Birgitta Andersson

Och idag, den 20 april 2023 fyller Birgitta 90 år. Varmt Grattis! 

Jag läste igår att skådespelerskan Birgitta Andersson fyllde 88 år. 

Jag kom samtidigt att tänka på vad hon svarade på min fråga om hur hon som pensionär kunde se ut som en spänstig 35-åring.

- Jo, det är som så, sa hon, att jag har ett så långt liv...

I någon av artiklarna här förklarar jag vad hon menade. Fyra toppentrevliga intervjuer blev det.

Tack! 

Varmt Grattis på 88-årsdagen!

Allas Veckotidning

Nr 27, 1991

 Jag har sex ensamma år att ta igen
- men många missuppfattar mitt sätt att leva…
 
Männen gör stora ögon när de får se Birgitta Andersson på dansgolvet.
- Jag älskar att dansa, berättar Birgitta. Och blir jag inte uppbjuden så bjuder jag upp själv. Men jag hoppas att jag snart har rasat av mig.
  

Plötsligt tog orken och lusten att spela teater slut. Efter sex intensiva år, tre långkörare och sju föreställningar i veckan på Maxim i Stockholm var Birgitta Andersson, 58, helt enkelt utbränd. 

När ”Omaka par” lades i malpåse tackade hon för sig och hoppade av. I stället for hon, lös och ledig, till Mallorca för att spela ”Doris” i ”Jönssonligan” sommaren 1989. Sedan dess har hon frilansat utan fast kontrakt med någon teater.

- Jag var livrädd för allt! Den som tillbringar all sin tid på en teater tappar till slut kontakten med verkligheten. När jag hörde folk önska varandra ”trevlig helg” visste jag att minst fyra föreställningar låg framför mig innan det blev måndag och ledig dag igen.
 
Skådespelar arbetar när andra är lediga och tvärtom. Till sist blir de hänvisade till varandras sällskap vare sig de vill eller inte. Birgitta berättar hur hon och kollegorna cyklade hemåt i mörkret, var och en till sitt, sedan ljusen släckts och den festklädda publiken lämnat teatern efter en lyckad kväll.

Smärtsam separation

- Jag kände mig plötsligt väldigt ensam! De första åren efter separationen från Carl var smärtsamma. Nu hade dessutom barnen flyttat. Jag kom ständigt hem till en tom våning och saknade kontakt med vanliga människor, säger Birgitta och påminner om att de sex åren dessutom hade föregåtts av trettio periodvis minst lika intensiva. Nu hade hon fått nog och var helt enkelt tvungen att bryta upp.
 

Teatern har alltid varit Birgittas drivfjäder, en aldrig sinande källa till glädje och livslust. Redan som barn spelade hon revy i smyg hemma på kammaren. 

Men i byn Halvfara, belägen mellan Mariestad och Skara, var teater något som löst folk sysslade med. Skådespelare levde i synd, var uppe sent om kvällarna och gick på krog.
 
Birgittas föräldrar hade en central roll i byn. De drev lanthandel, bensinmack, mejeri och grusgrop. Fadern var dessutom auktionsutropare och tillhandahöll tjänster med både traktor och ”högpotenta grishannar” som extraknäck om helgerna. 

Kyrkan med prästbostället låg flera mil därifrån och när det drog ihop sig till bröllop, begravning eller andra stora fester stod makarna Andersson ofta för värdskapet.
- Mamma och pappa hade humor och skapade alltid trivsel omkring sig. Men de fick sannerligen slita för brödfödan, minns Birgitta. Pappa Carl finns inte längre i livet och mamma Viola har numera flyttat in till Mariestad där systern Siv jobbar på posten och brodern Olle är rörmokare.

Mamma hotade ta livet av sig! 
I tonåren flyttade Birgitta till Göteborg för att gå i flickskola. I hemlighet tog hon dessutom teaterlektioner om kvällarna och sökte så småningom in till scenskolan. Då hade hon nämligen bestämt sig för att satsa på skådespelaryrket på allvar. Hon klarade provet i rysk dramatik med glans men körde som av ödets nyck i ämnet komedi.
- På den tiden provade man in till alla scenskolor som fanns och jag minns att Norrköping stod på tur efter Göteborg. Jag och några kamrater bestämde oss för att träffas en morgon utanför stan och lifta dit. Men då kom mamma nersättandes från Halvfara. ”Om du reser i morgon så har du mig inte i livet mer”, sa hon dramatiskt.
 
Birgitta vägrade ge upp och tog spårvagnen till mötesplatsen den där morgonen som avtalat var.
- Jag ångrade mig och vände efter två hållplatser. Inte tänkte väl mamma göra slut på sig?!
 
När Birgitta klev in i lägenheten hon nyss lämnat låg mamman där i godan ro och sov som en stock. För Birgitta var det emellertid för sent att vända. Kompisarna hade redan åkt och Birgitta blev därmed kvar i Göteborg. Tillsammans med några skådespelande vänner startade hon i stället Atelierteatern och började spela teater på riktigt.

Ett lik som vägrade dö
- I början såg jag mig själv som en tjusig tragedienn. Så småningom insåg jag att komedin låg bäst till för mig. Jag skulle bland annat spela ett lik som vägrade dö och publiken tjöt av skratt!
 
I början av 50-talet gav sig Birgitta iväg till kungliga huvudstaden där hon fick småroller hos Sture Lagervall på Alléteatern. Framgångarna lät inte vänta på sig. Det finns knappt en revy värd namnet som sedan mitten av 50-talet saknat Birgitta i rollistan. Hon har varit komisk primadonna hos Casino, Karl-Gerhard, Knäppupp, Kar de Mumma och Hasse å Tage – för att nämna några.
 
En av sitt livs stora segrar firade Birgitta när Knäppupp-revyn för 27 år sedan med tält och allt bestämde sig för att angöra Mariestad. Vid den tiden var Birgitta ”Sveriges vackraste röst” med hela svenska folket och byborna därhemma hade så saka börjat vänja sig vid att ”Anderssons Britta” var vid teatern. Än idag berättas det hur folk svimmade och slogs i de till synes ändlösa köerna efter biljetter. När så kvällen för gästspelet kom tog familjen Andersson finkläderna på och bänkade sig bland grannar och andra i tältet för att titta på dottern.
- Så fort jag gjorde entré på scenen brakade ovationerna lös. Jag fick en sådan välkomstapplåd att jag började lipa, säger Birgitta med tårade ögon. Då steg jag i graderna hemma i Halvfara.
 

"Ho va la fuller"
Länge pratade folk i byn om ”Brittas” prestationer på scenen och Birgitta skrattar gott när hon berättar om gubben som sa:
-  Ja, ho va roliger ho Britta. Väldigt roliger. Men ho va la fuller…
 
Med åren lättade fördomarna och föräldrarnas inställning till teaterns värld förändrades i takt med Birgittas framgångar.
- Tack och lov för TV som förändrat allt! Tanterna och farbröderna lever ju som i Dallas, Falcon Crest och alla de svenska serierna! Mamma älskar JR Ewing trots att han är så vidrig. För se, han har fina händer och är en riktig karl han, tycker hon.
 
Birgittas hela tillvaro kretsade kring teatern ända tills den dagen då hon träffade och förälskade sig i den norske journalisten Anders Bye. De gifte sig och hon försökte slå rot i hans hemland. Lille Matti anmälde sin ankomst och i ett enda slag förändrades hela hennes värld. Allt som förut varit viktigt föreföll med ens betydelselöst.
- Jag hade ingen aning om vad det skulle innebära att få barn – mer än att det skulle bli besvärligt. Därför repeterade ja halva sommaren, födde Matti i slutet av juli och planerade premiären bara en månad senare. Tänk så dum man kan vara! Jag skulle ha kunnat ge vad som helst för att slippa den premiären, säger Birgitta och rörs till tårar.
- De var så underbart att få barn och jag ville bara vara tillsammans med honom. Innan Matti föddes hade jag ingen aning om vad kärlek är.
- Och så larvig som jag blev sen! Jag skrev dikter, sjöng små visor och var fullständigt övertygad om att ingen annan före mig hade upplevt något så underbart.
 
Äktenskapet med Anders Bye tog slut efter några år. Då hade Birgitta för länge sedan återvänt till Sverige och blivit ”Teskedsgumman” med varenda unge i landet. 

Turnerar med sonen Matti

Plötsligt blev hon ensamstående mor med försörjningsansvar.
- Mattis pappa tjänade dåligt och kunde inte hjälpa oss så mycket. Därför blev jag tvungen att ta alla jobb jag kunde få medan en anställd barnflicka passade Matti därhemma, säger hon med viss smärta i rösten.
- Det var tufft!
 

Så småningom gifte Birgitta om sig med författaren Carl Zetterström och fick dottern Hanna, idag en begåvad artonåring med teaterdrömmar som tagit studenten i år.
- Hanna skrev och satte upp en egen musikal i skolan tillsammans med tre kompisar nyligen. Vi var där och tittade allihop, säger Birgitta och låter förstå att det i dottern finns minst sagt gott gry för teatern.
 
Matti, 25, försörjer sig som stumfilmspianist vid Filminstitutet. Det händer också att han tar ett och annat frilansjobb med mamma Birgitta.
- Vi reser omkring tillsammans och gör en del framträdande. Då är vi oerhört nervösa men blir gränslöst lyckliga efteråt om allt gått bra, säger Birgitta och berättar att sonen behärskar både Karl-Gerhard och Jan Johansson trots sin notbundna klassiska musikutbildning. Han är dessutom aktuell i Marie-Louise Ekmans kommande TV-film tillsammans med bäste kompisen Måns Ekman, Gösta Ekman och Kent Andersson.
 

Knåpar i sommarhuset
Birgitta berättar om barnen med oändlig ömhet. De står henne närmast av alla. Utan dem hade hennes livslusta förmodligen falnat för länge sedan. Det är de som driver henne nu, trots att båda har flyttat hemifrån och börjat forma sina egna liv.
 
En annan källa till glädje är sommarhuset i skärgården utanför Stockholm. Så snart luften blir varm och våren flyttar hon dit ut med videon och symaskinen. Huset, en härlig trävilla, har hon haft i över tjugo år vid det här laget. Inbäddad i sin gröna idyll är den som gjord för att samla barn och nära vänner omkring sig.
- Jag blir lycklig bara jag tänker på huset trots att jag är lite mörkrädd av mig. Där ute sitter jag och knåpar, ändrar om gamla kläder och försöker skapa något nytt och häftigt. Ibland går det, ibland inte. Men roligt har jag.
 
Vad har då Birgitta gjort efter avhoppet från Maxim, med orken som sinade och lusten som tog slut?
Ja, hon har inte legat på latsidan precis, trots att behovet av att jobba inte längre är så stort. Förutom mängder av frilansuppdrag har hon nyligen avslutat en tv-serie med Jan Bergqvist om jakten på hälsa.
- Jag spelar en servitris med svåra smärtor i ryggen som far runt till den ena experten efter den andra för att få hjälp, säger Birgitta och berättar att ryggvärk är den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige.
- Vi har besökt allt från svenska ortopeder till naprapater, hälsohem och exotiska experter på Kreta. Serien börjar sändas någon gång i slutet av augusti.
 

Går ut och dansar
Vid sidan av jobbet lever Birgitta sunt. Åtminstone halva dagarna då hon avstår från både kaffe och cigaretter. Så är hon också ovanligt vältrimmad, ett faktum som hon är lite stolt över.
- Det beror delvis på ärvda egenskaper. Jag har nämligen ett ovanligt långt liv, säger hon och menar kroppen mellan midjan och bysten. Jag jobbar dessutom ständigt på att förbättra min kondition. Jag promenerar i skogen ett par timmar om dagen och gympar hos Susanne Lanefeldt.
- På sistone har jag börjat gå ut och dansa med tjejerna från gympan, säger hon lyckligt och avslöjar plötsligt en nyfunnen källa att ösa livslust ur.
- Blir jag inte uppbjuden så bjuder jag upp själv. Jag älskar att dansa! Om folk känner igen mig förklarar jag varför jag är där. Annars tror somliga att jag är ute i studiesyfte!
 
Birgitta är uppenbarligen i full färd med att ta igen en del av det hon förlorat under sina många framgångsrika år på scenen. Enkla vardagsnöjen mitt i verkligheten och vanlig vardagsgemenskap med vänner man kan lita på.
- Vi tjejer gillar och stöttar varandra. Vi reser bort tillsammans och går på kurser, har liknande svagheter och pratar öppet om dem. Det känns jättetryggt. Åh, vad jag har saknat det! Vi har så roligt när vi går ut. Men jag hoppas att jag snart har rasat av mig, skrattar hon. Det blir kanske patetiskt till slut om man kommer där och stapplar.
 

Memoarer på gång
Birgitta har fått ny luft under vingarna och därmed också spelglädjen tillbaka. Till hösten ska hon bjuda på underhållning i revyn ”Flott och Lagom” på Stora teatern i Stockholm. Bland manusförfattarna märks bland andra exmaken och gode vännen Calle Z.
- Jag hoppas få några monologer så att jag kan snacka med publiken, lägga till och dra ifrån. Det skulle vara så roligt, säger hon och avslöjar att en ny Jönsson-film troligen också blir aktuell nästa sommar.
- En annan sak jag försummat i alla år är grävandet i min barndom, säger Birgitta och antyder att det är memoarer på gång.
- Utvecklingen i byn där jag växte upp låg tio år efter sin tid och därifrån finns mycket att berätta. Pappa var bland annat först med att ha bil – en T-Ford – och alla som hade bil på den tiden doftade bensin. Därför kom pojkarna hem till oss för att få en skvätt innan de gick på dans. Bensinen strök de på kinderna som om det var pomada. Sedan låg de bra till hos flickorna när de bjöd upp!
 
Birgitta har på sistone roat sig ute i det brusande nöjeslivet med än den ene än den andre. Krögare, konstnärer och sångare tycks ha slagits om en plats i solen vid hennes sida medan fotografer knäppt bilder och journalister spekulerat.
Hur är det då? Finns det någon ny man i hennes liv`
- Jag har så roligt just nu, säger hon. Om jag blev störtförälskad och han friade skulle jag då byta denna sköna tillvaro mot ett liv där jag måste anpassa mig till någon annan och fråga först innan jag gör något? Jag vet faktiskt inte om jag skulle göra det. Det har dessutom om inte hänt. Än…
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
 

 _______________________________________________________________________

 
 

Hemmets Veckotidning
Nr 3, 1993
Serien: Mitt första hem
 
Häpen såg jag en hand i dörrspringan
- och två minuter senare var jag hopplöst förälskad…

Tur att jag behöll lägenheten! Säger Birgitta Andersson. Tack vare det hade Matti och jag något att återvända till.
Efter en kort tid i Oslo som fru Bye flyttade Birgitta med sin lille son tillbaka till Stockholm. 

Där väntade Teskedsgumman – och en viss Carl Z. 

Birgitta har blivit huvudstaden trogen. 

Med en svår sorg bakom sig ser hon åter ljuset i framtiden…
  

- De här bilderna är tagna i min våning på Grevgatan i Stockholm. Där bodde jag i början av 60-talet. Och titta här! Min katt!

Birgitta Andersson bläddrar nyfiket bland arkivbilderna från hennes hem för drygt 30 år sedan. Den svartvita katten Stina låter sig lockas av en kaka, står på bakbenen och försöker knycka den ur mattes hand.

Birgitta sitter på huk på den tjocka ryamattan och kaffekopparna är framdukade på bordet.

- Det ringde på dörren tidigt en morgon. Jag låg och sov i säkerhetskedjan var på. När jag tittade ut i farstun fick jag syn på Sune Mangs. 

”Sträck ut handen så ska du få en present”, sa han. Sömnigt gjorde jag som han sa och till min stora förvåning fick jag en mjuk liten kattunge i handen. Det var Stina det. Jag vet inte var han hade fått tag i henne men jag blev såld direkt.
 
Birgitta bor numera på Östermalm. Hennes lägenhet håller på att renoveras och hantverkarna springer in och ut medan hon berättar. Möblerna har staplats på varandra i vardagsrummet och det är slipdamm överallt. Som tur är gästspelar hon just nu i Göteborg med revyn ”Mulliga vitaminer” och slipper bo hemma. När hon då och då är i Stockholm bor hon i sommarstugan utanför stan.
 
Trots röran i lägenheten har hon tagit sig tid att titta på bilderna från tidigt 60-tal. Då var hon sambo med konstnären Björn Linderoth och allt hon gjorde kretsade kring teatern. Någon familjebildning var det aldrig tal om och förhållandet rann ut i sanden så småningom.
 

Birgitta minns den blommiga kretongsoffan, den vackra taklampan och prydnadsskeppen som stod högst upp på bokhyllan. Varje pryl har sin historia.

Vi tog för oss

- Järnsängen med mässingsknopparna hittade vi på sophögen. Den kom från Sandhamns hotell som hade bytt ut alla sina sängar. Vi fick lov att ta för oss. Björn tog en dubbelsäng och jag den här enkla sängen. Den står någonstans i byggbråten, säger hon och ser sig om bland sina hoptravade tillhörigheter.
 
När bilderna togs var den vackra järnsängen bäddad med ett vitt överkast som Birgittas mor Cecilia hade virkat.
- Som barn var mormor en liten vallflicka. Hon drömde om en egen virknål men de vuxna sa att hon var alldeles för liten. Då tog hon en knappnål, böjde en krok i ena änden och virkade en liten stjärna av sytråd. Då först förstod äntligen de vuxna att hon var stor nog att få en egen virknål.
 
Bilderna från Birgittas hem på Grevgatan togs 1962. Då var hon stjärna i Casinorevyn och det hade gått nästan tio år sedan hon först kom till Stockholm för att bli skådespelerska. Hon hade slagit igenom som ”Sveriges vackraste röst” och var redan firat revyartist om än med korta perioder av arbetslöshet.
- Teatern var det enda som existerade för mig, säger Birgitta och funderar över en bild där hon förmodligen säger några tänkvärda ord till en döskalle. Möjligen drömde hon om att få spela en kvinnlig Hamlet som skådespelerskan Sarah Bernardt på sin tid.
 
När Birgitta växte upp hemma i byn Halvfara utanför Mariestad var teaterbanan inget rumsrent yrkesval. Skådespelare var en slags löst folk som levde i synd och gick på krogen. Birgitta lät sig emellertid inte avskräckas utan tog teaterlektioner i största hemlighet när hon som tonåring skickades till Göteborg för att gå i flickskola.
- Jag trodde att tragik och dramatik låg väl till för mig och mycket riktigt klarade jag provet i rysk dramatik med glans när jag sökte in på scenskolan. Däremot sprack jag i komediprovet, skrattar hon förtjust.
 

Då som nu for ungdomar med skådespelardrömmar runt till landets olika scenskolor för att pröva in. Kom de inte in på ett ställe så for de vidare till nästa. Efter att ha spruckit i scenskoleprovet i Göteborg bestämde hon sig för att med några kamrater pröva lyckan i Norrköping och uttagningen där. De stämde träff en tidig morgon utanför stan för att lifta tillsammans.

Mamma ville sätta stopp
- Just då kom mamma sättandes från Halvfara. Hon hade bestämt sig för att sätta stopp för teaterplanerna. Hon sa att om jag for till Norrköping så skulle jag aldrig mer få se henne i livet.
 
Birgitta stod på sig och for iväg med spårvagnen. Efter bara två hållplatser blev hon så orolig att hon vände. Tänk om mamman skulle göra slut på sig?!
- När jag klev in hemma i lägenheten låg mamma och sov som en stock! Då var det för sent att vända. Kompisarna hade redan åkt.
 
Det blev ingen scenskola för Birgitta. Hon startade Atelierteatern med några vänner i stället. Därmed var det dags att spela teater på riktigt. De unga aktörerna fick slita hårt för varje intjänad krona. De skurade golv, målade kulisser, sydde scenkostymer och levde på 2:50 om dagen för att få debet och kredit att gå ihop.
- Men tjusigt var det, skådespelarlivet!
 
Birgitta for till Stockholm för att göra karriär hos Sture Lagerwall på Alléteatern. Sedan stod det inte länge på förrän anbuden började hagla in. I slutet av 50-talet hade hon etablerat sig som en av landets främsta revyaktriser. I takt med framgångarna accepterades också hennes yrkesval hemma i Halvfara. När hon i mitten av 60-talet kom till Mariestad med Knäppuppensemblen gick byborna man ur huse.
- Knäppuppen hade aldrig tidigare spelat i Mariestad. De ville göra ett försök eftersom jag var från trakten.  Folk köade i timmar. Det uppstod till och med slagsmål om biljetterna.
 
Birgitta berättar om sin entré den kvällen och rörs till tårar vid minnet av applådåskorna. Normalt visade Mariestadsborna aldrig några känslor. Det var liksom inte riktigt fint att vara vare sig ledsen eller glad. Men värmen som slog emot Birgitta från publiken den kvällen talade sitt tydliga språk. Släkt och vänner från hela Halvfara fanns på plats för att titta på Anderssons Brita.
 

Ingen vettig människa...
- Jag hade många roliga nummer i revyn och jobbade på som sjutton med alla klädbyten. Folk var förundrade och efteråt berättade mamma om en gubbe som sagt:
”Ja ho va ju roliger, men ho va la fuller…”
- För som jag hade uppträtt på scenen kunde ingen vettig människa bete sig i Mariestad.
 
Birgitta kastar en sista blick på bilderna från 1962 och lägger märke till två spanska hattar som satt uppsatta på väggen. Tillsammans med sin syster Siv hade hon turistat bland glödheta spanjorer innan charterresorna ens var påtänkta.
- Vi åkte tåg från Göteborg till Paris. Därifrån liftade vi till Spanien. Jag tror att jag köpte hattarna i Barcelona. Vi hade fått skjuts av tre engelska skolpojkar. Jag har ett svagt minne av att de ville bli av med oss. Vi fick klara oss på egen hand och kom ända ner till Solkusten, där vi besökte små genuina fiskebyar som i dag är jättelika turistorter.
 

Birgitta ryser när hon tänker på faran som hon och systern utsatte sig för. Men det var fredligare förr. En svensk hundralapp var dessutom värd en hel förmögenhet i pesetas. Det gick verkligen att leva billigt.
- Vi klarade oss utan missöden och tog oss hem på samma sätt.
 
Birgittas karriär gick från klarhet till klarhet och när hon 1965 kom till Oslo med Knäppupprevyn var hon redan en stor stjärna. En journalist på Arbeiderbladet vid namn Anders Bye kom för att intervjua henne i tältet och det sa ”klick” direkt.
- Det var kärlek vid första ögonkastet. Vi förlovade oss några veckor senare på en vit bänk i Öregrund där vi just då spelade in filmen ”Att angöra en brygga”. Det var så romantiskt så.
 
Vid den tiden hade Birgitta en stor våning på Kaptensgatan i Stockholm. Anders flyttade in och strax därpå tog makarna Bye emot Hemmets Veckotidning för ett hemma-hos-reportage.
- Jag har svarta rosetter på skorna och korvar på strumporna, fnissar Birgitta och skärskådar några av bilderna. Hon känner igen den stora svarta dubbelsängen med överkastet som mamma Viola har virkat. Där är slagbordet och hörnskåpet som senare följde med till andra äktenskapet med skriftställaren Carl Zetterström - som han ännu har kvar. De bytte sina hörnskåp när de skildes åt. Han fick hennes och tvärtom.
- Jag var gravid i femte, sjätte månaden med Matti när de här bilderna togs. Vi stod i begrepp att flytta till Norge eftersom Anders jobbade i Oslo. Som tur var gjorde jag mig inte av med lägenheten. Därför hade vi något att återvända till, Matti och jag. Vår tid i Norge blev som bekant inte så lång.
 
Birgitta saknade både Sverige och jobbet och blev förstås själaglad när bästa väninnan, tv-producenten Christina Lagersson, ringde och erbjöd henne rollen som Teskedsgumman i Adventskalendern. Hon for hem för att ta itu med uppgiften och det treåriga äktenskapet med Anders Bye var över.
 

Bara gamla gummor
- Det var en trevlig roll men Teskedsgumman gav mig faktiskt en del problem. En tid gick jag miste om roller för att jag kopplades ihop med gamla gummor.
 
Problemen gav med sig och Birgitta återtog sin självklara plats bland stjärnorna på revyhimlen. Hos revylegenden Kar d Mumma mötte hon Carl Zetterström, den 18 år yngre och mycket begåvade författaren. De förälskade sig och omvärlden tisslade om den stora åldersskillnaden. Carl svarade med att skriva revyn ”Vad är det för fel på 1933 års modell” och olyckskorparna insåg att det var allvar.
- Se så söt han är, säger Birgitta och betraktar en privatbild av andre maken. Och så skrev han ju så bra! Det var inte underligt att jag föll för honom.
 
Birgitta och Carl fick dottern Hanna och livet gick sin gilla gång tills de separerade för sex år sedan. Efter det har Birgitta setts i vimlet med än den ene än den andre för att, som hon säger, förvilla den nyfikna skvallerpressen.
- Jag förlorade någon som stod mig mycket nära för några år sedan, säger Birgitta allvarligt. Han dog och jag gjorde allt för att förtränga sorgen. Jag försökte festa bort det på något sätt och låtsades som om ingenting hade hänt. Nu först kan jag prata om det.
 

Birgitta berättar inte mera men sorgen finns i hennes ögon. Samtalet har därmed glidit in på djupt vatten och trängt över gränsen till det som är hennes mest privata. Hon säger det inte, men kanhända handlade hennes uppmärksammade avhopp från teatern 1989 inte bara om att hon var utarbetad och trött på den konstgjorda värld hon levde i. Hur lätt är det inte att glömma att även professionella glädjespridare kan drabbas av sorg och olycka? Men det är, som sagt, bara spekulationer.
 
Den gången berättade Birgitta om rädsla och ensamhet i den slutna värld som är teaterns och om en intensiv längtan efter verkligheten. Hon for till Mallorca för att spela in ”Jönssonligan” och frilansade sedan utan bindande kontrakt ett helt år. Sedan var hon tillbaka på revyscenen igen, hungrigare, bättre och vackrare än någonsin.
- Jag har kommit över det värsta nu och trivs riktigt bra med livet. Mina barn är stora och duktiga med allt de håller på med. Matti är musiker och kompositör medan Hanna pluggar och skriver en del. Hon är ju trots allt en Zetterström! Själv har jag ett härligt jobb, många goda vänner, en fin våning och sommarstugan i skärgården, säger Birgitta och letar sig ut bland hantverkarna i köket för att ordna några koppar kaffe. Och nej, någon ny man är inte aktuell för närvarande. Men hon låter förstå att även om så vore, så skulle hon ingenting berätta.
 
Birgitta pendlar alltså mellan Stockholm och Göteborg just nu, där ”Mulliga vitaminer” har gjort större succé än i huvudstaden. När säsongen är över och hon flyttar hem igen, hoppas hon hinna ta itu med inredningen av sin nyrenoverade lägenhet.
- Det riktigt kliar i fingrarna, säger hon ivrigt och konstaterar att det är framtiden som gäller även om det är trevligt att tänka tillbaka och minnas hur det var förr.
 
Vad Birgitta ska göra till hösten står ännu skrivet i stjärnorna. Planer finns men ingenting är undertecknat och klart.
- Vi vet tack och lov inte så mycket om vad som väntar bakom nästa hörn. Det är det som är så spännande med framtiden.

Av Monica Antonsson

Foto: Anders Jahrner och HV-arkivet
 

_________________________________________________________________

Hemmets Journal

Nr 12, 1993

Serien: Mitt liv i bilder

Birgitta Andersosn öppnar sin fullpackade väska för Hemmets Journals läsare...

Titta så mycket jag varit med om!

__________________________________________________________________________

  
 
Hemmets Veckotidning
Nr 3, 2001
 
Teskedsgumman har blivit farmor…
 
När lille Nino skrattar blir jag varm av lycka!
 
Revyprimadonnan Birgitta Andersson stortrivs i sin nya roll som farmor.
- Lille Nino skrattar högt när vi busar och det gör mig varm av lycka.
Sen är det så mysigt när han sparkar med sina små ben.
Ändå vill inte Birgitta dra sig tillbaka och bli farmor på heltid.
- Jag är ju teaterapa också, fnissar hon.
 

Birgitta Andersson är spänstig som en ung flicka. Ingen kan tro att hon är pensionär. Snygg är hon också, smal och välsvarvad. Hemligheten är att hon promenerar mycket och har svårt att sitta stilla. Dessutom finns en ny kärlek i hennes liv. 

Nino Lorens Egil Donovan heter gossen som kom till världen den 29 april. Pappa Matti är Birgittas son med norske journalisten Anders Bye. Matti är stumfilmspianist och kompositör just nu aktuell med musiken till Kristina Lugns senaste pjäs.

- Jag är inte bara farmor, fnissar Birgitta. Jag är teaterapa också. Det är så himla roligt! Jag skulle aldrig drömma om att dra mig tillbaka. För 12 år sedan tog jag ett sabbatsår. Det får räcka.

 Birgitta hugger in på en helt vanlig dagens på kvarterskrogen vid Maximteatern, där hon om kvällarna gör succé i revyn ”Härliga tider! Strålande tider!”. Föreställningen tagit rejäl fart, sedan nya, vassa texter av ex-maken Carl Z har kommit till.
- Han är så bra! Vi har ett fantastiskt samarbete.
Det mesta i Birgittas tillvaro kretsar emellertid kring barnbarnet Nino, en gosse med blå ögon och små, ljusa lockar.

 - Han har varit bortrest med sin mamma en hel vecka, klagar hon. Åh, vad vi saknade dem, Matti och jag. I går kom de äntligen hem. Du anar inte hur mycket han hade växt!
Birgitta hade egentligen aldrig vågat hoppas på att få några barnbarn. Lyckan är därför desto större nu, sedan det blev verklighet. Så var det också, när hon vid 33 års ålder själv blev mamma.
- Jag vågade inte tro, att det skulle gå vägen. Men plötsligt satt jag där med Matti i min famn och insåg att han var mitt ansvar. Det var en väldig ängslan. Den känslan har kommit tillbaka med Nino. Tänk, att de bor här i stan med alla avgaser!

När Matti berättade att han och hans Petra skulle få barn, började Birgitta protestera. Jag har verkligen inte tid att få barn i april. Jag har ju både film och teater då. Matti skrattade och sa, att hennes medverkan kanske inte var helt nödvändig.
- Och mycket riktigt! Jag stod på scenen, när Nino föddes. Det var en lördag, så vi hade dubbla föreställningar och allt. När jag kom hem, ringde jag Hanna och frågade om något hänt. Javisst, du har blivit farmor, sa hon. Som om det inte var något märkvärdigt! 

Funderar på att flytta närmare Nino

Birgitta for till BB redan dagen därpå. Hon fick hålla den lille men kunde inte riktigt fatta vad som hänt. Det tar tid att förstå ett underverk.
- Jag var mest lycklig för Mattis skull. Tänk att få se honom och hans Petra så lyckliga. Han älskar henne så. Hon är min kvinna, säger han. De tittade på Nino och vågade knappt peta på honom.
Birgitta konstaterar att det har hänt mycket med förlossningsvården på sistone. 

- De får stå och hänga, när de föder. Det verkar så bra. Vem hittade på att man ska ligga? De närmar sig naturfolkens metoder allt mer och det tror jag är bra. 

Min första förlossning var väldigt besvärlig. Andra gången var det enklare, så jag ville ha ett barn till med en gång. Men jag var ju 40 då, så det fick räcka. 

Jag är jättelycklig för Matti och Hanna. De är fantastiska båda två.
Mattis familj bor på Söder, dit Birgitta numera ganska ofta gör sig ärenden. Ska sanningen fram, så funderar hon på att flytta. 

- Det är närmare till Älgö från Söder än från Gärdet, säger hon oskyldigt. Det tar bara 20-25 minuter att köra från Slussen. Från Gärdet kan det ta en hel halvtimma.

Birgitta har sitt sommarhus på Älgö i Stockholms skärgård. Där tillbringar hon all sin fritid och är just nu i färd med att måla om i köket. Stugan köpte hon i hemlighet, när hon var gift med Mattis pappa.
- Det var ett enastående tillfälle och jag var tvungen att slå till direkt. Vi bodde i Norge då och skulle egentligen bara hyra huset över sommaren. Anders var bortrest, så han kom hem och fick en överraskning. Men jag var självständig och hade egna pengar, så han hade just inga åsikter om det.
Under åren i Norge försökte Birgitta vara maka och mor på heltid. Det var ingen god idé. Hon saknade jobbet och led av hemlängtan.   
- När TV ringde och frågade om jag ville göra Teskedsgumman sa jag ja direkt. Vad som helst! Bara jag får komma hem.

Teskedsgumman blev Birgittas stora genombrott. Än i dag blir den varje år framröstad som en av de bästa adventskalendrarna någonsin.
- Det är fantastiskt med tanke på att det är 33 år sedan.

Med Teskedsgumman flyttade Birgitta och Matti till Stockholm. Anders blev kvar i Oslo och skilsmässan var ett faktum. Revy-Sverige tackade och tog emot. Speciellt Kar de Mumma som knöt henne till revyerna på Folkan. Därmed kom också hans son Carl Zetterlund in i bilden. Birgitta gifte om sig och Hanna blev deras kärleksbarn.
- Hanna bor hundra trappsteg upp på en höjd strax bakom mitt hus ute på Älgö. Hon är sambo med Bert Gradin i Gycklargruppen. Själv är hon knuten till Dramatens teaterfilial Elverket, där hon syr och håller ordning på kostymerna. Bert är förresten med i nya ”Jönssonligan spelar högt” som hade premiär strax före jul.

Den nya filmen om Jönssonligan utspelar sig på kungliga operan. Doris har hittat ett inbjudningskort till galapremiären, så hon klär upp sig och går dit. Det är mycket att titta på och plötsligt är dörrarna låsta. Doris springer runt huset och trasslar sig in i orkesterdiket, där hon hittar en stol. Mitt under föreställningen gör Jönssonligan en stöt och råkar komma ut på scenen.

- Sickan är på mentalsjukhus, säger Birgitta. Gösta Ekman vill ju inte vara med längre. Johan Ulveson är hans bror och Margreth Weivers deras mormor. Det är hon som har lärt upp dem.
Filmen är den sjunde eller åttonde i ordningen. Birgitta vet inte så noga. Björn Gustavsson skrev manuset, när han var konvalescent efter ett benbrott. 

- Björn är ett år yngre än jag. Han håller sig i fin form och har inte tillstymmelse till kulmage. När vi kvällsfilmade i somras, blev det plötsligt väldigt kallt. Statisterna stod och frös i sina tunna sommarkläder, medan Björn skulle bli utkastad från Operakällaren. De fick väl kasta ut honom 20 gånger, innan scenen var tagen. Efteråt såg han lika fräsch ut som innan. De flesta tror, att han är en riktigt ölare, men Björn är en riktig friskus. 

Birgitta är uppfylld av sina sommarminnen. Allra bäst var samvaron med Nino som ofta låg på hennes mage i hammocken och gungade. 
- När man tar av honom blöjorna, sparkar han med sina runda små ben. Det är så skönt, tycker han. Jag brukar låtsas, att jag blir rädd och då skrattar han högt.  
Vid ett tillfälle gick Petra och Matti på bio, så Birgitta var barnvakt på egen hand.

- Vi var ute och tittade på andra barn som lekte. Nino tyckte det var roligt, för det var stora barn på två, tre år. Men mest sov han faktiskt.
En dag, när Birgitta och Petra fikade på NK och Petra gick iväg i ett ärende, smet Birgitta in på hattavdelningen med barnvagn och allt.
- Plötsligt vaknade han bland alla hattarna. Men han såg att jag var där, så han blev inte ledsen. Vi gick tillbaka till kaféet, så att han fick vakna i lugn och ro. Plötsligt såg jag, hur han flörtade med en dam bakom mig. Hon blev alldeles betagen. En sån charmig liten gosse, sa hon. Och det är han verkligen.

Birgitta är lycklig över barnet som ger henne så reservationslöst sin kärlek och som blir så glad, när hon kommer.
- Häromdagen rullade han runt som en lite vovve för att visa alla sina konster. Jag berömde honom och sa att han var duktig. Matti säger, att jag är den enda som fått honom att kikna av skratt. Men det är ju inte så konstigt. Det har ju varit mitt jobb i 50 år.
   
Som farmor måste Birgitta anstränga sig för att orka med, säger hon. Det gäller att vara stark i armarna.
- Vi har en sång i finalen, där alla ska ner på huk och upp igen. Det är ganska jobbigt, så jag har fuskat hela tiden. Efter sommaren var det plötsligt lätt som en plätt, tack vare Nino. Om sanningen ska fram, så är det alltså inte bara jag som pysslar om honom. Det är han som håller mig i form. 
Monica Antonsson