Regina Lund, 37, sitter uppflugen bland stora kuddar i
soffan på Café Blå på Söder redan när vi kommer. Smakfullt välsminkad och med
glitter runt ögonen vill hon ta bilderna först och pratstunden efteråt. Då vill
hon koppla av med Farzaneh Darbahanis goda soppa och en varm smörgås utan att
behöva tänka på om hon slickar i sig det knallröda läppstiftet eller inte.
Hon var politiskt verksam i Iran och hade säkert avrättats, om hon inte hade kommit hit 1977.
Numera driver hon Café Blå, serverar mat och
smörgåsar till sina gäster och spår i Caffe Latte. Den som vill bli spådd ska
tänka intensivt på en speciell fråga, medan Farzaneh häller kaffet i vispad
mjölk. Sedan lägger hon pannan i djupa veck och svarar.
– Din skiva kommer att bli en stor succé, säger hon. Men här
i Sverige slår den först sedan den har slagit igenom utomlands.
Det är med anledning av Reginas nya skiva ”Everybody´s Darling” som vi ses i det hon kallar sitt andra vardagsrum. Här på Café Blå har Regina nämligen ofta dragit sig tillbaka för att skriva i lugn och ro. Tidigare har det varit stört omöjligt att få en intervju med Regina. Nu är hon grammofonbolagsdirektör och beroende av media. Det var enda chansen att få göra en skiva efter eget huvud.
– Jag vill ha makt över mitt liv och mitt skapande, säger hon. Ibland måste man sätta klackarna i backen, vara tydlig och visa vem det är som bestämmer. Om jag vill att Farzaneh ska vara med och sjunga en av låtarna på plattan så blir det så. Hon har ställt upp på mig i vått och torrt - till och med ekonomiskt.
Regina är nöjd med resultatet. Stolt och glad. Konstnärligt
vet hon precis vad hon vill. Det är också därför som hon har sagt tack och adjö
till såväl film som teater. Det är enbart poesi och sång som gäller nu. Lite
vågat, skulle man kunna tycka.
– Det är kanske superdumt, säger hon. Jag kanske är uteliggare redan i morgon. Men jag har vänner som har lovat kasta åt mig en och annan almosa om jag plötsligt skulle ligga där i rännstenen.
- Men det är klart,
att om rätt roll skulle komma, så ställer jag upp. Folk får ha lite civilkurage
och mod och knacka på min dörr. Jag kan tänka mig att jobba igen med nästan alla regissörer.
Regina gör ingen hemlighet av, att ekonomin är i gungning. Det är dyrt att på eget bolag ge ut grammofonskivor.
– Det vill till att plattan säljer så att jag kan försörja
min son. Jag är en jävla bra mamma. Wiggo är det absolut bästa som har hänt
mig. Det är honom jag lever för. Hans kärlek räddar mitt liv. Han är det
absolut viktigaste. Först kommer han. Sedan kommer ingenting och ingenting och
ingenting. Sedan kommer plattan.
Regina berättar hur hon försöker skydda lille Wiggo Love
Linblå, som hon har tillsammans med musikproducenten Jan ”Lounge” Lindberg,
från medias granskande ögon. Han har emellertid sina egna åsikter om saken. När
Regina sjöng i Nyhetsmorgon sist var han riktigt besviken. Du sa ju inte mitt
namn en enda gång, mamma. Kärleken pratar hon inte om. Leif Sundin, som
har producerat den nya plattan och som är omskriven överallt som hennes nye
man, verkar definitivt inte vara aktuell som livskamrat. Dessutom ser Farzaneh
i Caffe Latten att en ny kärlek är på gång.
– Sedan snart sex år finns det bara en man i mitt hjärta,
säger Regina bestämt. Det är Wiggo. Det är han och jag som gäller. Några fler
barn finns inte inplanerade. Men finns det ett litet barn som vill komma ner till
mig så kommer det i sinom tid.
Reginas texter på nya skivan är till stora delar
självbiografiska. Eller djupt personliga och universella som hon själv helt
fegt uttrycker saken. Hon värnar sin integritet samtidigt som hon blottar hela
sitt inre och hoppas att lyssnaren ska känna igen sig själv i stället för att
se henne. Det är dömt att misslyckas. Regina får finna sig i att hennes
historia avslöjas. Hon har blivit övergiven av någon som valde alkohol framför
kärlek och hon har blivit utsatt för misshandel. ”Du slog mig regnbågsfärgad
stum”, sjunger hon på plattan. Några detaljer avslöjar hon inte men det behövs
ju inte heller.
– Jag har varit med om en hel del, konstaterar hon. Det har
tagit mig sju år att uttrycka det i musik. Hon har en diktsamling på gång
också. ”Förlåt, nej.jag menar.aj”, heter den. Men än så länge har inget förlag
slagit till.
Regina föddes i Vasa, Finland, den 17 juli 1967. Det var så fullt på BB just den dagen att personalen i all hast fick dra fram en bastubänk för att bädda åt mor och barn.
