Gömda-Mia

Hemmets Veckotidning
Nr 45, 1995


Jag fick fly för livet med min lilla dotter
– först nu går vi säkra för hämnden…


Maria var ung och kär och ville inte lyssna till föräldrarnas varningar. Visst kunde det vara svårt att leva med en man från en främmande kultur – men kärleken skulle säkert övervinna allt. Inte förrän lilla Emma var född förstod hon vilket fasansfullt misstag hon begått…

Mötet med Maria Eriksson omges med sekretess. Hon bär brun lockperuk, har lånade glasögon och heter egentligen något helt annat.
- Vi har skottsäkra fönster här, säger bokförlagets representant. Vi lät installera dem i samband med att vi publicerade Salman Rushdies bok ”Satansverser” och Betty Mamodys ”Inte utan min dotter”. De kan komma till pass nu också…

Maria Eriksson, hennes man Anders och barnen, nioåriga Emma och sexårige Robin, lever under hemliga identiteter i ett annat land. Sverige har inte lyckats skydda dem mot hennes förre fästman. Han är dömd till döden i sitt hemland och kan därför, enligt svensk lag, inte utvisas dit.

Det är därför hon har skrivit boken ”Gömda” tillsammans med journalisten Liza Marklund.
- Den här fotografen lovade att bara ta bilder i profil, säger hon och visar ett nummer av en kvällstidning. Han tog så många bilder att jag inte riktigt hängde med. Och så väljer han en bild där vem som helst kan känna igen mig! Tänk om mina föräldrar är i fara nu…

Hemmets Veckotidnings fotograf gör som maria vill. Varenda bild tas snett bakifrån eller när hon håller boken för ansiktet.
- Jag var helt hjärntvättad, säger hon med tårfyllda ögon som svar på det ofattbara, att hon dröjde så länge innan hon polisanmälde mannen och att hon lämnade ut dottern till honom.

Han slog mig och isolerade mig från min familj och mina vänner. Han förbjöd mig att äta svensk mat och läsa lokaltidningen. Han krävde att jag skulle ge upp min tro, mina traditioner och min kultur. Till sist var jag så kuvad att jag åt ur hans hand. Och det var socialförvaltningen som tvingade mig att lämna ut min dotter. Han är ju hennes far, så jag hade inget val.

Maria trotsade alla varningar
Maria växte upp i en mellansvensk stad med flyktingförläggning. Hon ömmade för dem som sökte skydd i vårt land och ingick en tid i organisationer som gömde flyktingar med utvisningsbeslut. Hon såg hur familjerna for illa av isoleringen men kunde inte ana att hon själv skulle hamna där en dag.

Hon mötte sitt livs stora misstag på en luciafest 1984. Hennes väninna Helena hade just börjat sällskapa med en man som i sin tur presenterade en landsman för Maria. Han var en trevlig man men brottades med svåra krigsminnen, förstod Maria. Han följde henne hem. För en kvinna bör inte gå ensa genom natten, som han sa. Han frös så hon bjöd på te och de pratade hela natten. Villigt drunknade hon i hans mörka ögon.

Han flyttade hem till henne och hon vägrade lyssna på familjens välmenade varningar. Men kulturkrockarna gav sig snart till känna. Det började med en aprikosfärgad baddräkt som han inte ville att hon skulle visa sig i på stranden. Det slutade med gräl. Skulle hon bada i flytväst kanske? Han rusade hemifrån och hon fick åka ensam till stranden med sin systers vänner.
En av dem hette Anders.

Mannen bodde hos henne, sov i hennes säng, åt hennes mat men vägrade betala sin del av hyran. Han skaffade i stället en egen liten lya där han kunde dra sig tillbaka när det passade honom. När hennes TV gick sönder fick hon köpa hans för en tusenlapp.

Misshälligheterna till trots gladde sig Maria åt julen. Hon pyntade hemmet, köpte julklappar till mannen hon älskade och såg fram mot jullunchen hos föräldrarna. På julaftonsmorgon vägrade han att åka dit ”till en massa svinmat”. ”Jag har gjort upp med mina kompisar att vi ska tillbringa julen hos dem”, sa han.
- Han får ha vilken hudfärg han vill och tillhöra vilken religion som helst, sa hennes mor, bara han är snäll mot dig. Men det är han ju inte!

Hon ville så gärna förstå
Maria valde att förstå sin fästman. Det hade inte varit lätt för henne heller om de hade varit i hans land och firat deras högtider. Hans religion förbjöd honom faktiskt att äta fläskkött, det måste man ju kunna acceptera. Hon försökte lära sig mer om hans land och han berättade villigt om både kultur och religion.

De förlovade sig på nyåret med ringa av rött guld. Sen lämnade hon festklänningen hemma och gick på nyårsfest i långärmad blus och byxor. Hennes väninna Helena kom i stickad tröja och fotsid svart kjol. Håret var tillbakadraget i nacken och ansiktet fritt från smink. Ingen av dem fick dansa. De fick sitta bland de gifta kvinnorna och nöja sig med att umgås med sina fästmän och deras gifta kompisar.

Maria blev gravid fast hon hade spiral. Samtidigt blev hon sjuk och måste läggas in på sjukhus. Hon kräktes upp allt hon åt och fick leva på näringsdropp i åtta månader för att klara graviditeten. Och fästmannen var besviken. Maria var ingen riktig kvinna i hans ögon, ingen rund och glad blivande mor i stora mammakläder som Helena. I stället låg hon där och latade sig på sjukhuset, när hon borde ha passat upp på sin man.

Han bad att hon skulle anamma hans religion – hennes väninna Helena hade redan gjort det. Han försåg henne med religiösa skrifter i översättning till svenska och visst läste hon. Men hon var alldeles för svensk för att kunna gå över till en så främmande religion.

Dock skrev hon på ett papper, ett intyg på att han var far till hennes ofödda barn. Annars hade han inte fått asyl, visade det sig.

En son bättre än en dotter

Det var under en av sina helgpermissioner som hon blev slagen första gången. Han beordrade henne att laga mat till hans vänner och blev rasande när hon sa att doktorn hade förbjudit henne att ens gå ur sängen.

Lilla Emma föddes i oktober och den nyblivne fadern blev återigen besviken. Om det åtminstone hade blivit en pojke! Då hade han fått lite upprättelse för allt han försakat under graviditeten. Han ville inte befatta sig med sin dotter och blev inte snällare mot Maria heller, trots att hon kommit hem och kunde passa upp på honom.

Det var han som till slut bröt förlovningen. Därmed kunde den olyckliga kärlekssagan äntligen ha fått sitt slut. Men så blev det inte. Marias liv exploderade i ett inferno av våld, hotelser och förföljelse. Trots att han inte längre ville leva med dem såg han fortfarande på Maria och lilla Emma s om sina ägodelar.

Maria bytte lås i dörren när han vägrade lämna ifrån sig sin nyckel. Då knackade han ur gångjärnen och lyfte av dörren i stället. Med en viss regelbundenhet gick han igenom hennes kylskåp och slängde allt fläskkött. Gång på gång åkte hon till kvinnojourens hemliga hus med sin dotter. Polisanmälan var inte att tänka på. Då skulle det bara bli etter värre, trodde hon. Det hjälpte inte att hon bytte till hemligt telefonnummer minst 20 gånger. Han ringde ändå.

Ett par gånger fick han hämta dottern. Hon kunde inte neka honom umgänget med hans barn, sa socialtjänsten. Som regel kom han tillbaka med henne efter bara några timmar. Han stod inte ut med att hon gallskrek.

Maria träffade Anders från badstranden på gatan en dag. De pratade en stund och åt sedan en hastig lunch med gemensamma vänner. Samma natt bröt sig fästmannen in i hennes lägenhet. ”De såg dig stå och prata med en karl på stan! Och min unge hade du med dig!” skrek han.

Maria och Anders började träffas. Han lät sig inte avskräckas av hennes förre fästman. De åt tillsammans och såg på TV och Anders deltog med förtjusning i nattningen av Emma.

Men när han efter en tid visade att han ville mer slog Maria till alla bromsar. Hon kunde helt enkelt inte, var alldeles för rädd.
- Okej, sa han. Bara jag får vara din vän.

Mammaledigheten gick nu mot sitt slut och Emma skulle skolas in på dagis. Redan första dagen efter inskolningen stod fästmannen i dörren. Han krävde att få hämta sin dotter och hotade personalen. Emma tvingades byta dagis, personalen vågade inte ha henne kvar. Men han dök upp igen på nya stället, lika hotfull som förut.

Myndigheterna gömde familjen
De kände sig inte säkra någonstans. Vid ett tillfälle, när han skrämt ett helt dagis från vettet, körde polisen lilla Emma raka vägen till kvinnojouren medan de kontaktade Maria på jobbet. Hon rusade hem för att packa ihop det viktigaste och upptäckte för sent att han stod och väntade i portuppgången. ”Jag kommer att dö nu”, var allt hon hann tänka.

Men Maria klarade sig och hon och Emma fördes i säkerhet till ett hotell i en annan stad där de hölls gömda en tid. Anders fick ingenting veta och hade inte en aning om vart de hade tagit vägen. När Maria tilläts komma hem igen mötte han med stora famnen.

De blev ett par så småningom. Maria och Emma var det bästa som hade hänt Anders och han ville dela det öde som blivit deras.
Eller rent av få ett slut på det, trodde han då.
- Vi gifter oss, sa Maria. Då kanske han förstår att jag inte längre är hans.
De gifte sig och fick sonen Robin. Men förföljelserna blev bara värre. Mannen slog sönder deras hus, ryckte och slet i barnen och hotade dem alla. När Marias syster till slut anmälde honom och han blev dömd till fängelse blev terrorn ännu värre.

Myndigheterna bestämde att familjen måste gömmas. I ett år bodde de på hemlig ort. Men fästmannen lyckades leta reda på dem och de tvingades fly igen.
- Vi bodde på ensligt belägna pensionat och i dragiga stugor långt hemifrån, säger Maria. Tolv gånger tvingades vi fly och blev till sist isolerade. Vi fick inte ens gå utanför dörren.

Lilla Emma slutade prata, slutade äta och slutade gå. Hon började kissa på sig på nätterna. Till sist tappade hon kontakten helt med omvärlden.
En lekkamrat hemifrån räddade hennes liv. Den familjen tillbringade hela sin semester i eras gömställe för att Emma skulle vakna upp igen.

Till slut flyttade Maria och familjen till ett land på andra sidan jordklotet. Emma måste få leva i frihet för att inte gå under. De valde ett land med så stränga visumregler att den före detta fästmannen inte skulle ha en chans att ta sig in.

Ett halvår senare återvände de för att klara av alla formaliteter kring Emma. Maria fick ensam vårdnaden medan hennes biologiske far förvägrades allt umgänge.
Familjen hölls därefter gömda i Sverige i ytterligare tre år. Två gånger hittades de av hennes förre fästman och fick fly. Till sist valde de att emigrera för gott.

Äntligen fria – men längtar hem
Idag lever familjen under nya identiteter i en hyrd villa i en medelstor stad i ett annat land långt från Sverige.
Anders är egen företagare och barnen, som har halkat två, tre år efter i sin utveckling, går i samma klass i en liten engelsktalande skola.
- Vi gifte oss, Anders och jag och vi döpte barnen. Vi äter dessutom griskött varje dag om vi vill. Det är en seger för mig men kanske också den enda seger jag får. Och så skrev jag boken, förstås, som jag hoppas ska väcka debatt. Det måste bli ett slut på all kvinnomisshandel.

Maria nästan kvävs när hon talar om det. Plötsligt träder hon fram i all sin bräcklighet. Hennes självkänsla är i botten. Hon snubblar på orden, ursäktar sig och säger att hon är så ovan att träffa människor. Hon tycker inte ens om att göra det.

Tårarna trillar utför hennes kinder och jag undrar hur det ska gå med nästa intervju som bokförlaget har bokat in om en halvtimme.
- Jag ska klara det här, säger hon sammanbitet. Han ska inte få knäcka mig!
Maria ler trött bakom glasögonen. Hon är påtagligt uttröttad och har dessutom ont i armen. För att vara lite fin den här dagen har hon tagit av sig handsken med stödskenan ända upp till armbågen som hon måste ha sedan förre fästmannen vred sönder hennes arm.
- Det är inte så farligt, säger hon. Det värsta är såren i själen. Emma vet inte ens att han är hennes far. Vi får helt enkelt inte tala om det, säger läkarna. Vi är väldigt rädda om henne. Idag kan hon till och med skratta.

Det är långt kvar till ett normalt liv men Marias familj har åtminstone fått en fristad där de kan vistas utomhus, gå och handla i affärerna och möta människor på trottoaren utan att riskera livet.
- Vi drömmer inga mardrömmar längre. Vi vaknar upp och gläds åt varje ny dag. Barnen får vara ute i solen och de får leka med andra barn. De får bada i havet, ta på träden och känna på snön. De får lukta på blommorna och lyssna på fåglarna. Det är alltid en början.

Jag älskade min hemstad och hade aldrig lämnat den frivilligt. Jag förstod aldrig mina kompisar som ville bli au pair utomlands. Visst har vi det bra där vi bor nu men jag längtar hem varenda dag. Jag vill aldrig ge upp hoppet om att vi en gång ska kunna återvända hem.
Monica Antonsson

__________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning

Nr 34, 2006

Efter år på flykt avslöjade Mia sin tunga hemlighet

Dödshoten tvingade mig att överge min egen son

Det var i januari 1990 flykten började. Flykten undan exmaken och den dödsdom han och hans vänner utfärdat mot henne. 

Knappt en dag har gått utan att Mia fruktat för sitt liv. Men hon har uthärdat för barnens skull. Inte minst sonen Daniel som hon skyddat genom att leva som om hon inte existerat...

– Hallå! Hej! Hör du vem det är? Känner du igen min röst?
Kvinnan i luren bubblar av förtjusning och nummerpresentatören avslöjar att samtalet kommer från utlandet. 

Det är inte första gången hon ringer, så jag förstår att det är Maria Eriksson, 44, huvudpersonen i hennes och Liza Marklunds bok "Gömda". Mia inleder nämligen alltid sina samtal på det sättet. "Hej! Hör du vem det är?" 

Det första kom 2004, när uppföljaren "Asyl" just nått bokdiskarna och en kvällstidning hade gjort reportage hos henne någonstans i USA. 

"Kände du igen mig på bilderna", undrade hon. Jodå, hon var sig lik. Och som alltid fotograferad bakifrån. 

Mia lever nämligen under dödshot och får på inga villkor bli igenkänd. Med sitt skrivande har hon emellertid lyckats vända sin olycka till något positivt och blivit ekonomiskt oberoende på kuppen.

– Och nu ska jag skriva en egen bok utan Liza, sa hon och skrattade högt. Jag vill se om jag äntligen kan stå på egna ben eller om jag måste ha hjälp hela livet. "Mias hemlighet", ska den heta.

Det var som om tiden hade stått stilla. Hur ofta hade jag inte undrat, hur hon hade det. Sedan länge visste jag, att det var till Santiago de Chile hon begav sig, när hon 1995 tvingades gå i landsflykt. Sverige kunde helt enkelt inte skydda henne och hennes familj från förre fästmannen. Så står det tydligt i kammarrättens dom från 1994. ”I målet får anses vara utrett att familjen Eriksson för att leva ett normalt liv behöver flytta från Sverige.” 

Hon valde Chile för att hon talar spanska och för att visumreglerna var ett hinder för fästmannen att komma efter. En enkel biljett. Tack och hej! Sedan tvådde Sverige sina händer. Väl ute ur landet fick de klara sig bäst de kunde. Nog var det 50 brev från olika organisationer med avslag på Mias begäran om hjälp och ekonomiskt bistånd, som låg hemma och väntade på att hon skulle höra av sig. Vid varje storstädning dök de upp. Därför fanns hon kvar i tankarna. Vi på Allas hade till och med börjat prata om, att jag skulle resa till Santiago och leta reda på henne. Med "Asyl" fick vi emellertid veta, att hon fanns i USA, där hon hade fått asyl som "flykting från Sverige". Smaka på det, regeringen! Sedan dess har alltså även boken "Mias hemlighet" släppts och gjort stor succé.

– Men är det du Mia, säger jag glad över att höra hennes röst.
- Javisst, kvittrar hon i luren. Jag kommer till Stockholm. Vi måste ses!
Osökt kommer jag att tänka på vårt första dramatiska möte 1995. "Gömda" hade just kommit ut och Mia mötte upp på det stora bokförlaget iförd en illa sittande brun lockperuk och lånade alltför stora glasögon.
– Vi har skottsäkra fönster i det här rummet, sa förlagets representant. De installerades, när vi gav ut Salman Rushdies Satansverser. Vi har anledning att tro, att de kan komma väl till pass nu också.

Mia, hennes man Anders och barnen Emma och Robin levde redan då med hemliga identiteter utomlands. Plågoanden, invandrad från Libanon, hade genom faderskapet till Emma fått asyl i Sverige. Och då han var dömd till döden för mord i sitt hemland kunde han, enligt svensk lag, inte utvisas.

Efter flera års helvete som gömda på olika platser i Sverige, hade Mia och hennes familj till sist alltså flytt landet. Nu var hon hemma på besök, inhyst i en sommarstuga någonstans utanför stan, för att lansera boken om det obegripliga. Att den skulle bli en storsäljare var hennes enda hopp om en bättre framtid.
– Vi måste på något sätt börja tjäna pengar, sa hon. Annars får vi lämna vår lägenhet i Santiago och flytta ner i slummen.

Det var med stigande förvåning jag tog del av Mias osannolika öde. Naiv och blåögd hade hon varit med om att gömma flyktingar i sin mellansvenska hemstad. I den kretsen mötte hon mannen med de svarta ögonen på en luciafest 1984. Ung och oerfaren drunknade hon i hans mörka ögon, varpå han sakta men säkert tog över hennes liv.
– Han slog mig, isolerade mig och förbjöd mig att äta svensk mat. Han krävde att jag skulle ge upp min tro, mina traditioner och min kultur. Till sist var jag så kuvad, att jag var helt hjärntvättad.

Han bodde hos henne, sov i hennes säng, åt hennes mat men vägrade betala hyran. I stället skaffade han en egen lya, där han drog sig tillbaka för egna, privata äventyr. De förlovade sig på nyårsafton och Mia valde bort sin fina festklänning till förmån för långbyxor och långärmad blus. Det var inte tal om, att hon skulle få dansa. Hon blev gravid och så sjuk av graviditeten, att hon mest låg på sjukhus med näringsdropp. Han tyckte, att hon latade sig och när Emma föddes, blev han djupt besviken. Om barnet åtminstone hade varit en pojke! En kväll kom han hem med en kompis, tog Emma och slängde henne tvärs över rummet till kompisen som kastade henne tillbaka. Hon skrek i högan sky.
– Era djävlar, skrek Mia.
– Vi bara bollade lite, sa fästmannen. Vi gör så i vår kultur.
– Då först förstod jag, att han är sjuk, sa Mia.

Hennes liv exploderade i ett obegripligt inferno av våld, hotelser och förföljelser, när hon bröt förlovningen. När hon bytte lås i dörren, knackade han ur gångjärnen och lyfte av den. Minst 20 gånger bytte hon telefonnummer. Ändå ringde han. Han hade landsmän överallt till sin hjälp. När hon gifte om sig med Anders och fick sonen Robin blev det ännu värre. Efter flera regelrätta mordförsök, tvingades familjen till sist gå under jorden.

Bland fästmannens fränder utlöstes en slags dödsdom, för att Mia hade knäckt hans värdighet. Foton på henne och Emma började cirkulera hans kretsar. Det innebar att alla som såg dem hade skyldighet att döda dem, varhelst de dök upp.
– Jag anmälde honom och han dömdes till kortare fängelsestraff. 1992 var han dömd totalt 18 gånger för misshandel, bedrägeri, trafikbrott och häleri. Men att han satt i fängelse, stoppade inte hans kompisar. Dessutom kom han snart ut igen.

Under tre år bodde familjen på ensligt belägna pensionat och i dragiga stugor långt hemifrån. Tolv gånger blev de upptäckta av fästmannen och/eller hans vänner. Lika många gånger tvingades de fly. Till sist satt de helt isolerade och kunde inte ens gå utanför dörren.
– Barnen for väldigt illa, sa Mia. Emma slutade prata och äta och blev dessutom självmordsbenägen. Så fort hon fick tag i en kniv, försökte hon skära sig själv.

Mia stred som ett djur för sig och familjen, innan de till sist tvingades fly landet.
– Jag känner till minst åtta andra svenska kvinnor som har gått i landsflykt, säger hon. De har alla flytt från män som har sina rötter i Libanon och Syrien, sa hon. Så jag vet hur det är. Jag blir aldrig av med honom.

Mia grep några sista halmstrån genom att försöka komma till tals med ansvariga politiker. Vi besökte riksdagshuset, dit Mia anlände förklädd i taxi. Dåvarande utrikesministern Laila Freivalds (s) vägrade träffa henne. Ulla Hoffmann (v) kallade till sig partiets politiske sekreterare och jurist Sten de Geer. De kunde emellertid bara skriva en motion om att män som inte låter sina kvinnor vara i fred möjligen borde förses med fotboja. Inger Segelström (s) tyckte att Mia och hennes familj borde återvända hem.
– Om ni bestämmer er för det, är jag beredd att stå vid din sida dygnet runt, sa hon. Då ska vi tillsammans utmana hela det svenska samhället och kräva upprättelse. Vi ska kräva att Sverige tar sitt ansvar och löser problemet.
Varken Mia eller Anders vågade ta den risken. I dag är hon övertygad om, att hon hade varit död, om hon hade gjort det.

Under samtalens gång hade Mia tryckt ner såväl peruk som glasögon i en medhavd kasse. Hon släppte sina egna lockar fria och slappnade av mer och mer. Speciellt som riksdagshuset var stängt för besökare. Ulla Hoffman visade runt i stora salar med vackra kristallkronor och en stund senare gick vi genom det myllrande folklivet längs Drottninggatan. Mia såg sig omkring med stora, lyckliga ögon. Hon hade varit gömd så länge.

Det var över varsin skomakarlåda på en restaurang vid Centralen som Mia plötsligt berättade historien om Daniel. Det mest fasansfulla i hela hennes historia. Mia har nämligen en son som inte nämns i vare sig "Gömda" eller "Asyl". Han var bara en liten kille då, några år äldre än Emma. Ändå hade han varit med om alldeles för mycket. Slå inte min mamma! Till sist fick han flytta till sin pappa. Det var det som var Mias hemlighet. Till sist hade hon gjort det enda möjliga. För att skydda sitt barn, hade hon försvunnit från honom spårlöst och sedan hållit honom hemlig.
- Socialen ordnade, så att vi fick ses en gång, berättade hon. Han var sju år och vi fick 48 timmar tillsammans i hytten på en finlandsbåt. Sedan skildes vi åt. Vi liksom bara gick åt varsitt håll.

Det kunde inte ha gjort mer ont. Daniel levde i ovisshet. Han visste inte om hon levde eller var död. Och ingen svarade på hans frågor. I dag vet hon, att han sökte efter henne i folkbokföringen och fick veta, att hon helt enkelt inte fanns. Så blir det vid identitetsbyten.
– I dag heter jag faktiskt Mia. Till slut hade jag haft så många namn, att jag inte ens själv visste, vad jag hette.

Mia återvände till Chile pank som en lus och utan det startkapital hon hade hoppats på. Under år då de många gånger for illa, försörjde hon familjen på en liten servering. De levde påvert och fattigt. Ibland räckte pengarna inte ens till mat åt barnen.
– Under de åren tänkte jag ibland, att jag skulle åka hem till min plågoande och ringa på hans dörr, så att han fick döda mig. Så att det helt enkelt blev gjort. Men hur skulle det då ha gått för barnen?

Mia och familjen lämnade tämligen utfattiga Chile för USA 1999. I samma veva kom "Gömda" ut i pocket på ett mindre förlag och blev en jättelik försäljningssuccé som i dag har sålt i över en miljon exemplar. Därmed började pengar trilla in till den något förvånade Mia.
– Jag blev rik, säger hon belåtet, när vi nu äntligen ses i Stockholm en varm och solig sommardag. Elva år har gått sedan sist och hon är sig precis lik.
– Pengarna förändrade allt, säger hon och dukar fram kaffe och bakelser med jordgubbar på i sitt lånade kök. Tack vare pengarna kunde jag skaffa psykologhjälp till Emma. Jag kunde dessutom söka asyl för familjen. Det kostade mig 30 000 dollar. Pengar förenklar ju livet. Jag skulle ljuga, om jag sa något annat.

Mia blev miljonär. Hur många miljoner hon har på banken, vet hon förmodligen bara själv. Priset var emellertid högt. Hade hon fått välja på att vara rik eller att som förr få ha familjen omkring sig, så hade hon tveklöst valt det senare.
- Anders och jag är skilda nu, säger hon. Åren på flykt knäckte vårt förhållande. Vi klarade inte av ett liv i frihet tillsammans.

De bor i varsin delstat. Anders är omgift och Mia har mött kärleken på nytt i frånskilde fyrabarnspappan Jeff. De är gifta sedan tre år och lever ett gott liv i en jättelik villa med fem badrum på en jättelik tomt någonstans i USA, där solen ofta skiner.
– Jag tror inte, att Jeff har tagit mig för pengarna. Han är nämligen inte direkt fattig han heller! Med honom känner jag mig trygg. Vid sidan av mina föräldrar är han den person jag litar mest på i hela världen.

Mia är här för att diskutera nya bokprojekt med förlaget, visar det sig. Närmast kommer en trilogi vid namn "Mias systrar" om utsatta kvinnor hon mött under åren på flykt. Mia är förstås också här för att träffa sin familj. Det är hennes stora sorg att de genom åren bara har haft sporadisk kontakt. Jeff är med men Emma, 19, och Robin, 17, har stannat i USA. De går på college, talar bara engelska och har inga känslomässiga band till sitt gamla hemland.

Det var Jeff som fick Mia att till sist lyfta luren och ringa Daniel. "Hej, det är mamma. Vill du komma?" Han kom och Mia, som väntade på sin sjuåring, återförenades med en vuxen man som nu är 22 år gammal. De har talat ut med varandra. Han har frågat och hon har svarat. Dessutom har han läst böckerna och förstått. Speciellt "Mias hemlighet" som handlar om honom.
– Det finns ett svart hål av förlorad tid mellan oss, säger Mia. Vi kommer aldrig att kunna återförenas som mor och son på riktigt. Han har sitt liv här och jag har mitt liv där. Det är samma sak mellan mig och mina föräldrar. De har förlorat sin dotter. Vi träffas så korta stunder att vi precis bara hinner hitta varandra, innan det är dags att skiljas åt igen.

Det känns sorgligt, men i samma stund stiger en man och hans flickvän in genom dörren. Utan ett ord tar han Mia i sin famn och gömmer henne för världen i en kram som nästan aldrig tar slut. Det finns inget ouppklarat mellan dem. Så ser det åtminstone ut. Kärleken är djup och stark som stålull. Mia har emellertid inte tänkt sig, att vi ska träffa honom. Än i dag är hon rädd, att han ska bli igenkänd. Än i dag håller fästmannen från Libanon det kriminella greppet om hennes hemstad. Hon kapitulerar emellertid för sin egen inre glädje.
– Det här är Daniel, säger hon med värme och stolthet i rösten och väldigt lyckliga ögon. Det här är min son Daniel.
Monica Antonsson

Eventuell bildtext:
– Jag kommer att skriva böcker tills kvinnor i Sverige får det bättre, säger Mia som vill väcka opinion mot att svenska kvinnor tvingas fly från sitt land medan utländska förbrytare inte kan utvisas. – Det är fy skam, det som händer i Sverige, säger jag. Fy skam! Av vilken anledning ska vi ställa upp på att svenska kvinnor blir mördade.

Fotnot

Den här historien är dessvärre inte sann. 

Jag hänvisar till min bok "Mia - Sanningen om Gömda" som du hittar här.