Regina Lund

Allas Veckotidning

Nr 2, 2005

Regina Lund har vänner som ställer upp i vått och torrt

Jag är inte rädd för att bli uteliggare...

Viktigast i Regina Lunds liv är sonen Wiggo.

Och på andra plats kommer just nu den nya skivan.

Regina har satsat allt hon äger och har på den. 

Och lite till...

Regina Lund, 37, sitter uppflugen bland stora kuddar i soffan på Café Blå på Söder redan när vi kommer. Smakfullt välsminkad och med glitter runt ögonen vill hon ta bilderna först och pratstunden efteråt. Då vill hon koppla av med Farzaneh Darbahanis goda soppa och en varm smörgås utan att behöva tänka på om hon slickar i sig det knallröda läppstiftet eller inte.  

Farzaneh Darbahanis, som äger Café Blå, är en av Reginas bästa vänner. 

Hon var politiskt verksam i Iran och hade säkert avrättats, om hon inte hade kommit hit 1977. 

Numera driver hon Café Blå, serverar mat och smörgåsar till sina gäster och spår i Caffe Latte. Den som vill bli spådd ska tänka intensivt på en speciell fråga, medan Farzaneh häller kaffet i vispad mjölk. Sedan lägger hon pannan i djupa veck och svarar.

– Din skiva kommer att bli en stor succé, säger hon. Men här i Sverige slår den först sedan den har slagit igenom utomlands.

Poesi och sång
Det är med anledning av Reginas nya skiva ”Everybody´s Darling” som vi ses i det hon kallar sitt andra vardagsrum. Här på Café Blå har Regina nämligen ofta dragit sig tillbaka för att skriva i lugn och ro. Tidigare har det varit stört omöjligt att få en intervju med Regina. Nu är hon grammofonbolagsdirektör och beroende av media. Det var enda chansen att få göra en skiva efter eget huvud. 

– Jag vill ha makt över mitt liv och mitt skapande, säger hon. Ibland måste man sätta klackarna i backen, vara tydlig och visa vem det är som bestämmer. Om jag vill att Farzaneh ska vara med och sjunga en av låtarna på plattan så blir det så. Hon har ställt upp på mig i vått och torrt - till och med ekonomiskt.

Regina är nöjd med resultatet. Stolt och glad. Konstnärligt vet hon precis vad hon vill. Det är också därför som hon har sagt tack och adjö till såväl film som teater. Det är enbart poesi och sång som gäller nu. Lite vågat, skulle man kunna tycka.

– Det är kanske superdumt, säger hon. Jag kanske är uteliggare redan i morgon. Men jag har vänner som har lovat kasta åt mig en och annan almosa om jag plötsligt skulle ligga där i rännstenen. 

- Men det är klart, att om rätt roll skulle komma, så ställer jag upp. Folk får ha lite civilkurage och mod och knacka på min dörr. Jag kan tänka mig att jobba igen med nästan alla regissörer.

En bra mamma
Regina gör ingen hemlighet av, att ekonomin är i gungning. Det är dyrt att på eget bolag ge ut grammofonskivor.

– Det vill till att plattan säljer så att jag kan försörja min son. Jag är en jävla bra mamma. Wiggo är det absolut bästa som har hänt mig. Det är honom jag lever för. Hans kärlek räddar mitt liv. Han är det absolut viktigaste. Först kommer han. Sedan kommer ingenting och ingenting och ingenting. Sedan kommer plattan.

Regina berättar hur hon försöker skydda lille Wiggo Love Linblå, som hon har tillsammans med musikproducenten Jan ”Lounge” Lindberg, från medias granskande ögon. Han har emellertid sina egna åsikter om saken. När Regina sjöng i Nyhetsmorgon sist var han riktigt besviken. Du sa ju inte mitt namn en enda gång, mamma. Kärleken pratar hon inte om. Leif Sundin, som har producerat den nya plattan och som är omskriven överallt som hennes nye man, verkar definitivt inte vara aktuell som livskamrat. Dessutom ser Farzaneh i Caffe Latten att en ny kärlek är på gång.

– Sedan snart sex år finns det bara en man i mitt hjärta, säger Regina bestämt. Det är Wiggo. Det är han och jag som gäller. Några fler barn finns inte inplanerade. Men finns det ett litet barn som vill komma ner till mig så kommer det i sinom tid.

Reginas texter på nya skivan är till stora delar självbiografiska. Eller djupt personliga och universella som hon själv helt fegt uttrycker saken. Hon värnar sin integritet samtidigt som hon blottar hela sitt inre och hoppas att lyssnaren ska känna igen sig själv i stället för att se henne. Det är dömt att misslyckas. Regina får finna sig i att hennes historia avslöjas. Hon har blivit övergiven av någon som valde alkohol framför kärlek och hon har blivit utsatt för misshandel. ”Du slog mig regnbågsfärgad stum”, sjunger hon på plattan. Några detaljer avslöjar hon inte men det behövs ju inte heller.

– Jag har varit med om en hel del, konstaterar hon. Det har tagit mig sju år att uttrycka det i musik. Hon har en diktsamling på gång också. ”Förlåt, nej.jag menar.aj”, heter den. Men än så länge har inget förlag slagit till. 

Har en stor familj
Regina föddes i Vasa, Finland, den 17 juli 1967. Det var så fullt på BB just den dagen att personalen i all hast fick dra fram en bastubänk för att bädda åt mor och barn.

– Jag föddes rakt in i Tolvskillingsoperan, säger hon. Mamma Sonja var dansare och skådespelare i uppsättningen på Svenska teatern i Vasa och pappa Christian var regissör. Själv fick hon sova och ammas i logen.

– Pappa var norra Europas yngste teaterchef när han fick det jobbet. Han gifte sig med mamma som just hade skilt sig från skådespelaren Lars Lind och hade min halvbror Macke med i boet. Vi bodde i ett kollektiv men efter bara några år skildes mina föräldrar. Macke följde med mamma som gifte om sig med regissören Håkan Wennberg. Pappa flyttade till Luleå där han blev teaterchef och så småningom gifte om sig med sångaren Emile Fords förra fru. Hon hade mina halvsystrar Becky och Sandy med sig i boet. Så småningom fick hon och pappa sonen Johannes tillsammans.

Regina konstaterar att hennes familjeband är lite trassliga. Själv placerades hon tre år gammal hos farföräldrarna Brita och Wiggo Lund och deras cockerspaniel i Gävle. Familjen är påtagligt akademisk. Farfar är advokat. Farbror Gunnar, som då kallades generalen, talar sju språk flytande och farbror Johan är forskare och professor i Lund. Dessutom finns två fastrar som har gift sig med varsin amerikan och bosatt sig i USA. Familjen präglas dessutom av sitt rättspatos.  

– Det har vi fått i arv efter farfar, säger Regina. Som försvarsadvokat var han ständigt redo att ställa upp för den lilla människan.

Själv har hon också en tendens att ta hand om alla, säger hon. Framför allt sina män. Farzanehs dotter kallar henne till och med för Röda Korset. Hon kan inte låta bli att reagera över orättvisor.

– Jag är väldigt upprörd över den svenska vapenindustrin och vad den ställer till med. Min morfar Kalle Karlsson, som jag aldrig har träffat, arbetade för militären och sprängdes till döds ute vid Fjäderholmarna. Jag undrar vad han hade tyckt om världen av i dag. Man kan protestera på olika sätt genom att gå upp i vikt, raka av sig håret eller sminka bort sin sorg. Det är inte bara kvinnor i burkor som blir misshandlade. Små söta flickor i bikini kan också åka på stryk.

Regina började studera vid juristlinjen men hoppade av till förmån för teatern. Teaterblodet formligen bubblade i henne.

Filmade som fyraåring
- Jag hade ett fantastiskt liv hos farmor och farfar men präglades av en dubbel längtan till den mer spännande världen hos mamma och pappa. Som barn pendlade jag mellan deras olika världar. Jag spelade in film med mamma när jag var fyra och gick på teaterskola i Gävle när jag var sex. Några år senare sjöng jag i brorsans rockband. Vi kunde alla Nationalteaterns texter. 

"Det är någon som våldtar din mamma på storvaruhusets golv; det är någon som kidnappar små små barn och torterar dem med tuggummivåld. Han slipar sin kniv, sen tar han ditt liv. Jack Ripper, Jack the Ripper det går en mördare lös. Jack Ripper, Jack the Ripper, vem vågar vittna när blodet frös”

Elva år gammal sjöng hon kampsånger med sin mamma i Tältprojektet.”Vi vill ha bröd; vi vill ha potatis; vi vill ha varm mat, när vi arbetar”. 

Hennes uppväxt var färgglad med många kontraster. Det gjorde henne självständig. Hon gick tidigt sina egna vägar och tog ansvar för sig själv. Med nya plattan är hon tillbaka i kampsångerna, vilket hon själv betecknar som att hon rör sig genom 18 olika universum.

– Det är viktigt att gå in i ett sånt här projekt på liv och död. För ett år sedan bestämde jag mig, att nu får det vara slut på kompromisser. Basta! Det har varit en lång resa. Men det var det värt. Jag gjorde något konstruktivt av det destruktiva. Annars hade jag inte kunnat få ur mig det här, säger hon och viftar med skivans omdiskuterade booklet, där konstnären Johan Wattberg har målat henne under rubriken ”Raw power”. Originalen har under stort rabalder ställts ut på Galleri Gummessons varpå kvällstidningarna skrev att hon visade sig utan en tråd på kroppen. 

– Det värsta är att farmor och farfar har blivit så ledsna. Deras lilla flicka beskrivs plötsligt som ett sexualmonster! Det hade aldrig hänt om jag hade varit en man. Stellan Skarsgård har varit naken på film oftare än jag har varit naken privat.

Tar livet på allvar
Hon känner sig förnedrad och misshandlad efter att ha hängts på löpsedlar i mer än tio år.

– Folk tycker att jag får skylla mig själv, så jag gömmer mig bakom en sköld av pansar. Det är många som vill åt det jag har. Men nu får det vara nog. De kränkt mig nog.

Hon går sönder lite mer för varje dag, säger hon. Samtidigt intalar hon sig att det ska bli bättre. Alla stora konstnärer har varit missförstådda under sin levnad. Kanske måste hon dö eller gå i landsflykt för att folk ska förstå. 

– Jag drömmer om total konstnärlig frihet utan kompromisser. Jag tar livet och skapandet på allvar. För det behövs ekonomisk frihet och en stor publik som köper mina plattor. Jag kan inte visa min sårbarhet. Gör jag det, så överlever jag inte.

Text: Monica Antonsson 
Foto: Kurt Pettersson

Suzanne Axell

Hemmets Veckotidning
Nr 33, 2008

Här har varit både mördarjakt och dragspelskonserter...

Suzanne Axells mamma fick kämpa hårt för att skaffa en sommarstuga till sig och sina tre flickor. Nu är den en älskad samlingsplats för släkten och Suzannes sköna semesterparadis.

Men det är inte bara lugn och ro på landet. 

- här har Suzanne också suttit på första parkett i jakten på en mördare...

En röd liten stuga med vita knutar på en generöst tilltagen trädgårdstomt norr om Norrtälje är Suzanne Axells, 52, privata smultronställe. Här drar hon sig tillbaka varje år, när våren går mot sommar. Det blir visserligen längre till jobbet än från lägenheten i Stockholms innerstad, men det är det värt. Suzanne ser dessutom alltid till att få en lång, skön semester i sitt sommarparadis.
– Jag vill ha minst tre veckors sammanhängande ledighet, säger hon. Annars hinner jag inte varva ner och ladda batterierna ordentligt.

Det var Suzannes morföräldrar som hittade hit först. De hyrde en stuga i Bergshamra redan på 40-talet och sommarflyttade sedan till en annan hyrd stuga i Grisslehamn på Väddö, där mamma Anita i sin ungdom utsågs till Roslagens Badflicka och fick dansa med skådespelaren Sven Lindberg.
– Mamma hade många strängar på sin lyra, säger Suzanne. Hon var fröken Sverige-kandidat, Lucia-kandidat och Expressens blomsterflicka. Hon var dessutom primadonna på något som hette Typernas revy på Gröna Lund med skådisar som Sune Mangs och Mille Schmidt. Men det var innan vi barn hade kommit till världen.

Suzanne ville inte vara sämre. Så småningom försökte därför även hon bli Roslagens badflicka.
– Jag vann inte men fick en väldigt förnuftig kommentar i Norrtelje Tidning. Jag var nämligen den enda av kandidaterna som bar hel baddräkt. Det var klokt, tyckte skribenten. Kvällen i Grisslehamns folkpark var nämligen kall.

Morföräldrarna ville småningom ha något eget och 1956 tog morfar sin cykel med påhängsmotor och åkte iväg för att titta på ett ställe som var till salu. Resultatet blev en skogstomt nära Suzannes sommarparadis. Där byggde de en stuga som kom att bli en samlingsplats för hela familjen.
– Jag tillbringade min barndoms första somrar där, säger Suzanne. Tyvärr är huset inte längre i familjens ägo. Men jag går förbi ibland och kan för min inre syn se morfars stora skogar av fantastiska dahlior. Jag var ju inte så stor då, så jag minns känslan av att stå där mitt ibland dem. Blommorna var som stora bollar. Jag kunde inte låta bli att klämma på dem.

På 70-talet lyckades mamma Anita skaffa ett eget fritidshus i samma område. Det var en bedrift med tanke på att hon då var ensamstående med döttrarna Suzanne, Anne-Lie och Wictoria. Maken hade på ett tidigt stadium fått nya intressen och helt enkelt valt att försvinna ur deras liv.
– Mamma älskade sina föräldrar, säger Suzanne. Med tre barn tyckte hon, att deras stuga blev för trång. I början arrenderade hon den här marken. Det var nog inte så dyrt. Sedan lät hon resa ett Skidstahus om 60 kvadratmeter fördelat tre rum och kök.

Fick bli vuxen tidigt
Suzannes pappa var nog trevlig på många sätt, säger hon. Det var bara det, att han inte klarade av att vara bunden till en familj.
– Det gick dessvärre ut över mig. Jag fick inte vara barn så länge utan tvingades axla hans vuxenansvar redan i åttaårsåldern. Sedan dog han 50 år gammal utan att ha återupptagit kontakten. Men det är inget jag går omkring och grubblar på. Jag växte upp med fantastiska morföräldrar och en underbar mamma. Jag har klarat mig bra med det.

Suzanne berättar att ensamstående mödrar inte stod särskilt högt i kurs på 60-talet. Som barn utvecklade hon därför en instinktiv förmåga att läsa av människor. Alla vuxna var trots allt inte kloka och trevliga varelser.
– Man blev väl som de kringresande tattarna förr i tiden, gissar hon. De kunde snabbt se vilka människor som var bra och vilka som skulle lyfta geväret och köra bort dem. Det blir väl så, när man saknar det normala skyddsnätet. Mamma kämpade hårt för oss flickor och gjorde ett enastående jobb. Alla har inte vuxit upp med skidsemestrar, hus på Gotland och en våning i innerstan. Man får inte glömma bort det. Min mamma lyckades skaffa oss ett fritidshus. Det var fantastiskt. Speciellt som vi fortfarande samlas här allihop.

Suzannes sambo Jörgen Wedebrand, som till vardags är vd för ett it-företag, njuter förstås också av roslagsidyllen. Han föredrar emellertid sjön, så de särar på sig om somrarna.
– Jörgen kommer från en skärgårdssläkt och har vuxit upp med båtliv. Han behöver närheten till vatten lika mycket som jag behöver få påta i jorden. Han tar alltid en långtur i segelbåten varje år ensam eller med någon kompis. Det njuter han lika mycket av som jag njuter av att vara här. Sedan har vi väldigt mycket kul tillsammans höst, vinter och vår.

Suzanne står ut högst två, tre dagar ombord på båten. Lång som hon är, får hon gå krumryggad hela tiden.
– Där finns dessutom ingenting att göra. Jag orkar inte sitta stilla och stirra ut över horisonten. Dessutom är det svinkallt ute på fjärdarna, när det är som varmast och skönast vid stugknuten. Jag är uppväxt på landet. Jag behöver få gå omkring här och njuter av att ha en liten båt som jag kan ro. Men om andan faller på, vill jag också kunna åka in till Norrtälje och gå på kondis.

Spelar dragspel på kalasen

Trädgården är, som Suzanne säger, hyfsat välskött. Med det menar hon att naturtomten till stor del sköter sig själv. Här finns en dunge som aldrig behöver krattas och en äng där lupiner och prästkragar växer mer eller mindre vilt. Bakom den står mamma Anita som gärna sprider frön överallt, där det finns lite jord som de kan slå rot och växa i. Suzanne tar hand om krukorna och är en väl sedd kund i handelsträdgården. I växthuset odlar hon gurka, tomat och perenner för senare utplantering. Där växer även en vinranka hon fick i fyrtioårspresent.

– Förra året fick jag åtminstone hundra klasar. Det var helt fantastiskt. Vi åt färska vindruvor varje dag under säsongen.

Ett hus måste underhållas, så Suzanne har fullt upp med att måla och snickra under semestern. Mellan varven slår hon sig ner på trappan och spelar dragspel. Det har hon gjort sedan hon var tonåring och fick låna mormors dragspel att spela på.
– Men mormor ville ofta ha spelet för sig själv, så till sist ropade jag in ett blått litet dragspel på en auktion. Nu har jag hennes också. Jag fick ärva det, när hon gick bort.

Det fina med dragspelsmusik är att det låter som svensk sommar, blommande ängar, lövade dansbanor, sill och potatis. Suzanne tar därför gärna tar fram spelet, när det drar ihop sig till sommarkalas. Men någon högre musikalisk ambition har hon inte. En bit om året lär hon sig. Inte mer.
– Det är mamma som är musikern i familjen. Hon spelar piano hur bra som helst. Problemet är att man inte gärna släpar med sig pianot ut.

Suzanne visste redan som elvaåring, att hon ville bli journalist. Hon hade toppbetyg i svenska och tyckte att journalistyrket verkade leda till spännande möten.
– Jag minns när jag var riktigt liten och började förstå vad orden betydde. Det var en stor och omvälvande händelse i mitt liv. Plötsligt förstod jag vad som stod på skyltarna, när vi åkte spårvagn. Det skrivna ordets makt är det största i världen. Jag har fortfarande en oerhörd respekt för det.

Omskrivet mord i trakten
Suzanne studerade statskunskap och kriminologi på universitetet och gick därefter alla kurser som fanns på Poppius journalistskola. Hon blev reporter först på Bergslagsposten i Lindesberg och hamnade sedan på Norrtelje Tidning.
– Då hade jag nämligen listat ut att jag kunde köpa en gammal folka och bo i sommarstugan.

Året var 1981 och den sommaren inträffade ett mycket omskrivet mord i trakten. Suzanne satt som på första parkett och skrev artiklar om mördarjakten till tidningar i hela landet. Redaktionsledningen gnuggade händerna och tog provision på allt.

Sedan dess har Suzanne arbetat på ett stort antal redaktioner på såväl tidningar som radiostationer. Så småningom kom hon till Sveriges Television och programmet Gó kväll, varpå hon blev en välkänd profil i hela landet.
– Då dök det faktiskt upp en del släkt på min pappas sida som ville ha kontakt, säger hon. Det var obehagligt. Var fanns de när vi var små och behövde dem?

Men det är, som sagt, inget som Suzanne går omkring och tänker på. Tvärtom. Hon har gjort erfarenheterna från barndomsåren till användbara verktyg i sitt jobb som journalist.
– Det krävs stort mod att sitta och prata om sitt innersta framför en tv-kamera. Jag måste därför vara med i samtalet men även kunna stötta och visa empati.

I dag är det programmet Fråga doktorn som gäller. Sedan fem år tillbaka gör Suzanne och läkaren Gunilla Hasselgren omkring 40 program per år i serien. Suzanne håller dessutom föredrag och skriver för ett antal tidningar. Undra på att hon behöver några veckors sammanhängande semester om somrarna.
– Då njuter jag i fulla drag, säger hon. Dessutom badar jag varje dag oavsett väder. Mina grannar kan stå och huttra i fleecetröja och toppluva, när jag går förbi i badrock på väg ner till sjön. Får jag inte bada en dag från juni till september, tycker jag att hela dagen är misslyckad.
Monica Antonsson

Jon Nilsson, nyhetsankare

Hemmets Veckotidning
Levererad 18 okt 2011

(kan ha publicerats 2012)

Jag hittar inte klippet men texten finns kvar i datorn.

Nyhetsankaret Jon Nilsson, 35, har blivit pappa.

Det mesta i hans värld kretsar just nu kring sonen Henry, sambon Jeanette Larsson, bärselar, blöjor och AD-droppar. För att alla tre ska få vara tillsammans den här första tiden är han pappaledig efter ett noggrant lagt pussel av föräldradagar, kvarvarande semesterdagar och ihopsamlad kompledighet.

– Jag grät av lycka på BB, säger Jon och ser precis så glad ut som en nybliven far ska göra. Det var stort på alla sätt. Ansvarskänslan infann sig direkt. I samma stund som jag tog Henry i min famn kände jag intensivt att det är mitt ansvar nu, att se till att allt blir bra. Men jag kan inte säga att jag känner honom ännu. Vi håller snarast på att lära känna varandra. Så jag är inte förändrad som person. Jag tycker samma saker som tidigare och jag vet vem jag är. Vi har helt enkelt bara gått in i ett annat skede av livet.

Jon möter upp för en pratstund utanför sin port på Söder i Stockholm. Därifrån går vi tillsammans till ett litet kafé runt hörnet. Att ta hissen upp till lägenheten är inte att tänka på. Det är alldeles för rörigt just nu. Jon ser emellertid förvånansvärt pigg ut för att vara nybliven pappa, en roll som brukar innebära en hel del nattvak.
– Henry har magknip mellan åtta på kvällen och ett på natten, säger han med en tydlig suck men med glimten i ögat. Han är en väldigt trevlig bekantskap och skratten blir många.

Jon har sina rötter i den värmländska lilla bruksorten Forshaga. Där växte han upp och där var hans mamma såväl förskollärare som verksam inom turistnäringen. Pappan sadlade om och blev bonde samma år som föräldrarna skildes.
– Det var väldigt dramatiskt. Särskilt som jag bara var sju år. De släppte bomben en kväll vid matbordet. Vi ska skiljas, sa de bara. Jag och min fyra år äldre bror Petter stod plötsligt bara inför faktum. Familjen skulle delas, villan skulle säljas och alla skulle flytta. Pappa köpte farfars gård en och en halv mil utanför Forshaga och vi flyttade med mamma till en lägenhet.

Jon menar att vissa skilsmässor nog kan vara bra medan andra inte är det.
– Den här var ganska dålig, säger han. Det var länge väldigt infekterat mellan våra föräldrar vilket gjorde att även vi mådde dåligt. Jag fick nog stöd av min bror men han hade väl ingen större glädje av mig. Jag var ju så liten.

Jon berättar att han drabbades av en barndepression som innebar att han blev passiv och tystlåten och gick in i sig själv. Men han var även utåtagerande ibland.
– Då var jag faktiskt ganska elak. Någonstans tar man ut skiten! Men jag var omgiven av kloka och förstående vuxna. Mamma pratade mycket med mig och hjälpte mig analysera varför jag mådde så dåligt. Så småningom gick det över och jag blev klokare, om man nu kan säga så om barn.

Jon och Petter bodde i början varannan vecka hos föräldrarna. Av praktiska skäl normaliserades umgänget så småningom till att de tillbringade varannan helg hos pappan.

– Skilsmässan var väl inte särskilt smidigt men antagligen det bästa för alla, antar jag. Man kan inte satsa på ett liv tillsammans om det inte fungerar. Det viktiga var att vi fick bok kvar i Forshaga och gå kvar i samma skola. Därför fungerade det på sikt ändå.

Jon konstaterar att skilsmässan har satt sina spår. Hur är svårt att veta.
– Men jag har onekligen ett visst behov av oberoende, säger han.

Jon var duktig i skolan och spelade såväl fotboll som handboll och innebandy med viss framgång. I högstadiet tog han dessutom i all hemlighet sånglektioner några år. Att ta sånglektioner var nämligen töntigt.
– Jag skulle bli hårdrocksstjärna och tänkte att då måste man kanske kunna sjunga. Men jag var helt talanglös, visade det sig. Sångpedagogen var helt knäckt. Och förutom att jag var obegåvad så var jag i målbrottet. Jag höll på i två år men fick aldrig sjunga några sånger. Jag kom helt enkelt aldrig längre än till att försöka hitta tonerna på skalan. Så det var bara att sluta. Ibland måste man inse sina begränsningar. Jag hade överskattat min förmåga. Sånglektionerna var bortkastad tid.

Det var gruppen Kizz som hade inspirerat i början. Pojkrummet var tapetserat med bilder på Gene Simmons, basisten med den otrevligt långa tungan och ur vars mun blod ofta sipprade på affischerna.
– Jag kunde inte sova om nätterna bara för att han stirrade på mig från väggarna. Allt medan blodet bara rann…

Någon hårdrocksstjärna blev han alltså inte. Frågan var då om han kunde gå i pappas fotspår och bli bonde? På gården hade från början funnits både kor, grisar och höns innan pappan väl bestämde sig för att satsa på biffkor.
– Livet på landet var nog intressant ett tag, säger Jon. Men inte särskilt länge. I tidiga tonåren insåg jag att jag faktiskt är livrädd för alla djur. Så att bli bonde och ta över efter pappa var heller inte att tänka på.

Jon växte upp och bestämde sig slutligen för en akademisk karriär. Först hägrade juristlinjen vilket hänger intimt samman med hans intresse för samhällsfrågor och utpräglade känsla för rättvisa.
– Jag är faktiskt lite småfascist, en sådan där som följer reglerna i tvättstugan till punkt och pricka. Man ska hålla sig till reglerna. Ska vi ha tvättstugan ihop så måste det fungera.

Jons känsla för ordning och reda går tack och lov väl ihop med Jeanettes natur.
– Hon är lite små fascist på andra områden, skrattar han. Tack vare henne är det ordning och reda hemma hos oss. Hon koncentrerar sig på hemmet medan jag koncentrerar mig på bostadsrättsföreningen. Vi kompletterar varandra.

Jon läste statsvetenskap vid Göteborgs universitet, insåg att han nog borde bli journalist och sökte sig därifrån vidare till Journalisthögskolan. Han fick sommarjobb som skrivande journalist på Nya Wermlands-Tidningen i Karlstad och kunde så småningom göra sin praktik på SVT Västnytt i Göteborg. Som nybakad journalist med multimediainriktning hamnade han 2004 på SVT Värmlandsnytt i Karlstad.

– Jag föreslog själv att jag skulle bli programledare och de gick till min förvåning med på det. Det var aldrig tal om att man skulle testas eller så. Vi kan väl köra på ett tag, så får vi se, sa chefen. Jag var helt usel om sanningen ska fram. Jag var skräckslagen, likblek och rädd. Det var knappt att jag fick luft. Men de var väldigt toleranta och jag blev snart varm i kläderna. Om man tycker att jag är okej i dag så kan man ta det som ett bevis på att man faktiskt inte behöver vara så bra från början. Det finns hopp!

Det var på Värmlandsnytt han träffade sin Jeanette. Hon är från Huddinge utanför Stockholm och arbetade på Värmlandsnytt som reporter.
– Det var kärlek på kontor, skrattar Jon som föll för Jeanette för att hon är snygg men framför allt för att hon är smart.
– Hon utmanar mig! Jag utvecklas genom att vara med henne. Vi är en ganska bra match faktiskt.

Sommaren 2009 följdes de åt till Stockholm. Hon ville tillbaka till sina rötter och han ville ha mer att bita i på jobbet.
– Jeanette hade redan en lägenhet här. Den hade varit uthyrd under hennes tid i Karlstad. Så du förstår ju vilket kap hon var!

 
Jeanette blev politisk reporter på Rapport och Jon blev alltså nyhetsankare på Aktuellt.
– Det började med att vi fick sommarjobb. Sedan blev vi helt enkelt bara kvar.
Jon trivs med jobbet på Aktuellt och gläder sig åt att han då och då även får göra Agenda. Någon gång i framtiden skulle han gärna sadla om till grävande journalist på exempelvis Uppdrag Granskning.
– Men Janne Josefssons driv vete sjutton om jag har.

Om grävdrömmen slår in en dag står ännu skrivet i stjärnorna. Nu är det först och främst lille Henry och allt som rör honom som gäller. Det är amning, blöjbyten, vagga och vyssa mest hela dagarna.
– Jeanette och jag har tidigare rest ganska mycket. Nu slår vi av på takten och satsar på familjen. Vi köpte i somras en sommarstuga tillsammans med Jeanettes syskon som deras farfar byggde för länge sedan. Den ligger mitt i skogen vid en liten sjö utanför Norrtälje. Det är fantastiskt att åka ut dit om fredagskvällarna och bara koppla bort storstadsstressen. Men det är mycket praktiskt som måste göras där också. Jag kan ingenting om någonting så jag känner mig lite hjälplös. Som tur är har jag en svåger som kan allt om allting så det ska nog ordna sig.

Jon berättar att huset har TV men att den endast i nödfall knäpps på. Såväl Jon som Jeanette uppdaterar sig om nyhetsflödet på webben om söndagskvällarna när de kommit hem igen.
– Det är ju så i vårt jobb. Vi måste hålla oss ajour med vad som händer. Man kollar webben på kvällarna, ser Nyheterna i tv om morgnarna och lyssnar på Ekot i duschen. Flödet är så stort att man automatiskt går upp i varv. Då är det, som sagt, skönt att kunna åka ut till sommarstugan och koppla av om helgerna. Hade jag vetat hur avstressande det är så hade jag skaffat ett sommarställe för länge sedan. Nu ser vi fram mot att tillbringa somrarna där de närmaste åren.
Monica Antonsson

Charlotte Perrelli

Allas Veckotidning
Nr 13, 2004

Charlotte Perrelli om sitt nya liv som mamma:

Det gjorde ont i hjärtat när jag måste gå ifrån Angelo

Det finns de som tycker att Charlotte inte borde leda årets schlagerfestival. De säger att hon i stället borde ägna sig åt nyfödde sonen Angelo. Charlotte själv förstår inte kritiken. Det gör inte Angelo heller. ans mamma finns ju alltid nära, beredd att ge honom mat, värme och kärlek.

Lille Angelo Mateo Perrelli hann knappt komma till världen, förrän han blev kändis och omskriven i alla tidningar. För mamma Charlotte Perrelli och pappa Nicola är han ett världens åttonde underverk med sin ljusa kalufs och stora, blå ögon. Det är sannerligen svårt att ta ögonen från honom. Dessutom är han snäll. Han hänger med på det mesta och verkar nöjd med att vara mätt och torr. Nicola skulle gärna ha två, tre knoddar till på direkten, säger han. Om det bara var möjligt.

Charlotte ser oväntat pigg och fräsch ut för att vara nybliven småbarnsmamma. Hon har parkerat barnvagnen vid ett av borden på Nicolas restaurang Divino på Karlavägen i Stockholm. Personalen stökar i köket men ännu är det några timmar kvar till öppningsdags. På Divino har Nicola specialiserat sig på italiensk gourmetmat. Vägg i vägg på Divino Delibar säljer han dessutom allt från fina olivoljor till tryffelkräm.

– Angelo vägde 3515 gram, när han föddes, säger Nicola, där han går omkring med sonen på bröstet. Charlotte har just ammat, så nu ska han rapa för att slippa magknip. Det är lite kolikvarning trots allt.

– Vid det här laget väger han säkert ett kilo till, säger Nicola. Som krögare behöver man ingen våg för att avgöra vikten på en oxfilé.

Han skrattar gott, säger ”amore” och kysser lille Angelo på pannan. Charlotte tar vid och lägger honom i vagnen, där han strax somnar in.

– Jag har mått oförskämt bra under hela graviditeten. Men om sanningen ska fram, så var jag rejält orolig också. Ganska många av mina vänner har drabbats av missfall. Jag har inte tagit ut någonting i förskott.

Charlotte och Nicola fick tidigt veta, att barnet hon bar var en pojke. Det kom som en överraskning för Charlotte som på grund av en gammal spådom, var inställd på att få en flicka.

– Vi hade till och med bestämt att hon skulle heta Angelina. Vi ville ju ha ett italienskt namn med tanke på vårt efternamn. Så det fick bli Angelo. Det hade känts lite fel att kalla honom Håkan Perrelli.

Perrelli är Nicolas mammas flicknamn. Han och Charlotte tog sig namnet, sedan familjen Ingrosso bojkottade deras bröllop i Oskarskyrkan den 9 augusti. Tidningarna har spekulerat vilt om varför men Charlotte tiger som muren. Hon vill inte strö salt i sår.

– Vi är otroligt lyckliga, säger hon. Det får räcka med det. Jag kan bara beklaga att de inte ville dela vår lyckligaste dag. Och nu har Angelo kommit. Livet är fulländat. Han är en sådan fin liten prins.

Charlotte gick två veckor över tiden, vilket gjorde henne lite nervös. Hon hade inte särskilt många lediga veckor till sitt förfogande och de hon hade, ville hon dela med sitt barn, tyckte hon. Att bara gå och vänta kändes meningslöst. Så en kväll var dags. De åkte till BB men blev hemskickade igen. Några timmar senare vaknade hon med värkar.

– Det tog 36 timmar från början till slut, men efter första krystvärken dröjde det bara 20 minuter, tills Angelo var född. Det var lite småkämpigt men jag tackade nej till epiduralbedövning. Jag ville känna vad som hände och ha kontroll. Och visst gjorde det jätteont, men det är mycket som gör ont. Att gå till tandläkaren till exempel…

Angelo föddes den 8 januari på pricken 69 år efter Elvis Presley, om nu det betyder någonting. En minut senare låg han vid hennes bröst. Allt var tyst och stilla.
– Han skrek just inte heller, säger hon. Men plötsligt bajsade han ner hela min mage!

Angelo kom till världen på en specialklinik för normalförlossningar vid Danderyds sjukhus. Förlossningsrummet liknade mer en välutrustad hotellsvit än ett sjukhus. Där fanns dubbelsäng och allt annat som den nyblivna lilla familjen behövde.
– Vi stannade i två dagar. Det kändes tryggt och bra. Personalen fanns till hands, när vi behövde dem. De bakade äppelkaka, medan vi bytte blöjor och jag lärde mig handmjölka. Ändå kände vi, när vi kom hem, att vi kanske hade behövt en bruksanvisning. Samtidigt gick det förvånansvärt fort att komma in i rollen som förälder. Man har liksom koll, trots att man aldrig har varit med om det förr. Att få barn är helt klart det häftigaste jag har varit med om.

En vecka senare stod Charlotte i studion och sjöng in en singel. Men när Angelo fick urinvägsinfektion, så lämnade hon återbud till några framträdanden. På den punkten är hon nämligen mycket bestämd. Angelo går först i alla lägen.
– Vi låg på sjukhus i tre dagar. Sedan var det dags för Bingolotto. Då var han bara två veckor gammal. Mina föräldrar fanns på plats och tog hand om honom då.

Det har emellertid inte alltid gått friktionsfritt. När Charlotte skulle dela ut ett pris på gaygalan, var det närmast kaos därhemma. Angelo skrek och Nicola visste inte, vad han skulle ta sig till.
– Det var bara att åka hem, säger Charlotte. Jag avstod från att dela ut priset. Jag blir väldigt splittrad, när Angelo mår dåligt. Som härom kvällen, när jag skulle göra ett jobb på 25 minuter. Han småskrek hela tiden. Det hjälpte inte att jag ammade honom. Han vägrade somna. Han kände säkert att jag var stressad. Det gjorde väldigt ont i hjärtat att gå ifrån honom då. Och sedan ska man stå där på scenen, le och vara fokuserad på det man gör. Då måste man stänga av. Det är enda chansen. Och det går ju bra. Nicola eller min syster Kina finns alltid hos honom.

Charlotte har fått hård kritik, för att hon avstår från att vara mammaledig. Att vara ledig från jobbet är emellertid ett främmande tillstånd för Charlotte. Hon är, som hon säger, en enkel tjej från Hovmantorp som är van att ta i, känna ansvar och jobba hårt.
– Jag har inte haft semester i hela mitt liv. Vad gör man då? Nej, en lång mammaledighet är inget för mig.

Hon är medveten om, att hon är privilegierad som kan ha Angelo med sig på jobbet. Det hade varit en helt annan sak, om hon hade jobbat på Konsum. Charlottes jobb innebär att hon åker iväg någonstans, sjunger fem låtar på fredagen och fem låtar på lördagen. Sedan är det klart. I praktiken är hon kanhända mer ledig än de flesta andra mammor.
– Att jag sitter i bilen på väg till spelningen är inte värre än att en annan mamma åker bil till sina svärföräldrar.

Nicola är den förste att stötta hennes beslut. Speciellt som han nästan alltid finns med bakom scenen och tar sin del av ansvaret.
– När Angelo är tillsammans med oss, så är han trygg, säger han. Han ser inte ens handen framför sig, så han vet inte om vi är hemma, sitter i bilen eller bor på ett hotell.

Angelo har vaknat och jollrar förnöjsamt i Charlottes knä. Hon kallar honom allt från Prinsen till Lillkorven och Grodan. Nicola protesterar men hon skrattar lyckligt. Kärt barn har som bekant många namn.
– Min mamma tyckte att jag var galen som tackade ja till Schlagerfestivalen. Hon kunde inte förstå, hur jag vågade. Det är ju ett gigantiskt projekt som har krävt såväl möten som repetitioner. Men det har gått bra. Angelo har jollrat och ätit som vanligt. Det är bara när han är hungrig och blöt som han piper lite. Då tar jag förstås en paus för hans skull. Alla förstår och respekterar det. Det är bara under sändningarna som det är omöjligt. Och de är ju över på två timmar.

Charlotte är på det klara med, att det inte alltid kommer att vara lika lätt. Speciellt inte om barnaskaran växer.
– När det blir dags för skolavslutning, Lucia och annat som är viktigt för Angelo, så kommer jag att finnas där. Då får mitt jobb stå tillbaka. Jag kanske kan jobba på någon teater och avstå från att resa. Ska vi ha fyra barn, så blir det mycket att sy ihop med läxläsning och vem som ska ha med sig frukt och gympadojor hit och dit. Men jag tycker att sånt är roligt. Jag kommer att bli en riktig bullmorsa.

Att Charlotte blev programledare för Schlagerfestivalen var något av en revansch. Efter segern i Jerusalem 1999, då hon vann med ”Tusen och en natt”, blev hon mer eller mindre bortmanövrerad från programmet. Året efter fick hon erbjudande om att bli en slags blomsterflicka. Det var allt.
– Jag tackade nej, så vi åkte till Los Angeles i stället. Tio andra artister gjorde ett medley på gamla schlagerhits och Arja Saijonmaa sjöng min vinnarlåt. Det kändes jättekonstigt.

Charlotte hade blivit en hackkyckling. Tidningarna kritiserade hennes sätt att klä och sminka sig. Själv tycker hon att artisteri är mer än sång.
– Går folk ut för att få se en show, så väntar de sig lite roliga kläder och lite galenskap. Det tycker jag är kul att bjuda på. Och de som gnällde då är samma liga som gnäller nu. Man måste ju fråga sig, om inte tidningarna har något annat att skriva om.

Hon blev stämd av Bert Karlsson och gruppen Wizex också. Och hon blev stämplad som bråkig.
– Det fanns en tid, då jag undvek att ens gå på ICA, säger hon. Jag blev uttittad och tyckte att det var obehagligt. Men det har gått över nu. Jag bryr mig inte. Jag mår bra i mig själv och är otroligt lycklig. De som känner mig vet, att jag inte är någon bråkstake. Nu är allt bara underbart. Jag kan sitta och titta på Angelo i timmar. Jag kan inte riktigt fatta, att han har legat i min mage.
Monica Antonsson



Svensk Damtidning
Nr 34, 2004

Charlotte Perrelli och hennes man Nicola vill ha fyra barn, men...

Sedan Angelo kom är livet fulländat...

Lille Angelo jollrar och skrattar, där han ligger på en filt på golvet i rum 207 på Strand hotell i Stockholm. Han har en rågblond kalufs, stora blå ögon och gör allt för att komma upp på knäna. Det är bara en tidsfråga, innan han börjar krypa. Mamma Charlotte Perrelli, 30, har gått ut en stund för att bli fotograferad bland de vita skärgårdsbåtarna längs Nybrokajen. Men han är inte ledsen för det. Hennes manager Staffan Jordansson finns till hands, om det till äventyrs skulle bli långtråkigt.

– Angelo är så himla snäll, säger Charlotte några minuter senare. Det är därför det fungerar. Jag har haft en sådan tur. Hade han varit ett gnälligt och skrikigt barn, så hade jag inte kunnat jobba som jag gör. Men han mår bra och är glad för det mesta. Han har faktiskt varit riktigt ledsen så sällan, att jag mycket väl kommer ihåg varenda gång.

Inte en enda vaken natt har hon upplevt, säger hon. Men varannan timma vill Angelo ha mat, så någon obruten sömn blir det aldrig tal om.

– Går det tre timmar mellan målen, så vet jag, att han kommer att vakna med ett vrål. Men det är smällar man får ta.

Charlotte har en hektisk tid av repetitioner bakom sig och det här är dagen före premiären av Rhapsody in Rock. Robert Wells och hans artister laddar upp i lugn och ro, var och en på sitt håll efter genrepet kvällen innan. Så icke Charlotte. Hon släpper sin tredje soloplatta ”Gone too long” och har hyrt in sig på Strand för att avverka en rad intervjuer på en och samma dag. Reportageteamen avlöser varandra och om bara någon timma ska hon vara i direktsändning på Sveriges Radio. Det är ett under, att hon hinner och orkar. De flesta småbarnsmammor har inga problem med att fylla sin mammaledighet dygnet runt med amning och blöjbyten. Charlotte jobbar mer än någonsin – fast i 20-minuterspass - och Angelo är hur nöjd som helst.

– Det var faktiskt värre, när jag vann EM-Schlagern i Jerusalem 1999. Då kunde det vara morgon-TV i Tyskland, framträdande i England vid lunchtid och kvälls-TV i Sverige. Vi for kors och tvärs mellan länderna med privatflygplan hela tiden. Ibland var jag så trött, att jag somnade, medan jag blev sminkad. Det går rasande fort i den här branschen, så det gäller att smida, medan järnet är varmt.   

Vid Charlottes sida fanns då som nu maken Nicola. De har varit ett par, sedan de träffades på en bar i Stockholm1996. De gifte sig i Oskarskyrkan den 9 augusti förra året. Hans familj bojkottade bröllopet, men vad fejden går ut på, behåller Charlotte för sig själv. Officiellt är enda följden, att hon och Nicola tog sig efternamnet Perrelli, som är hans mammas flicknamn.

– Vi har helt enkelt ingen relation, säger hon. Den förklaringen får räcka. Jag och Nicola är otroligt lyckliga med vår lilla familj. Sedan Angelo kom, är livet fulländat.

Angelo föddes den 8 januari, sedan Charlotte gått två veckor över tiden. Sedan värkarna väl hade kommit igång, var förlossningen över på 36 timmar. Därefter stannade Charlotte och Nicola på sjukhuset i två dagar, innan de for hem för att klara sig på egen hand. En vecka senare var Charlotte i studion redo för att sjunga in ett spår på den nu aktuella CD:n. Sedan kom programledarjobbet för Schlager-SM och småningom också Super Trouper, där Charlotte stod i spetsen för morgondagens stjärnor.
– Angelo är oftast med bakom scenen. Han har hörselskydd, så han kan sova även om ljudet är högt. Det är bara om han hör min röst, som han kan bli lite kinkig. I en TV-inspelning med Linda Nyberg nyligen hör man faktiskt hur han gnyr i bakgrunden. Men han var väl omhändertagen, så jag orkar inte ens tänka på, vad folk ska säga.

Charlotte är duktig på att planera. Ser hon bara till, att Angelo är mätt och torr, så klarar hon ett par timmas direktsändning. Bakom scenen finns alltid Nicola, hennes syster Kina eller föräldrarna som gärna kommer från Hovmantorp i Småland för att få vara med.
– Jag ammar honom fullt ut och hittills har han bara fått modersmjölksersättning i flaska två gånger. Han är väl bekant med hela mitt team – allt från musiker och tekniker till stylister. De är de som jag kallar min arbetarfamilj. Skulle Angelo bli ledsen, medan jag gör mina 20 minuter på scenen, så finns det gott om folk som tar hand om honom en stund.

Charlott inser att det kanske inte alltid kommer att var så här. Nästa år har hon kanske flera barn och måste avstå helt från att jobba. Ett alternativ är att hon slutar turnera för att i stället spela musikal på en teater. Oavsett hur det blir, så kommer Angelo, hans eventuella syskon och Nicola alltid att komma i första hand för Charlotte.

– Jag kommer att bli en riktig bullmamma! Vi vill ju ha fyra barn, så det blir mycket att sy ihop med läxläsning och vem som ska ha med sig frukt och gympadojor hit och dit. Och jag kan gott tänka mig flera barn direkt, det är väldigt mysigt att vara mamma. Men sånt är svårt att planera. Man vet ju inte ens, om man kan bli gravid igen. 

Lite semester har Charlotte och Nicola i alla fall unnat sig. En vecka njöt de av solen på Kanarieöarna och en vecka tillbringade de i Småland. Charlotte vilade men passade samtidigt på att fixa kläder och repetera texter till Rhapsody in Rock-turnén som i år slår alla rekord. Det är hundra personer som kuskar landet runt med sju långtradare till 37 platser och bjuder på en fyra timmar lång konsert. Charlotte förflyttar sig med bil och buss, båt och flygplan. 

– Det är första gången jag jobbar med Robert. Vi har försökt att få ihop det i många år men inte lyckats förrän nu. Och det är verkligen kul. Speciellt som Robert är perfektionist. Det är ordning och reda, vilket passar mig perfekt. Det finns så många typer i den här branschen som lallar runt utan att ens kunna passa tider.   

Mellan konserterna är Charlotte inbokad för egna framträdanden. Allt för att sälja nya CD:n som är en blandning av diskoinspirerande poplåtar och sköna ballader. Hur den kommer att tas emot av kritikerna, bryr sig Charlotte inte om. Recensioner och försäljning går sällan hand i hand.

Så är det dags för Charlotte att än en gång bli fotograferad bland båtarna vid Nybrokajen. Hon trippar iväg på sina rosa platåskor och berättar om planerna för hösten. Då ska plattan lanseras i Europa vilket kan jämföras med de två tidigare albumen som släpptes i 25 länder. Innan dess hade hon gjort två, tre album med Anders Engbergs orkester. Det var ju där det började, sedan han och Lotta Engberg gått skilda vägar privat såväl som i jobbet. Charlotte ringde upp och bad att få provsjunga och på den vägen är det. Några år senare övertog hon Kikki Danielssons jobb som sångerska i Wisex och gjorde två, tre plattor även där.
– Det är en tuff bransch, konstaterar hon. Ändå har jag aldrig sett en enda drog. Det måste bero på att jag är blyg och kommer från Småland. Jag går helt enkelt aldrig på sådana ställen. Vad gäller alkohol, så kan jag inte ens sjunga, om jag har druckit. Jag kan tycka, att det är gott med ett glas vin till maten, men jag tar aldrig en droppe, när jag jobbar. Jag gillar helt enkelt inte att tappa kontrollen.

Det finns vissa planer på en lansering av Charlotte i USA. En världskarriär är emellertid inte hennes mål. Hade det varit det, så hade hon fått jobba betydligt hårdare än nu.
– Jag satsar på en svensk karriär och är helt nöjd med det. Det finns mycket man kan göra här. Jag skulle gärna pröva på att göra både film och musikal. Och visst kommer jag att sjunga in flera plattor. Men det är klart, att jag inte skulle tacka nej till en världskarriär heller, om någon skulle erbjuda det.

Efter Rhapsody in Rock väntar en ABBA-turné tillsammans med Mats Ronander och Magnus Carlsson. Därefter blir det julkonserter tio dagar vardera i Kristianstad, Göteborg och Stockholm.
– Det är tal om en fortsättning av Super Trouper till våren, säger Charlotte. Vad som för övrigt ska ske nästa år, står än så länge skrivet i stjärnorna.
Monica Antonsson

Allas Veckotidning

Nr 9, 2012

Charlotte Perelli sjunger om sin livskris i Melodifestivalen

I dag behöver jag ingen man för att må bra

Allas Veckotidning nr 9, 2012


Charlotte bestämde sig direkt när hon hörde låten - det skulle bli tredjegången gillt för henne i Sveriges sötrsta musikfestival. I kärlek har hon också tagit ett avgörande beslut. Man måste gå vidare, menar hon.

Det är en glad och uppsluppen Charlotte Perrelli som inför Melodifestivalen tar sig tid för en pratstund med Allas Veckotidning. Hon kommer direkt från repetitionen av sitt bidrag ”The girl” och är på väg hem till Djursholm när hon ringer från bilen.

– Koreografin är extremt svår, avslöjar hon men låter väldigt taggad. Tittarna kommer att få se en helt ny och mycket mer dansant Charlotte än vad de är vana vid. Låten är mer uppdaterad än den musik jag tidigare har gjort. Den känns mer radio, klubb och nutid. Det är där jag står musikaliskt just nu. 

Få hade väl väntat sig att Charlotte skulle ställa upp i ”Schlagern” en tredje gång. Inte ens hon själv faktiskt. Men så fick hon låten av Fredrik Kempe och Alexander Jonsson, insåg att den har stor potential och tänkte att kanske ändå…

– Jag har varit med i Schlagern två gånger och har vunnit den svenska uttagningen båda gångerna. Det gör 100 procents vinst för min del. 

Privatlivet rasade

1999 vann Charlotte hela ”Eurovision” med ”Take me to your heaven” och 2008 kom jag på 18:e plats med ”Hero”. Så jag har egentligen inte så mycket mer att bevisa. Den här gången kan jag vara med och visa upp min nya musikstil utan att känna att jag har kniven på strupen. Jag måste inte till varje pris prestera mer än alla andra. Jag kan ställa upp för att det helt enkelt är så jäkla kul.

Det är en betydligt mer avslappnad Charlotte som tävlar den här gången. 2008 var hon oerhört pressad trots att hon hade bästa låten och snyggaste numret. Efter segern i den svenska uttagningen i mars gav hon sig ut på en krävande promotionturné till 17 europeiska länder inför finalen i Belgrad i maj. I samma veva rasade privatlivet samman. Professionellt fokuserad på vad hon hade för händer lyckades hon ändå hålla fasaden utåt tills alltihop var över. Att hon stoppat vigselringen i byrålådan skyllde på kraftig viktnedgång. Den hade helt enkelt blivit för stor och trillat av. I juni kablades nyheten ut. Charlotte skulle ta time out från sin make, som det hette. Han flyttade och hon blev kvar i Djursholmsvillan med sönerna Angelo och Alessio som nu är åtta och sex år gamla.

– Det är svårt att förstå att man kan ta miste på en person som man har levt tillsammans med så länge. Jag hade inbillat mig att vi hade samma mål och samma inställning till livet, att vi hade det bra och tyckte likadant om rätt och fel, viktigt och värdefullt. Men han var inte den jag trodde och upptäckten drabbade mig som ett hårt slag i ansiktet.

Charlotte bet ihop och jobbade vidare som förut tills hennes kropp sa ifrån och slutade fungera. Hon drabbades av olika sjukdomar och hade en tid, som hon säger, klippkort på akuten. Till sist tvingades hon till tre veckors vila innan hon var sig själv igen.

Trygg inombords

– Jag pratade just med Jessica Andersson om det, säger Charlotte. Vi skulle ha premiär på ”Rhapsody in Rock” och hon blev förskräckt när hon fick se mig. Jag var ju så mager. Jag mådde oerhört dåligt och hade ben som tändstickor.

Det är åtminstone delvis om den livskrisen den nya låten handlar. Fredrik Kempe känner henne väl och var med om hela resan, säger hon.

– Man kan säga att låten handlar om att inte alltid behöva vara stark. Ibland måste man få vara liten också. Den handlar också om att det finns en väg tillbaka och att man då kan stå med fötterna stadigt på jorden och vara starkare än förut.

Idag är Charlotte närmast hälsan själv. Hon har lagt på sig några välbehövliga kilon, känner sig lugn och trygg inombords och sover gott om nätterna trots att hon agendan är lika fulltecknad som förut.   

– Om man drivs av passion för sitt yrke och känner glädje i det man gör så brukar det generera positiva ringar på vattnet, konstaterar hon.

Och hon vet vad hon talar om. På senare år har hon ägnat stort intresse åt välmående och hälsa. Hon har gett ut boken ”Kan jag så kan du” om kost och träning och kostserien ”Fit & Smart” som i första hand vänder sig till kvinnor.

– Jag är vegetarian, jobbar hårt och tränar mycket. Det för med sig att jag inte får i mig tillräckligt med protein. I hälsokostbutikerna kan man bara köpa stora tunnor proteintillskott som vänder sig till killar och marknadsförs med eldsflammor. För tjejer finns ingenting. Jag vill inte stå hemma i köket och slaska med sånt. Jag vill ha något som är rosa, smakar gott och är portionsförpackat. Så jag skapade helt enkelt det för mig och andra tjejer. Här finns stora tomrum att fylla. 

När skilsmässan var ett faktum trängde vardagen på. Barnen måste ha ett fungerande umgänge med båda föräldrarna. Frågan var bara hur det skulle ordnas rent praktiskt?

– När man har barn måste man svälja vissa saker och gå vidare. Antingen förblir man ovänner med allt vad det innebär av lidande för barnen eller så lägger man undan sina känslor, tankar och idéer och jobbar på relationen. Det viktiga är att barnen får det så bra som möjligt.

Den vissheten har resulterat i att Charlotte och exmaken Nicola numera har ett stabilt vänskapsförhållande som fungerar. Han träffar pojkarna så ofta han vill i deras hem och hänger ofta med på deras resor. 

Raggar inte längre

Om det en dag kan bli en återförening dem emellan känner hon sig tveksam till.

– Som det känns idag finns det inga möjligheter till det. Jag är inte långsint men det var ett svek. Och när tilliten försvinner finns ingenting att bygga på.

– Du kanske måste svälja lite till?

– Det tar nog tio år till i så fall, skrattar hon. Man växer in i nya roller, ser varandra med nya ögon och blir van vid att leva själv. Och det är onekligen rätt bekvämt. Min pappa frågade mig för en tid sedan om jag hade planer på att träffa en ny man men det har jag faktiskt inte. Alla mina vänner som är singlar roar sig ute på krogen i hopp om att träffa någon. Jag har varit ute en enda gång och det är fyra år sedan nu.

Det kan i och för sig ha en naturlig förklaring. Det kan inte vara helt lätt för Charlotte Perrelli att ragga på krogen.  

– Det är det som är problemet, skrattar hon. Men jag gillar inte att springa på fester hemma hos folk heller. Så jag har gjort mitt val. Jag har mina barn och mitt jobb, det är mitt liv. Kärleken har jag lagt på hyllan så länge. Att träffa en ny man är helt enkelt inte så viktigt för mig.

Nicola finns emellertid i hennes närhet även om hon numera håller honom på en armlängds avstånd. Det handlar inte om dem längre, menar hon. Det handlar om barnen. Och pojkarna sätter stort värde på att få ha sina föräldrar tillsammans.

– Vi umgås och åker på semestrar tillsammans för barnens skull. Det är inget konstigt med det.

Det är på Costa Blanca i Spanien som Charlotte sedan några år har sin plats i solen. Hon åker dit så ofta hon kan för att restiden är kort och klimatet bra. Till påsk bär det iväg nästa gång.

– Vi har både bostad och bil på plats så det är väldigt bekvämt. Och pojkarna har sina cyklar. Vi får vara som alla andra familjer vilket är ganska hälsosamt. Jag blir inte igenkänd på gatorna och vi kan äta på restaurang utan att någon kommer fram och vill ta kort. Det är en frizon för mig och pojkarna är glada över att få ha sin mamma ifred.

Fått sin drömroll

Charlotte släpper ett nytt album i vår och till sommaren turnerar hon med Diggeloo. I september drar det ihop sig till premiär på musikalen Evita på Malmöoperan. Charlotte spelar huvudrollen vilket hon ser som en vågad satsning från operans sida.  

– Evita är en riktig drömroll, säger hon. Men den är samtidigt väldigt krävande. Jag måste få till en rolltolkning som gör Evita Peron rättvisa. Hon har trots allt funnits på riktigt.

Hur privatlivet ska lösas rent praktiskt under en hel säsong i Malmö vet hon inte än. Antingen får hon anställa en barnflicka och pendla fram och tillbaka eller så får barnen följa med och en lärare anställas.

– Men det är världsliga problem som är till för att lösas. Pojkarna har ju faktiskt en pappa också.  

Charlotte berättar att 35 procent av biljetterna till Evita såldes slut på bara tre dagar. Och sedan har försäljningen rullat på. Det gör att hon känner sig lugn å operans vägnar. De har gjort rätt satsning. Ekonomiskt är musikalen i hamn innan den ens haft premiär.

– Herregud, utbrister hon plötsligt. Jag har ju glömt boka biljetter till min familj! Tänk om jag inte får några…

Monica Antonsson

Fotograf: Mikael Schultz

Artikeln var publicerd i Allas Veckotidning nr 9, 2012

Melloaktuella Ewa Roos

Hemmets Journal
Nr 5, 1991

Allas Veckotidning

Nr 50, 1991

Hemmets Veckotidning

Nr 7, 1993

Hemmets Journal

Nr 19, 1993

Allas Veckotidning

Nr 38, 1993

Hemmets Veckotidning
Nr 3, 2000

- Visst blev det lite tomt, när barnen flyttade. Men vi gladdes med dem. De tyckte ju att det var roligt att få starta något eget, säger Ewa Roos.

Dottern Lotta, 27, flyttade först. Men efter en tid som sambo sprack förhållandet och hon kom hem igen. Då hade Daniel, 24, tagit över hennes rum och hon fick flytta in i hans.

- Det var mest jobbigt för henne själv, säger Ewa. Som tur var fick hon rätt snart tag i en lägenhet. Och för fem år sedan, när vi sålde huset och flyttade ut i skärgården, flyttade Daniel hem till henne. De bodde ihop i tre år och det gick hur bra som helst. Speciellt som jag sov över hos dem en kväll i veckan, när jag jobbade på Oscars, och passade på att städa. Det såg förskräckligt ut ibland. Det var nästan som om de väntade på, att jag skulle komma. Men så har de tuffa jobb också båda två.

För kärleken blev flytten ett lyft. 

- Plötsligt kunde vi planera vår tid och äta den mat vi själva ville. Vi började om från början med förälskelse och allt. Det var helt fantastiskt! Många upptäcker att de inte har något att prata om. Vi har inte gjort annat än pratat och pratat de här åren. Vi har hur kul som helst.

Hemmets Veckotidning
Nr 24-25, 2000

Allt gick så fort första gången

- därför har vi bestämt att vi gifter oss en gång till!

Brytningstiden, när barnen flyttar hemifrån och man plötsligt står där på tu man hand, kan lätt bli en kris. Frågan är om man har något gemensamt och något att prata om. Långvariga relationer kan börja knaka i fogarna eller rent av gå i kras. För Ewa Roos, 50, och Kenneth Sevenheim, 55, blev det precis tvärtom. När barnen flyttade, slog kärleken ut i full blom. De började om på nytt.
- Jag skulle önska att fler tog den chansen, säger Ewa. Folk ger upp alldeles för lätt. De konstaterar att de har utvecklats åt olika håll och går skilda vägar. Det är synd. Efter några besvärliga år med bökiga tonåringar kommer bättre tider. Jag lovar! Och då har man verkligen något att prata om.

Ewa och Kenneth sitter i sitt nya kök i den vackra enplansvillan på Ljusterö. Här är långt från estraderna inne i stan, så Ewa njuter av att få vara hemmamänniska. Hon slänger på sin höjd en förströdd blick i spegeln, när hon går förbi. Knogarna är nötta och såriga, för hon har knäskurat golven med en skottetrasa. Hon älskar att putsa och feja och vill att huset ska vara rent. Kenneth har byggt hela huset själv, slagit i varenda spik, säger hon. Själv har hon stått för inredningen och gjort ett jättebra jobb.

Ewa och Kenneth har, med tanke på sin kommande ålderdom, valt att bygga ett hus utan källare.
- Rätt som det är, har man rullator och då blir det svårt med trappor. Till sommaren ska Kenneth bygga en altan runt huset. Sedan återstår garage och verkstad, två separata byggnader i vinkel med huset, så att de får en gårdsplan i mitten.

- Där ska jag ha drejskivan jag fick i 50-års present av Kenneth. Själv säger han att han ska snickra fågelholkar.

Värmen från den gamla vedspisen i köket och täljstenskaminen i sovrummet sprider sig i hela huset. Elementen stängs av automatiskt. Ved hugger de själva på tomten, så el-räkningen blir låg. För säkerhets skull finns ett bensindrivet elverk i huset, om de skulle bli strömlösa, när höststormarna börjar yra. På landet är det bäst att vara garderad. 

Ewa och Kenneth träffades, när hon var 19 och skulle på turné med Gunnar Wiklund. Han spelade bas i bandet och träffades av ”Amors pilar” som Ewas sjöng då. De flyttade ihop 1971, fick dottern Lotta 1972, sonen Daniel 1976 och gifte sig på Ewas 30-årsdag 1979. 

- Folk trodde att de skulle på födelsedagskalas. I stället fick de åka chartrad buss till Tyresö kyrka och vara med på bröllop.

Ewa minns hur Lottas kompisar ringde på dörren den dagen och frågade om hon ville leka. ”Nej, det går inte”, svarade sexåringen. ”Vi ska gifta oss idag.” En stund senare var hon brudnäbb och knäböjde vid altarringen med mamma och pappa. Daniel for runt som ett torrt skinn i hela kyrkan men det gick bra ändå. De blev lyckligt gifta.

Eva övergick från svensktoppssång till revy, fars och musikal i början av 70-talet. Det har hon lyckats så bra med, att hon fick privatteatrarnas pris Guldmasken 1992 för bästa kvinnliga huvudroll i Bröderna Östermans huskors. Numera har det gått en viss rutin i uppdragen. Det är folklustspel med Ewa Rydberg på Fredriksdalsteatern i Helsingborg om somrarna och fars på Stockholms privatteatrar om vintrarna. Till hösten väntar ”Lorden från Gränden” på Intiman tillsammans med gamla vänner som Ulf Larsson och Bert-Åke Warg.

När Lotta föddes lade Kenneth basen på hyllan och sadlade om till företagare i ljusreklambranschen. Ewa hade en lovande karriär och borde fortsätta med den, tyckte han. Men Lotta skulle minsann inte behöva lämnas bort i tid och otid. På så vis fick de vardagen att fungera och sedan har åren rullat på.
- Jag får vara med och spela ibland, säger Kenneth som gärna kompar Ewa på ett och annat sångjobb. Till vardags spelar han för nöjes skull i Ljusteröensemblen tillsammans med handlaren, kantorn och några till.
- Och när Ewa har premiär, sätter jag på mig slipsen och kommer.

Lotta var den första som flyttade hemifrån. Hon blev sambo men förhållandet sprack, så hon kom hem igen. Då hade Daniel redan flyttat in i hennes rum, så hon fick ta hans.
- Som tur var fick hon tag i en lägenhet. Det blev lite tomt när hon flyttde, men vi var glada för hennes skull. Det var ju roligt för henne att få starta något eget.

Ewa och Kenneth hade hela tiden tänkt lämna villan i Tyresö, när barnen vuxit upp. Vad skulle de med 270 kvadratmeter till? Att drömmen blev verklighet och det i en hast berodde mest på slumpen.
- Jag var här ute för att hämta ved, säger Kenneth vars föräldrar har sitt sommarställe på Ljusterö sedan 26 år. Stugan ligger avsides, där allmän väg slutar. På tomten finns ett mindre hus som Ewa, Kenneth och barnen har lånat ibland.

- Jag såg en skylt, om att den här tomten var till salu. Så jag åkte hem, ringde kommunen och frågade om det var sant. Och när även Ewa tände på idén blev jag alldeles vild. Jag gjorde en skiss och for till byggnadsnämnden redan nästa dag. ”Så här heter tomten och så här vill vi att det ska se ut”, sa jag. ”Det ska nog gå bra”, sa stadsarkitekten. ”Välkommen in med ritningar.”
- Jag kände direkt att vi hamnat på rätt plats, säger Ewa. Och jag har ett väldigt förtroende för Kenneth. Säger han att han kan bygga ett hus, så kan han det också.

Villan i Tyresö såldes och Daniel, som hade ett år kvar på gymnasiet, flyttade hem till Lotta.
- De bodde ihop i tre år och det gick hur bra som helst. När jag spelade på Oscars, sov jag över hos dem på fredagarna. Det var ingen idé att åka hem, för vi hade dubbla lördagsföreställningar. Då blev det så, att jag städade åt dem. Jag hade ju inget annat för mig.

Lotta är reporter på ”Efterlyst” sedan tre säsongen och Daniel har lämnat bensinmacken för glasmästeriet. Han har pluggat data också, sökt och kommit in på ett universitetet i New York. Som tur var, blev han kär och stannade hemma.
- Sånt får man ju inte säga högt förstås. Man ska pusha på och stötta sina barn vad de än vill göra. Men det var skönt att han inte åkte.

Lotta och Daniel är numera särbos förlovade på varsitt håll. Fortfarande håller de koll på varandra som de alltid gjort. Om den ene varit ute och festat, kliver den andre upp mitt i natten för att åka och hämta. Det känns tryggt och bra.

Ewa och Kenneth valde att flytta ut till sommarstugan på svärföräldrarnas tomt, medan bygget pågick. Det var mitt i vintern, snöstorm och becksvart som det bara kan vara på landet, där det inte finns någon vägbelysning.
- Kenneth hade kört tre lass på dagen, så vi visste att det var varmt och skönt i stugan. Barnen tyckte, att vi skulle vänta till nästa dag, men vi for iväg ändå. Jag hade vinterdäck och bilen var fullpackad. Dessutom satt Albin i framsätet. Kenneth körde den fullastade pickupen som bara hade sommardäck.

Albin, en jycke av rasen leonberger som är stor som en kalv, hade fullt upp med att hålla sig kvar i kurvorna. Vägen är krokig och halt var det dessutom. Allt gick emellertid över förväntan, tills de kom allra längst ut på ön.
- Kenneth blev stående mitt i Bystabacken som är brant och slingrig. Sedan gled han rakt ut i skogen med låsta hjul. Vi lyckades få upp bilen på vägen igen, varpå han tog sikte på en grushög och släppte bromsen. Där fick den stå till nästa dag.

De trängde ihop sig i Ewas lilla bil, tog sig uppför backen och fortsatte fram till stugan. ”Välkommen till ditt skärgårdsparadis”, sa Kenneth och korkade upp konjaksflaskan han fått i 50-års present.
- Jag dricker inte konjak, säger Ewa. Men den gången smakade det jättegott.

Dagen därpå införskaffades både vinterdäck och snökedjor, så nu har de inga problem att ta sig uppför backarna.
- Men det kan ha sina sidor att bo så här ödsligt. Om ingen har plogat, när man kommer från teatern om kvällarna, gäller det att gasa och hålla tungan rätt i mun. Det är enda chansen.

Ewas och Kenneths nya liv i vildmarken har fört dem närmare varandra. Plötsligt gör de vad de själva vill och slipper, som de säger, fråga barnen vad de ska äta till middag. De pratar och diskuterar om allt och inget och har roligt tillsammans. Kenneth har avvecklat sitt företag och tagit anställning hos handlaren i byn. Det lönar sig minst lika bra med tanke på resvägarna. Dessutom är de vänner och Kenneth känner att jobbet är viktigt.

I höstas var de på försenad bröllopsresa till Mallorca. Annars stannar de helst hemma i Ljusteröskogen. Hit kommer Lotta och Daniel så ofta de kan liksom Kenneths äldre barn Tina och Peter med sina familjer varav fem barn. Då blir det liv i luckan som det ska vara, när det är kalas.
- Och nu funderar vi på att gifta om oss, säger Kenneth. Med varandra! Barnen tycker att det är lite genant men vi vill faktiskt göra det. Jag har redan talat med kyrkoherden och han säger att det går, även om det mest blir som en bekräftelse den här gången.

Ewa tycker att det är en god idé. De ska befästa sin kärlek lugnt och sansat efter alla dessa år. Det gick så fort och var ett sådant ståhej förra gången.
- Vi får väl hyra bröllopssviten på Pärlan, gästiveriet här på ön, eller inreda friggeboden för bröllopsnatten, skrattar Ewa.

När bröllopet ska stå är ännu inte bestämt. Dessutom blir det en sak enbart för de allra närmaste.
- Sedan är det lika bra att fortsätta hålla ihop, säger Kenneth. Om du ska skilja dig från mig måste du göra det två gånger och det har du inte råd med.
Monica Antonsson