Suzanne Axell

Hemmets Veckotidning
Nr 33, 2008

Här har varit både mördarjakt och dragspelskonserter...

Suzanne Axells mamma fick kämpa hårt för att skaffa en sommarstuga till sig och sina tre flickor. Nu är den en älskad samlingsplats för släkten och Suzannes sköna semesterparadis.

Men det är inte bara lugn och ro på landet. 

- här har Suzanne också suttit på första parkett i jakten på en mördare...

En röd liten stuga med vita knutar på en generöst tilltagen trädgårdstomt norr om Norrtälje är Suzanne Axells, 52, privata smultronställe. Här drar hon sig tillbaka varje år, när våren går mot sommar. Det blir visserligen längre till jobbet än från lägenheten i Stockholms innerstad, men det är det värt. Suzanne ser dessutom alltid till att få en lång, skön semester i sitt sommarparadis.
– Jag vill ha minst tre veckors sammanhängande ledighet, säger hon. Annars hinner jag inte varva ner och ladda batterierna ordentligt.

Det var Suzannes morföräldrar som hittade hit först. De hyrde en stuga i Bergshamra redan på 40-talet och sommarflyttade sedan till en annan hyrd stuga i Grisslehamn på Väddö, där mamma Anita i sin ungdom utsågs till Roslagens Badflicka och fick dansa med skådespelaren Sven Lindberg.
– Mamma hade många strängar på sin lyra, säger Suzanne. Hon var fröken Sverige-kandidat, Lucia-kandidat och Expressens blomsterflicka. Hon var dessutom primadonna på något som hette Typernas revy på Gröna Lund med skådisar som Sune Mangs och Mille Schmidt. Men det var innan vi barn hade kommit till världen.

Suzanne ville inte vara sämre. Så småningom försökte därför även hon bli Roslagens badflicka.
– Jag vann inte men fick en väldigt förnuftig kommentar i Norrtelje Tidning. Jag var nämligen den enda av kandidaterna som bar hel baddräkt. Det var klokt, tyckte skribenten. Kvällen i Grisslehamns folkpark var nämligen kall.

Morföräldrarna ville småningom ha något eget och 1956 tog morfar sin cykel med påhängsmotor och åkte iväg för att titta på ett ställe som var till salu. Resultatet blev en skogstomt nära Suzannes sommarparadis. Där byggde de en stuga som kom att bli en samlingsplats för hela familjen.
– Jag tillbringade min barndoms första somrar där, säger Suzanne. Tyvärr är huset inte längre i familjens ägo. Men jag går förbi ibland och kan för min inre syn se morfars stora skogar av fantastiska dahlior. Jag var ju inte så stor då, så jag minns känslan av att stå där mitt ibland dem. Blommorna var som stora bollar. Jag kunde inte låta bli att klämma på dem.

På 70-talet lyckades mamma Anita skaffa ett eget fritidshus i samma område. Det var en bedrift med tanke på att hon då var ensamstående med döttrarna Suzanne, Anne-Lie och Wictoria. Maken hade på ett tidigt stadium fått nya intressen och helt enkelt valt att försvinna ur deras liv.
– Mamma älskade sina föräldrar, säger Suzanne. Med tre barn tyckte hon, att deras stuga blev för trång. I början arrenderade hon den här marken. Det var nog inte så dyrt. Sedan lät hon resa ett Skidstahus om 60 kvadratmeter fördelat tre rum och kök.

Fick bli vuxen tidigt
Suzannes pappa var nog trevlig på många sätt, säger hon. Det var bara det, att han inte klarade av att vara bunden till en familj.
– Det gick dessvärre ut över mig. Jag fick inte vara barn så länge utan tvingades axla hans vuxenansvar redan i åttaårsåldern. Sedan dog han 50 år gammal utan att ha återupptagit kontakten. Men det är inget jag går omkring och grubblar på. Jag växte upp med fantastiska morföräldrar och en underbar mamma. Jag har klarat mig bra med det.

Suzanne berättar att ensamstående mödrar inte stod särskilt högt i kurs på 60-talet. Som barn utvecklade hon därför en instinktiv förmåga att läsa av människor. Alla vuxna var trots allt inte kloka och trevliga varelser.
– Man blev väl som de kringresande tattarna förr i tiden, gissar hon. De kunde snabbt se vilka människor som var bra och vilka som skulle lyfta geväret och köra bort dem. Det blir väl så, när man saknar det normala skyddsnätet. Mamma kämpade hårt för oss flickor och gjorde ett enastående jobb. Alla har inte vuxit upp med skidsemestrar, hus på Gotland och en våning i innerstan. Man får inte glömma bort det. Min mamma lyckades skaffa oss ett fritidshus. Det var fantastiskt. Speciellt som vi fortfarande samlas här allihop.

Suzannes sambo Jörgen Wedebrand, som till vardags är vd för ett it-företag, njuter förstås också av roslagsidyllen. Han föredrar emellertid sjön, så de särar på sig om somrarna.
– Jörgen kommer från en skärgårdssläkt och har vuxit upp med båtliv. Han behöver närheten till vatten lika mycket som jag behöver få påta i jorden. Han tar alltid en långtur i segelbåten varje år ensam eller med någon kompis. Det njuter han lika mycket av som jag njuter av att vara här. Sedan har vi väldigt mycket kul tillsammans höst, vinter och vår.

Suzanne står ut högst två, tre dagar ombord på båten. Lång som hon är, får hon gå krumryggad hela tiden.
– Där finns dessutom ingenting att göra. Jag orkar inte sitta stilla och stirra ut över horisonten. Dessutom är det svinkallt ute på fjärdarna, när det är som varmast och skönast vid stugknuten. Jag är uppväxt på landet. Jag behöver få gå omkring här och njuter av att ha en liten båt som jag kan ro. Men om andan faller på, vill jag också kunna åka in till Norrtälje och gå på kondis.

Spelar dragspel på kalasen

Trädgården är, som Suzanne säger, hyfsat välskött. Med det menar hon att naturtomten till stor del sköter sig själv. Här finns en dunge som aldrig behöver krattas och en äng där lupiner och prästkragar växer mer eller mindre vilt. Bakom den står mamma Anita som gärna sprider frön överallt, där det finns lite jord som de kan slå rot och växa i. Suzanne tar hand om krukorna och är en väl sedd kund i handelsträdgården. I växthuset odlar hon gurka, tomat och perenner för senare utplantering. Där växer även en vinranka hon fick i fyrtioårspresent.

– Förra året fick jag åtminstone hundra klasar. Det var helt fantastiskt. Vi åt färska vindruvor varje dag under säsongen.

Ett hus måste underhållas, så Suzanne har fullt upp med att måla och snickra under semestern. Mellan varven slår hon sig ner på trappan och spelar dragspel. Det har hon gjort sedan hon var tonåring och fick låna mormors dragspel att spela på.
– Men mormor ville ofta ha spelet för sig själv, så till sist ropade jag in ett blått litet dragspel på en auktion. Nu har jag hennes också. Jag fick ärva det, när hon gick bort.

Det fina med dragspelsmusik är att det låter som svensk sommar, blommande ängar, lövade dansbanor, sill och potatis. Suzanne tar därför gärna tar fram spelet, när det drar ihop sig till sommarkalas. Men någon högre musikalisk ambition har hon inte. En bit om året lär hon sig. Inte mer.
– Det är mamma som är musikern i familjen. Hon spelar piano hur bra som helst. Problemet är att man inte gärna släpar med sig pianot ut.

Suzanne visste redan som elvaåring, att hon ville bli journalist. Hon hade toppbetyg i svenska och tyckte att journalistyrket verkade leda till spännande möten.
– Jag minns när jag var riktigt liten och började förstå vad orden betydde. Det var en stor och omvälvande händelse i mitt liv. Plötsligt förstod jag vad som stod på skyltarna, när vi åkte spårvagn. Det skrivna ordets makt är det största i världen. Jag har fortfarande en oerhörd respekt för det.

Omskrivet mord i trakten
Suzanne studerade statskunskap och kriminologi på universitetet och gick därefter alla kurser som fanns på Poppius journalistskola. Hon blev reporter först på Bergslagsposten i Lindesberg och hamnade sedan på Norrtelje Tidning.
– Då hade jag nämligen listat ut att jag kunde köpa en gammal folka och bo i sommarstugan.

Året var 1981 och den sommaren inträffade ett mycket omskrivet mord i trakten. Suzanne satt som på första parkett och skrev artiklar om mördarjakten till tidningar i hela landet. Redaktionsledningen gnuggade händerna och tog provision på allt.

Sedan dess har Suzanne arbetat på ett stort antal redaktioner på såväl tidningar som radiostationer. Så småningom kom hon till Sveriges Television och programmet Gó kväll, varpå hon blev en välkänd profil i hela landet.
– Då dök det faktiskt upp en del släkt på min pappas sida som ville ha kontakt, säger hon. Det var obehagligt. Var fanns de när vi var små och behövde dem?

Men det är, som sagt, inget som Suzanne går omkring och tänker på. Tvärtom. Hon har gjort erfarenheterna från barndomsåren till användbara verktyg i sitt jobb som journalist.
– Det krävs stort mod att sitta och prata om sitt innersta framför en tv-kamera. Jag måste därför vara med i samtalet men även kunna stötta och visa empati.

I dag är det programmet Fråga doktorn som gäller. Sedan fem år tillbaka gör Suzanne och läkaren Gunilla Hasselgren omkring 40 program per år i serien. Suzanne håller dessutom föredrag och skriver för ett antal tidningar. Undra på att hon behöver några veckors sammanhängande semester om somrarna.
– Då njuter jag i fulla drag, säger hon. Dessutom badar jag varje dag oavsett väder. Mina grannar kan stå och huttra i fleecetröja och toppluva, när jag går förbi i badrock på väg ner till sjön. Får jag inte bada en dag från juni till september, tycker jag att hela dagen är misslyckad.
Monica Antonsson