jag får frågan om vad jag gör. Jag inser aldrig hur mycket det har blivit förrän jag ska deklarera.
- Då förnekar jag kraftigt inför mig själv att jag faktiskt har hunnit med allihop, säger Olle och skrattar gott.
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
 
  
Bildtexter:
Trubaduren Olle A hade just skaffat egen lya på Söder då han hörde att ”krigsbarnet” Elisabeth Bryhn var i stan för EFTA-förhandlingar.
- Jag blev allt mer intresserad av EFTA, skrattar han.
 
Enkelt och primitivt – men trevligt. Så minns Olle Adolphson sitt första hem som han delade med sin dåvarande hustru Elisabeth ute på Lidingö.
 
- Vi eldade med koks i förstugan till ”sommarstugan” i Käppala. Här bodde jag och Elisabeth några år innan vi flyttade in i en hypermodern femrummare inne i stan, berättar Olle.
 
Det var i en lantlig idyll Olle och Elisabeth Adolphson slog ned sina bopålar. Under åren på Lidingö föddes barnen Ellen och Knut. Efter skilsmässan några år senare följde de med mamma till Oslo.
 
Pappa Edvin och hans Mildred tvekade aldrig att visa upp det Adolphsonska hemmet. Men här är det Olle och hans Elisabeth som visar upp sitt första hem för veckopressen i början av 60-talet.