– Jag föddes rakt in i Tolvskillingsoperan, säger hon. Mamma
Sonja var dansare och skådespelare i uppsättningen på Svenska teatern i Vasa
och pappa Christian var regissör. Själv fick hon sova och ammas i logen.
– Pappa var norra Europas yngste teaterchef när han fick
det jobbet. Han gifte sig med mamma som just hade skilt sig från skådespelaren
Lars Lind och hade min halvbror Macke med i boet. Vi bodde i ett kollektiv men
efter bara några år skildes mina föräldrar. Macke följde med mamma som gifte om
sig med regissören Håkan Wennberg. Pappa flyttade till Luleå där han blev
teaterchef och så småningom gifte om sig med sångaren Emile Fords förra fru.
Hon hade mina halvsystrar Becky och Sandy med sig i boet. Så småningom fick hon
och pappa sonen Johannes tillsammans.
Regina konstaterar att hennes familjeband är lite trassliga.
Själv placerades hon tre år gammal hos farföräldrarna Brita och Wiggo Lund och
deras cockerspaniel i Gävle. Familjen är påtagligt akademisk. Farfar är
advokat. Farbror Gunnar, som då kallades generalen, talar sju språk flytande
och farbror Johan är forskare och professor i Lund. Dessutom finns två fastrar
som har gift sig med varsin amerikan och bosatt sig i USA. Familjen präglas
dessutom av sitt rättspatos.
– Det har vi fått i arv efter farfar, säger Regina. Som
försvarsadvokat var han ständigt redo att ställa upp för den lilla människan.
Själv har hon också en tendens att ta hand om alla, säger
hon. Framför allt sina män. Farzanehs dotter kallar henne till och med för Röda
Korset. Hon kan inte låta bli att reagera över orättvisor.
– Jag är väldigt upprörd över den svenska vapenindustrin och
vad den ställer till med. Min morfar Kalle Karlsson, som jag aldrig har
träffat, arbetade för militären och sprängdes till döds ute vid Fjäderholmarna.
Jag undrar vad han hade tyckt om världen av i dag. Man kan protestera på olika
sätt genom att gå upp i vikt, raka av sig håret eller sminka bort sin sorg.
Det är inte bara kvinnor i burkor som blir misshandlade. Små söta flickor i
bikini kan också åka på stryk.
Regina började studera vid juristlinjen men hoppade av till
förmån för teatern. Teaterblodet formligen bubblade i henne.
- Jag hade ett fantastiskt liv hos farmor och farfar men präglades av en dubbel längtan till den mer spännande världen hos mamma och pappa. Som barn pendlade jag mellan deras olika världar. Jag spelade in film med mamma när jag var fyra och gick på teaterskola i Gävle när jag var sex. Några år senare sjöng jag i brorsans rockband. Vi kunde alla Nationalteaterns texter.
Elva år gammal sjöng hon kampsånger med sin mamma i Tältprojektet.”Vi vill ha bröd; vi vill ha potatis; vi vill ha varm mat, när vi arbetar”.
Hennes uppväxt var
färgglad med många kontraster. Det gjorde henne självständig. Hon gick tidigt
sina egna vägar och tog ansvar för sig själv. Med nya plattan är hon tillbaka i
kampsångerna, vilket hon själv betecknar som att hon rör sig genom 18 olika
universum.
– Det är viktigt att gå in i ett sånt här projekt på liv och
död. För ett år sedan bestämde jag mig, att nu får det vara slut på
kompromisser. Basta! Det har varit en lång resa. Men det var det värt. Jag
gjorde något konstruktivt av det destruktiva. Annars hade jag inte kunnat få ur
mig det här, säger hon och viftar med skivans omdiskuterade booklet, där
konstnären Johan Wattberg har målat henne under rubriken ”Raw power”.
Originalen har under stort rabalder ställts ut på Galleri Gummessons varpå
kvällstidningarna skrev att hon visade sig utan en tråd på kroppen.
– Det värsta är att farmor och farfar har blivit så ledsna. Deras lilla flicka beskrivs plötsligt som ett sexualmonster! Det hade aldrig hänt om jag hade varit en man. Stellan Skarsgård har varit naken på film oftare än jag har varit naken privat.
Hon känner sig förnedrad och misshandlad efter att ha hängts på löpsedlar i mer än tio år.
– Folk tycker att jag får skylla mig själv, så jag gömmer
mig bakom en sköld av pansar. Det är många som vill åt det jag har. Men nu får
det vara nog. De kränkt mig nog.
Hon går sönder lite mer för varje dag, säger hon. Samtidigt
intalar hon sig att det ska bli bättre. Alla stora konstnärer har varit
missförstådda under sin levnad. Kanske måste hon dö eller gå i landsflykt för
att folk ska förstå.
– Jag drömmer om total konstnärlig frihet utan kompromisser.
Jag tar livet och skapandet på allvar. För det behövs ekonomisk frihet och en
stor publik som köper mina plattor. Jag kan inte visa min sårbarhet. Gör jag
det, så överlever jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar