Jenny Strömstedt

Året Runt

Nr 19, 2008

Programledaren Jenny Östergren:

Jag blev förvånad när fel gäst kom in i studion...

Vi känner igen henne från TV4:s morgonsoffor. Ensamstående trebarnsmamman Jenny Östergren, 35, är van att stiga upp i ottan för att jobba mitt i nyhetsflödet. En roll hon trivs med, i direktsändning kan nämligen vad som helst hända...

Ett möte med Jenny Östergren, 35, är trivsamt. Hon har en skön distans till kändisskapet, ett väldigt lättsamt sätt och ett skratt som smittar av sig. Så är hon också lycklig mamma till sjuåriga tvillingarna Mika och Kitty och lilla Vanna som är fyra. Dessutom älskar hon sitt jobb.
– Det är världens bästa faktiskt, säger hon. Det är faktiskt alltid roligt att gå till jobbet.

De senaste åren har Jenny ofta suttit på plats i rutan som programledare för Nyhetsmorgon. När vanligt folk gnuggat sömnen ur ögonen, har hon och kollegorna varit igång flera timmar. Det måste ju vara slitsamt och särskilt tufft för en ensamstående trebarnsmamma.

– De har ju en pappa också, protesterar hon och skrattar gott. Vi har ett väldigt bra samarbete på alla sätt och vis. Dessutom bor vi bara en kvarts promenad från varandra och skolan ligger mitt emellan. Så jag är varannanveckasförälder och det känns inte alls tungt. Åtminstone har det inte gjort det hittills. Fast det börjar förstås bli rätt mycket utflykter nu, matsäckspaket och kvartssamtal.

Jenny har en barnflicka som byter av henne i dörren klockan halv fem om morgnarna, när hon jobbar morgon barnen bor hos henne. Barnflickan sover vidare med barnen och ser till att de så småningom kommer iväg till dagis och skola. Det fungerar hur bra som helst.

– Hon blev sjuk en gång, ringde klockan tre på natten och sa att hon inte skulle kunna komma. Jag fick panik! Då ringde jag min snälla mamma som alltid ställer upp i alla väder. Annars har det fungerat fantastiskt bra hela tiden. Jag känner barnflickan sedan länge. Hon är som en yngre syster för mig.

Jenny vikarierar just nu för Tilde de Paula och gör Nyhetsmorgon söndag helt på egen hand.
Det innebär att hon har fått en paus från vardagsslitet som innebär att hon får sova mer.
– Det är väl därför jag är så pigg och pratar så mycket, säger hon. Jag är helt enkelt utsövd!
För hur det än är, så blir hon trött som alla andra hårt dubbelarbetande småbarnsföräldrar.
– Du skulle bara se mig komma hasande till dagis och fritids för att hämta barnen, osminkad och med tunga steg när det regnar ute, skrattar hon. Då är man inte så tjusig precis.

Jag köpte pizza åt Bengt Magnusson

Jenny har sina rötter i Sollentuna strax norr om Stockholm. Hon spelade volleyboll och lyckades ta sig till division 1.
Det var träning fyra gånger i veckan och matcher hela helgerna. Jenny spåddes en lysande framtid och fick till slut träna med elitserielaget.
– Jag var ju lång, så de trodde väl, att jag skulle bli bra, skrattar hon. Tyvärr blev jag inte det. När vi spelade finalmatchen i juniormästerskapet, kallades jag in i slutminuten av avgörande set, för att jag var så bra på att serva. Men jag missade! Det blev inget JM-guld för oss och det var mitt fel. Till sist insåg jag, att jag inte skulle bli bäst. Då var det lika bra att lägga av.

Jenny har alltid varit intresserad av gångna tider och hade långt gångna funderingar på att bli folklivsforskare, när hon under gymnasieåren fick ett extraknäck i receptionen på TV4. Där satt hon med sin tandställning, svarade i telefonen och läste läxorna.

– Jag blev förstås väldigt tagen av TV4 och att få vara mitt i händelsernas centrum. Det var en upplevelse bara att få beställa pizza åt Bengt Magnusson. Vid ett tillfälle ringde någon om en extrainsatt presskonferens. Det var mindre kul. Jag förväntades föra budskapet vidare men missade det. Alla medier var på plats utom TV4. Det var väldigt ångestladdat, minns jag.

Folklivsforskningen kom på skam till förmån för konstnärliga ämnen, politik och journalistik, ämnen som Jenny efter gymnasiet på stipendium i USA. Hon skulpterade, tecknade, målade, arbetade med keramik och tänkte en tid satsa på att bli konstnär.
– Äsch, säger hon förläget. Jag hade väl drabbats av någon sorts hybris…

Väl hemma igen blev det Journalisthögskolan. Det var ont om jobb då, så hon hoppade av, när hon blev erbjuden ett jobb på TV4.
– Jag gjorde barnprogram som Dykar-Jenny med Sofia Wistam. Hon hade hittat på att jag skulle kliva omkring i dykardräkt och göra bort mig. Stackars barn! Det var ju rätt undermåliga barnprogram vi gjorde på den tiden faktiskt. Därför är det närmast obegripligt, att Jan Scherman gav mig jobb på Kalla Fakta. Jag var där i över ett år men bidrog nog inte till några stora avslöjanden.

Jag såg Roxellt uppträda i Peking

Som allmänreporter på Nyheterna fick Jenny så småningom pröva på det dagliga journalistiska slitet med att göra reportage om stort och smått.

Det ledde vidare till ett jobb som programledare för Pangea, ett utrikesmagasin som riktade sig till ungdomar och som tog henne jorden runt på reportageresor. Hon mötte människor mitt i konflikterna på Västbanken likaväl som hon bevakade Roxettes historiska konsert i Peking. Ett antal debattprogram senare fick hon leda den direktsända slutdebatten inför valet 2006 tillsammans med TV4:s politiska reporter Lena Smedsaas. Hon var med andra ord rätt välmeriterad, när hon kom till Nyhetsmorgon.

Jenny har dessutom en mer okänd sida som etablerad författare. Tillsammans med kollegan Kristina Thulin, som är reporter på Nyheterna, har hon skrivit en lång rad faktaböcker med feministisk vinkel. Debutboken "X-märkt: flickornas guide till verkligheten" - en slags feministisk handbok - som kom ut redan 1997.

– Det var fult att vara feminist på den tiden, säger Jenny. Vi såg att det fanns en massa orättvisor som behövde ventileras, så vi skrev ett synopsis och skickade det till tre olika bokförlag. Efter bara en dag hade alla hört av sig och ville ge ut boken. Om jag minns rätt, valde vi det förlag som var snabbast.

Så småningom kom titlar som "Bimbobakslaget" och "Längta barn". Just nu är de aktuella med debutromanen "Vi som hade alla rätt".

– Det är en underhållningsroman som handlar om två kvinnor som jobbar på en kommersiell tv-station. Men det är inte vi, säger Jenny bestämt och skrattar gott. Det är visserligen många som tror sig känna igen karaktärerna i boken, men vi dementerar alla paralleller konsekvent. Huvudpersonerna är två karikatyrer, två kompisar som det går ganska knackigt för i såväl privatlivet som på jobbet. De möts i ett projekt som går ut på att de mitt i en valrörelse ska granska landets snyggaste minister. Det blir trassel både hit och dit.

De har skrivit på lediga stunder och hållit på i ett och ett halvt år. Den här gången har skrivandet dessutom varit ett enda långt nöje. Efter faktaböckerna har det känts befriande att få fabulera fritt. Speciellt som de har samma sorts humor och är tämligen prestigelösa gentemot varandra. De har skrivit avsnitt för avsnitt och ändrat i varandras texter, tills ingen av dem längre vetat vem som skrivit vad. Med skräckblandad förtjusning ser de nu fram mot recensionerna.

- Vi har skrattat mycket längs vägen, säger Jenny. Nu återstår att se, om någon kultursida orkar läsa boken och om vi blir sågade jäms med fotknölarna eller ej. Går det som vi har tänkt, blir det två böcker till i samma serie. Sedan är det väl dags att skriva nobelprisboken.

Jenny skrattar och säger, att de hoppas på storkovan nu. Om bara boken blir tillräckligt omtyckt, kan miljonerna minsann börja trilla in.
– Jag har funderat på att skaffa mig en rik man. Men den tanken har jag övergivit. Jag försöker dessutom hela tiden med Triss, men det går inte heller så bra. Nu har jag kommit på, att jag nog får tjäna ihop alla pengar själv. Målet är att kunna varva jobbet på Nyhetsmorgon med några månader om året i Thailand, där jag ska sitta barfota i ett hus och skriva böcker.

Jag vill gärna ha fler barn
Hur det blir med den saken, står förstås skrivet i stjärnorna. Nu är det Nyhetsmorgon Söndag som gäller.
Med bara ett program i veckan, hinner Jenny ta stor del i det redaktionella arbetet.
- Det är roligt att kunna vara med och påverka innehållet i programmet. Speciellt som helgprogrammen går så bra. Tittarna vill gärna koppla av genom att titta på tv om helgerna. Det är mer konkurrens på vardagarna.

Med ett program i veckan är det också lättare för barnen att ta del av Jennys jobb. Tvillingarna kunde till och med åka med på en reportageresa till Göteborg härförleden.
– Vi fick flera timmar i lugn och ro för djupsinniga samtal ombord på tåget, säger Jenny. Det är verkligen spännande att få ta del av deras tankegångar. De är väldigt bra mina barn. De är världens bästa faktiskt.

Jenny kan mycket väl tänka sig att bilda familj på nytt, förutsatt att en lämplig barnafader kommer i hennes väg och att han lovar ta hand om nattvaken.
- Jag kan ha hur många barn som helst, bara jag får sova om nätterna.

Jenny ser trots allt fram mot att få komma tillbaka till Steffo Törnqvist och vardagssoffan. Hon saknar morgonsändningarna nu, trots att hon får sova. Tempot är snabbare i de programmen och nyhetssändningarna fler. Allt måste fungera som ett väloljat maskineri.

- Men visst händer det saker. Jag skulle ha DN:s vinexpert Bengt-Göran Kronstam i studion förra påsken. Efter en lång och omständlig påannons, tittade jag upp och tyckte att jag inte riktigt kände igen honom. Men det fanns ingen tid att kontrollera saken, så jag gick igång med intervjun och frågade vilka viner han föredrog.

- Ja, jag dricker väl mest öl, sa mannen mitt emot mig. Då visade det sig vara speedwaystjärnan Varg-Olle Nygren. Den stackars nyanställda studiovärdinnan hade helt enkelt skickat in fel gäst. Sånt händer i direktsändning. Det är sånt som ger programmen nerv. Det är bland annat därför som Nyhetsmorgon är en så fantastisk arbetsplats.
Monica Antonsson


Namn: Jenny Kristina Östergren
Född: 2 augusti 1972
Yrke: Journalist och programledare på TV4
Bor: Lägenhet i Stockholms innerstad
Familj: Åttaåriga tvillingdöttrarna Mika och Kitty samt fyraåriga dottern Vanna.
Aktuell: Som programledare i Nyhetsmorgon söndag och med boken "Vi som hade alla rätt" på Wahlström & Widstrands förlag.

Jenny har tillsammans med Kristina Thulin skrivit böckerna:
X-märkt: flickornas guide till verkligheten (Rabén 1997), Bimbobakslaget (Tiden 2000) samt
Antalogin Längta barn (Albert Bonnier, 2004).
Hon har också medverkat i antologierna Homo, Hora, Svenne, Blatte (RKUF 2001),
Uppdrag: Mamma (Albert Bonnier 2001) samt Fantomen bor i Kazakstan (Tiden 2003).

Måns Zelmelöw

Allas Veckotidning

Nr 12, 2009

Let´s Dance blev vändpunkten i karriären för Måns Zelmerlöw

Jag bestämde mig för att satsa allt

Han har inte alltid tagit sin talang på allvar utan mest haft roligt och glidit med. 

Men till slut insåg Måns att det fanns en chans att bli en artist för hela svenska folket.

Den möjligheten var för stor för att kastas bort. 

För två år sedan kom Måns Zelmerlöw, 22, på tredje plats i svenska Melodifestivalen med låten Cara Mia. Det var något han länge drömt om och det dittills största ögonblicket i hans liv, säger han när vi möts för en liten pratstund i baren på hotell Anglé i Stockholm. 

Det är två veckor före deltävlingen i Skellefteå och skivbolaget har bokat in åtta intervjuer på raken. Ändå verkar han inte vara det minsta stressad.

 
– Jag bestämde mig för att stå över Melodifestivalen förra året. Allt för att efter succén med Cara Mia inte bli favorittippad och få extra press på mig.

Inför årets tävling med låten "Hope & Glory", som han skrivit tillsammans med Fredrik Kempe och Henrik Wikström, hade han hoppats kunna kvala in i det tysta och slå ur underläge mot alla rutinerade konkurrenter. Det gick förstås inte. Sedan det blev känt att han skulle vara med har varenda bookmaker haft honom som storfavorit.
– Äsch, säger han generat. Det var två journalister på Aftonbladet som drog igång det där. Och de hade inte ens hört låten!

Måns tar trots allt uppståndelsen med ro. Han har inga förväntningar för egen del. Såväl livet som karriären ligger öppna som oskrivna blad framför honom. Allt kan hända. Han kan ställa upp minst tio gånger till i Melodifestivalen om han bara får för Christer Björkman.
– Men det vore förstås fantastiskt att få representera Sverige i Eurovision Song Contest, konstaterar han.

Satsade inte allt

Måns har sina rötter i universitetsstaden Lund där han växte upp tillsammans med tre år yngre systern Fanny hos mamma Birgitta som är logoped och pappa Olle som är läkare. Musiken har alltid funnits med. Hela familjen är, som han säger, lagom musikalisk och bra på att sjunga.

 
– Mamma, pappa och farmor sjöng vaggvisor för oss när vi var små. Min favoritsång var valsmelodin "Goodnight Irene". Jag somnade som en stock när de sjöng den om de samtidigt kliade mig på ryggen.

Bland idolerna fanns Michael Jackson, Brian Adams, Roxette och Elton John. Måns mimade till deras låtar och uppträdde hemma i vardagsrummet för alla som ville titta på. I samband med en semesterresa till Gran Canaria framträdde han för första gången inför publik.
- Jag var tolv år och hade lärt mig två låtar på gitarr. Så jag sjöng och spelade i hotellbaren för de andra gästerna medan farmor grät glädjetårar.

Måns sjöng Charlie Chaplins "Smile" och landsplågan "House of the Rising sun" och drömde redan då om att bli popstjärna. Engagerade musiklärare lärde honom småningom att hantera både piano och trummor men gitarren förblev hans huvudinstrument vilket kom till pass på skolans läger.
– Jag spelade alltid när vi i satt runt lägerelden. Killarna gick. Inte nu igen, stönade de. Men tjejerna satt kvar. Det var huvudsaken.

Måns pappa var förtjust i att sjunga karaoke. Sådana tillfällen brukade yppa sig i samband med semestrar och utlandsresor.
– Han uppmuntrade mig att ställa upp, skrattar Måns. Jag brukade sjunga Tom Jones-låten "Delayla" medan han sjöng "King of the road".

Måns blev småningom servitör på G Swensons Krog i Torekov och hade nog blivit kvar inom restaurangbranschen om inte sången kommit emellan.
– Det var faktiskt väldigt kul. Hade jag inte blivit artist så hade jag nog köpt en krog så småningom och blivit krögare. Om inte föräldrarna hade tvingat på mig en utbildning förstås. Jag var ju inte så mycket för att plugga.

I övre tonåren gjorde Måns succé som karaokesångare på John Bulls Pub i Lund. Han framträdde regelbundet på puben och blev något av en lokal kändis. Han skulle just fylla 19 år när Idol kom till Malmö 2005. Kompisarna övertygade honom om att han borde ställa upp på audition. Du får 300 spänn om du åker, sa de. Några pengar såg han visserligen aldrig röken av men det grämer honom inte längre.

Resten är nöjeshistoria. Måns tog sig in i tävlingen och slutade på femte plats slagen av artister som Agnes, Sebastian och Sibel. Så här efteråt tycker han kanske inte att Idol-tiden var särskilt trevlig. Rivaliteten mellan deltagarna var stor och han var ingen tävlingsmänniska då.
– Jag kan ångra att jag inte satsade mer på Idol, säger han. Världens största smörgåsbord stod uppdukat framför mig och jag tog inte för mig. I stället festade jag mycket med Sebastian och lade helt enkelt inte manken till. När jag till sist åkte ut ur tävlingen kändes det helt rätt. Jag hade inte gett allt. Som tur var gick det bra ändå. Jag har Idol att tacka för allt.

Måns säger att han alltid har varit lite lat och att den egenskapen genomsyrade hela hans ungdom.
– Det var likadant i Let´s Dance. Jag försov mig hela tiden och var aldrig motiverad att träna. Min danspartner Maria Karlsson slet för att över huvud taget få mig till träningslokalen. Efter halva tiden insåg jag att vi faktiskt hade en chans och att jag hade kommit en bra bit på väg att bli ett namn hos svenska folket. Det blev en vändpunkt. Jag bestämde mig för att satsa. Vi började träna tre gånger så mycket och det gav utdelning i form av allt högre poäng från juryn och till slut stod vi där som segrare. Men det tog nog en månad minst innan jag verkligen fattade att vi hade vunnit.

Stor förändring
Framgången i Let´s Dance gjorde Måns till en betydligt bredare artist än han någonsin hade varit. Han fick huvudrollen som Danny i musikalen Greace i Malmö 2006 och rollen som skurken Tommy i musikalen Footloose i såväl Göteborg som Stockholm året därpå. Cara Mia hamnade dessutom etta på försäljningslistan vilket tog honom till såväl Allsång på Skansen som Allsång på Liseberg.

– Vi gjorde 72 spelningar den sommaren, konstaterar han. Jag och mitt band framträdde på allt från Malmöfestivalen till en husvagnsparkering i Dörarp. Det blev lite väl mycket faktiskt. Cara Mia gjorde dessutom succé i Polen. Jag kom dit för att sjunga på deras största festival och mötte en publik på 110 000 människor. Det var stora bildskärmar överallt och alla sjöng med i refrängen. Det var helt fantastiskt.

Måns fick dessutom vara programledare för Lilla Melodifestivalen likaväl som han fick åka på Diggilooturné med Lasse Holm och en rad andra artister.

Egen lya
– I början försökte jag pendla från Lund där jag trivs och känner mig hemma. Det höll inte i längden. Under Idol bodde vi på hotell Sergel Plaza och under Let´s Dance delade jag en lya på Gärdet med Viktor Åkerblom Nilsson. Det var jättekul. Vi kom bra överens. Men när tävlingen var över fick vi inte bo kvar. Jag flyttade in hos en kompis i Stockholm och bodde på hans köksgolv i tre månader innan jag så småningom hittade en hyresrätt på Östermalm.

Det tog två år för Måns att vänja sig vid att bo i Stockholm. Tempot är ett annat. Han till och med går snabbare. Nu har han vant sig och tycker Stockholm är rätt bra. Lägenheten ligger emellertid på bottenvåningen vilket innebär att den dels är mörk och dels har insyn från gatan. Periodvis har skocken av unga flickor utanför varit besvärande.
– Jag har frostat rutorna för att få vara ifred. Det innebar samtidigt att lägenheten blev ännu mörkare. Det är inte så kul. Jag längtar efter solljus och hoppas kunna byta lägenhet.

Måns bor än så länge ensam men i hans badrumsskåp står numera även en tandborste tillhörig flickvännen Marie Serneholt, 25.
– Vi träffades för snart ett år sedan på Mornington hotell. Marie satt och fikade med sin kompis Sandra som råkar vara min manager när jag kom dit tillsammans med en kompis. Jag har alltid tyckt att Marie är otroligt vacker och att hon lirar i en högre division än jag. Hon har ju varit med i A-teens och haft en egen solokarriär.

Typisk tvilling
Måns övertalade Sandra att ge honom Maries nummer. Sedan tog han kontakt via SMS.
– Det var fegt men jag var nervös. Det var ju Marie Serneholt! Sedan SMS:ade vi en hel månad innan vi väl sågs.
Marie bor fortfarande kvar hos föräldrarna på Lidingö även om hon ofta sover över hos Måns.
– Det är hon som kliar mig på ryggen nu, skrattar han. Det har liksom hängt med.

Några planer på förlovning, giftermål och familjebildning har ännu inte varit på tal. De är unga, har bara varit ihop ett år och har tiden framför sig.
– Jag är en typisk tvilling, erkänner Måns. Jag har svårt att komma till skott och kan vara väldigt velig. Men när jag väl har bestämt mig för något går jag helhjärtat in för det.

Om inget oförutsett händer väntar en närmast en sommarturné om 25 platser med stor orkester och många dansare. Måns vill fortsätta som sångare, musikalartist och programledare men skulle dessutom vilja pröva sina vingar på vita duken.
– Och så drömmer jag om en världsturné, säger han och skrattar gott. Varför sikta på trädtopparna när man kan sikta på stjärnorna? Jag vill bli som min idol Robie Williams. Han gör bra musik, är cool och har en otrolig pondus på scenen.
Monica Antonsson

Christine Meltzer

Allas Veckotidning

Nr 41, 2008

När upptagna tv-stjärnan Christine blev mamma prioriterade hon om

Jag skulle inte jobba en sekund om det drabbade mina barn

Många drömmer om ett stjärnliv i sus och dus med fart, fläkt och flärd. Vägen dit är ofta kantad av hårt arbete, sena nätter och tuffa villkor. 

Det vet Christine Meltzer som därför är glad över att ha lyckats. Ändå skulle hon inte tveka att lämna alltihop för barnens skull. 

Nygifta Christine Meltzer, 33, står inför sin största yrkesmässiga utmaning någonsin. Efter förra höstens sitcom "Ett gott parti" och sommarens humorprogram "Det sociala spelet" i TV4 väntar scendebuten i musikalen "The producers – Det våras för Hitler" på Chinateatern i Stockholm. Och Christine är sannerligen i gott sällskap. 

I rollistan ses namn som Claes Malmberg, Magnus Härenstam, Kim Sulocki, Ola Forssmed och Claes Månsson. Bättre inramning än så kunde hon knappast ha fått. Så bubblar hon också över av lycka.

– Musikalen är så rolig! Vi har skrattat hur mycket som helst under repetitionstiden. Det enda som oroar mig är, att jag ska bryta benet eller så och inte kunna vara med. Det är verkligen en dröm som går i uppfyllelse.

Christine visste redan som barn, att hon ville bli skådespelare. Hon klädde ut sig och spelade teater stup i ett men var aldrig klassens clown.
– Det var mest inom mig jag visste, att jag skulle till teatern en dag. När, var och hur stod skrivet i stjärnorna. Det ordnar sig nog, tänkte jag.

Christine växte upp i Järfälla och berättar om en trygg och god uppväxttid tillsammans med storebror Johan hos föräldrarna Marie och Jörgen Meltzer. Hon var väl inte direkt skolans ljus, men hon umgicks med planer på att bli högstadielärare.
- Det gick jättebra i skolan, när lärarna lyckades inspirera mig. Annars var jag både lat och ointresserad. Så här efteråt tycker jag, att lärarna borde ha ansträngt sig mer för att få oss elever med på tåget. Det behövdes ju egentligen så lite! Det var nog därför jag funderade på att bli lärare. Jag visste ju vad de gjorde för fel och hade säkert gjort ett bra jobb.

Bästis med David

En av skolkamraterna på mellanstadiet var David Hellenius, en i Christines tycke rätt jobbig grabb med ironisk och gåpåig jargong.
– Så här efteråt förstår jag, att jag nog inte riktigt hann med i hans tankegångar. Så småningom insåg jag, att han skojade och vi blev bästisar. Han prövade sig väl fram som alla andra.

Efter gymnasiet sökte Christine till Calle Flygares Teaterskola. Det var det enda betygen räckte till, säger hon.
– Där behövdes ju inga betyg! Man fick söka in med en text eller monolog. Jag sökte med "Onkel Vanja". Inte för att jag kunde något om den ryske dramatikern Anton Tjechov utan för att vi fick tre texter att välja på och det var den minst konstiga.

Christine kom in och upptäckte till sin glädje, att David skulle bli en av hennes kurskamrater.
- I början tyckte jag, att skolan var lite väl flummig med alla talövningar och sånt. Jag hade nog inte förstått, vad teater egentligen är. Så småningom förstod jag, att det var jättebra. Som skådespelare måste man förstås kunna tala rätt.

Christine och David levde snålt på tonfisk, makaroner och majs under studietiden. Så snart det var lov, tog de uppdrag som yppade sig för att kunna betala hyran.
– Vi var konferencierer på olika evenemang och vi klädde ut oss till clowner och läste sagor för barn i olika köpcentrum. Det fortsatte vi med även efter teaterskolan. Vi staterade, sökte roller på auditions och åkte landet runt för att dela ut gratis juice i butiker. Det var jätteroligt. Ja, rent av en fantastiskt lycklig tid.

Christine hängde kvar vid teatern något längre än David. För sin försörjning jobbade hon på Pressbyrån och hade därför råd att spela med olika fria grupper som satte upp pjäser på exempelvis Rosenlundsteatern.
- Vi gjorde allt från att skriva manus och sätta upp affischer till att spela på scenen. Åh, vad vi kämpade och slet! Och inte en krona fick vi i gage.

Teater blev tv
Christine berättar att David en dag fick nys om, att TV4 behövde folk till ett barnprogram. Det slutade med att han själv blev engagerad som programledare för "Rallyplaneten" tillsammans med Sofia Wistam.

- Det var ju inte direkt så vi hade tänkt, skrattar Christine. Vi skulle ju jobba ihop! Då ordnade David, så att jag fick bli publikuppvärmare. Det innebar att jag hade hand om 120 barn per dag. Jag var väldigt ambitiös, lärde mig alla barns namn och lekte lekar. Efter en tid fick jag börja jobba redaktionellt med programmet och efter ett halvår blev det en vakans på Lattjo Lajbans. Det blev en bra inkörsport för mig.

Barnprogrammen ledde vidare till programledarjobb för program som "När & Fjärran", "Singel" och "Popstars". Christine trivdes men började undra, vart teaterdrömmen egentligen tagit vägen.
– Jag skulle ju bli skådis! Jag skulle ju stå på scenen! Vad hade egentligen hänt?

David hade börjat samarbeta med Peter Magnusson. Tillsammans med Christine satte de upp en krogshow på Blue Moon Bar i Stockholm som tack vare Peter Settman ledde vidare till dundersuccén Hey Baberiba.
- Den började sändas våren 2005. Men det tog en säsong, innan programmet verkligen slog igenom.

Christines imitationer av drottning Silvia och Elisabeth Tarras-Wahlberg är en stor del av förklaringen till programmets framgång. Någon kritik från kungahuset har aldrig framförts till de medverkande.
– Men åh, vad vi jobbade, suckar Christine som något år innan hade mött kärleken i form av Niclas Lind som arbetar på Artist- och eventbolaget och är såväl Christines som andra artisters agent. De hade flyttat ihop och 2004 fått dottern Ida-Lova som alltså bara var ett halvår gammal, när Hey Baberiba gick igång.

- Vi jobbade jämt. Det var verkligen inte klokt! Men det var chansen, drömmarnas dröm, som inte gick att genomföra på annat sätt. Därför var jag aldrig medveten om, att programmet blev en succé. Vi bara jobbade och jobbade parallellt som programmen sändes. Det vi spelade in i början av veckan sändes på fredagen. Vi var mitt i arbetsprocessen hela tiden. Som tur var pågick det under en begränsad tid.

Christine blir Ulla
Det senaste året har Christine varit mammaledig med den nu ettårige sonen Ville. Familjen bor i en våning vid exklusiva Mosebacke torg på Söder och har dessutom ett sommarhus i skärgården, där Christine trivs med att pyssla i trädgården. Sakta men säkert får hon allt grönare fingrar. Än hellre leker hon med barnen som gärna tillbringar somrarna nära vattnet. Att vara mamma är nämligen den viktigaste rollen.

- Jag förstod att barnen skulle förändra hela livet och att de skulle bli mitt allt. Så har det också blivit. Jag har det nästan oförskämt bra. Tänk om det straffar sig, kan jag lite skrockfullt undra ibland. Niclas och barnen är det viktigaste. Vi delar på ansvaret och har dessutom god hjälp av både mormor, farmor och syskon. Jag skulle inte jobba en sekund, om det på något sätt riskerade att gå ut över barnen. Det kanske är därför karriären är så lustfylld.

I julas avbröt Christine sin mammaledighet för att showa med Lasse Berghagen och Niklas Strömstedt på Grand hotell.
- Jag klädde ut mig, skojade, sjöng och dansade. Det var jätteroligt och smakade mer. Men nu är det "The producers" som gäller. Det kommer verkligen att bli min stora debut. Äntligen är jag på teatern!

Christine ska spela rollen som den något sexfixerade Ulla från Sverige. Repetitionerna har pågått under sensommaren och skratten har, som sagt, blivit många.
- Rollen är lika tokig som rolig, säger Christine som både ska dansa och sjunga i föreställningen.
- Men jag har nog inte fått rollen för min vackra sångrösts skull, skrattar hon.

Med lite tur kan musikalen, som har premiär den 19 september, spelas i flera år framöver. Det skulle åtminstone inte Christine ha något emot.
– Det ska bli fantastiskt roligt att äntligen få göra samma roll kväll efter kväll. Det får jag ju aldrig annars. I Hey Baberiba och andra humorprogram gör jag ju olika roller varje gång. Det har förstås också sin tjusning, så det ska jag fortsätta med parallellt. Musikalen spelas trots allt bara torsdag och fredag kväll samt två gånger varje lördag. Det kommer jag att hinna med. Vi bor ju dessutom nära teatern. Jag kommer nästan att hinna lägga barnen om kvällarna till och med.
Monica Antonsson

David Hellenius

Allas Veckotidning

Nr 12, 2007

David Hellenius gör succé överallt - nästan...

Det var aldrig meningen att göra kungen illa

Man kan faktiskt säga att det gått som en dans. Inte bara i Let´s Dance utan även i Hey Baberiba, Idol 2004 och Stadskampen. 

Och snart väntar en ny skratt- och tv-succé med David Hellenius i programledarrollen. 

Det är lätt att förstå varför David Hellenius, 32, är så populär som programledare. 

När sammanhangen är som tyngst, spräcker han gärna upp det hela med små humoristiska spetsfundigheter som får folk att fullständigt tappa andan och brista ut i skratt.

Sekunden efter är det mesta som vanligt igen. På så vis anger han ofta tonen för program som exempelvis Let´s Dance.
– Det gäller att vara skärpt och närvarande, säger han. Bra skämt kommer inte av sig själv. Man måste vara med och lyssna noga. Annars missar man alla chanser till poänger.

David är med andra ord en lika god iakttagare som lyssnare. Han ser och hör detaljer som de flesta av oss bara låter passera. Sedan gör han något av dem. Så har han alltid gjort.
– Jag växte upp i Järfälla, en stockholmsförort som 

verkligen har bykänsla, säger David och berättar att föräldrarna träffades, när de jobbade på samma skivbolag. Pappa Rolf var sin tids Daniel Breitholtz med uppgift att ständigt leta efter nya, lovande talanger.

– Det var lite glassigt, tyckte man då. Mamma Agneta jobbade kort och gott på kontor. Det gjorde alla på den tiden. Problemet var att ingen riktigt visste vad de gjorde. Det enda man visste var, att de jobbade på kontor. Det var lite märkligt det där.

Födde en längtan
David och hans tre år äldre syster Frida trivdes bra i Järfälla. När föräldrarna någon gång behövde barnvakt, ställde deras snälle morfar upp. Han var mer känd som Helmer Bryd på den tiden. I verkligheten hette han Gunnar Svensson och var såväl pianist som ankare hos Hasse & Tage och Svenska Ord.
– Vi fick ofta hänga med och vänta i kulisserna, medan morfar spelade lunchrevy, säger David som sju år gammal såg revyn "Under dubbelgöken" på Berns Salonger hur många gånger som helst. Publiken skrattade åt den tidens politiska skämt. David förstod inte så mycket, men stämningen var oslagbar och där någonstans föddes hans längtan till scenen.

– Det var spännande att få vara med på Berns. Speciellt som man alltid fick äta köttbullar där. Jag tog intryck men sa inte så mycket. På den tiden höll jag mig mest i bakgrunden. Jag var verkligen inte den som höll låda och tog plats.

I motsats till sin morfar hade David inga musikaliska ambitioner. Klarinetten han spelade på hamnade snart längst bak i garderoben. Det var snarare livet bland artister, musiker och krogpublik som inspirerade. Det var en helt annan värld en den han kände från Järfälla, där sport och idrott stod i centrum.

Bluffen avslöjad    
– Folk åkte omkring i hottade bilar med tonade rutor. De flesta drömde väl om att få ett jobb med firmabil och egen mobiltelefon.

David gick ekonomiska linjen på gymnasiet. Han hade visserligen inga planer på att bli bankman men alla kompisar gick ju där. Han fick sin vita mössa och med studentexamen i bagaget flyttade han in till Stockholms innerstad. För sin försörjning ledde han vattengymnastik för damer på Sturebadet.
– Jag sa att jag var utbildad och fick jobbet. Det kunde ju inte vara så svårt, tänkte jag. Bra betalt var det också. Jag tror vi fick 250 kronor för 20 minuter. Dessvärre gjorde jag bort mig. Jag gjorde nämligen vissa rörelser ovanför vattenytan i stället för under. På så vis blev jag avslöjad. Jag hade ju ingen utbildning för det där.

David hade emellertid tränat rätt mycket på gym. Följaktligen blev han snart instruktör även på ett sådant. Arbetet bestod av att instruera folk som ville börja träna vid maskinerna.
– Det var egentligen ingen som riktigt kunde det där, säger David. Vem som helst som förstod maskinerna kunde ju klara det jobbet, tänkte jag.

David sökte sig till flottan, när det blev dags för militärtjänst. Drömmen var att få mönstra på fartyget Karlskrona som under ordnade och ofarliga förhållanden stävar på runt världshaven.
– Jag ångrade mig när några kompisar berättade, hur värdelöst de tyckte att lumpen var. Då försökte jag komma undan i stället. Någon sa, att om man bara var upptagen med exempelvis studier, så kunde man få slippa. Därför sökte jag i all hast till Calle Flygares teaterskola. Jag var överlycklig, när jag kom in. Senare insåg jag, att alla som söker lyckas. Det var ju lite snopet. Militärtjänsten blev i alla fall uppskjuten och jag fick frisedel.

Första dagen på Calle Flygares teaterskola var en lektion i improvisation.
– Man skulle gå fram till en stol och göra någonting. Jag förstod aldrig riktigt vad, trots att jag tyckte, att jag hade en viss inblick i det där med teater.

Roligt men fattigt
David fick snabbt nog och hade säkert slutat, om inte Christin Meltzer hade dykt upp. De var klasskamrater på gymnasiet och nu sågs de alltså igen.
– Vi var inga typiska teatermänniskor någon av oss. Vi läste varken dikter eller hade svarta kläder. Christine var bäst. Hon var mest teater. För övrigt hade vi mest bara roligt. Och så ledde man lite vattengympa mellan varven för att få ihop till hyran.

Pengar var en ständig bristvara för David. Minsta extrautgift förstörde ekonomin för lång tid framöver.
– Christine och jag brukar tala om, hur vi åt tonfisk, makaroner och majs. På så vis var det mycket teater. Man försakade i princip allt för konsten. Fick man en parkeringsbot på 400 kronor, så fick man äta ännu sämre mat en hel månad.

Christine och David höll ihop även efter skolan. De sökte roller på auditions, gjorde konstiga statistroller likaväl som de gjorde reklamfilm.
– Vi försörjde oss på event. Vi kunde vara clowner i olika köpcentrum och dela ut gratis godis till barnen ena dagen och vara konferencier för Barnens Dag nästa. En gång fick vi dela ut gratis juice till folk på en strand. Ofta höll vi i gång hela dagar i olika centrum med tävlingar och underhållningsprogram. Så jag har verkligen lärt mig jobbet som konferencier från grunden. Det var rätt otacksamt faktiskt. Det hände att folk frågade, när programmet skulle börja, fast vi redan höll på som bäst och var igång för länge sedan. Till sist ringde vi TV4 och sa, att vi hade en bra barnprogramsidé. Det hade vi inte, men man måste ju ta sig in på något vis.

Kungen inte road
David blev intervjuad av Peter Settman som kom fram till, att han var som klippt och skuren för rollen som programledare. Därmed värvades han till serien Rally-Planeten.
– Det var en ren tillfällighet, säger han. Jag kunde lika gärna ha åkt omkring i en sådan där firmabil med mobiltelefon.

Sedan dess har David gjort allt från barnprogram som Lattjo Lajban till det nu aktuella Let´s Dance. Tillsammans med humorkollegan Peter Magnusson har han dessutom gjort såväl Stadskampen och Idol 2004. För att inte tala om "Hey Baberiba" med såväl Peter som Christine. Programmet är numera lagt i malpåse.
– Vi har aldrig menat något illa. Men om inte kungen tycker det är kul, så får man ha respekt för det, säger han. Vi slutar när vi står på topp. Ibland kan man helt enkelt tröttna på att klä ut sig i peruker. Då vill man vara sig själv ett tag. Sedan kan längtan efter humor göra, att vi kanske dammar av Hey Baberiba igen.

Det är alltså som programledare vi får se David den närmaste tiden. Efter Let´s Dance kommer "Tack gode Gud att du är här!", en programserie efter utländsk modell i vilken kända skådespelare och artister kommer att försättas i situationer de måste improvisera sig ur. De öppnar en dörr och kliver rakt in i ett sammanhang som för dem är helt främmade och möts av öppningsfrasen "Tack gode Gud att du är här!" Sedan får de klara sig själva.
– Det är något av det roligaste jag har sett, säger David som med andra ord fullt upp på TV4 hela våren. Lika upptagen är sambon Renée Nyberg som programledare för "Sing a long" i TV3.

Älskar papparollen

– Vi träffades där för fyra år sedan, säger David. Jag ville ge henne en komplimang för hennes varma framtoning i TV-rutan och på den vägen är det.
Renée var ensamstående då med barnen Emma och Tom som nu är 11 och 6 år gamla. De flyttade ihop i en villa i Bromma och har dessutom ett sommarställe på Tynningö i Stockholms skärgård. Där kan barnen tumla runt i gröngräset om somrarna och i år får de sällskap av snart ettårige lillbrorsan Leo.

– Det är verkligen jättemysigt att vara pappa, säger David som framåt sommaren tänker vara pappaledig lite mer på egen hand. Han är dessutom duktig på att meka med såväl båten som huset och får kanhända tid med det också.
– Men jag vill först och främst vara tillsammans med Leo, säger han. Det går ju så fort allting med honom. Han gör nya, fantastiska framsteg varje dag. Det vill man självklart inte missa.
Monica Antonsson

Gömda-Mia

Hemmets Veckotidning
Nr 45, 1995


Jag fick fly för livet med min lilla dotter
– först nu går vi säkra för hämnden…


Maria var ung och kär och ville inte lyssna till föräldrarnas varningar. Visst kunde det vara svårt att leva med en man från en främmande kultur – men kärleken skulle säkert övervinna allt. Inte förrän lilla Emma var född förstod hon vilket fasansfullt misstag hon begått…

Mötet med Maria Eriksson omges med sekretess. Hon bär brun lockperuk, har lånade glasögon och heter egentligen något helt annat.
- Vi har skottsäkra fönster här, säger bokförlagets representant. Vi lät installera dem i samband med att vi publicerade Salman Rushdies bok ”Satansverser” och Betty Mamodys ”Inte utan min dotter”. De kan komma till pass nu också…

Maria Eriksson, hennes man Anders och barnen, nioåriga Emma och sexårige Robin, lever under hemliga identiteter i ett annat land. Sverige har inte lyckats skydda dem mot hennes förre fästman. Han är dömd till döden i sitt hemland och kan därför, enligt svensk lag, inte utvisas dit.

Det är därför hon har skrivit boken ”Gömda” tillsammans med journalisten Liza Marklund.
- Den här fotografen lovade att bara ta bilder i profil, säger hon och visar ett nummer av en kvällstidning. Han tog så många bilder att jag inte riktigt hängde med. Och så väljer han en bild där vem som helst kan känna igen mig! Tänk om mina föräldrar är i fara nu…

Hemmets Veckotidnings fotograf gör som maria vill. Varenda bild tas snett bakifrån eller när hon håller boken för ansiktet.
- Jag var helt hjärntvättad, säger hon med tårfyllda ögon som svar på det ofattbara, att hon dröjde så länge innan hon polisanmälde mannen och att hon lämnade ut dottern till honom.

Han slog mig och isolerade mig från min familj och mina vänner. Han förbjöd mig att äta svensk mat och läsa lokaltidningen. Han krävde att jag skulle ge upp min tro, mina traditioner och min kultur. Till sist var jag så kuvad att jag åt ur hans hand. Och det var socialförvaltningen som tvingade mig att lämna ut min dotter. Han är ju hennes far, så jag hade inget val.

Maria trotsade alla varningar
Maria växte upp i en mellansvensk stad med flyktingförläggning. Hon ömmade för dem som sökte skydd i vårt land och ingick en tid i organisationer som gömde flyktingar med utvisningsbeslut. Hon såg hur familjerna for illa av isoleringen men kunde inte ana att hon själv skulle hamna där en dag.

Hon mötte sitt livs stora misstag på en luciafest 1984. Hennes väninna Helena hade just börjat sällskapa med en man som i sin tur presenterade en landsman för Maria. Han var en trevlig man men brottades med svåra krigsminnen, förstod Maria. Han följde henne hem. För en kvinna bör inte gå ensa genom natten, som han sa. Han frös så hon bjöd på te och de pratade hela natten. Villigt drunknade hon i hans mörka ögon.

Han flyttade hem till henne och hon vägrade lyssna på familjens välmenade varningar. Men kulturkrockarna gav sig snart till känna. Det började med en aprikosfärgad baddräkt som han inte ville att hon skulle visa sig i på stranden. Det slutade med gräl. Skulle hon bada i flytväst kanske? Han rusade hemifrån och hon fick åka ensam till stranden med sin systers vänner.
En av dem hette Anders.

Mannen bodde hos henne, sov i hennes säng, åt hennes mat men vägrade betala sin del av hyran. Han skaffade i stället en egen liten lya där han kunde dra sig tillbaka när det passade honom. När hennes TV gick sönder fick hon köpa hans för en tusenlapp.

Misshälligheterna till trots gladde sig Maria åt julen. Hon pyntade hemmet, köpte julklappar till mannen hon älskade och såg fram mot jullunchen hos föräldrarna. På julaftonsmorgon vägrade han att åka dit ”till en massa svinmat”. ”Jag har gjort upp med mina kompisar att vi ska tillbringa julen hos dem”, sa han.
- Han får ha vilken hudfärg han vill och tillhöra vilken religion som helst, sa hennes mor, bara han är snäll mot dig. Men det är han ju inte!

Hon ville så gärna förstå
Maria valde att förstå sin fästman. Det hade inte varit lätt för henne heller om de hade varit i hans land och firat deras högtider. Hans religion förbjöd honom faktiskt att äta fläskkött, det måste man ju kunna acceptera. Hon försökte lära sig mer om hans land och han berättade villigt om både kultur och religion.

De förlovade sig på nyåret med ringa av rött guld. Sen lämnade hon festklänningen hemma och gick på nyårsfest i långärmad blus och byxor. Hennes väninna Helena kom i stickad tröja och fotsid svart kjol. Håret var tillbakadraget i nacken och ansiktet fritt från smink. Ingen av dem fick dansa. De fick sitta bland de gifta kvinnorna och nöja sig med att umgås med sina fästmän och deras gifta kompisar.

Maria blev gravid fast hon hade spiral. Samtidigt blev hon sjuk och måste läggas in på sjukhus. Hon kräktes upp allt hon åt och fick leva på näringsdropp i åtta månader för att klara graviditeten. Och fästmannen var besviken. Maria var ingen riktig kvinna i hans ögon, ingen rund och glad blivande mor i stora mammakläder som Helena. I stället låg hon där och latade sig på sjukhuset, när hon borde ha passat upp på sin man.

Han bad att hon skulle anamma hans religion – hennes väninna Helena hade redan gjort det. Han försåg henne med religiösa skrifter i översättning till svenska och visst läste hon. Men hon var alldeles för svensk för att kunna gå över till en så främmande religion.

Dock skrev hon på ett papper, ett intyg på att han var far till hennes ofödda barn. Annars hade han inte fått asyl, visade det sig.

En son bättre än en dotter

Det var under en av sina helgpermissioner som hon blev slagen första gången. Han beordrade henne att laga mat till hans vänner och blev rasande när hon sa att doktorn hade förbjudit henne att ens gå ur sängen.

Lilla Emma föddes i oktober och den nyblivne fadern blev återigen besviken. Om det åtminstone hade blivit en pojke! Då hade han fått lite upprättelse för allt han försakat under graviditeten. Han ville inte befatta sig med sin dotter och blev inte snällare mot Maria heller, trots att hon kommit hem och kunde passa upp på honom.

Det var han som till slut bröt förlovningen. Därmed kunde den olyckliga kärlekssagan äntligen ha fått sitt slut. Men så blev det inte. Marias liv exploderade i ett inferno av våld, hotelser och förföljelse. Trots att han inte längre ville leva med dem såg han fortfarande på Maria och lilla Emma s om sina ägodelar.

Maria bytte lås i dörren när han vägrade lämna ifrån sig sin nyckel. Då knackade han ur gångjärnen och lyfte av dörren i stället. Med en viss regelbundenhet gick han igenom hennes kylskåp och slängde allt fläskkött. Gång på gång åkte hon till kvinnojourens hemliga hus med sin dotter. Polisanmälan var inte att tänka på. Då skulle det bara bli etter värre, trodde hon. Det hjälpte inte att hon bytte till hemligt telefonnummer minst 20 gånger. Han ringde ändå.

Ett par gånger fick han hämta dottern. Hon kunde inte neka honom umgänget med hans barn, sa socialtjänsten. Som regel kom han tillbaka med henne efter bara några timmar. Han stod inte ut med att hon gallskrek.

Maria träffade Anders från badstranden på gatan en dag. De pratade en stund och åt sedan en hastig lunch med gemensamma vänner. Samma natt bröt sig fästmannen in i hennes lägenhet. ”De såg dig stå och prata med en karl på stan! Och min unge hade du med dig!” skrek han.

Maria och Anders började träffas. Han lät sig inte avskräckas av hennes förre fästman. De åt tillsammans och såg på TV och Anders deltog med förtjusning i nattningen av Emma.

Men när han efter en tid visade att han ville mer slog Maria till alla bromsar. Hon kunde helt enkelt inte, var alldeles för rädd.
- Okej, sa han. Bara jag får vara din vän.

Mammaledigheten gick nu mot sitt slut och Emma skulle skolas in på dagis. Redan första dagen efter inskolningen stod fästmannen i dörren. Han krävde att få hämta sin dotter och hotade personalen. Emma tvingades byta dagis, personalen vågade inte ha henne kvar. Men han dök upp igen på nya stället, lika hotfull som förut.

Myndigheterna gömde familjen
De kände sig inte säkra någonstans. Vid ett tillfälle, när han skrämt ett helt dagis från vettet, körde polisen lilla Emma raka vägen till kvinnojouren medan de kontaktade Maria på jobbet. Hon rusade hem för att packa ihop det viktigaste och upptäckte för sent att han stod och väntade i portuppgången. ”Jag kommer att dö nu”, var allt hon hann tänka.

Men Maria klarade sig och hon och Emma fördes i säkerhet till ett hotell i en annan stad där de hölls gömda en tid. Anders fick ingenting veta och hade inte en aning om vart de hade tagit vägen. När Maria tilläts komma hem igen mötte han med stora famnen.

De blev ett par så småningom. Maria och Emma var det bästa som hade hänt Anders och han ville dela det öde som blivit deras.
Eller rent av få ett slut på det, trodde han då.
- Vi gifter oss, sa Maria. Då kanske han förstår att jag inte längre är hans.
De gifte sig och fick sonen Robin. Men förföljelserna blev bara värre. Mannen slog sönder deras hus, ryckte och slet i barnen och hotade dem alla. När Marias syster till slut anmälde honom och han blev dömd till fängelse blev terrorn ännu värre.

Myndigheterna bestämde att familjen måste gömmas. I ett år bodde de på hemlig ort. Men fästmannen lyckades leta reda på dem och de tvingades fly igen.
- Vi bodde på ensligt belägna pensionat och i dragiga stugor långt hemifrån, säger Maria. Tolv gånger tvingades vi fly och blev till sist isolerade. Vi fick inte ens gå utanför dörren.

Lilla Emma slutade prata, slutade äta och slutade gå. Hon började kissa på sig på nätterna. Till sist tappade hon kontakten helt med omvärlden.
En lekkamrat hemifrån räddade hennes liv. Den familjen tillbringade hela sin semester i eras gömställe för att Emma skulle vakna upp igen.

Till slut flyttade Maria och familjen till ett land på andra sidan jordklotet. Emma måste få leva i frihet för att inte gå under. De valde ett land med så stränga visumregler att den före detta fästmannen inte skulle ha en chans att ta sig in.

Ett halvår senare återvände de för att klara av alla formaliteter kring Emma. Maria fick ensam vårdnaden medan hennes biologiske far förvägrades allt umgänge.
Familjen hölls därefter gömda i Sverige i ytterligare tre år. Två gånger hittades de av hennes förre fästman och fick fly. Till sist valde de att emigrera för gott.

Äntligen fria – men längtar hem
Idag lever familjen under nya identiteter i en hyrd villa i en medelstor stad i ett annat land långt från Sverige.
Anders är egen företagare och barnen, som har halkat två, tre år efter i sin utveckling, går i samma klass i en liten engelsktalande skola.
- Vi gifte oss, Anders och jag och vi döpte barnen. Vi äter dessutom griskött varje dag om vi vill. Det är en seger för mig men kanske också den enda seger jag får. Och så skrev jag boken, förstås, som jag hoppas ska väcka debatt. Det måste bli ett slut på all kvinnomisshandel.

Maria nästan kvävs när hon talar om det. Plötsligt träder hon fram i all sin bräcklighet. Hennes självkänsla är i botten. Hon snubblar på orden, ursäktar sig och säger att hon är så ovan att träffa människor. Hon tycker inte ens om att göra det.

Tårarna trillar utför hennes kinder och jag undrar hur det ska gå med nästa intervju som bokförlaget har bokat in om en halvtimme.
- Jag ska klara det här, säger hon sammanbitet. Han ska inte få knäcka mig!
Maria ler trött bakom glasögonen. Hon är påtagligt uttröttad och har dessutom ont i armen. För att vara lite fin den här dagen har hon tagit av sig handsken med stödskenan ända upp till armbågen som hon måste ha sedan förre fästmannen vred sönder hennes arm.
- Det är inte så farligt, säger hon. Det värsta är såren i själen. Emma vet inte ens att han är hennes far. Vi får helt enkelt inte tala om det, säger läkarna. Vi är väldigt rädda om henne. Idag kan hon till och med skratta.

Det är långt kvar till ett normalt liv men Marias familj har åtminstone fått en fristad där de kan vistas utomhus, gå och handla i affärerna och möta människor på trottoaren utan att riskera livet.
- Vi drömmer inga mardrömmar längre. Vi vaknar upp och gläds åt varje ny dag. Barnen får vara ute i solen och de får leka med andra barn. De får bada i havet, ta på träden och känna på snön. De får lukta på blommorna och lyssna på fåglarna. Det är alltid en början.

Jag älskade min hemstad och hade aldrig lämnat den frivilligt. Jag förstod aldrig mina kompisar som ville bli au pair utomlands. Visst har vi det bra där vi bor nu men jag längtar hem varenda dag. Jag vill aldrig ge upp hoppet om att vi en gång ska kunna återvända hem.
Monica Antonsson

__________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning

Nr 34, 2006

Efter år på flykt avslöjade Mia sin tunga hemlighet

Dödshoten tvingade mig att överge min egen son

Det var i januari 1990 flykten började. Flykten undan exmaken och den dödsdom han och hans vänner utfärdat mot henne. 

Knappt en dag har gått utan att Mia fruktat för sitt liv. Men hon har uthärdat för barnens skull. Inte minst sonen Daniel som hon skyddat genom att leva som om hon inte existerat...

– Hallå! Hej! Hör du vem det är? Känner du igen min röst?
Kvinnan i luren bubblar av förtjusning och nummerpresentatören avslöjar att samtalet kommer från utlandet. 

Det är inte första gången hon ringer, så jag förstår att det är Maria Eriksson, 44, huvudpersonen i hennes och Liza Marklunds bok "Gömda". Mia inleder nämligen alltid sina samtal på det sättet. "Hej! Hör du vem det är?" 

Det första kom 2004, när uppföljaren "Asyl" just nått bokdiskarna och en kvällstidning hade gjort reportage hos henne någonstans i USA. 

"Kände du igen mig på bilderna", undrade hon. Jodå, hon var sig lik. Och som alltid fotograferad bakifrån. 

Mia lever nämligen under dödshot och får på inga villkor bli igenkänd. Med sitt skrivande har hon emellertid lyckats vända sin olycka till något positivt och blivit ekonomiskt oberoende på kuppen.

– Och nu ska jag skriva en egen bok utan Liza, sa hon och skrattade högt. Jag vill se om jag äntligen kan stå på egna ben eller om jag måste ha hjälp hela livet. "Mias hemlighet", ska den heta.

Det var som om tiden hade stått stilla. Hur ofta hade jag inte undrat, hur hon hade det. Sedan länge visste jag, att det var till Santiago de Chile hon begav sig, när hon 1995 tvingades gå i landsflykt. Sverige kunde helt enkelt inte skydda henne och hennes familj från förre fästmannen. Så står det tydligt i kammarrättens dom från 1994. ”I målet får anses vara utrett att familjen Eriksson för att leva ett normalt liv behöver flytta från Sverige.” 

Hon valde Chile för att hon talar spanska och för att visumreglerna var ett hinder för fästmannen att komma efter. En enkel biljett. Tack och hej! Sedan tvådde Sverige sina händer. Väl ute ur landet fick de klara sig bäst de kunde. Nog var det 50 brev från olika organisationer med avslag på Mias begäran om hjälp och ekonomiskt bistånd, som låg hemma och väntade på att hon skulle höra av sig. Vid varje storstädning dök de upp. Därför fanns hon kvar i tankarna. Vi på Allas hade till och med börjat prata om, att jag skulle resa till Santiago och leta reda på henne. Med "Asyl" fick vi emellertid veta, att hon fanns i USA, där hon hade fått asyl som "flykting från Sverige". Smaka på det, regeringen! Sedan dess har alltså även boken "Mias hemlighet" släppts och gjort stor succé.

– Men är det du Mia, säger jag glad över att höra hennes röst.
- Javisst, kvittrar hon i luren. Jag kommer till Stockholm. Vi måste ses!
Osökt kommer jag att tänka på vårt första dramatiska möte 1995. "Gömda" hade just kommit ut och Mia mötte upp på det stora bokförlaget iförd en illa sittande brun lockperuk och lånade alltför stora glasögon.
– Vi har skottsäkra fönster i det här rummet, sa förlagets representant. De installerades, när vi gav ut Salman Rushdies Satansverser. Vi har anledning att tro, att de kan komma väl till pass nu också.

Mia, hennes man Anders och barnen Emma och Robin levde redan då med hemliga identiteter utomlands. Plågoanden, invandrad från Libanon, hade genom faderskapet till Emma fått asyl i Sverige. Och då han var dömd till döden för mord i sitt hemland kunde han, enligt svensk lag, inte utvisas.

Efter flera års helvete som gömda på olika platser i Sverige, hade Mia och hennes familj till sist alltså flytt landet. Nu var hon hemma på besök, inhyst i en sommarstuga någonstans utanför stan, för att lansera boken om det obegripliga. Att den skulle bli en storsäljare var hennes enda hopp om en bättre framtid.
– Vi måste på något sätt börja tjäna pengar, sa hon. Annars får vi lämna vår lägenhet i Santiago och flytta ner i slummen.

Det var med stigande förvåning jag tog del av Mias osannolika öde. Naiv och blåögd hade hon varit med om att gömma flyktingar i sin mellansvenska hemstad. I den kretsen mötte hon mannen med de svarta ögonen på en luciafest 1984. Ung och oerfaren drunknade hon i hans mörka ögon, varpå han sakta men säkert tog över hennes liv.
– Han slog mig, isolerade mig och förbjöd mig att äta svensk mat. Han krävde att jag skulle ge upp min tro, mina traditioner och min kultur. Till sist var jag så kuvad, att jag var helt hjärntvättad.

Han bodde hos henne, sov i hennes säng, åt hennes mat men vägrade betala hyran. I stället skaffade han en egen lya, där han drog sig tillbaka för egna, privata äventyr. De förlovade sig på nyårsafton och Mia valde bort sin fina festklänning till förmån för långbyxor och långärmad blus. Det var inte tal om, att hon skulle få dansa. Hon blev gravid och så sjuk av graviditeten, att hon mest låg på sjukhus med näringsdropp. Han tyckte, att hon latade sig och när Emma föddes, blev han djupt besviken. Om barnet åtminstone hade varit en pojke! En kväll kom han hem med en kompis, tog Emma och slängde henne tvärs över rummet till kompisen som kastade henne tillbaka. Hon skrek i högan sky.
– Era djävlar, skrek Mia.
– Vi bara bollade lite, sa fästmannen. Vi gör så i vår kultur.
– Då först förstod jag, att han är sjuk, sa Mia.

Hennes liv exploderade i ett obegripligt inferno av våld, hotelser och förföljelser, när hon bröt förlovningen. När hon bytte lås i dörren, knackade han ur gångjärnen och lyfte av den. Minst 20 gånger bytte hon telefonnummer. Ändå ringde han. Han hade landsmän överallt till sin hjälp. När hon gifte om sig med Anders och fick sonen Robin blev det ännu värre. Efter flera regelrätta mordförsök, tvingades familjen till sist gå under jorden.

Bland fästmannens fränder utlöstes en slags dödsdom, för att Mia hade knäckt hans värdighet. Foton på henne och Emma började cirkulera hans kretsar. Det innebar att alla som såg dem hade skyldighet att döda dem, varhelst de dök upp.
– Jag anmälde honom och han dömdes till kortare fängelsestraff. 1992 var han dömd totalt 18 gånger för misshandel, bedrägeri, trafikbrott och häleri. Men att han satt i fängelse, stoppade inte hans kompisar. Dessutom kom han snart ut igen.

Under tre år bodde familjen på ensligt belägna pensionat och i dragiga stugor långt hemifrån. Tolv gånger blev de upptäckta av fästmannen och/eller hans vänner. Lika många gånger tvingades de fly. Till sist satt de helt isolerade och kunde inte ens gå utanför dörren.
– Barnen for väldigt illa, sa Mia. Emma slutade prata och äta och blev dessutom självmordsbenägen. Så fort hon fick tag i en kniv, försökte hon skära sig själv.

Mia stred som ett djur för sig och familjen, innan de till sist tvingades fly landet.
– Jag känner till minst åtta andra svenska kvinnor som har gått i landsflykt, säger hon. De har alla flytt från män som har sina rötter i Libanon och Syrien, sa hon. Så jag vet hur det är. Jag blir aldrig av med honom.

Mia grep några sista halmstrån genom att försöka komma till tals med ansvariga politiker. Vi besökte riksdagshuset, dit Mia anlände förklädd i taxi. Dåvarande utrikesministern Laila Freivalds (s) vägrade träffa henne. Ulla Hoffmann (v) kallade till sig partiets politiske sekreterare och jurist Sten de Geer. De kunde emellertid bara skriva en motion om att män som inte låter sina kvinnor vara i fred möjligen borde förses med fotboja. Inger Segelström (s) tyckte att Mia och hennes familj borde återvända hem.
– Om ni bestämmer er för det, är jag beredd att stå vid din sida dygnet runt, sa hon. Då ska vi tillsammans utmana hela det svenska samhället och kräva upprättelse. Vi ska kräva att Sverige tar sitt ansvar och löser problemet.
Varken Mia eller Anders vågade ta den risken. I dag är hon övertygad om, att hon hade varit död, om hon hade gjort det.

Under samtalens gång hade Mia tryckt ner såväl peruk som glasögon i en medhavd kasse. Hon släppte sina egna lockar fria och slappnade av mer och mer. Speciellt som riksdagshuset var stängt för besökare. Ulla Hoffman visade runt i stora salar med vackra kristallkronor och en stund senare gick vi genom det myllrande folklivet längs Drottninggatan. Mia såg sig omkring med stora, lyckliga ögon. Hon hade varit gömd så länge.

Det var över varsin skomakarlåda på en restaurang vid Centralen som Mia plötsligt berättade historien om Daniel. Det mest fasansfulla i hela hennes historia. Mia har nämligen en son som inte nämns i vare sig "Gömda" eller "Asyl". Han var bara en liten kille då, några år äldre än Emma. Ändå hade han varit med om alldeles för mycket. Slå inte min mamma! Till sist fick han flytta till sin pappa. Det var det som var Mias hemlighet. Till sist hade hon gjort det enda möjliga. För att skydda sitt barn, hade hon försvunnit från honom spårlöst och sedan hållit honom hemlig.
- Socialen ordnade, så att vi fick ses en gång, berättade hon. Han var sju år och vi fick 48 timmar tillsammans i hytten på en finlandsbåt. Sedan skildes vi åt. Vi liksom bara gick åt varsitt håll.

Det kunde inte ha gjort mer ont. Daniel levde i ovisshet. Han visste inte om hon levde eller var död. Och ingen svarade på hans frågor. I dag vet hon, att han sökte efter henne i folkbokföringen och fick veta, att hon helt enkelt inte fanns. Så blir det vid identitetsbyten.
– I dag heter jag faktiskt Mia. Till slut hade jag haft så många namn, att jag inte ens själv visste, vad jag hette.

Mia återvände till Chile pank som en lus och utan det startkapital hon hade hoppats på. Under år då de många gånger for illa, försörjde hon familjen på en liten servering. De levde påvert och fattigt. Ibland räckte pengarna inte ens till mat åt barnen.
– Under de åren tänkte jag ibland, att jag skulle åka hem till min plågoande och ringa på hans dörr, så att han fick döda mig. Så att det helt enkelt blev gjort. Men hur skulle det då ha gått för barnen?

Mia och familjen lämnade tämligen utfattiga Chile för USA 1999. I samma veva kom "Gömda" ut i pocket på ett mindre förlag och blev en jättelik försäljningssuccé som i dag har sålt i över en miljon exemplar. Därmed började pengar trilla in till den något förvånade Mia.
– Jag blev rik, säger hon belåtet, när vi nu äntligen ses i Stockholm en varm och solig sommardag. Elva år har gått sedan sist och hon är sig precis lik.
– Pengarna förändrade allt, säger hon och dukar fram kaffe och bakelser med jordgubbar på i sitt lånade kök. Tack vare pengarna kunde jag skaffa psykologhjälp till Emma. Jag kunde dessutom söka asyl för familjen. Det kostade mig 30 000 dollar. Pengar förenklar ju livet. Jag skulle ljuga, om jag sa något annat.

Mia blev miljonär. Hur många miljoner hon har på banken, vet hon förmodligen bara själv. Priset var emellertid högt. Hade hon fått välja på att vara rik eller att som förr få ha familjen omkring sig, så hade hon tveklöst valt det senare.
- Anders och jag är skilda nu, säger hon. Åren på flykt knäckte vårt förhållande. Vi klarade inte av ett liv i frihet tillsammans.

De bor i varsin delstat. Anders är omgift och Mia har mött kärleken på nytt i frånskilde fyrabarnspappan Jeff. De är gifta sedan tre år och lever ett gott liv i en jättelik villa med fem badrum på en jättelik tomt någonstans i USA, där solen ofta skiner.
– Jag tror inte, att Jeff har tagit mig för pengarna. Han är nämligen inte direkt fattig han heller! Med honom känner jag mig trygg. Vid sidan av mina föräldrar är han den person jag litar mest på i hela världen.

Mia är här för att diskutera nya bokprojekt med förlaget, visar det sig. Närmast kommer en trilogi vid namn "Mias systrar" om utsatta kvinnor hon mött under åren på flykt. Mia är förstås också här för att träffa sin familj. Det är hennes stora sorg att de genom åren bara har haft sporadisk kontakt. Jeff är med men Emma, 19, och Robin, 17, har stannat i USA. De går på college, talar bara engelska och har inga känslomässiga band till sitt gamla hemland.

Det var Jeff som fick Mia att till sist lyfta luren och ringa Daniel. "Hej, det är mamma. Vill du komma?" Han kom och Mia, som väntade på sin sjuåring, återförenades med en vuxen man som nu är 22 år gammal. De har talat ut med varandra. Han har frågat och hon har svarat. Dessutom har han läst böckerna och förstått. Speciellt "Mias hemlighet" som handlar om honom.
– Det finns ett svart hål av förlorad tid mellan oss, säger Mia. Vi kommer aldrig att kunna återförenas som mor och son på riktigt. Han har sitt liv här och jag har mitt liv där. Det är samma sak mellan mig och mina föräldrar. De har förlorat sin dotter. Vi träffas så korta stunder att vi precis bara hinner hitta varandra, innan det är dags att skiljas åt igen.

Det känns sorgligt, men i samma stund stiger en man och hans flickvän in genom dörren. Utan ett ord tar han Mia i sin famn och gömmer henne för världen i en kram som nästan aldrig tar slut. Det finns inget ouppklarat mellan dem. Så ser det åtminstone ut. Kärleken är djup och stark som stålull. Mia har emellertid inte tänkt sig, att vi ska träffa honom. Än i dag är hon rädd, att han ska bli igenkänd. Än i dag håller fästmannen från Libanon det kriminella greppet om hennes hemstad. Hon kapitulerar emellertid för sin egen inre glädje.
– Det här är Daniel, säger hon med värme och stolthet i rösten och väldigt lyckliga ögon. Det här är min son Daniel.
Monica Antonsson

Eventuell bildtext:
– Jag kommer att skriva böcker tills kvinnor i Sverige får det bättre, säger Mia som vill väcka opinion mot att svenska kvinnor tvingas fly från sitt land medan utländska förbrytare inte kan utvisas. – Det är fy skam, det som händer i Sverige, säger jag. Fy skam! Av vilken anledning ska vi ställa upp på att svenska kvinnor blir mördade.

Fotnot

Den här historien är dessvärre inte sann. 

Jag hänvisar till min bok "Mia - Sanningen om Gömda" som du hittar här. 

Fredrik och Filippa Reinfeldt

Allas Veckotidning

Nr 33, 2006

Fredriks kärleksmåltid till Filippa: lax och småpotatis

Vårt första möte satte igång förbjudna känslor

När Fredrik och Filippa träffades var båda upptagna. Kärleken lät sig dock inte hejdas, och inom ett halvår var de ett par.

Trots passionerad kärlek till hustrun är Fredriks kärleksmåltid mer praktisk än romantisk. 

Fredrik Reinfeldt ser inte direkt bekväm ut, när han ska grilla en tänkt kärleksmåltid åt sin hustru Filippa ute på Djurgården. Undra på det. Vem skulle komma på den idén, om det inte var för en bild i Allas Veckotidning. 

Speciellt som regnet öser ner och laxen glider iväg ur parmaskinkan som tvålen ur handen, när man duschar. Salladslöken och de i djurgårdskanalen illa sköljda färskpotatisarna är dessutom lika okokta som de var, när de grävdes upp. Förhoppningsvis syns det inte på bild, säger vi.

Filippa tar snällt av sig jackan, för att det ska se varmare ut. Hon viker den omsorgsfullt med utsidan in och lämnar över den till en medarbetare som redan har fullt upp med att hålla ett paraply över kameran. 

Raskt glider hon in i bilden bredvid maken och ler. Obegripligt nog blir hon inte ens irriterad, när hon en stund senare får tillbaka sin jacka full med vatten. Det ordnar sig, säger hon. Det torkar. Säpo lyser med sin frånvaro och polisen syns inte till, så vi undgår att bli gripna för otillåtet grillande på allmän plats. I motsats till när Göran Persson grillade här är det ingen som har spärrat av området. Det är emellertid bara en tidsfråga, tänker jag. Om Fredrik Reinfeldt vinner valet i höst, så lär det bli pådrag framöver.
– Barnen är faktiskt lite oroliga för hur det ska bli sedan, säger han. Vinner vi valet, så blir det en omställning för hela familjen.

Det var därför vi inte fick komma hem och fotografera vid den privata grillen. Lite privatliv måste de trots allt få ha. Speciellt som Filippa är kommunalråd hemma i Täby och alltså även hon en officiell person.

Det är på hennes förslag som vi räddar oss in under tak på Junibacken. Där, bland lekande dagisbarn och sagofigurer ur Astrid Lindgrens förtrollade värld, får vi vår pratstund över en kopp kaffe med kanelbulle. Fredrik Reinfeldt, 40 år fyllda, känns väldigt ung eller kanske rent av lite valpig i jämförelse med statsministern. Han är allvarligare också. Politiken är en kamp på liv och död, känns det som. Han tycks inte heller vara någon större livsnjutare. Mat handlar mera om att bli mätt. Den grillade menyn som Fredrik har komponerat ihop består i all enkelhet av några chorizokorvar och laxfilé inlindad i parmaskinka. Till det vill han bjuda på kokt småpotatis och kryddsmör som sönerna är så förtjusta i.

Mamma är förebilden

– Filippa hugger nog inte in på chorizon, säger han. Det är snarare jag som är inriktad på den. Den inlindade laxbiten uppskattar hon däremot.

Så berättar han hur det brukar gå till hemma på altanen, som han beskriver som en trätrall med plasttak. Det är där de har sin klotgrill.

– Vi tar med oss det vi ska grilla på en bricka. Sedan äter vi vid utemöbeln eller tar in maten i huset, beroende på om det regnar eller ej.

Familjen Reinfeldt grillar tämligen ofta, visar det sig. Minst en men ofta flera gånger i veckan. Det uppskattas särskilt av barnen som är mer på pappas linje och väljer korv.

– Fisk kan vara svårt att grilla utan ett speciellt fiskgaller, säger Filippa. Fisk har en tendens att trilla isär och ramla ner på glöden. Det är därför man lindar in lax i parmaskinka eller om man har köttfärs i lite bacon. Då håller det ihop och får dessutom bra smak.

Därmed är ämnet mat tämligen uttömt, känns det som. Fredrik Reinfeldts mest utmärkande drag, är att han är synnerligen ordentlig, kontrollerad och strukturerad. Det är ett arv efter mamma Birgitta som är hans stora förebild. Han var 20 år när föräldrarna skildes och det var han som då stöttade sin mor att bli egenföretagare i rekryteringsbranschen.

– Hon har rättigheterna till några psykologiska urvalsmetoder med vilka hon gör personlighetsbedömningar, krishanterar ledningsstaber och föreslår chefer för tillsättning av ledande positioner, säger Fredrik som i början av sin karriär läste psykologi och sånär hade gått i mammans fotspår. Organiserad ut i fingerspetsarna delade hon till och med upp hemmet i städzoner, när han växte upp, och de tre sönerna efter färger.
– Min färg var lustigt nog alltid röd, säger Fredrik. Mina handdukar, mitt överkast och alla mina lådor var röda. Till och med mattan gick i rött.

Spelade teater
Fredrik är inte född i det mörkblå Täby, om nu någon trodde det. Han kom dit med familjen från Spånga, när han var 11 år gammal. Ändå blev han Tensta Tigers, där han spelade basket, trogen i minst tio år. Intressena var emellertid många.
- Jag samlade på frimärken, tidningar, stenkulor, burkar, tändsticksaskar och allt möjligt, tills jag upptäckte glädjen med att byta, sälja och göra affärer.

I dag finns bara frimärkssamlingen kvar välstrukturerad och färdigpysslad. Fredrik har vuxit upp till en stilren filatelist som samlar svenskt och postfriskt, dvs ostämplade, svenska frimärken med gummeringen i behåll.
- När jag kommer hem och har fått en ny auktionskatalog, blir jag väldigt glad, erkänner han.

Rariteterna förvarar han i bankfack. Ibland går han därför till banken bara för att njuta av sina frimärken. Annars är det liksom ingen mening, tycker han.

Han hade "skådespelaridéer" också. I gymnasiet skrev han sketcher, sjöng, dansade och spelade teater i såväl kabaréer som spex. Privat lär han nämligen ha humor, sägs det. Att gå scenskolan var det emellertid aldrig tal om. I det militära fick han en rad förtroendeuppdrag som ledde honom upp på scenen igen och in på den politiska banan. Där var han i sitt rätta element, insåg han. Där kunde han i full frihet odla sin förmåga till publikkontakt.

– Det är närbesläktat, erkänner han. Men inom teatern gestaltar man någon annan, i politiken är man som bäst som sig själv. Jag har valt en bana, där jag tycker att jag kommer till min rätt. Bland annat har jag utvecklat ett sätt att hålla tal utan manus, så att åhörarna ska veta, att det verkligen är mina egna ord de hör.

Det var i moderata ungdomsförbundet Fredrik träffade sin Filippa i februari 1990. Hon hade just blivit invald i styrelsen för vilken han blivit ordförande. Som sådan gick han runt för att hälsa på sina nya medarbetare.

Båda var upptagna
– Filippa var den vackraste kvinna jag hade sett, säger Fredrik. Det var min första tanke. Men vi var upptagna båda två, så det fick passera. Sedan träffades vi inom politiken och lärde känna varandra, varpå känslorna fördjupades.

Om sanningen ska fram, så dröjde det inte mer än ett drygt halvår, innan de var ett par. De hade kul tillsammans och personkemin stämde. De kunde prata om precis allt, tyckte Filippa. Två år senare gifte de sig i Skeppsholmskyrkan i Stockholm, varpå barnen Gustaf, 13, Erik, 11, och lilla Ebba, 6 år, kom till världen.

Fredriks politiska karriär är lika spikrak som välkänd och väl numera snudd på svensk historia. Redan 26 år gammal blev han riksdagsman. Filippa har gått den långa vägen med förtroendeuppdrag som fritidspolitiker vid sidan av arbeten som servitris, köksbiträde på långvårdssjukhus, handläggare och pressekreterare, innan hon blev kommunalråd. Hon har med andra ord prövat på en rad "vanliga" yrken, innan hon blev makthavare. Det har inte han. Så vad vet han egentligen om livet? Han har frågan förr och har svaret klart.

– Som förtroendevald gäller det att kunna lyssna in stämningar och förstå andras verklighet, säger han. För övrigt har läkare heller inte varit något annat innan.

Hur Filippa och Fredrik lyckas kombinera sina båda, tidskrävande yrkeskarriärer med familjelivet förklaras till stor del av hans förmåga till organisation. Men även Filippa planerar nog sin tid i kalendern. Annars skulle det aldrig gå.

Dansar i köket
– Vi är ofta tillsammans med barnen, säger Fredrik. Och vi turas om att gå på möten. Hur det kommer att fungera, om vi vinner valet, återstår emellertid att se. Barnen oroar sig, som sagt. Om jag ska leda ett regeringsbildningsarbete efter ett segerval, kan det nog bli ganska tumultartat. Men jag tar inte ut någon seger i förskott. Jag är lika beredd på segerns sötma som på det bittra nederlag som kan följa, om det inte blir, som vi har tänkt. Jag måste ju stå på benen och finnas till för våra barn, oavsett hur det går. Det diskuterar vi hemma just nu.

Det mest sympatiska med Fredrik är hans tydliga kärlek till Filippa. Mellan dem finns mycket starka band. De är tillsammans så ofta de kan och dansar gärna, visar det sig. Det är lika trivsamt vare sig de är på kungabal eller på tu man hand hemma i köket.
– Fast då brukar vår dotter Ebba stå och studsa mellan oss, säger han och låter förstå, att de har rätt kul tillsammans därhemma. Osökt kommer vi alltså in på ämnet kungamiddagar. Filippa, som med sin Fredrik onekligen står på tröskeln till de verkligt fina salongerna, tillstår att middagarna på slottet är en upplevelse.

– Det är fantastiskt att få träffa alla dessa spännande människor och att få se alla de dessa vackra takmålningar. Bara det att få äta god mat på gammalt vackert porslin och med fina bestick är ju en upplevelse. Och man måste faktiskt inte ha en ny klänning varje gång.

Filippa skrattar gott och berättar att hon fick mycket beröm för sin fina, gröna thaisidenklänning i tidningarna senast det var kungamiddag. Hittills har ingen avslöjat att klänningen var en äkta relik från 60-talet.
– Den var inte ens min, säger hon. Jag hade lånat den av min bästa väninnas mamma. Den passade perfekt! Jag behövde varken ta in eller lägga ut den.
Monica Antonsson

Göran Persson

Allas Veckotidning

Nr 32, 2006

Hos Göran och Anitra är rollfördelningen klar

Det är jag som väljer vinet

Det blir ofta fisk när Göran Persson sätter igång grillen. 

Och när statsministerns romantiska ådra ger sig till känna bjuder han Anitra på frukost i sängen, inklusive väldoftande blommor och nygräddad sockerkaka.

När Allas förhör sig om ett killar-som-grillar-reportage med statsminister Göran Persson, tackar han tämligen omgående ja.

Hustrun Anitra Steen, systembolagschefen, säger däremot nej. Hon står för sig själv och vill inte agera bihang till maken, tycker hon. 

Göran Persson är emellertid glad ändå och förklarar genom sin pressekreterare, att den kärleksmåltid han vill grilla till sitt hjärtas dam ska bestå av fisk- och grönsaksspett. 

Till det serverar han ljummen färskpotatissallad med honung, fransk senap och rikligt med hackad persilja från trädgårdslandet. 

Ett Alsacevin är också på sin plats. På den punkten är han tämligen bestämd. Det är nämligen han och inte Anitra som väljer vinerna på Harpsund.

– Jag brukar säga, att jag är duktigare på viner än vad min fru är, säger han vid intervjun några dagar senare. Anitra vet hur man sköter systembutiker. Jag vet hur man väljer vin. Så det är jag som har ansvaret för det.

Fotograf Per Arvidsson gav sig följaktligen ut för att handla ingredienserna. Dessvärre fick vi inte fotografera statsministern vid den privata grillen på Harpsund, så en udde på kungliga Djurgården fick duga. Först kom säkerhetspoliser från alla håll och spärrade av platsen. Sedan kom Göran Persson och pressekreteraren. Hack i häl kom därefter några paparazzifotografer som emellertid hölls på behörigt avstånd av Säpo. Regnet öste ner. Göran Persson drog emellertid ändå på sig förklädet och gled in framför grillen, där spetten låg klara att grillas framför Pers kamera. Paparazzifotograferna plåtade för fullt, men fick ingen förklaring till vad som pågick. Vad gjorde Göran Persson på Djurgården, undrade Aftonbladet dagen därpå.

Det var då själva intervjun skulle göras. Hela 30 exklusiva minuter hade jag fått med statschefen på Rosenbad klockan 17.00 prick. Det hade han emellertid glömt. När han en timma försenad öppnade dörren till sitt tjänsterum och kom ut, var han dessutom inte på något solskenshumör.

Doftar gott

– Ska jag verkligen göra en intervju till, klagade han, och fick veta, att det skulle han. Någon annan lucka fanns inte i kalendern.
– Det är det här du ska göra, sa pressekreteraren och höll upp sidan med grillbilderna ur Aftonbladet. Det är bestämt sedan länge.
– Jasså. Jaha. Ja, kom då, sa Göran Persson och visade vägen in i tjänsterummet varifrån Sverige förmodligen styrs. Vi skakade hövligt hand med varandra och jag kan bara säga, att han doftar väldigt gott, statsministern. Den herrparfymen går inte av för hackor! Pinsamt medveten om att min nya, spanska handväska gav ifrån sig en betydligt simplare doft av naftalin, slog jag mig ner i soffan och försökte se oberörd ut. Pressekreteraren ställde en bandspelare på bordet och knäppte på. Sedan skrev hon ned allt vi sa och spelade dessutom in det. Så viktig är alltså en artikel i Allas.

Hur är det nu med grillningen, började jag. Grillar ni ofta ute på Harpsund?
– Ja det gör vi, sa statsministern och log varmt vid tanken. Våra svenska sommarkvällar är som gjorda för att sitta ute och grilla. Om bara vädret är vackert, så kan det faktiskt bli varenda kväll. Men det ska vara utomhus, skönt och behagligt. Att grilla under ett tak någonstans och sedan sitta inne och äta, känns fullständigt meningslöst. Det ska vara kvällssol och man ska kunna smutta på en kall drink under tiden. Det tycker jag är behagligt.

Göran Persson är en hejare på att laga mat, visade det sig. Han såg och lärde redan som barn med mamma Karin som förebild och är därför inte främmande för att göra vare sig inläggningar och syltor eller att stoppa korvar. Tvärtom! Han kan utan vidare stycka och ta vara på en hel gris efter konstens alla regler.
– Det är jag som står för matlagningen hemma. Anitra står för disken. Utom vid stora fester förstås. Då har vi duktigt folk som hjälper till. Det är kul och inspirerande att se dem jobba.

Ost och vin
På fredagar, om de är särskilt trötta och hungriga efter en lång arbetsvecka, kan det bli pasta som ställs på bordet. Det går fort att laga och blir alltid gott. Annars är det mest fisk som gäller för Göran Persson. Rött kött blir han trött av, tycker han.
– Vill vi dricka rödvin, väljer jag hellre en ostbricka. Ost, bröd och vin är verkligen gott. Kyckling är också bra, men betydligt knepigare att laga till. Det blir lätt för torrt.

Göran Persson har för länge sedan konstaterat, att grillning är en underskattad konst som han med åren fått allt större respekt för.
– I början var jag faktiskt lite slafsig och slarvig med grillningen. Det blev för varmt eller för kallt eller så missade jag tiden. Med åren har jag blivit bättre. Framför allt har jag en bättre grill.

Grillen på Harpsund är en stor, emaljerad klotgrill till vilken Göran Persson väljer träkol eller ännu hellre briketter. De räcker längre, kan släckas och återanvändas. I framtiden vill han gärna ha en grill med avställningsplats, men han blir briketterna trogen. Gasolgrill har aldrig lockat honom. Maten blir visserligen fin, men det är för kontrollerat, tycker han. Dessutom liknar det den mat han lagar inomhus och då är ju hela vitsen borta.

Lax är favoriten
– Fisk går väldigt fort att grilla. Därför väljer jag helst att grilla en liten förrätt först, så att man kommer i stämning. Det kan till exempel vara små bitar av en vitlökskorv, så att man får en god smak i munnen till drinken. Jag smuttar helst på en Gin &Tonic medan jag grillar. Det är gott. Till fisken vill jag ha ett bra vitt vin men öl är också en förbaskat bra sommardryck. Den ska vara iskall. Den får inte vara vare sig avslagen eller ljummen.

Göran Persson löser problemet med en kylväska full med is som håller temperaturen.
– I den kan man ha smörpaketet också, konstaterar han. Det är väldigt trevligt. Jag brukar säga, att is är det enda man har ont om på sommaren. Allt annat har man.

Favoritfisken är tveklöst lax. Göran Persson tycker, att han får mycket mat för pengarna, när han handlar det. Resultatet blir dessutom både festligt och vackert. Strömming är en annan specialitet som emellertid kräver en gammeldags gjutjärnspanna på grillgallret.
– Stek strömmingen hel som sotare och gärna i lite vitlökssmör, tipsar han. Men kom ihåg att du ska ha en riktigt bra grillvante eller grytlapp, så att du inte bränner dig. Servera strömmingen med potatismos. 

Vill inte snåla

Om det inte finns, går det bra med kokt färskpotatis, hårt bröd, västerbottenost och kallt smör. Det är klassiskt. Då vill jag inte snåla på någonting. Då väljer jag både smör och grädde som jag tycker väldigt mycket om.

Medan mamma Karin lärde sin son att laga mat, arbetade pappa Thomas som byggnadsarbetare i Vingåker. Farfar var kyrkvaktmästare och Göran har ibland funderat på att bli präst. Faktum är att planerna än i dag inte har åkt upp på någon hylla. Man ska aldrig säga aldrig, säger han.
– Jag drömde om att bli skogsbonde, folkhögskollärare eller präst. Och skogsbonde blir jag ju nu. Vi har en del skog på vår fastighet i Sörmland. Den står tack och lov kvar, fast att stormen Gudrun drog förbi där.

Det är den omskrivna jordbruksfastigheten Övre Torp med 190 hektar mark intill sjön Båven, han menar. Det är där han och Anitra har byggt sitt stora, omskrivna hus i vilket de successivt flyttar in nu i sommar. Grillen får följa med till den nya uteplatsen som ligger högt över sjön. Där kommer inga myggor att besvära dem, säger han. Hur länge han tänker sitta kvar som statsminister, om han vinner höstens val, återstår att se.
– Det här är ett jobb som kräver sitt engagemang. Man tar en dag i taget och snurrar sig fram genom ett ytterst intensivt liv.

Romantisk
Vi återgår till att prata om mat, varpå han blottar en oväntat romantisk sida. Lediga morgnar, när väckarklockan inte ringer, glider han nämligen försiktigt ur den gemensamma sängen och smyger iväg till köket för att iordningsställa världens Dagobertfrukost. På en jättelik rottingbricka, som passar precis i sängen, dukar han upp såväl te som kaffe, smörgåsar, kokta ägg, juice, fil, flingor, äpplemos, frukt och jordgubbar. Till det kommer morgontidningarna, fina servetter och en bukett blommor som gärna får dofta gott.
– När jag är extra lyxig, lägger jag till en liten god, söt kaka. Men det kan lika gärna bli en nygräddad sockerkaka. Sedan äter vi oss igenom allt det där i lugn och ro.

På frågan om hur han ser på sin hustru, säger han, att hon är hans livskamrat och att han äntligen funnit kvinnan i sitt liv. Han avslöjar också, att hon är en väldigt stark person.
– Hon är ohyggligt envis, säger han och ler. Det tar oerhört lång tid, innan jag får som jag vill.
Monica Antonsson