Hemmets Veckotidning
Nr 49, 1992
Ur serien: Mitt första hem
Min lilla dotter kände inte igen mig
Nr 49, 1992
Ur serien: Mitt första hem
- Då beslöt jag samla alla mina kära under samma tak!
- Jag höll på att bli tokig!
Dessutom var mamma ensam och sjuk och hon behövde ha sin familj omkring sig…
Min första lägenhet var bara sju kvadratmeter stor och låg
på Bastugatan. Det var knappt att man kom in genom dörren. Till höger stod en
säng som man passerade i en trång liten gång och på andra sidan stod en
kokplatta, en grammofon och en stol. Men lyan var välförsedd för dessutom fanns
både kokskåp, garderob och toalett.
Barbro sitter bekvämt tillbakalutad på sin balkong högst
uppe i ett hus i Vasastan i Stockholm och berättar. Utsikten härifrån är de
närmaste kvarterens olikfärgade plåttak och en asfaltbelagd gård djupt nedanför.
Här uppe är hon fri från insyn och kan lugnt njuta av sommarvärmen och den
sällsamma tystnaden över staden.
Barbro har planerar hängpelargoner och penséer i små vita korgar och i hörnet står utegrillen med slocknad aska i. På bordet har hon dukat fram kaffe och smörstekt bröd som hon vänt i socker och kanel i brist på det hon kallar riktigt kaffebröd. Bestämt ville hon ändå bjuda på något och då kom ett av mamma Britas gamla knep väl till pass.
Den lilla lyan på Bastugatan som hon berättar om var
emellertid inte hennes första bostad i stan. I början bodde hon nämligen
inackorderad hos en dam från Järvsö.
- Jag fick bo i hennes matrum på Bondegatan en tid innan jag flyttade till en annan matsal på Danderydsgatan. Där stod stora, mörka matsalsmöbler och i ett hörn hade värdinnan ställt en turistsäng åt mig att sova i.
Badrummet fick jag använda på morgnarna, däremot inte
köket. Men mammas bästa väninna bodde i lägenheten intill så det gjorde
ingenting. Man hade åtminstone tak över huvudet och inte så stora pretentioner
på den tiden.
Året var 1954 och den då 15-åriga Barbro åkte till Stockholm
för att lanseras som sångerska sedan hon blivit upptäckt av den store
orkesterledaren Simon Brehm. En Barnens Dags-tävling hemma i Järvsö hade fört
henne till ett engagemang på Centralhotellet i Söderhamn. Därifrån hämtades hon
vidare till Eric Hildings orkester på Wivex i Sundsvall. Strax därpå fick hon
vara med i radion och sjunga om ”Min vän Spiken” och så med ens var hon
upptäckt.
- Jag tog ledigt från skolan och räknade med att kanske kunna stanna i Stockholm ett helt år. Sedan skulle nog allt vara över och jag skulle återvända hem för att plugga vidare.
Barbro säger – på fullt allvar – att precis så har hon i
alla år känt inför yrket. Hon räknade aldrig med att kunna överleva som artist.
Hon har själv varit den första att förvånas inför varje framgång.
- Det är likadant än idag. Jag överblickar situationen och säger till mig själv att okej, det går nog ett tag till. Och så fortsätter jag.
- Jag fick bo i hennes matrum på Bondegatan en tid innan jag flyttade till en annan matsal på Danderydsgatan. Där stod stora, mörka matsalsmöbler och i ett hörn hade värdinnan ställt en turistsäng åt mig att sova i.
- Jag tog ledigt från skolan och räknade med att kanske kunna stanna i Stockholm ett helt år. Sedan skulle nog allt vara över och jag skulle återvända hem för att plugga vidare.
- Det är likadant än idag. Jag överblickar situationen och säger till mig själv att okej, det går nog ett tag till. Och så fortsätter jag.
Första barnet stannade hemma
Barbro var bara 16 år gammal när hon 1955 fick dottern
Monica tillsammans med en ungdomsvän. Men familjen ställde upp och den lilla
fick stanna hemma i Järvsö medan Barbro återvände till Stockholm och arbetade
vidare som vokalist i Simon Brehms orkester. Hon sjöng till dans på gamla
ärevördiga Bal Palais om vintrarna och turnerade landet runt i folkparkerna om
somrarna.
- Folkparkerna, som jag minns dem, är nästan borta nu.
Det är synd, för det var något alldeles speciellt när parken var en nöjesplats
för hela familjen. Allt var dessutom mycket enklare då. Man hade med sig några
högtalarlådor och vanligtvis fanns det ett välstämt piano på plats. Det räckte
gott och väl. På så vis kunde man göra mellan två och fem platser per kväll.
Vanligen blev det 120 parker på en sommar jämfört med de 15-20 man gör nu för
tiden.
- Turnéerna var dessutom smartare upplagda. Man började i södra Sverige och arbetade sig upp genom landet. På så vis hade man blommande syrener längs hela vägen.
På den tiden spelade bandet dansmusik medan Barbro höll
sig i logen tills det var dags för show. Efteråt fick hon sjunga dansmusiken
också. Det är därför med en viss saknad hon nämner låtar som ”Honey Suckle Rose”,
”All of me” och ”Who´s sorry now”.
- Man skulle säkert kunna driva folkparker på samma sätt i dag, som en plats för hela familjen. Man kunde ha gammeldans på en dansbana, mera modernt på en annan och så en scen intill för showen. Men det skulle finnas tombola också förstås liksom varmkorvgubbar, pilkastning och skjutbana.
Barbro kan Sverige. I 39 år har hon turnerat och
därigenom sett mera än de flesta av vårt land. Hon älskar slätterna, bergen,
skogarna och fjällen som sträcker sig upp mot himlen likaväl som de karga
klipporna på västkusten och Stockholms underbara skärgård.
- Vi har till och med lite öken, skrattar hon och syftar på Tylösand som hon säger ger henne ökenkänsla.
Fick låna bostad av Ingo!
- Turnéerna var dessutom smartare upplagda. Man började i södra Sverige och arbetade sig upp genom landet. På så vis hade man blommande syrener längs hela vägen.
- Man skulle säkert kunna driva folkparker på samma sätt i dag, som en plats för hela familjen. Man kunde ha gammeldans på en dansbana, mera modernt på en annan och så en scen intill för showen. Men det skulle finnas tombola också förstås liksom varmkorvgubbar, pilkastning och skjutbana.
- Vi har till och med lite öken, skrattar hon och syftar på Tylösand som hon säger ger henne ökenkänsla.
Men åter till 50-talet. Framgångarna lät inte vänta på
sig för unga fröken Svensson som redan 1958 fick spela med i filmen ”Fly mig en
greve”. Året därå kom hon med i ensemblen runt Carl-Gustaf Lindstedt och Arne
Källerud på Nöjeskatten.
- Så fick jag kontakt med en tjej på Linnégatan som
erbjöd sig att dela bostad med mig. Men 2000 kronor skulle det kosta. Jag gick
till Simon förstås men ha sa blankt nej.
Då fick jag en snilleblixt och ringde till
Ingemar ”Ingo” Johansson. Jag hade träffat honom en kväll när han var på Bal
Palais för att prata med Simon. Han verkade vara så snäll och var dessutom den
ende jag kunde komma på som hade pengar, världsmästare och allt som han var.
Ingo skickade pengarna direkt och till Simons förtrytelse flyttade jag in hos
den där tjejen trots att jag inte visste mer om henne än att hon brukade gå på
Nalen och dansa.
Så kom succéfilmen ”Svenske Floyd” 1960 där Barbro sjöng
succélåten ”Tuff brud i lyxförpackning”. En annan hit var ”Itsy bitsy” och
snart kom också ”Är du kär i mej ännu Klas-Göran” som blev Barbros definitiva
genombrott. Själv minns hon inte vilket år det var men Myggans Nöjeslexikon vet
besked. Redan 1958 började hon sjunga Stikkan Anderssons numera legendariska
slagdänga och sjöng in den på platta två år senare. Hon framförde den hos Sigge
Fürst i Frukostklubben och så var saken klar.
Barbros föräldrar, Brita och Ragnar Svensson, skilde sig
1958 och familjen splittrades åt alla håll. Brita blev dessutom sjuk och togs in
på sjukhus.
- När mamma kom hem flyttade hon till Söderhamn och tog jobb som städerska på ett hotell. Hon hade det svårt och jag tyckte att jag som var äldst i syskonskaran skulle göra något åt det. Hon skulle naturligtvis ha sina barn omkring sig! Min egen flicka bodde sedan två år hos en moster i Sandviken och när jag hörde henne kalla min moster för mamma höll jag på att bli tokig!
Familjen tillsammans igen!
- När mamma kom hem flyttade hon till Söderhamn och tog jobb som städerska på ett hotell. Hon hade det svårt och jag tyckte att jag som var äldst i syskonskaran skulle göra något åt det. Hon skulle naturligtvis ha sina barn omkring sig! Min egen flicka bodde sedan två år hos en moster i Sandviken och när jag hörde henne kalla min moster för mamma höll jag på att bli tokig!
Än idag smärtar minnet av det som en gång fick Barbro att
samla ihop oanade krafter så att familjen kunde återförenas.
- Simon hjälpte mig att få tag i den här lägenheten på
Tomtebogatan, säger Barbro och bläddrar bland HV:s gamla arkivbilder från den
tiden. Den hade tre rum och kök och dit flyttade vi, Monica, mamma, mina bröder
Hasse och Lasse och jag. Efter en tid kom också min bror Ulf och bad att få
flytta in. ”Jag gör vad som helst bara jag får bo hos er”, sa han. Och det fick
han förstås.
- Titta! Den där kollagemålningen hänger numera på toaletten i Järvsö, säger Barbro och skrattar gott. På en annan bild ligger hon utsträckt i sin soffa, förföriskt blickande rakt in i kameran. Dräkten är pepitarutig vilket var högsta mode då liksom guldarmbandet med berlocker som var ett måste för varje medveten ung tjej. På väggen ovanför soffan hänger tre tavlor – av vilka pappa Ragnar har målat den längst till höger. Numera hänger alltihop hemma hos mamma Brita. På en annan bild har Barbro, för fotografens skull förmodligen, släpat upp sin luddiga matta i sängen och sedan satt sig mitt på med en balalajka i knäet.
- Den köpte jag i Ryssland, säger hon och berättar en
vådlig historia från tidigt 60-tal. Tillsammans med Simon och trion skulle hon
jobba ombord på en båt som gick längs rutten Venedig i Italien via Aten i
Grekland och Istanbul i Turkiet till de ryska badorterna Odessa och Jalta vid
Svarta havet. Det började med en översvämning ombord så omfattande att resväskorna
slöt omkring i hytterna. Sedan inträffade en brand på grund av kortslutning och
till sist fick de vara med om en grundstötning.
- Det var fest ombord och jag upptäckte att hela besättningen deltog. Därför rusade jag upp på däck för att se vem som styrde båten. Där stod en liten kortväxt kille och jag tänkte att han förmodligen kunde sin sak. Nästa morgon tyckte jag att vi hade land på fel sida om båten. Så småningom fick jag veta att vi hade kört för långt kvällen innan och därför vänt. Plötsligt tog det stopp. Vi hade gått på grund och båten satt fastkilad i lera. Det tog tre dygn att komma loss men då hade vi fått nog. Vi tog oss därifrån med flyg – en nästan lika vådlig resa det. Men det är ju en annan historia.
Tre sköna ting hägrade för Barbro när 60-talet var ungt.
Hon önskade sig en heltäckningsmatta, en vit telefon och franska gardiner. När
ho därför fick råd att köpa sig ett hus fick hon också möjlighet att göra
verklighet av drömmen. Hela familjen flyttade in i den rymliga villan på
Rosenhillsvägen i Sollentuna och Barbro inredde sig sovrum efter alla konstens
regler. Förutom de böljande gardinerna, den vita telefonen och
heltäckningsmattan försågs hennes frikostigt breda säng med helveckad kjol. På
väggen ovanför hängde en blyertsteckning av Monica, äldsta dottern som numera
med man och barn bor hemma i Järvsö.
En annan bild från samma år är tagen i vardagsrummet där
Barbro sitter tillsammans med taxen Sara på den vita luddmattan som
uppenbarligen fått följa med från Tomtebogatan. I bokhyllan intill ligger
guldplattan ”Klas-Göran” i sitt etui.
- En annan gammal dröm var att jag ville ha en gräsmatta som de hade på järnhandeln hemma, säger Barbro drömmande och konstaterar att den på bilden från 1966 är oklippt.
- Så fort jag kom hem, vilket ofta var mitt i natten, gick jag omkring där ute med en liten hacka. Minsta lilla hål sydde jag igen. Gräsmattan var jättetät och ständigt grön.
Så mötte hon Lasse Berghagen som snabbt blev medlem av
familjen och flyttade in i villan på Rosenhillsvägen.
Barbro gav honom sitt ja och bröllopsklockorna ringde för de tu. Sedan stod inte länge på förrän dottern Malin kom till världen. Malin, som just nu är på semester i Cannes, är i full färd med att etablera sig som seriös skådespelerska.
- Det var fest ombord och jag upptäckte att hela besättningen deltog. Därför rusade jag upp på däck för att se vem som styrde båten. Där stod en liten kortväxt kille och jag tänkte att han förmodligen kunde sin sak. Nästa morgon tyckte jag att vi hade land på fel sida om båten. Så småningom fick jag veta att vi hade kört för långt kvällen innan och därför vänt. Plötsligt tog det stopp. Vi hade gått på grund och båten satt fastkilad i lera. Det tog tre dygn att komma loss men då hade vi fått nog. Vi tog oss därifrån med flyg – en nästan lika vådlig resa det. Men det är ju en annan historia.
- En annan gammal dröm var att jag ville ha en gräsmatta som de hade på järnhandeln hemma, säger Barbro drömmande och konstaterar att den på bilden från 1966 är oklippt.
- Så fort jag kom hem, vilket ofta var mitt i natten, gick jag omkring där ute med en liten hacka. Minsta lilla hål sydde jag igen. Gräsmattan var jättetät och ständigt grön.
Barbro gav honom sitt ja och bröllopsklockorna ringde för de tu. Sedan stod inte länge på förrän dottern Malin kom till världen. Malin, som just nu är på semester i Cannes, är i full färd med att etablera sig som seriös skådespelerska.
Krockade med grisbilen
På en av bilderna syns det magnifika skåp som numera är en prydnad för Barbros vardagsrum. Det och några andra antika möbler köpte hon för ett gage hon fick under sina mest intensiva år i Östtyskland.
- Det var förbjudet att föra ut pengar ur landet och sedan jag köpt allt jag behövde av kameror, kikaren, silver och meissenporslin, så var antikviteter det enda som återstod. Frakt och andra omkostnader betalade jag redan i Tyskland och sedan kom möblerna hit med båt. Tullen ringde efter några veckor och jag blev livrädd. Inte ett ögonblick hade jag tänkt på tullavgiften! Men tack och lov var möblerna tillräckligt antika – över 150 år gamla – så de var tullfria. Annars vet jag inte hur det hade gått.
På en av bilderna syns det magnifika skåp som numera är en prydnad för Barbros vardagsrum. Det och några andra antika möbler köpte hon för ett gage hon fick under sina mest intensiva år i Östtyskland.
- Det var förbjudet att föra ut pengar ur landet och sedan jag köpt allt jag behövde av kameror, kikaren, silver och meissenporslin, så var antikviteter det enda som återstod. Frakt och andra omkostnader betalade jag redan i Tyskland och sedan kom möblerna hit med båt. Tullen ringde efter några veckor och jag blev livrädd. Inte ett ögonblick hade jag tänkt på tullavgiften! Men tack och lov var möblerna tillräckligt antika – över 150 år gamla – så de var tullfria. Annars vet jag inte hur det hade gått.
- Titta där! Högst uppe på hyllan, säger Barbros dotter Kristine
Kaspersen som anslutit sig på balkongen för att skärskåda bilderna från 1966.
Båda skrattar hjärtligt och gott åt den snidade grisen i en lika snidad träbur
som står där uppe.
- Jag var på turné och råkade krocka med en grisbil på Sala-rakan, skrattar Barbro. Instrumenten som hade legat packade i en stor lädersäck på taket hade åkt av och själv blödde jag ordentligt. Snälla människor ville ringa efter ambulansen men jag vägrade. Folk började samlas vid olycksplatsen. Många kände igen mig och jag tyckte det var pinsamt. ”Aldrig i livet! Vi ska till Kolbäck först och Sala sedan och så är det med det”, sa jag.
Barbro leddes avsides och hade just satt sig till rätta
på dikesrenen när hon plötsligt hörde ett märkligt grymtande. Oförberedd skrek
hon rakt ut i högan sky.
- En gris! Det var den största sugga jag någonsin hade sett, säger Barbro och gapskrattar vid minnet. ”Tag mig vart ni vill, bara jag kommer härifrån!”
Barbro genomförde showerna i både Kolbäck och Sala och
två veckor senare fick hon den snidade grisen i ett paket på posten.
- Det kom från bonden som meddelade att suggan lyckligen hade nedkommit med arton välskapta smånassar en vecka efter olyckan. Det var därför hon hade varit så stor och tjock!
Show med dottern
- Jag var på turné och råkade krocka med en grisbil på Sala-rakan, skrattar Barbro. Instrumenten som hade legat packade i en stor lädersäck på taket hade åkt av och själv blödde jag ordentligt. Snälla människor ville ringa efter ambulansen men jag vägrade. Folk började samlas vid olycksplatsen. Många kände igen mig och jag tyckte det var pinsamt. ”Aldrig i livet! Vi ska till Kolbäck först och Sala sedan och så är det med det”, sa jag.
- En gris! Det var den största sugga jag någonsin hade sett, säger Barbro och gapskrattar vid minnet. ”Tag mig vart ni vill, bara jag kommer härifrån!”
- Det kom från bonden som meddelade att suggan lyckligen hade nedkommit med arton välskapta smånassar en vecka efter olyckan. Det var därför hon hade varit så stor och tjock!
Det mesta i Barbros liv är svensk nöjeshistoria. Hon
skilde sig från Lasse Berghagen, gifte om sig med Kjell Kaspersen och flyttade
till Norge. Tillsammans fick de dottern Kristine som nu hunnit bli 23 år gammal
och som sedan ett halvår är norsk väderflicka på TV3 i London. Hon har dessutom
showat i Norge tillsammans med sin berömda mamma och nöjer sig med ett
underfundigt leende när hon får frågan om hon tänker sig en framtid vid scenen.
Vi får se, det är svårt.
Barbro skilde sig och flyttade hem igen. Sedan dess har
romanserna avlöst varandra och det är ingen hemlighet att norrmannen Olav
Bjölstad delar hennes liv idag. Inte för att Barbro vari särskilt ombytlig utan
snarare för att hon inte håller sig med hemligheter. Tvärtom är hon sällsynt
generös och visar sig själv som hon är i både med- och motgång, i sorg likaväl som
lycka.
- Det kan vara hemskt jobbigt att komma ut på gatan och få se löpsedlarna skrika ut det senaste om ”Lill-Babs romans”. Så fort man har träffat någon så skrivs det att en ny het romans är på gång. Och innan man vet ordet av så är man förlovad. Plötsligt vet de att man ska gifta sig också och när man väl gjort det så är det dags för skilsmässa. Då hittar de en bild där man ser lite ledsen ut och klämmer till med att nu är det kris i äktenskapet.
Barbro berättar ironiskt om den verklighet hon lever i
men förklarar samtidigt att hon visste vad hon gav sig in i. Det är därför hon
ställer upp på villkoren även om det ibland kan gå lite för långt.
- Det blir särskilt hårt när det går ut över ungarna, när tjejerna dras in i romanskarusellen på löpsedlarna. Då döljer man ansiktet, går upp och gråter en skvätt tills det är över. Visst gör det ont, men jämförelsevis har jag nog klarat mig ganska bra.
Barbro är något av en arbetsnarkoman. Hon jobbar för det
mesta, för att hon tycker om det och vill ha det så. Hon showar över hela
landet, är konferencier i TV och turnerar när hon hinner, som nu i sommar
tillsammans med Umberto Marcato.
- Jag som just haft två lediga dagar, påpekar hon. Jag jobbade i lördags på dagen och for sedan upp till mamma i Järvsö. På söndagen var jag nere på hotellet och hälsade den nya personalen välkommen och så klädde jag om en stol och gjorde ordning i trädgårdslanden, säger Barbro med en blick på sina naglar. Många av de vanligtvis så välmanikurerade pärlemornaglarna är brutna ända nere vid fingertopparna, medan de som är kvar har svarta sorgkanter efter jobbet i trädgården.
- Du får inte ta några bilder så att naglarna kommer med, säger hon till fotografen innan hon fortsätter beskriva sin helg.
- Sedan ringde jag återbud till ett möte och hann på så vis klä om en stol till - det är stolarna på bilderna från Tomtebogatan förresten – innan jag väl åkte ner till Stockholm igen.
Kristine skakar på huvudet och medger att precis så
upptagen är hennes mamma.
- Jag fick brev från Kristine för ett tag sedan, säger Barbro och kämpar lite med tårarna. ”Tag det lite lugnare”, skrev hon. ”Du har sett Monicas barn och Malins. Vill du inte se mina?”
- Man måste ta i, förklarar Kristine. Annars lyssnar hon inte.
Säkert är det sant för Barbro lovar att göra som barnen säger och ta det lite lugnare framöver.
Just nu har hon emellertid bråttom. Om fem minuter ska
hon nämligen medverka i en presskonferens i Gamla stan. De somriga
sandaletterna med stilettklackar åker på och med väskan över axeln rusar hon
iväg ut till bilen för att köra genom stan.
- Ni hittar ut själva, eller hur? Vi ses igen, ropar hon med en slängkyss. Puss!
Monica Antonsson
- Det kan vara hemskt jobbigt att komma ut på gatan och få se löpsedlarna skrika ut det senaste om ”Lill-Babs romans”. Så fort man har träffat någon så skrivs det att en ny het romans är på gång. Och innan man vet ordet av så är man förlovad. Plötsligt vet de att man ska gifta sig också och när man väl gjort det så är det dags för skilsmässa. Då hittar de en bild där man ser lite ledsen ut och klämmer till med att nu är det kris i äktenskapet.
- Det blir särskilt hårt när det går ut över ungarna, när tjejerna dras in i romanskarusellen på löpsedlarna. Då döljer man ansiktet, går upp och gråter en skvätt tills det är över. Visst gör det ont, men jämförelsevis har jag nog klarat mig ganska bra.
- Jag som just haft två lediga dagar, påpekar hon. Jag jobbade i lördags på dagen och for sedan upp till mamma i Järvsö. På söndagen var jag nere på hotellet och hälsade den nya personalen välkommen och så klädde jag om en stol och gjorde ordning i trädgårdslanden, säger Barbro med en blick på sina naglar. Många av de vanligtvis så välmanikurerade pärlemornaglarna är brutna ända nere vid fingertopparna, medan de som är kvar har svarta sorgkanter efter jobbet i trädgården.
- Du får inte ta några bilder så att naglarna kommer med, säger hon till fotografen innan hon fortsätter beskriva sin helg.
- Sedan ringde jag återbud till ett möte och hann på så vis klä om en stol till - det är stolarna på bilderna från Tomtebogatan förresten – innan jag väl åkte ner till Stockholm igen.
- Jag fick brev från Kristine för ett tag sedan, säger Barbro och kämpar lite med tårarna. ”Tag det lite lugnare”, skrev hon. ”Du har sett Monicas barn och Malins. Vill du inte se mina?”
- Man måste ta i, förklarar Kristine. Annars lyssnar hon inte.
Säkert är det sant för Barbro lovar att göra som barnen säger och ta det lite lugnare framöver.
- Ni hittar ut själva, eller hur? Vi ses igen, ropar hon med en slängkyss. Puss!
Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
________________________________________________________________________________
Nr 35, 2000
Ur serien: Min hjärtefråga
När jag ser människor lida vaknar ett rasande lejon inom mig!
Barbro Lill-Babs Svensson fullkomligt lyser av värme. Hon ger bort vänliga ord och smittanden leenden med en generositet som kommer direkt från hjärtat.
Och hon har ett brinnande engageman för samhällets utsatta!
- Det finns å många människor som har det svårt, säger hon.
Jag kan helt enkelt inte låta bli att hjälpa!
Barbro Lill-Babs Svensson, 62, är känd för sitt stora, varma hjärta. Vem hon än möter, så har hon ett vänligt ord eller leende till hands. Det är inte särskilt underligt, att hon har sin givna plats på folkhemmets piedestal.
Och vänlighet föder vänlighet, så nog får hon ett och annat igen också. Som när hon blev rånad på en flygplats utomlands en gång. Plötsligt var plånboken var borta med såväl kort som pengar.
- Jag vankade fram och tillbaka utan att kunna köpa så mycket som en kopp kaffe. För en gångs skull började jag spana efter landsmän. De brukar ju finnas överallt. Till sist kom ett gäng svenska grabbar. ”Var har ni varit hela tiden”, stönade jag.
- Jag vankade fram och tillbaka utan att kunna köpa så mycket som en kopp kaffe. För en gångs skull började jag spana efter landsmän. De brukar ju finnas överallt. Till sist kom ett gäng svenska grabbar. ”Var har ni varit hela tiden”, stönade jag.
De erbjöd sig att låna mig pengar, men då skulle jag just gå ombord på mitt plan, så det behövdes inte. Men det är skönt att känna, att man har vänner, säger Barbro där hon sitter och får såväl händer som fötter omhändertagna inför ett TV-framträdande i Göteborg. Hon har just kommit från Järvsö, där hon grävt i mammas trädgård. Inte en nagel är hel. Och om bara någon vecka börjar semestern. Då blir det samma sak igen. Likt mamma Britta och döttrarna Monica, Malin och Kristin tycker hon om att påta i jorden.
- Det blir min allra första semester, säger hon. Såvitt jag minns, har jag aldrig varit ledig en hel månad. Men det kan jag behöva nu. Vi har ju turnerat hela våren Eva-Britt Strandberg, Mikael Samuelsson och jag.
Sedan bär det iväg till Amerika, tillsammans med släktforskande dottern Malin, visar det sig.
- Jag ska kolla en sak där borta, säger hon hemlighetsfullt och antyder att det har med Malins släktforskning att göra. Järvsö kommun betalar henne för att forska på heltid numera. Själv har Barbro aldrig haft tid att söka sina rötter. Hon blev mamma vid 16, mormor vid 38 och mormorsmor vid 58 – allt medan karriären rullade på. Hur skulle hon ha kunnat hinna något sådant?
Men vänner har hon, som sagt. Mest för att hon är vän själv i alla väder. Vad många inte vet, är att hon faktiskt sysslar med hjälp- och biståndsarbete också. Barbro kan helt enkelt inte se någon ha det svårt utan att skynda till hjälp.
- Nästan hälften av allt vad vi gör här på kontoret är välgörenhet, säger Eva Rodhe som är Barbros sekreterare och bästa kompis. Här står ständigt kassar och säckar fulla med kläder och sjukvårdsmaterial som ska vidare någonstans.
Eva Rodhe berättar den ena historien efter den andra om hur Barbro har hjälpt barnhemsbarn i Estland likaväl som hemlösa kvinnor i Stockholm.
- Det finns 800 hemlösa kvinnor i den här stan, säger hon. Det är så man kan gråta! Stadsmissionen ser till att kvinnorna får komma inomhus på Klaragården klockan 8 på morgonen. Där kan de duscha, byta kläder och äta frukost. Sedan åker de ut igen på kvällen. Sova får de göra i någon farstu eller portuppgång, om de inte prostituerar sig. Barbro klarar inte sånt. Vi har tiggt ihop allt vi kommit över, för att de åtminstone ska få lite schampo och rena kläder.
Vid ett tillfälle var Barbro med döttrarna Malin och Kristin i ett klädlager. Malin upptäckte en låda tröjor som skulle brännas, för att de färgade av sig. Barbro bad att få tröjorna.
Gåvorna hjälpte
Sedan bär det iväg till Amerika, tillsammans med släktforskande dottern Malin, visar det sig.
- Jag ska kolla en sak där borta, säger hon hemlighetsfullt och antyder att det har med Malins släktforskning att göra. Järvsö kommun betalar henne för att forska på heltid numera. Själv har Barbro aldrig haft tid att söka sina rötter. Hon blev mamma vid 16, mormor vid 38 och mormorsmor vid 58 – allt medan karriären rullade på. Hur skulle hon ha kunnat hinna något sådant?
Men vänner har hon, som sagt. Mest för att hon är vän själv i alla väder. Vad många inte vet, är att hon faktiskt sysslar med hjälp- och biståndsarbete också. Barbro kan helt enkelt inte se någon ha det svårt utan att skynda till hjälp.
- Nästan hälften av allt vad vi gör här på kontoret är välgörenhet, säger Eva Rodhe som är Barbros sekreterare och bästa kompis. Här står ständigt kassar och säckar fulla med kläder och sjukvårdsmaterial som ska vidare någonstans.
Eva Rodhe berättar den ena historien efter den andra om hur Barbro har hjälpt barnhemsbarn i Estland likaväl som hemlösa kvinnor i Stockholm.
- Det finns 800 hemlösa kvinnor i den här stan, säger hon. Det är så man kan gråta! Stadsmissionen ser till att kvinnorna får komma inomhus på Klaragården klockan 8 på morgonen. Där kan de duscha, byta kläder och äta frukost. Sedan åker de ut igen på kvällen. Sova får de göra i någon farstu eller portuppgång, om de inte prostituerar sig. Barbro klarar inte sånt. Vi har tiggt ihop allt vi kommit över, för att de åtminstone ska få lite schampo och rena kläder.
Vid ett tillfälle var Barbro med döttrarna Malin och Kristin i ett klädlager. Malin upptäckte en låda tröjor som skulle brännas, för att de färgade av sig. Barbro bad att få tröjorna.
Gåvorna hjälpte
gatubarnen i Rumänien
- Några dagar senare ringde företaget och sa att de var klara för avhämtning. Kan ni köra dem till kontoret, försökte jag. Det går nog inte, sa de. Det är 17 balar! Då gällde det att skaffa en lagerlokal.
Barbro showade med Siw Malmkvist och Ann-Louise Hansson på Börsen just då och där kunde hon låna ett rum tillfälligt.
- Sedan satt vi ett helt gäng tjejer hemma hos Eva och sprättade bort fabrikatslappar. De fick nämligen inte sitta kvar, om tröjorna skulle gå till bistånd.
Många företag har hörsammat Barbros vädjan om hjälp genom åren. Ett av dem skickade en hel långtradare full med sanitetsvaror. Förpackningarna var defekta, så de gick inte att sälja.
- Det räckte till gatubarnen i Rumänien likaväl som till barnhemsbarn i Vitryssland, Läkarmissionen och Hoppets Stjärna. Sedan åkte vi med stadsbudskåren till Estland. Några mil utanför Tallin låg ett hem för barn sjuka av det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl. Maj Fants man skänkte vitvaror till hela barnhemmet. Folk säger att de inget kan göra, men alla kan göra något. Ett par vantar värmer ett par händer. Så är det ju.
En annan förhållandevis okänd sida av Barbro är hennes fond, ur vilken hon delar ut stipendier till förmån för barns miljö. Grundplåten kom ursprungligen från tidningen Hänt i Veckan som till Barbros 50-års dag publicerade en bilaga om hennes liv.
- Jag fick 50 öre för varje såld tidning. Tanken var att jag skulle bilda en stiftelse och årligen, på min födelsedag, dela ut stipendier till unga, lovande artister.
Är bättre på att
- Några dagar senare ringde företaget och sa att de var klara för avhämtning. Kan ni köra dem till kontoret, försökte jag. Det går nog inte, sa de. Det är 17 balar! Då gällde det att skaffa en lagerlokal.
Barbro showade med Siw Malmkvist och Ann-Louise Hansson på Börsen just då och där kunde hon låna ett rum tillfälligt.
- Sedan satt vi ett helt gäng tjejer hemma hos Eva och sprättade bort fabrikatslappar. De fick nämligen inte sitta kvar, om tröjorna skulle gå till bistånd.
Många företag har hörsammat Barbros vädjan om hjälp genom åren. Ett av dem skickade en hel långtradare full med sanitetsvaror. Förpackningarna var defekta, så de gick inte att sälja.
- Det räckte till gatubarnen i Rumänien likaväl som till barnhemsbarn i Vitryssland, Läkarmissionen och Hoppets Stjärna. Sedan åkte vi med stadsbudskåren till Estland. Några mil utanför Tallin låg ett hem för barn sjuka av det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl. Maj Fants man skänkte vitvaror till hela barnhemmet. Folk säger att de inget kan göra, men alla kan göra något. Ett par vantar värmer ett par händer. Så är det ju.
En annan förhållandevis okänd sida av Barbro är hennes fond, ur vilken hon delar ut stipendier till förmån för barns miljö. Grundplåten kom ursprungligen från tidningen Hänt i Veckan som till Barbros 50-års dag publicerade en bilaga om hennes liv.
- Jag fick 50 öre för varje såld tidning. Tanken var att jag skulle bilda en stiftelse och årligen, på min födelsedag, dela ut stipendier till unga, lovande artister.
Är bättre på att
ge än på att tigga
Barbro tände inte riktigt på idén. Det fanns alldeles för många sådana stipendier redan, tyckte hon. Och medan hon funderade, växte grundplåten till en kvarts miljon kronor.
- Till sist bestämde jag mig för att satsa på våra barn och ungdomars miljö – den gröna likaväl som den svarta.
I början såg hon mest till den gröna miljön. Hemkunskapen i Vårbyskolan fick 5000 kronor för ett miljöprojekt och Friluftsfrämjandet i Töreboda fick lika mycket för sin strävan att lära barn förstå de ekologiska sambanden. Detsamma gällde grundarna av miljödagiset Täppan i Klippan. I samma takt som avkastningen - och därmed också stipendiebeloppet – växte, kom Barbro alltmer in på det hon kallar barns svarta miljö. Hon gav 10 000 kronor till ett projekt som ska förhindra och förebygga sexuella övergrepp och hon gav pengar till Non Fighting Generation, Guardian Angels och Bris – Barnens Rätt i Samhället.
- Bris hade startat ett specialprojekt för incestdrabbade barn, säger Barbro. Mina pengar var förstås bara en droppe i havet men stipendiet väckte uppmärksamhet. De fick en miljon kronor från McDonald´s sedan.
Lill-Babs stipendium är numera på 20 000 kronor. Hon tar själv emot ansökningar och utser årets stipendiat tillsammans med professor Bengt Hubendick och advokat Jan Thörnhammar i stiftelsens styrelse. Pengarna växer men inte så fort som hon skulle önska. Hon är helt enkelt dålig på att tigga, säger hon. Det är enklare att ge.
Viktigt försöka
- Till sist bestämde jag mig för att satsa på våra barn och ungdomars miljö – den gröna likaväl som den svarta.
I början såg hon mest till den gröna miljön. Hemkunskapen i Vårbyskolan fick 5000 kronor för ett miljöprojekt och Friluftsfrämjandet i Töreboda fick lika mycket för sin strävan att lära barn förstå de ekologiska sambanden. Detsamma gällde grundarna av miljödagiset Täppan i Klippan. I samma takt som avkastningen - och därmed också stipendiebeloppet – växte, kom Barbro alltmer in på det hon kallar barns svarta miljö. Hon gav 10 000 kronor till ett projekt som ska förhindra och förebygga sexuella övergrepp och hon gav pengar till Non Fighting Generation, Guardian Angels och Bris – Barnens Rätt i Samhället.
- Bris hade startat ett specialprojekt för incestdrabbade barn, säger Barbro. Mina pengar var förstås bara en droppe i havet men stipendiet väckte uppmärksamhet. De fick en miljon kronor från McDonald´s sedan.
Lill-Babs stipendium är numera på 20 000 kronor. Hon tar själv emot ansökningar och utser årets stipendiat tillsammans med professor Bengt Hubendick och advokat Jan Thörnhammar i stiftelsens styrelse. Pengarna växer men inte så fort som hon skulle önska. Hon är helt enkelt dålig på att tigga, säger hon. Det är enklare att ge.
Viktigt försöka
göra det lilla man kan
- Det finns så många fantastiska människor. Tag bara Helen Jaktlund, en ”morsa på stan” som har två egna barn men ändå hinner ta hand om en massa vilsna ungdomar på diskotek Futurehouse på Kungsgatan 23 i Stockholm. För att inte tala om brandmännen på Kungsholmens brandstation. ”Vad är det egentligen vi håller på med”, frågade en av killarna sin chef en dag. ”Vi räddar liv”, sa chefen. Bra! Men man kan göra det på olika sätt. Alla småkillar vill bli brandmän eller lokförare, så brandmännen på Kungsholmens brandstation tar hand om killar i riskzonen och utbildar dem till brandmän. Det är fantastiskt! Både de och Helen har fått mitt stipendium.
Det har även Stiftelsen Kvinnoforum för ett tjejprojekt i storstadsmiljö och Föreningen för sexuellt utnyttjade män och pojkar.
- Jag försöker dela ut stipendiet till dem som behöver det bäst. Det förslår kanske inte så långt men man gör det lilla man kan. Rätt som det är, ger det ringar på vattnet. I år gick det till Intresseförbundet för Schizofreni - barn till psykiskt sjuka föräldrar. De ska träffas och åka på sommarläger, där de får träffa andra barn i samma situation och diskutera sina problem.
Barbro håller kontakten med sina stipendiater och följer intresserat upp hur det går för dem. Det är också en slags hjälp.
- Det värsta är att skattemyndigheterna vill sätta åt stiftelser som denna, säger Barbro. Lyckas de, kommer alla pengar att gå till skatt. Det gör mig rasande!
Kruxet är att pengarna i Lill-Babs Fond inte går till undervisning, visar det sig. De reglerna hade Barbro ingen aning om, när stiftelsen bildades.
- Jag ska försöka ändra stadgarna. Det gäller ju våra barn! Det känns så fel att staten ska ta deras pengar.
Barbro hoppas att hennes initiativ ska locka fler att ställa upp för andra. Om inte annat får de gärna skicka bidrag till hennes fond.
- Vi försöker få uppmärksamhet till utdelningarna, men konstigt nog är pressen inte särskilt intresserad. Det är annat om jag äter lunch med min revisor. Då är skvallerpressen genast på plats och undrar om jag har skaffat mig en ny karl!
Monica Antonsson
Brödtext:
På Barbro "Lill-Babs" Svenssons tomt i Järvsö står en friggebod i brunt och blått. I den sitter dottern Monica Svensson och sköter såväl mammas som systern Malin Berghagens affärer. Hon svarar i telefonen, sköter bokningar och skriver fakturor på halvtid eller mer varje dag sedan snart ett år beroende på vilket tryck som för tillfället råder från arrangörerna.
– Mamma har inte längre något kontor med sekreterare i Stockholm, säger Monica. Hon har trappat ner på takten, sedan hon drabbades av hjärtflimmer. Jag har tagit över de dagliga bestyren under en övergångsperiod för att hjälpa henne komma in i jobbet. Tanken är att hon ska kunna sköta det själv så småningom.
Med Monica har Barbro fått en kraft som verkligen kan branschen efter alla år på första parkett. När Monica kom till världen 1955 hade Barbro just blivit vokalist i Simon Brehms orkester. Bara 16 år gammal sjöng till dans på ärevördiga Bal Palais i Stockholm och turnerade landet runt i folkparkerna.
– Jag bodde hos mormor och morfar de första åren, säger Monica. Det var helt fantastiskt. Mina morbröder och jag var nästan jämnåriga. De blev mer som mina bröder. Ibland åkte mamma iväg för att jobba. Ändå fanns hon alltid till hands på något vis.
När Barbro slog igenom med "Är du kär i mig ännu Klas-Göran" var Monica tre år. Två år senare hade den svartvita filmen Svenske Floyd premiär. Monica var fem år gammal och Barbro sjöng "En tuff brud i lyxförpackning". Då hade Brita hamnat på sanatorium, varför Monica tillfälligt bodde hos hennes syster.
– Jag hade det hur bra som helst där också, säger Monica. Mamma var dessutom aldrig långt borta.
Det tyckte nog Barbro som en dag råkade höra Monica kalla mostern för mamma. Hon insåg att hon ville samla sin familj och fick hjälp av Simon Brehm att skaffa en lägenhet på Tomtebogatan i Stockholm. Dit flyttade såväl Monica som mamma Brita och bröderna Hasse, Lasse och Ulf. Ett år senare gick flyttlasset till en villa i Sollentuna, där Monica kom att växa upp.
– Jag hade hela tiden kontakt med min pappa Börje Landar i Järvsö. Det var bara skvallerpressen som ingenting visste. Han bildade familj och fick bröderna Hans och Petter. Några halvsyskon har jag aldrig haft. Det låter så illa, tycker jag.
Barbro förekom flitigt på grammofon, i radio och på TV under hela Monicas tonårstid. Visst lyssnade hon på Barbros skivor men föredrog Supremes och Beatles. Själv sjöng hon i kör men kände aldrig någon passion för sången.
– Det var alltid fest, när mamma kom hem. Så är det nog i de flesta familjer, där en förälder periodvis jobbar borta. På den tiden turnerade hon större delen av somrarna och vara borta rätt långa perioder. Det fanns betydligt fler folkparker då än det gör i dag. Vi fick alltid åka med en bit på turnén varje sommar. Det har vi gjort alla tre. Vi såg verkligen fram mot det. Man njöt av att få vara med mamma och av att bo på hotell. Det bästa med det var frukosten. På hotell finns alltid så mycket att välja på. Vi fick se väldigt mycket av Sverige och så hände det alltid något spännande. Vi satt inte bara stilla i bussen hela dagarna, som man skulle kunna tro. Ibland klev vi ur och hälsade på hos någon längs vägen.
Alla flickorna hade sin uppgift. Det kunde vara att hämta kaffe eller springa ärenden hit och dit.
– Uppgifterna blev mer avancerade ju äldre man blev. Till sist fick man hjälpa till och plocka ihop allting. Det var verkligen viktigt att inget blev kvarglömt.
Monica berättar hur hon sju år gammal fick flyga till Tyskland på egen hand.
Efter mer än ett halvt sekel i nöjesbranschen är Barbro "Lill-Babs" Svenssons almanacka fortfarande fulltecknad. Och den trygga basen för hennes hektiska liv har alltid varit Järvsö i Hälsingland. Även om myckt har förändrats de t senaste året.
Hemmets Veckotidning nr 30, 2007
Det är nog ingen som tvivlar på att Järvsö är Barbro Svenssons allra käraste smultronställe. Här kom hon till världen och här växte hon upp. Det är också hit hon alltid återvänder. Knappt en tvärhand hög underhöll hon med sång på Järvsös lokala jippon. Hon blev upptäckt av skivbolagskungen Simon Brehm och kom femton år gammal till Stockholm som vokalisten Lill-Babs. "Är du kär i mig ännu Klas-Göran" hette landsplågan som blev hennes genombrott. Sedan följde låtar som "Korv, bröd och potatismos" och "Itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini" ur filmen Svenske Floyd. Det blev som bekant en hel del film också med folkkära artister som Pekka Langer, Carl-Gustaf Lindstedt och Thore Skogman. Och det var ändå bara början på framgångssagan.
– Tänk att jag har fått göra "Annie get your gun" på Skandinavium i Göteborg inför 12 000 personer per kväll, säger Barbro och lutar sig tillbaka i fåtöljen på den vackert murade altanen. Hon är fräsch och vacker. Ingen kan tro, att hon ska fylla 70 år i mars nästa år. Sedan mamma Brita gick bort i januari är hon familjens givna medelpunkt omgiven av döttrarna Monica Svensson, Malin Berghagen, Kristine Kaspersen, nio barnbarn och ett barnbarnsbarn.
– Vi skulle göra sex föreställningar men det blev en sådan succé, att vi fick göra tolv, berättar hon vidare om "Annie". Det var ju helt otroligt! Det gick bra för mig i Tyskland också. Två år i rad kom jag på andra plats som populäraste TV-artist efter Catarina Valente. Tänk att poeten Lars Forsell skrev en hel show åt mig! Jag har fått träffa Beatles, Cliff Richard och en lång rad andra världsartister och jag har sjungit med de flesta. Och tänk så många fantastiska musiker och dansare jag har fått jobba med. Det är nästan för bra för att vara sant.
Barbro har sannerligen gjort mer än de flesta. Det är inte konstigt att minnena tränger på. Som tonårsidol på 60-talet turnerade hon ofta flera månader i streck. Tre shower per dag på olika platser var inte ovanligt.
– Jag krockade med en grisbil utanför Sala en gång. Instrumenten, som låg packade i en stor lädersäck på taket, åkte av och själv blödde jag ordentligt. Folk kom springande från alla håll. En och annan kände igen mig, där jag satt i dikesrenen. Det var pinsamt, tyckte jag. Någon ville ringa efter ambulans. Aldrig i livet, sa jag. Vi ska till Kolbäck först och Sala sen och så är det bra med det! I samma stund hördes ett grymtande. Hjälp! Jag blev så rädd, att jag skrek i högan sky. Där stod den största sugga jag någonsin hade sett. Tag mig vart ni vill, bara jag kommer härifrån!
En tid senare kom en snidad gris i ett paket med posten. Den var från bonden som meddelade, att suggan lyckligen hade nedkommit med arton välskapta kultingar veckan efter olyckan. Det var därför hon var så tjock.
– Jag glömmer aldrig den där kvällen, när världens finaste kabarélokal, gamla Börsen i Stockholm, skulle rivas. Alla var där och alla fick vi ta vad vi ville från salongen. Jag tog en bit av korkmattan och mässingsfigurerna som hängde på toalettdörrarna. I köket fick man inte ta något men jag bad vackert och fick en liten stekpanna av koppar. I botten satt en lapp med texten: "Ärligt stulet på Börsen". Den sitter kvar än, fast vi har lagat mat i den.
Barbro blickar ut över den vackra hälsingebygden och konstaterar att hemma är där man har sina rötter. För hennes del är det Järvsö som gäller. Men det är inte skönheten i sig som gör det utan dofterna och själva vegetationen.
– Man känner igen sig. Man blir lugn. Det är helt enkelt hemma.
Släkten bor samlat runt omkring
Järvsöborna är inte sena att besvara hennes kärlek. Ingen avslöjar var hon bor. Hon får vara i fred. Den som besöker Järvsö blir ändå överallt påmind om vem som är bygdens dotter och stora stolthet. Stora delar av släkten är dessutom samlad här. Bland grannarna finns systern Birgitta och lillebror Lasse med familjer. Nästgårds bor även Bengan Jansson, så numera finns det spelemän inom räckhåll också.
– Monica bor också i Järvsö med barn och barnbarn. Malin har bott här i många år men är nu på väg till Stockholm med sina barn. Kristine och hennes familj delar sin tid mellan Järvsö och Åre. Det är nästan bara mamma Brita som saknas.
– Hon var en fantastisk människa. Det var en lycka att ha henne. Men hon var sjuk de sista åren och ville inte vara med längre. Hon var 90 år gammal och sa att hon vill vila. Vi fick alla säga adjö till henne. Det var så fint. Saknaden är stor men med sorgen väcks också många vackra minnen till liv.
– Mamma och jag har liksom haft hand om familjen sedan 1958, när hon och bröderna flyttade ner till Monica och mig i Stockholm. Vi brukade säga, att hon var mamma i familjen och jag var pappa. Jag försörjde oss men hon hjälpte till genom att demonstrera kaffe. Hon var till och med fäbodstinta en tid. Vi hjälptes åt med våra barn och var en riktig storfamilj. Det här huset byggde jag åt mig och mamma i mitten av 70-talet. Det har byggts om och till i omgångar vartefter barnen växte upp och barnbarnen kom till.
Samtalet glider in på reklamfilmerna i TV, där Barbro entusiastiskt berättar om storfamiljen hon så gärna skulle samla omkring sig igen. Dessutom gör hon reklam för Hjärt- Lungfonden, sedan hon för två år sedan drabbades av hjärtflimmer. Hon gör alltid vad hon kan för att hjälpa och det har gjort henne tv-aktuellare än någonsin.
– Jag är förvånad själv, säger hon och skrattar gott. Men jag blir alltid lika glad när småknattar kommer fram och säger: Hej Lill-Babs! De känner igen mig, tänker jag lyckligt. Jippi!
Att Barbro är ålderspensionär hindrar henne inte från att jobba. Almanackan är fulltecknad, så hon pendlar mellan huset i Järvsö och våningen på Östermalm i Stockholm. Dit flyttade hon för en tid sedan på grund av hjärtåkomman. Takvåningen i Vasastan hade dessvärre ingen hiss som gick ända upp.
– Jag reser ju och bär väskor varje dag, så det gick bara inte. Jag trodde att jag skulle sakna ihjäl mig men nu tänker jag inte på det längre. Jag har öppen spis, en liten balkong och alla mina saker med mig.
Det är ändå Järvsö som är mest hemma. Barbro påtar förtjust i trädgården tills bara trasor återstår av hennes vackra naglar. Det kan inte hjälpas. Ogräset måste rensas, säger hon. Dessutom finns det nya naglar att få hos nagelskulptrisen i Stockholm.
– Jag älskar blommor och har en fin liten trädgård. Kristine och Monica hjälpte mig med vårbruket. Malin var utomlands med Radio Rix och "Lugna Favoriter", så hon kunde inte komma. Men jäklar vad det går undan, när ungarna sätter fart.
På andra sidan stora vägen betar Gudmunds kossor. Det är till honom hon ringer, när hon behöver ett handtag.
– I våras flyttade han hela potatislandet åt mig från en sida av tomten till en annan. Sedan satte vi potatis som vi nu går och skördar av allihop.
Barbro har mycket att fixa med i sitt vackra hus. Däremot varken stickar eller virkar hon längre. Det höll hon på med, när hon åkte turnébuss. Hon blev inte så åksjuk av det som när hon läste. Veckopressen var inte sen att hänga på. Plötsligt skulle alla virka sängöverkast med Lill-Babs.
– Numera kör jag själv och hinner inte handarbeta, säger Barbro som just har avslutat en lyckad krogshow på Viktoriateatern i Malmö. På väg hem till Järvsö tog hon en sväng förbi Halmstad för att hämta ett arv.
– Erik Larsson har samlat på mig i alla år. Han hade precis allt som finns av skivor, tv-program och annat som jag har medverkat i. Dessvärre drabbades han av MS. I augusti förra året blev jag uppringd av hans assistent. Erik blev bara sämre och sämre och hon ville göra honom glad. Hans största önskan var att få hälsa på oss i Järvsö. Och det är klart, att jag ställde upp. Han kom med färdtjänst och jag ordnade, så att han fick åka runt och se sig omkring. Dessvärre var han rätt så tung, så vi orkade inte dra honom uppför backen. Då kom brorsan med fyrhjulingen, spände fast en kedja i rullstolen och drog upp honom. Det gick jättebra. Vi åt middag och hade jättemysigt tillsammans. Efteråt gjorde han i ordning tre album från besöket - ett åt sig, ett åt assistenten och ett åt mig. Tanken var att han skulle komma tillbaka i år. Tyvärr fick han inte uppleva det och nu har jag fått ärva hans Lill-Babs-samling. Jag blev så glad! Allt är numrerat och i bästa skick. Mellan alla ströjobb ska jag ägna sommaren åt att gå igenom materialet.
Ingen ska tro att folkparksveteranen Lill-Babs tar ledigt en sommar. Hon framträder i kyrkor, bygdegårdar och parker likaväl som på jazzklubbar över hela landet. På självaste midsommarafton flög hon i privatplan till Skillingaryd i Småland för att underhålla en stund och sedan flyga hem igen till familjen, sillen och nubben.
– Det var samma sak i samband med kräftpremiären. Jag sjöng i en kyrka i Småland och for direkt hem till kräftkalaset i Järvsö. Vi brukar samlas allihop men Malin får sitta en bit ifrån. Hon är allergisk mot kräftor. Hon får nöja sig med att gnaga på kycklingben.
Av: Monica Antonsson
Fotograf: Kurt Pettersson
Info att möjligen använda till en av bilderna:
Här finns en pool att svalka sig i varma sommardagar. Av förklarliga skäl badar Barbro aldrig på allmänna badplatser. Hon får helt enkelt inte vara ifred.
Det är lillebror Lasse Svensson som kör sin fyrhjuling med Barbro på pakethållaren (eller vad det är).
Året
Sveriges mest älskade Svensson fyller 70 år! Med buller och bång ska hon fira sin högtidsdag med släkt och vänner någonstans i Stockholm. Det ska döttrarna Monica, Malin och Kristin se till i samarbete Eva Rhode som i många år var Lill-Babs högra hand. Själv har Barbro lovat, att bara ta det lugnt. Uppklädd och på bästa humör ska hon helt enkelt bara infinna sig för att gå på fest. Barbro besväras av hjärtflimmer och för bara några månader sedan fick hon fira nyåret på sjukhus på grund av lunginflammation. Akuten i Bollnäs blev förstasidesstoff och hälsningar om snar bättring strömmade in i tusental från hela landet.
– Jag får så mycket kärlek så, säger Barbro som är både rörd och tacksam.
Som vanligt försökte hon hålla humöret på topp. Det är ingen tåga i ungdomen nuförtiden, sa hon till läkaren som tog prover och lyssnade på hennes lungor. Läkaren spände ögonen i Barbro och sa, att lunginflammation är minsann ingenting att leka med.
– Så nu får jag ta det lugnt. Annars kan sjukdomen komma tillbaka.
Barbro har just kommit hem efter två veckors välbehövlig vila och solsemester på Gran Canaria. Där har hon sitt sommarställe om vintern och dit återvänder hon varje år. Det är nära och klimatet i januari är som i Sverige en härlig sommardag.
– Visst kommer folk fram och pratar. Men det är bara trevligt. Alla är så vänliga och omtänksamma.
Det var som bekant i Järvsö hon först såg dagens ljus. Barbro sjöng och trallade redan från början och hoppades att en dag få åka till Sundsvall och uppträda. Stockholm vågade hon inte ens drömma om på den tiden, säger hon. Till Sundsvall kom hon emellertid. Det var där hon fick sjunga i direktsändning i radioprogrammet "Morgonkvisten".
Simon Brehm var en jätte i branschen
Året var 1954. I Stockholm satt skivproducenten Simon Brehm som klistrad vid radioapparaten. Några veckor senare var 16-åriga Barbro vokalist i hans band.
– Simons första telefonsamtal var verkligen en milstolpe i min karriär. Han var ju inte bara stor till formatet. Han var jättestor i branschen. Jag tog ledigt från skolan i två år. Längre än så kunde jag inte hoppas på, att karriären skulle vara. Jag var hela tiden inställd på att komma tillbaka till Järvsö och plugga vidare.
Så blev det naturligtvis inte. Karriären gick spikrakt uppåt och kom inte ens av sig, när Barbro 1955 fick dottern Monica med en grabb hemifrån. Mamma Brita ställde upp med barnpassning och Barbro kunde fortsätta jobba. Hon sjöng till dans på ärevördiga Bal Palais i Stockholm om vintrarna och turnerade i folkparkerna om somrarna.
- Det finns så många fantastiska människor. Tag bara Helen Jaktlund, en ”morsa på stan” som har två egna barn men ändå hinner ta hand om en massa vilsna ungdomar på diskotek Futurehouse på Kungsgatan 23 i Stockholm. För att inte tala om brandmännen på Kungsholmens brandstation. ”Vad är det egentligen vi håller på med”, frågade en av killarna sin chef en dag. ”Vi räddar liv”, sa chefen. Bra! Men man kan göra det på olika sätt. Alla småkillar vill bli brandmän eller lokförare, så brandmännen på Kungsholmens brandstation tar hand om killar i riskzonen och utbildar dem till brandmän. Det är fantastiskt! Både de och Helen har fått mitt stipendium.
Det har även Stiftelsen Kvinnoforum för ett tjejprojekt i storstadsmiljö och Föreningen för sexuellt utnyttjade män och pojkar.
- Jag försöker dela ut stipendiet till dem som behöver det bäst. Det förslår kanske inte så långt men man gör det lilla man kan. Rätt som det är, ger det ringar på vattnet. I år gick det till Intresseförbundet för Schizofreni - barn till psykiskt sjuka föräldrar. De ska träffas och åka på sommarläger, där de får träffa andra barn i samma situation och diskutera sina problem.
Barbro håller kontakten med sina stipendiater och följer intresserat upp hur det går för dem. Det är också en slags hjälp.
- Det värsta är att skattemyndigheterna vill sätta åt stiftelser som denna, säger Barbro. Lyckas de, kommer alla pengar att gå till skatt. Det gör mig rasande!
Kruxet är att pengarna i Lill-Babs Fond inte går till undervisning, visar det sig. De reglerna hade Barbro ingen aning om, när stiftelsen bildades.
- Jag ska försöka ändra stadgarna. Det gäller ju våra barn! Det känns så fel att staten ska ta deras pengar.
Barbro hoppas att hennes initiativ ska locka fler att ställa upp för andra. Om inte annat får de gärna skicka bidrag till hennes fond.
- Vi försöker få uppmärksamhet till utdelningarna, men konstigt nog är pressen inte särskilt intresserad. Det är annat om jag äter lunch med min revisor. Då är skvallerpressen genast på plats och undrar om jag har skaffat mig en ny karl!
Monica Antonsson
_________________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
manus i nov 2006
Jag hittar tyvärr inte klippet men texten finns i datorn så...
Monica Svensson –
Lillbabs dotter
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Brödtext:
På Barbro "Lill-Babs" Svenssons tomt i Järvsö står en friggebod i brunt och blått. I den sitter dottern Monica Svensson och sköter såväl mammas som systern Malin Berghagens affärer. Hon svarar i telefonen, sköter bokningar och skriver fakturor på halvtid eller mer varje dag sedan snart ett år beroende på vilket tryck som för tillfället råder från arrangörerna.
– Mamma har inte längre något kontor med sekreterare i Stockholm, säger Monica. Hon har trappat ner på takten, sedan hon drabbades av hjärtflimmer. Jag har tagit över de dagliga bestyren under en övergångsperiod för att hjälpa henne komma in i jobbet. Tanken är att hon ska kunna sköta det själv så småningom.
Med Monica har Barbro fått en kraft som verkligen kan branschen efter alla år på första parkett. När Monica kom till världen 1955 hade Barbro just blivit vokalist i Simon Brehms orkester. Bara 16 år gammal sjöng till dans på ärevördiga Bal Palais i Stockholm och turnerade landet runt i folkparkerna.
– Jag bodde hos mormor och morfar de första åren, säger Monica. Det var helt fantastiskt. Mina morbröder och jag var nästan jämnåriga. De blev mer som mina bröder. Ibland åkte mamma iväg för att jobba. Ändå fanns hon alltid till hands på något vis.
När Barbro slog igenom med "Är du kär i mig ännu Klas-Göran" var Monica tre år. Två år senare hade den svartvita filmen Svenske Floyd premiär. Monica var fem år gammal och Barbro sjöng "En tuff brud i lyxförpackning". Då hade Brita hamnat på sanatorium, varför Monica tillfälligt bodde hos hennes syster.
– Jag hade det hur bra som helst där också, säger Monica. Mamma var dessutom aldrig långt borta.
Det tyckte nog Barbro som en dag råkade höra Monica kalla mostern för mamma. Hon insåg att hon ville samla sin familj och fick hjälp av Simon Brehm att skaffa en lägenhet på Tomtebogatan i Stockholm. Dit flyttade såväl Monica som mamma Brita och bröderna Hasse, Lasse och Ulf. Ett år senare gick flyttlasset till en villa i Sollentuna, där Monica kom att växa upp.
– Jag hade hela tiden kontakt med min pappa Börje Landar i Järvsö. Det var bara skvallerpressen som ingenting visste. Han bildade familj och fick bröderna Hans och Petter. Några halvsyskon har jag aldrig haft. Det låter så illa, tycker jag.
Barbro förekom flitigt på grammofon, i radio och på TV under hela Monicas tonårstid. Visst lyssnade hon på Barbros skivor men föredrog Supremes och Beatles. Själv sjöng hon i kör men kände aldrig någon passion för sången.
– Det var alltid fest, när mamma kom hem. Så är det nog i de flesta familjer, där en förälder periodvis jobbar borta. På den tiden turnerade hon större delen av somrarna och vara borta rätt långa perioder. Det fanns betydligt fler folkparker då än det gör i dag. Vi fick alltid åka med en bit på turnén varje sommar. Det har vi gjort alla tre. Vi såg verkligen fram mot det. Man njöt av att få vara med mamma och av att bo på hotell. Det bästa med det var frukosten. På hotell finns alltid så mycket att välja på. Vi fick se väldigt mycket av Sverige och så hände det alltid något spännande. Vi satt inte bara stilla i bussen hela dagarna, som man skulle kunna tro. Ibland klev vi ur och hälsade på hos någon längs vägen.
Alla flickorna hade sin uppgift. Det kunde vara att hämta kaffe eller springa ärenden hit och dit.
– Uppgifterna blev mer avancerade ju äldre man blev. Till sist fick man hjälpa till och plocka ihop allting. Det var verkligen viktigt att inget blev kvarglömt.
Monica berättar hur hon sju år gammal fick flyga till Tyskland på egen hand.
– Mamma gjorde ju mycket TV i Tyskland då. Hon stod utanför planet, när vi landade. Sedan bodde vi på ett jättestort hotell i Baden-Baden med en jättestor trappa, minns jag.
Några år senare, vid ett tillfälle när Monica skulle möta sin mamma i Örebro, fick hon skjuts dit av pianisten i bandet.
- När vi kom fram till hotellet, gick jag gick upp på vårt rum och han till sitt. Sedan åkte han till folkparken, där mamma skulle uppträda – och glömde bort mig. Som tur var hann jag aldrig bli rädd. Mamma skickade en väninna att hämta mig. Efteråt har vi skrattat många gånger åt det.
Barbro gifte sig med Lasse Berghagen, varpå lillasyster Malin kom till världen. Några år senare gifte hon sig på nytt, den gången med Kjell Kaspersen som är far till systern Kristin.
- Då flyttade vi till Oslo, säger Monica som emellertid valde att gå färdigt skolan i Sverige. Femton år gammal flyttade därför hem till mormor Brita som hade återvänt till Järvsö.
- Järvsö var lika mycket hemma för mig som Sollentuna. Vi hade ju varit där varje sommar, på helgerna och på loven.
Barbro lämnade Norge för Stockholm efter några år. Dit men till ett eget boende flyttade även Monica efter skolan 1973. Hon arbetade som vårdbiträde på Allmänna BB, gifte sig och fick dottern Jennifer som nu studerar sociologi på högskolan i Gävle och själv är mamma till tioåriga dottern Elina.
- Vi bodde i Sollentuna, när Jennifer var liten, säger Monica. Jag jobbade i en tygaffär i Kista och umgicks med gamla kompisar från uppväxtåren. Det var mysigt. Plötsligt var vi småbarnsmammor allihop.
I mitten av 80-talet gick flyttlasset tillbaka till Järvsö. Monica gifte om sig och fick sonen Stefan som numera är rörmokare i Oslo och dottern Sara som just nu arbetar som servitris på Gran Canaria.
- Hon gick ut naturbruksgymnasiet med inriktning på hästhållning i våras. Nu vill hon göra något annat, innan hon går vidare i livet.
Inget av Monicas barn går i Barbros fotspår. Det finns artister så det räcker ändå i familjen, säger Monica som heller aldrig har haft några artistdrömmar för egen del. Snarare tvärtom. Hon drogs till såväl turistnäringen som restaurangbranschen och har jobbat med bådadera. Dels drev hon och var delägare i Lill-Babs krog på toppen av Öjeberget flera år och dels arbetade hon med Kramsta värdshus som Barbro drev med sin syster Birgitta. Hon har dessutom i flera år varit verksam på turistbyrån i Järvsö. För att inte tala om att hon varit reseledare och guide på buss.
– Det är väldigt roligt! Det gör jag gärna fler gånger. Att driva restaurang är däremot ett väldigt slitgöra.
Men just nu är det alltså mamma Barbros och syster Malins karriärer som gäller i den lilla friggeboden. Hjärtflimmer eller ej, Barbro reser hon fortfarande land och rike runt med sina shower.
- Hon delar fortfarande sin tid mellan Stockholms och Järvsö, säger Monica. Hur mycket hon är här varierar från vecka till vecka. Malin och hennes man, sångaren Tommy Nilsson, bor i Färila. Hon föreläser och håller yogakurser. Jag bokar in henne och ser till att hon får med sig det hon ska ha.
Monica paketerar och bär iväg affischer, pressbilder, skivor, kokboken "Leva livet" och memoarboken "Hon är jag" till posten. Efter arbetsdagens slut njuter hon fritiden i lugn och ro med sambon Lasse i hemmets lugna vrå.
– Mamma, Malin, Kristin och jag brukar åka iväg någonstans varje år och att bara umgås. Ibland åker vi till ett spa någonstans och ibland åker vi längre bort. I maj förra året var vi i Cannes för att fira Malins 40-årsdag. Sånt tror jag att flera skulle må bra av att göra.
När Monica får välja bland Barbros alla inspelningar, väljer hon sången "Mitt liv" med svensk text av Lars Nordlander. Bästa showen är musikalen "Annie get your gun".
– Den gjorde mamma på Skandinavium 1974. Hon hade hela arenan för sig själv. Det var väldigt pirrigt för oss alla. När mamma fyllde 60 hade Tommy skrivit "Om inte du fanns". Den sjöng vi tillsammans för henne. Och då sjöng faktiskt även jag.
Monica Antonsson
Några år senare, vid ett tillfälle när Monica skulle möta sin mamma i Örebro, fick hon skjuts dit av pianisten i bandet.
- När vi kom fram till hotellet, gick jag gick upp på vårt rum och han till sitt. Sedan åkte han till folkparken, där mamma skulle uppträda – och glömde bort mig. Som tur var hann jag aldrig bli rädd. Mamma skickade en väninna att hämta mig. Efteråt har vi skrattat många gånger åt det.
Barbro gifte sig med Lasse Berghagen, varpå lillasyster Malin kom till världen. Några år senare gifte hon sig på nytt, den gången med Kjell Kaspersen som är far till systern Kristin.
- Då flyttade vi till Oslo, säger Monica som emellertid valde att gå färdigt skolan i Sverige. Femton år gammal flyttade därför hem till mormor Brita som hade återvänt till Järvsö.
- Järvsö var lika mycket hemma för mig som Sollentuna. Vi hade ju varit där varje sommar, på helgerna och på loven.
Barbro lämnade Norge för Stockholm efter några år. Dit men till ett eget boende flyttade även Monica efter skolan 1973. Hon arbetade som vårdbiträde på Allmänna BB, gifte sig och fick dottern Jennifer som nu studerar sociologi på högskolan i Gävle och själv är mamma till tioåriga dottern Elina.
- Vi bodde i Sollentuna, när Jennifer var liten, säger Monica. Jag jobbade i en tygaffär i Kista och umgicks med gamla kompisar från uppväxtåren. Det var mysigt. Plötsligt var vi småbarnsmammor allihop.
I mitten av 80-talet gick flyttlasset tillbaka till Järvsö. Monica gifte om sig och fick sonen Stefan som numera är rörmokare i Oslo och dottern Sara som just nu arbetar som servitris på Gran Canaria.
- Hon gick ut naturbruksgymnasiet med inriktning på hästhållning i våras. Nu vill hon göra något annat, innan hon går vidare i livet.
Inget av Monicas barn går i Barbros fotspår. Det finns artister så det räcker ändå i familjen, säger Monica som heller aldrig har haft några artistdrömmar för egen del. Snarare tvärtom. Hon drogs till såväl turistnäringen som restaurangbranschen och har jobbat med bådadera. Dels drev hon och var delägare i Lill-Babs krog på toppen av Öjeberget flera år och dels arbetade hon med Kramsta värdshus som Barbro drev med sin syster Birgitta. Hon har dessutom i flera år varit verksam på turistbyrån i Järvsö. För att inte tala om att hon varit reseledare och guide på buss.
– Det är väldigt roligt! Det gör jag gärna fler gånger. Att driva restaurang är däremot ett väldigt slitgöra.
Men just nu är det alltså mamma Barbros och syster Malins karriärer som gäller i den lilla friggeboden. Hjärtflimmer eller ej, Barbro reser hon fortfarande land och rike runt med sina shower.
- Hon delar fortfarande sin tid mellan Stockholms och Järvsö, säger Monica. Hur mycket hon är här varierar från vecka till vecka. Malin och hennes man, sångaren Tommy Nilsson, bor i Färila. Hon föreläser och håller yogakurser. Jag bokar in henne och ser till att hon får med sig det hon ska ha.
Monica paketerar och bär iväg affischer, pressbilder, skivor, kokboken "Leva livet" och memoarboken "Hon är jag" till posten. Efter arbetsdagens slut njuter hon fritiden i lugn och ro med sambon Lasse i hemmets lugna vrå.
– Mamma, Malin, Kristin och jag brukar åka iväg någonstans varje år och att bara umgås. Ibland åker vi till ett spa någonstans och ibland åker vi längre bort. I maj förra året var vi i Cannes för att fira Malins 40-årsdag. Sånt tror jag att flera skulle må bra av att göra.
När Monica får välja bland Barbros alla inspelningar, väljer hon sången "Mitt liv" med svensk text av Lars Nordlander. Bästa showen är musikalen "Annie get your gun".
– Den gjorde mamma på Skandinavium 1974. Hon hade hela arenan för sig själv. Det var väldigt pirrigt för oss alla. När mamma fyllde 60 hade Tommy skrivit "Om inte du fanns". Den sjöng vi tillsammans för henne. Och då sjöng faktiskt även jag.
Monica Antonsson
__________________________________________________________________________________
Hemmets Veckotidning
Nr 30, 2007
Mitt liv är som en saga
- Men nu börjar en ny tid för mig
Efter mer än ett halvt sekel i nöjesbranschen är Barbro "Lill-Babs" Svenssons almanacka fortfarande fulltecknad. Och den trygga basen för hennes hektiska liv har alltid varit Järvsö i Hälsingland. Även om myckt har förändrats de t senaste året.
Hemmets Veckotidning nr 30, 2007
– Tänk att jag har fått göra "Annie get your gun" på Skandinavium i Göteborg inför 12 000 personer per kväll, säger Barbro och lutar sig tillbaka i fåtöljen på den vackert murade altanen. Hon är fräsch och vacker. Ingen kan tro, att hon ska fylla 70 år i mars nästa år. Sedan mamma Brita gick bort i januari är hon familjens givna medelpunkt omgiven av döttrarna Monica Svensson, Malin Berghagen, Kristine Kaspersen, nio barnbarn och ett barnbarnsbarn.
– Vi skulle göra sex föreställningar men det blev en sådan succé, att vi fick göra tolv, berättar hon vidare om "Annie". Det var ju helt otroligt! Det gick bra för mig i Tyskland också. Två år i rad kom jag på andra plats som populäraste TV-artist efter Catarina Valente. Tänk att poeten Lars Forsell skrev en hel show åt mig! Jag har fått träffa Beatles, Cliff Richard och en lång rad andra världsartister och jag har sjungit med de flesta. Och tänk så många fantastiska musiker och dansare jag har fått jobba med. Det är nästan för bra för att vara sant.
Barbro har sannerligen gjort mer än de flesta. Det är inte konstigt att minnena tränger på. Som tonårsidol på 60-talet turnerade hon ofta flera månader i streck. Tre shower per dag på olika platser var inte ovanligt.
– Jag krockade med en grisbil utanför Sala en gång. Instrumenten, som låg packade i en stor lädersäck på taket, åkte av och själv blödde jag ordentligt. Folk kom springande från alla håll. En och annan kände igen mig, där jag satt i dikesrenen. Det var pinsamt, tyckte jag. Någon ville ringa efter ambulans. Aldrig i livet, sa jag. Vi ska till Kolbäck först och Sala sen och så är det bra med det! I samma stund hördes ett grymtande. Hjälp! Jag blev så rädd, att jag skrek i högan sky. Där stod den största sugga jag någonsin hade sett. Tag mig vart ni vill, bara jag kommer härifrån!
En tid senare kom en snidad gris i ett paket med posten. Den var från bonden som meddelade, att suggan lyckligen hade nedkommit med arton välskapta kultingar veckan efter olyckan. Det var därför hon var så tjock.
– Jag glömmer aldrig den där kvällen, när världens finaste kabarélokal, gamla Börsen i Stockholm, skulle rivas. Alla var där och alla fick vi ta vad vi ville från salongen. Jag tog en bit av korkmattan och mässingsfigurerna som hängde på toalettdörrarna. I köket fick man inte ta något men jag bad vackert och fick en liten stekpanna av koppar. I botten satt en lapp med texten: "Ärligt stulet på Börsen". Den sitter kvar än, fast vi har lagat mat i den.
Barbro blickar ut över den vackra hälsingebygden och konstaterar att hemma är där man har sina rötter. För hennes del är det Järvsö som gäller. Men det är inte skönheten i sig som gör det utan dofterna och själva vegetationen.
– Man känner igen sig. Man blir lugn. Det är helt enkelt hemma.
Släkten bor samlat runt omkring
Järvsöborna är inte sena att besvara hennes kärlek. Ingen avslöjar var hon bor. Hon får vara i fred. Den som besöker Järvsö blir ändå överallt påmind om vem som är bygdens dotter och stora stolthet. Stora delar av släkten är dessutom samlad här. Bland grannarna finns systern Birgitta och lillebror Lasse med familjer. Nästgårds bor även Bengan Jansson, så numera finns det spelemän inom räckhåll också.
– Monica bor också i Järvsö med barn och barnbarn. Malin har bott här i många år men är nu på väg till Stockholm med sina barn. Kristine och hennes familj delar sin tid mellan Järvsö och Åre. Det är nästan bara mamma Brita som saknas.
– Hon var en fantastisk människa. Det var en lycka att ha henne. Men hon var sjuk de sista åren och ville inte vara med längre. Hon var 90 år gammal och sa att hon vill vila. Vi fick alla säga adjö till henne. Det var så fint. Saknaden är stor men med sorgen väcks också många vackra minnen till liv.
– Mamma och jag har liksom haft hand om familjen sedan 1958, när hon och bröderna flyttade ner till Monica och mig i Stockholm. Vi brukade säga, att hon var mamma i familjen och jag var pappa. Jag försörjde oss men hon hjälpte till genom att demonstrera kaffe. Hon var till och med fäbodstinta en tid. Vi hjälptes åt med våra barn och var en riktig storfamilj. Det här huset byggde jag åt mig och mamma i mitten av 70-talet. Det har byggts om och till i omgångar vartefter barnen växte upp och barnbarnen kom till.
– Jag är förvånad själv, säger hon och skrattar gott. Men jag blir alltid lika glad när småknattar kommer fram och säger: Hej Lill-Babs! De känner igen mig, tänker jag lyckligt. Jippi!
Att Barbro är ålderspensionär hindrar henne inte från att jobba. Almanackan är fulltecknad, så hon pendlar mellan huset i Järvsö och våningen på Östermalm i Stockholm. Dit flyttade hon för en tid sedan på grund av hjärtåkomman. Takvåningen i Vasastan hade dessvärre ingen hiss som gick ända upp.
– Jag reser ju och bär väskor varje dag, så det gick bara inte. Jag trodde att jag skulle sakna ihjäl mig men nu tänker jag inte på det längre. Jag har öppen spis, en liten balkong och alla mina saker med mig.
Det är ändå Järvsö som är mest hemma. Barbro påtar förtjust i trädgården tills bara trasor återstår av hennes vackra naglar. Det kan inte hjälpas. Ogräset måste rensas, säger hon. Dessutom finns det nya naglar att få hos nagelskulptrisen i Stockholm.
– Jag älskar blommor och har en fin liten trädgård. Kristine och Monica hjälpte mig med vårbruket. Malin var utomlands med Radio Rix och "Lugna Favoriter", så hon kunde inte komma. Men jäklar vad det går undan, när ungarna sätter fart.
På andra sidan stora vägen betar Gudmunds kossor. Det är till honom hon ringer, när hon behöver ett handtag.
– I våras flyttade han hela potatislandet åt mig från en sida av tomten till en annan. Sedan satte vi potatis som vi nu går och skördar av allihop.
Barbro har mycket att fixa med i sitt vackra hus. Däremot varken stickar eller virkar hon längre. Det höll hon på med, när hon åkte turnébuss. Hon blev inte så åksjuk av det som när hon läste. Veckopressen var inte sen att hänga på. Plötsligt skulle alla virka sängöverkast med Lill-Babs.
– Numera kör jag själv och hinner inte handarbeta, säger Barbro som just har avslutat en lyckad krogshow på Viktoriateatern i Malmö. På väg hem till Järvsö tog hon en sväng förbi Halmstad för att hämta ett arv.
– Erik Larsson har samlat på mig i alla år. Han hade precis allt som finns av skivor, tv-program och annat som jag har medverkat i. Dessvärre drabbades han av MS. I augusti förra året blev jag uppringd av hans assistent. Erik blev bara sämre och sämre och hon ville göra honom glad. Hans största önskan var att få hälsa på oss i Järvsö. Och det är klart, att jag ställde upp. Han kom med färdtjänst och jag ordnade, så att han fick åka runt och se sig omkring. Dessvärre var han rätt så tung, så vi orkade inte dra honom uppför backen. Då kom brorsan med fyrhjulingen, spände fast en kedja i rullstolen och drog upp honom. Det gick jättebra. Vi åt middag och hade jättemysigt tillsammans. Efteråt gjorde han i ordning tre album från besöket - ett åt sig, ett åt assistenten och ett åt mig. Tanken var att han skulle komma tillbaka i år. Tyvärr fick han inte uppleva det och nu har jag fått ärva hans Lill-Babs-samling. Jag blev så glad! Allt är numrerat och i bästa skick. Mellan alla ströjobb ska jag ägna sommaren åt att gå igenom materialet.
Ingen ska tro att folkparksveteranen Lill-Babs tar ledigt en sommar. Hon framträder i kyrkor, bygdegårdar och parker likaväl som på jazzklubbar över hela landet. På självaste midsommarafton flög hon i privatplan till Skillingaryd i Småland för att underhålla en stund och sedan flyga hem igen till familjen, sillen och nubben.
– Det var samma sak i samband med kräftpremiären. Jag sjöng i en kyrka i Småland och for direkt hem till kräftkalaset i Järvsö. Vi brukar samlas allihop men Malin får sitta en bit ifrån. Hon är allergisk mot kräftor. Hon får nöja sig med att gnaga på kycklingben.
Av: Monica Antonsson
Fotograf: Kurt Pettersson
Info att möjligen använda till en av bilderna:
Här finns en pool att svalka sig i varma sommardagar. Av förklarliga skäl badar Barbro aldrig på allmänna badplatser. Hon får helt enkelt inte vara ifred.
Det är lillebror Lasse Svensson som kör sin fyrhjuling med Barbro på pakethållaren (eller vad det är).
__________________________________________________________________________________
Året Runt
Nr 11, 2008
Grattis Lill-Babs - Sveriges bästa Svensson fyller 70 år!
Jag vill leva länge
- för att få se mina barnbarn växa upp
Året
På söndag 9 mars, fyller Lill-Babs 70 år och det ska naturligtvis firas. I 54 år har hon underhållit svenska folket. Hon älskar att stå på scen och sjunga -men allra mest älskar hon sin stora familj.
– Jag får så mycket kärlek så, säger Barbro som är både rörd och tacksam.
– Så nu får jag ta det lugnt. Annars kan sjukdomen komma tillbaka.
Barbro har just kommit hem efter två veckors välbehövlig vila och solsemester på Gran Canaria. Där har hon sitt sommarställe om vintern och dit återvänder hon varje år. Det är nära och klimatet i januari är som i Sverige en härlig sommardag.
– Visst kommer folk fram och pratar. Men det är bara trevligt. Alla är så vänliga och omtänksamma.
Det var som bekant i Järvsö hon först såg dagens ljus. Barbro sjöng och trallade redan från början och hoppades att en dag få åka till Sundsvall och uppträda. Stockholm vågade hon inte ens drömma om på den tiden, säger hon. Till Sundsvall kom hon emellertid. Det var där hon fick sjunga i direktsändning i radioprogrammet "Morgonkvisten".
Simon Brehm var en jätte i branschen
Året var 1954. I Stockholm satt skivproducenten Simon Brehm som klistrad vid radioapparaten. Några veckor senare var 16-åriga Barbro vokalist i hans band.
– Simons första telefonsamtal var verkligen en milstolpe i min karriär. Han var ju inte bara stor till formatet. Han var jättestor i branschen. Jag tog ledigt från skolan i två år. Längre än så kunde jag inte hoppas på, att karriären skulle vara. Jag var hela tiden inställd på att komma tillbaka till Järvsö och plugga vidare.
Så blev det naturligtvis inte. Karriären gick spikrakt uppåt och kom inte ens av sig, när Barbro 1955 fick dottern Monica med en grabb hemifrån. Mamma Brita ställde upp med barnpassning och Barbro kunde fortsätta jobba. Hon sjöng till dans på ärevördiga Bal Palais i Stockholm om vintrarna och turnerade i folkparkerna om somrarna.
Fyra år efter debuten tyckte Simon Brehm, att Barbro kunde stå på egna ben.
– Han släppte iväg mig på turné med en trio. Det var då jag blev direktör Svensson med tre män på avlöningslistan. Jazzmusikern Claes-Göran Crona var kapellmästare. Han hade egen Cadillac, minns jag.
Barbro packade och bar instrument lika mycket som killarna i bandet. Hon körde dessutom ofta turnébilen.
– Man började i södra Sverige och arbetade sig upp genom landet. På så vis kunde man ha blommande syrener längs hela vägen.
Det magiska året 1958 var också det år då föräldrarna gick skilda vägar. Familjen splittrades och lilla Monica fick bo hos en moster en tid. Barbro, som är äldst i syskonskaran, kände sig manad att försöka samla familjen. Samtidigt nådde karriären allt högre höjder. Hon inledde ett samarbete med Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud på Nöjeskatten. Tillsammans gjorde de filmen "Fly mig en greve" som ledde vidare till "Svenska Floyd" och låten "Tuff brud i lyxförpackning" två år senare. Den följdes av "Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini" som blev signatur för ett helt nytt baddräktsmode. Därefter skrällde hon till ordentligt med landsplågan "Klas-Göran" av Stickan Andersson. Hon sjöng in den på skiva, framförde den hos Sigge Fürst i "Frukostklubben" och saken var klar. Hon lyckades samla familjen omkring sig först i en lägenhet på Tomtebogatan och sedan i egen villa på Rosenhillsvägen i Helenelund utanför Stockholm.
– På 60-talet var det dags för Tyskland, säger Barbro. Det gick ju bra där också. Två år i rad kom jag på andra plats som Tysklands populäraste artist efter Caterina Valente. Siw Malmkvist var också där. Hon är förresten där än. Hon drog sig inte alls tillbaka efter 70, som hon sa. Hon är ju där hela tiden!
Var är kaptenen undrade jag
I början av 60-talet kom Beatles till Sverige. När de skulle fotograferas med folk av betydelse, kallades Barbro in. Hon hade ingen aning om vilka de var och än mindre vem som var vem.
– Jag var ju stor i Tyskland då, så de fick min autograf. Så här efteråt kan man ju konstatera, att jag borde ha bett om deras autografer i stället!
Barbro har turnerat Skandinavien runt med Sammy Davis Jr. Hon har sjungit med italienske smörsångaren Umberto Marcato, världsstjärnan Cliff Rickard och svenske rocklegenden Little Gerhard. För att bara nämna några. Resorna har blivit många. Äventyren likaså.
– Vid ett tillfälle skulle Simon, trion och jag jobba ombord på ett kryssningsfartyg som gick från Venedig i Italien till Athen i Grekland, Istanbul i Turkiet och badorterna Odessa och Jalta vid Svarta havet i Ukraina. Båten var ingen höjdare. Först var det översvämning ombord. Resväskorna flöt omkring i hytterna. Sedan blev det kortslutning, så att det började brinna.
En kväll, när det var fest, upptäckte Barbro att hela besättningen deltog i kalaset. Allvarligt oroad tog hon sig upp på däck för att se om där fanns någon kapten.
– Där stod en kortväxt liten kille. Det lugnade mig. Han bör ju kunna sin sak, tänkte jag. Nästa morgon stod vi på grund. Hela båten stod fastkilad i lera. Det tog tre dygn att komma loss. Då hade vi fått nog. Vi tog oss hem med flyg. Men det var en nästan lika vådlig resa det.
Så småningom ringde bröllopsklockor för Barbro och Lasse Berghagen som också flyttade in i villan på Rosenhillsvägen. Sedan stod det inte länge på förrän dottern Malin kom till världen 1966. Drygt tre år senare hade Barbro som bekant skilt sig, flyttat till Norge och fått dottern Kristine med Kjell Kaspersen.
– Det var ju fantastiskt att få ytterligare två barn, säger Barbro som är så stolt över sina döttrar, att hon nästan spricker. De är så bra allihop!
Den resan vill jag göra om
Barbro ser "Annie get your gun" på Skandinavium i Göteborg 1974 som en höjdpunkt i karriären. Arenan fylldes varje kväll av 12 000 åskådare och sex föreställningar blev till tolv, innan allt var över.
– Och tänk att Lars Forsell skrev en hel show åt mig 1980!
Med saknad nämner Barbro gamla Börsen som revs och som hon kallar världens finaste kabarélokal. Sista kvällen var stans alla artister och musiker på plats. Och alla fick ta vad de ville från salongen.
– Jag tog en bit av korkmattan och mässingsfigurerna som hängde på toalettdörrarna. Från köket fick jag en liten stekpanna av koppar. I botten satt en lapp med texten: "Ärligt stulet på Börsen". Den sitter kvar än, fast vi har lagat mat i den.
Som många andra populära artister har Barbro en trogen skara fans. En sådan var MS-sjuke Erik Larsson i Halmstad som i åratal har samlade på allt hon gjorde och allt som skrivits om henne.
– Jag blev uppringd av hans assistent för några år sedan. Hon berättade att hans största önskan var att få hälsa på oss i Järvsö. Jag tog ledigt några dagar och han kom hit med färdtjänst. Jag ordnade, så att han fick åka runt och se sig omkring. Dessvärre var han rätt så tung, så vi fick problem med att få upp honom för backen sedan. Då kom brorsan Lasse med fyrhjulingen. Han spände fast en kedja i rullstolen och drog upp Erik. Det gick jättebra. Sedan åt vi middag och hade det jättemysigt tillsammans. Efteråt gjorde Erik i ordning tre album från besöket - ett åt sig, ett åt assistenten och ett åt mig. Tanken var att han skulle komma tillbaka sommaren därpå. Tyvärr blev det inte så. Han fick aldrig uppleva den sommaren. Jag fick till min stora glädje ärva hela samlingen. Den är fantastisk! Allt är numrerat och i bästa skick.
Och nu ska Barbro alltså ta det lugnt. Det innebär att hon gör ströjobb under våren, folkparksjobb med Siw Malmkvist, 71, och Ann-Louise Hansson, 64, i sommar och en egen show med Riksteatern i höst. Hon kan helt enkelt inte låta bli.
– När jag firade 40 årsjubileum som artist 1994, åkte vi iväg hela familjen till Kos i Grekland. Vi var totalt 34 personer som bodde med helpension på samma hotell och umgicks hela dagarna. Det var fantastiskt att se mina föräldrar sitta där omgivna av de sina en hel vecka. Något sådant skulle jag vilja göra framöver. Det skulle vara en fantastisk födelsedagsgåva. Min högsta önskan är att få vara med länge. Jag vill ju så gärna se mina barnbarn växa upp.
Av: Monica Antonsson
Fotograf: Kurt Pettersson
___________________________________________________________________________________
– Jag var ju stor i Tyskland då, så de fick min autograf. Så här efteråt kan man ju konstatera, att jag borde ha bett om deras autografer i stället!
Barbro har turnerat Skandinavien runt med Sammy Davis Jr. Hon har sjungit med italienske smörsångaren Umberto Marcato, världsstjärnan Cliff Rickard och svenske rocklegenden Little Gerhard. För att bara nämna några. Resorna har blivit många. Äventyren likaså.
– Vid ett tillfälle skulle Simon, trion och jag jobba ombord på ett kryssningsfartyg som gick från Venedig i Italien till Athen i Grekland, Istanbul i Turkiet och badorterna Odessa och Jalta vid Svarta havet i Ukraina. Båten var ingen höjdare. Först var det översvämning ombord. Resväskorna flöt omkring i hytterna. Sedan blev det kortslutning, så att det började brinna.
En kväll, när det var fest, upptäckte Barbro att hela besättningen deltog i kalaset. Allvarligt oroad tog hon sig upp på däck för att se om där fanns någon kapten.
– Där stod en kortväxt liten kille. Det lugnade mig. Han bör ju kunna sin sak, tänkte jag. Nästa morgon stod vi på grund. Hela båten stod fastkilad i lera. Det tog tre dygn att komma loss. Då hade vi fått nog. Vi tog oss hem med flyg. Men det var en nästan lika vådlig resa det.
Så småningom ringde bröllopsklockor för Barbro och Lasse Berghagen som också flyttade in i villan på Rosenhillsvägen. Sedan stod det inte länge på förrän dottern Malin kom till världen 1966. Drygt tre år senare hade Barbro som bekant skilt sig, flyttat till Norge och fått dottern Kristine med Kjell Kaspersen.
– Det var ju fantastiskt att få ytterligare två barn, säger Barbro som är så stolt över sina döttrar, att hon nästan spricker. De är så bra allihop!
Den resan vill jag göra om
Barbro ser "Annie get your gun" på Skandinavium i Göteborg 1974 som en höjdpunkt i karriären. Arenan fylldes varje kväll av 12 000 åskådare och sex föreställningar blev till tolv, innan allt var över.
– Och tänk att Lars Forsell skrev en hel show åt mig 1980!
Med saknad nämner Barbro gamla Börsen som revs och som hon kallar världens finaste kabarélokal. Sista kvällen var stans alla artister och musiker på plats. Och alla fick ta vad de ville från salongen.
– Jag tog en bit av korkmattan och mässingsfigurerna som hängde på toalettdörrarna. Från köket fick jag en liten stekpanna av koppar. I botten satt en lapp med texten: "Ärligt stulet på Börsen". Den sitter kvar än, fast vi har lagat mat i den.
Som många andra populära artister har Barbro en trogen skara fans. En sådan var MS-sjuke Erik Larsson i Halmstad som i åratal har samlade på allt hon gjorde och allt som skrivits om henne.
– Jag blev uppringd av hans assistent för några år sedan. Hon berättade att hans största önskan var att få hälsa på oss i Järvsö. Jag tog ledigt några dagar och han kom hit med färdtjänst. Jag ordnade, så att han fick åka runt och se sig omkring. Dessvärre var han rätt så tung, så vi fick problem med att få upp honom för backen sedan. Då kom brorsan Lasse med fyrhjulingen. Han spände fast en kedja i rullstolen och drog upp Erik. Det gick jättebra. Sedan åt vi middag och hade det jättemysigt tillsammans. Efteråt gjorde Erik i ordning tre album från besöket - ett åt sig, ett åt assistenten och ett åt mig. Tanken var att han skulle komma tillbaka sommaren därpå. Tyvärr blev det inte så. Han fick aldrig uppleva den sommaren. Jag fick till min stora glädje ärva hela samlingen. Den är fantastisk! Allt är numrerat och i bästa skick.
Och nu ska Barbro alltså ta det lugnt. Det innebär att hon gör ströjobb under våren, folkparksjobb med Siw Malmkvist, 71, och Ann-Louise Hansson, 64, i sommar och en egen show med Riksteatern i höst. Hon kan helt enkelt inte låta bli.
– När jag firade 40 årsjubileum som artist 1994, åkte vi iväg hela familjen till Kos i Grekland. Vi var totalt 34 personer som bodde med helpension på samma hotell och umgicks hela dagarna. Det var fantastiskt att se mina föräldrar sitta där omgivna av de sina en hel vecka. Något sådant skulle jag vilja göra framöver. Det skulle vara en fantastisk födelsedagsgåva. Min högsta önskan är att få vara med länge. Jag vill ju så gärna se mina barnbarn växa upp.
Av: Monica Antonsson
Fotograf: Kurt Pettersson
___________________________________________________________________________________
sept 2008
Barbro Lill-Babs
Svensson, 71, är onekligen en värdig ambassadör för sitt Järvsö. Under hela sin
karriär har hon talat sig varm för den bygd där hon har sina rötter. Döttrarna
Monica Svensson, Malin Berghagen och Kristine Kaspersson har heller aldrig gjort
någon hemlighet av att de delar hennes kärlek till de hälsingska skogarna. Förr
var mamma och mormor Brita den givna medelpunkten. I dag är det Barbro själv
som håller ihop familjen. De pendlar villigt till olika jobb i Stockholm men
alla återvänder alltid. Vad i all världen är det som drar?
– Men ser du inte det,
stönar Barbro när hon möter upp utanför villan som hon delade med mor Brita.
Hon skrattar gott åt den fåniga frågan.
– Är du dum eller, säger
hon och slår ut med båda händerna.
Hon har rätt. Hälsingland
är svindlande vackert. Och ingen som passerar Järvsö kan undgå att detta är
Lill-Babs-land. Barbro finns på skyltar och fotografier lite varstans. Eller så
är hon släkt med dem man träffar. Strax intill bor såväl lillebror Lasse som
systern Birgitta och deras familjer.
– Nytt för året här i
Järvsö är att jag har öppnat Caffären på Lång-Hans. Det är ett kafé i bästa
hälsingemiljö med butik och utställningshall.
Caffären på gården
Lång-Hans ligger strax utanför Järvsö mot Ljusdal, visar det sig. Den är ett
måste för alla som kommer till Järvsö, säger Barbro. En kopp kaffe, lite
nybakat kaffebröd eller en god smörgås där hör liksom till. Sedan går det bra
att handla skivor, böcker och rött Lill-Babs-te smaksatt med champagne,
rosenblad och jordguppsbitar. Och i midsomras öppnades den stora utställningen
om Lill-Babs långa karriär på övervåningen.
– Monica och hennes
dotter Jennifer jobbar i Caffären. Men jag är också ofta där och hjälper till
med disken.
Rädd för att ta i har hon
aldrig varit.
Hemmets Veckotidning har
bett Barbro visa några av sina mest älskade sommaroaser. Hon har förberett sig
noga, vet vad hon vill och hoppar raskt in i sin stadsjeep av märket Mercedes.
Sedan går det undan längs vägarna i Järvsö. Folk hon kör om håller till höger
och vinkar. Hon är känd. Alla gillar Lill-Babs.
Första stoppet blir
Kramsta Tjärn som har en välbesökt rastplats med bord, bänkar och stora grillar
för dem som vill ha kalas i naturen.
– Vi brukar åka hit och
fiska, säger Barbro sedan hon parkerat bilen och andats in den friska luften
med ett djupt andetag.
– Fast själv har jag
förstås aldrig fått någon fisk. Men det gör ingenting. Det är mer naturen än
fiskelyckan man är ute efter här.
Vid ett bord står Tomas
Skogstjärn som är natur- och miljökonsult och en känd profil på orten. Det han
inte kan om överlevnad i naturen, örter och läkeväxter är inte värt att veta,
säger Barbro. Den här dagen har han kurs för några överlevare som en bit bort
är i full färd med att göra tvålar, hudsalva och myggolja av sånt de plockat i
naturen. Själv har han fyllt en gryta med olika blad och ska precis koka örtte.
Barbro får en snabblektion om Sveriges 230 vilda växter som kan användas till
mat och medicin.
– Mycket av det här
betraktas som ogräs, säger han. Men stek till exempel maskrosknoppar i lite
smör med salt och peppar så får du se. Det är riktigt läckert.
Barbro suger i sig av
klokskapen men tar oss snart vidare till en flotte som ligger förtöjd vid älven
Ljusnans strand.
– Det här är Gudmunds
flotte, förklarar hon.
Gudmund är bonde och en
av Barbros bästa grannar. Han har många gånger hjälpt henne med potatislandet
och andra trädgårdsarbeten.
– Förra sommaren hade vi
surströmmingsskiva ombord på flotten Gudmund, hans fru Maud, min syster
Birgitta och jag. Han hade lövat flotten med björkris och vattnet låg blankt
som en spegel. Det var fantastiskt.
Besökare i Järvsö hamnar
förr eller senare på Stenegård, en storgård om femton ståtliga byggnader från
1800-talets mitt. Efter några års genomgripande renovering är gården vackrare
än någonsin och gör sig beredd att ta emot hundratusentals besökare i
sommar.
– Det händer mycket på
Stenegård, konstaterar hon. Här finns konsthantverk, folkmusik, matställen och
en helt fantastisk krydd- och örtagård. Men idag är vi på Stenegård för att
köpa bröd.
Barbro visar vägen förbi
de vackraste herrgårdsbyggnaderna till bageriet varifrån ljuvliga dofter
sprider sig över nejden. Hon hälsar på ägarinnans son och plockar åt sig det
bröd hon vill ha i en korg.
– Tunnbröd-Marianne är
inte här just nu. Men hon gör världens godaste tunnbröd, vanligt bröd och
limpor med fikon och nötter. Det går så bra för henne att har hon öppnat ett
bageri nere i by också.
Tunnbröd-Marianne heter
Eriksson i efternamn och bakar tunnbröd, surdegsbröd och lantbröd på Stenegård
sedan 15 år tillbaka. Numera har hon alltså ett bageri på Stenevägen i
samhället också.
– Det är närmare dit,
säger Barbro. Numera handlar jag väl oftare där.
På väg mot Järvsö Lincafé
i Ol-Matsgården stannar Barbro vid bron som går över till Torön. Tack vare den
kan folk promenera över till ön och sommarrestaurangen där det ofta är
allsång.
– Den här bron kan Järvsö
tacka Tommy Nilsson för. Han gjorde en konsert i Järvsö kyrka och fick in 80
000 kronor. Det räckte väl inte till hela bron förstås men det blev en bra
grundplåt i alla fall.
Lincaféet i byn Änga i
Ljusnandalen är ett måste, säger Barbro som ägnar en god stund åt att prova
kläder och titta på såväl möbler bland presentartiklarna. Ägarinnan Agneta
Mårtensson berättar att linet importeras från Litauen och att produkterna har
svensk design.
På väg tillbaka till
Järvsö stannar vi till vid Caffären på Lång-Hans strax utanför Järvsö längs
vägen mot Ljusdal. Serveringen är stängd. Det är alldeles för tidigt på dagen.
Men Barbro visar runt och hoppar upp och sätter sig på gärdesgården.
– Caffären är ett
fantastiskt ställe, säger hon. Jag kan bara hoppas att det ska gå bra. Jag gör
det för bygden. På så vis blir det ju flera arbetstillfällen.
Det är inte första
företaget hon driver på orten. På toppen av Öjeberget låg förr Lill-Babs Krog
som hon och dottern Monica drev flera år. Nu är den i annan ägo och just den
här dagen stängd. Vi får därför nöja oss med den svindlande utsikten.
– Järvsö har allt,
konstaterar Barbro. På vintern åker vi skidor här på Öjeberget. Vi har sju
nedfarter i backarna här.
Nästa anhalt på turen är
vildmarksparken JärvZoo som är en upplevelse bland svenska vilda djur och ett
slags Lillskansen för alla barn som vill klappa getter och kor. Bland årets
nyfödda ungar finns såväl en björnunge som och en renkalv.
Järvsöbaden är en
herrgårdsanläggning som sedan 103 år fungerar som både hotell och restaurang.
Det är hit järvsöborna förlägger sina största familjefester. Att anläggningen i
alla år drivits av en och samma familj gör inte saker sämre.
– Det var fem systrar som
byggde upp det här, säger Barbro. De blev tidigt omtalade för sin goda mat. Men
det bästa är att miljön är både tidstypisk och genuin. Man kommer direkt in i
den härligt gammaldags herrgårdsmilön.
Barbros bror Lasse har
hyrt in sig i en av byggnaderna. Hans företag i Stockholm dubbar film och nu
har han alltså en filial här också. Vid Järvsöbaden ligger dessutom ortens
populära 9-håls golfbana.
– Jag brukar vara här och
spela golf, säger Barbro som sedan länge har sin egen tävling Lill-Babs Masters
på Kungsängens Golf Club nära Stockholm där hon ju också bor. Uppkrupen på en
stenhäll vid golfbanan i Järvsö lyser hon upp hela bygden med Järvsö klack och
kyrka i bakgrunden.
– Det är Sveriges största
landskyrka, säger Barbro. Den står på en ö mitt i älven. När jag var liten och
vi var blåvingar höll vi ofta till där. Och när man blev större sjöng man i
kören.
Väl hemma hos Barbro igen
tackar vi för turen medan hon berättar om sin fulltecknade sommar. Hon
prioriterar visserligen nära och kära och vill helst vara hemma i Järvsö men
arrangörerna rycker och drar i henne.
– Det blir fullt med
ströjobb i sommar och en ny turné till hösten, skrattar hon. Vårens turné
skulle visserligen bli min sista men det kom så mycket folk att det blir en
till. Och så ska vi ju in på Vasateatern i Stockholm med Lill-Babs show igen…
Monica Antonsson
Monica Antonsson
Bilderna
Kramsta Tjärn
Barbro och en man i
mossgrön jacka fixar med blad i en gryta
Gudmunds flotte
Barbro står ombord på en
flotte med tak och staket. Flotten ligger i vassen men vattnet blänker en bit
bort. Flotten har ratt och gaspådragspedal eller vad det heter.
Tunnbröd-Mariannes bageri
på Stenegård
Rött hus med ordet
"Bageri" på samt Barbro med bröd i en korg
Bron till Torön
Barbro har klättrat upp
på staketet till bron
Lincaféet i Änga, Järvsö
Barbro tittar på en skir
gardin och ett gammalt vackert skåp. Här finns också en bild på själva huset
utan Barbro.
Caffären på Lång-Hans
Barbro sitter på en
gärdesgård. Bakom henne är huset hon köpt för Caffären men som hon inte hade
köpt då.
Öjeberget
Barbro står framför
milsvid utsikt och håller sig i ett grönt räcke.
JärvZoo
Barbro klappar några små
getter. I bakgrunden en brunvit kossa.
Järvsöbaden
Barbro framför röda
herrgårdsbyggnader. Barbro serveras av en servitris. Barbro bär sin bricka till
önskad sittplats i trädgården.
Golfbanan
Barbro ligger på en
stenhäll. I bakgrunden Järvsö Klack och Järvsö kyrka.
Hemma hos Barbro
Hon står på altanen och
fixar med sina vita rosenskära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar