Nr 16, 2005
Skilsmässan drabbade guldbaggevinnaren Kajsa Ernst hårt.
Jag har förlåtit och gått vidare
Barndomsidyllen gick i kras när hon var elva.
När hon fann teatern visste hon att hon hittat hem.
Reslig och snygg står Kajsa Ernst, 42, på trappan till Söderhallarna och pratar i mobiltelefonen. Så här privat påminner hon inte alls om sin sönderstressade rollfigur Eivor i filmen Masjävlar. Och de är verkligen olika, säger hon. Från början hade hon till och med hoppats en helt annan roll.
Men manusförfattaren och regissören Maria Blom stod på sig. Hon hade sett Kajsa på scenen och visste hur hon ville ha sin Eivor. Kajsa gav med sig, övade in ett slags dalmål och trängde djupare in i karaktären.
Resultatet lät inte vänta på sig. Kajsas
rolltolkning har gett såväl utbrändhet som kvinnor som inte kan sätta gränser
ett ansikte. Det är guldbaggen hemma i bokhyllan det bästa beviset på.
– Det känns fantastiskt, säger Kajsa. Jag bestämde mig för
att ge teatern en chans fram till 40 och nu tycker jag, att jag har
lyckats.
Kajsa har sina rötter i Hälsingborg, dit hon kom med föräldrar och storebror, när hon bara var en tvärhand hög. Helger och skollov tillbringade hon hos farmor och farfar i byn Åsa utanför Göteborg. Att en faster och hennes tre barn bodde i huset intill gjorde inte saken sämre.
– Åsa var en barndomsidyll vars grusvägar hade gräs i mitten.
Där fanns smultron på strån, varma barfotadagar, hästar och kor, vatten och
klippor.
Hemma i Hälsingborg dansade Kajsa klassisk balett från det
att hon var sex. Danslärarinnan var elak och sträng och hade för vana att
trycka ner sina elever i spagat, säger hon. Nils Poppe och Fred Astaire var
Kajsas idoler. Hon satt som klistrad framför TV:n, så fort de visades i rutan.
Ginger Rogers böljande chiffongklänningar satte fart på hennes drömmar. Så
småningom tog emellertid hästintresset över, varpå hon ryktade hästar och
oljade in trensar med samma entusiasm som hon lärde sig namnen på hästars alla
kroppsdelar.
– Jag engagerar mig, tar plats och har ledaregenskaper. Samtidigt är jag en obotlig optimist som tror på det goda, tills motsatsen är bevisad. Det har jag fått ångra några gånger i livet, men av erfarenheter lär man sig alltid något.
Kajsa var elva år gammal, när föräldrarna gick skilda vägar.
Pappan flyttade vidare först till Åsa och sedan till Göteborg. Han träffade en
ny kvinna och mamman träffade en ny man. I mitten stod Kajsa som önskade, att
allt skulle vara som förut. Det gick dåligt i skolan. Hon blev både rastlös och
orolig.
– Föräldrar bör tala sanning för sina barn, så att de
känner, att de får vara med och är viktiga. Många ljuger i tron att de skyddar
sina barn. Det blir alltid fel. Barn vet. De slutar aldrig tro på det perfekta
och hoppas alltid på ett lyckligt slut. Plötsligt fick jag ta bussen till Åsa
alldeles själv. Och det är klart, att avståndet gjorde sitt till, när pappa och
jag gled ifrån varandra. Vi har talat ut om det senare, så jag har förlåtit och
gått vidare.
Kajsa ville bli resebyråtjänsteman som sin mamma och gick
kontorslinjen på gymnasiet. Sjutton år blev hon balettflicka vid Nöjesteatern
som skulle sätta upp musikalen Can Can.
– Jag kände genast, att jag hade kommit hem. Vi övade ett
helt år för att få spela fem föreställningar. Men det gjorde ingenting. Teater
handlar om att beröra och att bli berörd och när det sker, är det som om själva
livet får plats. Jag kände mig speciell och utvald. Ett år senare fick jag min
första teaterroll. Det var då jag bestämde mig för, att ge teatern en chans.
Hade jag inte lyckats före 40, så skulle det finnas gott om tid att sadla om.
Kajsa blev kvar vid Nöjesteatern i åtta år och försörjde sig
samtidigt som bokningsassistent, butiksbiträde, servitris och vårdbiträde inom
åldringsvården. Allt för att få spela teater. Ingenstans var hon så lycklig som
på scenen. Ingenstans mådde hon så bra.
– Jag gick en kompletterande utbildning vid Scenskolan i Malmö 1987 och fick därefter tämligen omgående ett ettårskontrakt inom barnteatern vid Hälsingborgs stadsteater. Jag fick riktigt nypa mig i armen för att förstå, att det var sant. Det var fantastiskt att se sitt namn i neon på taket ovanför entrén. Ett år senare fick jag en fast tjänst. Det kändes som en gåva. Jag har aldrig tagit någonting för givet.
Sommaren 1987 fick Kajsas hoppa in för en kollega i baletten
på Fredriksdalsteatern med Nils Poppe. Några år senare gav han henne en roll i
komedin ”Två män om en änka” med Berit Carlberg. Kajsas lycka var
fullständig.
– Att få jobba med Nils Poppe var en stor lärdom. Detsamma
gällde skådespelaren Egon Larsson som regisserade Nöjesteatern. Det var han som
lärde mig steppa.
Under sina tio år på Hälsingborgs stadsteater fick Kajsa pröva på allt från barnteater och komedi till drama och musikal. Till sist var det som om hon redan hade gjort allt och måste få pröva på något nytt.
– Jag har aldrig jobbat för att få lön, säger hon. All
institutionsteater är ju extremt dåligt betalt. Lusten är min drivfjäder och då
måste man ibland gå vidare för att kunna utvecklas.
En sminkör på teatern ville bli av med en liten etta vid
Zinkensdamm i Stockholm. Kajsa tog den osedd. En tid senare for hon med sitt
flyttlass till Stockholm för att pröva lyckan som frilans.
– Jag kom till en fantastisk liten lya fyra trappor upp utan
hiss men med utsikt mot såväl Reimers holme som Långholmen. Där bodde jag
omodernt i tre år, då jag varje morgon tvingades gå ner i källaren för att
duscha. Grannarna träffade jag oftast i trappan iklädda morgonrock. Nu är
lägenheten renoverad och försedd med badrum. Där bor jag med min guldbagge. Det
är han som är min sambo, skrattar hon.
– Hoppet är ju det sista som överger människan, raljerar hon. Förr drogs jag till fel sorts män, så jag har fått några törnar i livet. Det blir lätt så, när man förväntar sig trygghet genom andra. I dag vet jag, att jag måste fylla mina tomrum själv. Så jag längtar efter en människa med eget liv och egen trygghet. Annars kan nog inte relationen fungera.
Sedan dess har Kajsa gjort TV-serier som ”Graven” och
”Medicinmannen” och filmer som ”Tomten är far till alla barnen”, ”Miffo” ”Beck
– hämndens pris” och som sagt ”Masjävlar”.
– Från början tyckte jag faktiskt illa om Eivor. Hon är en
obehaglig, snål och elak kvinna som styr och ställer och aldrig lyssnar på
andra. Så småningom kunde jag förstå varför. Hon vill bli sedd och älskad som
alla andra, men är drabbad av ett självpåtaget martyrskap som står i vägen för
hennes lycka. Hon kan verkligen inte sätta gränser.
– Jag blev så engagerad i historien, att jag grät när Eivor dog. Med förvåning kunde jag se resultatet av Marias envishet i karaktärerna. Vi skådespelare kämpade emot och ifrågasatte både det ena och det andra, men hon visste vad hon gjorde, så alla karaktärer en historia att berätta. Eivor ignorerade alla känningar av sitt dåliga hjärta och satte hela tiden sig själv i andra rummet. Till sist körde hon över sig själv, så nog var hon utbränd alltid.
När Kajsa fick veta, att hon var nominerad till en guldbagge för bästa kvinnliga biroll, ringde hon designern Lars Wallin och bad att få låna en passande festklänning. Han sa ja och hon valde en röd chiffongklänning med urringad rygg och galakänsla.
– Ska det vara fint, så ska det vara riktigt fint, säger Kajsa som dagen efter lämnade tillbaka klänningen i en plastkasse.
– Filmgalan var fantastisk! Bara att bli nominerad var ett sådant erkännande från branschen, att jag inte hade behövt få någon guldbagge. Men visst blev jag överlycklig, när jag väl fick den. Nu kan jag bara hoppas, att jag får fortsätta jobba som skådespelare. Det är det enda jag behöver för att må bra och vara lycklig. Allt annat är faktiskt bonus.
Text: Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar