Birgitta Dahl

 

Birgitta Dahl och Enn Kock
Foto: Kurt Pettersson

Hemmets Veckotidning nr 36, 2009

När pappa slängde ut mamma 

då började min kvinnokamp

Väl dold bakom en hög häck av blommande rosenbuskar har Birgitta Dahl och Enn Kokk sitt sommarparadis. Den stora skärgårdstomten i hjärtat av Öregrund är helt omgiven av doftande rosor. Det enda som syns utåt gatan är gaveln på det faluröda huset med sina vita knutar. Och så brevlådan förstås med deras namn på. Men den sattes upp först för sju år sedan när Birgitta gick i pension som förste talman i Sveriges Riksdag. 

– Vi brukar flytta ut vid påsk med krukväxter, post och tidningar, säger Birgitta när Hemmets Veckotidning får hälsa på mitt i den blommande sommaren.

– Vi blir kvar till början av oktober. Många vet förstås att vi bor här i Öregrund. Men om främlingar frågar efter adressen brukar folk visa dem åt fel håll.

Inga bilar står parkerade i anslutning till fastigheten. Varken Birgitta eller Enn har körkort. De åker kommunalt till och från lägenheten i Uppsala och har årskort hos Uppsala Länstrafik. 

En stenlagd gång löper mellan täta perennrabatter fram till huset som ursprungligen var två små stugor. I den ena, som har sina rötter i 1890-talet, bodde fiskaren Jansson med sin familj. Den andra var förr en undantagsstuga med rum och vedspis.

– Vi kom hit 1969 när jag väntade vårt första gemensamma barn, säger Birgitta. Jag satt i riksdagen då och var väldigt utarbetad. Min dotter Anna var åtta år gammal och vi sökte efter en plats där jag skulle kunna dra mig undan den sommaren, innan Kerstin kom till världen.

En av Enns arbetskamrater var son till fiskaren Jansson. Han och hans tre syskon hade ärvt stugan efter modern 1936 men aldrig kunnat enas om hur den skulle skötas. 1969 hade den alltså stått tom i 33 år.   

– Vi åkte hit för och pulsade omkring i snö upp till midjan, säger Birgitta. Vi tyckte om vad vi såg och slog till, trots att fastigheten var både omodern och förfallen.

Det visade sig när snön hade smält att tomten var övervuxen av brännässlor. Bakom huset fanns en sophög med allt från bläckburkar till gammalt trasigt porslin. Men där fanns även fin matjord som kom väl till pass.

– Vi rustade och målade huset så gott vi kunde och behöll den gamla stilen. När sommaren kom flyttade vi in. Det var som att vi hade fått en hemvist på jorden. Vi är ju båda uppväxta på landet. Enn är från Estland. Hans familj flydde till Finland 1944 och sedan vidare i öppen båt till Sverige. Det var väldigt dramatiskt.

Birgittas erfarenhet av trädgårdsskötsel inskränkte sig då till de balkonger hon dittills hade haft. Mamma Anna-Brita var emellertid lanthushållslärare och kunde bistå med goda råd.

– Vi har rustat trädgården efterhand. Enn har anlagt fruktträdgården och jag har kärrat jord, komposterat och förvandlat varje tillgänglig skreva till små trädgårdsland.

Birgitta tar oss med på en rundtur bland sibirisk vallmo, akleja och riddarsporrar. Den ovanliga trädgården visar sig bestå av många rum med spännande odlingar. Särskilt stolt är hon över kryddlanden där hon odlar allt från rosmarin och koriander till citronmeliss, vinterkyndel och kungsmynta. Hon skördar efterhand, finklipper i små askar och fryser in. 

– Jag kryddar mitt brännvin själv förstås, säger hon. Oftast med svarta vinbär, rölleka och johannesört. Det bjuder jag på till sillen i midsommartid och till kräftorna i augusti.  

Birgitta tillbringar flera timmar varje dag i trädgården. Hon klipper bort sånt som blommat ut, gallrar och rensar i rabatterna. 

– Ibland sitter jag ute i trädgården och bara njuter av dofterna, säger Birgitta som också gärna sitter utomhus och broderar.

- Det är väldigt rogivande, tycker jag.

När barnen var små var livet på landet hur omodernt som helst. Det fanns bara kallvatten i kranen. Birgitta värmde varmvatten på vedspisen och tvättade för hand. Hon berättar också att fiskaren Janssons köksskåp var hopsnickrade av sockerlådor och att torrdasset stod nere vid grinden.

– Efter 20 år tyckte vi att det var dags att modernisera. Husen byggdes ihop och fick dessutom en tillbyggnad. Vi lät installera elektrisk spis, dusch och tvättmaskin. Våra barn fick egna rum och varsin dörr att stänga om sig.

Köket är inrett i den ursprungliga fiskarstugan från 1890-talet. Det är numera moderniserat men vedspisen står kvar. Ingen vettig människa kastar ut en vedspis med kåpa, säger Enn.
Foto: Kurt Pettersson

I ena dotterns rum står numera datorn. Vid den arbetar Enn och Birgitta varje dag. De hanterar sin e-korrespondens och Enn har dessutom en blogg på vilken ha varje dag skriver små essäer.

Birgittas föräldrar var frisinnade folkpartister och nykterhetsivrare. Hon är äldst av fyra syskon. Pappans arbete gjorde att familjen ofta tvingades flytta. Birgitta fick vanligen byta skola varje år vilket inte var så bra. Först 1947 kom de till Vallentuna där de köpte ett hus och blev kvar lite längre. 

– Jag började sy mina kläder när jag var tolv, säger Birgitta. Mamma lärde mig. Det var ju alltid ont om pengar. De räckte ju inte långt om man skulle köpa färdigt.

Birgitta tog studenten 1956 och flyttade hemifrån för att studera historia i Uppsala. Året därpå var hon gift. Det hindrade henne inte från att engagera sig politiskt. Hon ordnade protestmöten mot ryssarnas intåg i Ungern och tog hand om flyktingar från Budapest. Hon tilltalades av tanken på solidaritet och människors lika värde, gick ur statskyrkan och blev socialdemokrat. Föräldrarnas skilsmässa 1961 var ett trauma som lade grunden för hennes envisa kamp för jämställdhet mellan könen.

– Pappa kastade ut mamma och sa att han aldrig mer ville se henne. Det fick mig att verkligen slåss för jämställdheten. Jag såg ju vilket pris mamma och andra kvinnor i hennes situation fick betala. Hon hade ingen egen ekonomi och levde med föreställningen att hon nu måste sitta längst ner vid bordet när det var kalas. Hon var ingenting värd längre. 

Birgitta var 23 år gammal, nybliven mamma och fullständigt rasande över den tidens kvinnosyn.

- Jag bestämde mig helt enkelt för att den skulle bort!

I växthuset växer vindruvor, tomater och paprika. 
Om våren driver hon upp plantor här.

- Redan i maj har jag min första skörd av rädisor.

Birgittas äktenskap slutade med skilsmässa efter några år. Hon träffade Enn på ett politiskt möte i Uppsala och tycke uppstod. I dag har de varit ett par i över 41 år.

– Vi är egentligen ganska olika men har väldigt mycket gemensamt.

Dottern Anna är numera pastor i Svenska Missionskyrkan och landstingspolitiker på heltid. Hon är också mor till Sara, 17, Amanda, 15 och Ella, 13. Kerstin är kommunikatör och arkivarie på IOGT-NTO:s kansli. Hon har barnen Klara, 6, och Viggo, 4. Sonen Matti är barnpsykolog och musiker.

– De har alla många härliga sommarminnen härifrån, säger Birgitta.

Birgitta skrev historia när dottern Kerstin kom till världen i september 1969 och fick följa med sin mamma till riksdagen. På den tiden tillät försäkringssystemet ingen barnledighet för riksdagsledamöter att få. Hon var tvungen att börja arbeta igen två veckor efter förlossningen.

– Det var ingen demonstration, försäkrar hon. Det var rena nöden. Och det var väldigt svårt att hitta en avskild plats att amma på. Vi hade ju inga arbetsrum. Vi hade bara varsitt skåp i kapprummet. Och i de flesta gemensamma utrymmen rökte folk.

Riksdagens medelålders, konservativa herrar kände sig besvärade av den unga mamman och visade ingen som helst respekt för hennes behov av avskildhet. 

– Jag blev närmast ovänligt behandlad, säger Birgitta. Det var otroligt besvärligt. När vår son Matti föddes i februari 1973 tillhörde även riksdagsledamöter den allmänna försäkringen och kunde ta föräldraledigt. Det är tur att det går framåt.

Birgitta har ett starkt rättspatos och har ofta stått på barrikaderna för det hon tror på. Hon visar samma civilkurage vare sig det gäller jämställdhet, barns rättigheter, Sydafrikafrågan, Vietnam, miljöfrågorna eller kärnkraften. För det har hon fått mycket beröm men också trädgårdsmöblerna sönderslagna. Hon har blivit kallad förbannade kommunistiska hora och fått använda kondomer med posten. Priset för den politiska karriären har med andra ord varit högt många gånger. Periodvis har hon måst leva med beväpnade livvakter omkring sig.

Som på 70-talet när hon var med och drev igenom förbudet mot barnaga och kravet på att våldtäkt inom äktenskapet skulle betraktas som just våldtäkt. 

– Jag mötte ett väldigt starkt motstånd. Ändå handlade det bara om grundläggande mänskliga rättigheter. I den offentliga debatten i Sveriges Riksdag stod folk och sa, att det var en fin gammal svensk sed att slå sitt barn och våldta sin hustru.

Men Birgitta gav sig inte. Hon kämpade och vann. Idag är det svårt att tro att barnaga och våldtäkt inte alltid har varit förbjudet. 

– Den förändring som skett av såväl mäns som kvinnors levnadsvillkor är faktiskt fullständigt revolutionerande. Det är ett mirakel som jag faktiskt är stolt över. Det är inte många länder som har lyckats så bra. Den verklighet som de flesta av världens kvinnor lever i är fasansfull.

Som det jämställda par de är lagar Birgitta och Enn varannan dag. Och den som inte lagade maten diskar. Hon väljer ofta svenskt medan han lagar estnisk och ibland kaukasisk mat vilket uppskattas av hela tjocka släkten. 

