Allas Veckotidning
Nr 41, 2008
När upptagna tv-stjärnan Christine blev mamma prioriterade hon om
Jag skulle inte jobba en sekund om det drabbade mina barn
Många drömmer om ett stjärnliv i sus och dus med fart, fläkt och flärd. Vägen dit är ofta kantad av hårt arbete, sena nätter och tuffa villkor.
Det vet Christine Meltzer som därför är glad över att ha lyckats. Ändå skulle hon inte tveka att lämna alltihop för barnens skull.
I rollistan ses namn som Claes Malmberg, Magnus Härenstam, Kim Sulocki, Ola Forssmed och Claes Månsson. Bättre inramning än så kunde hon knappast ha fått. Så bubblar hon också över av lycka.
– Musikalen är så rolig! Vi har skrattat hur mycket som helst under repetitionstiden. Det enda som oroar mig är, att jag ska bryta benet eller så och inte kunna vara med. Det är verkligen en dröm som går i uppfyllelse.
Christine visste redan som barn, att hon ville bli skådespelare. Hon klädde ut sig och spelade teater stup i ett men var aldrig klassens clown.
– Det var mest inom mig jag visste, att jag skulle till teatern en dag. När, var och hur stod skrivet i stjärnorna. Det ordnar sig nog, tänkte jag.
Christine växte upp i Järfälla och berättar om en trygg och god uppväxttid tillsammans med storebror Johan hos föräldrarna Marie och Jörgen Meltzer. Hon var väl inte direkt skolans ljus, men hon umgicks med planer på att bli högstadielärare.
- Det gick jättebra i skolan, när lärarna lyckades inspirera mig. Annars var jag både lat och ointresserad. Så här efteråt tycker jag, att lärarna borde ha ansträngt sig mer för att få oss elever med på tåget. Det behövdes ju egentligen så lite! Det var nog därför jag funderade på att bli lärare. Jag visste ju vad de gjorde för fel och hade säkert gjort ett bra jobb.
Bästis med David
En av skolkamraterna på mellanstadiet var David Hellenius, en i Christines tycke rätt jobbig grabb med ironisk och gåpåig jargong.
– Så här efteråt förstår jag, att jag nog inte riktigt hann med i hans tankegångar. Så småningom insåg jag, att han skojade och vi blev bästisar. Han prövade sig väl fram som alla andra.
Efter gymnasiet sökte Christine till Calle Flygares Teaterskola. Det var det enda betygen räckte till, säger hon.
– Där behövdes ju inga betyg! Man fick söka in med en text eller monolog. Jag sökte med "Onkel Vanja". Inte för att jag kunde något om den ryske dramatikern Anton Tjechov utan för att vi fick tre texter att välja på och det var den minst konstiga.
Christine kom in och upptäckte till sin glädje, att David skulle bli en av hennes kurskamrater.
- I början tyckte jag, att skolan var lite väl flummig med alla talövningar och sånt. Jag hade nog inte förstått, vad teater egentligen är. Så småningom förstod jag, att det var jättebra. Som skådespelare måste man förstås kunna tala rätt.
Christine och David levde snålt på tonfisk, makaroner och majs under studietiden. Så snart det var lov, tog de uppdrag som yppade sig för att kunna betala hyran.
– Vi var konferencierer på olika evenemang och vi klädde ut oss till clowner och läste sagor för barn i olika köpcentrum. Det fortsatte vi med även efter teaterskolan. Vi staterade, sökte roller på auditions och åkte landet runt för att dela ut gratis juice i butiker. Det var jätteroligt. Ja, rent av en fantastiskt lycklig tid.
Christine hängde kvar vid teatern något längre än David. För sin försörjning jobbade hon på Pressbyrån och hade därför råd att spela med olika fria grupper som satte upp pjäser på exempelvis Rosenlundsteatern.
- Vi gjorde allt från att skriva manus och sätta upp affischer till att spela på scenen. Åh, vad vi kämpade och slet! Och inte en krona fick vi i gage.
Teater blev tv
Christine berättar att David en dag fick nys om, att TV4 behövde folk till ett barnprogram. Det slutade med att han själv blev engagerad som programledare för "Rallyplaneten" tillsammans med Sofia Wistam.
- Det var ju inte direkt så vi hade tänkt, skrattar Christine. Vi skulle ju jobba ihop! Då ordnade David, så att jag fick bli publikuppvärmare. Det innebar att jag hade hand om 120 barn per dag. Jag var väldigt ambitiös, lärde mig alla barns namn och lekte lekar. Efter en tid fick jag börja jobba redaktionellt med programmet och efter ett halvår blev det en vakans på Lattjo Lajbans. Det blev en bra inkörsport för mig.
Barnprogrammen ledde vidare till programledarjobb för program som "När & Fjärran", "Singel" och "Popstars". Christine trivdes men började undra, vart teaterdrömmen egentligen tagit vägen.
– Jag skulle ju bli skådis! Jag skulle ju stå på scenen! Vad hade egentligen hänt?
David hade börjat samarbeta med Peter Magnusson. Tillsammans med Christine satte de upp en krogshow på Blue Moon Bar i Stockholm som tack vare Peter Settman ledde vidare till dundersuccén Hey Baberiba.
- Den började sändas våren 2005. Men det tog en säsong, innan programmet verkligen slog igenom.
Christines imitationer av drottning Silvia och Elisabeth Tarras-Wahlberg är en stor del av förklaringen till programmets framgång. Någon kritik från kungahuset har aldrig framförts till de medverkande.
– Men åh, vad vi jobbade, suckar Christine som något år innan hade mött kärleken i form av Niclas Lind som arbetar på Artist- och eventbolaget och är såväl Christines som andra artisters agent. De hade flyttat ihop och 2004 fått dottern Ida-Lova som alltså bara var ett halvår gammal, när Hey Baberiba gick igång.
- Vi jobbade jämt. Det var verkligen inte klokt! Men det var chansen, drömmarnas dröm, som inte gick att genomföra på annat sätt. Därför var jag aldrig medveten om, att programmet blev en succé. Vi bara jobbade och jobbade parallellt som programmen sändes. Det vi spelade in i början av veckan sändes på fredagen. Vi var mitt i arbetsprocessen hela tiden. Som tur var pågick det under en begränsad tid.
Christine blir Ulla
Det senaste året har Christine varit mammaledig med den nu ettårige sonen Ville. Familjen bor i en våning vid exklusiva Mosebacke torg på Söder och har dessutom ett sommarhus i skärgården, där Christine trivs med att pyssla i trädgården. Sakta men säkert får hon allt grönare fingrar. Än hellre leker hon med barnen som gärna tillbringar somrarna nära vattnet. Att vara mamma är nämligen den viktigaste rollen.
- Jag förstod att barnen skulle förändra hela livet och att de skulle bli mitt allt. Så har det också blivit. Jag har det nästan oförskämt bra. Tänk om det straffar sig, kan jag lite skrockfullt undra ibland. Niclas och barnen är det viktigaste. Vi delar på ansvaret och har dessutom god hjälp av både mormor, farmor och syskon. Jag skulle inte jobba en sekund, om det på något sätt riskerade att gå ut över barnen. Det kanske är därför karriären är så lustfylld.
I julas avbröt Christine sin mammaledighet för att showa med Lasse Berghagen och Niklas Strömstedt på Grand hotell.
- Jag klädde ut mig, skojade, sjöng och dansade. Det var jätteroligt och smakade mer. Men nu är det "The producers" som gäller. Det kommer verkligen att bli min stora debut. Äntligen är jag på teatern!
Christine ska spela rollen som den något sexfixerade Ulla från Sverige. Repetitionerna har pågått under sensommaren och skratten har, som sagt, blivit många.
- Rollen är lika tokig som rolig, säger Christine som både ska dansa och sjunga i föreställningen.
- Men jag har nog inte fått rollen för min vackra sångrösts skull, skrattar hon.
Med lite tur kan musikalen, som har premiär den 19 september, spelas i flera år framöver. Det skulle åtminstone inte Christine ha något emot.
– Det ska bli fantastiskt roligt att äntligen få göra samma roll kväll efter kväll. Det får jag ju aldrig annars. I Hey Baberiba och andra humorprogram gör jag ju olika roller varje gång. Det har förstås också sin tjusning, så det ska jag fortsätta med parallellt. Musikalen spelas trots allt bara torsdag och fredag kväll samt två gånger varje lördag. Det kommer jag att hinna med. Vi bor ju dessutom nära teatern. Jag kommer nästan att hinna lägga barnen om kvällarna till och med.
Monica Antonsson
Christine visste redan som barn, att hon ville bli skådespelare. Hon klädde ut sig och spelade teater stup i ett men var aldrig klassens clown.
– Det var mest inom mig jag visste, att jag skulle till teatern en dag. När, var och hur stod skrivet i stjärnorna. Det ordnar sig nog, tänkte jag.
Christine växte upp i Järfälla och berättar om en trygg och god uppväxttid tillsammans med storebror Johan hos föräldrarna Marie och Jörgen Meltzer. Hon var väl inte direkt skolans ljus, men hon umgicks med planer på att bli högstadielärare.
- Det gick jättebra i skolan, när lärarna lyckades inspirera mig. Annars var jag både lat och ointresserad. Så här efteråt tycker jag, att lärarna borde ha ansträngt sig mer för att få oss elever med på tåget. Det behövdes ju egentligen så lite! Det var nog därför jag funderade på att bli lärare. Jag visste ju vad de gjorde för fel och hade säkert gjort ett bra jobb.
Bästis med David
– Så här efteråt förstår jag, att jag nog inte riktigt hann med i hans tankegångar. Så småningom insåg jag, att han skojade och vi blev bästisar. Han prövade sig väl fram som alla andra.
Efter gymnasiet sökte Christine till Calle Flygares Teaterskola. Det var det enda betygen räckte till, säger hon.
– Där behövdes ju inga betyg! Man fick söka in med en text eller monolog. Jag sökte med "Onkel Vanja". Inte för att jag kunde något om den ryske dramatikern Anton Tjechov utan för att vi fick tre texter att välja på och det var den minst konstiga.
Christine kom in och upptäckte till sin glädje, att David skulle bli en av hennes kurskamrater.
- I början tyckte jag, att skolan var lite väl flummig med alla talövningar och sånt. Jag hade nog inte förstått, vad teater egentligen är. Så småningom förstod jag, att det var jättebra. Som skådespelare måste man förstås kunna tala rätt.
Christine och David levde snålt på tonfisk, makaroner och majs under studietiden. Så snart det var lov, tog de uppdrag som yppade sig för att kunna betala hyran.
– Vi var konferencierer på olika evenemang och vi klädde ut oss till clowner och läste sagor för barn i olika köpcentrum. Det fortsatte vi med även efter teaterskolan. Vi staterade, sökte roller på auditions och åkte landet runt för att dela ut gratis juice i butiker. Det var jätteroligt. Ja, rent av en fantastiskt lycklig tid.
Christine hängde kvar vid teatern något längre än David. För sin försörjning jobbade hon på Pressbyrån och hade därför råd att spela med olika fria grupper som satte upp pjäser på exempelvis Rosenlundsteatern.
- Vi gjorde allt från att skriva manus och sätta upp affischer till att spela på scenen. Åh, vad vi kämpade och slet! Och inte en krona fick vi i gage.
Teater blev tv
Christine berättar att David en dag fick nys om, att TV4 behövde folk till ett barnprogram. Det slutade med att han själv blev engagerad som programledare för "Rallyplaneten" tillsammans med Sofia Wistam.
- Det var ju inte direkt så vi hade tänkt, skrattar Christine. Vi skulle ju jobba ihop! Då ordnade David, så att jag fick bli publikuppvärmare. Det innebar att jag hade hand om 120 barn per dag. Jag var väldigt ambitiös, lärde mig alla barns namn och lekte lekar. Efter en tid fick jag börja jobba redaktionellt med programmet och efter ett halvår blev det en vakans på Lattjo Lajbans. Det blev en bra inkörsport för mig.
Barnprogrammen ledde vidare till programledarjobb för program som "När & Fjärran", "Singel" och "Popstars". Christine trivdes men började undra, vart teaterdrömmen egentligen tagit vägen.
– Jag skulle ju bli skådis! Jag skulle ju stå på scenen! Vad hade egentligen hänt?
David hade börjat samarbeta med Peter Magnusson. Tillsammans med Christine satte de upp en krogshow på Blue Moon Bar i Stockholm som tack vare Peter Settman ledde vidare till dundersuccén Hey Baberiba.
- Den började sändas våren 2005. Men det tog en säsong, innan programmet verkligen slog igenom.
Christines imitationer av drottning Silvia och Elisabeth Tarras-Wahlberg är en stor del av förklaringen till programmets framgång. Någon kritik från kungahuset har aldrig framförts till de medverkande.
– Men åh, vad vi jobbade, suckar Christine som något år innan hade mött kärleken i form av Niclas Lind som arbetar på Artist- och eventbolaget och är såväl Christines som andra artisters agent. De hade flyttat ihop och 2004 fått dottern Ida-Lova som alltså bara var ett halvår gammal, när Hey Baberiba gick igång.
- Vi jobbade jämt. Det var verkligen inte klokt! Men det var chansen, drömmarnas dröm, som inte gick att genomföra på annat sätt. Därför var jag aldrig medveten om, att programmet blev en succé. Vi bara jobbade och jobbade parallellt som programmen sändes. Det vi spelade in i början av veckan sändes på fredagen. Vi var mitt i arbetsprocessen hela tiden. Som tur var pågick det under en begränsad tid.
Christine blir Ulla
Det senaste året har Christine varit mammaledig med den nu ettårige sonen Ville. Familjen bor i en våning vid exklusiva Mosebacke torg på Söder och har dessutom ett sommarhus i skärgården, där Christine trivs med att pyssla i trädgården. Sakta men säkert får hon allt grönare fingrar. Än hellre leker hon med barnen som gärna tillbringar somrarna nära vattnet. Att vara mamma är nämligen den viktigaste rollen.
- Jag förstod att barnen skulle förändra hela livet och att de skulle bli mitt allt. Så har det också blivit. Jag har det nästan oförskämt bra. Tänk om det straffar sig, kan jag lite skrockfullt undra ibland. Niclas och barnen är det viktigaste. Vi delar på ansvaret och har dessutom god hjälp av både mormor, farmor och syskon. Jag skulle inte jobba en sekund, om det på något sätt riskerade att gå ut över barnen. Det kanske är därför karriären är så lustfylld.
I julas avbröt Christine sin mammaledighet för att showa med Lasse Berghagen och Niklas Strömstedt på Grand hotell.
- Jag klädde ut mig, skojade, sjöng och dansade. Det var jätteroligt och smakade mer. Men nu är det "The producers" som gäller. Det kommer verkligen att bli min stora debut. Äntligen är jag på teatern!
Christine ska spela rollen som den något sexfixerade Ulla från Sverige. Repetitionerna har pågått under sensommaren och skratten har, som sagt, blivit många.
- Rollen är lika tokig som rolig, säger Christine som både ska dansa och sjunga i föreställningen.
- Men jag har nog inte fått rollen för min vackra sångrösts skull, skrattar hon.
Med lite tur kan musikalen, som har premiär den 19 september, spelas i flera år framöver. Det skulle åtminstone inte Christine ha något emot.
– Det ska bli fantastiskt roligt att äntligen få göra samma roll kväll efter kväll. Det får jag ju aldrig annars. I Hey Baberiba och andra humorprogram gör jag ju olika roller varje gång. Det har förstås också sin tjusning, så det ska jag fortsätta med parallellt. Musikalen spelas trots allt bara torsdag och fredag kväll samt två gånger varje lördag. Det kommer jag att hinna med. Vi bor ju dessutom nära teatern. Jag kommer nästan att hinna lägga barnen om kvällarna till och med.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar