Jon Nilsson, nyhetsankare

Hemmets Veckotidning
Levererad 18 okt 2011

(kan ha publicerats 2012)

Jag hittar inte klippet men texten finns kvar i datorn.

Nyhetsankaret Jon Nilsson, 35, har blivit pappa.

Det mesta i hans värld kretsar just nu kring sonen Henry, sambon Jeanette Larsson, bärselar, blöjor och AD-droppar. För att alla tre ska få vara tillsammans den här första tiden är han pappaledig efter ett noggrant lagt pussel av föräldradagar, kvarvarande semesterdagar och ihopsamlad kompledighet.

– Jag grät av lycka på BB, säger Jon och ser precis så glad ut som en nybliven far ska göra. Det var stort på alla sätt. Ansvarskänslan infann sig direkt. I samma stund som jag tog Henry i min famn kände jag intensivt att det är mitt ansvar nu, att se till att allt blir bra. Men jag kan inte säga att jag känner honom ännu. Vi håller snarast på att lära känna varandra. Så jag är inte förändrad som person. Jag tycker samma saker som tidigare och jag vet vem jag är. Vi har helt enkelt bara gått in i ett annat skede av livet.

Jon möter upp för en pratstund utanför sin port på Söder i Stockholm. Därifrån går vi tillsammans till ett litet kafé runt hörnet. Att ta hissen upp till lägenheten är inte att tänka på. Det är alldeles för rörigt just nu. Jon ser emellertid förvånansvärt pigg ut för att vara nybliven pappa, en roll som brukar innebära en hel del nattvak.
– Henry har magknip mellan åtta på kvällen och ett på natten, säger han med en tydlig suck men med glimten i ögat. Han är en väldigt trevlig bekantskap och skratten blir många.

Jon har sina rötter i den värmländska lilla bruksorten Forshaga. Där växte han upp och där var hans mamma såväl förskollärare som verksam inom turistnäringen. Pappan sadlade om och blev bonde samma år som föräldrarna skildes.
– Det var väldigt dramatiskt. Särskilt som jag bara var sju år. De släppte bomben en kväll vid matbordet. Vi ska skiljas, sa de bara. Jag och min fyra år äldre bror Petter stod plötsligt bara inför faktum. Familjen skulle delas, villan skulle säljas och alla skulle flytta. Pappa köpte farfars gård en och en halv mil utanför Forshaga och vi flyttade med mamma till en lägenhet.

Jon menar att vissa skilsmässor nog kan vara bra medan andra inte är det.
– Den här var ganska dålig, säger han. Det var länge väldigt infekterat mellan våra föräldrar vilket gjorde att även vi mådde dåligt. Jag fick nog stöd av min bror men han hade väl ingen större glädje av mig. Jag var ju så liten.

Jon berättar att han drabbades av en barndepression som innebar att han blev passiv och tystlåten och gick in i sig själv. Men han var även utåtagerande ibland.
– Då var jag faktiskt ganska elak. Någonstans tar man ut skiten! Men jag var omgiven av kloka och förstående vuxna. Mamma pratade mycket med mig och hjälpte mig analysera varför jag mådde så dåligt. Så småningom gick det över och jag blev klokare, om man nu kan säga så om barn.

Jon och Petter bodde i början varannan vecka hos föräldrarna. Av praktiska skäl normaliserades umgänget så småningom till att de tillbringade varannan helg hos pappan.

– Skilsmässan var väl inte särskilt smidigt men antagligen det bästa för alla, antar jag. Man kan inte satsa på ett liv tillsammans om det inte fungerar. Det viktiga var att vi fick bok kvar i Forshaga och gå kvar i samma skola. Därför fungerade det på sikt ändå.

Jon konstaterar att skilsmässan har satt sina spår. Hur är svårt att veta.
– Men jag har onekligen ett visst behov av oberoende, säger han.

Jon var duktig i skolan och spelade såväl fotboll som handboll och innebandy med viss framgång. I högstadiet tog han dessutom i all hemlighet sånglektioner några år. Att ta sånglektioner var nämligen töntigt.
– Jag skulle bli hårdrocksstjärna och tänkte att då måste man kanske kunna sjunga. Men jag var helt talanglös, visade det sig. Sångpedagogen var helt knäckt. Och förutom att jag var obegåvad så var jag i målbrottet. Jag höll på i två år men fick aldrig sjunga några sånger. Jag kom helt enkelt aldrig längre än till att försöka hitta tonerna på skalan. Så det var bara att sluta. Ibland måste man inse sina begränsningar. Jag hade överskattat min förmåga. Sånglektionerna var bortkastad tid.

Det var gruppen Kizz som hade inspirerat i början. Pojkrummet var tapetserat med bilder på Gene Simmons, basisten med den otrevligt långa tungan och ur vars mun blod ofta sipprade på affischerna.
– Jag kunde inte sova om nätterna bara för att han stirrade på mig från väggarna. Allt medan blodet bara rann…

Någon hårdrocksstjärna blev han alltså inte. Frågan var då om han kunde gå i pappas fotspår och bli bonde? På gården hade från början funnits både kor, grisar och höns innan pappan väl bestämde sig för att satsa på biffkor.
– Livet på landet var nog intressant ett tag, säger Jon. Men inte särskilt länge. I tidiga tonåren insåg jag att jag faktiskt är livrädd för alla djur. Så att bli bonde och ta över efter pappa var heller inte att tänka på.

Jon växte upp och bestämde sig slutligen för en akademisk karriär. Först hägrade juristlinjen vilket hänger intimt samman med hans intresse för samhällsfrågor och utpräglade känsla för rättvisa.
– Jag är faktiskt lite småfascist, en sådan där som följer reglerna i tvättstugan till punkt och pricka. Man ska hålla sig till reglerna. Ska vi ha tvättstugan ihop så måste det fungera.

Jons känsla för ordning och reda går tack och lov väl ihop med Jeanettes natur.
– Hon är lite små fascist på andra områden, skrattar han. Tack vare henne är det ordning och reda hemma hos oss. Hon koncentrerar sig på hemmet medan jag koncentrerar mig på bostadsrättsföreningen. Vi kompletterar varandra.

Jon läste statsvetenskap vid Göteborgs universitet, insåg att han nog borde bli journalist och sökte sig därifrån vidare till Journalisthögskolan. Han fick sommarjobb som skrivande journalist på Nya Wermlands-Tidningen i Karlstad och kunde så småningom göra sin praktik på SVT Västnytt i Göteborg. Som nybakad journalist med multimediainriktning hamnade han 2004 på SVT Värmlandsnytt i Karlstad.

– Jag föreslog själv att jag skulle bli programledare och de gick till min förvåning med på det. Det var aldrig tal om att man skulle testas eller så. Vi kan väl köra på ett tag, så får vi se, sa chefen. Jag var helt usel om sanningen ska fram. Jag var skräckslagen, likblek och rädd. Det var knappt att jag fick luft. Men de var väldigt toleranta och jag blev snart varm i kläderna. Om man tycker att jag är okej i dag så kan man ta det som ett bevis på att man faktiskt inte behöver vara så bra från början. Det finns hopp!

Det var på Värmlandsnytt han träffade sin Jeanette. Hon är från Huddinge utanför Stockholm och arbetade på Värmlandsnytt som reporter.
– Det var kärlek på kontor, skrattar Jon som föll för Jeanette för att hon är snygg men framför allt för att hon är smart.
– Hon utmanar mig! Jag utvecklas genom att vara med henne. Vi är en ganska bra match faktiskt.

Sommaren 2009 följdes de åt till Stockholm. Hon ville tillbaka till sina rötter och han ville ha mer att bita i på jobbet.
– Jeanette hade redan en lägenhet här. Den hade varit uthyrd under hennes tid i Karlstad. Så du förstår ju vilket kap hon var!

 
Jeanette blev politisk reporter på Rapport och Jon blev alltså nyhetsankare på Aktuellt.
– Det började med att vi fick sommarjobb. Sedan blev vi helt enkelt bara kvar.
Jon trivs med jobbet på Aktuellt och gläder sig åt att han då och då även får göra Agenda. Någon gång i framtiden skulle han gärna sadla om till grävande journalist på exempelvis Uppdrag Granskning.
– Men Janne Josefssons driv vete sjutton om jag har.

Om grävdrömmen slår in en dag står ännu skrivet i stjärnorna. Nu är det först och främst lille Henry och allt som rör honom som gäller. Det är amning, blöjbyten, vagga och vyssa mest hela dagarna.
– Jeanette och jag har tidigare rest ganska mycket. Nu slår vi av på takten och satsar på familjen. Vi köpte i somras en sommarstuga tillsammans med Jeanettes syskon som deras farfar byggde för länge sedan. Den ligger mitt i skogen vid en liten sjö utanför Norrtälje. Det är fantastiskt att åka ut dit om fredagskvällarna och bara koppla bort storstadsstressen. Men det är mycket praktiskt som måste göras där också. Jag kan ingenting om någonting så jag känner mig lite hjälplös. Som tur är har jag en svåger som kan allt om allting så det ska nog ordna sig.

Jon berättar att huset har TV men att den endast i nödfall knäpps på. Såväl Jon som Jeanette uppdaterar sig om nyhetsflödet på webben om söndagskvällarna när de kommit hem igen.
– Det är ju så i vårt jobb. Vi måste hålla oss ajour med vad som händer. Man kollar webben på kvällarna, ser Nyheterna i tv om morgnarna och lyssnar på Ekot i duschen. Flödet är så stort att man automatiskt går upp i varv. Då är det, som sagt, skönt att kunna åka ut till sommarstugan och koppla av om helgerna. Hade jag vetat hur avstressande det är så hade jag skaffat ett sommarställe för länge sedan. Nu ser vi fram mot att tillbringa somrarna där de närmaste åren.
Monica Antonsson