– Vi samlar hela familjen en gång om året, säger Birgitta. Då träffas vi syskon med resepektive, barn och barnbarn. Numera är vi närmare 50 personer så det får ske utomhus om somrarna. Vi turas om så vart fjärde år är vi här hos oss i Öregrund.

Birgitta har fortfarande en lång rad hedersuppdrag som tar det mesta av hennes tid. Det största är kanhända ordförandeskapet för Unicef Sverige. Om några år tänker hon dra sig tillbaka för att skriva memoarer. 

– Jag blir ju faktiskt äldre och äldre, konstaterar hon. Och ska man skriva memoarer måste man kunna koncentrera sig på det. Men jag ska varken vända ut och in på mig själv eller ta ut hämnd på andra. Jag har fått vara med om väldigt många spännande saker, så jag har mycket att berätta. 

Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Interiören är överallt målad i blått och vitt precis som makarnas lägenhet i Uppsala.

Det tillbyggda rummet går som ett skepp ut i trädgården. Den broderade duken på bordet är ett arv efter mamma Anna-Brita.

Södra Roslagen

6 juli 1988

Energiministerns rötter i Vallentuna

(VALLENTUNA) När Birgitta Dahl för en tid sedan besökte Vallentuna, var det inte bara landets miljö- och energiminister som kom på visit. Besöket var ett av många. Birgitta Dahl har nämligen en del av sina rötter i Vallentuna. 

Här har hon växt upp och här har hon både mamma Anna-Brita och syskonen Karin, Gunnar och Ragnar att hälsa på.

- När Birgitta kommer flyttar jag ur mitt rum och bäddar i husets bästa säng. Rummet har fönster mot trädgården och det finns varken bilar eller klockor som kan störa. Birgitta brukar säga att hon blir som en ny människa när ho får sova en hel natt. Ofta blir det ju inte mer än några timmar, säger Anna-Brita, 81, med en mors alla omsorger.

- Birgitta har så mycket att göra. Så är det med regering och sånt, säger Anna-Brita som mest oroar sig över vad som kan hända dottern på resorna runt om i världen.

Orolig

Jag är så rädd för de otäcka kapningarna och bombningarna; att det skulle hända något när hon reser omkring i all världens hörn.

Anna-Brita har, som hushållslärarinna, lärt generationer Vallentuna barn att laga mat. Det är därför hon går under smeknamnet ”Mums”. Många ungar har hon varit med om att fostra vid sidan av sina egna. För att inte tala om alla hennes insatser inom scoutrörelsen och första-maj-blommekommittén och IOGT och det lokala folkpartiet och midsommarfirandet och pensionärsföreningen och…

- nu har vi barn enats om att mamma inte får hålla på längre med majblommeförsäljningen, säger smått oroligt Birgitta och hennes syster Karin Dahl-Strandin, som anslutit sig till sällskapet. Döttrarnas omsorg om Anna-Brita lyser lika klart som försommarsolen.

Stor familj

- Vi är så snälla mot varandra i familjen och minst en gång om året samlas vi allihop, ofta på Birgittas sommarställe, berättar Anna-Brita. Det betyder en försvarligt mängd familjemedlemmar när också bröderna Gunnar och Ragnar, samtliga med familjer, ansluter sig. Mina tolv barnbarn småtvistar då om Anna-Brita är farmor eller mormor. Den gyllene medelvägen råder dock i familjen och Anna-Brita kallas följaktligen marmor.

Familjen Dahl kom till Vallentuna 1947 då fadern och maken hade fått en attraktiv tjänst i Stockholm. De fyra barnen fann sig snabbt till rätta och för äldsta dottern Birgitta blev det skolgång för legendariska Edith Lindström i dåvarande Centralskolan nuvarande Hjälmstaskolan.

- Jag gick femte klass här i Vallentuna. Sedan var det ju dags för realskolan i stan, säger Birgitta.

- Vi köpte en villa av författaren Jan Fridegård. Birgitta fick till och med ärva skolbänken efter hans dotter, berättar Anna-Brita.

- När jag växte upp här var Vallentuna annorlunda. Då fanns bara Hjälmstaskolan med 20 barn i varje klass och en klass per årskurs, säger Birgitta Dahl.

- När vi hade hembygdskunskap räckte det inte med att läsa böcker. I stället fick vi krypa omkring och mäta upp skolgården eller cykla och titta på runstenar och andra historiska minnesmärken. Ut i naturen skulle vi, för att lära oss hur växter ser ut och vad de heter.

Det var ett bra sätt att som barn lära om de olika sammanhangen. Att allt hör ihop, att kartlägga och ta reda på orsaker, vad de får för konsekvenser och vilka åtgärder som kan vidtas, gäller det mesta här i livet, från små sammanhang till stora.

- Det är viktigt att lära sig hur hembygden ser ut. Att lära känna samspelet mellan kultur och natur. Det är miljö i vidare bemärkelse. Nästa del är miljövård, säger Birgitta och berättar hur hon och Anna-Brita brukade städa upp i naturen kring valborg.

Roslagsbanan

Roslagsbanan på vilken energiministern tillbringat många timmars restid ger Birgitta dess beskärda del av stöd och beskydd.

- Vi måste självklart satsa på miljövänlig kollektivtrafik. Det är på tiden att ansvariga politiker bestämmer sig för en rejäl satsning på Roslagsbanan. Spårbunden trafik är särskilt viktig i trakter där miljöproblem är så koncentrerade som här, sa Birgitta Dahl.

- Birgitta har i alla år varit väldigt duktig, både praktiskt och teoretiskt. Hennes lilla ”a” i sång var väl sämsta betyget, säger Anna-Brita.

- Hon har en oerhört god hälsa. Hon cyklar, åker skidor och äter mycket grönsaker. Förr simmade hon 1000 meter varje morgon. Som flicka deltog hon i skolmästerskapen i både skidor, orientering och skridskor. Föremålet för all denna beundran skruvar på sig och vill helst tala om annat.

- När jag var barn fick vi utslag i ansiktet för att vattnet i Vallentunasjön var infekterat. De släppte ju ut hela centralortens avlopp direkt i sjön, minns Birgitta i en diskussion om miljöföroreningarnas orsaker och effekter.

Åren har gått och långt borta tycks nu Birgitta Dahls ”vita skola” som hade torrdass med sex hål och bastu i källaren. Där var det bad varannan lördag under distriktssköterskans besiktning.

De många blåsippsbackarna är på utdöende allt eftersom dungarna bebyggs. De återstående backsippskolonierna vårdas ömt i sin kamp mot exploatörernas idéer om en allt tätare bebyggelse. Men än en tid kan de numera fridlysta blommorna glädja vallentunaborna.

Långa promenader

- Mest minns jag mina långa promenader i naturen. Jag vandrade, åkte skidor, samlade herbarium och deltog i IOGT-logen. Om sommarloven arbetade hon i Gustavssons affär, i Vallentuna varuhus och Andreassons lanthandel, en syssla som roade henne. Och om vintrarna åkte hon skidor i isbelagda lergropar, minns hon.

Efter studenten flyttade Birgitta Dahl 1956 hemifrån och blev så småningom kommunalpolitiker i Uppsala innan hon gjorde sig känd för hela världen som Sveriges miljö- och energiminister. Men det är ju en helt annan historia.

Monica Antonsson

Södra Roslagen

11 maj 1988

Minister vill ha kvar Kårstalinjen

 (förstasidan)

(VALLENTUNA) – Det är mycket viktigt att satsa på spårbunden järnvägstrafik i den här regionen.

Det slaget för Roslagsbanan slog energiminister Birgitta Dahl vid ett besök på Hammarbackens skola i Vallentuna förra veckan.

- Kommun länsstyrelse och SLJ måste så snart som möjligt enas om ökade resurser för att få ordning på problemet Roslagsbanan.

Birgitta Dahl menade också att en spårbunden trafik gynnar vår miljö.

- Vi måste satsa på en övergång till järnvägen till en så stor utsträckning som möjligt, påpekade Birgitta Dahl.

Birgitta Dahl menade vidare att frågan om spårbunden trafik är speciellt viktig i den här regionen eftersom miljöproblemen här är så koncentrerade.

Miljövecka i Vallentuna lockade energiministern

Birgitta Dahl
Foto: Monica Antonsson

 (VALLENTUNA) 

- Det är mycket mycket viktigt att satsa på spårbunden järnvägstrafik i den här regionen. Därför måste kommunen, länsstyrelse och SLJ så snart som möjligt enas om ökade resurser för att få ordning på problemet Roslagsbanan. Problemen blir bara värre för vart år som går.

Det sa miljö- och energiminister Birgitta Dahl (s) när hon på onsdagen besökte skolbarnen och deras miljövecka i Hammarbacksskolan i Vallentuna, angående storstadsregionens svåra avgasutsläppsproblem.

- Vi måste alla bli medvetna om miljöproblemen och ta vårt ansvar. Ni barn och ungdomar är mycket mer förståndiga än vi vuxna. Ni vet att vi måste stoppa utsläppen från industrier, avlopp och jordbruk. Vi måste satsa på återvinning och bojkotta exempelvis aluminiumburkar för läsk.

Det var en mycket engagerad Birgitta Dahl som tidigt på onsdagsmorgonen anlände till aulan i Hammarbacksskolan. Hon kom inte i limousin eller ens i taxi. I stället kom hon gåendes med mamma Anna-Brita vid armen.

I aulan satt skolans alla nior och väntade på den celebra gästen. I en vecka hade de jobbat för fullt med allehanda miljöfrågor och var vid det här laget ganska välinformerade om de problem världen lider av. Birgitta Dahls besök var resultatet av att en ambitiös lärare som dristat sig till att skriva ett brev till ministern. Skolans temapaket innehöll miljöfrågorna under rubriker som kartläggning, orsaker, konsekvenser och åtgärder, något som tilltalade Birgitta Dahl.

Inte hopplöst

- Det är fint att ni inte bara har talat om hotet mot vår miljö utan också om vad vi kan göra åt det. Situationen är inte hopplös och det är inte för sent för åtgärder. Därför är det särskilt viktigt att skolorna jobbar med dessa problem, sa Birgitta Dahl.

- Här i Sverige har vi trots allt mycket oförstörd miljö. Det är ovanligt i Europa som till största delen är täckt av en hinna med smutsiga avgaser. Dessutom har vi allemansrätten som tillåter oss att vistas i naturen utan att äga den. Det är alldeles unikt och mycket fint. Men allemansrätten innebär att det är både vår rätt och vår skyldighet att vårda naturen.

- De värsta hoten mot miljön är dels vårt slöseri med naturresurser och råvaror, dels de smygande katastrofer vi har att vänta efter långsam förgiftning av olika utsläpp och dels risken för stora dramatiska olyckor som kan drabba oss när som helst, sa Birgitta Dahl och nämnde kärnkraftsolyckan i Tjernobyl för några år sedan.

Kärnkraftsolycka

- De risker vi talar om är verkliga och inga hypoteser. En liknande kärnkraftsolycka kommer förmodligen att inträffa inom en tioårsperiod. Har vi tur blir det inga alls men hr vi otur blir det flera än en, sa hon allvarligt.

Så berättade miljö- och energiministern om den långa raden av åtgärder som varje dag vidtas för att förbättra miljösituationen i landet och världen. Bara i år har 400 bekämpningsmedel förbjudits i hushållen och ständigt införs allt hårdare restriktioner mot industri och jordbruk.

- Det är först när det blir förbud som industrin bjuder till och får fram ny teknik. Vi har lärt oss att billig teknik. Vi har lärt oss att ”billig” teknik är dyr teknik.

Så släpptes eleverna lösa för en frågestund med ministern och självklart kom kärnkraftsproblemen att dominera.

- Varför måste vi vänta många år med avvecklingen här vi kan göra det genast, undrade någon.

- Varför ska vi satsa massor av pengar på att få fram alternativa tekniker när vi i stället kan lägga pengarna på att göra kärnkraften ofarlig, undrade en annan.

Avveckla förnuftigt

Birgitta Dahl
Foto: Monica Antonsson

- Vi måste avveckla på ett förnuftigt sätt så att vi inte skapar nya problem med metoder som är ännu farligare. Olja, kol och vindkraft räcker inte som alternativ. I stället blir det fråga om energier som bränsleceller, vätgas och annat, trodde hon.

- Det är viktigt att snabbt stoppa den pågående miljöförstörelsen med alla dess utsläpp av kväve, klor och dioxin till exempel. Kommunerna måste förbättra sin avloppsrening. Dessutom måste jordbrukens läckage av gödningsmedel och bekämpningsmedel hejdas, sa Birgitta Dahl som menade att dessutom skulle allt vad freoner heter vara borta före 1994.

Så följde några timmars rundvandring mellan de olika klassrummen i Hammarbacksskolan. Elever fick visa vad de ägnat sig åt under miljöveckan. Henrik Jonsson i 9A fick på energiministerns fråga förklara det här med kärnkraft. Thomas Hedvall 9B berättade om vindkraften och visade på sin egenhändigt byggda prototyp.

Angarnssjöängen

- Be era kommunalpolitiker komma hit för att berätta vad de gör för miljön, föreslog Birgitta Dahl när några ungdomar framförde oroliga funderingar om föroreningen vid Angarnssjöängen.

- Ni kan också fråga personalen på miljö- och hälsoskyddskontoret. De är skyldiga att hålla efter sina soptippar. Gör de inte det kan en högre instans ge dem bakläxa, berättade Birgitta Dahl.

Miljövänligt icke-klorerat papper, läsk i flaskor i stället för i aluminiumburk, mjölkkartonger av oblekt papper, återvinning av papper och glas och inlämnade av batterier och läkemedel var några av de råd Birgitta Dahl hade att ge Hammarbacksskolans barn.

Kollektivtrafik

- Vi måste satsa på kollektivtrafiken, helst spårbunden trafik. Dessutom ska vi tvinga fram en bättre teknisk utveckling inom bilindustrin, sa Birgitta Dahl. Vi måste satsa på en övergång till järnväg i så stor utsträckning som möjligt.

- Frågan är särskilt viktig i den här regionen där miljöproblemen är koncentrerade. De olika instanserna måste komma överens om snabba åtgärder för att lösa problemet Roslagsbanan. Busstrafik är inte utan problem.

- Detta är en mycket, mycket viktig fråga, påpekade Birgitta Dahl.

Jessika Eriksson och Hanna Wallerman i 9E fick s om skolans minireportrar ställa de politiska frågorna till Birgitta Dahl.

- Vi har ju så många förbud om allt möjligt, varför kan vi då inte få lite fler förbud mot miljöförstöring, undrade de.

- Undan för undan blir förbuden flera. Men främst måste alla enskilda personer ta sitt ansvar, sa Birgitta Dahl. Fråga i affärerna efter miljövänliga produkter och sluta köpa exempelvis läsk på burk.

Monica Antonsson     

BIRGITTA DAHLS HELIGA VREDE

– SVT PLAY

Möt Birgitta Dahl i ett porträtt av Henrik von Sydow.

Med sina skarpa åsikter, korta kjolar och som första ammande kvinna i Sveriges riksdag retade hon gallfeber på den gamla tidens män. Under sina 33 år i riksdagen var Birgitta Dahl med och drev igenom flera av de jämställdhetsreformer som vi idag tar för givna: daghem åt alla, allmän föräldraförsäkring, förbud mot barnaga och förbud mot våldtäkt inom äktenskapet

Dokumentären utgick tyvärr 11/8 2023. Hoppas den kommer tillbaka!

Hör ett reportage om dokumentären i SR 2021. Du hittar den här

Aftonbladet: Helig vrede drev fram jämställdhetspolitiken

Uppsala Nya Tidning: Jag vill stanna längre i berättelsen om Birgitta Dahl 

Expressen: Jag har betalat ett högt pris

Ernst Kirchsteiger

Allas Veckotidning

Nr 32, 2005

Ernst Kirchsteiger renoverar Örebros rykte

Blås inte förbi en oslipad diamant!

Så mycket mer än Svampen. Årets Örebroare tycker att hans älskade hemstad sedan tjugo år är missförstådd. Och visst har Närkeslättens pärla massor att erbjuda - Sommartorpets Ernst visar stolt upp sina mysigaste smultronställen.

Ernst Kirchsteiger är en sann ambassadör för sin stad. Den som ber honom berätta om Örebro får finna sig i att lyssna länge. Det är emellertid ett rent nöje, trots att han egentligen har sina rötter i värmländska Degerfors. Den ena kärleken förtar nämligen inte den andra.

– Ulla och jag har försökt att flytta härifrån flera gånger men alltid kommit tillbaka. Varje gång har vi förvånat konstaterat, att det är här vi ska bo.

Ernst ser Örebro som en missförstådd stad. Folk förknippar den med Svampen, men staden är så mycket mer, säger han. 

– Örebro är i själva verket en oslipad diamant med många fina värden. Här är inte alls så gnälligt och träligt, som folk säger. Det är för övrigt en stämpel som jag ska ägna mitt liv åt att tvätta bort.

Det är sannerligen stora ord. Undra på att Ernst härförleden utsågs till Årets Örebroare.

– Juryn dök upp i TV-huset en morgon med blommor och champagne. Det var första gången jag drack champagne till frukost! Vilken upplevelse. Jag var skön i knäna hela dagen.

Om Ernst och hans Ulla verkligen har försökt lämna Örebro, så är det troligen ganska länge sedan. När Ernst var kock på Grythyttans Gästgivaregård, brukade han passera Örebro och varje gång titta lite extra på det vitrappade 1700-tals hus på Närkeslätten, där familjen numera bor. Då trodde han att huset var en släktgård som aldrig skulle bli till salu, men plötsligt en dag stod det tomt.
– Vi svängde upp på gårdsplanen och en vecka senare var drömhuset vårt, säger Ernst. Det är snart 20 år sedan nu.

Ernst blev småningom inredare på Ikea, innan han sadlade om och blev TV-stjärna med program som ”Sommartorpet” och ”Nya rum”. Barfota klev han rakt in i folkhemmet med sina spännande idéer om inredning, färg och form.

– Det händer att folk ber mig inreda deras hem. Javisst, men ni får bjuda mig på två, tre middagar och låna mig ert fotoalbum först, säger jag. Jag måste ju lära dem för att kunna skapa en inredning de kan trivas med. Det är ju inte mig själv jag ska förverkiga i deras hem. 

Sval och skön
Intresset för inredning är det största för Ernst. Rollen som TV-stjärna kommer i andra hand. För Örebro är han emellertid en levande reklampelare.

– Staden är precis lagom stor, där den ligger grön och lummig med Vasaborgen i sin mitt på den lilla ön omsluten av vatten. Vatten är viktigt för miljön vare sig det är en liten vattentunna i trädgården en å, en sjö eller ett hav. Vatten ger ett slags rörelse och drar blickarna till sig. Ljudet av vatten är inte heller så dumt. Svartån, som rinner genom Örebro, ger stadskärnan en speciell ton av sval och skön sommarstad.

Örebro slott är ett självklart smultronställe för Ernst. Här satt drottning Blanka en gång för länge sedan och sjöng sin Rida, rida ranka för lillprinsen.
– Det var på 1300-talet, säger Ernst. Sedan dess har slottet byggts om och byggts om och byggts om.

I dag är slottet säte för såväl landshövdingen som karolinska läroverket. Där finns dessutom turistbyrån, ett museum och en restaurang med festvåning för större kalas.

– De har guidade turer om somrarna. Och förstås spökvandringar för barn. Jag höll vårtalet där för 15 000 personer för några år sedan. Det var publikrekord, sa de. Då pratade jag om våren och alla måsten som kommer med sommaren. Man ska akta sig för att dricka för mycket. Man ska njuta och banta, åka hit och dit och äta ute och fara iväg på semester, träffa den och den och bygga en veranda. Det är ju inte klokt! Man måste ta det lugnt, stanna upp och ta nya andetag. Sommaren får inte bli liggande som en tunn solkräm på ytan. Den måste få tränga djupt ända in i själen. Tänk så mycket en skogspromenad kan tillföra av ökad livskvalitet. Där står ju alla de goda svamparna och bara väntar på att bli plockade. Och se alla trädstammar som vanligen är grå och bruna mot den gröna mossan. Den här dagen kanske solen står så, att stammarna ser violetta eller rent av guldskimrande ut, medan stenarna som brukar vara grå har blivit ljusblå. I vissa lägen, vid en viss årstid kan till och med Örebro slott bli alldeles knallorange i solen. Det är fantastiskt vackert. 

Ernst målar med ord och han gör det medvetet. Inredning, säger han, är en förförelseakt.

– Om man inte kan väcka den sensitiva sidan hos folk, är det svårt att prata inredning.

Kloka örebroare
Men det gäller förstås att även fylla på med inspiration. Stallbacken är en favoritplats, där tankar får flöda fritt och nya kreativa idéer kan skapas. Kvarteret består av en klunga äldre hus med fasader av stora, faluröda timmerstockar.

– Stallbacken räddades med ett gallskrik, säger Ernst. Det skulle just rivas, när några kloka örebroare insåg vad som höll på att hända och lyckades stoppa alltihop. Dessförinnan hade väl ingen direkt tänkt på, vad det var för slags hus. Fasaderna var konstiga, rappade och dåliga. När det knackades bort, kom de vackra timmerstockarna fram och Örebro fick sina kulturhus. Här på uteserveringen fikar man om somrarna. Numera finns dessutom ett antal roliga butiker som har gett Stallbacken en ny dimension.

Stadsparken med Hjalmar Bergmans Wadköping står förstås också på listan över Ernsts favoritplatser i Örebro. Parken är omtalad för sitt utsökta trädgårdsmästeri och har såväl växthus som restaurang och café. Här finns dessutom både lekpark och scen för artistuppträdanden.
– Jag är ofta där, säger Ernst. Speciellt när det är barbeque-kvällar. Stadsparken är en mötesplats, där man kan köpa allt från roliga pelargoner till doftande kryddor. Folk gifter sig där till och med.

Ernst är trädgårdsintresserad. Hemma på gården har han såväl kryddträdgård som fruktträdgård och blommande rabatter. Inspiration hämtar han på Karlslunds herrgård mindre än tio minuter från city.
– Jag vandrar ofta omkring i den stora kryddträdgården på Karlslund. Just nu restaurerar de trädgården från 1819. Det finns tydliga ritningar bevarade över alla kålsorter och prydnadsväxter som växte där då.

Huvudbyggnaden på Karlslunds herrgård är numera en restaurang med festvåning. Övervåningen är ett museum. På gården finns dessutom såväl butiker som verksamma konstnärer och hantverkare.
– Vid Mickelmäss i september är det marknad på gårdsplanen. I november är det dags för Eldfesten som är en väldigt suggestiv tillställning med brinnande eldskulpturer i Svartån.

  

Bad som lockar
I skarp kontrast till det vackra Karlslund står Gustavsviks Äventyrsbad. Ernst ser det som ett smultronställe för att det tidigare kallades Norra Europas Riviera. Själv har han aldrig ens doppat tårna i bassängerna. Det har däremot såväl Ulla som sönerna Sebastian och Ludvig.

– Jag har alltid skrattat år det där med Norra Europas Riviera, säger Ernst. För mig är Riviera något helt annat. Badet lockar emellertid väldigt mycket folk till Örebro. Det är lätt att förstå varför. Här kan barnen verkligen komma loss bland djungeltunnlarna.   

Kilsbergen utanför stan bjuder på en annan sorts äventyr. Här kan den som så vill både kasta yxa och åka efter hundspann. I området ska det dessutom vara gott om varg.

– Jag har visserligen aldrig sett någon varg, men jägarna klagar och säger att älgkalvarna går åt. Själv är jag mer besvärad av grävlingar och vildsvin. De är stora ilskna djur som bara ångar på.

När Ernst blir sommarledig tar han familjen en sväng till Österlen. Sedan bär det av hemåt igen. Det är Örebro som gäller i alla väder. Ernst håller sig helst hemma på gården där han bara ett stenkast bort kan ta ett sommardopp i sjön med det passande namnet Lången.

– Jag åker gärna in till city och besöker någon av de många härliga uteserveringarna där, säger han. Vill man vara mer aktiv finns Kilsbergen och en rad små bergssjöar med klart vatten som man kan bada i. Och så har vi Hjälmaren förstås, om man vill segla. I framtiden hoppas jag, att fler bilister ska välja att åka in till Örebro och inte bara blåsa förbi ute på motorvägen. Vår stad är en bra stad mellan Stockholm och Göteborg, känns det som.
Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Kajsa Ernst

Allas Veckotidning
Nr 16, 2005

Skilsmässan drabbade guldbaggevinnaren Kajsa Ernst hårt.

Jag har förlåtit och gått vidare

Barndomsidyllen gick i kras när hon var elva. 

Men är man som Kajsa en obotlig optimist måste livet gå vidare.
När hon fann teatern visste hon att hon hittat hem. 

Tack vare den har hon nu också fått en ny sambo...

Reslig och snygg står Kajsa Ernst, 42, på trappan till Söderhallarna och pratar i mobiltelefonen. Så här privat påminner hon inte alls om sin sönderstressade rollfigur Eivor i filmen Masjävlar. Och de är verkligen olika, säger hon. Från början hade hon till och med hoppats en helt annan roll. 

Men manusförfattaren och regissören Maria Blom stod på sig. Hon hade sett Kajsa på scenen och visste hur hon ville ha sin Eivor. Kajsa gav med sig, övade in ett slags dalmål och trängde djupare in i karaktären. 

Resultatet lät inte vänta på sig. Kajsas rolltolkning har gett såväl utbrändhet som kvinnor som inte kan sätta gränser ett ansikte. Det är guldbaggen hemma i bokhyllan det bästa beviset på. 

– Det känns fantastiskt, säger Kajsa. Jag bestämde mig för att ge teatern en chans fram till 40 och nu tycker jag, att jag har lyckats. 

Barndomsidyll
Kajsa har sina rötter i Hälsingborg, dit hon kom med föräldrar och storebror, när hon bara var en tvärhand hög. Helger och skollov tillbringade hon hos farmor och farfar i byn Åsa utanför Göteborg. Att en faster och hennes tre barn bodde i huset intill gjorde inte saken sämre.

– Åsa var en barndomsidyll vars grusvägar hade gräs i mitten. Där fanns smultron på strån, varma barfotadagar, hästar och kor, vatten och klippor.

Hemma i Hälsingborg dansade Kajsa klassisk balett från det att hon var sex. Danslärarinnan var elak och sträng och hade för vana att trycka ner sina elever i spagat, säger hon. Nils Poppe och Fred Astaire var Kajsas idoler. Hon satt som klistrad framför TV:n, så fort de visades i rutan. Ginger Rogers böljande chiffongklänningar satte fart på hennes drömmar. Så småningom tog emellertid hästintresset över, varpå hon ryktade hästar och oljade in trensar med samma entusiasm som hon lärde sig namnen på hästars alla kroppsdelar.

Sanningen viktigast
– Jag engagerar mig, tar plats och har ledaregenskaper. Samtidigt är jag en obotlig optimist som tror på det goda, tills motsatsen är bevisad. Det har jag fått ångra några gånger i livet, men av erfarenheter lär man sig alltid något. 

Kajsa var elva år gammal, när föräldrarna gick skilda vägar. Pappan flyttade vidare först till Åsa och sedan till Göteborg. Han träffade en ny kvinna och mamman träffade en ny man. I mitten stod Kajsa som önskade, att allt skulle vara som förut. Det gick dåligt i skolan. Hon blev både rastlös och orolig.

– Föräldrar bör tala sanning för sina barn, så att de känner, att de får vara med och är viktiga. Många ljuger i tron att de skyddar sina barn. Det blir alltid fel. Barn vet. De slutar aldrig tro på det perfekta och hoppas alltid på ett lyckligt slut. Plötsligt fick jag ta bussen till Åsa alldeles själv. Och det är klart, att avståndet gjorde sitt till, när pappa och jag gled ifrån varandra. Vi har talat ut om det senare, så jag har förlåtit och gått vidare. 

Kajsa ville bli resebyråtjänsteman som sin mamma och gick kontorslinjen på gymnasiet. Sjutton år blev hon balettflicka vid Nöjesteatern som skulle sätta upp musikalen Can Can.

– Jag kände genast, att jag hade kommit hem. Vi övade ett helt år för att få spela fem föreställningar. Men det gjorde ingenting. Teater handlar om att beröra och att bli berörd och när det sker, är det som om själva livet får plats. Jag kände mig speciell och utvald. Ett år senare fick jag min första teaterroll. Det var då jag bestämde mig för, att ge teatern en chans. Hade jag inte lyckats före 40, så skulle det finnas gott om tid att sadla om.

Kajsa blev kvar vid Nöjesteatern i åtta år och försörjde sig samtidigt som bokningsassistent, butiksbiträde, servitris och vårdbiträde inom åldringsvården. Allt för att få spela teater. Ingenstans var hon så lycklig som på scenen. Ingenstans mådde hon så bra. 

Fullständig lycka
– Jag gick en kompletterande utbildning vid Scenskolan i Malmö 1987 och fick därefter tämligen omgående ett ettårskontrakt inom barnteatern vid Hälsingborgs stadsteater. Jag fick riktigt nypa mig i armen för att förstå, att det var sant. Det var fantastiskt att se sitt namn i neon på taket ovanför entrén. Ett år senare fick jag en fast tjänst. Det kändes som en gåva. Jag har aldrig tagit någonting för givet. 

Sommaren 1987 fick Kajsas hoppa in för en kollega i baletten på Fredriksdalsteatern med Nils Poppe. Några år senare gav han henne en roll i komedin ”Två män om en änka” med Berit Carlberg. Kajsas lycka var fullständig. 

– Att få jobba med Nils Poppe var en stor lärdom. Detsamma gällde skådespelaren Egon Larsson som regisserade Nöjesteatern. Det var han som lärde mig steppa. 

Under sina tio år på Hälsingborgs stadsteater fick Kajsa pröva på allt från barnteater och komedi till drama och musikal. Till sist var det som om hon redan hade gjort allt och måste få pröva på något nytt.  

– Jag har aldrig jobbat för att få lön, säger hon. All institutionsteater är ju extremt dåligt betalt. Lusten är min drivfjäder och då måste man ibland gå vidare för att kunna utvecklas.

En sminkör på teatern ville bli av med en liten etta vid Zinkensdamm i Stockholm. Kajsa tog den osedd. En tid senare for hon med sitt flyttlass till Stockholm för att pröva lyckan som frilans.

– Jag kom till en fantastisk liten lya fyra trappor upp utan hiss men med utsikt mot såväl Reimers holme som Långholmen. Där bodde jag omodernt i tre år, då jag varje morgon tvingades gå ner i källaren för att duscha. Grannarna träffade jag oftast i trappan iklädda morgonrock. Nu är lägenheten renoverad och försedd med badrum. Där bor jag med min guldbagge. Det är han som är min sambo, skrattar hon.

Efterlängtat erkännande

Om kärleken säger Kajsa, att hon ständigt har radarn på.
– Hoppet är ju det sista som överger människan, raljerar hon. Förr drogs jag till fel sorts män, så jag har fått några törnar i livet. Det blir lätt så, när man förväntar sig trygghet genom andra. I dag vet jag, att jag måste fylla mina tomrum själv. Så jag längtar efter en människa med eget liv och egen trygghet. Annars kan nog inte relationen fungera.    

Sedan dess har Kajsa gjort TV-serier som ”Graven” och ”Medicinmannen” och filmer som ”Tomten är far till alla barnen”, ”Miffo” ”Beck – hämndens pris” och som sagt ”Masjävlar”. 

– Från början tyckte jag faktiskt illa om Eivor. Hon är en obehaglig, snål och elak kvinna som styr och ställer och aldrig lyssnar på andra. Så småningom kunde jag förstå varför. Hon vill bli sedd och älskad som alla andra, men är drabbad av ett självpåtaget martyrskap som står i vägen för hennes lycka. Hon kan verkligen inte sätta gränser.

När filmen i november förra året var klippt och klar var Kajsa en av dem som fick en förhandstitt på Filmhuset.
– Jag blev så engagerad i historien, att jag grät när Eivor dog. Med förvåning kunde jag se resultatet av Marias envishet i karaktärerna. Vi skådespelare kämpade emot och ifrågasatte både det ena och det andra, men hon visste vad hon gjorde, så alla karaktärer en historia att berätta. Eivor ignorerade alla känningar av sitt dåliga hjärta och satte hela tiden sig själv i andra rummet. Till sist körde hon över sig själv, så nog var hon utbränd alltid.

När Kajsa fick veta, att hon var nominerad till en guldbagge för bästa kvinnliga biroll, ringde hon designern Lars Wallin och bad att få låna en passande festklänning. Han sa ja och hon valde en röd chiffongklänning med urringad rygg och galakänsla.
– Ska det vara fint, så ska det vara riktigt fint, säger Kajsa som dagen efter lämnade tillbaka klänningen i en plastkasse.

– Filmgalan var fantastisk! Bara att bli nominerad var ett sådant erkännande från branschen, att jag inte hade behövt få någon guldbagge. Men visst blev jag överlycklig, när jag väl fick den. Nu kan jag bara hoppas, att jag får fortsätta jobba som skådespelare. Det är det enda jag behöver för att må bra och vara lycklig. Allt annat är faktiskt bonus.
Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Katarina Ewerlöf

 Allas Veckotidning

Nr 35 eller 36, 2005 

(går inte att se på klippet)

TV-aktuella Katarina Ewerlöf växter upp i överklassmiljö

Jag passade aldrig in på snobbiga Östermalm

I serien "Kommissionen" kan vi se Katarina Ewerlöf som politiker i ett terrordrabbat Sverige. 

Inspiration fanns på nära håll - både farmor och farfar satt i regeringen. Men själv valde hon att lämna de fina salongerna för att plöja åkrar...

Stämningen är närmast uppsluppen i ”sminket” på SVT-Drama i Stockholms frihamn. Katarina Ewerlöf, 45, springer omkring med blött hår och en gummimössa med hål i på huvudet. Genom hålen har sminkösen dragit ut hårtestar som ska färgas. Det är sånt som också måste göras en torsdagskväll som denna, när teamet kring ”Kommissionen” ska nattfilma ute på stan.

Rollen som före detta justitieminister Lena Lagerfelt är specialskriven för Katarina. Hennes rollfigur har just flyttat hem efter flera års FN-uppdrag utomlands, när ett terrordåd inträffar som jämnar såväl riksdagshuset som halva Gamla stan med marken. Stadsministern (Loa Falkman) tillsätter en kommission med Lena Lagerfelt i spetsen och utser politikern Grete Ancker (Chatarina Larsson) till hennes högra hand. Chatarina sitter också i sminket den här kvällen. Så fort de är klara, ska en taxi ta dem till inspelningsplatsen.

– Det har varit en jättespännande inspelning, säger Katarina. Vi har haft temadagar med polisen, räddningstjänsten och marinen. Jag har fått lära mig, hur man fattar politiska beslut och vad som krävs, för att de ska vara demokratiska. Det är det fantastiska med vårt yrke! Man får öppna dörrar som annars hade förblivit stängda. Åh, om farmor hade sett mig nu, har jag tänkt ibland. Hon var politiskt engagerad, så det har varit roligt för mig att få spela politiker. Tidigare har jag mest bara gjort neurotiker och högspänningsledningar.

Inspelningarna har pågått sedan i maj och nu är det november. För ensemblen är Kommissionen i det närmaste slut. Om bara några dagar är inspelningen över. Tittarna måste vänta ett helt år, innan serien om tolv avsnitt börjar sändas.

– Det är lite trist att skiljas åt, säger Katarina. Vi har varit ett så bra gäng som skrattat hjärtligt åt varandra och oss själva. Jag får nog snarast slussas tillbaka ut i samhället nu.

Annan verklighet
Katarina är en varm och generös person som skrattar ofta och öppenhjärtligt. Speciellt när hon berättar om det snobbiga Östermalm, där hon växte upp men aldrig riktigt passade in. Hennes mamma var designer och pappan advokat, men ingen av dem var särskilt märkvärdig, så de passade nog inte in de heller.    

– Det var en konstig miljö. Där fanns så många fasader med så mycket trasigt bakom. Sånt man kände till eller bara kunde ana. Att värna sin fasad var närmast upphöjt till konst bland Östermalmsborna. Hemma hos en av mina kompisar fick man inte ens gå på de äkta mattorna. Hos en annan, fick man inte gå i strumplästen. Det kunde bli fuktfläckar på parketten, sa föräldrarna. 

På Vår Teater mötte den då tolvåriga Katarina en helt annan verklighet. En kompis tog henne dit och hon kände sig hemma direkt. 

– Där fick man utforska både sig själv och andra. Man fick vara både elak, ful och dum utan att det gjorde något. Jag var plötsligt del av en rörelse som jag levde för hela veckan, tills det blev måndag och jag fick gå dit igen.

Katarina drömde om att bli veterinär eller en slags djurens Florence Nightingale. Hon släpade hem katter och hundar men framför allt gnagare. När hon tog tåget till Karlskrona för att vara hos mormor och morfar på sommarlovet, kunde hon släpa med sig åtta marsvin, två dansmöss, en kanin och en hamster. Det hörde emellertid barndomen till och några år senare blev hon elev på ekonomiska linjen vid det då ultrakonservativa Frans Schartaus gymnasium. Där hade tiden stått tämligen stilla sedan 40-talet, så kvinnosynen var som den var.

– Det pratades mycket om Lill-Pröjsarn som hade gått där. Man skulle helst vara kille och spela ishockey för att duga. Jag kunde inte riktigt kvala in där med min teater. Ibland gick jag hem till farmor på frukostrasten för att få stöd. Både hon och farfar satt i riksdagen för högerpartiet då. Det pratades mycket politik hemma hos oss. Farmor hade till och med varit ordförande för Fredrika Bremerförbundet på 50-talet. Hon blev väldigt trött av det jag berättade. Speciellt som hon lärde mig mycket om livet ur hennes kvinnoperspektiv. ”Hur stod ni ut på den tiden, när ni blev tystade och inte tagna på allvar”, undrade jag. Åh, så mycket bråte som hon och andra kvinnor av hennes generation fick släpa framför sig! Hon hade nog varit besviken i dag, om hon hade levat. Vi har ju inte ens lika lön för lika arbete. Det går väldigt långsamt alltsammans.

Katarina teg och led och ibland kändes det som om skolan skulle kväva henne. 

– Jag fick totalpanik, när det blev dags att prya och jag befarade, att de skulle placera mig på en bank. Jag gick till Dramaten och frågade, om jag kunde få prya där. Studierektorn blev inte särskilt förtjust. Han tog mitt papper från Dramaten med en grimas och höll det ifrån sig längst ut i kanten med två fingrar som om pappret hade luktat illa. ”Ewerlöf”, sa han och släppte pappret, så att jag tvingades fånga det i luften. ”Det blir väl mest bara trams det här.”

La på luren
Men Katarina var lycklig. Under några intensiva veckor satt hon som en fluga på Dramatens väggar och insöp atmosfären.
– Det var där mina drömmar tog form långt från bokföring och räknemaskiner.

Som nybakad student skrev Katarina in sig vid Stockholms universitet och pluggade teater, litteratur, film och konstvetenskap. Samtidigt gick hon en förberedande teaterutbildning och staterade vid TV. 

– Jag har räfsat alla åkrar i ”God natt jord” av Keve Hjelm. Han var en fantastisk teaterman. Trots att han var så upptagen, klev han ombord på bussen med oss statister och förklarade vad som skulle hända under inspelningsdagen. Bara att som 16-åring få andas den luft som omgav honom var fantastiskt. Senare blev han ju min rektor. 

Katarina kom in på Teaterhögskolan på tredje försöket 1985, vilket var en bragd då bara 12 av 800 togs in. Samma dag som juryn meddelade resultatet, ringde Katarina till telefonsvararen som rabblade namnen på de lyckliga tolv.

– Jag hann bara höra orden: ”Och de intagna är…” Sedan lade jag på luren. Jag stod inte ut med att höra tolv andra namn än mitt. Så jag rusade till skolan, där anslaget satt. Hjärtat nästan stannade, när jag såg, att mitt namn fanns med på listan. Jag var väldigt, väldigt lycklig.

Skilsmässobarn
De kommande fyra åren bestod av lektioner för storheter som Gunilla Nyroos, Helge Skoog och Susanne Osten. Som nykläckt skådespelare kom Katarina därefter till Dramaten, där hon blev kvar i tre år.
– Sedan blev jag frilans. Jag var mogen för det då, fast samtidigt lite skrajsen. Det är trots allt 80 % arbetslöshet för kvinnor i vårt yrke här i Stockholm. Men med en god dos fatalism ska det nog gå det bra, tänkte jag. Man får helt enkelt låta bli att oroa sig och försöka stå ut med, att telefonen kanske inte ringer varje dag.

Det var under åren på scenskolan som Katarina mötte kärleken i form av Nils af Uhr, 48. Han gick på Konstfack då och de hade gemensamma vänner.

– Nils är möbelkonservator med egen ateljé, säger hon. Han tar sig an antika möbler och gamla klenoder på ett konsthantverksmässigt seriöst och exklusivt sätt. Det spelar just ingen roll om det är en pinnstol från 1710 eller en byrå signerad George Haupt. Han var kunglig hovsnickare hos Gustav III och stod för ett överlägset hantverk.

Katarina är tydligt initierad. Fattas bara annat. Hon och Nils har varit sambos i 23 år vid det här laget. Katarina är kanske mest förvånad själv. Som skilsmässobarn kunde hon knappast ana, att just hon skulle finna en livslång kärlek.

– Mina föräldrar hade varit gifta på varsitt håll, när de träffades, så jag har en underbar halvbror på vardera sidan men däremot inga helsyskon. Så småningom skilde sig mamma och pappa igen och för de flesta av mina kamrater var det ungefär likadant. Därför är jag fortfarande lite chockad över att Nils och jag fortfarande håller ihop. Men är man kär, så är man! Vi har en stark kärlek som grund för vårt förhållande. Sedan gäller det att inte ta varandra för givet. Man måste vara ödmjuk i sin relation.

Katarina och Nils bor på Söder. Sommarvistet har de emellertid på en ö i Karlskronas skärgård sedan några år. Katarina längtade helt enkelt tillbaka till Blekinge, där hon tillbringade sin barndoms somrar.

– Jag åker dit så ofta jag kan och har dessutom blivit heltokig i blommor, säger hon och antyder med ett skratt, att det förmodligen är ett ålderstecken.

– Vi har mest klippor på tomten, så jag häller jord alla skrevor. Där trycker jag ner frön av alla slag och blir väldigt förvånad, när det sedan börjar blomma.

Mystiska saker
Katarinas hår är färgat och hon har dessutom blivit sminkad i en hast. Hon försvinner in i ett rum med en silverglittrande stjärna på dörren och ut kommer justitieminister Lena Lagerfelt en stund senare. Hon är iförd en brun kappa med ett skärp knutet runt midjan och bär en axelremsväska. Från en annan stjärnloge kommer samtidigt Chatarina Larsson som politikern Grete Ancker i en snygg svart kappa. Efter ett hastigt farväl springer de tillsammans till den väntande taxin. I natt ska mystiska saker utspela sig på en kaj strax bortom Slussen. Vad är ännu så länge en väl bevarad hemlighet. Det får vi TV-tittare inte veta förrän nästa höst.
Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Allas Veckotidning

Nr 7, 2007

Katarina och Helena delade allt under skoltiden

Vi var främmande fåglar bland överklassbarnen

Varken Helena eller Katarina kände sig hemma i den fina privatskolan.

När de dessutom upptäckte att båda älskade marsvin blev de vänner för livet. 

Men deras första möte höll på att ta en ände med förskräckelse...

Deras första möte är oförglömligt. Deckardrottningen Helena von Zweigbergk skrattar så hon kiknar vid minnet. Bästa kompisen, skådespelerskan Katarina Ewerlöf, fnissar lite förläget och säger att hon för sin del nog har glömt alltihop - mer än att det måste ha varit i första klass, att Helena hade långt, vackert hår och att hon var "otroligt avundsjuk" på just det.

- Du tog tag i mitt hår och jämförde vem som hade längst. Sedan räckte du ut tungan och lipade åt mig, innan du svängde på klacken och trippade bort till din bänk.

Katarina faller in i Helenas skratt och konstaterar att hon aldrig lyckades vinna den kampen.

- Jag fick alltid tuggummi i mitt hår! Det slutade alltid med att jag blev tvungen att klippa mig. Det var mitt öde! Jag kan inte förstå, hur tuggummit kunde hamna där. Jag ville ju hela tiden ha lika långt och fint hår som du. Jag lyckades inte, förrän jag slutade med tuggummi, tror jag.

De har träffats för att prata barndomsminnen över en kopp kaffe med kanelbulle på populära konditori Vetekatten i Stockholm. Stämningen är uppsluppen och skratten, som sagt, många. De växte upp på det snobbiga Östermalm, som Katarina säger, och hamnade i samma privata flickskola – Alströmska skolan - avsedd för överklassbarn, trots att de inte kom från särskilt välbärgade hem.

- Det var en konstig miljö, säger Katarina. Det är en vacker stadsdel med stora grönområden inpå knutarna. Där finns en väldig frid men en sådan frid infinner sig även efter neutronbomben. Där var så stilla att där egentligen inte fanns något liv heller. Jag kunde faktiskt känna att den var rätt kvävande. Mamma Dordy var designer och pappa Gunnar advokat men ingen av dem var särskilt märkvärdig, så de passade nog inte in de heller. Detsamma gällde mina bröder Steve och Mikael.

Mammorna lärarinna
Helenas föräldrar var skilda, varför hon växte upp hos mamma Maud, lillasyster Charlotta och den fem år äldre halvsystern Tove. Pappan Jörgen gifte småningom om sig, varpå syskonen Amelie och Christina kom till världen.
- Mamma var lärarinna i skolan. Vi fick gå där gratis. Annars hade det aldrig gått.

Katarina på Karlavägen och Helena på Banérgatan blev bästisar redan i första klass efter den där första incidenten med håret. De kunde ty sig till varandra, när klasskompisarna kom till skolan i nya, trendiga kläder och pratade om senaste sportlovet i franska alperna.

- Det kändes konstigt att gå i en skola där i stort sett alla åkte till St Anton på sportlovet och man själv aldrig hade varit med om sånt. Namnen på alla de där skidorterna blev närmast magiska. Och vi var inte ens på samma planhalva. Samtidigt fick man inblick i en massa konstiga miljöer. Det var barn som var ensamma och mammor som var olyckliga. Vi hade kompisar som bodde i gigantiska åttarummare, där man inte fick gå på de äkta mattorna.

- Kommer du ihåg det. Man fick gå runt mattorna. Hos en annan fick man inte gå i strumplästen. Det kunde bli fuktfläckar på parketten, sa föräldrarna.

Katarina säger att hon till dags dato varken har lärt sig spela tennis, åka utför eller rida i ren protest.    

- Där fanns så många fasader med så mycket trasigt bakom, säger Katarina. Det var sådant man kände till eller bara kunde ana. Att värna sin fasad var närmast upphöjt till konst bland Östermalmsborna.

Räddade marsvin
Det var intresset för smådjur som band dem samman. De umgicks efter skolan, pratade framför allt om gnagare och besökte djuraffärer för att se, om de skötte sina djur ordentligt. Om inte så skulle flickorna rädda dem. Så fort de hade tillräckligt med pengar, köpte de marsvin, hamstrar, dansmöss och kaniner. 
- Helena fick inte ha sina gnagare hemma, så jag hade även hennes djur hemma hos mig. Mamma tyckte att det var helt i sin ordning. Hon är en väldig djurvän, så det var väl hon som mest tog hand om dem.

Helena berättar om hur de vid ett tillfälle, när de hade fått pengar för att gå på bio, i stället begav sig till djuraffären och köpte det halta marsvinet Lotta.

- Ja just det, säger Katarina. Vi skulle rädda henne från den elaka affären. Det är ingen som kommer att vilja ha henne annars, sa vi. Vi var helt enkelt hjältar!

- Vi hittade på en lång historia för att blidka Katarinas mamma. Om inte vi hade förbarmat oss över Lotta, så hade hon gått ett fruktansvärt öde till mötes.

Helena och Katarina skrattar gott och länge och konstaterar, att med det lät sig Katarinas mamma nöjas. Hon är begåvad med en stor portion empati och är lika sentimental själv, när det gäller djur.

- En dag för kanske 15 år sedan ringde mamma och berättade om en särskilt turbulent dag i hennes liv. Hon hade kommit cyklandes på väg hem, när hon plötsligt fick se en sjuk, stackars råtta mitt i körbanan. "Jag stannade och lyfte in den i buskaget", sa hon. "Men mamma! Du tog väl inte i den", sa jag. "De var ingen fara", sa hon. "Först hällde jag ut tomaterna och salladen och drog påsarna på händerna." "Men den kunde ha bitit dig!" "Nej då, den var så trött." Så hon bar in den i buskaget, bröt en stor bit av grevéosten och lade den bredvid. Det arvet har jag med mig hemifrån.

Såväl Helena som Katarina var begåvade med en stor portion fantasi. De drömde tillsammans och om kvällarna, när de lekte i Gustav Adolfsparken, hittade de på såväl dröm- som skräckscenarier om framtiden. På goda vänners vis fyller de i för varandra och turas om att berätta om samma sak.  

- Jag kunde berätta en fantastisk historia för Katarina i vilken hon var huvudpersonen. Sedan var det hennes tur att berätta om mig.

- Det kunde vara timslånga berättelser, så det gällde att vara påhittig. Grundstommen var att vi alltid blev väldigt framgångsrika. Vi skulle hela tiden bli veterinärer. Fast jag skulle alltid också bli skådespelerska och Helena en framgångsrik journalist.

- Och lite fotomodell! Det blev jag ju också även om det inte alls var så glamoröst som vi hade trott. Vi blev alltid väldigt lyckliga vare sig det gällde arbete eller kärlek.

- Vi ägnade många drömmar åt hur vi såg ut och det var också alltid väldigt lyckat. Över huvud taget tror jag att vi drömde oss bort ganska mycket. Men det fanns även onda versioner, när allt gick åt helvete.

- Jag kunde driva Katarina till tårar med mina berättelser. Det värsta var, att bli anklagad för djurplågeri. "Och så sa någon, att du hade slagit hunden och att alltihop var trickfilmat!" "Då skulle jag säga, att det inte var sant", bölade hon.

När Katarina for till mormor och morfar i Karlskrona på sommarlovet släpade hon med sig såväl sina egna som Helenas gnagare. Det kunde bli åtta marsvin, två dansmöss, en kanin och en hamster i olika burar. Det hände att Helena och Katarina blev ovänner, men det var mest småtjafs och aldrig särskilt allvarligt. 

Sminkade sig ihop
En tredje tjej hade emellertid långt gångna ambitioner att sära dem åt. Med godis och biljetter till evenemang försökte hon locka någon av dem till sig.
- Till sist hittade vi på, att vi hade blivit djurskötare till några lejonungar på Skansen och att vi därför måste hålla ihop. Då blev hon förstås ännu mer intresserad och ville följa med.

Katarina och Helena berättar om hur de sminkade sig, spelade Canasta och hade skrattorgier. De höll oftast till hemma hos Katarina, där det inte fanns några småsyskon och de fick vara i fred med djuren och fritt kunde sväva ut i en värld av fantasier.

- Vi höll taxen Lisa men även marsvinen i knäet och låtsades, att det var de som berättade historier. När de dog begravde vi dem i Gustav Adolfsparken. Om någon gräver ut där en dag kommer de att hitta en lång rad med skelett. Vi hade glasspinnar som kors.

Tillsammans lade de beslag på roliga timmen i skolan med ändlösa sketcher om agent 007 James Bond. Som om det inte varit nog gjorde de parodier på sina lärare och skrattade sig halvt fördärvade åt sina egna skämt.

- Vi var odrägliga på det viset, säger Helena. Vi frågade aldrig vad de andra tyckte. De fick helt enkelt bara stå ut.

Vänskapen håller
Efter grundskolan blev Helena elev vid Östra Real, en skola som i mångt och mycket präglades av samma överklassattityd som Alströmska skolan.
- Det var en rätt förskräcklig skola där, säger Helan som uppfattar sig själv som en särling de åren. Hon hade massor av kompisar i världen utanför men i skolan var hon rätt ensam.

Katarina blev elev vid det ultrakonservativa Frans Schartaus gymnasium, där flickor stod lågt i kurs och i synnerhet sådana som var intresserad av teater. När hon fick skriftligt löfte om att prya på Dramaten höll studierektorn pappret ifrån sig som om det hade luktat illa.  "Det blir väl mest bara trans det där", sa han.

I dag vet vi bättre. Katarina är en av våra mest framgångsrika skådespelerskor. Privat är hon gift med möbelkonservatorn Nils af Uhr och delar hans kärlek till sommarstället i en ö i Karlskronas skärgård. Några husdjur har hon inte. Helena blev journalist som sin pappa, framgångsrik som deckardrottning och programledare för Filmkrönikan. Hon är sambo med författaren Bo Olsson och lycklig mamma till sönerna John, 14, och Erik, 6, som Katarina förstås är gudmor till. Hemma hos Helena finns såväl akvariefiskar som katterna Greggan och Cissi.

Under gymnasieåren längtade båda bort från skolan. Den stora, spännande världen fanns utanför. Numera hinner de inte träffas så mycket men vänskapen består. Katarina läser Helenas böcker och ser henne på TV. Helena missar sällan eller aldrig Katarinas pjäser på stadsteatern och TV-serier.
- Vår vänskap har betytt oerhört mycket. Under ganska många år delade allt och var viktigast av alla för varandra. Vi kunde prata om allt. Nu kan det gå jättelångt mellan varven. Det är det tråkiga. Man jobbar ju jämt. Men vi finns där ändå för varandra. Det vet vi båda två. Det är bara att lyfta luren…
Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

Chatarina Larsson

Allas Veckotidning

Texten levererad 9/11 2004

Jag hittar inte klippet

Chatarina Larsson – Skådis - Kommissionen

Brödtext:

Hon har kallats doldis. Och det med viss rätt. Trots att Chatarina Larsson är en av våra mesta skådespelare, har hon ofta lyckats med konststycket att hålla sig undan media. Hon känns ändå bekant som om hon vore en i familjen. Det beror på TV förstås och serier som Skärgårdsdoktorn och S:t Mikael. Chatarina är emellertid en mycket trevlig bekantskap. Hon är hjärtlig och generös, när hon nu väljer att berätta. Pratstunden skulle kunna bli hur lång som helst. 

– Det var så mycket skriverier om oss, när jag var barn, att jag helt enkelt tröttnade på det, säger hon. Sedan har det bara blivit så här.

Chatarinas pappa var skådespelaren och regissören Egon Larsson (1914-89). Han var kanske mest känd som revystjärna med Åke Söderblom, sång- och dansman på Oscars och hos Karl Gerhard men även som musical artist och operettcharmör. Chatarinas mamma, Gunborg Glosimodt, var skådespelare även hon, så det är ingen överdrift, att Chatarina och hennes syskon växte upp i en teatermiljö som gav eko. Äpplena föll heller inte särskilt långt från päronträdet. Systern Gunilla Larsson blev skådespelare och brodern Lalle Larsson är musiker.

– Vi bodde på Bastugatan på Söder. Där var som på landet då, fast det var mitt i stan. Vår port stod alltid öppen och hunden släppte vi ut på egen hand. Vi barn skulle in vid teatern. Det var aldrig tal om annat. Och för mig var det dans som gällde. Jag dansade på operan och debuterade redan som sexåring i julspelet ”Lille Petters resa till månen”. 

Chatarina berättar, att hon blev ”utgallrad” från operan, när hon var 13 år. Då ansågs hennes begåvning inte räcka till. Det var grymt men klokt, säger hon. Själv hade hon aldrig kunnat sluta. 

– Dansen var helt enkelt mitt liv, säger Chatarina som blev elev vid Södra Elementärskolan vid Mosebacke torg. På fritiden dansade jazzdans vid balettakademin och drömde om att bli musicalstjärna som Liza Minelli. Efter skolan fick hon ett jobb på Statistiska Centralbyrån.

– Jag skulle leta reda på försvunnet folk i rullorna. Alla blev inte glada, när jag kom dem på spåren. Somliga blev så rädda, att jag tyckte synd om dem och lovade, att vi inte skulle höra av oss mer. Därefter slängde jag pappren. Som tur var, sa jag upp mig själv. Cheferna blev inte särskilt glada, när de upptäckte, vad jag hade gjort.

Chatarina blev elev vid Calle Flygares teaterskola och packade kassar på Metro för sin försörjning. Skolan hade emellertid inte mycket att tillföra för en som hade vuxit upp med teatern. 

– Framför allt spelade vi fåniga pjäser, tyckte jag.

Tjugo år gammal kom Chatarina in på Teaterhögskolan i Malmö. Året var 1967 och verksamheten präglades av tidens politiska motsättningar. Det var mest bara bråk som sög ur eleverna både kraft och energi, tyckte hon. Uppspelet ägde rum på Södra Teatern i Stockholm.

– Jag hade huvudrollen i en komedi om en kvinna som hade mördat sin man. Han låg på golvet inrullad i en matta, minns jag.

Efter Scenskolan blev Chatarina fast anställd på Stockholms Stadsteater. Den hade en väldig status, så det var precis dit hon ville.

– I det skedet var jag helt övertygad om, att jag skulle bli en stor stjärna och få de allra bästa huvudrollerna.

Genombrottet kom tämligen omgående i huvudrollen som Emelie i Per-Anders Fogelströms ”Minns du den stad”. Recensenterna jublade. Därefter blev rollerna mindre och mindre. Chatarina blev besviken och till sist insåg hon, att hon höll på att förändras som människa.

– Jag hade blivit en missnöjd och trist person som bara klagade. Jag kunde inte ens tycka om mig själv längre. Jag var helt enkelt tvungen att efter sex år säga upp mig.

Chatarina hade sett Skånska teatern gästspela i Stockholm och blivit imponerad. Hon satte sig därför i bilen och körde till Landskrona, där Skånska teatern tog emot henne med öppna armar.

– Det var en fri teater, så vi delade allt lika. Alla hade samma grundlön och därefter olika påslag beräknade på våra olika fasta kostnader. Vi tjejer hade till och med ob-tillägg! Det innebar, att våra lönekuvert innehöll olika mycket pengar, men när hyra och hemförsäkring var betalda, hade vi alla lika mycket pengar kvar. Stipendier vi fick gick till en gemensam pott som vi sedan delade på, så att alla kunde få semester.

Den norskfödde regissören, dramatikern och skalden Dag Norgård anslöt sig till Skånska teatern 1976. Han och Chatarina blev ett par och 1981 kom dottern Thora till världen.

– Hon jobbar just nu på dagis men söker sig till scenskolan. Dessutom arbetar hon som producent hos sin pappa då och då. Thora kommer säkert att satsa på film eller teater framöver.

1985 skrev Dag Norgård Chatarinas stora succémonolog ”Oda – satans kvinna” om den norska konstnärinnan Oda Krohg (1860-1935). Manuskriptet omfattade 110 sidor och Chatarina var ensam med fem musiker på scenen. Monologen tog hon med sig, när hon efter tio år lämnade Skånska Teatern och återvände till Stockholms Stadsteater. Oda gjorde succé på nytt och småningom skrevs en manlig motsvarighet för Sven Wollter, nämligen ”Christian – djävla karl” om Odas make, konstnären och författaren Christian Krohg (1852-1925).

– Vi spelade parallellt på Lilla scenen, säger Chatarina. Vi blev som en egen liten grupp där.

Chatarina och Dag gick skilda vägar 1990 efter 14 år tillsammans.

– Vi är fortfarande de bästa vänner. Han bor på Österlen, där han driver en fantastisk teater för barn som heter Sommarscen Österlen. 

I slutet av 80-talet började Chatarina undervisa på Teaterhögskolan, sedan några unga flickor hade bett henne om hjälp med några Strindbergscener. Hon blev fast och under fem, sex år var hon därför borta från scenen. Hon trivdes med att hjälpa unga skådespelare bli fria och trygga i sin roll och börja blomma. Till sist fick emellertid Thora nog.

– Hon var tolv år och sa, att jag borde återvända till scenen. Det gav mig en kick i rätt riktning. Några dagar senare stötte jag ihop med Susanne Osten utanför kulturhuset. Vi hade inte träffats sedan den legendariska ”Jösses Flickor” som hon skrev och jag spelade med i på 70-talet. Nu hade hon en ny pjäs på gång och efter några minuter var jag engagerad. Med ens var jag på banan igen. Och det var förstås jätteroligt. 

Sedan dess har karriären varit tämligen spikrak. Just nu är Chatarina aktuell i ”Kommissionen”, en politisk dramaserie i 12 delar om makt och demokrati som börjar med ett terrordåd som jämnar såväl riksdagshuset som halva Gamla stan med marken.

– Tusentals människor dör och myndigheterna står handfallna, säger Chatarina. Det är väldigt våldsamt i första avsnittet. Stadsministern (Loa Falkman) tillsätter en kommission som leds av Lena Lagerfelt (Katarina Ewerlöf) och där min rollfigur Grete Ancker ingår.

Fem månader har inspelningen pågått och nu är det över. Samarbetet har varit ovanligt gott och de inblandade kommer att sakna varandra. Chatarina har emellertid fullt upp med renoveringen av sin vita skånelänga med ljusblå dörrar utanför Tomelilla på Österlen.   

– Man kan se rakt ut genom dörrarna, fast de är stängda, säger hon. Så det finns risk, att jag får byta ut dem.

Huset är omkring hundra år gammalt. Hon hittade det för något år sedan på internet och slog till, för att hon helt enkelt blev så förtjust i det. Där ska hon tillbringa så mycket tid hon kan framöver.
– Jag bor fortfarande kvar på Söder men pendlar till Österlen. Nu gäller det för mig att få huset färdigt. De senaste månaderna har jag mest bara kunnat prata med hantverkarna i telefonen.
Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson 

 

Allas Veckotidning

Nr 49, 2005

Chatarina i "Kommissionen" hade inte råd att behålla sin lägenhet

Min rivningskåk blev stans glassigaste hus

Ibland krävs det mod att göra det rätta.

Det menar Chatarina Larsson som genom sin roll i tv-serien "Kommissionen" fått en tankeställare om hur det är att vara politiker.

Och vilka ödesdigra konsekvenser deras beslut kan få. 

Ett år efter inspelningen av Kommissionen har skådespelarna skingrats åt alla håll. Säkert gläds de alla åt att TV-serien om ett tänkt terrordåd som har sopat bort halva Stockholm får så höga tittarsiffror. 

Det beror kanske delvis på den senaste tidens katastrofer. Vem kunde ana för bara ett år sedan, den förödelse en tsunamivåg kan ställa till med? Eller en orkan vid namn Katrina i New Orleans. I Kommissionen dör människor helt i onödan, för att politiker och myndigheter står handfallna. Så har det dessvärre varit även i verkligheten.

– Det måste vara svårt att som politiker fatta beslut, när lagar och regler står i vägen, säger Chatarina Larsson vars rollfigur Grete Ancker spelar ett högt politiskt spel i Kommissionen.

– Det fordras oerhört mycket mod och civilkurage att fatta beslut på egen hand. Som i Italien efter tsunamin. Det var en enda person som såg till, att saker blev gjorda. Går det bra, så blir man hjälte. Går det inte bra, så blir man hängd. Efter Kommissionen har jag fått en annan förståelse för det. Vi har alldeles för mycket byråkrati, känns det som. Vi borde ha en slags krisberedskap, någon med ansvar för att sätta igång en räddningsaktion, om den behövs.

Chatarina har inte sett Kommissionen i färdigt skick, så hon följer den med spänt intresse.

– Jag har svårt att titta på mig själv med distans. Serien väcker dessutom minnen. Vi gjorde alla gjorde vårt bästa. Jag blir glad och stolt över mina kamrater som är så bra. Det är rent av en riktig lyckokänsla.

Svårare för kvinnor
Någon har jämfört Grete Ancker med verklighetens Margareta af Ugglas. Chatarina hade emellertid ingen förebild för sin figur. Detsamma gällde Katarina Ewerlöfs rollfigur Lena Lagerfelt. Förutom lägenhetsaffären fanns det ingenting i manus som minner om Laila Freivalds.

– Laila Freivalds problem blev synliga först efter tsunamin. Samtidigt tror jag att kvinnor har svårare att göra sig gällande i politiken än vad män har. Vi lever trots allt i ett manssamhälle och kvinnor gör karriär på männens villkor. Det verkar inte vara särskilt framgångsrikt.

Själv har Chatarina bara en enda gång engagerat sig politiskt. Det är elva år sedan nu. Kriget i Jugoslavien pågick som värst och i Sverige fanns flyktingfamiljer som skulle skickas tillbaka. 

– Jag började fundera på, vad jag kunde göra för dem. En väninna och jag började ringa in kända skådespelare, filmare och regissörer till en manifestation på Mynttorget i Gamla stan. Samtidigt fick vi tid för ett besök hos dåvarande statsminister Ingvar Carlsson. Det blev väldigt uppmärksammat och flyktingarna fick en tidsfrist på åtminstone ett halvår.

Chatarina är minst lika upprörd över att dagens apatiska flyktingbarn riskerar utvisning.

– Det är ohyggligt, att vi behandlar dem så illa! Vi som är så snabba på att prata om mänskliga rättigheter. Vad sjutton ska man göra? Jag skriver på listor, skriver på listor och skriver på listor. Samtidigt är det så enkelt. Myndigheterna behöver bara följa FN:s barnkonvention, så är saken klar.

Får vara anonym
För att vara en av landets mesta skådespelerskor är Chatarina en riktig doldis. Hon går sällan eller aldrig på kändispartyn och hon har skickligt hållit sig undan media. Som dotter till skådespelarparet Gunborg Glosimodt och Egon Larsson blev hon så omskriven och fotograferad som barn, att hon helt enkelt tröttnade på det. Hon lyckas dessutom ofta undgå att bli igenkänd på stan.

– Jag satt på tunnelbanan häromdagen. Bredvid mig satt en kvinna som samtalade med en annan kvinna mittemot om Kommissionen. Katarina Ewerlöf är ju väldigt bra, sa den ena, och den andra svarade, att hon tyvärr hade somnat under det senaste avsnittet. Ingen av dem kände igen mig. Det var väldigt positivt, tycker jag. Privat är jag inte så damig och strikt som Grete Ancker. Jag går verkligen inte klädd i dräkt. Det är mest långbyxor och kavaj som gäller.

Chatarina växte upp först i Gamla stan och sedan på Bastugatan på Söder. Där var som på landet då fast det var mitt i stan.

– Det var väl slummen egentligen. Stan var full av rivningskåkar och vi barn lekte på rivningstomter. Jag minns hur iskarlen kom med isblock som lades i botten på en zinkbalja och ställdes in i skafferiet för att hålla kylan. Det är fantastiskt, att ha varit med om det. Men det var lugnt och trivsamt. Vår port stod olåst hela dagarna och hunden släppte vi ut på egen hand. Han krafsade på dörren, när han ville komma in igen.

Det var aldrig tal om annat än att Chatarina och hennes syskon skulle in vid teatern. Hon dansade på operan och debuterade sex år gammal i julspelet ”Lille Pers resa till månen”. Sju år senare blev hon – långt före Idol - utgallrad, som det hette, för att hennes begåvning inte räckte till. Det var grymt men klokt, säger hon. Själv hade hon inte kunnat sluta. Så det blev jazzdans vid balettakademin och drömmar om att bli musicalstjärna som Liza Minelli.

– Jag hamnade på Statistiska Centralbyrån, där jag skulle leta reda på folk som hade försvunnet i rullorna. Alla blev inte glada, när jag kom dem på spåren. Somliga blev så rädda, att jag fick lova dem att kasta deras papper. Som tur var, sa jag upp mig själv. Cheferna blev inte särskilt glada, när de upptäckte, vad jag hade gjort.

För att finansiera sina teaterstudier, började Chatarina packa kassar på Metro. Efter genomgången teaterhögskola blev hon anställd på Stockholms Stadsteater.

– I det skedet var jag helt övertygad om, att jag skulle bli en stor stjärna och få de allra bästa huvudrollerna.

Mötte kärleken
Så blev det emellertid inte. Efter ett bejublat genombrott blev rollerna allt mindre. Chatarina lämnade därför Stockholm för Skånska teatern i Malmö. Där träffade hon 1976 den norskfödde regissören, dramatikern och skalden Dag Norgård som blev hennes man. Fem år senare föddes dottern Thora som går i Chatarinas fotspår och just nu turnerar med en pjäs om trafficing.
– På Skånska teatern hade alla samma grundlön med påslag beroende på olika fasta kostnader. När hyra och hemförsäkring var betalda, hade vi alla lika mycket pengar kvar. Alla andra pengar gick till en gemensam pott, så att alla skulle kunna få semester.

Dag Norgård skrev Chatarinas stora succémonolog ”Oda – satans kvinna” om den norska konstnärinnan Oda Krohg. Den tog hon med sig, när hon efter tio år återvände till Stockholms Stadsteater, där Oda gjorde succé på nytt. Äktenskapet var emellertid över.  

– Dag och jag är de bästa vänner, säger Chatarina. Han bor utanför Simrishamn, där han driver en fantastisk teater för barn som heter Sommarscen Österlen. 

Chatarina började undervisa på Teaterhögskolan och var under fem, sex år borta från scenen. Till sist fick emellertid Thora nog.

– Hon var tolv år och sa, att jag borde börja spela teater igen. Det gav mig en kick i rätt riktning. Några dagar senare stötte jag ihop med Susanne Osten som hade en ny pjäs på gång. Jag blev engagerad, så med ens var jag på banan igen.

Med rätt att misslyckas
Chatarina är numera tillbaka på stadsteatern. Hon har dessutom gjort sig folkkär i TV-serier som Skärgårdsdoktorn och S:t Mikael. Dessutom medverkar hon i van Veterenfilmerna med Sven Wolter och gör polischefen i Valanderfilmerna med Krister Henriksson. Allt med Söder som utgångspunkt. Det är fortfarande hennes hembygd.
– Men Söder har förändrats väldigt mycket. Huset på Malmgårdsvägen var en rivningskåk, när jag flyttade in på 60-talet. När det skulle renoveras, fanns det bara avlagringar kvar av stammarna. Jag fick byta till en mindre lägenhet. Jag hade inte råd med hyran på 1100 kronor i månaden. I dag är det stans glassigaste hus!

Chatarina är just nu fullt sysselsatt med renoveringen av sin vita skånelänga med ljusblå dörrar utanför Tomelilla på Österlen. Hon hittade det hundraåriga huset på internet och blev förtjust. Här ska hon bo framöver. Ett antal hantverkare har hjälpt henne renovera. Hon har emellertid inte tummen mitt i handen själv heller. Hon renoverar kök, målar och snickrar möbler likaväl som hon tecknar, skriver, väver och broderar. 
– Man måste våga misslyckas, säger hon. Det är hela saken. Men skulle det gå åt pipan, så får man ringa efter snickaren. Då kommer han och fixar till det. Värre än så är det faktiskt inte.      
Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson